Tyckandets tveklösa tillkortakommande

​Svenska folket tycker att företag är korrupta. Svenska företag tycker att ungdomar är lata. Och vad svenska ungdomar tycker – det får vi veta i nästa ungdomsbarometer. 

Opinionsundersökningar är ett enkelt och billigt sätt för en intresseorganisation att hitta argument för sin käpphäst. Eller åtminstone skapa uppmärksamhet kring den. 

När en organisation presenterar sin undersökning ger det förstås också möjlighet för organisationen att få ut några pratminus kring betydelsen av den egna hjärtefrågan. 

Och inget fel i det. Men för oss som journalister i ett hetsigt och slimmat medieklimat gäller det att tänka efter åtminstone tre gånger extra inför den här typen av undersökningar, så vi inte tror att de visar något annat än vad de visar. 

Undersökningen om korrupta företag visar ju nämligen inte att svenska företag är korrupta. Den visar att många av de tillfrågade tror att svenska företag är korrupta. Och det är inte alls nödvändigtvis samma sak. 

En undersökning av hur korrupta svenska företag verkligen är, blir dyr och omständlig att göra (fråga Uppdrag gransknings budgetansvarige). Detsamma gäller ungdomars lathet eller andra svårfångade frågeställningar. 

För länge sedan jobbade jag på en redaktion som granskat en lokal makthavare som till slut utreddes av polis, åtalades – och friades av domstolen. 

Vi följde upp domslutet med en voxpop på stan, där folk fick svara på om det var rätt eller fel att hen friades. 

Jag tycker långt i efterhand att det var en ganska tveksam uppföljning. Vad visste folk på stan om detaljerna i rättegången och om lagens krav på bevisningen? Gissningsvis lika mycket som de som i dag skulle rösta i en motsvarande webbenkät. 

Visst kan våra åsikter ibland vara värdefulla källor för nyheter. Om svenska folkets stöd för Nato ökat eller omsorgen om miljön minskat så finns det skäl att anta att detta förr eller senare ger utslag i politiska beslut och samhällsutveckling. 

Och visst säger även folkets uppfattning om korruption något om läget i ett samhälle – liksom företagens uppfattning om ungdomarna eller voxpop-deltagarnas reaktioner på ett domstolsbeslut. 

Vi bör bara vara överens om vad det inte säger. 

(Just Svenska Dagbladets artikel om korruptionen bland företag innehåller ganska föredömliga resonemang och reservationer kring vad man egentligen kan säga att undersökningen visar, och är på det hela taget ett bra exempel på hur denna typ av undersökningar ska hanteras om vi väljer att berätta om dem.) 

När redaktionen erbjuds en opinionsundersökning om en sakfråga så kan detta vara en av flera bra kontrollfrågor att ställa. 

  • Vad säger undersökningen egentligen? Försöker organisationen sälja in den som mer än den är? 
  • Handlar den om åsikter eller sakuppgifter? 
  • Om den påstår sig handla om sakfrågor: sitter den svarande gruppen på sådana kunskaper att den kan förväntas säga något om sakförhållandena? (En enkät bland företagare om deras egna erfarenheter av korruption kan förstås vara högintressant!) 
  • Vilka förklaringar kan finnas till att de tillfrågade personerna svarar som de gör? Kan de t ex – hör och häpna – vara mer påverkade av massmedial rapportering än av personliga erfarenheter?
  • Hur hamnar resultatet i relation till tidigare kända fakta kring fenomenet? (Visst kanske försäkringsbolagets undersökning visar att fler känner sig otrygga – men har brottsligheten verkligen ökat i området?) 
  • Vilka kunniga personer kan tänkas kommentera resultatet? (Förslagsvis även personer som inte företräder den part som genomfört undersökningen.)