Författare: Backa Elias Bondpä

För att dalmål är skiten

Eftersom både jag och Micke jobbar med just tv, har det en förmåga att bli väldigt mycket tv här på Journalisttips. Men det finns ju även andra medier – till exempel skrivna. Sådana ska ju layoutas på något sätt, och då man bygger layouter behöver man ju utfyllnadstext.

Eller då man bygger WordPressteman, eller designar webbsidor över huvud taget.

Men den där latinska gamla texten Lorem ipsum kan man ju lätt bli rätt trött på. I egenskap av mas vill jag därför tipsa om den här sajten: Dalmål Ipsum, med underrubriken ”För att dalmål är skiten”. Välj bara hur många stycken text du behöver, och resultatet blir ett lagom långt textstycke på en helt obegriplig dialekt, till exempel:

Tåssu trôkut bösslut bört käku. Hännä mörur myttjy tjirgär ular smålivan huskut bösslut. Frisa bösslut koves dännä int fuggel bläsu. Koxa hila van’tä färi skrilla fjantu. Myttjy fäktut harfro ti käku ular nô sprynjur toku.

Skulle du mot förmodan föredra originalet så finns det gott om generatorer på nätet, till exempel en med en svensk information om bakgrunden till utfyllnadstexten. Eller varför inte lite Gangsta ipsum?

PC Magazine har gjort en sammanställning för den som bara måste ha mer. Lova att klicka igenom alla. Den sista är en överraskning! 🙂

De filmade världens grej och mejlade – i verkligheten

Häromdagen då min redaktion gjorde nyheten om killen som fick en hoppspark i ryggen efter att matchen slutat på Taekwondo-SM i Malmö, så blev återigen frågan om hur man bäst skickar in rörliga bilder till redaktionen aktuell.

Just den här gången så löste sig det hela genom att den som tagit bilderna behärskade videoredigering, och lyckades dela upp hela sitt klipp i flera mindre bitar som han mejlade separat. Tyvärr överlappade de varandra lite, så det blev lite onödig handpåläggning med att få det att se naturligt ut (och nej, det fanns inget klipp där själva sparken delades ut). Ofta var överlappet 18 rutor, men det stämde inte alla gångerna.

Problemet är att det ju inte går att mejla hur stora filer som helst. Jag har skrivit om det tidigare, bland annat rekommenderade jag en tjänst i bloggposten De har filmat världens grej och tänker mejla och tipsade nyligen om en ny funktion i Gmail som gör att det faktiskt går att skicka riktigt stora filer där.

Hur som helst, egentligen är ju det viktiga att vi fick hem bilderna och att det blev ett inslag till slut. Det är förstås en viktig insikt för oss som jobbar med nyheter. Men den insikten gör också att vi ofta glömmer bort att lösa problemen, eftersom vi är experter på att runda dem.

Så räknar de i kontrollrummet

Ett helt vanligt körschema - men vi ser det på olika sätt
Ett helt vanligt körschema – men vi ser det på olika sätt

Under en nyhetssändning gäller det att hålla järnkoll på tiden för att sändningen både ska börja och sluta i rätt tid. Då man väl sitter där och har kört igång vinjetten, så är det emellertid slutet man måste ha fokus på.

Sändningsproducenten kan oftast koncentrera sig på bilderna och det tekniska – det är redaktören som ansvarar för tiden. Men om redaktören och programledaren råkar vara samma person, så måste förstås lagarbetet fungera.

Mest saker händer i kontrollrummet om man har en studiogäst eller en livelänk. Den vana programledaren brukar hålla tiden och inslagen brukar rulla på fint, men en studiogäst kan prata på i evigheter. Och en reporter på fältet som man tappat kontakten med är det förstås svårt att få att avrunda på något värdigt sätt.

Då vill det till att man kan räkna och gärna är lite snabb i huvudet också. I körschemat är det baktiden som är nyckeln. Det är kolumnen längst till höger ovan, den där det står ”19:30:00” längst ner. Man har alltså bestämt att 19:30:00 så ska sändningen vara slut. Och de tider som står ovanför är vad som måste vara uppfyllt för att det ska kunna ske.

