Det slutade inte skrivas bra texter om journalistik bara för att det blev sommar.
Och nu syftar jag inte enbart på våra egna poster (ni har väl inte missat gästbloggarna Therése Bergstedt och Jenny Küttim, om vetenskapsrapportering respektive grävresearch) utan också på ett par guldklimpar på andra håll.
I sommar har två framstående journalister skrivit viktigt och pedagogiskt om möjligheter och risker med den (nu-inte-längre-så-)nya digitala tekniken och nätet.
Först nätets mörka sida. Journalisten Sus Andersson är en av Sveriges kunnigaste på IT-säkerhetsområdet. Hon har hos Journalisten.se skrivit en checklista för hur man ska hantera källskyddsfrågorna i en modern mediemiljö.
Det är sju mycket goda tips. Och som en slags kritisk bonus kommer också i slutet ett litet gäng pikanta iakttagelser om några av Sveriges tyngsta mediesajter. (Ja, du vet vilka de är.) (Och ja, efter att ha läst kommer du att prata med din chef om hur ni formulerar er kring ”Tipsa oss!”-uppmaningarna.)
Hon gör det utifrån ett slags digital-journalistiskt folkbildningsideal: Ge mig en dag och jag kan lära ut den kunskap som du behöver för att klara av 80 procent av all datajournalistik som gjorts någonsin, citerar hon världsledande Aron Pilhofers från New York Times.
Sedan ger hon en dryg handfull råd som nog tvingar även den mest inbitne Haldafantast att erkänna: Nej, det var inte raketforskning.
(Om nu raketforskning egentligen är så komplicerat. Nån borde kolla upp det där gamla antagandet.)
Med inspiration inför möjligheterna och klok hantering av riskerna kan vi nu låta hösten komma.
PS: När vi ändå är inne på givande länkar, så kan jag ju inte låta bli att tipsa om att jag själv kommer att hålla en grundkurs i egen granskning i Stockholm den 18 september, på Poppius i Grävande journalisters regi. Anmäl dig gärna så ses vi om några veckor!
”Researchern” är ofta den som sitter inne med mest kunskap. Nörden som samlar och samlar information om allt, men i slutänden kommer knappt en fjärdedel med i reportaget, inslaget eller kartläggningen. Med längre granskningar, som en timmes Dokument inifrån eller 45 minuters Uppdrag granskning, kan det vara lätt att lägga veckor (ja sådan lyx finns): på intressanta personer, dokument, påståenden eller jakt på offentliga handlingar – som i slutet på produktionen glöms bort. Därför gäller det att vara strukturerad i sin research.
Här är mina 10 bästa tips för lyckad research:
1) PRODUKTIONSPLAN
Alla journalistiska historier börjar med en idé eller en undran, något som du reagerat över och som du och/eller din redaktör instinktivt känner inte stämmer och blir nyfikna på.
Skriv en enkel produktionsplan. Formulera enkelt vad du vill ta reda på. Enklast är att ställa upp en hypotes: stämmer detta eller inte? Sedan fortsätta med de klassiska journalistiska frågorna. Varför stämmer det? Hur kommer det sig och vad eller vilka kan hjälpa mig att berätta detta?
Fyll på med ett datum för när repet ska sändas eller tryckas. Samt vem som ska ställas till svars för de slutsatser som du kommit fram till.
Arbeta sedan fram baklänges. Jag brukar ofta sätta upp en maxplan, ”om allt går perfekt ska jag sända detta datum, och för att inte orsaka nyfikenhet ska jag lägga alla mina konfrontationsintervjuer under slutproduktionens sista veckor, precis innan sändning.”
Genom ett fåtal enkla frågor kan jag sedan strukturera mitt arbetssätt. Och genom att helt enkelt föra in vad jag behöver ha belagt fram till dess att huvudpersonen ska konfronteras och programmet sändas.
På så vis ser jag hur mycket tid som finns för att läsa in mig på ett ämne.
2) INLÄSNING - den med mest kunskap vinner
Inläsning är i regel den största arbetsbördan oavsett om det gäller ett så uppmärksammat fall som Thomas Quick, eller om det gäller hur ett företag som McDonalds fungerar.
