Gästblogg: Redaktörerna från helvetet

Tillvaron som frilans innehåller både sorgeämnen och glädjestunder. Journalisten och författaren Åsa Erlandson sammanfattar här de olika sorters chefer man kan tänkas stöta på i frilansrollen, så den blivande frilansen kan känna sig bättre förberedd på vad han kan komma att möta. Texten har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

image
Åsa Erlandson

Frilansar anklagas för alla möjliga brister. För långsam, för dyr eller för kass på att skriva. Men vissa redaktörer saknar sjukdomsinsikt.
Frilanskompisar frågar varför jag inte tar steget och startar eget. Sedan beskriver de sin vardag. Här är redaktörerna från helvetet – frilansarnas värsta mardrömmar.

Den kreativa chefen
Rolig, idérik – och omöjlig att jobba med. Slår först fast att det inte är någon brådska alls, skickar sedan en lång utskällning eftersom du inte har lämnat än. Vägrar vara specifik, ”skriv något om charter”, och besvarar följdfrågor om vinkel, deadline och arvode med svar som dragna ur en tombola: ”Det är lugnt. Jag vill ha en text med mycket närvaro.”
Försvinner iväg i radioskugga i veckor, för att sedan kontaktknarka. Två minuter efter ett mejl kommer sms:et: ”Hallå, är du vid datorn? Jag har mejlat dig!?” Medan du svarar, ringer det. ”Jag har sökt dig hela dagen, jobbar du inte idag??”
Det är som att jobba med ett Jasplan. Man vet aldrig var och när det störtar.

Tilläggsterroristen
Ett halvår efter att jobbet är klart ringer plötsligt tilläggsterroristen på fredag klockan fem: ”Vad bra texten om sneakerstrenden blev! Vi tänkte garnera med ett tillägg, skornas historia från det antika Grekland till i dag. Plus en enkät med fem kändisar talar ut om sin sneakersskräck. Det vore kanon om du hittar en expert som säger något om hur finanskrisen påverkar valet av skor. Fixar du innan måndag??”

Bråttomtouretten
Oj, så bråttom det är! Redaktören ringer alltid med andan i halsen, nu för att tidigarelägga deadline. Du jagar på fotografen, klämmer in intervjun nästa morgon före frukost och skriver halva natten. Åtta månader senare publiceras texten. Då ringer redaktören: ”Du, den där texten om stress bland småbarnsmammor – kan du lämna den redan i dag? Vi sitter supertight och måste börja rita.”

Den superstressade
Medan det åtminstone går att prata med bråttomtouretten, försvinner den här typen alltid iväg i sitt stressmoln. Varje gång man ringer riktigt hörs det hur magsyran rinner till, trots att man fattar sig kort och undviker lämningstider. Den superstressade lyssnar aldrig utan standardsvarar ”Låter bra, men ring imorgon eftermiddag”. Igen och igen och igen.

Noll koll
Hela upplägget har noga gåtts igenom och du levererar på utsatt tid. När du ringer och följer upp förnekar plötsligt redaktören allt: ”Vilket jobb? Har jag beställt det här? Vem är du?”
Tvingar omgivningen till ständiga fotbollsräddningar: Du mejlar en idé om att besöka Johannesburgs kåkstäder. Hon svarar glatt: ”Kanon! Det var länge sedan vi hade något trevligt från Kapstaden. Jag vill gärna ha shoppingvinkeln.”

Den socialt inkompetenta
Ett vänligt ”Hej, hur är läget?” bemöts med tystnad. Respons kring bra jobb existerar inte, däremot tar det hus i helvete om något är fel. Ett missat samtal från den här redaktören framkallar magont. Den socialt inkompetenta redaktören skrattar. Aldrig.

Dinosaurien
En äldre redaktör som egentligen är en trevlig typ – men mörkar att han är datoranalfabet. Alla mejl man skickar har en tendens att försvinna och frågor kring detta bemöts med hummanden. När det framkommer att han helt enkelt inte kan mejla, tvingas frilansaren investera i en fax.

