Månad: september 2016

​Gästblogg: Offentlighetsprincipen – när kommunalrådet själv får välja?

Frestelsen.

Det finns en princip om att alla dokument och alla brev som skrivs i det allmännas tjänst som upprättas på eller lämnar en myndighet är offentliga. Vi kan till och med kalla det en lag. En grundlag.

Den är inte beroende av om tjänstemannen eller politikern skriver handlingen för hand, med skrivstil eller på en skrivmaskin. Inte heller om den skickas iväg med posten eller med den digitala tjänst vi kallar e-post. Lagen sätter sig över sånt.

Men på många myndigheter och kommuner så spelar detta stor roll. Idag, 2016, lever fortfarande många politiker och tjänstemän i övertygelsen om att deras e-post är privat. Även när de skriver i tjänsten.

Under ett grävprojekt för SVT Nyheter gjorde jag och Carolina Jemsby en begäran där vi ville ha e-post från ett tiotal myndigheter, alla landstingsstyrelser och samtliga kommuners kommunalråd. Vi begränsade begäran till en viss e-postadress, med en viss formulering i sökrutan och skickade vår begäran från en anonym mailadress. Vi bad dem även att söka igenom kommunalrådets eller myndighetschefens epost, i både in- och utbox och papperskorgen. (Se mer om hur man gör i den här utmärkta bloggposten.)

Många myndigheter svarade snabbt och formellt. De allra flesta följde lagen och genomförde vår begäran snabbt. Men kommunalråden reagerade mycket oväntat. De allra flesta fick, eller tog, uppdraget som att de själva skulle söka igenom sin e-post, och sedan på egen hand skicka fynden till oss. 

Det var bara en enda kommun som svarade att de hade haft en tjänsteman närvarande när kommunalrådet sökt igenom sin mailbox. Ett oppositionsråd ringde mig och var uppriktig kring detta.


Är det meningen att jag ska söka igenom min egen mailbox?

Tja, svarade jag, det är väl inte helt lämpligt, men det är ju i och för sig inte reglerat i lag hur det ska gå till, så det måste ni bestämma i kommunen.


Jaha, ja då gör jag väl det då, men om jag får någon träff så skickar jag ju inte det mailet till dig. I så fall raderar jag ju det, svarade vederbörande uppriktigt.

Jag var mållös. Kommunalråden kanske var helt oskyldiga från det sortens fuffens som vi letade efter just denna gång. Men det kan vi inte veta. För när kommunalrådet själv får välja så skickar det kanske inte in komprometterande mail frivilligt till en nyfiken allmänhet eller en grävande reporter. Vi fick i alla fall inte in ett enda sådant mail från denna stora begäran.

Marja Grill

Dölj vad du vet (för att förstå vad du inte får veta)


Ibland berättar jag inte allt jag vet.

Jag har i själva verket fått en god bild av vad som hänt, belagd av trovärdiga vittnesmål och/eller dokument, men jag ställer ändå några frågor som om jag inget visste.

Det blir ofta väldigt tyst i andra änden. Pressekreteraren, informatören eller PR-människan har svårt att veta vad man ska göra, svårt att avgöra om hen ska utgå från att jag verkligen inget vet – eller om jag vet och just gillrat en fälla.

Det är ett intressant test, som kan vara en drastisk ögonöppnare för den oerfarna journalist som tror att pressekreterare, informatörer och PR-folk har samma intresse som vi av att berätta obekväma sanningar om tidigare okända missförhållanden hos deras uppdragsgivare.

Väldigt ofta visar det sig nämligen att de inte gör det. Inte frivilligt. Inte förrän vi börjar fråga mer precist. Och de förstår att vi vet. (Och ibland inte ens då.)

Det vill säga de ljuger inte – i alla fall inte om de är någorlunda professionella – men de ger dig inte heller spontant de besvärande fakta som försätter deras uppdragsgivare i en dålig dager.

Det är helt enkelt inte deras jobb.

