Dags för utgörning (Håltimmesgräv del 5/5)

Till slut är vi framme vid utgörningen. Efter att ha valt idén, formulerat hypotesen, bestämt metoden och genomfört undersökningen så ska grävet ta form för att nå publiken i välberättade reportage med intervjuer och bilder, grafik och dramaturgi.

Nu är vi egentligen klara med ”håltimmes”-delen av grävandet. När undersökningen är klar är det dags att börja jobba med storyn på heltid. Få tid och resurser för insamlingen av de där intervjuerna, bilderna, grafiken…

Allt detta är förstås klassiskt journalistiskt hantverk som kan utföras på en rad olika sätt, mer eller mindre begåvat. Men inför utgörningen av just håltimmesgrävet finns det några punkter man bör särskilt hålla i minnet för att inte slarva bort slutresultatet:

1) Låt insamlingen ta tid.

Du har en fantastisk undersökning – nu behöver du stoffet som ger den kött och blod. Mötet med den drabbade, ansvarsintervjun med makthavaren, kommentaren från experten…dessa intervjuer får inte hastas igenom bara för att undersökningen är iland. Tvärtom!

Nu är det viktigare än någonsin att till exempel ansvarsintervjun görs så skarpt att den ger undersökningen rättvisa. Så jobba med frågekedjan! Öva på tänkbara svar i ett rollspel med en insatt kollega! Och framför allt – låt själva intervjun ta den tid som krävs för att alla frågor ska få svar (eller för att det ska bli tydligt att där inte finns några svar)!

Ett viktigt grundtips, som kan bespara dig både tid, arbete och publicistisk oro, är att testa alla de riktigt tuffa formuleringarna vid ansvarsintervjun. Alltså de där du egentligen hoppas kunna skriva i rubriken.

Om du tänker dig en rubrik som påstår att en makthavare ägnat sig åt X, så ska du säga X i intervjun. Om makthavaren går i taket över användningen av begreppet så betyder det inte att ni inte kan använda det vid publiceringen. Men ni får en möjlighet att tänka igenom användningen och förbereda er inför eventuella motangrepp.

Oftare än man anar inträffar det också att makthavaren accepterar användningen rakt av. Hen har helt enkelt inte tänkt förneka att hen brutit mot lagen eller fört folk bakom ljuset eller svikit sina väljare – hen är helt inriktad på att förklara anledningen till att man gjort det. Den anledningen ska ni förstås berätta om – samtidigt som ni låter X-begreppet ligga kvar i rubriken.

2) Tänk igenom dramaturgin.

Är det givet att storyn ska berättas i den ordning ni gjorde researchen? Naturligtvis inte. Måste den första nyheten vara den tyngsta? Nej inte alls.

Det finns mängder av goda argument för att lägga tid och kraft på att fördela materialet så det blir mer spännande att ta del av – både inom ett enskilt reportage och mellan publiceringar. (Dock bör kritiserade parters bemötande alltid publiceras i direkt anslutning till kritiken, men det är ju inget specifikt för denna typ av journalistik.)

3) Säkra med hängsle och livrem.

Den granskande journalistiken ställer högre krav på faktakoll och bemötanden än andra journalistiska genrer – helt enkelt eftersom det här är du som reporter som står som avsändare. Ett eventuellt faktafel, hur litet och obetydligt det än kan tyckas, kommer att slå tillbaka mot dig och redaktionen betydligt hårdare än om det uttalats av en part i en intervju i en vanlig nyhetsrapportering. Och den kritiserade part som inte fått komma till tals med sina bästa argument kommer att rikta sin ilska mot er på ett helt annat sätt än om det handlat om en dussinartikel i en löpande bevakning.

Självklart använder du och din chef line by line-metoden för att säkra grävet ur dessa aspekter. Varenda faktapåstående ska nagelfaras (även om det kommer från intervjupersoner) och vartenda kritiskt yttrande inspekteras (utifrån aspekten: har vi redogjort för den kritiserade partens bästa förklaring?).

Här kan du också känna ett stort lugn, mitt i all stressen, om du tillämpade rådet att testa de starkaste formuleringarna vid den ansvarsutkrävande intervjun. Då vet du redan nu vad de kritiserade parterna kommer att rasa mot i publiceringen – och vad de inte kommer att ifrågasätta.

4) Ge publiceringen utrymme.

Ett grundfel hos många redaktioner som inte är vana vid att publicera egna avslöjanden är att man helt enkelt inte maxar den möjliga publiceringen. Trots att man egentligen har ett material som skulle räcka till – och må bra av – att fördelas på en rad reportage över flera dagars tid, så hukar man inför sin osäkerhet, sin bristande erfarenhet och sitt dåliga självförtroende och försöker packa ihop allting i ett enda jobb.

Det blir ofta långt, och ofta så sprängfyllt med fakta och vändningar att publiken tappar intresset strax efter ingressen.

Bättre då att fundera över en förnuftig uppdelning. Självklart ska ni inte fördela innehållet på så många delar att någon känns urvattnad eller onödig, men de flesta grävjobb håller för åtminstone ett par-tre separata publiceringar – och ofta fler än så.