Tjuven
Värst av alla. Tackar antingen nej eller är allmänt ljum och det hela rinner ut i sanden. Men ett stort mittuppslag några veckor senare visar att det inte var något fel på idén, utan på att den kostade.
Tjuven sover dock gott om nätterna – upphovsrättslagen gäller ju faktiskt inte idéer.

Åsa Erlandson

Lundells angrepp på journalistutbildningen (och lockelsen…)

image
Alla dessa rubriker.

Om Ulf Lundell kan sägas mycket. En sak som kan sägas är att han tillhör den lilla kategori människor som är så kända och förväntas väcka så mycket känslor att deras åsikter definitionsmässigt anses ha nyhetsvärde.

Tidigare kom åsikterna från Lundell i sjok i långa romaner eller skivor med massor av låtar någon gång om året. Nu är publiceringen mer finfördelad i och med att Ulf Lundell börjat blogga. Han håller ett högt tempo och erbjuder en till synes outsinlig källa till rubriker. Han säljer bilen, han ogillar Melodifestivalen, han angriper journalister, han gillar Ernst…bloggen har på kort tid etablerat sig som ett av samtidens mest omtalade kulturella fenomen, åtminstone om man utgår från antalet rubriker på kvällstidningarnas nöjessidor/sajter.

Kvällstidningarna ja. Lundells relation till Aftonbladet och Expressen kan väl vänligt beskrivas som kritiskt symbiotisk (mer hårt som Krig & kärlek). Det blev stora rubriker när han offentligt avrättade några namngivna journalister, och härom dagen gick han till angrepp igen – och den här gången inte bara mot journalisterna på kvällstidningarna utan också mot journalistutbildningen. Samtidigt som han avslöjar att han själv en gång uppenbarligen kände en lockelse till journalistiken:

Likaså: i min ungdom, arbetslös och och hoppfull, gick jag till Arbetsförmedlingen på Hantverkargatan i Sthlm, satt mitt emot en dam vid skrivbord, jag sa: Jag vill bli journalist.

Och blev utskrattad. Japp. Utskrattad.

Det är pga av sånt man blir det jag är idag. Man tar inte hånskrattet.

Men…om det nu är, som jag hört, så förbannat svårt att komma in på journalisthögskolan, varför kommer folk ut som idioter?

Jodå, det finns väldigt bra och väldigt nyttiga journalister, jag känner flera, men ändå…hur har dom talanglösa idioterna kunnat ta sej in på AB:s och Expressens redaktioner?

Man kan fundera över hur allt varit i en annan tid och ett annat liv, där Ulf Lundell kommit in på journalisthögskolan. Man kan också konstatera att vi i så fall aldrig sett en blogg förvandlas till en helt egen serie i spalterna.

Jag gjorde min praktik på Aftonbladet en gång för länge sedan (nå, tidigt 90-tal, alltså en tid strax före internet men då kvällstidningarnas rubriker redan ofta bestod av…Ulf Lundell) och faller ofta in i ett spontant kvällstidningsförsvar bland public service-kollegorna på Gärdet. Visst gör Aftonbladet och Expressen ibland de dummaste och fånigaste grejer som synts till i svensk journalistik, men de gör ofta också de tyngsta och starkaste satsningarna inom en rad olika genrer och ämnesområden; inom såväl nyhetsjakt som granskning ligger de ofta flera steg före konkurrenterna, och deras förmåga till kraftsamling vid stora nyhetshändelser är imponerande.

Bevakningen av Ulf Lundells bloggande tillhör kanske inte de främsta fjädrarna i hatten för landets kvällstidningar.

Men Lundells utfall mot journalistutbildningar, journalister och kvällstidningar tillhör väl inte heller hans mest minnesvärda stunder.

Däremot var det lite kul att läsa att även han en gång lockats till yrket. Som ung och arbetslös alltså.

En helikopter, en buss och faran med falska minnen

 

Memories are made of this.
Memories are made of this.