Men den tiden måste man sätta i relation till något verkligt, för att kunna säga något om hur det går. Efter studion i sändningen ovan vill man förstås veta hur man ligger till. Programledaren har tackat gästen och påat inslaget om skolfrukostarna, som har dragit igång som planerat.

Nu har vi alltså oceaner av tid (!) att fundera på hur vi ska gå vidare. I skärmen i kontrollrummet där inslaget rullar ser vi dels hur lång tid av det som gått (ifall sändningen är tjock och vi på förhand hittat en lämplig tid i inslaget att kuppa oss ut på), hur lång tid som återstår (vi att vi kan ge relavant information till programledaren och arbetskamraterna i kontrollrummet) – och så den tid som inslaget faktiskt kommer att vara klart, i verkligheten.

Säg då, i det här fallet, att det står 19:23:19. Enligt körschemats baktid måste vi vara klara med det inslaget 19:22:59 för att sändningen ska gå ihop sig. Sändningen är alltså 20 sekunder för lång – vi är 20 sekunder tjocka.

Då skulle man kanske kunna tänka sig att det där salmonellatelegrammet ligger lite pyrt till.

Vi ses!

I morgon kväll anordnar föreningen Fajk meetupen Hacks & Hackers i centrala Stockholm. Rubriken är ”Journalisten möter teknikninjan” och tanken verkar vara att de två yrkesgrupperna ska lära känna varandra lite bättre, vilket låter klokt.

Förutom två intressanta programpunkter om kulturkrockar mellan tekniker och journalister samt tillgängligheten på öppna data, så ska också jag och Micke fylla en programpunkt! 😀 Superkul!

Pitchen var att vi skulle prata ”om att vilja, men inte kunna – och vägen därifrån. Tips, erfarenheter och frågor från gränslandet mellan spräck och tech”.

Efter ett antal möten med allvarliga män med slipsar, kvalomgångar, ambitiösa powerpoints, förnedrande förhandlingar om ersättning och timmar av säljsnack så fick vi till slut vår halvtimme. (Nåväl…)

Tycker du egentligen att vår blogg är rätt trist, och läser den mest för att hänga med i det senaste mediesnacket i Stockholms innerstad? Kom efter 20 i så fall – då utlovas ”Öl, snacks och världsförbättring”. 😉

En fråga jag gillar

I går tipsade Micke om intervjuns sista fråga i sin serie om frågor vi gillar. ”Finns det något du vill tillägga?” är alltid bra att avsluta med.

Men det räcker inte med att ställa den en gång, till intervjupersonen. Minst lika viktig är frågan ”Finns det något du vill tillägga?”, ställd till fotografen bakom kameran.

Hen har ju faktiskt ofta hört allt ni pratat om, och är ju också – även om alla reportrar inte tror det – en tänkande människa.

Och visst är det mycket möjligt att svaret på frågan inte omkullkastar din världsbild, men kanske är det en mer konkret formulering av intervjuns kärnfråga, en rolig avslutare eller hela den där superbra anekdoten intervjupersonen drog för fotografen då du lånade toaletten.

Eller så får du veta att skärpan inte var riktigt hundra i början av svaret på tredje frågan, så om du tycker att det är viktigt att intervjupersonen syns i bild just då, så kanske ni kan ta om den. 🙂

Bifoga feta filer med vanlig mejl

Problemet med att skicka stora filer, till exempel råmaterial från en trafikolycka, via e-post har vi tagit upp tidigare, bland annat här. Men nu har Google infört en funktion i Gmail som i princip gör det möjligt.

Skicka rejält feta filer i din e-post
Skicka rejält feta filer i din e-post

Om du valt den nya versionen av Gmail, där man komponerar nya e-brev i ett särskilt fönster i stället för att det lägger sig över hela inkorgen, så finns funktionen alldeles intill det vanliga gemet för att bifoga bilagor.

Det som händer är att du får upp de filer du har i din Google Drive, och du kan därifrån välja vad du vill bifoga. Och skulle det visa sig att brevets mottagare inte har rättigheter att komma åt filerna, så ska du kunna ordna den saken på direkten.

