Gästblogg: Skribenterna från helvetet

I dag har vi glädjen att än en gång (åter)publicera en post av Åsa Erlandson. Precis som den förra har denna gått i tidningen Journalisten, men precis som den förra så förtjänar denna vidare spridning.

Åsa Erlandson
Åsa Erlandson

Många av oss brottas med yrkesnoja: ”Journalist är inget riktigt yrke. Vem som helst kan väl ställa frågor och skriva.” Jag skulle till exempel aldrig kunna vikariera som hjärnkirurg, men hen skulle kunna vik:a för mig. Då är det nyttigt att öppna ögonen och se sig omkring. För nej – vem som helst kan inte skriva.

Några av skribenterna från helvetet:

* Floskelfyllt. Ni kom överens om ett personligt porträtt av den nya vd:n på företaget där man får veta mer om människan bakom chefsrollen. Drivkrafter, farhågor, intressen, kött och blod. Istället kommer en färglös drapa som lika gärna hade kunnat vara kopierad från företagets pressmeddelande. Vd förklarar att det ska bli ”en spännande tid”, att man står inför ”stora utmaningar” och att hon på fritiden gillar ”god mat och trevligt umgänge”. (Vem gör inte det?)

* Felstavat. Först tror du att det är ett nytt, stilistiskt grepp som den flerfaldigt prisbelönta skribenten har prövat. Sedan inser du att texten inte ens har passerat den grundläggande stavningskontrollen i Word. Är det verkligen den creddiga stjärnan som du anlitade som har skrivit det här? Eller är det dennes sjuårige son?

* För långt. Ingressen är egentligen en förkortad brödtext och brödtexten vill aldrig ta slut. Du beställde ”max 7000 tecken” och fick 20 000, samt en förhoppning från skribenten att du ska se det som en bonus: ”Intervjupersonen sade så många intressanta saker så jag tog med alltihop! Så kan du välja ut.”

* Svamligt. Vad handlar artikeln om egentligen? Den börjar trevande med krisen i äldrevården, hoppar strax till en lång utläggning om trångboddheten i 1920–talets Sverige, slirar iväg till intervjupersonens funderingar om vårt stressiga storstadsliv och landar i… Ja, vad landar allt detta i? Skribenten tänker liksom högt i texten. Istället för att tänka till innan.

* Byråkratiskt. ”Alla individer som anträffas ska få ett adekvat omhändertagande”. ”I nybyggnationen ska det bedrivas undervisningsverksamhet”. ”De ekonomiska ramarna tillåter inte det.” Istället för: ”De vi hittar ska tas om hand”, ”Det nya huset ska bli en skola” och ”Vi har inte råd.”

* Stjärnögt. Skribenten har noll distans till intervjupersonen som är ”en härlig tjej” med ”många strängar på sin lyra” och ”ständigt ett leende på läpparna” och som driver ett spa som gör ”underverk för kropp och själ”. Det märks verkligen att skribenten hade en toppendag när hen provade sig igenom alla bubbelpooler. Tyvärr blev texten inte lika toppen. Skribenten behöver dock inte oroa sig när du tackar nej: spa-anläggningen kommer garanterat vilja köpa in texten som pr-material.

Nej, alla är inte journalister, på samma sätt som att alla inte är fotografer. Det är ett hantverk och framför allt – ett riktigt yrke. Särskilt som journalistik är så mycket mer än att ställa frågor och skriva. Yrkesnojan är botad!

 

Åsa Erlandson

Så hittar du posten politikern vill glömma

Så många månader och ingen sökfunktion.
Så många månader och ingen sökfunktion.

När Kristdemokraternas partiledarkandidat Ebba Busch Thor intervjuas av Ci Holmgren i Ekots lördagsintervju blir det vid ett tillfälle riktigt dålig stämning.

Holmgren börjar ställa frågor om Busch Thors tidigare stöd för den amerikanska republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin.

Det gillar inte Busch Thor, som upprepade gånger förklarar att hon vill prata om sin egen politik i stället för om sitt tidigare stöd för Sarah Palin.

Citaten kom från Busch Thors egen blogg. I dag är det inte ovanligt att politiska toppnamn har en historia i sociala medier som gör det relativt enkelt att lokalisera tidigare ställningstaganden i en rad olika frågor.

En flerårig blogg kan vara en guldgruva för den reporter som vill skapa sig en bild av exempelvis en partiledarkandidat som inte gjort några omfattande avtryck i artikelarkiven. Lokalpolitikern Busch Thor skapar inte självklart rubriker för sina ställningstaganden kring amerikanska vicepresidentkandidater, men orden kan få ett nytt intresse i det läge skribenten söker förtroende på en ny nivå.