Ingen har väl missat historien om den amerikanske stjärnreportern Brian Williams som nu fått lämna rutan (åtminstone tillfälligt) för en felaktig historia om en beskjuten helikopter.

Det är såvitt jag vet inte utrett om det handlat om en medveten lögn eller ett så kallat falskt minne, men Sveriges Radios Godmorgon, världen lät i alla fall en hjärnforskare reda ut begreppen kring de sistnämnda: de existerar, rör vanligtvis minnen från barndomen (som, för att uttrycka det rått, kontamineras av andras berättelser och egen strävan efter en förbättrad självbild) men kan också skapas kring saker man (inte) upplevt i vuxen ålder.

Jag måste erkänna att historien får mig att fundera över allt jag skrivit på den här bloggen. Inte sällan kryddar vi ju våra tips med mer eller mindre daterade anekdoter från journalistlivet; det egna eller andras. Eller från helt andra delar av samhället.

Härom månaden blev jag via en enkel googling varse om att jag haft tokfel i en filmanekdot jag berättat åtskilliga gånger för vänner och bekanta genom åren: jag brukade i diskussioner om regissören Bo Widerberg göra gällande att skådespelerskan Pia Degermark fick rollen i hans kostymdrama Elvira Madigan efter att Widerberg hört henne som statist skrika på en buss i polisthrillern Mannen på taket (som inom parentes, och med särskild riktning till våra yngre läsare, är den bästa Beckfilm och en av de bästa svenska thrillers som någonsin gjorts).

Storyn var underbar och jag hade sett och läst om Mannen på taket så mycket att jag kunde gödsla på med ytterligare trivia om just sekvensen med polisen i fontänen som bussen kör förbi och som föranleder skriket (ett litet barn på trehjuling som kommer fram till polisen i fontänen är en treårig Johan Widerberg osv).

Ända tills en klok person i vänkretsen för några månader sedan på en middag ifrågasatte:

– Men gjordes inte Elvira Madigan långt före Mannen på taket?

Och jag tvingades inse att jo, det gjordes den ju… Den ena är en 60-talsfilm, den andra en 70-talsfilm. Och inte i den ordning som min story förutsatte.

Hej Google!

Det visade sig att jag blandat ihop två skådespelerskor och två Widerberg-filmer. Det var inte Pia Degermark som skrek där på bussen utan (sedermera svt-kollegan) Michaela Jolin, och filmen hon därmed castades till var inte Elvira Madigan utan (den problemkantade, sågade och undangömda) Victoria. Som visserligen på sin tid jämfördes (kritiskt) och beskrevs med tydliga paralleller till Elvira Madigan (bland annat av Widerberg själv) och där huvudrollerna en gång i tiden varit tänka för just Elvira…-paret Thommy Berggren och Pia Degermark.

Men ändå. Min story var bortitok fel.

Jag får väl tacka min lyckliga stjärna för att jag aldrig offentliggjort anekdoten i någon bloggpost eller – ännu värre – ett svt-reportage.

Å andra sidan känner jag mig rätt säker (vill i alla fall tro) att jag inför en journalistisk användning (och förhoppningsvis även inför en bloggpost) skulle gått till botten med historien på allvar (åtminstone googlat den) och inte bara litat till mitt minne.

För det är ju så där. När vi ses över borden berättar vi ibland saker ur minnet, och då kan strävan efter en bra historia ibland trumfa behovet av dubbelkoll och line-by-line-rutin. Men när vi säger saker i nyhetsprogram eller webbtexter ska man kunna lita på att vartenda påstående är kontrollerat och att vi inte säger saker vi inte har täckning för.

Och en gång var den där uppdelningen enkel, men ett nytt medielandskap har skapat hundra mellanformer där krav och förväntningar inte längre är helt glasklara. Hur dubbelkollad är journalistens historia i ett tweet eller en Facebook-status?

Jag vill dock klargöra att jag aldrig, varken här eller på Twitter, på Facebook eller över något bord, åkt någon helikopter i Irak.

