Hur hittar man en polisanmälan när man inte vet exakt vem som anmält var? Fler än en reporter har drabbats av höggradig frustration inför den frågeställningen, men det finns vägar som inte alla känner till. De beskrivs här av Peter Jonriksson, som är lärare på Mittuniversitetets journalistprogram med ansvar för grävande journalistik och samhällsjournalistik. Peter har en bakgrund som kriminalreporter och samhällsreporter på Sundsvalls Tidning och Mittmedia research, och har tidigare gästbloggat om myndigheters mörkningsiver.
För det mesta är det ingen konst att få information om och ur en polisanmälan – eller åtminstone så mycket information som polisens presstalesperson eller vakthavande befäl anser att du ska ha.
Varje morgon ringer ännu landets kriminalreportrar ”på Dygnslistan”, även om allt fler redaktioner begränsar rutinbevakningen till inlägg på polisens hemsida eller Facebook.
När ett allvarligt brott är färskt är det också enkelt att skilja ut anmälan bland de tusentals som upprättas av poliser varje dag i vårt land. Den här lilla tipslistan handlar i stället om när det är lite besvärligare. När uppgifterna är vaga eller gamla, när du behöver kolla substansen i ett tips, veta mer om en enskild händelse eller kolla om en person är skum.
Som i all research gäller det att veta var man ska leta, vilka regler som gäller, och vilka sökbara fakta man behöver för att hitta fram till det man vill veta. Först några ord om hur det funkar:
K-nummer och RAR
Varje polisanmälan får ett unikt diarienummer. Anmälningarna samlas i ett slags diarium i databasen RAR (Rationell Anmälnings Rutin) som alla poliser har tillgång till via sin dator. Dygnslistan, som polisen dagligen skickar till landets redaktioner är en utskrift från RAR.
Ett K-nummer kan se ut så här: 2200-K1276-14
2200 är den fyrsiffriga länskoden, i detta fall Västernorrland. K1276 är löpnumret och -14 visar årtalet. Detta exempel är alltså den 1276:e polisanmälan i Västernorrland 2014.
K-numret alltså viktigt, och något du hela tiden frågar efter och noterar. Det är det bästa av sökbara fakta i detta sammanhang. Då är det enkelt att begära ut rätt polisanmälan, eller be att få veta vem som är förundersökningsledare så du kan ställa frågor till henom.
Förundersökningsledare är en polis tills dess en skäligen misstänkt identifierats. Då går en åklagare in som ”FU-ledare”. En fin sak med K-numret är att det följer med genom hela rättsprocessen. Ärendet får nya diarienummer hos åklagarmyndigheten och domstolarna, men de K-nummer som rättsfallet omfattar finns sökbart genom hela rättskedjan.
Du kan be vilken polisman som helst att söka i RAR åt dig. Men det kan av olika anledningar visa sig besvärligt eller olämpligt. Då kan du alltid ringa till ”K-diariet”. Det är polisanställda som har till huvudsaklig uppgift att underhålla och hålla ordning i RAR. Tidigare fanns ett K-diarium på varje läns polismyndighet. Detta kan komma att ändras nu när polisen omorganiserar till en rikstäckande myndighet.
Lite om sekretess hos polisen
Alla reportrar som sökt fakta hos polisen vet att myndigheten ofta hänvisar till sekretess. Ofta helt befogat för att skydda brottsoffer och den pågående brottsutredningen. Men det händer också att polisen hänvisar till sekretess för att det är enklare, eller för att kontrollera bilden av den egna verksamheten.
Polis och åklagare har ett mycket starkt lagstöd för sekretess när det gäller enskildas integritet. (OSL 35kap 1§)
Detta ska inte förväxlas med den så kallade Förundersökningssekretessen, som alltså ska skydda uppgifter som kan försvåra polisens arbete. (OSL 18kap 1§)
Här råder så kallat rakt skaderekvisit, den svagare sekretessen. Dessutom upphör sekretessen om en utredning läggs ner eller om åtal väcks.
