Om man inte är sin egen redaktör är det ofta klokt att visa upp sitt reportage för en ansvarig arbetsledare under processens gång, förslagsvis i god tid före deadline så det finns gott om tid för eventuella justeringar. Man visar helt enkelt upp en oputsad text eller en råklippt video.
En erfaren arbetsledare förstår att råversionen är just en råversion och håller feedbackandet till den konstruktiva nivån: funkar de stora dragen? Finns det något stort tema vi missat? Krävs en total omkastning av dramaturgin?
Andra arbetsledare har svårt att skilja de stora frågorna från de små. Antingen drabbas de av temporär lomhördhet just när man formulerar ”Det är en råversion!” eller så förstår de helt enkelt inte begreppets innebörd.
Åsikterna hamnar helt enkelt, för att uttrycka det snällt, på en väldigt detaljerad nivå. En nivå som gör att reportern (och i förekommande fall redigeraren) känner en bubblande frustration, i värsta fall övergående till ilska.
Då kan det vara bra att lugna ned sig en aning, förslagsvis med den här videon. Den har ett antal år på nacken, vilket bland annat syns på den tidkod som nog inte alla känner igen från moderna redigeringsprogram, men kan likväl erbjuda en hygglig igenkänning från redigeringsblockets tuffa vardag. Kolla sedan också in kommentarerna – som fortsätter på samma tema. Efteråt kan du/ni åtminstone känna glädjen av att inte vara ensamma i frustrationen.
(Och för att vara lite konstruktiv: finns det något sätt att undvika den jobbiga situationen? Ett tips är förstås att vara extra tydlig, inte bara med att det är en råversion utan att det är en råversion!!! som har luckor!!!, bland annat svartrutor!!! och ofixat ljud!!! och saknar grafik!!! [om vi nu pratar tv]. En mer försåtlig metod är att medvetet lämna ett par tre uppenbara jumpcuts och obegripliga tresekunderspauser, för att tillfredsställa arbetsledarens behov av konstruktivt synkpunktande.)
Dagens post ligger på en väldigt grundläggande nivå. Grund, skulle somliga säga.
Men det är för många ett reellt problem. Jag vet det av egen erfarenhet – och av en rad likartade iakttagelser genom många år på olika redaktioner.
Idéerna som aldrig blir stories därför att vikarien eller praktikanten aldrig lägger fram dem. Eller för att de läggs fram på ett sånt sätt att arbetsledaren som lyssnar inte fattar att det är en grej.
Att lägga fram sin egen idé utan att det hamnar fel är helt enkelt en liten konst, åtminstone för praktikanten eller vikarien som inte redan har en väl utvecklad relation till redaktionens arbetsledare.
Det gäller att varken förhäva sig så mycket att man gör bort sig (men inte fattar det förrän långt senare) – eller dämpar sig så mycket att man inte får redaktionen att fatta att man har en story.
Man vill ju framför allt inte påstå att något är en nyhet som inte är det. Den som någon gång varit med om det misstaget vet hur jobbigt det känns – trots att det inte är orimligt att inte alla journalister har järnkoll på precis varenda nyhet som någonsin gjorts.
Samtidigt vet jag också hur jobbigt det känns att se en idé förverkligas av en konkurrentredaktion – och inse att det var precis det där som jag tänkt göra, men som jag inte fick chefen att fatta att jag borde göra!
Mitt enkla råd är att börja med att fråga.
”Har vi gjort något på…?” är helt enkelt den bästa fråga en vikarie eller praktikant kan ställa till en redaktionell arbetsledare.
Den tydliggör att frågeställaren inte utgår från att man sitter på världens scoop – men skapar samtidigt nyfikenhet hos arbetsledaren. En någorlunda normalt funtad redaktionell arbetsledare kommer att vilja veta mer om vad som ligger bakom frågan, oavsett om ämnet redan avhandlats flera gånger om av redaktionen. Och även om nyheten inte är någon nyhet så kommer det aldrig att ligga dig i fatet att du frågade!
Se bara till att inte ställa frågan när arbetsledaren är stressad. En sändningsredaktör på svt är t ex helt fel person att fråga när det bara är minuter kvar till sändning (men kan vara den perfekta personen när sändningen är över). En stressad arbetsledare kommer i värsta fall att missuppfatta frågan, utgå från att du frågar om en tidigare gjord story, och avvisa din idé trots att du i själva verket hittat nästa steg i nyhetsutvecklingen.
Om du misstänker att du varit med om detta – testa igen med en annan arbetsledare, och försäkra dig om att vederbörande verkligen förstår vad som är det nya du tror dig hittat.
När jag föreläser för journaliststudenter frågar jag ibland vilka som är deras favoritjournalister. Det blir en spretig samling namn på whiteboarden – men alltid med en gemensam nämnare.
Andra gånger frågar jag vad folk förväntar sig av yrket. Svaren kan låta mycket olika men det finns ett svar jag aldrig får.
Det var egentligen inte förrän jag försökte förstå det nya medielandskapet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet som jag förstod poängen med egen journalistik.
Jag har föredragit den under hela mitt yrkesliv – från de första stapplande stegen som ungdomsreporter på Öviks Allehandas ungdomssidor – men det hade nog tidigare mest varit av enklare skäl: det var roligare, man fick bestämma mer över sina stories och man fick mer cred när de fick genomslag. (På de där ungdomssidorna var det nog så enkelt att om man hade idéer kom man med i tidningen, annars inte.)
Härom året förstod jag att det handlade om liv eller död för journalistiken.
Egen journalistik är den journalistik som inte finns i flödet sedan tidigare. Egen journalistik är den journalistik som inte ingår i allmängodset. Egen journalistik är den journalistik som inte berättar det alla andra berättar samtidigt.