Möjligen åkt buss en gång förbi den där fontänen som man minns från den där scenen i Mannen på taket

Uppdatering: Gustav Gatu tipsar i Journalistbubblan på Facebook om en podcast som diskuterar just frågan om falska minnen apropå fallet Brian Williams – och påståendet att större delen av våra liv såsom vi kommer ihåg dem är mer eller mindre felaktiga (!).

Gästblogg: Den felsäkra kompassen – intervjua din idé

Du har bestämt dig. 2015 är året då granskningen ska genomföras. Men hur ska du få redaktionsledningen att nappa? I en miniserie om tre delar går journalisten Fredrik Quistbergh igenom olika steg att för att vässa din idé från första tanke till ett paket som cheferna bara inte kan säga nej till. Först ut: Den felsäkra kompassen.

image
Fredrik Quistbergh

Amerikanska Investigative Reporters and Editors (IRE) är förebilden till den svenska Föreningen Grävande Journalister (FGJ). IRE:s webbplats lämnar allt att önska när det gäller design och presentation. Men den som blir medlem och tar sig bakom fasaden hittar en riktig guldgruva. En av de verkliga pärlorna är deras databas av tipsformulär. Totalt finns närmare 4 000 olika tipsformulär sökbara i IRE:s databas. Ett av de allra mest populära tipsformulären har titeln ”Project Checklist” och är skrivet av Pulitzerprisvinnaren Michael J Berens från Seattle Times.

Berens menar att dessa punkter är en, i princip, felfri kompass när det gäller att testa om din idé håller. Han brukar börja varje tänkbart projekt med att gå igenom frågorna på listan och grundligt intervjua sin idé. Här är de elva olika frågorna (fritt översatta av mig), med följdfrågor, som du ska ställa till din idé:

#Är det nytt?

Finns det en överraskningsfaktor?
Finns det en fördom att vända?
Finns det en ny vinkel på ett redan känt ämne?

#Vad handlar storyn om?

Kan du förklara idén på sex ord eller mindre? Exempel: Vårdgivare sextrakasserar patienter på äldreboende

#Finns det potential för förändring?

Är det ett missförhållande som kan rättas till?
Finns det en hyfsat enkel lösning på ett uppenbart problem?

#Går det att bevisa?

Finns dokument som kan belägga tesen?
Finns ny statistik eller nya uppgifter?

#Bryr sig läsarna/lyssnarna/tittarna?

Är berättelsen relevant?
Finns det någon indignationsfaktor?

#Finns unik källa?

Någon som träder fram?
Finns exklusiv dokumentation?

#Finn källa som kan ge röst åt berättelsen?

Vilket ”kött & blod” kan knytas till berättelsen?
Hur stark är källan?

#Håller grundberättelsen?

Om allt skiter sig, vad har du då?

#Varför denna berättelse just nu?

Finns det någon aktualitet?
Finns det någon som har intresse av att detta publiceras just nu?

#Vilka nyckelscener finns?

Vilka scener beskriver historien?
Går det att fånga dessa scener i still/rörlig bild och/eller ljud?

#Bryr du dig?

Varför tycker du att den här berättelsen är viktig?

Berens påpekar att idén inte alls behöver uppfylla alla dessa kriterier för att han ska gå vidare med den. Ibland räcker det med att det finns en överraskningsfaktor eller att han kommer över en unik telefoninspelning som gör idén värd att fortsätta jobba med. Det kan också räcka med att du själv tycker idén är viktig och bryr dig om att och hur den blir gjord. Det här vittnar även Frontlines eldsjäl David Fanning om. Frontline är ett av världens starkaste flaggskepp för undersökande journalistik. I den här rejäla intervjun med Fanning säger han bland annat att ”Om du inte kan göra det viktigt är det troligen inte värt att göra”. Läs gärna hela intervjun i väntan på nästa del av hur du vässar din idé. Då ska vi titta närmare på manusguruns största hemlisar.