RAR som sökverktyg
Anmälningarna i RAR innehåller betydligt fler uppgifter om ett misstänkt brott än vad som printas ut på dygnslistan. Det är dessa sökbara fakta som du kan använda för att snäva in en sökning. Här kommer tio tips på hur du kan göra:
1. Brottsrubricering: I RAR noteras den brottsrubricering som verkade rimligast för den polis som upprättade anmälan. Ibland ändras rubriceringen när en förundersökningsledare tittat närmare på fallet, men den ursprungliga rubriceringen i RAR blir kvar. Om den anmälan du söker gäller ett ovanligt brott kan en sådan här sökning räcka. Om det gäller stöld, misshandel eller andra mängdbrott behöver du fler sökbara fakta för att avgränsa.
2. Brottskod: För statistik och forskning räcker det inte med brottsrubriceringar. Därför har polisen ett fyrsiffrigt kodsystem (kolumnen brk på dygnslistan) som beskriver brottet mer i detalj. 5011 är exempelvis ringa narkotikabrott, eget bruk medan 5005 är narkotikabrott, innehav för försäljning. Om du vet mer om vad som ska ha hänt kan du alltså använda brottskoderna för att avgränsa din sökning. En komplett översättning av koderna finns hos BRÅ. Där kan du läsa varför brottskod 1901 verkligen är värd att kolla upp för en nyhetsreporter.
Dessa brottskoder är utmärkta för den reporter som vill kolla utvecklingen för ett visst brott i ett visst område över tid. Var stjäls det flest cyklar i din stad? Var blir flest människor misshandlade av personer de inte känner?
3. Brottsplats: Noteras i RAR som adress, och ibland som geografiska koordinater. Det innebär att allt du vet om län, kommun, postnummer, gata eller postlådor kan avgränsa din sökning eller ge en direkt träff.
4. Brottstid: En exakt eller uppskattad tid för brottet anges alltid i RAR. Ju mer exakt tidsangivelse du har, desto bättre avgränsning av din sökning.
5. Anmälare: Namn och kontaktuppgifter på den som gjort anmälan finns alltid noterad i RAR. Vet du vem som gjort anmälan kan det ge direkt träff om det är en privatperson. Många gånger görs polisanmälningar av andra myndigheter. Det räcker ofta bara till avgränsning, men öppnar samtidigt en annan fenomenal möjlighet – det innebär att det finns ett formellt ärende på den myndigheten. Där finns en handläggare att prata med, eller rentav en formell skriftlig handling som du kan begära ut.
6. Målsägare: Det vill säga brottsoffret. Identiteten finns alltid noterad i RAR, men skyddas som sagt av stark sekretess.
Men redan brottsoffrets ålder och kön kan vara värdefullt för att avgränsa sökningen. Därför bör du heller aldrig låtsas om att du har en uppgift om ett brottsoffers identitet. Då lägger polisen locket på.
Om brottsoffret däremot är ett företag eller en myndighet brukar polisen bedöma att uppgiften kan lämnas ut.
7. Utredande enhet: Finns noterat i RAR. Om du tror dig veta ungefär vad som hände, ungefär var, och ungefär när kan du räkna ut vilken enhet inom polisen som kanske vet något om fallet. Är det ett ordningsbrott eller fylleri är det sannolikt att endast ordningspolisen (ingripandeenheten) vet något om det. Är det ett något allvarligare brott, men fortfarande av mängdkaraktär är det troligen närpolisens utredare som jobbat med fallet. De allra grövsta brotten hanteras av kriminalpolisen. De har ofta specialrotlar för narkotikabrott, ekonomiska brott, sexualbrott eller brott mot barn. Ring runt och fråga, det kan ge dig sökbara fakta som du kan använda som avgränsning vid sökning i RAR.
8. Vilka andra var där?: Om du fått en händelse beskriven för dig, ta en funderare om vilka fler som borde varit närvarande. Ordningsvakter? Servitriser? Ambulanspersonal? Bärningsbil? Låssmed? Taxi? Grannar? Anhöriga? Socialtjänsten? Hotellstäderskan? Använd fantasin och inventera potentiella källor. Ofta vid större insatser jobbar flera myndigheter tillsammans. Vid razzia på ett företag har ofta personal från Kronofogden, Skatteverket och någon tillsynsmyndighet varit med. Om någon person blivit skadad vid händelsen har denne sannolikt förts till akuten. Här finns stark sekretess, men du kanske kan få tidpunkt och summariska uppgifter om skador.
