Det är lätt att tro att det finns ett absolut samband mellan nyhetshets och ohälsosam stress. Men ibland ser sambanden inte riktigt ut som man tror. Sofi Tagesson berättar om en resa som kanske inte riktigt följde förväntningarna.
Det här med stress fungerar lite olika på olika människor. Själv älskar jag att jobba som webbreporter i ett högt nyhetstempo, men gick in i väggen när jag bytte det mot endagars pappertidning.
När man älskar snabba nyheter och högt tempo är det svårt att acceptera att stress har satt stopp för jobbet. Stress som dessutom slog till när jag bytt till ett ”långsammare”, mindre stressigt jobb med färre deadlines. Men så blev det för mig.
Jag har varit både reporter och redaktör på flera av Sveriges större medier och alltid arbetat främst mot webben. Jag vill vara först och bäst när det gäller och älskar högt tempo i mitt arbete. Visst blir man mosig i huvudet när man direktrapporterat samtidigt som man håller sig uppdaterad på telefon och i sociala medier flera timmar i sträck. Men jag har aldrig känt mig stressad i den arbetsmiljön, även om största delen av den första lediga dagen efter ett skift ofta tillbringas i sängen och på soffan. Jag går på adrenalin, och när en nyhetshändelse är över så hämtar jag andan och laddar om.
Den största stressen var att veta att det var dags att söka något nytt efter 11 månader.
Efter några år dök det upp en chans, ett annat alternativ. En väg ut ut las-karusellen – en fast tjänst på en endagarstidning. Jag fick jobbet och började bevaka en svensk kommun, ensam.
”Kul att komma tillbaks till lokaltidningsjournalitiken”, tänkte jag. Och det var det. Det finns så många spännande människor med fantastiska berättelser där ute.
Men det är också det stressigaste jobb jag någonsin har haft.
Jag har bara deadline en gång i veckan, och egentligen massor av tid att skriva de artiklar jag ska för att fylla tidningen, så länge jag hittar något eller någon att skriva om, lyckas boka in intervjuer vid tillfällen när fotografen är ledig (annars får man fota själv) och ta mig till avtalad plats för intervju.
Utöver det är man ju tvungen att hänga med förstås; begära hem postlistor, scanna sociala medier och andra nyhetsmedier, göra poliskollar osv. Kanske börja begära ut andra handlingar någon gång för att granska några företag eller bolag… Ni vet, vanligt journalistarbete.
Piece of cake.
Problemen kommer när det händer något i ens bevakningsområde efter arbetstid. Vad gör man då? Det finns ju ingen annan som tar över när jag går hem.
Jag är en sån som skriver, trots att jag inte jobbar – annars får man ju inga besökare på webben. Och även om min helg- och kvällsbevakning görs frivilligt, så är det, för mig, det enklaste sättet att ligga i fas med vad som händer, och dessutom få en webb som hänger med. Därför arbetade jag snart i stort sett dygnet runt, mer eller mindre i alla fall.
Som nyhetsmänniska hänger jag givetvis med i flödet dygnet runt var jag än arbetar – men på kommunnivå (i en kommun jag inte bor i) blir det arbetet lite mer tidskrävande än att läsa dagens nyheter på nätet. I alla fall blev det det för mig. För när tar man paus när man är ensam? När andas man?
Att vara ”helt ledig” är inget jag har något behov av; händer det något stort är det klart att jag vill dra ut och bevaka det – men andas och ladda om, det behöver jag. Släppa jobbet helt då och då. Men det klarade jag inte av.
Jag gick in i den berömda väggen och blev sjukskriven.
Nu måste jag lära mig att hitta andningshålen i den lokala nyhetsbevakningen, som ensam reporter på ”min” tidning. Eller tvingas inse att pappertidning inte är mitt forum – det är mot webben jag ska skriva.
Hur gör ni?
Sofi Tagesson
reporter/redaktör
Känner igen beskrivningen.
Jobbade som redaktör på största dagstidningen , ÄLSKADE mitt jobb, svarade på mail från sängen, från släktmiddagen, fixade och donade, var alltid redo.
Jobbade jämt och tyckte att det var toppen.
En dag mindes jag inte min bankomatkod längre. Jag kunde inte läsa böcker och det kändes som min hjärna hade brunnit.
Jobbade vidare, sparade massor av pengar åt företaget, blev ändå uppsagd och ersatt av ickekompetent, långsam och dyr medarbetare som hade varit anställd sedan jag gick på dagis när det skulle skäras ner.
Summan av kardemumman är att ingen kommer tacka dig när du blir sjuk, hur roligt du än har på vägen dit.