(Serien går alltså inte i en traditionell tv-kanal först för att sedan nå streamingtjänsterna flera år senare, utan här är det premiär hos nätjätten, och den som vill kan se flera avsnitt på rad redan från premiären. Ett för många kanske drastiskt uttryck för förändringarna inom tv-världen.)
Huvudpersonen är en trotjänare i det regerande partiet, som förbigås av en tillträdande regeringschef och reagerar på detta genom att…
Ja, detta är inte en blogg som ägnar sig åt spoilers. Däremot åt rekommendationer. Och denna berättelse kan rekommenderas.
Jag har sett hela den brittiska serien, både när den gick i svt på 90-talet och härom året då den repriserades av någon av de mindre reklamkanalerna.
Av den amerikanska nyinspelningen har jag hittills bara sett första delen och det har rests frågetecken kring om Spacey och kompani ska lyckas fylla kostymen de tagit på sig – och om berättelsen klarar transformationen från det brittiska politiska systemet till det amerikanska.
Den som inte vill chansa bör kanske överväga en dvd-beställning av originalet innan man kastar dig över Netflix-eposet.
Men varför tar vi nu över huvud taget upp detta på en journalistblogg?
Därför att en icke oansenlig del av detta politiska drama handlar om journalistik. Om maktspel och källor och konsekvenser.
Och mer precist: om fördelar och nackdelar med att skaffa sig en lysande läcka som man sätter sig i beroendeförhållande till – ett ständigt aktuellt ämne inte minst i dagar av nya journalistroller och debatter om nära politikerumgänge.
House of Cards fyller sin plats på vilken journalistikutbildning som helst. Eller redaktionskonferens. (Okej, en lång konferens.)
Dessutom är det en spännande, rolig och fascinerande saga. Definitivt i den brittiska och förhoppningsvis också i den amerikanska versionen.
Och citatet då, dagens rubrik?
Det är formuleringen som huvudpersonen använder för att bekräfta uppgifter.
”You may very well think that. I couldn’t possibly comment.”
Tro det eller inte – i serien känns det fullständigt logiskt.
Uppdaterat 140407: Nu finns det brittiska originalet också på Netflix. Så nu är alla ursäkter borta.
Det var en ramsa jag fick lära mig hos körläraren när jag skulle börja bemästra filbyten i trafiken. (Nej undomar, det hade inget med internet att göra.)
Jag inser att min egen variant inte är lika snygg men…
Tingen-ringen-pilen.
De är vägen ut ur researchkaoset när beståndsdelarna är för många, tiden för knapp och den dramaturgiska inspirationen noll.
Läget när du inser att du borde läst den där eboken om Story based inquiry som vi tipsat om – eller åtminstone praktiserat bastipset om att skriva (ett hypotetiskt) manus först.
Nu har du inte gjort det. Och sitter med en story som inte är någon story. Utan till synes osammanhängande grupper av spännande fakta. Gripande intervjubitar. Snygga grafiksekvenser.
Allt utan inbördes ordning. Helt utan den stora berättelse som du ju vet finns där.
Men som skulle behöva lite mer tid för att utkristallisera sig.
Tid du inte har.
Så vad göra?
Tingen-ringen-pilen.
Eller allra först släpper du alltihop. Tar ett tomt papper och en penna och drar dig undan. Fikarummet, telefonbåset, kollegans skrivbord.
Någonstans där du inte blir störd.
Sedan skriver du ned dem.
Tingen.
Grejerna du minns. Bitarna från intervjun, grafiken, den där snygga slutformuleringen…
Bitarna som kommer ur minnet när du frågar dig själv: ”Vad är det nu jag verkligen vill ha med i reportaget?”
Ingen inbördes ordning. Stödord och stolpar i stället för färdiga formuleringar.
Runt vart och ett av dessa begrepp drar du en cirkel.
Ringen.
Och så, när du fått ur dig allt du kan komma på (med den hårda definitionen Måste verkligen vara med) är det dags för den tredje delen.
Pilen.
Du hittar två bitar som har ett självklart förhållande till varandra (”Kommentar siffran” bör kanske rimligen komma efter ”Grafik siffran”) och drar en pil.
Sedan kommer du på att den där kvällsbilden förstås ska ligga sist, och rimligen kombineras med det där sammanfattande säjet, som förutsätter att man hört biten om den där utlovade åtgärden, som…
Du fattar. Inom några minuter har du dragit pilar mellan alla ringarna. Några som återstår? Se om de känns självklara någonstans på din nya karta. Gör de inte det ska du kanske fundera en gång till på om de verkligen måste vara med.
Sedan återvänder du till din arbetsplats och kollar igenom dina oöverskådliga, storylösa anteckningar. Hade du missat något viktigt?
Oftare än man tror är svaret nej.
(Håll dock särskilt utkik efter bemötanden och reservationer, sånt som inte självklart dyker upp när minnet får leta ensamt.)