En research brukar traditionellt även handla om att inhämta material vilket kan ta mycket lång tid, speciellt om man ska vara heltäckande. Detta kan vara att exempelvis ta del av beslut i alla kommuner, eller beställa fram alla tingsrättsdomar under en viss brottsrubricering under ett visst antal år. Eller att prata med många olika källor om missförhållanden på arbetet.
Det absolut viktigaste under en inläsning är att glömma produktionsplanen med den redan i förväg uppställda frågan. Det vill säga: du kan inte vara tesdrivande i en research. Om du redan är inställd på vad du letar efter kommer det som är mest uppseendeväckande glida dig förbi. Detta lärde jag mig tydligt i arbetet med Thomas Quick-dokumentärerna som sändes 2008/2009. Om vi enbart analyserat själva förundersökningarna hade vi aldrig nått i hamn. Vi hade enkelt kunna konstatera att Quicks utsagor förändrades i olika förhör: från att inget veta om mordfallen i de första förhören, till att i slutet, inför åtal, ha en sammanhängande berättelse.
Vi hade kunnat konstatera att han ljög, och att han på något vis succesivt justerat sin berättelse så till den grad att han till och med blev fälld utan teknisk bevisning och vittnesutpekande. Men hela bilden framkom först när vi förutsättningslöst även tittade på andra samtida dokument.
En viktig pusselbit i fallet Quick var medierna, speciellt tidningsartiklar. När vi samtidigt analyserade vad som stod i tidningarna under tidsperioden för förhören och lade de uppgifterna jämte de som framkom i polisförundersökningen, kunde vi enkelt se att Quick aldrig kom med några egna unika uppgifter. Allt som han förde fram som betraktades som stödbevisning -alltså indicier – var redan känt i tidningar eller förekom i den ursprungliga förundersökningen. Han hade alltså inte den kännedom om morden som han som gärningsman borde ha haft.
3) ARBETSDAGBOK
Rättsskandaler som Thomas Quick tar tid. För att inte misströsta brukar jag därför alltid skriva en arbetsdagbok. Varje dag, oavsett hur trött jag är efter dagens slut skriver jag ned vad som hänt just denna dag. Ibland står det bara ”JÄKLA SKIT” och ibland långa redovisningar av dagens skördade frukter, kanske länkar jag till en lång transkribering av en nyckelintervju (då brukar jag avsluta Excelrutan, med en smilegubbe ;).
Ja, jag använder Excel: två kolumner, mycket enkelt. En med dagens datum och en med resultat. Händer det mycket på en dag blir det många rutor med samma datum. Efter 7, 9 eller 12 månader med ett reportage kan man lätt glömma vad som hände månad ett. Genom arbetsdagboken kan jag hålla reda på vad som hänt i projektet: vilka jag pratat med, vilka kontakter på myndigheterna som är bäst uppgiftslämnare, vilka källor som bäst skulle lämpa sig i slutproduktion, vart man hört ett visst namn dyka upp förut osv.
Men kanske viktigare är arbetsdagboken, för att få en EGO BOOST: wow titta vad jag arbetat! När man jobbar med längre produktioner bortanför nyhetsbruset kan man lätt bli nedslagen eftersom det dröjer så länge innan man ser resultatet av sin research.
4) DELMÅL
Därför gäller det att ha DELMÅL, vilket är det viktigaste i en produktionsplan. Ett delmål kan vara allt från att få tag i en viss intervjuperson, eller att skapa en tillförlitlig relation med en källa. Det kan vara att skriva en slagkraftig begäran om offentlig handling som gör att myndigheten lämnar ut just det specifika pappret/videon/ljudfilen som i slutproduktionen kan vara helt avgörande för slagkraften i ett journalistiskt reportage. Ju tätare delmål du har desto mer framsteg kommer du känna att Researchen ger dig.
5) TIDSLINJE – Älskade Excel
Research handlar ofta om att hitta mönster i olika strukturer, eller att se hur relationer hänger samman. Det absolut enklaste sättet att hålla reda på kronologisk utvecklingen i ett mordfall, en börskrasch, ett stort företagsköp, en tidsanda eller you name it: är en basic tidslinje. Åter igen använder jag mig oftast av Excel, även om jag testat många mindmaping-program och stora dyra avancerade databaser.
