Författare: Mikael Grill Pettersson

Så hittar du nyheter – 10+1 metoder som fungerar

För några år sedan kunde man säga att varje redaktion med självaktning letade egna nyheter för att profilera sig.

I dag kan man nog säga att varje redaktion med avlönade journalister letar egna nyheter för att överleva.

Man har inte råd att betala folk för att producera material som inte är unikt – i synnerhet inte som originalmaterialet bara befinner sig ett klick bort för publiken.

Huruvida egen journalistik kommer att rädda redaktionerna återstår att se, men så länge de finns kvar föreligger fler skäl än någonsin för den enskilde reportern att skaffa sig goda verktyg i den egna nyhetsjakten.

Dessutom, påpekade en klok praktikant för mig, finns det ett extra stort sug efter nyhetsverktyg bland just praktikanter – eftersom de sällan får några självklara utlägg i början, och därmed paradoxalt nog är mer utlämnade till egen nyhetsjakt än erfarna reportrar.

Därför här: tio metoder att hitta nyheter. Metoder som funkat för mig i tjugo år – och som säkert också funkar för dig under överskådlig tid framåt:

1. Se dig omkring!
Den hyllade grävchefen Hans Peterson Hammer på svt:s Västnytt brukar citera ett stycke från Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär där en ung reporter blir uppläxad av en äldre redaktör för att han saknar ”tidningsmannens blick”. Han har missat både ett hål i gatan och en stängd fabrik trots att han passerat dem varje dag på väg till jobbet, och trots att båda förstås bär på nyheter.

Det ligger mycket i det där. Jag har ett antal gånger förbannat mig själv när jag missat saker som borde väckt min professionella nyfikenhet.

Det kan handla om så konkreta saker som ett hål i gatan, men också om digitala fenomen: en bloggpost som plötsligt sprids som en löpeld – eller ett Youtubeklipp som dyker upp gång på gång i Facebookflödet.

När det gäller webbfenomen kan man nog gissa att en yngre praktikant genom sina nätvanor upptäcker dem före redaktionens seniorer, och tipset till praktikanten blir förstås att dra nytta av detta digitala försprång. Om det är en redaktion med dålig koll, skakigt själförtroende och stor nervositet inför ”allt det där nya som vi borde ha börjat jobba med för länge sen men inte riktigt kommit igång med”, så kommer nyhetströskeln dessutom att vara härligt låg.

2. Fråga!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: främsta skälet till att vissa journalister inte får några nyheter är att de inte frågar efter dem. Det gäller på Twitter och det gäller offline.

Orden ”Vad har ni på gång annars då?” ska komma som en ryggmärgsreflex efter varje avslutad intervju. Men det räcker inte, du ska förstås fråga många fler än dem du redan råkat intervjua!

En kollega som tog en halv arbetsdag till att besöka länsstyrelsens olika kontrollavdelningar fick med sig inte mindre än tre olika nyheter hem, som alla kunde toppa olika svt-sändningar under de följande veckorna.

Flera av mina bästa tips har jag fått från folk jag lämnat mitt visitkort till – och ibland kan det ha gått flera år innan jag hört av dem. Man kanske inte ringer förrän det verkligen bränner till: när den höga politikern misstänks för korruption och försöker tysta ner det, då ringer den annars helt lojale kommuntjänstemannen upp den där reportern man fick kortet av för länge sen… (Jo, det har hänt.)

Visitkort är en självklarhet. Om du som praktikant eller vikarie inte får redaktionen att beställa dem åt dig ska du tillverka egna, det är lätt gjort via nätet eller med egen skrivare.

3. Hitta nästa steg!
Väldigt många stories följer ett bestämt mönster, där det är fullt möjligt att på förhand räkna ut vilket nästa steg blir. En alert reporter identifierar detta, och ser till att detta steg blir en egen nyhet.

Man kan se nyhetens väg som en klocka. Vid midnatt uppenbaras ett missförhållande, som kan vara allt från en trasig väg till en internationell mutskandal.

Vid klockan två kommer någon att ha reagerat på missförhållandet och krävt en utredning. Vid fyra är utredningen igång.

Klockan sex presenterar utredningen sitt förslag och redan till sju har det hunnit komma reaktioner på densamma.

Till klockan nio kommer de ansvariga att ha lagt fram ett åtgärdspaketet som ett resultat av utredningen och vid tio kommer reaktionerna på detta paket.

Och när klockan åter slår tolv är förändringarna genomförda och visar sig i sin tur få nya konsekvenser som startar ett nytt varv på klockan.

Många många nyhetshistorier följer denna utstakade väg. Ibland är det väldigt tydligt som i fråga om rättsfall eller statliga utredningar, ibland sker framåtrörelsen långsammare, krokigare och mindre förutsägbart. En del frågor tar som vi vet inte fart förrän de uppmärksammas av journalister, andra kan hinna gå flera steg och vi upptäcker inte hoppet förrän efteråt.

Principen för en nyhetsjägare är förstås att identifiera skarvarna och hela tiden hitta nästa steg. Har någon politiker misskött sig? Kolla med åklagaren om det kan tänkas vara olagligt! Har åklagaren beslutat om en förundersökning? Kolla med politikerms partikamrater om förtroendet kvarstår! Har politiken avgått? Försök ta reda på vilka som är kandidater att efterträda…

Och det behöver absolut inte handla om brott eller skandaler. Är det högt söktryck på ortens högskola? Då kan man sannolikt anta att det kommer att råda brist på studentbostäder – eller i alla fall att studentkåren kommer att vilja varna för detta! Och efter en sådan varning kan man räkna med politiska reaktioner, kanske till och med politiska beslut. Och när byggandet kommer igång uppstår frågan om var de nya studentbostäderna ska byggas. Ofta uppstår protester, och då är klockan inne på ett nytt varv…

Enkelt uttryckt är nästa steg alltid svaret på den fråga du i morgon kommer att vara irriterad över att konkurrenten ställde. Försök att själv komma på den frågan i dag i stället och du har tagit ett stort steg som nyhetsjägare.

4. Håll koll på på gång!
Det ligger alltid mängder av nyheter i stöpsleven, ofta har de till och med spikade datum.

För en praktikant kan upptäckten av redaktionens dagbok vara ett omskakande ögonblick. Nyheterna kommer alltså inte samma dag utan redaktionen känner till dem långt i förväg??!!

Detta gäller bara vissa sorters nyheter. Sommartal, kulturfestivaler, planerade presskonferenser, utredningar… Mindre förutsägbara är de spontana utspelen, andras nyheter, brott och olyckor…

Nyhetsjägarens viktiga insikt är att andra aktörer också har dagböcker (eller kalendarier, vilket väl egentligen är ett mer korrekt begrepp). Och att redaktionen garanterat inte har koll på alla som kan tänkas vara av intresse.

Ring tre myndigheter, tre forskningsinstitutioner och tre intresseorganisationer och ställ frågan vad de har på gång för de närmaste veckorna. Jag kan lova att du får en handfull bra nyhetsuppslag. Minst en grej kommer att vara alldeles på gång att presenteras. Och då har du nu ett guldläge som reporter: du har redan visat att du är intresserad av ämnet, och bör kunna börja förhandla dig till en förhandspublicering. Samtidigt som du är tillräckligt tidigt ute för att hinna sätta dig in i ämnet och ställa relevanta frågor kring materialet.

5. Kolla vad folk är arga på!
Sverige har många myndigheter dit folk hör av sig med sina klagomål. Jag brukar kalla dem förkortningsmyndigheter: JO, DO, KO osv.