När du är klar med säkerhetskontrollen kan du börja skriva ditt manus. Pappret med tingen, ringarna och pilarna är ju nämligen nu ingenting mindre än ett flödesschema. En grafisk representation av din story. Gå till den första ringen (den som inte har någon till-pil riktad mot sig) och sätt igång.
Är det den bästa tänkbara storyn utifrån ditt stora material? Kanske inte. Det kanske fanns ett briljantare upplägg som du kommit på om du haft två timmar eller två veckor till på dig.
Men nu hade du inte det. Men du har en story.
Är det riktigt stressigt kan du ju t o m börja klippa nu. Du vet ju vilka bitar du vill ha och i vilken ordning. De exakta speakerformuleringarna kan du kanske formulera medan du laddar hem det där arkivinslaget som du kom på att du behövde bilder från.
Tingen-ringen-pilen.
Lycka till!
(Och om manuset sedan blir för långt -vilket det inte alls nödvändigtvis blir eftersom du låtit minnet sålla rejält i materialet – går du bara tillbaks till våra tips om smarta sätt att skapa mer tid i inslaget.)
Nej, det handlar varken om säkerhetstjänster eller blåljusnyheter.
Det handlar om den typ av tjänster som gör det möjligt för oss att följa ett ämne, en person eller ett begrepp utan att själva göra aktiva sökningar varje dag.
Ett bas-exempel är Google Alerts, som vi skrivit om tidigare. Men även sökords-kolumner i Tweetdeck är ju ett slags alerts – man blir uppmärksammad varje gång ett visst begrepp dyker upp på Twitter.
Envar kan nog förstå poängen med att snabbt få kännedom om ifall en tung politiker dömts för brott – eller om ett skumt företag uppmärksammas av en lokaltidning i en helt annan del av landet.
Samtidigt vet jag att många drar sig för att börja använda larmverktygen, av rädsla för att drunka i information – eller åt andra hållet: för att man inte tror att de ska ge någonting.
Jag har själv upplevt både överflödsproblemet och tomhetsfrustrationen, och har därför mejslat fram några grundregler för mig själv kring detta med larm och agenter. Håll till godo – och testa gärna och hör av er med egna erfarenheter:
1) Tänk framåt! Vilka stories vill jag ha koll på nästa nyhetsutveckling av? Vilka personer är så intressanta för vår redaktion att vi vill veta varje gång de omnämns? Försök få in en rutin av att ”fiska i framtiden”. Det kan antingen formaliseras till en redaktionell rutin – planeraren går igenom redaktionens larmbehov en gång i månaden – eller göras ad hoc när någon kommer att tänka på det. Bäst är kanske att kombinera metoderna: försöka att få till en redaktionell rutin men också lämna dörren öppen för den reporter som vill köra själv.
2) Tänk på begreppen! Det fanns en gång ett företag som hette Alphacash som var inblandat i en bedrägerihärva kring kontokort. Alphacash var ett fantastiskt sökord – eftersom det (då) inte fanns nånting alls annat på nätet som hette så.
Ni har hört det förut: ”Backa Elias Bondpä” är ett bättre sökbegrepp än ”Mikael Pettersson” – och det gäller förstås i framtidsfisket precis som i vanliga bakåt-sökningar. Men tänk på att det allmänna kan kompletteras till något mer specifikt. ”Mikael Pettersson” + reporter + svt kan vara en sökning som ger träffarna man är intresserad av. (Tänk på att olika larmtjänster kan ha olika regler för hur man kompletterar begrepp: den enes ”+” kan vara den andres ”AND” – och hos den tredje behövs kanske bara ett mellanslag.)
3) Välj intensitet! Handlar det om en nyhetsutveckling där du vill veta nästa steg minuten efter att det inträffat? Då kan det vara en poäng att be om larm i realtid, ”när-det-händer”. Men handlar det om att hålla koll på ett bolag som du gjorde ett gräv om för ett år sen, eller planerar att göra något på om ett halvår, då kan du nog nöja dig med att få ett mejl om dagen. Hos till exempel Google Alerts kan man också ställa in nivån för vilken typ av träffar man vill ha; ”allt” eller bara sånt som Google betecknar som ”bästa”-träffarna.
4) Justera! De allra flesta tjänsterna erbjuder en möjlighet till redigering av larm. Det vill säga det är enkelt att gå in och göra en sökning mer allmän eller mer exakt, beroende på vad man får för typer av träffar. Känner du dig spammad av agenterna? Kväv reflexen att bara svära åt eländet och gå i stället in på sajten och gör något åt saken!
5) Fler OR = färre larm! Du behöver inte skapa en separat agent för varje ord eller begrepp du är intresserad av. Du kan använda OR-begreppet (eller motsvarande) för att lägga in flera begrepp i samma sökning. ”Askersund OR Nora OR Örebro OR Kumla” för den lokalreporter som ska bevaka dessa kommuner t ex. (Handlar det just om kommunerna är kanske ”Askersunds kommun” att föredra.)
6) Testa! Det här är egentligen det enda tips du behöver 🙂 Det är bättre att göra fel och korrigera än att aldrig komma igång. Ett larm som översköljer dig med meningslösa träffar kan du lätt radera eller korrigera. Det larm du aldrig startat kommer aldrig att berätta för dig vad du missar.
