När författaren Elsie Johansson för några år sedan blev lurad av telefonförsäljare gjorde hon en polisanmälan. Polisen sa att man tog anmälan på allvar men att det skulle bli svårt att utreda fallet.
– Det är mycket svårt att hitta personerna bakom den här typen av försäljningar som sker på telefon, sa Uppsalapolisens presstalesperson Christer Nordström till svt.
Jag kom att tänka på det svaret när jag såg Plus’ utmärkta granskning av bolaget Nordiska spel i veckan. Även där förklarade polisen hur svårt det var att utreda ett eventuellt bedrägeri.
Granskningen i Plus var inte bara angelägen och intressant (liksom Ekots några dagar tidigare av samma lotteribolag) utan också underbart uppfinningsrik i researchen. Med hjälp av IIS-analytikern och nätresearchveteranen Peter Forsman gillrade man en mejlfälla för att få fram bolagets geografiska placering. Man såg att bolaget inte mejlat från Costa Rica som man försökt ge intryck av, utan från Spanien dit programledaren Sanne Olsson sedan kunde åka och knacka på. (Se hela reportaget!)
Även detta fick mig att tänka på den granskning av telefonförsäljare som Elsie Johanssons fall var en del av 2012 – och som startat efter att reporterkollegan Sanna Drysén initierat en genomgång av anmälningarna mot bolaget Telephon Sverige AB. En annan nätresearcher, tillika Journalisttipsbloggaren Leo Wallentin, hjälpte oss där lokalisera ett mejl ned till ett namn och ett bostadsområde vid granskningen av just Telephon.
I det fallet bidrog researchen till att visa att bolagets kundservicechef – som bland annat skrivit företagets inlagor till Konsumentverket – inte existerade. En nog så talande uppgift om ett företag som hävdade att man var seriöst. (Och i dag inte längre existerar.)
Leo Wallentins och Peter Forsmans insatser är två exempel på hur kvalificerade nätresearchers kan spåra aktörer som inte gör sig frivilligt kontaktbara på nätet. (Eller: kontaktbara bara när och på de sätt de själva vill. Via en telefonförsäljare eller ett bankkonto t ex.) Och där polisen ofta gett upp på förhand – eftersom brottet utespelats på nätet, eller på telefon, eller från ”utlandet”…
Metodmässigt finns paralleller till de granskningar där journalister identifierat (och konfronterat) personer bakom hotfulla, rasistiska och sexistiska kommentarer på andra delar av nätet. Utanför konsumentjournalistiken har vi sett flera uppmärksammade exempel på avslöjanden av anonyma nätaktörer som inte varit så ospårbara som de trott.
Ljusskygga typer visar sig helt enkelt i många fall vara rätt spårbara, också i våra moderna tider, på det internet som länge ensidigt beskrivits som anonymitetens arena.
Däremot är spårbarheten förstås beroende av kompetensen hos den spårande. Hos redaktioner, reportrar och researchers. Och vilja och förmåga att skaffa det man inte har, genom vidareutbildning och intag av experter.
Om den viljan och förmågan finns, då kan journalistiken fortsätta hitta sanningen bakom webbens kulisser och rökridåer, efter inspiration från Plus och andra goda exempel. Om den saknas – då får vi nöja oss med att citera polisens uppgivna kommentarer om det svårutredda nätet.
Den som vill höra Peter Forsman föreläsa om olika bedrägerihärvor (inklusive några av telefonbolagen vi granskade i svt) hittar flera intressanta klipp på Youtube. Leo Wallentin har här på bloggen bland annat visat hur man letar information med hjälp av metadata, och han kommer också att föreläsa på grävseminariet i Göteborg i april.
Dit kommer för övrigt även fantastiske brittiske nätresearchfantomen Paul Myers, som vi tidigare tipsat om, och vars föreläsningar ger en garanterad förstärkning av ens verktygslåda på just detta område.
Se Plus! Sen ses vi i Göteborg!