Om du är ämnesreporter är ditt myndighetsval ofta självklart. Om du är lokalreporter är det också självklart men från ett annat håll: du vill få veta om det finns folk som klagar från ditt område!

När jag började som journalist hade jag en faxmall till ”förkortningsmyndigheterna”. Den såg ut ungefär så här:

Till diariet

Hej, jag önskar ta del av eventuella anmälningar som inkommit till er myndighet under den senaste tvåmånadersperioden och som innehåller något av följande ord: Örebro, Karlskoga, Hallsberg…

Orterna kunde bytas ut beroende på vilken redaktion jag jobbade på, men innebörden var densamma: skicka mig de aktuella ärenden som berör dessa ställen!

I dag skickas såna önskemål lämpligast per mejl (man kan skicka till myndighetens allmänna ”info”-adress och skriva ”Till registrator/diarium” i ämnesraden) och hos en del föredömliga myndigheter kan man rentav göra egna sökningar – till exempel hos Konsumentverket och Skolverket. (Bonustips: läs sökhjälpen om sån finns. Eller testa att göra sökningen Örebro respektive %Örebro% hos Skolverket.)

Det är förstås extra viktigt att icke avgjorda ärenden nyhetsvärderas – och i många fall också trovärdighetsbedöms. Men ibland får man bingo: jag minns att jag som ung reporter på Jönköpings-Posten fick en anmälan från en kvinna som hävdade att hon fått sluta ett jobb för att hon blivit gravid. Det var en intressant historia i sig, som hade kunnat sluta som såna historier ofta slutar – med ord mot ord – om det inte varit för att den här kvinnan också hade en telefoninspelning med arbetsgivaren som bekräftade hennes påstående. Nyheten fick genomslag långt utanför JP; fortfarande flera år senare hörde jag inspelningen användas av rikskollegor i granskande tv-reportage.

6. Ta reda på hur det blev!
Journalister gillar ska-nyheter. Historier om att någon påstår att något ska ske (pensionärer ska få lägre skatt, ett nytt projekt ska hjälpa ungdom på glid, industrin ska få hjälp av en ny myndighet…) är ofta snabba och enkla stories – som dessutom inte kräver någon faktakontroll eftersom det påstådda ännu inte ägt rum.

Jag har personligen stor sympati för de reportrar som då och då föresätter sig att göra blev-journalistik. Hur blev det egentligen? Fick pensionärerna mer pengar i plånboken? Hur många färre ungdomar hamnade i trubbel efter det nya projektet? Hur mycket hjälp har industrin egentligen fått av den nya myndigheten?

Ofta kräver det inte ens någon tung granskning av reportern. Utvärderingsrapporten ligger där på kommunkontoret. Men man har av någon anledning valt att inte hålla någon presskonferens om den.

Storiesarna att kolla upp hittar du t ex i ert eget arkiv. Genom att välja de ska-historier som finns där får du också ett gratis reliefmaterial i form av fjolårets citat, ljud och bilder!

(Bonustips: en av de vanligaste utvärderingsresultaten är att man ”inte kan säga” om en viss satsning gett ett visst resultat, eftersom det ”är så komplext”. Därför ska du göra till en vana att alltid fråga så här när du besöker ska-presskonferenserna: På vilket sätt kommer man att konkret se skillnaden när det här projektet är över? Vilken parameter kommer att vara annorlunda? Hur snabbt kommer den att ha förändrats? Sedan sparar du originalintervjun!)

7. Hitta siffran!
I Sverige finns många siffror och mycket statistik. En stor del av dem omfattas av offentlighetsprincipen utan att för den delen någonsin presenteras på någon presskonferens.

Om du har ett angeläget ämne som du gärna gör reportage om, men som behöver understöd för att slå sig in på ettan eller löpet – börja leta en siffra!

Det här är förstås en klassiker men mitt intryck är att många journalister ändå är rätt begränsade på detta område. Man kanske frågar den intervjuade experten om det finns någon statistik på området, eller så gör man en pliktskyldig sökning på SCB:s hemsida.

Det räcker förstås inte! Siffror kan se mycket olika ut, och på samma sätt som du har en hel arsenal av metoder för att hitta personer måste du ha åtminstone en solfjäder av frågor för att söka siffror:

Hur utvecklas ditt fenomen? Om du skildrar en kritiserad bransch kanske Konsumentverket kan ställa samman antalet anmälningar de fem senaste åren.

Hur ser skillnaderna ut? Finns det stora regionala skillnader i hur vanligt detta är? Det enskilda landstinget kanske inte gärna jämför sig med andra, men relevanta jämförelsetal kan finnas hos t ex Socialstyrelsen.

Jämförelsetal? Ska myndigheten skära ned personal samtidigt som man satsat stora pengar på firmafest för skattepengar? En drastisk jämförelse med ”helt andra” siffror kan förstärka din nyhet rejält. När vi gjorde en uppföljande granskning av Fas 3 i våras, visade det sig att arbetsmarknadsåtgärden i dag sysselsätter fler personer än antalet anställda i våra största privata företag. Det var en jämförelse som fick rejält genomslag och skapade starka reaktioner. Vi har förstås aldrig påstått att Fas 3 är ett företag – men jämförelsen gav en för många hisnande insikt om storleken hos den kritiserade arbetsmarknadsåtgärden.

Absoluta tal? Ibland behövs det faktiskt inte några referenser för att en siffra ska bli en nyhet. Det kan handla om en siffra som helt enkelt aldrig tidigare varit känd, exempelvis Så många skolor är i fara när kommunens budgetförslag börjar läcka ut.

Kom också ihåg att det alltid finns minst ett ställe till att leta efter siffror hos. Du har frågat lokalt – kanske statistiken finns på riksnivå? Du har fått svar hos den nationella myndigheten – finns det EU-siffror? OECD? FN? Även internationella myndigheter och organisationer är kontaktbara och har pressavdelningar som kan hjälpa till. (Och deras svårgreppbara webbsajter går att översätta!)

Om det visar sig totalt omöjligt att hitta siffror i ämnet bör du fundera på om inte detta är en del av storyn. Är det verkligen så att ingen har koll på utvecklingen inom detta viktiga ämne? Att våra makthavare bara tycker en massa saker utan att egentligen ha något underlag?

8. Ta reda på varför det står still!
Det har gått ett år sedan utredningen låg färdig, och du blir alltmer frustrerad över att du inte kan hitta någon nyhet i utvecklingen sedan dess. Förslagen var ju skarpa och tydliga och välkomnades av alla parter!

Då är det dags att som reporter vända på frågan: varför står det still? Var hackar det i maskineriet?

Trots att det gått ett år sedan… är en ganska bra öppning, och kan du dessutom berätta om fördröjningens förklaring så har du definitivt en story.

För snart tio år sedan gjorde jag ett reportage om att SJ:s utlovade restidsgaranti var kraftigt försenad. Konsumentverket var kritiskt och vi hade fått en intervju med ansvarig SJ-chef. Förklaringen till förseningen visade sig vara – ett borttappat papper. SJ-chefens flackande blick när han skulle förklara detta är fortfarande det folk minns från det inslaget.

9. Ta reda på forskningsläget!
Forskningsrapporter inom ditt ämnesområde kan å ena sidan vara ”på gång”, och går i så fall in under punkt 4 ovan. Men de kan också vara publicerade men inte särskilt uppmärksammade – något som faktiskt gäller merparten av alla forskningsrapporter som skrivs!

Om du som reporter hör av dig till en forskare två månader efter att denne avslutat sitt arbete, så kommer du att uppleva en alldeles särskild form av tacksamhet. Äntligen någon som intresserar sig för mitt ämne… Och själv kommer du att vara tacksam över ett forskningsresultat som kan ge nyhetskrydda åt din angelägna story.