Eller förresten: du kan kolla in konkurrentens nyheter dan därpå.
Elias skrev i går klokt om att vi ibland avstår från att använda miljöljud trots att vi vet att det skulle ha lyft inslaget – och sedan skyller på tidsbristen. ”Jag fick bara två minuter” är en vanlig formulering när folk tillfrågas i efterhand.
Och det gäller ju inte bara miljöljudbitarna. Samma svar kommer ofta reflexartat när man frågar varför inte makthavaren fick någon påfråga – eller varför man inte tog med den där bisarra detaljen som alla skrattade åt vid lunchbordet.
Samtidigt är jag inte säker på att vi alla gånger utnyttjat alla metoder som står till vårt förfogande för att skapa det utrymme som skulle krävas för den där detaljen, miljöljudet eller påfrågan.
Därför här – fem tips på hur man kan skapa mer tid inom de två minuterna:
1) Utnyttja påan. Den information som ligger i påannonsen måste oftast inte upprepas i inslaget (så länge det inte handlar om särskilt snåriga uppgifter). Därför kan du börja med att ta bort den speaker som innehåller de nyhetens ”grundfakta” som redan ligger, eller kan placeras, i påan. Finns uppgifterna i en synk så kan du överväga att ta bort den också – förutsatt att inte själva nyheten är att personen i fråga uttalar orden, då finns ”bevisskäl” att behålla synken.
2) Stryk vartannat ord i speakrarna. Det här tipset brukar folk skratta åt och det kanske inte är helt möjligt att tillämpa bokstavligt men den som rannsakar sina formuleringar märker ofta att väldigt mycket språklig lull-lull faktiskt kan elimineras utan dramatisk effekt på budskapet. Man kan säga att det ofta, oftare än man tror, är relativt lätt att göra.
3) Radioklipp. Vilket för den oinvigde betyder att göra ungefär motsvarande insats på synkarna. Förslagsvis med täckbild över. Och med hänsyn till formuleringarnas valör. ”Man skulle kanske kunna säga att…”-öppningen måste kanske finnas kvar för att markera att intervjupersonen inte uttalar fortsättningen helt bombsäkert.
4) Ta bort onödiga sekvenser. Detta kan ju tyckas som en truism implementerad i reporterhjärnan sedan journalistutbildningens första dag, men oftare än man tror ser man sekvenser som rimligen inte är avgörande för storyn varken innehållsligt eller formmässigt. Det kan vara icke-svaret från polisens presstalesperson, message tracket från politikern eller din egen formulering om att solen sken och många var ute och promenerade – till bilder av promenerande människor i solsken.
Ibland kan ett inslag faktiskt vinna på att byggas om från grunden – i prioiriteringsordning. Du börjar med intervjubitarna som verkligen grep tag i dig, fortsätter med faktaavsnitten som måste vara med, fyller på med miljöljudet som lockar till vidare tittning… Efteråt kommer du att märka att du klarar dig utmärkt utan flera av de sekvenser som tog upp tid i den första versionen.
5) Gör ett inslag till. Om det är möjligt att innehållsmässigt dela upp storyn så brukar ingen desk ogilla tanken på ytterligare ett inslag. Vi kör den ena nyheten i dag och nästa i morgon, det kan bli ett morgonjobb eller en fullt utvecklad nyhetsstory beroende på digniteten.
En enkel uppdelning kan vara att spara den egna nyhet man själv kontrollerar, medan man koncentrerar dagens inslag till allmängodset som konkurrenterna redan har.
(En uppdelning som inte rekommenderas är att köra anklagelsen först och spara bemötandet från den anklagade parten. En sådan uppdelning leder inte bara till att du får två obalanserade inslag i stället för ett balanserat, det kan också ogillas av t ex granskningsnämnden med jobbiga konsekvenser för dig som reporter.)
Har jag missat några metoder för tidsskapande åtgärder? Fyll gärna på i kommentarsfältet!
Vi läste hur NSD-reportern Bo Torbjörn Ek skrev på Twitter att han tillämpat en ”gammal metod” med framgång. Vi bad honom utveckla och han ger oss här ett inspirerande vardagsexempel på en funktionell gammal sanning.
Bo Torbjörn Ek, reporter NSD
Mejlet från socialförvaltningen ska beskriva hur en vårdtagare gav sig på personalen.
Tanken är att det efter lite handpåläggning ska bli en sidtopp på sexan.
Allt är bokat, och om nu bara registratorn trycker på skicka så är det här klart innan 14.30-fikat.
Men så kommer några sidor som är avmaskerade bortom rimlighetens gräns. Inte ett namn, inte en plats, inte någonting om vad som faktiskt hänt, och här kommer nyhetschefen med en bekymrad rynka i pannan.
”Handlingarna är avidentifierade rörande uppgifter som är hänförliga till socialtjänstsekretessen, 26 kap Offentlighets- och sekretesslagen, OSL. Har ni någon erinran mot det får ni vända er till myndigheten för prövning” hälsar en chefssekreterare.
