Ingen har väl missat historien om den amerikanske stjärnreportern Brian Williams som nu fått lämna rutan (åtminstone tillfälligt) för en felaktig historia om en beskjuten helikopter.
Det är såvitt jag vet inte utrett om det handlat om en medveten lögn eller ett så kallat falskt minne, men Sveriges Radios Godmorgon, världen lät i alla fall en hjärnforskare reda ut begreppen kring de sistnämnda: de existerar, rör vanligtvis minnen från barndomen (som, för att uttrycka det rått, kontamineras av andras berättelser och egen strävan efter en förbättrad självbild) men kan också skapas kring saker man (inte) upplevt i vuxen ålder.
Jag måste erkänna att historien får mig att fundera över allt jag skrivit på den här bloggen. Inte sällan kryddar vi ju våra tips med mer eller mindre daterade anekdoter från journalistlivet; det egna eller andras. Eller från helt andra delar av samhället.
Härom månaden blev jag via en enkel googling varse om att jag haft tokfel i en filmanekdot jag berättat åtskilliga gånger för vänner och bekanta genom åren: jag brukade i diskussioner om regissören Bo Widerberg göra gällande att skådespelerskan Pia Degermark fick rollen i hans kostymdrama Elvira Madigan efter att Widerberg hört henne som statist skrika på en buss i polisthrillern Mannen på taket (som inom parentes, och med särskild riktning till våra yngre läsare, är den bästa Beckfilm och en av de bästa svenska thrillers som någonsin gjorts).
Storyn var underbar och jag hade sett och läst om Mannen på taket så mycket att jag kunde gödsla på med ytterligare trivia om just sekvensen med polisen i fontänen som bussen kör förbi och som föranleder skriket (ett litet barn på trehjuling som kommer fram till polisen i fontänen är en treårig Johan Widerberg osv).
Ända tills en klok person i vänkretsen för några månader sedan på en middag ifrågasatte:
– Men gjordes inte Elvira Madigan långt före Mannen på taket?
Och jag tvingades inse att jo, det gjordes den ju… Den ena är en 60-talsfilm, den andra en 70-talsfilm. Och inte i den ordning som min story förutsatte.
Hej Google!
Det visade sig att jag blandat ihop två skådespelerskor och två Widerberg-filmer. Det var inte Pia Degermark som skrek där på bussen utan (sedermera svt-kollegan) Michaela Jolin, och filmen hon därmed castades till var inte Elvira Madigan utan (den problemkantade, sågade och undangömda) Victoria. Som visserligen på sin tid jämfördes (kritiskt) och beskrevs med tydliga paralleller till Elvira Madigan (bland annat av Widerberg själv) och där huvudrollerna en gång i tiden varit tänka för just Elvira…-paret Thommy Berggren och Pia Degermark.
Men ändå. Min story var bortitok fel.
Jag får väl tacka min lyckliga stjärna för att jag aldrig offentliggjort anekdoten i någon bloggpost eller – ännu värre – ett svt-reportage.
Å andra sidan känner jag mig rätt säker (vill i alla fall tro) att jag inför en journalistisk användning (och förhoppningsvis även inför en bloggpost) skulle gått till botten med historien på allvar (åtminstone googlat den) och inte bara litat till mitt minne.
För det är ju så där. När vi ses över borden berättar vi ibland saker ur minnet, och då kan strävan efter en bra historia ibland trumfa behovet av dubbelkoll och line-by-line-rutin. Men när vi säger saker i nyhetsprogram eller webbtexter ska man kunna lita på att vartenda påstående är kontrollerat och att vi inte säger saker vi inte har täckning för.
Och en gång var den där uppdelningen enkel, men ett nytt medielandskap har skapat hundra mellanformer där krav och förväntningar inte längre är helt glasklara. Hur dubbelkollad är journalistens historia i ett tweet eller en Facebook-status?
Jag vill dock klargöra att jag aldrig, varken här eller på Twitter, på Facebook eller över något bord, åkt någon helikopter i Irak.
Möjligen åkt buss en gång förbi den där fontänen som man minns från den där scenen i Mannen på taket…
Uppdatering: Gustav Gatu tipsar i Journalistbubblan på Facebook om en podcast som diskuterar just frågan om falska minnen apropå fallet Brian Williams – och påståendet att större delen av våra liv såsom vi kommer ihåg dem är mer eller mindre felaktiga (!).