(Några bra sökverktyg för forskning är Google Scholar, Uppsatser.se samt frågelådan Expertsvar hos Forskning.se.)

10. Sortera om mejlboxen!
Ja det är på allvar. Om du sorterar om din mejlbox (tillfälligt) så inte de senaste mejlen kommer överst, så är chansen stor att du hittar nyheter. Vänd på ordningen så de äldsta kommer överst – eller kör på bokstavsordning i stället!

Om du letar runt lite nu kommer du att hitta påminnelser om stories du kollade för ett halvår, ett år eller två år sen. Och där du fick svaret att Jag är inte riktigt färdig med rapporten än, återkom om ett halvår!

I den perfekta av världar har detta antecknats av dig i redaktionens dagbok, men ofta har man i sin stress och besvikelse glömt att göra den där noteringen. Man var helt fokuserad på dagsjobbet och den research och de intervjuer man till slut ändå fick loss. Dåets besvikelse motsvaras av nuets glädje: det nu som är mejlets om ett halvår…

11. Gör om andras nyheter! (Lite fusk men ändå.)
Jo, jag vet. Denna bloggpost ska handla om de egna nyheterna. Men om du tillåter dig att säga ”nyheter nya för min publik” så har du också en annan källa, som kan vara nog så givande i ett tufft läge: andra medier!

Och nu menar jag inte DN-toppen som redaktionen förtvivlat försöker hitta ett Hur här?-perspektiv på. Nu menar jag artikeln i dataspelstidningen som berättar om spelutvecklaren som kommer från er kommun. Eller fackförbundstidningen som hänger ut en arbetsgivare från ert område som en av landets sämsta när det gäller arbetsmiljö.

Eller omvänt, om du sitter på fackförbundtidningen vill du veta vad lokaltidningarna skriver om er bransch. Skriver du om dataspel vill du hitta historier med beröring på ert område utanför den branschpress som alla andra redan sekundbevakar.

(Ett lätt sätt att skaffa sig koll så där på kors eller tvärs – riks/lokalt, nisch/allmänt osv – är ju att sätta upp några smarta sökningar i Google Alerts. På Twitter använder man förslagsvis Tweetdeck eller något annat verktyg som tillåter permanenta sökningar.)

Jag föreslår att du jagar nyheter ämnesbaserat. Försök inte hitta nyheter överallt om alla tänkbara ämnen samtidigt, utan nischa dig mot ett någorlunda avgränsningsbart ämnesområde, även om du jobbar som allmänreporter. Det kan vara en kommun eller en bransch, en kulturyttring eller en modestil. Låt det avgöras av vilken redaktion du sitter på, och vad du själv är intresserad av!

Om du testar mer än en av de ovanstående metoderna i dag kan jag lova att du hittar en nyhet. Innan du springer till desken måste du emellertid ställa en kontrollfråga: hur vet jag att min nyhet verkligen är ny?

Tre enkla svar lyder: kolla arkivet (då ser du om den egna redaktionen tagit upp den), sök på nätet och i externa mediearkiv (då ser du om någon annan tagit upp den), och fråga en handledare, kollega eller arbetsledare. I den ordningen.

Kom till sist ihåg att nyhetsvärdering alltid är relativt. Den dag då flygplan flyger in i skyskrapor hjälper det inte om du hittat världens korruptionsskandal hos den stora myndigheten, medan det enklaste åsikts-utspel kan bli en självklar och hyllad topp den där sega sommardagen då det offentliga Sverige tagit semester. Dessutom skiljer sig ofta värderingen mellan olika arbetsledare, beroende på läggning, intresse och humör. Detta är omständigheter man får acceptera – och i bästa fall utnyttja; mer än en sommarvikarie har gjort succé genom att ösa på med egna nyheter under de ”torra” månaderna.

Till ämnet nyhetsjakt lär vi återkomma, här hittar du våra andra poster i ämnet!

Så kommer du igång med Twitter

Ibland är journalister inte så bra på research.

Jag har många gånger fått frågan ”Men hur börjar man?” när jag pratat om Twitter och dess möjligheter.

Personen som frågar menar oftast det allra första skedet: hur man skapar ett konto, hittar några att följa, förstår förkortningar som RT och symboler som # och @ osv.

Ibland har jag funderat på att använda ett lite elakt men klassiskt engelskspråkigt uttryck som handlar om att det väl egentligen inte är svårare än att rikta sin fråga till en sökmotor.

För det är ju så enkelt. Den som googlar på orden ”kom i gång med Twitter” får när detta skrivs närmare två miljoner träffar. Bara en bråkdel går till riktigt goda guider men redan en bråkdel av två miljoner är faktiskt väldigt många sidor.

En riktigt bra guide till Twitter och andra sociala medier hittar vi hos stiftelsen IIS, som har hand om den svenska internet-infrastrukturen (.se-domänen mm). Guiden är skriven av Anders Thoresson, journalist med teknikinriktning som bloggar både åt DN och privat (samt finns på Twitter förstås, som @thoresson). Hans guide handlar mycket om RSS men bitarna om Twitter är mycket läsvärda, bland annat om att man måste inse att man inte ska läsa allt. (Tro mig, jag känner mer än en journalist som haft ambitionen att ”läsa ikapp” sitt Twitterflöde.)

IT-journalisten Tommy K Johansson har också skrivit flera gånger om att komma igång med Twitter. Här är hans – vad jag vet – mest grundläggande komma-igång-guide. (Han har bland annat en – något daterad – lista över 30 svenskar att följa på Twitter, som täcker in en hel del av den beryktade ”Twittereliten”.)

Detta blev med andra ord ingen genomgång av hur man kommer igång med Twitter. Utan ett tips om att informationen redan finns där ute, på det fantastiska världsomspännande datornätet internet.

Vill man ha mer specifik kunskap om journalistisk nytta av Twitter, kan man till exempel läsa mitt inlägg om hur man hittar nyheter på Twitter, eller hur man når längre med sina egna nyheter.

Har du bra tips om bra Twitterskolor på nätet? Tveka inte att skriva av dig i kommentarsfälten!

Twitter till RSS?

 

                     

En kompis frågade hur man gör för att få alla tweets som innehåller ett speciellt ord till sitt RSS-flöde.

Och det visade sig att mitt gamla spontana svar inte längre håller. Jag har alltid sagt ”Gör en sökning på Twitter Search (Twitters särskilda söksida) och tryck på RSS-knappen”. Men nu finns där inte längre någon RSS-knapp.

Nu får man i stället kopiera en speciell sökningsadress, lägga till sitt sökord, och klistra in adressen manuellt i Prenumerera-fältet i RSS-läsaren (t ex Google Reader).

På den här sidan listas adresserna för olika typer av Twittersökningar; hashtags, användarnamn osv.

För rena sökord (begrepp som inte är hashtags eller användare) gäller t ex adressen https://search.twitter.com/search.rss?q=Your+Keywords – och detta är alltså inte en adress som du nu ska klicka på, utan du ska copy/pasta den till din RSS-läsare men byta ut ”Your+Keywords” mot ditt/dina sökord.

(Tja, om du inte är grymt intresserad av varje gång begreppet ”Your+Keywords” dyker upp på Twitter.)

Detta tips är särskilt användbart för den som använder RSS men själv inte vill vara aktiv på Twitter. Om du själv twittrar är det funkar det bättre att använda något av ”kolumnverktygen” som jag berättar om här. Man kan också tänka sig RSS som ett slags ”säkerhetskopiering” av sökningar man annars riskerar att missa om ämnet diskuteras intensivt.