Men en prövning skulle dra ut på tiden – rejält.
Vad göra?
Hemligt var det.
Använda sig av den gamla sanningen ”det som är hemligt hos en myndighet är offentligt hos en annan”.
I det här fallet är det inte svårt. Rapporterna som beskriver överfallet är skickade från socialförvaltningen till Arbetsmiljöverket. Här sorterar man inte under socialtjänstsekretess – och gör en helt annan bedömning.
Ett telefonsamtal senare finns alla dokument, helt omaskade, i mejlkorgen.
Metoden har använts med framgång av många journalister.
Strular det med att få ut förundersökningen eller häktningspromemorian hos åklagaren? Vänd dig till tingsrätten.
Svårt att få ut Lex Maria-anmälan från landstinget? Ta den från Socialstyrelsen istället.
Ibland tar du ut samma handlingar från flera myndigheter och kan lägga ett pussel av olika uppgifter som leder till det stora avslöjandet.
Ibland ordnar du en topp på sidan sex.
Metoden är densamma.
Det som är hemligt hos en myndighet är offentligt hos en annan.
Bo Torbjörn Ek
Har du praktiserat någon klok gammal regel – eller upptäckt något helt nytt? Tveka inte att höra av dig om du vill dela med dig av kunskaperna i en gästblogg!
(Ja, med en sån rubrik kan man inte låta bli att läsa, eller hur?!)
Twitters hashtaggar (#ord #med #fyrkanter #framför) är utmärkta verktyg för den som vill följa nyheter och diskussioner kring ett visst ämne. Den som vill veta allt om årets grävseminarium har förstås koll på #gräv13, den som gillar viktiga konsumentfrågor följer #konsument och den som är intresserad av denna bloggs specialämne söker #journalistik.
På twitter.com kan man både göra och spara hashtag-sökningar. (Observera dock att det första resultatet alltid blir ”Top tweets”, dvs ett urval som Twitter gjort och som kan framhålla ett gammalt inlägg som fått stor spridning framför nyare mer aktuella poster. Vill du ha rubbet och uppdaterat i realtid trycker du på ”All”.) Och med program och appar som Tweetdeck kan man hålla koll ännu mer effektivt, med särskilda kolumner för varje hashtag (eller annat sökord, eller begrepp, eller användare, eller grupp av användare…) vilket vi berättat om här.
Ibland funkar dock inte taggjakten som man vill. Om en hashtag snabbt blir populär drabbas den med tråkig regelbundenhet av spam, från avsändare med mycket marginellt intresse för ämnet i fråga.
Härom dagen hände detta hashtaggen #svpol, som står för svensk politik (ersatte #val2010 efter valet 2010), gissningsvis på grund av många tweets kring ministerskiftet i regeringen. En realtidssökning kunde se ut så här:
#svpol-taggen har redan i normalfallet en lätt spamvarning över sig, eftersom den är mycket frekvent använd av alla möjliga personer kring alla möjliga frågor. Men här blev den helt oanvändbar.
Vad göra? Vi drar oss till minnes en av de smarta avgränsningar man kan göra i Twitter (och som vi skrev om i den gamla 6 metoder…-posten), nämligen på språk.
Lang:sv är formuleringen som här kan göra underverk – eftersom det inte är så många spammare som spammar på svenska.
Låt oss testa.
Resultat är precis det önskade. Spammen är borta.
Som en bonus när jag tar upp detta på Twitter så fyller Martin Löwdin på med -RT, alltså ett minus följt av förkortningen för Retweet.
På detta sätt slipper man alla tweets som inte är ”original”. Men se upp med den avgränsningen; många retweetar ju med egna kommentarer, och dessa man kanske vill ta del av.
Lyssna på programmet! Och läs också Expressens chefredaktör Thomas Mattssons blogg, där han slår tillbaks mot programmet.
Mattsson försvarar Lööf-publiceringen med ett slags ”tidsargument”, som handlar om att flera icke säkerställda förändringar över tid kan landa i en säker förändring. Om en partiledare tappar en osäker procentenhet månad efter månad, så har man till slut tappat så många att den ”stora” minskningen är säkerställd.
Tidsargumentet användes också av reportern Karl-Johan Karlsson, som skrev i sitt Twitterflöde efter att rapporteringen ifrågasatts:
Förtroendet är de facto lägst någonsin, stat. säkerst. eller ej. Det är inte förändringen vi kallar lägst någonsin.
Och ”fritt fall” på ettan syftar på kurvan, som visar fallet i flera mätningar i rad, vilket ÄR stat. säkerst.
Expressen har också fått stöd utifrån. I en diskussion i Facebookgruppen Journalistbubblan tog statsvetarprofessorn Ulf Bjereld bland annat upp just tidsargumentet och det faktum att felmarginalen inte är någon objektiv sanning utan en av människor vald säkerhetsnivå. Resonemangen har Bjereld nu också utvecklat på sin blogg.
