Månad: juni 2017

Det tredje steget i håltimmesgrävet (efter val av idé och formulering av hypotes) handlar om vilken metod du ska använda för din undersökning.

Grävande journalistik är ju undersökande journalistik. Reportern går in i en roll som skiljer sig från den refererande reporterns, i det att man inte primärt letar efter personer som påstår saker om verkligheten, utan försöker ta reda på hur verkligheten faktiskt ser ut.

Enklast uttryckt ligger skillnaden i att den grävande reportern strävar efter att stryka sista meningen i den refererande reporterns ingress – ”Det framgår av en rapport från XX-organisationen”. Den grävande reportern har själv tagit reda på något nytt och intressant om verkligheten.

För att undersöka verkligheten krävs dock att man har en metod (eller flera!) för att göra sin undersökning. Det finns ett stort antal möjliga metoder för en journalistisk undersökning, och de kan anpassas och kombineras i det oändliga. Det viktiga för den journalist som vill ro iland ett håltimmesgräv är att metoden är inriktad på att pröva hypotesen. Varken mer eller mindre.

Detta är enkelt – så enkelt att folk ibland skrattar hånfullt när man pratar om det – men samtidigt svårt – så svårt att folk slutar skratta när de inser vad det betyder. Hypotesen och metoden ska vara varandras spegelbilder; som de två sidorna i en balansräkning, eller för den delen som två vågskålar som ska balansera lika.

Metoden ska pröva de påståenden som finns i hypotesen. Hypotesen ska påstå de saker som undersöks i metoden.

Det finns här en enorm frestelse att lägga på mer i den ena eller andra vågskålen – låta hypotesen påstå något som man inte bestämt metod för, eller låta metoden sväva iväg med prövning av långt fler frågeställningar än vad som ryms i hypotesen.

Sånt är inte nödvändigtvis en katastrof. Det kan korrigeras, genom att den ena sidan ökas eller minskas. Men du får inte blunda för obalansen! Om du skapar en undersökningsmetod som ger svar på en rad frågor som inte ingår i din hypotes så eldar du för kråkorna. Om du tvärtom fyller hypotesen med påståenden som inte kommer att kunna prövas av din metod så får du stora problem inför publiceringen – när en chef vid line-by-line-genomgången frågar ”Vad har du för stöd för det?”

Om hypotesen innehåller ett påstående om att X ökar, så måste metoden innehålla ett sätt att ta reda på om X ökar. Om hypotesen innehåller ett påstående om att ökningen beror på korrupta tjänstemän, så måste metoden innehålla ett sätt att undersöka denna korruption.

Men ge inte upp om du inser att allt inte är möjligt att undersöka. Du kan fortfarande förändra både hypotesen och metoden. Om du nu inser att du har en alltför vidlyftig hypotes – jamen ändra på den då! Stryk formuleringen om de korrupta tjänstemännen! Det viktiga är att hypotes och metod väger lika, och att varje påstående motsvaras av en undersökning.

Genom att punkt för punkt koppla hypotesen till metod, så har du snart en lista över de undersökningsinsatser som krävs för att ditt håltimmesgräv ska komma framåt.

När du känner att din metod återspeglar din hypotes, då är det dags att gå vidare till nästa steg: undersökningen.

Nu har vi kommit till andra delen av vår sommarskola om håltimmesgräv: hypotesen. (Del 1 – idén – hittar du här.)

Själva ordet hypotes leder tankarna mer till akademisk forskning än till häftiga avslöjanden, men begreppet är extremt använbart för den som vill bli mer effektiv i sitt grävande.

Den som bedriver undersökande journalistik utan hypotes riskerar nämligen att gå bort sig fullständigt. Journalistikhistorien är full av exempel på granskningsprojekt som runnit ut i sanden eftersom reportern helt enkelt tappar bort vad det som skulle undersökas. Eller genomför en ambitiös undersökning vars resultat visar sig bli totalt ointressant. Eller genomför en ambitiös undersökning som man uppfattar som ointressant och slänger i papperskorgen eftersom man blivit så blasé inför det man hittat att det inte känns som någon story.

Vi ska därför redan nu förvandla den idé vi hittat till en hypotes – en tänkbar story.

Och den ska skrivas ned! Inte som ett helt manus men inte heller bara en arbetsrubrik. Tänk en riktigt lång ingress eller en kortkortversion av ditt kommande reportage – med utgångspunkt i den idé eller det tips som du bestämt dig för att undersöka. Inklusive rubrik.

Att formulera din hypotetiska story tidigt i processen har flera fördelar och några få risker.

Den första – och viktigaste – risken som många spontant tar upp när man förespråkar användning av hypoteser, är att reportern drabbas av tunnelseende. Att hen inte tar hänsyn till de fakta som talar emot hypotesen eller missar saker som skulle kunnat göra storyn bättre.

Denna risk ska vi undanröja genom att uttryckligen använda hypotesen som just en hypotes. Den är motsatsen till ”färdig”; den kan ändras 20 gånger eller 200 gånger; den kan förvandlas till sin motsats under resans gång.

Den andra risken – mindre allvarlig men kanske mer frustrerande – är att din chef förväxlar hypotesen med den färdiga storyn, utgår från att den är i land innan du gjort researchen och skriver in rubriken på morgondagens dagslista.

Denna risk undanröjes lämpligast genom att du helt enkelt inte visar din hypotes för den chefen. Om du har möjlighet kan du jobba med en mer grävkunnig arbetsledare med själva storyn, och låta den ivrige men mindre intellektuellt kraftfulla chefen nöjas med mer generella beskrivningar av ditt pågående gräv.

Fördelarna med en tidigt formulerad hypotes är betydligt större än riskerna.

Framför allt får du ett slags välgörande helikopterperspektiv på ditt eget kommande arbete, och på det möjliga utfallet.

Hypotesen tvingar dig också att redan nu tänka ut möjliga svar på den fråga som annars kan vara jobbig att inte ha svar på i projektets slutskede: ”Hur lyder rubriken då?” Om du märker att du redan nu – när allt ligger öppet – har svårt att formulera en rubrik och en sammanfattning av din hypotetiska story, då bör du nog fundera på om detta är rätt gräv att lägga krut på.

Du tvingas också förhålla dig till vad du faktiskt tänker ge dig på att bevisa. Väldigt mycket dagsjournalistik handlar krasst uttryckt om att ”hitta någon som säger något”. Men undersökande journalistik lägger ribban högre: här ska du slå fast något om hur verkligheten ser ut. Det räcker inte längre med din vanliga goda förmåga att ringa upp experter och träffa case – nu ska du bli tillräckligt mycket expert för att kunna påstå något nytt om ditt ämne. Då är det bra att fundera tidigt kring vad detta nya skulle kunna vara; det möjliga utfallet av din egen undersökning.

I nästa steg ska hypotesen kopplas till metoden, och då gäller det att du håller dig till påståenden som faktiskt är undersökningsbara.