Jag har hunnit skriva en del om dessa frågor tidigare. I dag skulle jag säga att medan den sociala webben är en direkt dödgrävare för rewrite- och megafonjournalistiken (där vi bara gör oss till återberättare av makthavares budskap) så kan den leva i utmärkt symbios med redaktionernas egna nyheter och granskningar (alltså en journalistik där vi tar reda på saker som makthavare inte givet vill få ut själva). Ja genomslaget för den egna journalistiken kan ju förstärkas rätt rejält av de sociala flödena.
Det finns flera former av egen journalistik. Skillnaden mellan nyhetsjakt och granskning kan till exempel diskuteras i evigheter. Jag har ägnat mig åt båda och tycker nog att skillnaden ligger i var man känner sig färdig. Nyhetsjägaren sträcker sig alltid efter nästa element i storyn – och stannar och publicerar sig när det elementet har identifierats – medan granskaren vill berätta en helt ny historia och reda ut i grunden hur något verkligen ligger till – helst i kontrast till tidigare föreställningar.
För en nyhetsjägare kan det vara ett gott resultat att få en politiker att göra ett enkelt utspel – även om man inte får reda på någonting om hur verkligheten ser ut bakom utspelet – medan granskaren kan känna sig nöjd över att ha kartlagt ett invecklat samhällsförhållande – även om kartläggningen inte innehåller någon helt klockren nyhet.
Det gemensamma för både nyhetsjakten och granskningen är att de ger journalistiken ett existensberättigande också i en ny tid: vi berättar saker som inte annars skulle ha berättats. Okej, politikerns utspel kanske skulle ha kommit ändå men senare – men journalisten ger demokratin några extra dagar, veckor eller månader till debatt innan beslutet ska fattas. Okej, granskarens utredning kanske kom fram till samma resultat som polisutredningen ett år senare – men polisutredningen skulle över huvud taget inte kommit igång om det inte varit för redaktionens granskning.
Krasst uttryckt blir den egna journalistiken snart den enda meningsfulla journalistiken. Att rewrita en rewrite på en rewrite kommer inte bara att vara trist för den enskilde skribenten, det kommer också att skapa en journalistik som är helt irrelevant för den mediekonsument som utan problem kan ta till sig an ursprungsartikeln – och möjligen också redan gjort det, eller i vart fall sett rubriken och ingressen i sitt sociala flöde. Okej för att språket fortfarande sätter upp barriärer men redan i dag finns verktyg för att ta till sig också utrikiska texter och det är förmodligen bara en tidsfråga innan de blir svårskiljbara från professionella omskrivningar. Och innan robotar helt tar över de enklaste rewrite-funktionerna (och inte bara dem).
Mitt råd till studenter, nybakade och vilsna vikarier blir således alltid: lär dig att göra din egen journalistik! Visst kommer du att få lappar i handen när du kommer ut på praktiken, men försök sätta en ära i att alltid komma tillbaks till desken med något mer eller något annat. Visst kommer du som vikarie att kastas mellan arbetsplatserna och hitta många argument för att inte upprätthålla en egen systematisk nyhetsjakt – men i slutändan gör du både dig själv och din karriär en grav otjänst om du offrar just detta unika element för att orka med LAS-hoppen.
Det lustiga är att detta råd också stämmer väldigt väl överens med vad som också tycks vara journalistelevernas innersta vilja.
Svaren om favoritjournalister som jag nämnde i början har nämligen en gemensam nämnare: det handlar undantagslöst om reportrar som gått sin egen väg och gjort sin egen journalistik. Antalet rewrite-fenor eller megafon-mikrofoner på tavlan brukar ofelbart vara noll.
Och när jag frågar om förväntningarna på yrket – så är det märkligt nog aldrig någon som svarar: ”Få en lapp i handen och göra ut nån annans historia”.
Vi vill vara berättare. Vi vill famna och beskriva verkligheten själva.
I dag kan vi peka på det omgivande medielandskapet (det sig dramatiskt förändrande, på många sätt förskräckande) och säga att det blivit ett av våra allra tyngsta argument för att göra just detta.
Historien om hur den granskade parten försökt hantera granskningen, helt enkelt.
För många år sedan undersökte jag hur Örebro kommun försökte hantera den väntade stormen kring en resa till Bryssel där ett gäng lokala makthavare skulle förbereda etableringen av regionens EU-kontor. Vi begärde ut kommunalrådets mejl i ämnet och hittade flera formuleringar om hur man oroades för att resan skulle utsättas för kritik, och hur man därför måste samordna mediakontakterna hos en enda kontaktperson. Formuleringar som givetvis blev en bit av vår story.
Då och då dyker de upp. Men på årets IRE-seminarium tipsade Jenna Susko från KNBC Los Angeles om att detta faktiskt kan vara en del av en rutin: att alltid begära ut mejlen om ens egen granskning efter att den är publicerad.
Samtliga mejl från och till informationschefen och generaldirektören, handläggaren eller pressekreteraren. Eller kanske juristen eller personalchefen – valet av personer beror förstås på vilka som varit inblandade under resans gång.
Du ska inte begära ut ”allt” som någon någonsin kan ha skrivit om ert ämne eller er redaktion, helt enkelt eftersom det öppnar dörren för myndigheten att låta handläggningen av begäran ta väldigt lång tid.
Be om utdrag från max en handfull mejlkonton, utifrån ett antal väl valda sökord: ditt namn, redaktionens, ämnet…
Och observera att du måste be dem söka i hela texten. Det är inte en myt att pressavdelningar på myndigheter lär medarbetarna att aldrig skriva känsliga (eller uppseendeväckande) ord i ämnesraden. Ju större skandalen är – desto säkrare kan du vara på att mejlen rubriceras Information eller Re:.