Frågan är om artikeln uppfattas som en beskrivning av en långsiktig tendens. Rubriken lyder ”Sämsta siffran någonsin för Lööf” (webbartikeln) och artikelns brödtext börjar så här:
Kritiken mot förslaget på nytt idéprogram har inte gått väljarna obemärkt förbi.
Krisen i Centerpartiet har nu smittat av sig och blivit en förtroendekris för Annie Lööf – även utanför partiet.
I en ny förtroendemätning från Demoskop får C-ledaren det lägsta resultatet någonsin i företagets mätningar.
Expressens fokus på senaste siffran plockas också upp från annat håll. Frilansjournalisten Ola Wong, som skrev kritiskt i vår förra bloggpost, har haft en mejldiskussion med sin bror André Wong, som arbetar som försäkringsmatematiker. André Wong kommenterar diskussionen om Expressens artikel så här:
Om förändringen i Demoskopundersökningen inte är statistiskt signifikant så kan man inte säga (med tillräcklig stor säkerhet) att förtroendet har försämrats jämfört med senaste mätningen. Det kan vara en slumpmässig variation som gör att siffran är lägre i januari jämfört med föregående mätning.
Jag hittade några tidigare undersökningar och såg att i augusti så uppmättes förtroendet till 2.17 jämfört med 2.21 i oktober och 2.01 i januari. Sett över lång tid kan det finnas en historisk trend som pekar tydligt nedåt utan att förändringen mellan två närliggande mätperioder är statistisk signifikanta, men detta tycker jag inte är relevant för innehållet i Expressenartikeln. När läsaren ser rubriken ”Sämsta siffran någonsin för Lööf” och sedan läser första raden ”Krisen i centerpartiet har fått väljarna att tappa förtroendet för Annie Lööf.”, med efterföljande hänvisning till Demoskops/Expressens senaste förtroendemätning, så tror man ju att siffrorna från undersökningen i januari bevisar att krisen har lett till att förtroendet för Annie Lööf har gått ned sedan senaste mätningen. Men detta kan man ju inte säkert uttala sig om eftersom förändringen inte är signifikant.
Att säga att det är sämsta siffran någonsin är väl egentligen inte heller så intressant eftersom det man isåfall undrar är om förtroendet är det sämsta någonsin (alltså inte siffran i sig som alltså är behäftat med ett slumpfel och urvalsfel). Och om försämringen mot föregående mätning inte ör signifikant så kan man ju inte med tillräcklig stor säkerhet säga att förtroendet har försämrats pga krisen.
”Fritt fall” är väl också tveksamt att ha som löpsedel: som man läser artikeln tolkar jag det som att det är fritt fall pga den senaste krisen men i journalistens kommentar så säger han att det är sett utifrån många mätperioder. Men hur ska läsaren förstå det? (Jag har visserligen bara läst webversionen så jag såg ingen kurva heller). Dessutom, om förtroendet stärktes något i oktober jämfört med augusti (som det står i Demoskops pressmeddelande från i oktober), så är det ju inte helt fritt fall ur ett längre perspektiv heller.
Angående konfidensintervallet så är det ju den som gör undersökningen som har bestämt signifikantnivån. Om förändringen inte är signifikant med 95% sannolikhet så är den ju inte heller signifikant på ett 99% konfidensintervall. Naturligtvis så kan man ju alltid påstå att försämringen stämmer med någon % sannolikhet men detta konfidensintervall har ju inte journalisten möjlighet att efter eget tycke bestämma. Journalisten kan bara referera till den signifikansnivå som undersökningen har gjort om han/hon vill använda dessa siffror för att stödja ett påstående (ett lägre konfidensintervall än praxis är förövrigt också oförsiktigt). Annars är det bättre att skriva ” Jag NN tror att förtroendet är det lägsta någonsin”.
Journalister borde inte använda statistiska resultat som fakta för att stödja påståenden om dessa inte är relevanta eller statistiskt signifikanta. I det här fallet hade en mer lämplig rubrik kanske varit ”Fortsatt lågt förtroende för Annie Lööf” men det låter ju inte riktigt lika klatchigt.
Om man ska landa allt detta i någon typ av journalisttips, så skulle det väl vara Var tydlig med vad som är grejen – senaste siffran eller långsiktiga tendensen?
Alla verkar faktiskt överens om att enstaka förändringar inom felmarginalen inte ska göras till nyheter. Alla förefaller också ense om att långsiktiga förändringar (trender/tendenser) kan vara av intresse. Problem kan uppstå om det ena beskrivs som det andra.
Uppdaterat 130129: Stormen fortsatte, och förstärktes under den gångna veckan av en ironisk insändare i Journalisten, en ny bloggpost från Thomas Mattsson, en annan från Medierna – samt så till slut ett riktigt antiklimax: opinionsinstitutet Demoskop, som gjort den ursprungliga mätningen, gick ut med ett pressmeddelande och förklarade att Lööfs fall visst var statistiskt säkerställt. Det var bara Expressen som skrivit fel i sin faktaruta. Något som även refererats på Mediernas hemsida.