Har du missat Elias’ pedagogiska instruktionsvideo för hur du kommer igång med RSS? Kolla här!

Hur du använder Google Alerts för att få sökordsträffar från andra ställen än Twitter till ditt RSS-flöde (eller till din mejl) visar jag här.

(Och du vet förstås att du kan prenumerera på oss via RSS? Nämligen här.) (Eller via mejl.)

6 metoder att hitta nyheter på Twitter

Med Tweetdeck kan man hålla koll på väsentligheter.
Med Tweetdeck kan man hålla koll på väsentligheter.

Du har ett eget Twitterkonto och kanske har också redaktionen ett.

Ni vet att Twitter är en flervägskommunikation, att det både handlar om att ge och att ta. Ni har lärt er och kommit igång med det egna twittrandet och har förstått hur ni kan använda Twitter för att få spridning på era egna stories.

Gott så. Men det var ju något mer. Twitter var ju inte bara en ny publiceringskanal. Det handlade ju om input också. Twitter kan ju faktiskt vara en helt lysande inputkälla. Men det kan vara klokt att försöka komma lite längre än bara flödet av folk man råkat trycka ”follow” på.

Därför här – sex tips på hur du hittar nyheter på Twitter:

1. Håll koll på dina ämnen. Om du ska bevaka konsumentfrågor är sannolikheten hög att intressanta tweets innehåller ordet konsument, eller rentav hashtagen #konsument. Samma om du ska bevaka orten Örebro (#örebro) eller en person som heter Reinfeldt. Alltså ska du söka efter dessa begrepp.

Letandet bör ligga permanent, så du inte behöver gå in och göra sökningen på nytt varje minut, timme eller dag. Enklaste metoden för detta är att använda ett verktyg där du kan jobba med Twitter i flera olika kolumner, till exempel Tweetdeck, Hootsuite eller Seesmic. Skaffa ett konto hos någon av dessa (gratis)tjänster och du har goda möjligheter att hålla koll på flödena kring dina favoritämnen. Du kan göra permanenta sökningar på både hashtags, ord och begrepp (”fas 3” med citattecken runt) samt köra flera sökningar i samma (”fas 3” OR #fas3).

Bonustips: om du använder ett sökord som ger träffar på många olika språk (exempelvis ”rapport”) men du bara vill ha de som skrivs på svenska, kan du avgränsa sökningen till tweets på svenska med kommandot lang:sv (rapport lang:sv). Det filtrerar inte allt men en hel del.

2. Sök användare. Genom att hitta twittrare som skriver och/eller agerar inom ditt bevakningsområde ökar chansen radikalt att du hittar intressanta tweets. Användare hittar du genom att antingen söka på de namn du redan känner till inom ditt specialområde (kommunpolitiker, myndigheter, profilerade debattörer…) eller genom att notera vilka användare som återkommer vid ovanstående ämnessökningar.

Intressanta användare kan du sedan samla i listor. Du går in på användarens profilsida (t ex twitter.com/mickep2) och trycker på lilla ”profilknappen” till höger om ”Följer” (förutsatt att du följer personen). Där väljer du sedan ”Lägg till eller ta bort från listor”, och kan efter eget huvud placera in användaren i din/a privata eller offentliga listor (”Örebro”, ”konsumentfolk”, ”Fas 3-debattörer” etc).

Listor kan också vara ett sätt att minska risken att bli lurad av fejk-konton.

Du kan också prenumerera på listor som andra redan skapat. Till exempel kanske någon redan skapat en lista över twittrare i ditt bevakningsområde (Örebro med omnejd).

Listor hittas enklast från profilsidor. Kolla vilka listor en användare är medlem av, och/eller prenumererar på; du hittar dem via ”Listor” i vänsterspalten på profilsidan. Klicka sedan själv på ”Prenumerera” på de listor du vill följa. Klart! Nu följer du alla användare i den aktuella listan.

Enskilda användare eller listor kan sedan få egna kolumner i Tweetdeck eller något av de andra verktygen som nämndes ovan. På så sätt har du koll på allt dina viktigaste personer skriver, oavsett hur långt ditt ”allmänna” flöde hinner rulla under dagen.

3. Använd din presentation. Gör tydligt på din profilsida att du är intresserad av tips om nyheter inom ditt ämnesområde. Erbjud gärna alternativa kontaktvägar för den som inte vill twittra till dig: epost, telefonnummer, kanske rentav en ”vanlig” postadress.

Din profilsida kommer att kollas åtminstone en gång av många av de användare som blir nyfikna på dig på Twitter, så presentationsraderna är viktiga.

4. Twittra ut ditt intresse. Skicka med jämna mellanrum ut tweets där du gör tydligt att du vill ha nyheter. Det kan vara när du har ett alldeles särskilt behov (”Söker någon som…”) eller när hjärnan och tipslistan är blank mitt i sommartorkan (”Vad ska jag göra i dag?”)

Det vanligaste skälet till att vissa journalister inte får några tips är för att de aldrig ber om att få dem. Att upplysa dina följare om att du vill ha input är till fördel för båda parter. Mängder av personer sitter med uppgifter som de funderar på att tipsa en journalist om. Genom att meddela ditt intresse ökar du chansen att du blir den som de faktiskt väljer att höra av sig till.

5. Återkoppla! När folk hört av sig med tips eller annan input förtjänar de att få veta vad som hände. Blir det nånting? Har du skickat det vidare till desken eller kommer du att göra något själv? Sparar du det eller var det omöjligt att göra ut just i dag?

Själv får jag i snitt minst ett par-tre tips om dagen (via Twitter och andra kanaler). Bara en bråkdel resulterar förstås i tv-inslag, men genom att behandla alla tipsare med respekt ökar jag chansen att de ändå väljer att återkomma till mig även nästa gång – då nyheten kan vara större.

6. Prata om allt. När du blir aktiv på Twitter kommer folk att höra av sig om många olika saker. Ibland kommer de till exempel att ha åsikter om din journalistik. Backa inte undan inför detta. Ta diskussionen! Om personen har fel – argumentera emot. Har personen rätt – fundera på om ni inte borde ändra den där formuleringen i rubriken…

Det finns många skäl för journalister att bejaka denna typ av dialog. Men här räcker det med följande: den journalist som bemöter mig med respekt när jag ifrågasätter en rubrikformulering, har också ett stort plus i kanten när jag funderar på vem jag ska skicka de hemliga dokumenten till, eller tipsa om korruptionen i kommunförvaltningen.

Dagens åsiktstwittrare kan helt enkelt vara morgondagens nyhetstipsare.

Hur använder du Twitter för att få input? Fyll på i kommentarsfältet!

Uppdaterat 140430: Den gamla illustrationen hade försvunnit eftersom den var kopplad till en gammal länk. Så jag la in en ny bild som visar mer konkret hur en Tweetdeck-kolumn kan se ut.

Gästblogg: Fem granskningar du kan starta i dag

Dagens gästpost kommer från Marja Grill. Hon är prisbelönt reporter på svt som höll mycket uppskattade föreläsningar om vardagsgräv på Grävseminariet 2012.

Jag föreläser en del om så kallade vardagsgräv. Det är ju lite av arbetsgivarens våta dröm, tänk att få grävpriser och vara en granskande redaktion utan extra resurser, eller bråkiga heltidsgrävare.

Och det är klart att det tar tid att gräva, och att det inte går att göra utan resurser.
Men för oss som inte arbetar på Uppdrag Granskning och har de resurserna så finns det faktiskt smalare gräv, som man ändå kan ta djupt nog att bli spännande.