Fredrik Quistbergh

Ny valgräns räddade Alliansen

I valet i höstas fick Alliansen ett mandat mer i kommunfullmäktige i Växjö än de rödgröna, trots att de samlade färre röster. Därmed säkrade kommunalrådet Bo Frank (M) ännu en mandatperiod vid makten.

Valkretsarna i Växjö, före och efter ändringen
Valkretsarna i Växjö, före och efter ändringen. Det rosa området flyttades från Växjö norra till Växjö södra, och det turkosa från Växjö södra till Växjö norra
Sådant händer ibland, beroende på valkretsarnas utformning, och ren slump. I länder med valsystem där det händer oftare, till exempel USA, har det ibland utnyttjats av politiker som ritat om valkretsarna för att gynna sig själva vid nästa val. Då kallas det ”gerrymandering”.

I Växjö vann Alliansen alltså med minimal marginal, trots färre röster, tack vare valkretsarnas gränsdragning. Men det hade inte hänt om inte kommunfullmäktige året innan klubbat igenom en ny gräns mellan Växjö kommuns båda valkretsar. Efter att nu ha simulerat samtliga möjliga utfall utifrån vad vi vet om valresultatet, står det klart, att hade den gamla gränsen bestått hade det block som fick flest röster, också fått flest mandat. Med den nya gränsen blev det alltså tvärtom.

– En del valdistrikt började närma sig den övre gränsen på 2 000 invånare. Och i och med att vi gjorde om distrikten, fick också kretsarna nya gränser, förklarar Martin Fransson, kanslichef på Växjö kommun, den nya kartan.

Valmyndighetens riktlinjer säger nämligen att ett valdistrikt bör innehålla mellan 300 och 1 800 röstberättigade, och även om det finns både större och mindre distrikt, är det praktiskt för kommunerna att hålla sig inom det spannet när det går.

Nu fick det märkliga resultatet i Växjö kanske ingen större praktisk betydelse. Tidigare har Alliansen styrt med passivt stöd från SD, och den här gången bildar Alliensen och Miljöpartiet en koalition för att styra Växjö, med S och V i opposition. Men det är en påminnelse om att valkretsarnas utformning påverkar valresultatet, och är något vi bör hålla koll på. Och så är det ett utmärkt exempel på hur geografisk data kan användas för research.

Gräv med GIS

Datajournalister stöter nog mest på GIS (geografiska informationssystem) som visualiseringsverktyg, men GIS-program är också fantistiska gräv-verktyg. Jag använder ett open source-program som heter QGIS, mest för att det är gratis, och för att det är det enda jag kommit mig för att lära mig, och det är det jag kommer att referera till i den här genomgången.

Det var min nära vän och exkollega Ida Andersson på SVT i Växjö som berättade att valkretsgränserna ändrades under förra mandatperioden, och när vi googlade på det efter en middag, insåg vi att ingen skrivit om vad det fick för resultat. Jag bestämde mig för att kolla om de nya valkretsarna påverkat valresultatet, och så här gjorde jag:

  1. Först måste vi förstås ha de gamla och de nya valkretsindelningarna. Dessa finns att hämta som så kallade shapefiler på Valmyndighetens hemsida (shapefiler, .shp, är ett av de vanligaste filformaten för att spara uppgifter om geografiska områden). Dessutom behöver vi de gamla och nya valdistrikten, som ju är de minsta enheterna vi får valresultat från:

  2. I - QGIS lagerI QGIS importerar vi de fyra shapefilerna (gamla distrikt, nya distrikt, gamla kretsar och nya kretsar) i var sitt lager, med ”add vector layer”-knappen, den översta knappen i panelen längst till vänster.
  3. III QGIS croppa distrikt med clipFör att göra det enklare att jobba så klipper vi ut bara Växjö kommun. Det kan vi göra på flera sätt. Vi kan till exempel markera de båda valkretsarna (som ju tillsammans utgör hela kommunen), och använda dem som mall för vilka distrikt som ska med. Clip-funktionen under vectormenyn används till just det, och skapar ett nytt lager med bara de distrikt som ligger inom de markerade kretsarna.
    IV QGIS croppa distrikt med tabell
    Eller så öppnar vi tabellvyn (”open attribute table”), där alla valdistriken namn och nummer finns med. De fyra första siffrorna i valdistriktens nummer är kommunkoden, och Växjös kommunkod är 0780, så vi kan bara markera, kopiera och klistra in dessa i ett nytt lager (eller markera allt före och efter 0780-distrikten, och trycka delete, om vi inte behöver ha originalfilen kvar).
    Snabbaste sättet att ta bort ointressanta valkretsar är antagligen att markera de båda Växjökretsarna (ctrl-klicka), öppna tabellvyn, trycka ctrl–R för att invertera ditt val, dvs välja allt som inte är valt, och trycka delete.
    Notera att du behöver växla till redigeringsläge (”toggle editing”) varje jag gång du vill göra en ändring på kartan. Växla tillbaka så snart du är klar, så att du inte av misstag råkar flytta en gräns eller så.

  4. IIa QGIS kretsar 2014Luta dig tillbaka och njut en stund av din, nya, avskalade karta, med Växjös båda valkretsar, före och efter ändringen. Visst är det kul med kartor?
  5. QGIS skillnadOm du växlar mellan lagren i QGIS, så ser du att en bit av Växjö södra förts över till Växjö norra, och att en annan bit flyttats åt andra hållet. För att titta närmare på skillnaden använder vi ett verktyg under ”vector”-menyn som logiskt nog heter ”difference”. Det ger oss ett nytt lager med just skillnaden mellan kretsarna i 2010- och 2014-lagret. Dessutom kommer du antagligen att få en del små, små skräpområden runt omkring, eftersom gränserna inte ser exakt likadana ut i olika filer från Valmyndigheten. Du kan markera och radera dem med node-verktyget, om de stör dig.

  6. Nu kommer det mest nervösa ögonblicket! Om vi ska ha en chans att svara på frågan ”hur påverkade de nya kretsarna valresultatet?”, så bygger det på att de nya distrikten i stort sett följer de gamla kretsgränserna. Distrikten är ju den minsta nivå vi har valresultat ifrån, och utan distrikt kan vi aldrig räkna ut hur resultatet blivit med de gamla kretsarna. Gränsen mellan 2010 års kretsar måste alltså mer eller mindre följa gränsen mellan 2014 år distrikt. Och de gör de – nästan!
    korrekt problemdistriktEtt distrikt, 07800121 (”Väster”) gör envist motstånd. Större delen av distriktet låg i Växjö norra 2010, men ett liten hörn hörde till Växjö södra! På bilden här intill ser du distriktet i gult, och hela området som hörde till Växjö norra 2010, men Växjö södra 2014 i lila.
    Det är i stort sett en rektangel, och om vi för musen över hörnen får vi koordinaterna:

        56° 52′ 55,77″; 14° 47′ 51,78″ (56.882157,14.797716)
        56° 52′ 55,23″; 14° 48′ 0,39″ (56.882009,14.800108)
        56° 52′ 45,13″; 14° 47′ 57,11″ (56.879203,14,799197)
        56° 52′ 44,56″; 14° 47′ 51,03″ (56.879044,14.797508)
    
  7. Satellitbild över det överblivna hörnet av distrikt 07800121En snabb koll på Google Maps ger vid handen att det är området mellan Liedbergsgatan, Norra Esplanaden, Lärkgatan och Storgatan som kommer att ställa till det för oss. Eftersom vi inte vet hur personerna som bor där röstade (de kan ju tänkas rösta radikalt annorlunda än grannarna i resten av distriktet, på andra sidan Lärkgatan och Norra Esplanaden), så kommer vi vara tvungna att utgå från att de röstade på ett sätt som är så ofördelaktigt som möjligt för vår tes, och räkna ut resultatet utifrån det. Men först måste vi veta hur många som bor i det här lilla hörnet.