Härom dagen tog jag upp fördelarna med att tidigt formulera ett manus för att förstå strukturen, formulera storyn och finna svagheterna i det material man samlar in.
Då nämnde jag också att årets grävseminarium kommer att besökas av Luuk Sengers, en av upphovsmännen bakom SBI – Story Based Inquiry, en hel metod för att med storyn som utgångspunkt ”strukturera, researcha och presentera grävjobbet”.
För den som inte vill vänta till i mars finns det en hel del onlineresurser kring detta ämne. Själv har jag fastnat för en ebok som kan laddas hem gratis från den här sajten. Story-Based Inquiry: A Manual for Investigative Journalists heter den, författad av bland andra just Luuk Sengers. (Bland författarna finns förresten också den svenska undersökande journalistikens nestor, UG:s chef och grävseminariets general, den till synes överallt närvarande Nils Hanson!)
Det finns ju som vi alla vet få saker som är så spännande som att läsa bra texter om journalistisk metod, och den här lilla boken (88 sidor) innehåller en hel del av den varan.
88 sidor, luftigt redigererade med mellanrubriker och punktlistor. Kan skrivas ut av den skärmskeptiske, men mitt tips är förstås att ladda hem den till mobilen eller surfplattan. Eftersom den är i pdf-format kan den sedan enkelt läsas med ett stort antal appar (i Android t ex Aldiko eller Amazon Kindle).
Läs den! Och testa metoden i praktiken på nästa jobb!
Så ses vi sen i Göteborg i mars och jämför våra erfarenheter och ställer lite kloka frågor till Luuk Sengers.
Elias skrev härom dagen klokt om rundisar, dessa inslag/artiklar som sällan slår sig in i toppen (och nog inte hör hemma där heller) men ofta har ett högt komma-ihåg-efteråt-värde för publiken. Han beskrev rundisen som jobbet ”där vi hinner fundera lite mer på formen och lägga ner lite mer tid i redigeringen.”
Jag skulle säga att det är en för det mesta korrekt beskrivning, men att man ibland också bör ställa den på ända.
Historien om en traktor som går genom isen innehåller väldigt mycket dramatik i sig själv. Om dessutom intervjupersonen är så vältalig som i reportaget Elias visar, då handlar nog formen framför allt om att lägga så många bra synkbitar man får plats med, binda ihop med rimligt begripliga speakrar, samt variera bildutsnitt på traktor, is och intervjuperson. (Vilket teamet lyckats utmärkt med i detta fall!)
Min erfarenhet är helt enkelt att formen ofta ger sig själv i många typer av rundisar.
Fyrkanten däremot. Det lite kantigare jobbet i början eller mitten av sändningen. Det som inte handlar om en dramatisk olycka med givna bilder, eller partiledaren som håller ett starkt avskedstal.
Jobbet med lite lagom trista intervjuer och utan given bildlösning. Men i ett angeläget och intressant ämne. Där kan man behöva tänka form.
Därför här: fem formgrepp för fyrkanten.
1) Grafiken.
Så fort du tänker ”Skulle man kunna ha grafik här?” så är svaret ja. Alltid. Så fort någon annan tänker det också. Och om ingen tänkt det än så är det god tid att göra det nu.
Nästa steg är att tänka ut en bra grafik. Till detta rekommenderas en grafiker. Men i ett stressat nyhetsklimat där ingen har tid att vara konstnär på heltid kommer det att uppskattas om du åtminstone har med en idé när du kommer. Håll dock sinnet öppet för att dess bästa nästa anhalt kan vara papperskorgen.
Var samtidigt tydlig med fakta; världens snyggaste grafik bör ändå inte sändas om den ger en missvisande bild av verkligheten. (Klassiskt exempel: om två hus ska illustrera ett fördubblat bostadsbyggande så kan det ena vara dubbelt så stort som det andra på höjden. Eller på bredden. Men inte på både höjden och bredden.)
(Du som inte hängde med kan googla ”matematik” och ”yta”.)
Kom ihåg att grafik som regel blir mer lättolkad ju mer man rensar bort bokstäver och siffror, och använder olika slags grafiska element. Ofta ser man t ex andelar utskrivna med procentsatser (”25 %”) där redan ett enkelt cirkeldiagram hade visat hur stor andel det handlat om. Ofta ser man också en listor med text i punktform. En sådan kan sällan försvaras, möjligen i ett inslag där formgreppet handlar om att imitera dåliga Powerpoint-presentationer.
Tänk i stället former, figurer, filmer… Även ett vanligt stapeldiagram blir mer spännande om staplarna har formen av något med koppling till storyn. (Det växande huset som illustrerar bostadsbyggandet.)
Dock: om poängen är att illustrera exakta citat accepterar vi förstås text. Helst från det autentiska dokumentet, om det är just ”bevisvärdet” man vill åt.
