I dagarna publicerar tidningen Faktum en granskning av en av Sveriges största guldsajter, utförd av välmeriterade grävaren Josephine Freje.
Josephine har använt delvis samma metoder som jag själv för några år sedan, när jag tillsammans med researchern Kenneth Ulander granskade guldhandeln åt svt. Också i vår granskning försvann guld, och vi kunde visa att en påstått oberoende prisjämförelsetjänst i själva verket drevs av en av de största aktörerna på marknaden.
(Dock lyckades vi inte ro i land det mest anmärkningsvärda avslöjandet som Josephine nu gör: att tekniken med cookies i datorer används för att visa olika priser för olika kunder.)
När vår egen guldgranskning var avslutad råkade jag av en slump hitta ett avsnitt av ett danskt konsument-tv-program – Danmarks motsvarighet till Plus – som också granskat guldbranschen. Det visade sig att de inte bara använt samma metod att skicka in egna guldsmycken för att testa sajterna – utan dessutom precis som vi upptäckt och beskrivit hur en av de stora aktörerna visade upp nöjda kunder som inte fanns i verkligheten.
Blev då vår guldgranskning sämre av att våra danska kollegor gjort en snarlik? Självklart inte! Trampar Josephine vatten när hon går i våra guld-fotspår nu? Nej, nej, nej…
Att låta sig inspireras av, låna och rentav planka ämnen, verktyg och upplägg kan vara något av det mest kreativa man kan ägna sig åt som journalist. På allvar. Jag brukar tipsa grävintresserade kollegor att plöja ett gäng arbetsbeskrivningar från granskningar anmälda till guldspaden, för att hitta idéer till nästa granskning.
Det handlar ju inte om att planka storyn rakt av. Det handlar om att använda en väl fungerande metod på ett nytt ämne – eller tvärtom testa en innovativ metod på ett gammalt känt ämne. Eller göra om en granskning i en annan del av landet, eller i ett annat land. Eller fylla igen luckorna som fanns kvar efter förra gången.
Jag tror inte jag är ensam om att ha noterat likheterna mellan Robert Aschbergs Trolljägarna och Expressens avpixlande av Avpixlat – och Uppdrag gransknings uppsökande av Män som näthatar kvinnor. Och om reportrarna bakom låtit sig inspireras av varandra så är det sannerligen inte första gången det händer.
En av mina egna första granskningar handlade om ett hemlighetsfullt ordenssällskap i Sundsvallstrakten. Den då mycket respekterade samhällsreportern Göran Skytte hade några år tidigare granskat frimurarordern för Aftonbladets räkning. Han hade bland annat lyckats avslöja hela den hemliga medlemslistan för detta mytomspunna sällskap.
Hade Skytte haft en hemlig läcka? Nej, han hade bara funderat innovativt. Frimurarna var så stora att deras medlemsmatrikel sannolikt måste tryckas på tryckeri. Och svenska tryckerier måste skicka pliktexemplar av allt de gör, till bland annat Kungliga biblioteket i Stockholm. Skytte gick dit och hittade medlemsmatrikeln.
Och svar ja – även den orden jag själv föresatte mig att granska visade sig ha en matrikel på KB!
Full pott för plagiatjournalistiken! (Mindre kul för den lokala S-topp som inte uppskattade telefonsamtalet från en sannolikt ganska påfrestande journaliststudent, om mystiska ritualer i hemliga ordenssällskap.)
Vi har tidigare framhållit återanvändningen som en av de bästa metoderna för den som vill utveckla sina idéer och stories. Det gäller i granskningar men också i annat – egentligen kan låneregeln tillämpas på varenda liten beståndsdel i det hantverk vi kallar journalistik.
Vi kan låna det där kollsamtalet som kollegorna på systertidningen i grannlänet ringde, och kolla om den där dramatiska ökningen också finns hos oss. Vi kan återanvända den smarta bildlösningen vi såg i tidningsartikeln från Rosenbad, för att väcka liv i tv-inslaget från den torftiga presskonferensen hos länsstyrelsen. Vi kan pånyttföda den smarta dramaturgimodellen vi såg på bio, för att göra det omöjligt för publiken att släppa vår superintressanta story om kommunens vägnät. Eller upprepa den goda frågan som sätter fingret på dilemmat som makthavaren helst inte vill behöva förhålla sig till.
Ett exempel på det senare fick vi nyligen när min tidigare säljgransknings-kollega Sanna Drysén på Sveriges Radio berättade om bostadsköerna som är långa på många håll i landet.
Vid intervjun med bostadsminister Stefan Attefall använde hon en av våra gamla favoritfrågor: den från Lars Orup 1966 till dåvarande statsministern Tage Erlander om vilket råd Erlander skulle ge ett ungt par som behövde lägenhet. I den nya versionen:
Vad har du för råd till någon som vill hitta en långsiktig boendelösning och som inte har möjlighet att köpa en bostad?
Frågan visade sig inte ha förlorat sin laddning trots att det gått nästan ett halvt århundrade sedan den första versionen. Bostadsminister Attefall tvingades konstatera att den som söker en långsiktig lösning på sitt boende i dag – kommer att få leta efter en kortsiktig.
Den journalist som söker efter en bra fråga till en minister behöver däremot inte nöja sig med en dålig. Ibland kan det smartaste vara att helt enkelt återanvända en bra.