Peter Wolodarski skriver i dag om offentlighetsprincipens stora betydelse för DN:s stora avslöjanden.

Vi är många journalister som nickar igenkännande, som dagligen har stor nytta av rätten att ta del av allmänna handlingar. Utan kombinationen av visselblåsare/läckor/tipsare och offentlighetsprincipen hade en stor del av de senaste årens avslöjanden i stort och smått, lokalt och på riksnivå, helt enkelt inte blivit av.

Ja, inte bara de senaste årens. Många, många års avslöjanden.

Pressekreterare, informatörer och PR-folk är förstås inte onda eller dumma människor. De allra flesta är mycket trevliga personer (ofta betydligt trevligare än en genomsnittlig journalist) som gör sitt jobb på ett utmärkt sätt utifrån sina utgångspunkter.

Vi måste bara komma ihåg att den utgångspunkten aldrig är att på eget initiativ upplysa journalisterna – eller för den delen allmänheten – om de hittills okända missförhållandena hos den egna uppdragsgivaren.

Tänk på det nästa gång du låter dig charmas av den klassiska Jag har ju också varit journalist!-formuleringen.

Och om du fortfarande tvivlar på hur rollfördelningen ser ut i praktiken – testa att ställa frågorna som om du inget visste!

Så skriver du ut dina intervjuer snabbare – långsammare

Dra ner på den här.
Dra ner på den här.

Tillhör du de som spelar in intervjuer? Som du sen transkriberar? Eller åtminstone loggar (vilket i alla fall i tv-världen kan betyda allt mellan ”transkriberar” och ”klottrar ned tidkoder med stödord”)?

I så fall har du säkert irriterat dig på att folk i allmänhet pratar fortare än du skriver. Det är ett återkommande problem för de flesta journalister. Jag lärde mig själv skriva maskin med rätt fingersättning vid ungefär tio års ålder (tack mamma!) och skriver snabbare än de flesta kollegor, men måste ändå regelbundet trycka ”Paus” varje gång en intervjuperson drar iväg i normal samtalshastighet (åtminstone om jag vill skriva något som mer liknar en ”transkribering” än en ”loggning” tv style).

Jag har jobbat som journalist i mer än 20 år men det var inte förrän härom veckan jag upptäckte hur man kan fixa det där. Och då i och för sig med en teknik som är yngre än 20 år.

Många uppspelningsprogram och -appar, professionella liksom privatmarknadsorienterade, gratis liksom kostsamma, har ju nämligen en funktion för att ställa in hastigheten på uppspelningen.

”Storspelaren” VLC Media Player, som finns i både (dator)program- och mobil(app)form och används av många journos och funkar för både video- och ljudfiler, har det definitivt.

Det betyder att man kan sänka hastigheten på uppspelningen till en fart som bättre överensstämmer med ens skrivhastighet. Och man behöver aldrig – eller åtminstone väldigt sällan – trycka ”Paus” eller ”Rewind” eller hoppa bakåt på tidslinjen.

Man kan säga mycket om teknisk utveckling. Men i det här fallet har den nog varit entydigt positiv för oss som arbetar med att med jämna mellanrum förvandla inspelade ord till text.

Gör det långsammare. Kom i mål snabbare.

Det låter som en livscoachningsvisdom. Men jag lovar att det funkar på riktigt när du vill skriva ut nästa intervju.

Fem sätt att hantera intervjupersoner som vägrar sätta ned foten 

Skräcken.

De flesta journalister har mött dem. Och alla som mött dem har irriterat sig på dem. 

Vi pratar om intervjupersonerna som inte vill sätta ned foten. 

Om det handlar om en voxpop-deltagare på stan eller en överrumplad anställd långt ned i hierarkin – eller för den delen en forskare med extremt behov av nyansering och reservationer – så må det väl vara hänt. Men när den konflikträdda icke-ställningstagaren befinner sig på en position där man faktiskt kan förvänta sig en tydlig uppfattning i sakfrågan, då bör vi också kräva detta. 

