Var ska vi börja gräva? Och hur?
Det är en av de vanligaste frågorna på redaktioner som bestämt sig för att höja ambitionsnivån för sin granskande journalistik.
Ibland kan man trampa bort sig fullständigt när man ska utforska de nya stigarna. Redaktionen kan ha haft de bästa avsikter och de högsta ambitionerna under konferenshelgen – sedan pyser allt ihop som en misslyckad sufflé när vardagen gör sig gällande med dagskrav och schemastrul. Eller för den delen: när en reporter får två veckor att ”grotta ned sig” i ett ämne och sedan återkommer till verkligheten med tusen intressanta fakta men utan story.
De där misslyckandena kan bero på en massa olika saker. Oförmåga att koppla ambition till verklighet, svaghet i arbetsledning, otillräckliga rutiner…
Men en enkel delförklaring kan faktiskt vara att man helt enkelt inte har tillräckligt konkreta idéer.
Hur man hittar egna nyheter eller genomför egna granskningar framstår snabbt som självklart för den reporter eller redaktion som ”knäckt koden”, men vägen dit kan vara lång och bökig.
I detta läge kan Robert Lindbergs handbok i kommunjournalistik – 50 snabba kommungräv – komma väl till pass.
Det är en mycket lättläst och extremt praktiskt inriktad idésamling, vars innehåll helt återspeglar titeln.
Tipsen är sällan längre än en sida, och följer en mall med möjlig rubrik (”Gymnasierna lägger skattemiljoner på marknadsföring”), en kort precisering av den möjliga storyn samt avslutningsvis en tydlig ”Så gör du”-instruktion.
Snabbheten är både på gott och ont. Man ska inte förvänta sig några djupare analyser av grävprocessen eller offentlighetsprincipens irrgångar. I vissa fall gissar jag också att reportern kommer att mötas av motfrågor och andra problem som sätter käppar i hjulet eller åtminstone förlänger vägen fram till publicering mer än vad som framgår av bokens korta beskrivningar.
Jag skulle inte heller kalla huvuddelen av exemplen för gräv, snarare granskande kollar och genomgångar som kan ge en boost i det egna nyhetsarbetet till priset av en ganska liten arbetsinsats.
Ett tips är att inte ge sig på att göra ”alla 50”, utan välja utifrån ämnespripriteringar – och sedan använda bokens tips inom ett ämnesområde som grund för en eller flera mer utvecklade redaktionella satsningar. Flera tips ser jag till exempel som goda uppstarter för crowdsourcing där man tar hjälp av publiken med fortsättningen.
Om man vet vad man har att vänta sig är boken ett utmärkt inspirationshäfte, kanske i synnerhet för lokalredaktionen som vill kickstarta idéarbetet efter sommaren, eller journalistklassen som vill testa granskning hands-on.
Jag ställde några frågor till Robert Lindberg via mejl:
Hur fick du idén?
– Efter att ha jobbat som lärare i journalistik hade jag samlat på mig mycket material och kunskaper som inte kom till användning längre. Sen som kommuninformatör upptäckte jag att det var flera enkla metoder som journalisterna använde för att granska kommunerna. Då fick jag idén att sammanställa dessa i bokform.
Om jag förstår ditt cv rätt så har du mest jobbat åt kommuner – varför vill du nu bistå granskarna?
– Jag ser det inte som att jag bistår granskarna, jag bistår medborgarna. De har rätt till korrekt och kostnadseffektiv service från kommunerna. Alla de punkter som finns listade är sådant som kommunerna ska klara av.
Hur har du gått till väga för att samla ihop uppslagen?
– De flesta har jag sett i medierna och direkt förstått hur granskningen eller kontrollen gått till. Enkla kontroller som ger stora rubriker. Sen finns det flera områden inom kommunerna som är svagare än andra, de brukar vara de som reportrarna kollar först.
Jag gissar att du själv inte testat alla?
– Nej, långt ifrån. När jag jobbade som reporter hade jag heller inte samma kunskaper om kommuner som jag har idag. Som allmänreporter var det kultur, brott och kommunjournalistik om vartannat. Jag hade ingen möjlighet att lägga krut på kommunerna.
Du påpekar att det i princip är möjligt att hitta brister inom varje kommunalt område – är boken i själva verket en svidande ironi över det felfinnande journalistidealet?
– Nej, problemet är omfattningen och komplexiteten av kommunernas verksamheter. Det är snarare volymen av verksamhet som leder till detta, inte inkompetens eller korruption.