Hur hittar man då de mest spännande bitarna? De flesta reportrar har inte oceaner av tid och en blogg som Busch Thors har många inlägg men ingen sökfunktion.

Detta är ett gyllene exempel på nyttan av att lära sig Googles lite mer avancerade sökfunktioner, mer precist avgränsningen Webbplats eller domän: eller Site:

Om du vill hitta alla bloggposter där vi använt ordet ”Rapport” skriver du helt enkelt så här i Googles sökfält:

Rapport site:journalisttips.se

Det innebär att Google bara kommer att söka efter ordet Rapport på sidor vars adresser börjar med ”journalisttips.se”, alltså allt som finns på vår blogg.

På motsvarande sätt kan du göra med politikerns blogg. Du kan snabbt hitta varje gång det nya moderata kommunalrådet nämnt orden ”Kinberg Batra” eller ”skattesänkning”, eller de tillfällen då den nyblivna MP-riksdagsledamoten skällt på den bedrövliga ”partipiskan”.

Youtube-föreläsningen som förändrar ditt liv (eller i vart fall kan ge en dramatiskt ny syn på din journalistik)

image
Sevärt.

Härom dagen fick jag en ny favoritvideo på Youtube.

Mark Lee Hunter, en av upphovspersonerna bakom Story Based Inquiry-metodiken, föreläser på en belgisk konferens om undersökande journalistik, och det är en av de mest upplyftande föreställningar jag sett på detta ämne.

Med drastiska formuleringar och konkreta erfarenheter ger han publiken (mestadels studenter vad jag förstår) en första inblick i skillnaden mellan undersökande och annan journalistik, och SBI-metodik kontra traditionella undersökningsmetoder.

Lee Hunter är visserligen bosatt i Frankrike sedan många år men framstår ändå som väldigt amerikansk i sin framställning, möjligen bitvis för amerikansk för somliga. (En varning är på sin plats: han är inte ödmjuk, han säger Okay? i slutet av meningarna och han har noll pardon med vad han uppfattar som mindre relvanta frågor från publiken.)

Men han är väldigt inspirerande, kunnig och rolig.

Under de första fem minuterna hinner han avrätta inte mindre än tre myter om undersökande journalistik, föreställningar som man ofta hör när ämnet diskuteras också här hemma.

1) Att det skulle handla om ”sniglens metod”, alltså att undersökande journalistik alltid måste gå väldigt långsamt. Det är bullshit konstaterar han.

2) Att man ”aldrig vet om man i slutändan har någon story”. Det påståendet är insane.

3) Att grävande journalistik kostar väldigt mycket pengar. Tvärtom, det är en investment i dina kunskaper och din karriär, och om du lär dig den rätta metoden kommer du aldrig att gå utan jobb.

Som ni förstår handlar det inte om de små bokstävernas argumentation. Han påpekar till exempel – apropå myt nummer 3 – att most journalists don’t know how to find out what happened unless they call someone up and asks ”What happened?”

Denna metod – som han betecknar som the monkey with a phone – ställer han sedan mot den granskande reportern, som i stället tar reda på vad som hänt och kan närma sig huvudpersonen med frågan This is what happened – right?

Se föreläsningen! Se den om du tycker granskande journalistik verkar konstigt, svårt och apart. Se den om du gillar granskande journalistik men inte fattat grejen med Story Based Inquiry. Och se den om du som jag gillar SBI men gärna tar emot mer kunskap och en rejäl vitamininjektion.

Och om du grämer dig över att du inte har biljetter till årets grävseminarium i Jönköping, så kan du nu trösta dig åt att du på detta sätt åtminstone kan ta del av en grym grävföreläsning som inte kommer att höras på Gräv.

Långa texter, dålig stämning

image
Dålig stämning på Twitter.

Den gångna veckan blev det dålig stämning mellan SR:s Ekot och tidskriften Fokus, när Ekots podcast Det politiska spelet mer eller mindre anklagade Fokus för att ljuga (”sysslar med skönlitterärt hittepå”).

Fokus hade publicerat ett (mycket) långt reportage om den så kallade decemberöverenskommelsen, där man (som vanligt i Fokus) fick en rad spännande uppgifter och inblickar på både hög och låg nivå. Från detaljer om anteckningar och mötesrum till stora påståenden om avgångna partiprofiler som i hemlighet ska ha förberett sin comeback bakom kulisserna.