Min första kolumn är alltid DATUM (följt av andra kolumner relevanta för just det specifika projektet). Vanligtvis är kolumn två en kort rubrik på händelsen, följt av en tredje kolumn med källhänvisningar som i sin tur är hyperlinkade i Excelen (dvs jag länkar dokumentet i Excelarket så jag enkelt kan klicka i kolumn tre för att direkt komma till originalkällan). Originalkällan kan exempelvis vara en ljudfil, en pdf eller ett word-dokument.
Kolumnerna kan givetvis bli oändliga, men också vara ett redskap för dig i översynen. Utöver dessa tre baskolumnerna brukar jag även ha en KÄLLTYPs-kolumn. Ex i Quick, hade jag en kolumn för uppgifter från MEDIA, en kolumn för uppgifter från POLISUTREDNINGEN, en kolumn för uppgifter ur Sture Bergwalls JOURNAL. Ju mer jag läste desto mer kunskap fick jag, och desto mer utökades Excelarket.
Fördelen med att vara noggrann i sin första struktur är att det blir lättare att sortera bland informationen under resans gång. Genom detta upplägg kunde jag i arbetet med Quick välja att ”bara” titta på förloppet under polisutredningen, eller se ur det mediala perspektivet. Eller för den delen utifrån terapin. Dessutom kunde jag med en enkel tryckning, dölj/visa, följa alla tre utvecklingarna samtidigt.
6) SCANNING
För att lätt strukturera research behöver allt material vara digitalt och även OCR:at, det vill säga sökbart. Jag brukar använda mig dels av en scanner med inbyggt OCR-funktion. Men även av Adobe Professionell-programmen, där det går att OCR:a hela dokumentet med ett enkelt högerklick. Adobe Professionell-serien är även bra för att stryka under i pdf samt kommentera och markera viktiga nyckelpunkter. Detta är speciellt tacksamt när man delar databas eller research med redaktör, medproducent eller producent. På så vis kan man följa varandras tankar utifrån samma material.
7) EN OCH SAMMA MAPP
Ett misstag man ofta gör är att ha för komplicerad mappstruktur. En mapp för varje person, händelse, myndighet eller källtyp. Om man döljer sitt material i för många mappar är det svårt att hitta tillbaka till dokumentet du vet finns där, men som gömt sig. Ju färre mappar, ibland bara en mapp, desto lättare att söka och hitta vad du letar efter. Det räcker att enbart veta delar av filnamn eller filtypen. Mina filnamn brukar alltid innehålla sökord från min tidslinje, det vill säga främst DATUM, men även källtyp och kort rubrik.
8) LOGGA ALLT!
Jag vet att det låter otroligt tråkigt men det är sååå värt i slutändan. Även om man inte arbetar med TV: att ha allt loggat innebär att allt är sökbart. Det gör det enkelt att via sökmotorn på datorn hitta kopplingar mellan intervjupersoner som du inte trodde fanns. Kanske har deras vägar mötts innan i ett annat sammanhang. Kanske hade de samma mentor, delade semesterort osv.
9) EGNA PM – Våga dra slutsatser
Kolumn fyra i mina Excelark brukar bestå av en länk till ett enkelt Word-dokument där jag med mina egna ord sammanfattar vad jag kommit fram till gällande en viss händelse. Dokumentet är ofta enbart döpt med en siffra. Detta ark är superbra när minnet ibland sviktar och man inte kan förstå varför vissa händelser ska hänga ihop. Det är som små korta manusavsnitt där jag redan i researchen skriver ner hur jag vill berätta denna research i slutproduktion. I exempelvis Quickgrävet skrevs många PM som analyserade redigerade polisvideos jämfört med det skrivna protokollet, för att enkelt kunna visa vad som klippts bort ur originalet innan det presenterades för domstolen.
10) SKEPSIS – Researcherns grundinställning
Skeptiker bör man vara. Allt måste dubbel-och trippelkollas. Inte bara inför sändning, utan även under grävets gång, för om du har fel information i första ledet kommer du inte vidare i andra ledet. Det blir lättare om du har ett system som fungerar för dig. Mina tips ovan har hjälpt mig under årens lopp.
Kom ihåg att verkligheten aldrig är svart eller vit. Människor har många gånger inget ont uppsåt. Konspirationsteorier är just Konspirationsteorier. Förklarningarna bakom de största skandalerna är oftast mänskliga. En riktlinje som är bra att ha i ryggen är ENKELHETSPRINCIPEN: skala av alla utsvävningar och svåra problemförklaringsmodeller. Kvar blir kärnan och förmodligen anledningen. Verkligheten är ofta simplare än vad man tror – det handlar bara om att ingen har ställt rätt fråga. Inte förrän du dök upp vill säga.