Att låta reportern traska in i grafiken kan ibland ge ett roligt resultat. Jag kommer aldrig att glömma när sommarvikarien Backa Elias Bondpä gjorde en ståuppa inne i en dator för att illustrera cookies (ja, det kastades in kakor mot honom). Överraskande känns det hursomhelst nästan alltid.
2) Musiken.
Det fanns en tid när det var spöstraff på musik i nyhetsinslag. I alla fall tillagd musik; om man råkat filma en musikant på gatan gick det an. Nyheter skulle beskriva verkligheten såsom den fångats av kameran, punkt.
Jag är fortfarande lite präglad av detta och jublar och ber fotografen starta kameran så fort jag ser en panflöjtsorkester eller protestsångare där ute på gågatan. Många kameramikupptagningar har passerat mina reportage. Kopplingen till ämnet kan man alltid lösa i redigeringen.
Men jag har många gånger även använt tillagd musik – från skiva eller fil. Det rekommenderas inte till alla sammanhang (ju allvarligare desto tveksammare) men i rätt doser och på rätt plats kan det skaka liv i de mest svårväckta stories.
Några titlar bär emellertid fortsatt spöstraffvarning:
Ridin’ Along in My Automobile till bilder av gamla bilar.
Money, Money, Money (Abba) till bilder av pengar.
Money (Pink Floyd) till bilder av pengar.
Money (Elin Lanto) till bilder av pengar.
Visa från Utanmyra till bilder av landsbygd. (Däremot kanske i ett inslag om kreditkort på landet.)
Kom ihåg att den mesta musiken mår bra av att avtonas långsamt. Snabba växlingar mellan musik och tystnad ger ofta en yxig känsla. Om det finns risk att pratet dränks av in- eller avtonad musik – ja men ge toningen någon sekund till då!
3) Anslaget.
Varje inslag har ju egentligen ett anslag, men det kan vara mer eller mindre bra, och mer eller mindre genomtänkt.
Några ledord kan vara:
Närvaro. Var är vi? Vad händer? (”Klockan är fyra på morgonen när han lämnar huset.”)
Miljöljud. (Jag hävdar bestämt att en öppning med Knack, knack, ”Ja, välkomna hit då…” lyfter vilket presskonferensjobb som helst.)
Tystnad. (Kan vara fullkomligt omskakande i en nyhetssändning. Folk tror det har blivit fel på tv:n.)
En ordlek där orden spelar mot bilden. (”Trappa upp”? – Kan funka. Men tänk gärna lite till.)
En fråga som ska få svar. Senare. (”Hur kan det här hänga ihop med det här? Det ska vi snart få veta…”)
4) Ståuppan.
Den kan göras på massor av olika sätt, och bra eller dåligt. Mycket bra eller mycket dåligt. Men det skadar aldrig att testa. Den enda ståuppa som garanterat inte blir bra är den som aldrig spelas in. Blir resultatet värdelöst är chansen stor att du inser det i redigeringen. Eller att redaktören gör det, eller en redigerare eller annan kollega.
Grundregel: förhåll dig till omgivningen. Ta tag i bordsskivan! Håll upp tidningen! Nicka mot kommunhuset!
Utmana också fotografen (om du har glädjen att få jobba med en dylik). Inte måste utsnittet vara fast under alla de där 23 sekunderna? Inte måste det både börja och sluta på reportern?
En annan grundregel: försök undvika att plugga in exakta formuleringar som ska memoreras. I synnerhet med siffror och andra detaljer som lätt blir fel (eller kan visa sig fel mellan inspelning och redigering). Du ska komma ihåg vad du ska säga – men inte nödvändigtvis exakt hur det ska sägas. En ståuppa är inte en filmad speaker. Försök i stället prata med kameran. Acceptera den icke perfekta ordföljden och det spontana hummandet. Hellre hummat än hämmat.
5) Arkivet.
Okej, allt nytt material är inspelat. Citaten blir inte bättre, och bilderna från kontoret och bilarna på stan blev som de blev. Men du har faktiskt ytterligare massor av timmar till ditt förfogande – i ert eget arkiv!
Min erfarenhet är att arkivet är vår mest förbisedda guldgruva. Ofta använt visserligen, men på ett fattigt och fantasilöst sätt.
Saknas bilder i ett jobb om industrin? Sök på ”Volvo”.
Måste vi fylla svarta hål i ett jobb om sjukskrivningarna? Genrebilder ”Försäkringskassan”.
Arbetsförmedlingen. Vargjakten. Skolan. Vi har alla sett dem och vi har alla använt dem. Och de ogenomtänkta arkivbildsfyllningarna har gett arkivet ett oförtjänt dåligt rykte.
För vad är väl mer underhållande än en bit av ett nyhetsinslag från 1996 om internet? Mer dramatiskt än den första presskonferensen om det förfärliga mordet? Mer tankeväckande än jublet när fabriken öppnade?
Arkivet är en levande historisk relief, där fångade tidsögonblick blir intressanta betydligt snabbare än man tror. Om man bara tar sig tid att leta efter scenerna, lyssna på innehållet och titta på detaljerna – i stället för att hugga bildsjok till svartrutan.