9. Andra myndigheters databaser: Åklagarkammaren har ett datoriserat diarium liknande polisens RAR. Om du får veta vem som är åklagare i fallet eller datum när åklagare inledde förundersöknning kan du hitta ditt K-nummer i åklagarens datasystem. Åklagarbeslut är alltid offentliga, men till skillnad från de flesta andra myndigheter tillåter många åklagarkammare inte att man söker på enskildas identitet. Ett oskick som borde granskas av JO. Här hittar du bland annat också strafförelägganden, åtalsunderlåtelser och beslut om att väcka åtal.
Tingsrätten och andra domstolar använder sig av datasystemet Vera, som är det ojämförligt bästa systemet för självständig research inom rättsväsendet. Om ditt case är gammalt, eller om någon är häktad eller åtalad i ärendet, kan du söka på personnamn. Brottsutredningarna som inlämnats som bevisning i samband med åtals väckande innehåller förutom den fullständiga polisanmälan mängder med information om de inblandade. Här finns förhör, tekniska undersökningar, fotografier, ljudupptagningar, bilder, personutredningar, utdrag ur belastningsregistret och mycket annat. Så mycket att det förtjänar en egen bloggpost.
Kronofogden kan också leda dig till ett rättsfall. Om en person har en skuld till följd av ett brottmål så finns domstolens målnummer noterat. Sök dig bakåt därifrån. Så snart en myndighet av något slag varit involverad i det händelseförlopp du fått beskrivet, så kan du söka efter noteringar och sökbara fakta hos dem.
10. Blåljusen: Polisens patruller dirigeras från kommunikationscentralen, där ett vakthavande befäl vanligen leder det ”minutoperativa arbetet”. De noterar varenda polisjobb i en databas som heter STORM. För varje jobb upprättas en ”Händelserapport”, HR på polisspråk. Dessa HR är allmän handling och sorterade så att de är sökbara med i stort sett samma uppgifter som finns i RAR. Ett HR kan variera från en kort notering om en icke hittad påkörd katt, till ett dygnslångt händelseförlopp i samband med stora olyckor eller grova brott. Om en polisanmälan upprättas så noteras ofta K-numret även i STORM. Händelserapporterna kan man alltså begära ut. Även om de också måste sekretessprövas så kan de ge dig viktiga uppgifter om tidpunkt, plats och hur polisen jobbade.
Räddningstjänsten upprättar insatsrapporter när de rycker ut till händelser, liksom även ambulansen. De kan också vara värda ett försök när det verkar befogat.
Till sist några varnande ord om polisanmälningar. Kom ihåg att vem som helst kan polisanmäla vem som helst för vad som helst. Existensen av en polisanmälan bevisar inget, och betyder inget mer än att ett brott påstås ha begåtts. Ju längre polisen jobbar med fallet, desto mer detaljerad och nyanserad blir bilden av fallet. Inte ens när åtal väcks är det något annat än ett påstående från åklagaren, och en fällande dom är inget annat än en bedömning gjord av en domare och några nämndemän. Det kan ofta kännas frustrerande att inte kunna slå fast vad som verkligen är sant. Den kloke reportern nöjer sig med att rapportera det som bevisligen hänt: Någon har polisanmälts och påstås ha begått brott. Åklagaren påstår efter utredning att personen har begått ett brott, och domstolen anser att han är skyldig och ska i fängelse. Lägg ansvaret där det hör hemma – på rättsväsendet.
Glöm inte att alltid så snart som möjligt redogöra för den misstänktes syn på anklagelserna, och att läsa domskäl noga innan du drar slutsatser utifrån en tingsrättsdom. Principerna om källkritik gäller även gentemot dem som ska haffa och straffa de allra värsta förövarna. Som reporter är du inte polisens hejarklack, och du sätter dig inte i respekt genom att vara en lydig megafon. På sin höjd kan du uppnå status som ”användbar”.
Låt inte din längtan efter en saftig kriminalstory leda till att du demoniserar och kränker brottsdömda. Bygg inte heller yrkeskriminellas varumärke och främsta vapen – deras skrämselkapital.
Peter Jonriksson