I dag berättar Åsa Erlandson om en speciell kategori av intervjupersoner som alla har att förhålla sig till.
Över en natt ville alla plötsligt läsa artikeln i förväg. I bästa fall räddar det reporterns heder. I värsta fall får man en ofrivillig brevvän. Här är typerna som vill läsa texten.
Det var någon gång i början av 2000-talet. Plötsligt dök medietränare upp överallt som gjorde snabba cash på att upplysa sin storögda publik om att de faktiskt kan be att få kolla artikeln i förväg. Det tog skruv. Från att ha varit den upplysta elitens privilegium, ska numera minsta citat granskas.
Själv kände jag mig smått fånig som mejlade iväg raden ”Min mamma” till kvinnan som svarat på vem hon ville pussa i påsk och insisterade på att ”få läsa texten”. Vad gör man inte för att ro hem grejen. Fortfarande anser jag dock att kollegan som intervjuade en person om hur det är att vara kontrollfreak – får skylla sig själv som lät henne läsa texten före publicering.
Många textläsare fattar precis vad det handlar om och bidrar både med fakta och tonträff. Här är de andra.
Texttalibanen
Tror att intervjun bara var en trevlig uppvärmning och skriver rubbet själv. Tar strid om varje kommatecken, ändrar andras citat och kräver att få godkänna samtliga bilder, även de som föreställer byggnader och djur. När texttalibanen mejlar sina synpunkter står hela företagsledningen med på sändlistan, samt pressombudsmannen.
Helst vill texttalibanen komma upp på redaktionen och sitta i knäet på redigeraren hela kvällen.
Paranoida proffset
Texttaliban som har avancerat till nästa nivå. När reportern sätter igång bandspelaren, tar proffset fram sin egen. Hoppar över det där med att läsa texten, som är till för babies, och kräver att den färdigredigerade sidan faxas hem till honom mitt i natten där han sitter jour i pyjamas.
Trygga toppchefen
Har redan sett, hört och sagt allt och är övertygad om sin egen odödlighet.
Trygga toppchefens inställning är konsekvent ”Det där löser du bäst” och borde vara en dröm. Men han går också för långt i sin iver att framstå som laid back och lämnar förtvivlade reportrar i sticket efter att ha slagit fast obegripligheter som att ”Genom att hedga på derivatmarknaden minskar du exponeringen på nersidan”. Journalister som insisterar på få veta vad han menar, hänvisas till sekreteraren Ingeborg ”som vet vad jag brukar tycka”.
Bloggbödeln
Vanligtvis en luttrad kändis som redan försökt allt för att stoppa skvallret i spalterna: vädjat, förhandlat och slutligen hotat. Eftersom inget hjälper mot påstådda skilsmässor och graviditeter, bandar bloggbödeln allt och lägger ut ljudet och utskrifterna på bloggen. Och låter därmed hela världen få ”läsa texten”.
Hemmafixaren
För en undanskymd tillvaro som svagströmsexpert på Elsäkerhetsverket och vaknar till liv när en journalist behöver smälla ihop en faktaruta. Hög av tangenttryckarglädje tar han chansen att skriva om allt, när han ändå är igång. Hemmafixaren återfinns även bland politiker som tycker att ”de ekonomiska ramarna tillåter inte det” är klatschigare än ”vi har inte råd”.
Deadline-dödaren
Överenskommelsen är glasklar: synpunkterna måste in senast klockan 12.00. Men deadline-dödaren låter sig inte stressas i onödan, utan tar den tid han anser sig behöva. En vecka senare kommer en A4 med ändringar i punktform med beskedet att han återkommer med resten. Vid upplysningen om att tåget tvärgått, vill han ha in rättelser.
Flummaren
Insisterar på att få läsa texten och poängterar det flera gånger. Men när artikeln mejlats iväg, blir det tyst. När man ringer upp är svaret svävande: ”Jaha, artikeln. Vilken tidning sade du att det var? Jo, jag läste nog den. Tror jag. Den såg nog bra ut. Tror jag”.
Flummarens kusin silar snacket och sväljer snusket: talar ut om ett känsligt ämne och är väldigt noggrann att framstå på rätt sätt. Samtidigt ska artikeln mejlas till hornybitch666@hotmail.com
Jobbiga journalisten
Värsta sorten, eftersom han vet vad tidsbrist och önsketänkande från redaktionen kan göra. Är också fullt medveten om det som medietränarna aldrig säger – att synpunkterna inte behöver betyda ett dyft.
Åsa Erlandson
Texten har tidigare publicerats i tidningen Journalisten.