På det här sättet kan du bifoga filer som är 10 gigabyte stora – i stället för den vanliga begränsningen i Gmail på 25 megabyte. Hyfsat stor skillnad!

Varning för minustjädrar

Min vän matteläraren har ett skarpt mediekritiskt öga (tack för bilden!). Men då vi journalister går loss och försöker räkna är det ju ofta som att släppa in en elefant i en porslinsaffär. Det behövs inget skarpt öga. Vem som helst som känner en elefant (eller journalist) fattar hur det kommer att gå.

Och resultatet kan det minsta skolbarn tolka.

1000-procentig minskning! Det här är en snackis!
1000-procentig minskning! Det här är en snackis!

Ofta blir det ändå rätt. Men de gångerna blir det ofta rätt för att reportern haft vett att fråga någon som kan räkna – inte tack vare egna meriter.

Det tokiga i den här tidningen är tjädrarna. Vi tar det enkelt och steg för steg. Vi hade 10.000 fåglar från början. De minskade till 1.000. Nu kan vi tänka på två sätt:

Antingen kan vi tänka att det nu återstår 1.000 av de 10.000. 1.000 av 10.000 är helt uppenbart 10 procent. Vi vet alltså att återstoden av fåglarna är 10 procent. Vi kan säga att ”bara 10 procent av tjädrarna i Storbritannien finns kvar” (och så måste man förstås sätta in det i något slags tidskontext, så vi vet vad vi har att utgå ifrån). Hur som helst: om återstoden är 10 procent – vad är då de andra 90 procenten upp till 100 procent? Det är det som är minskningen. ”90 procent av tjädrarna försvann.”

Det andra sättet man kan tänka på är att om det i dag återstår 1.000 av de ursprungliga 10.000 tjädrarna, så är alltså minskningen i antal 9.000. Det råder det knappast några tvivel om. Nu vet vi alltså hur stor minskningen är i antal. Men hur stor är den i procent? Vi dividerar även nu delen med det hela, och får 9.000 / 10.000 = 0,9 = 90 procent. Och de 10 procent som återstår upp till 100 procent, är, som vi konstaterade då vi resonerade från andra hållet, förstås återstoden.

100 procent är ju helheten. 1.000 procent är alltså mer än helheten. Om vi drar bort mer än vad vi har, så hamnar vi alltså på minus. Säg till om du hittar några minustjädrar i Storbritannien. Då jävlar har du ett scoop!

Dra känslomediet till sin spets

Det sägs ju att tv är ett känslomedium. Det sägs också att vi inte ska ha fakta i synkar då vi gör våra nyhetsinslag. I stället, menar man, är det vi som journalister som är experter på att förenkla, begripliggöra och paketera faktan aptitligt, och därför gör den sig bättre i våra speakar.

I så fall finns våra intervjupersoner mest till för att reagera på olika besked, med glädje, sorg och bestörtning.

Det finns säkert olika skolor. Och det är väl inte helt omöjligt att det handlar om en glidande skala, där allt möjligt avgör var det är lämpligt att hamna från gång till annan.

Kanske har du en så pedagogisk ämbetsman att det vore idiotiskt att försöka formulera problemet vassare i en speaker? Kanske är du en så korkad reporter (eller behärskar just det här ämnet så dåligt) att det är bäst att låta andra sköta snacket, och fylla speakarna med plattityder som inte kan bli fel?

Hur som helst. Om det nu ska göras ett inslag helt enligt den här modellen, så skulle man ju kunna granska sitt råmaterial på ett lite annorlunda sätt. I stället för att lyssna igenom vad som sägs – stäng av ljudet och titta på intervjun! Eller snabbspola igenom den.

På det viset ser man snabbt vilka delar som ska vara med: då han brister ut i ett asgarv, då hon slår näven i bordet, då hon börjar flaxa med armarna, då hans unge kommer fram och kräver att intervjun ska avbrytas.

Jag tror modellen ger levande och minnesvärda inslag. Men jag vet också att vi gör många inslag om viktiga ämnen där det finns andra kvaliteter som är viktigare. Dessutom får vi bara med de ytliga känsloyttringarna, det yviga och tydliga.