Ekots politiska kommentator Tomas Ramberg förde i Det politiska spelet ett kritiskt resonemang om den typ av New Journalism som Fokus’ långa politiska reportage representerar (och som inom parantes inte är särskilt ny utan kan spåras ända tillbaks till 60-talet).

Kritiken handlar framför allt om att man som läsare inte kan ta ställning till uppgifternas trovärdighet eftersom allt sätts in i reporterns berättelse utan några direkta källhänvisningar. Det förrädiska ligger enligt Ramberg i mixen av åtkomliga men lättviktiga detaljfakta (typ ”fåtöljen var grå”) och bakgrundsuppgifter av tyngre typ (”Mattias Karlsson tänkte…”). De förstnämnda stärker trovärdigheten åt de sistnämnda – vilka samtidigt inte rimligen kan ha fångats in med samma exakthet.

Från Fokus kunde man läsa irriterade kommentarer på Twitter, där man motanklagade Ekot för att hitta på hittepåanklagelserna.

Den som vill bilda sig en egen uppfattning får räkna med att avsätta några timmar. Reportaget i Fokus är som sagt mycket långt (typ 60 000 tecken) och podcasten klockar in på 52 minuter.

Och då man lyssnat finns det dessutom risk att man även känner sig tvungen att läsa Björn af Kleens mycket speciella porträtt på Alice Bah Kuhnke, som också det diskuteras (om än kortare) i Det politiska spelet.

Den texten innehåller emellertid inte (vad jag kan se) fler publiceringsprincipiella frågor än en mycket frispråkig minister, och är dessutom markant kortare än Fokusartikeln om decemberöverenskommelsen.

Bara drygt 30 000 tecken.

Inspirerande berättelser bakom granskningarna

Bra bok.
Bra bok.

I helgen offentliggjordes årets nomineringar till guldspaden, som delas ut på Grävseminariet i Jönköping den 20-21 mars (ses vi där?).

För den som vill lära sig mer av de journalister som redan vunnit eller nominerats till guldspadar (och som redan plöjt exempelvis Nicke Nordmarks Journalisstips om dramaturgi eller Jenny Küttims om hur man genomför en lyckad research) finns sedan i somras en ny resurs i bokform.

Gräva och granska heter en bok som medieinstitutet Fojo står bakom, och som samlar ett antal texter om granskande journalistik. Bland författarna finns superveteranen Britt-Marie Citron (som under årens lopp coachat rader av lokala gräv från sin roll som kursledare på just Fojo), miljöjournalisten Malin Olofsson (mångfaldigt belönad för jätteprojektet Matens Pris tillsammans med Daniel Öhman) och svt-kollegorna Kjell Lundström och Oskar Jönsson (som under lång tid granskat missförhållanden kring järnvägen).

Lägg till detta ett kapitel av Peder Carlquist och Janne Sundling om relationen mellan lobbyister och journalister, och man får en bok för var och en intresserad av den granskande journalistiskens förutsättningar och möjligheter i Sverige i dag.

Visst, det spretar en aning mellan beskrivningar och råd, anekdoter och analyser. Jag hade förstås gärna sett ett avsnitt med fokus på webbresearch, och på ett övergripande plan är boken inte lika strukturerad som standardverket Grävande journalistik av Nils Hanson eller min stora metodfavorit Story Based Inquiry. Men på det hela taget bjuder Gräva och granska på en så lång rad värdefulla tips och erfarenheter att den är väl värd sin läsning.

Till exempel berättar Malin Olofsson hur smart det kan vara att ta med sig en expert ut i verkligheten man vill granska (i stället för att intervjua efteråt), och ekonomigrävaren Carolina Neurath avslöjar att SvD spårade IP-adresser bakom användare i kommentarsfälten när man granskade revisionsbyråer, och att avtrycken ledde till en av de största aktörerna.

Inspirerande inblickar bakom kulisserna i kombination med handfasta tips om vad som funkar och vad som bör undvikas. Läs boken inför årets Grävseminarium – eller efteråt, när inspiration ska omsättas till eget arbete hemma på redaktionen!

(Och svar ja, jag känner huvuddelen av författarna, liksom jag känner Nils Hanson och många andra inom den del av journalistbranschen som kallas granskande. Jag är således inte en helt opartisk bedömare, och det faktum att både denna blogg och en av mina granskningar nämns i icke-förklenande ordalag fördunklar sannolikt mitt omdöme ytterligare. För som vill ge en annan bild av boken står kommentarsfältet nedan självklart till förfogande!)