Ofta handlar det om mellanchefer. Verksamhetschefen i kommunen som å ena sidan inte kan förneka att de föreslagna nedskärningarna hotar kvaliteten på verksamheten, men å andra sidan inte vill stöta sig med politikerna som beslutar om pengarna. Eller projektledaren som ska försöka agera under den nya lagstiftning som de anställda uppfattar som förfärligt ogenomtänkt. Eller den som ska administrera nedläggningen av det lokala kontoret men själv hoppas få en ny tjänst på huvudkontoret. Eller…fallen är oändligt många. 

Och svar ja, det är i många fall mänskligt begripligt att de inte vill sätta ned den där kroppsdelen – i alla fall inte på något tydligt sätt – men vår uppgift som journalister är i detta läge faktiskt inte primärt att visa hänsyn till mellanchefers jobbångest – utan att försöka få svar. 

De kan uttrycka sig på olika sätt när de inte vill sätta ned foten. ”Å ena sidan och å andra sidan” eller ”Det ska inte jag ha nån uppfattning om” eller ”Vi får ta det (katastrofala) som en utmaning”, det finns många varianter för den som inte vill ta ställning. Gemensamt är just detta: oviljan att landa i ett ställningstagande.

Som journalisten på andra sidan bordet får man helt enkelt testa olika strategier för att komma vidare. Eller acceptera att man inte gör det och göra det bästa av situationen. Här fem vägar att testa, som åtminstone ibland visat sig framgångsrika:

1) Dra ut frågan till sin spets. ”Så du menar att det här kommer att gå jättebra?” är ingen idealiskt öppen fråga enligt John Sawatskys modell – men kan i bästa fall tvinga en hållningslös intervjuperson att avge en åsikt, genom att helt enkelt tvingas förhålla sig till din drastiskt formulerade extrem-ståndpunkt. 

2) Be om en beskrivning i stället för en värdering. Visst, du hade helst av allt velat skriva en rubrik på ett rasande uttalande. Men inse att fakta gnistrar. Och ”Vi kommer att behöva halvera tiden med de äldre” kan vara minst lika starkt som ett (milt) värderings-uttalande av typen ”Det är klart vi ser med oro på förslaget”.

3) Använd andras nedsatta fötter. Även om den genuint bestörta anställde som hörde av sig till redaktionen inte vill framträda med namn och bild så går det kanske att hänvisa till att ”vi har förstått att det bland personalen finns en stark oro”. (Förutsatt att du försäkrat dig om källskyddet; undvik direkta citat eller formuleringar som kan kopplas direkt till tipsaren!) Eller från andra hållet: läs upp formuleringarna från högsta ledningens optimistiska pressmeddelande. Försök sedan få din intervjuperson att åtminstone resonera kring vad som ligger närmast sanningen. 

4) Acceptera nyanserna. Självklart förstår du som journalist att det finns flera sidor av myntet (åtminstone två) och självklart fattar du om man i vederbörandes position inte kan skrika i rubrikform. Men när detta väl är sagt…när personen väger samman alla fördelar och nackdelar…var landar hen då? Precis som när intervjupersoner upprepar inövade message tracks så kan det vara en effektiv väg framåt att sätta ord på beteendet och uppriktigt fråga om vi nu kan ta ett steg vidare i intervjun. 

Funkar inte detta kanske bara ett alternativ återstår:

5) Låt velandet bli en del av storyn. Det säger ju något om förslaget att mellanchefen varken vågar säga bu eller bä. Och visst ger det extra perspektiv på den senaste händelseutvecklingen att verksamhetsledningen varken vill vara hoppfull eller orolig. Se bara till att vara tydlig mot intervjupersonen om att vederbörandes icke-svar är på väg att kvalificera sig till en central del av berättelsen – så personen får en vettig chans att ändra strategi innan intervjun är slut om hen skulle vilja.