Till slut är vi framme vid utgörningen. Efter att ha valt idén, formulerat hypotesen, bestämt metoden och genomfört undersökningen så ska grävet ta form för att nå publiken i välberättade reportage med intervjuer och bilder, grafik och dramaturgi.
Nu är vi egentligen klara med ”håltimmes”-delen av grävandet. När undersökningen är klar är det dags att börja jobba med storyn på heltid. Få tid och resurser för insamlingen av de där intervjuerna, bilderna, grafiken…
Allt detta är förstås klassiskt journalistiskt hantverk som kan utföras på en rad olika sätt, mer eller mindre begåvat. Men inför utgörningen av just håltimmesgrävet finns det några punkter man bör särskilt hålla i minnet för att inte slarva bort slutresultatet:
1) Låt insamlingen ta tid.
Du har en fantastisk undersökning – nu behöver du stoffet som ger den kött och blod. Mötet med den drabbade, ansvarsintervjun med makthavaren, kommentaren från experten…dessa intervjuer får inte hastas igenom bara för att undersökningen är iland. Tvärtom!
Nu är det viktigare än någonsin att till exempel ansvarsintervjun görs så skarpt att den ger undersökningen rättvisa. Så jobba med frågekedjan! Öva på tänkbara svar i ett rollspel med en insatt kollega! Och framför allt – låt själva intervjun ta den tid som krävs för att alla frågor ska få svar (eller för att det ska bli tydligt att där inte finns några svar)!
Ett viktigt grundtips, som kan bespara dig både tid, arbete och publicistisk oro, är att testa alla de riktigt tuffa formuleringarna vid ansvarsintervjun. Alltså de där du egentligen hoppas kunna skriva i rubriken.
Om du tänker dig en rubrik som påstår att en makthavare ägnat sig åt X, så ska du säga X i intervjun. Om makthavaren går i taket över användningen av begreppet så betyder det inte att ni inte kan använda det vid publiceringen. Men ni får en möjlighet att tänka igenom användningen och förbereda er inför eventuella motangrepp.
Oftare än man anar inträffar det också att makthavaren accepterar användningen rakt av. Hen har helt enkelt inte tänkt förneka att hen brutit mot lagen eller fört folk bakom ljuset eller svikit sina väljare – hen är helt inriktad på att förklara anledningen till att man gjort det. Den anledningen ska ni förstås berätta om – samtidigt som ni låter X-begreppet ligga kvar i rubriken.
2) Tänk igenom dramaturgin.
Är det givet att storyn ska berättas i den ordning ni gjorde researchen? Naturligtvis inte. Måste den första nyheten vara den tyngsta? Nej inte alls.
Det finns mängder av goda argument för att lägga tid och kraft på att fördela materialet så det blir mer spännande att ta del av – både inom ett enskilt reportage och mellan publiceringar. (Dock bör kritiserade parters bemötande alltid publiceras i direkt anslutning till kritiken, men det är ju inget specifikt för denna typ av journalistik.)
3) Säkra med hängsle och livrem.
Den granskande journalistiken ställer högre krav på faktakoll och bemötanden än andra journalistiska genrer – helt enkelt eftersom det här är du som reporter som står som avsändare. Ett eventuellt faktafel, hur litet och obetydligt det än kan tyckas, kommer att slå tillbaka mot dig och redaktionen betydligt hårdare än om det uttalats av en part i en intervju i en vanlig nyhetsrapportering. Och den kritiserade part som inte fått komma till tals med sina bästa argument kommer att rikta sin ilska mot er på ett helt annat sätt än om det handlat om en dussinartikel i en löpande bevakning.
Självklart använder du och din chef line by line-metoden för att säkra grävet ur dessa aspekter. Varenda faktapåstående ska nagelfaras (även om det kommer från intervjupersoner) och vartenda kritiskt yttrande inspekteras (utifrån aspekten: har vi redogjort för den kritiserade partens bästa förklaring?).
Här kan du också känna ett stort lugn, mitt i all stressen, om du tillämpade rådet att testa de starkaste formuleringarna vid den ansvarsutkrävande intervjun. Då vet du redan nu vad de kritiserade parterna kommer att rasa mot i publiceringen – och vad de inte kommer att ifrågasätta.
4) Ge publiceringen utrymme.
Ett grundfel hos många redaktioner som inte är vana vid att publicera egna avslöjanden är att man helt enkelt inte maxar den möjliga publiceringen. Trots att man egentligen har ett material som skulle räcka till – och må bra av – att fördelas på en rad reportage över flera dagars tid, så hukar man inför sin osäkerhet, sin bristande erfarenhet och sitt dåliga självförtroende och försöker packa ihop allting i ett enda jobb.
Det blir ofta långt, och ofta så sprängfyllt med fakta och vändningar att publiken tappar intresset strax efter ingressen.
Bättre då att fundera över en förnuftig uppdelning. Självklart ska ni inte fördela innehållet på så många delar att någon känns urvattnad eller onödig, men de flesta grävjobb håller för åtminstone ett par-tre separata publiceringar – och ofta fler än så.
I dagens läge kan man dessutom på de flesta redaktioner kosta på sig att fördela materialet efter vilket format som passar bäst: de rörliga bilderna publiceras som video inbäddad i en long read-text medan statistiken blir en grafisk visualisering osv.
Till detta kommer reaktioner och uppföljningar, vilka egentligen utgör ett par kapitel för sig. Huvudpoängen kvarstår: låt den granskning som nu inte bara den enskilde håltimmesgrävande reportern utan hela redaktionen samlat kraft till, få det utrymme den förtjänar.
Efter att du valt