(Om du någon gång hamnar på svt och ska göra inslag om Karlskoga så leta upp 80-talsinslaget där kommunledningen framträdde för att förklara att det nu fanns anledning att dramatiskt öka bostadsbyggandet eftersom Bofors produktion skulle ge ett fördubblat invånarantal.)
Arkivet som relief, ståuppan som samtal, anslaget som ingång, musiken som stämningsstärkare och grafiken som förklaringshjälp. De är ju egentligen formulär 1A, men mer än ett inslag görs ut utan att vi prövar något av dessa möjliga formgrepp.
Då blir fyrkanten fortsatt fyrkantig – och risken betydande att tittaren tittar åt ett helt annat håll.
Vilka är dina favoritformer? Fyll på i kommentarerna!
Det finns en rutin för i vilken ordning vi tar oss an en story, som känns logisk och naturlig på alla sätt och vis – men som tyvärr kan försvåra processen mer än den underlättar.
1. Research – man läser på och ringer folk: ett samtal eller hundra, en artikel från dagens tidning eller 200 hemliga dokument.
2. Materialinhämtning – man tar hem sitt material; gör de formella intervjuerna, fixar bilder från verkligheten eller arkivet, gör upp med grafikern om stapeldiagrammet…
3. Skrivande – man knattrar/klottrar ned sitt manus, inklusive intervjubitar/citat, förhoppningsvis i en dramaturgiskt genomtänkt ordning.
4. Redigering – man skruvar ihop bygget; text eller inslag sätts ihop i sin slutgiltiga form.
Ofta flyter 1 och 2 ihop (input), liksom 3 och 4 (output). Ibland flyter alla fyra steg ihop, antingen för att det är en liverapportering eller för att processen strular ihop sig; en viktig intervjuperson hör av sig sent, nya fakta ändrar den grundläggande vinkeln (”Jaha, ni ska utreda?”) osv.
Men en sak brukar ligga fast. Manuset – själva storyn – brukar vi inte börja jobba med förrän materialet är i stort sett hemma. Gör vi ett snabbt dagsjobb startar manusskrivandet klockan halv fyra på eftermiddan, har vi grävt i tre veckor börjar det skarpa skrivandet två dagar före deadline.
Det blir ofta rätt tufft. Du upptäckter att du måste komplettera ditt material, du saknar en viktig bekräftelse, historien känns styltig och svårberättad… Det som skulle vara ett stimulerande strukturerat slutarbete riskerar att bli ett stressat slitsamt strul.
Kanske helt i onödan.
Mitt råd i dag är att göra en radikal ändring av tågordningen. Att placera manusskrivandet först. Eller i alla fall väldigt tidigt, typ när du vet tillräckligt mycket för att börja ringa.
Inget detaljerat manus, det kan vara kort och slarvigt. Men det ska vara ett utkast till ett manus; en historia som kan berättas för andra människor.
Detta utkast ska sedan bli din allra bästa vän under hela jobbet.
Det kan komma att förändras radikalt. Det kommer helt säkert att förändras. Det handlar inte om att binda sig för en vinkel oavsett hur verkligheten ser ut – det handlar om att du ger dig själv en historia att förändra.
Det ska vara ett levande dokument där varje beståndsdel kan vara utbytt innan dagen är slut – och som kan hamna i papperskorgen om allt faller.
Fördelarna är ändå tydliga:
– Du ser tidigt om där finns ens en möjlig story. Kan du inte formulera ett enkelt manus av din idé eller chefens flummiga utlägg bör ni nog tänka igenom initiativet en gång till.
– Du ser vad du behöver. Vissa bitar kommer att vara lätt bekräftade (Solen sken över torget), andra tuffare (Bakom beslutet ligger en djup oenighet, och även korruption), du kan enkelt notera behov av nya bilder, grafik etc.
– Du har en story att förhålla dig till under hela resan, inte bara ett stort (eller litet) mer eller mindre ostrukturerat material av research och intervjuer.
– Du kan låta dagens nya upptäckter förhålla sig till något. De blir inte bara nya stjärnor på din researchhimmel – möjliga att, kanske, plocka ned vid dagens slut (då de kan vara rätt svåra att ge en naturlig plats i det manus som då ska sättas ihop från scratch) – utan stärker eller försvagar, justerar eller sänker den ursprungliga storyn.
– Frågorna kring själva berättandet och dramaturgin kommer att ställas – och hanteras – tidigt, och nya beståndsdelars betydelse för berättandet kan hanteras löpande. Tro mig, du kommer att ha en permanent liten redigerare igång i bakhuvudet under hela projektet. På ett bra sätt.
Själv har jag testat detta förfarande på både långa granskningar och snabba dagsjobb, och gång på gång slagits av fördelarna – och dynamiken – i modellen.
Numera har jag förstått att det finns en hel teori inom den undersökande journalistiken kring story based inquiry, vilket kommer att vara ett tema på årets grävseminarium i Göteborg.
Men god nytta av att tidigt formulera din möjliga story – det har du redan till dagens dagsjobb!
