Dagens gästbloggare är Åsa Avdic, programledare för svt:s Plus och författare till ”Rätt åt dig – så blir du en lyckad konsument” (Ordfront förlag). 2009 nominerades hon till en guldspade för en granskning av den svenska skoldebatten. Hon har stor erfarenhet av att ställa ansvariga till svars – vilket också är temat för gästposten.
Ansvarsutkrävandet är en stor och viktig del av den granskande journalistiken. Att fakta avslöjats, problem formulerats och kritik riktats är ju för all del viktigt, men ofta är reportaget inte fullständigt förrän någon har fått bemöta kritiken och stå till svars för att det blivit som det blivit.
Uttrycket att ”pudla” eller ”göra en pudel” kommer ursprungligen från en situation när dåvarande biståndsminister Jan O Karlsson gjorde en helomvändning apropå sina dubbla löner. Någon ansåg att han i situationen uppförde sig som en pudel som fått en tillsägelse; lade sig på rygg och sprattlade med benen i total underkastelse. Att den vi ställer till svars gör en pudel anses ofta som ett lyckat utfall av ett ansvarsutkrävande, men kanske är vi journalister så förtjusta i pudlar att vi ibland ser pudlar där de inte finns, vilket i sin tur kan betyda att vi lämnar våra ansvarsutkrävandeintervjuer utan att ha fått de svar vi faktiskt kom för. Se därför upp för följande falska pudlar:
1) Den ovidkommande pudeln
Den här är ganska vanlig. Intervjupersonen vill inte ge med sig i sak (eftersom det kanske innebär stora kostnader eller jobbiga prejudikat som gör att fler måste få sina ärenden prövade), men förstår ändå att det efter massiv kritik är klädsamt att idka någon typ av självrannsakan. Då kommer ofta den ovidkommande pudeln. Intervjupersonen ber helt enkelt om ursäkt för någonting helt annat, en formaliadetalj eller något som inte kräver några större eftergifter.
Exempel: ”…Däremot är det möjligt att vi har varit otydliga i vår kommunikation, och det beklagar jag verkligen. Vi strävar ju alltid efter att vara så tydliga som möjligt, och där kan vi säkert bli bättre.”
Analys: Det här är ju något som är helt ofarligt att säga. Få företag strävar efter att bli otydligare i sin kommunikation, och om kommunikationen blir tydligare eller inte är mycket svårt att mäta. Att utlova ett kontinuerligt arbete med tydlighet och be om ursäkt för att det ännu inte är fulländat är fullständigt ofarligt för någon som står till svars.
Åtgärd: För tillbaka intervjun till sakfrågan. Du kom inte för att ställa intervjupersonen till svars för deras långsiktiga kommunikationsplan.
2) Barbapapapudeln
Uttrycket ”att göra en barbapappa” myntades av SvD:s satirtecknarpar Berglin i samband med den granskning av Jan Björklunds skolpolitik ”Kris i skolan” (P1) som jag och Jalal Lalouni genomförde 2008. Att göra en barbapapa är att göra sig så lös och oformlig i kanterna att det är omöjligt att säga om intervjupersonen i fråga har pudlat eller inte.
Exempel: ”Det är möjligt att något jag sa inte var helt korrekt, men det är så länge sedan nu så jag minns inte.”
Analys: Att medge att något man sa någon gång för länge sedan möjligen inte var helt korrekt är inte direkt något högriskprojekt. Att formulera sig så får också intervjuaren att framstå som en omänsklig person med orimliga krav, för vem kan ta ansvar för att allt man sa för flera år sen ska vara helt korrekt?
Åtgärd: Konkretisera. ”Så när du sa (exakt citat) så stämde alltså inte det – varför sa du då så?”. Har budskapet framförts upprepade gånger i olika sammanhang: acceptera inte att personen försöker få det att låta som att tungan slant en gång, utan påpeka det och ställ frågan igen.
3) Utredningspudeln
Att hänvisa till en utredning eller en översyn som pågår eller ska initieras är ju ett känt knep inom politiken. Man signalerar att man tar självrannsakan så långt att man inte nöjer sig med att göra rätt i ett ynka ärende, utan vill förändra hela verksamheten till allas väl.
Exempel: ”Om det är så här är det förstås olyckligt. Men nu är det viktigt att vi tar reda på hur det faktiskt ser ut, och därför ska vi se över det här, och så får vi se vad vi kommer fram till.”
Analys: Det här är ju egentligen ett lysande sätt att slippa göra någonting, samtidigt som intervjupersonen låter som att den tar frågan på största allvar. När journalisten då vill prata om det aktuella fallet framstår hen som barnslig och med dålig impulskontroll ”Vaddå, vill du inte att det ska bli bättre för ALLA?! Nu får du väl lugna dig lite…”
Åtgärd: Pressa personen på vad som ska utredas, när en utredning startar, när den kan förväntas vara klar, vem som ska hålla i den, och – framför allt – vad intervjupersonen under tiden ska göra i det här mer akuta fallet. Glöm inte heller bort den utlovade utredningen, utan återkom kontinuerligt för att ta reda på hur det går. Du har en gratis uppföljning, oavsett om någonting eller ingenting blir utfallet av utredningen.
Åsa Avdic