Nu har vi kommit till andra delen av vår sommarskola om håltimmesgräv: hypotesen. (Del 1 – idén – hittar du här.)
Själva ordet hypotes leder tankarna mer till akademisk forskning än till häftiga avslöjanden, men begreppet är extremt använbart för den som vill bli mer effektiv i sitt grävande.
Den som bedriver undersökande journalistik utan hypotes riskerar nämligen att gå bort sig fullständigt. Journalistikhistorien är full av exempel på granskningsprojekt som runnit ut i sanden eftersom reportern helt enkelt tappar bort vad det som skulle undersökas. Eller genomför en ambitiös undersökning vars resultat visar sig bli totalt ointressant. Eller genomför en ambitiös undersökning som man uppfattar som ointressant och slänger i papperskorgen eftersom man blivit så blasé inför det man hittat att det inte känns som någon story.
Vi ska därför redan nu förvandla den idé vi hittat till en hypotes – en tänkbar story.
Och den ska skrivas ned! Inte som ett helt manus men inte heller bara en arbetsrubrik. Tänk en riktigt lång ingress eller en kortkortversion av ditt kommande reportage – med utgångspunkt i den idé eller det tips som du bestämt dig för att undersöka. Inklusive rubrik.
Att formulera din hypotetiska story tidigt i processen har flera fördelar och några få risker.
Den första – och viktigaste – risken som många spontant tar upp när man förespråkar användning av hypoteser, är att reportern drabbas av tunnelseende. Att hen inte tar hänsyn till de fakta som talar emot hypotesen eller missar saker som skulle kunnat göra storyn bättre.
Denna risk ska vi undanröja genom att uttryckligen använda hypotesen som just en hypotes. Den är motsatsen till ”färdig”; den kan ändras 20 gånger eller 200 gånger; den kan förvandlas till sin motsats under resans gång.
Den andra risken – mindre allvarlig men kanske mer frustrerande – är att din chef förväxlar hypotesen med den färdiga storyn, utgår från att den är i land innan du gjort researchen och skriver in rubriken på morgondagens dagslista.
Denna risk undanröjes lämpligast genom att du helt enkelt inte visar din hypotes för den chefen. Om du har möjlighet kan du jobba med en mer grävkunnig arbetsledare med själva storyn, och låta den ivrige men mindre intellektuellt kraftfulla chefen nöjas med mer generella beskrivningar av ditt pågående gräv.
Fördelarna med en tidigt formulerad hypotes är betydligt större än riskerna.
Framför allt får du ett slags välgörande helikopterperspektiv på ditt eget kommande arbete, och på det möjliga utfallet.
Hypotesen tvingar dig också att redan nu tänka ut möjliga svar på den fråga som annars kan vara jobbig att inte ha svar på i projektets slutskede: ”Hur lyder rubriken då?” Om du märker att du redan nu – när allt ligger öppet – har svårt att formulera en rubrik och en sammanfattning av din hypotetiska story, då bör du nog fundera på om detta är rätt gräv att lägga krut på.
Du tvingas också förhålla dig till vad du faktiskt tänker ge dig på att bevisa. Väldigt mycket dagsjournalistik handlar krasst uttryckt om att ”hitta någon som säger något”. Men undersökande journalistik lägger ribban högre: här ska du slå fast något om hur verkligheten ser ut. Det räcker inte längre med din vanliga goda förmåga att ringa upp experter och träffa case – nu ska du bli tillräckligt mycket expert för att kunna påstå något nytt om ditt ämne. Då är det bra att fundera tidigt kring vad detta nya skulle kunna vara; det möjliga utfallet av din egen undersökning.
I nästa steg ska hypotesen kopplas till metoden, och då gäller det att du håller dig till påståenden som faktiskt är undersökningsbara.