Eller så gör du det på stulna halvtimmar, när du väntar på samtal, kafferaster. Det är ju din idé, ingen annan kommer ändå att springa iväg med den, så låt det ta den tid det tar.
En hel del handlar det om att använda dina egna kunskaper, granska områden du själv redan kan. Eller välj ett ämne, och gå sedan på samtliga presskonferenser eller dagsjobb om ditt område och du kommer snart att vara expert, och behöver inte flera veckor för att läsa in dig i ämnet.

När du sedan vet vad du vill titta närmare på, så kan du här få en personlig metod-lista som jag har gjort, helt inspirerad av andras lyckade gräv. För att stjäla metoder, det är inte förbjudet! Och kom ihåg, om du har begränsat med tid: gräv smalt men djupt – avgränsa ditt gräv innan, så att det inte svämmar över alla bräddar.

1. Gör en enkät!
En klassiker, ett bra sätt att få en helhetsbild, kartläggning och en egen nyhet. Tänk på urvalet, du behöver en grupp som är stor nog att dra slutsatser ifrån men liten nog att klara av att driva in en hög svarsfrekvens ifrån. Inte för breda frågor, gärna några ja/nej- svar så att du kan kvantifiera, och tänk på vad du vill få ut av svaret när du formulerar frågorna.

Skicka ett testutskick till en begränsad grupp innan du skickar till alla så att du märker om det är något som är oklart. När du frågar efter siffror, tänk på att du kan få felaktiga svar, folk kan slarva när de svarar så dubbelkolla alltid om det låter ovanligt högt eller lågt.

Bestäm dig också tidigt för ditt syfte med enkäten: vill du ha siffror (antalet djurförbud i länet, kräver hög svarsfrekvens för att dra slutsatser) eller uppfattningar (kommunalrådens bedömning av ekonomiska läget, kräver hög svarsfrekvens för makro-slutsatser men kan användas för att hitta enskilda röster om det visar sig svårt att ro iland många svar) eller letar du exempel (alla fall där länsstyrelsen kritiserat kommunernas hantering av familjehem, önskvärt med många svar men kan ge spännande historier redan från första svaret)?

2. Utforska skeenden!
Hur gick det egentligen till när det där kommunalrådet blev av med jobbet? Om folk är väldigt hemliga med saker medan de händer, så betyder inte det att det är lika hemligt året efter, när de kanske sitter på nya jobb.

Omringa en händelse genom att intervjua alla inblandade, eller alla som var i rummet när det viktiga beslutet fattades. Det kan ge liv och blod till en granskning där du så klart också har begärt ut alla dokument och siffror du kan hitta kring händelsen.

3. Hitta felrapporterna!
Nästan alla stora arbetsgivare och myndigheter har någonstans dit felen rapporteras. Vem skriver till vem när något går fel? Vart rapporterar man ifall en anställd tar mutor eller sextrakasserar kollegor?

Man kan få tag på väldigt intressanta enskilda fall och mönster genom att ta del av avvikelsrapporter och anmälningar till personalansvarsnämnder. Om det saknas system för felrapportering kan detta vara en nyhet – myndigheten saknar koll på de egna misstagen!

4. Testa förklaringen!
Ibland tycker jag att vi köper myndigheters och politikers förklaringar lite för okritiskt. Eller så ställer vi en fake-tuff fråga till dem, av typen ”Men, är det verkligen så här?”

Vad förväntar vi oss? Att kommunalrådet ska bryta ihop och erkänna att nej, det är inte så, han har egentligen inte gjort någonting alls för att tex. förbättra könsbalansen i bolagsstyrelserna. Då kan vi istället fråga oss själva: ”Vem vet hur det är?”

Och gå till dem, gå till de kvinnliga kommunpolitikerna och fråga om de har fått frågan om att sitta i bolagsstyrelserna t ex. Och gör det organiserat. Ring alla. Så att du kan ställa en mycket bättre fråga till kommunalrådet: ”Men, varför säger du att ni har frågat alla kvinnor om de vill sitta i de kommunala bolagsstyrelserna när ingen av kvinnorna i kommunfullmäktige säger sig ha fått frågan?”

5. Wallraffa som konsument!
Klassiska wallraff tar tid och pengar och energi. All heder åt dem som orkar. Men om du vill göra något enklare, men också mycket viktigt, så kan du alltid ta till en roll du kan. Den som konsument. Gå till de olika företagen som gör bilprovningarna och testa om de bedömer din bil likadant? Plantera ett fel och se om reparationsfirmorna hittar det eller hittar på. Gå till olika optiker och se om de rekommenderar glasögon i onödan?

Det blir extra roligt med riktigt bra tillsvarsintervjuer efteråt.

Men vad jag tycker att man ska tänka på då, det kan bli en annan bloggpost.

Marja Grill

Så kan du prenumerera på vilken sajt som helst

Har du kommit igång med RSS-flöden men tycker att utbudet av ”givna” RSS-prenumerationer är lite skralt?

I dag finns prenumerationsmöjlighet på många sajter (till exempel vår) men långt ifrån alla. Det kan t ex vara en myndighetssajt eller en föreningssida som du vill hålla koll på, men som inte erbjuder den lilla oranga knappen.

I så fall kan du glädjas åt att du faktiskt kan förvandla vilken sajt som helst till ett RSS-flöde, som ger dig uppdateringar så fort sajten uppdateras.

Verktygen är flera, men ett som verkar fungera fint heter Page 2 RSS. Det är också mycket enkelt. Du skriver in adressen till sidan du vill följa, låter tjänsten skapa flödet och väljer sedan (till höger) vilket verktyg du vill prenumerera med.

I webbläsaren Chrome kan du även använda ett tillägg som ger dig en liten knapp i adressfältet så antalet tryckningar minimeras för denna insats.

Glömt hur du kommer igång med RSS? Kolla Elias’ instruktionsvideo.

Visst har du läst mitt inlägg om hur du kan få uppdateringar på Googles sökträffar via Google Alerts?

…och fler tips på knappar till webbläsaren, främst för snabba text-sparningar, hittar du här.

Så får du tag på folk

Få saker kan vara så förödande för en ny praktikant eller vikarie som att bli stämplad som en som inte får tag på folk.

Nej, ingen chef kommer att säga det till det rakt ut men alla journalister vet att det är ett klassiskt nybörjarfel som kastar skam över både dig och din journalistutbildning.

Felet är inte att du inte fått tag på personen i fråga. Felet är att du inte försökt tillräckligt mycket och på tillräckligt många sätt.

Med hundraprocentig säkerhet finns det ytterligare kontaktvägar som du inte testat. (Det gäller i och för sig ofta också för erfarna reportrar men vi anses kunna avgöra när vi kan låta kontakten vänta och när det är mer akut. Och vi går inte tillbaks till chefen och säger ”Jag fick inte tag på…”)

Att få tag på folk är en journalistikens kärnverksamhet. Det har på senare år blivit både lättare och svårare. Allt fler makthavare bygger upp PR-apparater och informationsmaskinerier för att hålla de kritiska frågorna borta. Samtidigt som den sociala webben gjort (nästan) alla mer tillgängliga än någonsin tidigare. Som reporter har du att bemästra det förstnämnda och utnyttja det senare.