I dagens läge kan man dessutom på de flesta redaktioner kosta på sig att fördela materialet efter vilket format som passar bäst: de rörliga bilderna publiceras som video inbäddad i en long read-text medan statistiken blir en grafisk visualisering osv.

Till detta kommer reaktioner och uppföljningar, vilka egentligen utgör ett par kapitel för sig. Huvudpoängen kvarstår: låt den granskning som nu inte bara den enskilde håltimmesgrävande reportern utan hela redaktionen samlat kraft till, få det utrymme den förtjänar.

Sätt igång med undersökningen (Håltimmesgräv del 4/5)

Efter att du valt idé, formulerat hypotes och bestämt metod, är det nu dags för själva undersökningen – fjärde delen av vårt håltimmesgräv.
Undersökningen är den del av jobbet som skiljer det du gör från ett nyhetsknäck eller allmänt reportage – och av detta skäl är det förstås extra viktigt att den genomförs på ett bra sätt.

Tre viktiga hållpunkter för den som inte jobbat med granskande journalistik, om vad en egen undersökning inte är:

  • Att intervjua någon som ”har koll på ämnet” är inte en undersökning.
  • Att referera någon annans granskning är inte en undersökning.
  • Att berätta något som annars hade blivit känt nästa vecka är inte en undersökning.

Olika typer av journalister brukar trampa fel på olika sätt här. Nyhetsjägare tycker ofta man är hemma när man har ”grejen ingen annan har”, den osäkra reportern känner att målet är nått när man hittat en sammanställning gjord av ”en institution vi kan lita på” och kulturjournalisten känner att man avslöjar makten när man fått intervjun med En Stor Tänkare.

Tyvärr har alla fel om de hävdar att de sysslar med undersökande journalistik.

Deras reportage kan bli utmärkta nyhetsartiklar, personporträtt eller gestaltande reportage – men de har inte gjort någon egen undersökning.

Intervjuer med kunniga, läsning av andras granskningar och spräck av saker som inte är kända kan mycket väl utgöra viktiga beståndsdelar i en granskning. Men i så fall av antingen systematiskt sammanställda och/eller kompletterade med något annat, med högre undersökningsfaktor.

All journalistik är helt enkelt inte undersökande journalistik. Den som påstår att så är fallet (jo de finns) bör avkrävas svar på om hen också anser att alla skolelever sysslar med forskning, och om alla bloggare gör litteratur. (Okej då, tack i så fall!)

Det faktum att alla journalister på något basalt sätt undersöker verkligheten (”läser orden i ett pressmeddelande”) betyder inte att de genomför egna undersökningar.

En undersökning kan se ut på tusen olika sätt, men den utgör en sammanställning av fakta som ger ny kunskap om verkligheten. Oavsett om vi pratar om en bred kartläggning av siffror eller en skarpt avgränsad djupdykning i ett enskilt fall, en sammanställning av vittnesmål om ett allvarligt missförhållande eller en övergripande sammanställning av data som ger nya insikter om något vi trodde oss ha koll på.

Du som jobbat dig igenom de första stegen i vår lilla håltimmesgräv-skola har det egentligen ganska väl förspänt. Du behöver bara sätta dig med din metod och börja jobba.

Om du förvandlat din idé till en hypotes som sedan fått en genomtänkt metod för prövning, då har du där den undersökning du ska göra. Det är bara att sätta igång!

Om metoden är alltför övergripande formulerad så är nu rätt tillfälle att bryta ned den i mindre, konkreta beståndsdelar. I princip en att göra-lista.

Din undersökning kommer att ta tid. Du kommer att få vänta på svar – oavsett om det är från en drabbad som du frågat om en intervju, från en myndighet som du begärt ut handlingar från eller från en kritiserad part som ska få lämna sitt bemötande. Alla kommer att vilja återkomma med sina svar – och det är bara myndigheten du kan JO-anmäla om du tycker de dröjer orimligt länge.

Å andra sidan har du ingen stress. Den stora fördelen med att jobba med egna undersökningar är att de är just dina egna. Ingen redaktör kräver en publicering, ingen konkurrent flåsar dig i nacken (okej det händer, men inte varje gång). Så du kan i lugn och ro låta undersökningen puttra på i den takt den kräver – och göra skäl för begreppet håltimmesgräv.

Men det innebär också att det kommer att gå perioder då du inte ägnar granskningen en tanke. Och riskerar att behöva lägga tid på att ”komma ikapp dig själv” när du väl får nästa håltimme. Därför har du ett starkt incitament att korta startsträckan för dig själv – du ska snabbt kunna vidta nästa åtgärd utan att behöva lägga tid på att läsa in dig på den research du redan gjort.

Därför ska du också arbeta med ett lätt åtkomligt arbetsdokument, som innehåller en lätt överskådlig att göra-lista, där du hela tiden uppdaterar nästa steg i granskningen.

Med ett bra arbetsdokument baserat på den metod som du valt för att pröva den hypotes som konkretiserade din idé – har du goda möjligheter att komma framåt till sista steget i håltimmesgrävet: utgörningen.