Lycka till och kom ihåg att reportern aldrig är bättre än sin research!
Dagens gästbloggare är Therese Bergstedt, granskande vetenskapsjournalist som jobbat på bland annat Sveriges Radio och svt. Ämnet är välbekant för alla som botaniserat bland journalistiska klavertramp: vetenskap. Närmare bestämt: vetenskapsjournalistikens fallgropar – och hur man undviker dem.
Foto: Sveriges Radio
Vetenskapsrapportering är nyhetsjournalistikens akilleshäl. Det är lätt att det blir fel eller överdrivet när stressade allmänreportrar snabbt ska värdera och förklara ofta ytterst komplicerade arbeten som andra ägnat år åt att sammanställa.
När det blir fel kan det dessutom bli rejäla dikeskörningar, vilket trogna lyssnare av det mediegranskande programmet Medierna i SR P1 känner till. Programmets granskningar av både P3 Nyhetsguidens och Kalla Faktas rapportering om det vaccin som ska skydda mot livmoderhalscancer är väl värda att lyssnas på och dra lärdom av.
Men låt dig inte avskräckas!
Det finns nämligen några knep att ta till när redaktören ber dig att ”kolla om vi kan göra nåt på den här studien / pressmeddelandet / telegrammet från TT eller Reuters” med vetenskaplig anknytning.
Gör som du skulle ha gjort med andra nyhetskollar – ring en expert inom samma område som kan hjälpa dig värdera nyheten! Vetenskapsnyheter mår, precis som andra nyheter, bäst av att värderas av en utomstående kritisk röst. Pratar du bara med forskaren som gjort studien finns alltid en risk att hen överdriver resultaten, undanhåller svagheter i studien, och påstår att den visar saker som det inte finns täckning för.
Alla svenska universitet och högskolor har presstjänster som med varierande snabbhet brukar återkomma med namn och kontaktuppgifter till kunniga experter inom det område som nyheten du behöver hjälp att värdera tillhör. Kolla även upp att den expert du ska använda inte har jäv-kopplingar till den som gjort studien. Det brukar ofta räcka med att fråga om forskarna känner varandra.
Men innan du ringer – fundera först igenom dessa frågor:
Vilken är källan till nyheten? Är det en enskild forskare som tycker något? Ett utspel på en konferens? Ett pressmeddelande från ett universitet?
I så fall bör du iaktta stor försiktighet när du rapporterar om nyheten – och definitivt ha med kritiska röster. Det bör också framgå att resultaten ännu inte publicerats i en vetenskaplig tidskrift och därför bör tolkas försiktigt.
Om studien ska publiceras / är publicerad – i vilken vetenskaplig tidskrift?
Science, Nature, BMJ, The Lancet, JAMA, PNAS mfl är exempel på högt rankade tidskrifter, vilket ökar trovärdigheten för studien, även om det inte ska ses som en garanti för att den håller.
Hur stor är studien?
Ju fler patienter som ingår och ju längre tidsperspektiv, desto större chans att studien är trovärdig – åtminstone när det gäller medicinnyheter.
Den expert som ska hjälpa till att värdera nyheten bör få ungefär dessa frågor:
Hur nytt är resultatet i studien?
Finns någon vetenskaplig kontrovers i ämnet och hur förhåller sig studien till den i så fall?
Hur är studien gjord? Hur trovärdiga är metoderna?
Vilka samband konstateras – är det statistiska samband (korrelation) eller orsakssamband (kausalt)?
Hur säkert är sambandet?
Finns några andra tänkbara förklaringar till resultatet än de som presenteras av forskarna själva i studien?
Man kan aldrig vaccinera sig från att göra misstag i vetenskapsrapporteringen. Ibland råkar man ut för forskare som påstår saker de inte har täckning för, vilket kan vara jättesvårt att kontrollera, eller studier som verkar seriösa och välgjorda men som i själva verket är riggade för att få fram ett visst resultat. Ibland missförstår man själv ett komplicerat material.
Följer du tipsen ovan kan du åtminstone minska riskerna för att detta ska inträffa.