Och om du hamnar i det jobbiga läget att du testat alla sätt du kan komma på och inte kommer på något ytterligare…men förstår av ovanstående att det nog finns det ändå…så kommer här en checklista att bocka av:

1) Har du ringt mobilen?
Om du inte redan har numret så hittar du det hos Eniro eller Hitta. Eller hos en betaltjänst som Infotorg. Eller på arbetsgivarens webbplats. Eller på personens privata webbsida eller blogg. Eller i ett gammalt pressmeddelande eller pdf-dokument du hittar när du gör en smart sökning och googlar personens namn tillsammas med formuleringen filetype:pdf (eller doc eller ppt), möjligen med sökordet 07* tillagt (för att söka mobilnummer). Eller hos någon som känner personen (se nedan). Naturligtvis lämnar du meddelande om du möts av en telefonsvarare; betona att ditt ärende är brådskande och upprepa ditt nummer minst två gånger så personen hinner anteckna.

2) Har du ringt personens arbetsplats?
Växeln räcker inte, be att få komma fram till avdelningen där personen jobbar, tala med en kollega till personen, lämna meddelande men be också om alla kontaktuppgifter kollegan – och växeln – har. (Hos en myndighet eller kommun är detta i allmänhet offentliga uppgifter.) Kollegor som inte är villiga att lämna ut nummer kan ofta övertalas att själva ringa upp personen och lämna ditt nummer.

3) Har du ringt hem till personen?
Även om personen själv inte är hemma kan den som är det vara en familjemedlem som vet hur man får kontakt. Och en telefonsvarare hemma kanske lyssnas av tidigare än du tror.

4) Har du skickat sms?
Många som sitter i möte trycker bort samtal men tar emot sms. Om du betonar att det är viktigt kan de gå ut från mötet och ringa upp dig. Är personen utomlands kanske den inte vill ta ett vanligt samtal men du kan få svar via messen. Ett sms är också en garant för att personen inte ska kunna hänvisa till att ”Jag uppfattade inte ditt nummer…”

5) Har du mejlat?
Med dagens smarta telefoner vet vi aldrig vilken kommunikationsform som är snabbast. Kasta iväg ett mejl till personen och be den ringa. Om ämnet inte är känsligt – och personen kan tänkas vilja prata om det – så kan du även skriva vad det handlar om. Om du inte hittar mejladressen i de dokument du redan har, så bör du kunna finna den på nätet, genom att kolla ”Kontakt”-sidor på arbetsplatsens webb eller genom att googla ”förnamn.efternamn@”. Eller så finns adressen redan i din egen mejlkorg, om du haft kontakt med personen tidigare (vilket du kan ha haft utan att minnas det). Kom ihåg att personen kan ha flera mejladresser; kanske en privat som framgår av den där styrelselistan till båtklubben som du hittade vid pdf-sökningen ovan?

6) Har du kollat sociala medier?
Undersök om personen har konto hos Facebook, Twitter eller Linkedin? (Alla har sökfunktioner för användare.) Eller hos Google Plus, Myspace eller något diskussionsforum i ett specialämne? (Används smeknamn? Testa att söka på det personen använder i den där Hotmail-adressen du hittade hos båtklubben!) När du hittar konton: skicka direktmeddelanden till personen själv och såna du vet eller tror känner honom. Leta efter personer med samma efternamn eller från samma arbetsplats. Om det inte är topphemligt att du söker personen: gå ut med öppna efterlysningar!

7) Har du sökt via arbetskamrater, vänner, grannar och släktingar?
Genom att söka fram-och-tillbaka med namn och adresser i tjänster som Eniro, Hitta och Ratsit (folkbokföringsadresser mm) kan du lokalisera andra personer som bor på samma adress som den du söker – gissningsvis familjemedlemmar eller grannar – samt telefonnummer till dessa. Du använder också dessa verktyg för att nå kontaktuppgifter till de personer vars namn du hittat hos Facebook och Linkedin, men som där saknar telefonnummer. Familjemedlemmar kan ju även hittas via folkbokföringen hos Skatteverket, och kollegor kan förstås stå på arbetsplatsens hemsida – eller som ”befattningshavare” hos Bolagsverket, Infotorg eller sajter som Allabolag (samma data, olika kanaler och kostnader). Är företaget hemlighetsfullt? Sök bland nya och gamla platsannonser hos till exempel Arbetsförmedlingens Platsbanken eller privata Monster. Där finns kontaktpersoner, ofta både en anställande chef och en fackrepresentant. Kanske är företaget – och personer där – också omskrivet på olika forum, till exempel Flashback. (Om arbetsplatsen har en tråd där kan den förresten också vara läsvärd också av andra skäl. Eller förstås fullständigt osaklig, felaktig och svartmålande.)

8) Har du ringt konferensanläggningen?
Om personen är på konferens gäller det att utnyttja konferenspersonalens servicevilja. Du har naturligtvis frågat på personens arbetsplats vilken konferensanläggning de håller till på. Du ringer nu dit och ber personalen lämna ett meddelande. Om personalen svarar att de kan sätta upp meddelandet på en tavla som konferensdeltagarna kollar på fikarasten om en timme, så betonar du den höga angelägenhetsgraden och ber personalen gå in med en lapp omedelbart, med ditt nummer och ordet ”Brådskande!”.

9) Har du använt offentlighetsprincipen fullt ut?
Om du har tillgång till t ex Sirenarkivet eller Piscatus så gör du en sökning där på personnummer och namn (för säkerhets skull med variationer i stavningen) för att hitta eventuella domar eller andra offentliga dokument där personen figurerar – i jakt på ytterligare kontaktuppgifter och/eller kontaktpersoner. Om du saknar dessa betaltjänster får du ringa och göra sökningar direkt hos relevanta myndigheter: kanske tingsrätten kan vara en väg att gå för att hitta domar där personen figurerat, eller länsstyrelsen för någon typ av kontroll som gjorts mot personens företag (länsstyrelserna kontrollerar väldigt mycket, bland annat taxirörelser, jordbruk och familjehem). Om personen du vill ha tag på själv jobbar inom offentlig sektor eller i ett bolag som omfattas av offentlighetsprincipen, så kan du helt enkelt begära ut den typ av handlingar där kontaktuppgifter kan tänkas förekomma, exempelvis interna telefonlistor, mejlkonversationer, minnesanteckningar från möten, dokumentation över arbetsgruppers sammansättning… Om personens egen organisation saknar offentlighet prövar du först goodwill-argumenten (”Vill ni inte låta er medarbetare bemöta dessa påståenden och korrigera eventuella osakligheter? I så fall kan vi väl hjälpas åt att försöka hitta personen?”) men om dessa inte ger resultat funderar du över vilka myndighetskontakter personen eller arbetsgivaren kan ha haft – och begär sedan ut handlingar med möjliga kontaktuppgifter den vägen. (En god guide till offentliga uppgifter och hur man begär ut dessa finns hos Föreningen grävande journalister, men glöm inte att alltså även handlingar som ”bara” rör personens arbetsgivare – eller den där båtklubben – kan vara intressanta.) Tänk på att du kanske redan sitter på en stor del av dessa dokument, t ex om du befinner dig i slutskedet av en större granskning där personen du söker är en centralfigur. Det papper som du för två veckor sedan la åt sidan för att det inte hjälpte dig framåt i utredningen av själva ärendet, kan vid en omläsning visa sig innehålla ett mobilnummer som inte förekommit någon annanstans i materialet!

10) Har du åkt ut – eller bett någon annan göra det?
Om du inte befinner dig i tidsnöd och personen såvitt du vet befinner sig i samma stad kan det ibland vara effektivt att ge sig ut rent fysiskt, till personens arbetsplats eller något annat ställe där personen kan tänkas befinna sig (men rådgör med chefen innan du knackar på en privatbostad!). Du kan förstås också, om du misstänker att personen helt enkelt befinner sig offline (t ex sitter i en utbildning där man tvingats slå av mobilerna, eller har jobbat natt och ligger hemma och sover), be en kollega eller en granne att gå över och lämna ditt meddelande. De kanske inte gör det lika snabbt och erfaret som personalen på konferensanläggningen, men de gör det om du får dem att förstå hur viktigt det är.