Bussföraren som var förbannad över den gropiga vägen i ett litet samhälle i Ångermanland och som sammanbitet och klurigt önskade en maskin som kunde spela in vibrationerna i förarsätet och som senare skulle kunna spela upp dem för vägdirektören hade knappast låtit sig fångas på det här sättet. Han var ändå mycket minnesvärd.

Men som experiment kan det väl fungera? Åtminstone för att påminna sig själv om ett annat sätt att se på sitt material.

Fick du inte heller gå?

Missade du också till ditt stora förtret knytkonferensen Himmel & helvete nu i helgen? Jag skrev om den tidigare då den utannonserades och hoppades att få gå. Nu blev det inte så.

Men vi som inte var där verkar ha en ny chans. Jag vet inte om det gäller alla programpunkterna, men ett helt gäng intressanta programpunkter hittar man på Bambuser.

Jag bloggade tidigare om då gratisboken om Digitalt källskydd gavs ut. Den presenterades till exempel av Journalistförbundets Pär Trehörning och Petra Jankov Picha (en av författarna).

Så – vet du inte vad du ska använda din lediga söndag till, så finns det lite inspiration här.

Arbetskamraterna i slutet av sändningskedjan tackar dig – del 2

I förrgår skrev jag om vikten av att förstå varandras arbetsuppgifter. Då förklarade jag varför sändningsproducenten är så beroende av inslagets sluttid, och vikten av att reportern förstår vad sluttiden på inslaget egentligen handlar om.

I dag är det svensktextarnas och översättarnas tur. Ofta har de glädje av att få bara intervjubiten du ska använda i inslaget i god tid innan inslaget är klart. Det sker säkert ofta då man själv är osäker på vad som sägs, men det ger ju dem även annars möjligheten att göra själva översättningen och inskrivningen – så att det enda som återstår då inslaget är klart är själva detaljen med att tajma textremsan.

Översättarna kan tidigt behöva en hint om du intervjuat någon som pratar ett ovanligt obegripligt språk. Titeln översättare betyder inte att de själva kan alla språk, utan de tvingas ofta ringa tolkar som lyssnar på materialet på telefon. Att det finns dopesheets på utrikesmaterialet betyder inte att allt som står där är sant. Där finns ofta en engelsk översättning, men den kan vara lögn.

Jag har fått mejl från landsmän till människor i inslag med påpekandet att översättningen sa exakt motsatsen till det de faktiskt sa (regeringskritik – regeringsstöd). Förklaringen: Översättaren hade ringt tre tolkar utan att få svar, givit upp och gått på dopesheetet i stället.

Men problemen kan finnas närmare. Som mas har jag betydligt lättare för att förstå norska än danska, vilket kanske gör mitt val av Malmö som arbetsort lite udda. Mina fem första dagar här intervjuade jag danskar tre av dem. Inslaget skulle förstås textas och skickades till översättarna. Efter en stund ringde de och frågade mig om jag förstod vad som sas. Och jag lämnade över luren till redigeraren som hjälpt mig att välja ut synkbitar.

Svensktextare klarar sin stress genom att tjuvkika i våra manus i det redaktionella systemet under dagen. På så vis kan de förbereda sin text under dagen. Enligt dem själva kollar de av inför sändningen att speakern inte förändrats, i så fall ändrar de i sin text.

Det här är alltså argumentet mot att sitta och skriva sitt manus i Word. Du förstör arbetsdagen för en arbetskamrat. Argumentet emot är att det riskerar att bli fel i rutan om man någon gång under dagen har en felaktig version av speakern i det redaktionella systemet och någon ovan svensktextare tar den och sedan inte dubbelkollar inför sändningen.

En kompromiss för den nervöse reportern kan ju vara att ringa svensktextaren och prata ut om sina tvivel, så att det inte uppstår några missförstånd. De är ju ändå experter på att hitta kärnan och komprimera. Kanske kommer svensktextaren på den där perfekta formuleringen som du sökte? Slå en signal – du kanske får en ny vän! 🙂