  8. eniroEniros kartor har husnummer utsatta i hela Sverige, så vi kollar upp området där, och noterar adresserna:
        Norra Esplanaden 41, 43, 45, 47, 49 A-E
        Liedbergsgatan 15, 25
        Storgatan 42
        Biblioteksgatan 4, 6, 7, 9, 11, 13, 15
        Lärkgatan 3, 5, 4 A-D, 6, 8 A-C, 10, 12, 14, 16 A-C, 18
    

    Google MapsFör säkerhets skull gick jag ett varv runt kvarteret i Google Streetview också, för att kolla att jag inte missat något hus.

    Nu kollar vi hur många som är folkbokförda här, och som hade rösträttsåldern inne vid valet i höstas: 226 personer.

    I kommunalvalet måste man inte vara svensk medborgare för att ha rösträtt, så vi kan anta att antalet röstberättigade ligger nära antalet folkbokförda i myndig ålder. Kanske hade vi kunnat gräva fram mer exakta siffror, men vi kommer att ta i så väldigt när vi testar olika scenarior senare, att vi har god marginal för småfel i det här ledet.

    Vi har alltså 226 personer i gamla Växjö södra valkrets, som vi inte vet hur de röstade 2014. Hela distrikt 07800121 hade 1 661 röstberättigade, enligt Valmyndighetens tabell (som finns på samma sida som vi hämtade shapefilerna ifrån).

  9. Eftersom vi är ute efter valresultatet med 2010 år kretsar, måste vi räkna ut hur många mandat respektive krets skulle ha haft 2014. Antalet mandat baseras på antalet röstberättigade i kretsarna, och kan alltså förändras mellan två val.
    Först behöver vi dra ut en lista över vilka 2014-distrikt som ingår i respektive 2010-valkrets. Vi hade kunnat använda ”clip”-funktionen under vektormenyn igen, men här går det lika snabbt att bara markera med musen. Klicka och dra, eller ctrl-klicka över alla distrikt i norr, och kopiera och klistra in dem i ett nytt lager. Öppna sedan attributtabellen, så har du alla valdistrikts-id:n framför dig. Därmed har vi fått ut de nya valdistrikt som motsvarar gamla Växjö norra (Hovshaga Centrum, Nya Hovshaga, Kronoberg, Västra Mark, Gamla Hovshaga, Nydala, Araby, Dalbo Centrum, Bondegård, Pilbäcken, Evedal, Ringsberg, Kungsmad, Berg, Lammhult, Rottne Norra, Rottne Södra, Sandsbro Västra, Sandsbro Östra, Åby, Öjaby, Dädesjö, Braås och Väster), samt gamla Växjö södra (Fagrabäck, Hollstorp, Högstorp, Kvarnhagen, Norr, Norrelid, Bergunda, Bäckaslöv, Centrum, Furuby, Furutå, Gemla, Ingelstad, Lasarettet, Ljungfälle-Teleborg Östra, Nöbbele, Stallvägen, Söder, Teleborg Centrum, Telestad, Torparängen, Tävelsås-Uråsa, Universitetet, Vederslöv, Åryd och Öster). Förutom det där irriterande lilla hörnet på Väster då, förstås.

  10. Nu har vi faktiskt fått all geografisk data vi behöver! Härifrån är det bara en lång och ganska tråkig räkneövning, så jag redovisar inte varje steg i detalj. Du får lita på mig, och åka med! Vi summerar först antalet röstberättigade i norra respektive södra kretsen, men ”flyttar över” de 226 som bor i det olydiga hörnet av distrikt 07800121 (Väster) till rätt sida gränsen igen. Och rätt sida, det är alltså söder om gränsen. Jag får det till 33 711 röstberättigade i norr, och 32 302 i söder.

  11. Sedan räknar vi ut antalet mandat. Metoden finns i vallagen, och resultatet blir 31 mandat till gamla Växjö norra, och 30 mandat till gamla Växjö södra valkrets (2010 var det tvärtom, 30 mandat i norra valkretsen och 31 i södra).