…och slutligen fyra mer övergripande råd:

Lämna ut ditt mobilnummer! (Och ta med dig mobilen!)
Om personen ringer tillbaks till en fast telefon när du hämtar en kaffe kan en hel dags ansträngning gå förlorad.

Utgå från att folk vill prata!
Be aldrig om ursäkt för att du söker någon. Du kan be om ursäkt för tidpunkten eller att du sökt upp personen på en semesterö i Kina, men du ber aldrig om ursäkt för ditt ärende! Du söker svar på viktiga frågor, och det utgår du förstås från att personen vill hjälpa dig med. Om personen inte vill hjälpa dig får personen i så fall säga det rätt ut – du har i alla fall försökt.

Spela in!
Om det handlar om en ansvarsutkrävande intervju och du har anledning att misstänka att personen håller sig undan, så dokumenterar du naturligtvis det samtal du får, från början till slut. Tips om inspelningsvarianter hittar du här. Vad av samtalet som ni sedan eventuellt väljer att publicera är en annan och senare fråga.

Krisalternativet: ta reda på vad personen säger ändå!
Om du trots alla de ovanstående metoderna – plus de fem ytterligare du spånar fram tillsammans med kollegorna i det konkreta fallet – inte får tag på personen och deadline närmar sig, så bör du göra allt för att få reda på personens uppfattning på något annat sätt. Det gäller i synnerhet om personen i ditt reportage kommer att anklagas för något otrevligt (vilket ju i sig kan vara förklaringen till att personen inte ringer tillbaks). I bästa fall känner du förstås redan till personens ståndpunkt, eller har den lätt tillgänglig i dokument på skrivbordet, men annars bör du nu finkamma tidigare artiklar, offentliga dokument, webbsidor och forumtrådar i jakt på personens bästa argument. Om du inte hittar något ringer du tillbaks till personens kollegor och frågar om det inte finns något formulerat i saken sedan tidigare – och om det finns men inte är publicerat, om kollegorna kan mejla dokumentet eller formuleringarna till dig. Detta gör du för att försäkra dig om att ditt reportage i möjligaste mån innehåller även den frånvarande partens ståndpunkt. Dels ger det en mer komplett bild av storyn, dels minskar det risken att du blir fälld i t ex Granskningsnämnden vid en eventuell anmälan.

Vilka metoder för att hitta folk har vi missat? Fyll på i kommentarsfälten!

Uppdaterat 120912: Påminns om en gammal metod man kan använda när man inte kommer förbi en telefonväxel, eller när växeln har stängt: ring en anknytning! Om växeln har 10000 ringer du 10001, 10002 osv – eller hoppar upp till 10010, 10011… Chansen är att du med lite uthållighet får tag på den person du söker – eller en vänlig själ som kopplar dig vidare.

Uppdaterat 150326: På Grävseminariet i Jönköping tipsar holländske nätresearchgurun Hen van Ess om ett smartare sätt att söka svenska mobilnummer: lägg in sökbegreppet 700000000…799999999 (utan mellanslag) i sökningen, så kommer Google att hitta alla sidor där något nummer däremellan – den svenska mobilnummerserien – finns med. (Nej, nollan i början behövs inte.)

Fem sätt att spara skärmen

En nätaktiv reporter måste i varje givet läge vara redo att spara det som syns på skärmen.

Det kan handla om makthavare som gör kontroversiella uttalanden – möjliga klavertramp som de senare måste backa från. Härom året erbjöd debatten om Ship to Gaza flera exempel under bara några dagar. Härom dagen pastor Stanley Sjöberg.

Vi vill förstås spara det som skrivs, göra en skärmdump.

Elias har tidigare skrivit om hur man kan spela in det som visas på skärmen så det blir en videofil. Det här handlar nu i stället om frysta ögonblick: stillbilder av skärmar. Min rekommendation är att varje reporter lär sig åtminstone en metod så bra att den sitter i ryggmärgen – för när den väl ska tillämpas kan det vara bråttom.

1. På PC – Print Screen
På en Windowsdator har knappen Print Screen länge varit en klassiker. Den sitter ofta uppe till höger på tangentborden och den gör just vad den heter – eller åtminstone nästan. Den startar ingen skrivare, den sparar faktiskt inte ens ned skärmdumpen. I stället skapar den ett ”urklipp”, och man måste öppna ett annat program och klistra in (kortkommando Ctrl + V) för att urklippet inte ska ”glömmas bort” av Windows nästa gång man kopierar eller klipper ut något.

Den goda nyheten är möjligen att ”urklippet” kan klistras in i många olika program, ordbehandlare som Word eller lilla bildprogrammet Paint som följer med Windowsdatorerna från start.

Print Screen
Klassikern.

2. På Mac – enkelt
För Macanvändarna finns enkla snabbkommandon, varav det enklaste tycks vara Kommando + Shift + 3. Till skillnad från Windows’ Print Screen-knapp så behöver man inte tänka på att spara ett urklipp: dumpen blir automatiskt en PNG-bild som hamnar på skrivbordet. Mer om detta i denna utmärkta bloggpost av Tommy K Johansson.

3. Använd webbläsaren
Flera webbläsare erbjuder möjligheten att spara ned webbsidor på olika sätt. I Chrome kan man trycka Ctrl + P för att skriva ut, och får då upp alternativet ”Spara som PDF”. Kommandot ”Spara sida som…” (i skiftnyckelmenyn) rekommenderas dock inte (om du inte vill spara sidan i http-format; den sparas alltså inte som en bild).

4. Hitta ett tillägg
Flera webbläsare har olika sorters tillägg som ger möjlighet att dumpa skärmar, eller avgränsade delar, med ett enkelt knapptryck. Sök i tilläggsbutikerna på ”capture screen”. Till Chrome har till exempel Google numera ett eget skärmdumpstillägg. Det finns också konkurrenter (flera syns under ”Relaterat” i Play) som erbjuder möjligheten till enklare redigering av urklippet – till exempel en inringning av den viktiga biten.

5. Lär dig din mobil
Skärmdumpar i mobilen eller surfplattan är en historia för sig. Bland Android-modellerna har till exempel Samsung Galaxy-serien länge haft en egen lösning: man håller in ”bakåtpilknappen” tillsammans med ”hemknappen” – och skärmen är sparad. Från och med Android-versionen Ice Cream Sandwich ska det också finnas en generell lösning genom att man trycker på ”Volym ned” och ”Power” samtidigt. För andra androider listas här fler möjliga lösningar.

På Iphone ska lösningen från version 2.0 vara en kombination av knapparna ”tillbaka/hem” och ”power/sleep”.

På andra mobiler kan lösningarna se helt annorlunda ut, och i värsta fall kanske det inte finns något bättre alternativ än att försöka ta bilden utifrån – med en annan telefon eller kamera.

Kom dock ihåg att en infångad bild kanske inte är så rolig – men alltid betydligt roligare än upptäckten att det kontroversiella citatet hunnit raderas.

Uppdatering 121121: Plötsligt visar kollegan Sanna Drysén att nya(re) Windows (7) innehåller en enklare metod än Print Screen-knappen (som alltså förutsätter att man sedan öppnar dokument där klippet ska klistras in), nämligen Skärmklippsverktyget. Detta nås enklast genom att man klickar på Windowsknappen (”flaggan”) och söker på ordet Skärmklipp, typ. Sedan kan man med en ”lasso” fånga in den bit man vill spara, och sedan får man välja format för sparandet och så är det sparat och klart och smidigare och framför allt mer logiskt och ”handlett” än Print Screen-lösningen. Gissar att verktyget hänger med i Windows 8 – om nån vet får ni gärna berätta i kommentarsfältet!