  12. Nu är det dags att kolla valresultatet! Vi summerar antalet röster per parti i de gamla nord- respektive syd-distrikten. För att sedan räkna ut mandatfördelningen har valmyndigheten en praktisk valsimulator. Mata in röstetalen, så får du fördelningen snabbare än du hinner säga ”jämkade uddatalsmetoden”! Ska du göra större simuleringar är det värt att använda ett skript som gör dem åt dig (ta hjälp av en programmeringskunnig kollega!), eftersom det är ganska omständligt att fylla i fält för fält.
  13. Resultatet:

    • Alliansen: 27 (29)
    • De rödgröna: 30 (28)
    • Sverigedemokraterna: 4 (4)

    Tre mandats övervikt för de rödgröna alltså! Att jämföra med det verkliga resultatet (inom parentes), där Allianspartierna fick ett mandat mer.

  14. Stopp och belägg, det där hörnet då?

    Nu har vi ju inte tagit hänsyn till de 226 personer i distrikt 07800121 som bor söder om den gamla kretsgränsen! Med mindre än att vi frågar var och en (och inte ens då) kan vi veta hur just de personerna röstade, så för att vara säkra på att vår tes håller, testar vi alla tänkbara utfall. Vi låter de 226 personerna rösta på, i tur och ordning V, S, MP, C, FP, KD, M, SD, något småparti, eller stanna hemma. För säkerhets skull testar vi också vad som händer om alla 226 åker på semester till, säg, Dusjanbe och poströstar där, varpå deras valsedlar blir så sena att de hamnar i de så kallade uppsamlingsdistrikten (det finns ett extra distrikt för varje valkrets, där sena poströster och liknande placeras.) På det viset får vi reda på om det finns någon teoretisk möjlighet att de här personerna hade kunnat rädda Alliansens övertag, med 2010 års gränser. Eftersom det här skulle vara sanslöst tråkigt att göra för hand, skrev jag ett kort Pythonskript som fick göra det åt mig. Någon som är duktig på matematik skulle säkert lösa det på något snyggare sätt.

  15. Skriptet konstaterar snabbt att hur vi än räknar blir resultatet detsamma. Invånarna i det lilla hörn som bytt distrikt kan inte ta Alliansen förbi de rödgröna hur de än röstar; de rödgröna hade blivit större om gränsen inte flyttats (däremot kan, i några extrema fall, skillnaden minska till 29 – 27, genom att SD får ett mandat till).

    Blev det en bättre gräns då? Om vi förutsätter att idealet är att alla röster i en kommun väger lika tungt, så kan vi roa oss med att jämför antal invånare per politiker i de båda kretsarna, före och efter omdragningen. Och det visar sig faktiskt att de blir en ojämnare representation med de nya gränserna. Antalet mandat per röstberättigad skulle med de gamla kretsarna ha blivit 1 087,45 (norr), respektive 1 076,73 (syd). Med de nya kretsarna blev det 1 127,50 respektive 1 064,19. Ett resultat av den nya gränsen är alltså att Växjö norr-borna är bättre representerade, och Växjö syd-borna sämre, än tidigare. Och i och med den nya gränsen blir Växjö norr också den något blåare halvan av kommunen, eftersom de traditionellt allra rödaste distrikten flyttades till syd.

PS. Nu undrar du som vän av ordning kanske lite över det där med uppsamlingsdistrikten. Om gränserna hade varit annorlunda, skulle ju även röstfördelningen i uppsamlingsdistrikten varit annorlunda! Jag måste erkänna att jag inte testat för alla extremfall där (gör det gärna om det roar dig!), men jag har testat att skruva upp siffrorna för de partier som så att säga står näst på tur för att få ett mandat i respektive valkrets, men ändå inte lyckats ge Alliansen fler mandat än de rödgröna, så med reservation för något helt urspårat randfall, törs jag påstå att Alliansen inte hade kunnat få fler mandat än de rödgröna, om nu inte valkretsgränsen hade flyttats.