Uppdatering 131107: Jag måste erkänna att jag aldrig hittat någon smidig funkar-alltid-lösning för Android-telefoner, men nu tycks det faktiskt finnas en sådan. Om du installerar Evernotes ritprogram Skitch så dyker det upp som alternativ när man trycker ”Dela” på en webbsida. Då kan man ”Ta foto” av sidan som sedan kan sparas eller delas vidare direkt. (Och det blir alltså en bildfil, en skärmdump av webbsidan.)

Spara allt med knappar & appar

Det här är för dig som är på gång.

Du har förstått att det kan vara smartare att göra saker på nätet än att skriva ut vartenda papper och sedan tappa bort det. Du vill digitalisera din research.

Du har lockats av våra tidigare texter, om verktygen för att spara texter från nätet – om allätarna som kan lagra och systematisera alla typer av information, inklusive ljud och bilder. (Du har också sett varningarna och råden kring källskyddet.)

Du kanske till och med har testat. Gett dig på Evernote eller Pocket. Men du tycker att det känns krångligt. Det är något som saknas. Det var inte så enkelt som du trodde.

Då är det dags att ge sig på tilläggen. Apparna och knapparna.

Många av dessa tjänster fungerar helt okej via webbsidan. Man går dit och klistrar in sina länkar och organiserar och fixar.

Men det är krångligt. Och på mobilen blir det rent ogörligt. Drömmen om den överallt åtkomliga researchen förblir en dröm.

Det behöver inte vara så. Vi tar det i två steg:

1. Alla tillägg som finns för din webbläsare! Här har du länkar till bibliotek hos Firefox, Chrome, Opera, samt en artikel från IDG om Safaris tillägg.

Jag använder för det mesta Chrome och har installerat en hel liten rad av knappar intill adressfältet högst upp.

Bland annat finns där just ett Evernote-tillägg, där jag kan klicka för att genast skicka sidan jag läser till Evernote. Inget kopierande av länkar, inget klistrande. Där finns också just en knapp för att spara artiklar i Pocket. Enkelt och praktiskt. I bägge fallen kan jag dessutom tagga det jag sparar så det blir lätt att hitta sedan (en första indelning kan ju vara ”jobb” och ”privat”).

Det finns också knappar för att skicka saker med Gmail eller för att ta en skärmdump och spara på den egna datorn. Eller solfjäder-knappar där man kan skicka till flera olika tjänster (både ”spara”- och ”sprid”-sorter, t ex Twitter och Facebook). Tilläggsfloran är stor och vildvuxen, en hel del är skräp men med hjälp av nedladdningssiffror, användarbetyg och externa recensioner kan man skaffa sig en egen uppfattning om vad som erbjuds.

2: Floran av appar för mobilen! Som mobilnörd överskattar man ibland självklarheten i appbutikerna, främst App Store för Iphone respektive Google Play för Android. Vi tror att alla använder dem dagligen, men så är definitivt inte fallet. Många låter mobilen vara som den är, och ger sig inte på att ladda hem några nya appar över huvud taget.

Min gissning är att de flesta journalister ändå är mer aktiva än så. Men vi kanske inte alltid kopplar ihop appjakten med våra nya smarta webbtjänster.

Men de allra flesta tjänsterna som beskrivits ovan har utmärkta officiella appar, som kan ge oss en helt suverän funktionalitet i mobilen.

I Android-lurar kallas det för ”Dela”-funktionen. Den finns överallt där något finns att dela ut. Ett fotografi som kan mejlas eller skickas till Facebook? Då finns dessa alternativ när användaren trycker på ”Dela” (som i sin tur kan finnas under ”Meny”, lättryck eller långtryck – tyvärr kan vägen dit skilja sig mellan olika mobiler och appar).

Här då till exempel den officiella Evernote-appen och dito Pocket.

(En viktig skillnad mellan dessa är att Pocket sparar hela texten från t ex en artikel även när du sparar via mobilappen, medan Evernote då bara sparar länken.)

Gemensamt för apparna och knapparna är att de förenklar insamlingen. I stället för att kopiera och spara länkar, så trycker man på en knapp i webbläsaren, eller kör en ”delning” i mobilen. Bekräfta, lägg eventuellt till taggar eller en kommentar…klart!

Inte svårare än att lägga ut semesterbilden på Facebook, något jag vet att många journalister är kapabla till.

(Bonustips: en del sajter envisas med att dela upp artiklar på flera sidor. Ett irriterande otyg som du i värsta fall upptäcker först när du ska läsa artikeln i Pocket – och inser att du bara fått med den första sidan. Lösningen är att trycka på ”Print”-knappen på sidan, då får du upp en ”utskriftsvänlig version” av hela texten. Om du sedan sparar i Pocket så får du med hela sidan!)

Behöver du efter detta fräscha upp minnet om de olika verktygen och hur de fungerar? Här är texten om ”allätarna” och här mina tips om verktygen som ”bara” sparar texter.

Fem snabba: mindre tryck på jobbet

Ofta klickar journalister på alldeles för många knappar när de sitter vid datorn. Vi har tidigare berättat om tio snabbkommandon som underlättar tillvaron – här kommer tre andra tips på hur du rationaliserar ditt knapptryckande:

1. Googla utan att gå till Google

Hur gör du när du hittar ett namn eller ett begrepp som du vill googla?

Markerar du ordet, kopierar, öppnar Google, klistrar in och trycker på ”sök”? Eller skriver du själv in ordet bokstav för bokstav i Google?

Det kan finnas ett enklare sätt.

Pröva att högerklicka efter att du gjort markeringen! Om du till exempel använder webbläsaren Chrome får du upp alternativet ”Sök i Google efter…”.

Det blir betydligt färre tryck, och sökningen kommer automatiskt i en ny flik.

Högerklicka-sökning i Chrome
Sökning med ett (höger)klick

2. Öppna webbsidor utan Google

Hur gör du när du ska besöka en ny webbsida?

Många – även erfarna journalister – går reflexmässigt till Google för att knappa in adressen i sökfältet. Ibland med ”www” i början.

Man kan spara många knapptryckningar på att gå direkt till adressfältet och skriva in adressen. Skulle den vara felstavad kommer du att märka det.

(Vill du vara riktigt våghalsig skippar du ”www”. Du kommer att bli överraskad av hur ofta det inte behövs.)

3. Markera allt utan pill

Hur gör du när du vill markera all text i ett fält på webben – till exempel för att kopiera?

Letar du upp början och klickar och drar markören ned till slutet?

Ett ganska pilligt precisionsarbete som du kanske hunnit bli expert på med åren.

Men det finns ett enklare sätt.

Om du trycker Ctrl + A (”Ctrl” samt bokstavsknappen A) kommer du att markera allt som finns i det aktuella fältet.

4. Backa lätt

Hur gör du när du vill gå bakåt i webbläsaren, alltså till sidan som visades före den sida du är på nu?

De flesta går nog upp till läsarens framåt/bakåt-pilar och klickar där.

Testa nästa gång att trycka Alt + vänsterpil. Sedan högerpil när du vill framåt.

5. Snabbt till desken

Om du som jag ofta har många fönster uppe i olika storlekar så kan det vara ett rätt omfattande arbete att stänga eller minimera alla fönster för att komma tillbaks till skrivbordet.

I Windows finns ett snabbkommando som minimerar alla öppna fönster med ett klick: Windowsknappen + D. (Tänk desk.)

Finns det ytterligare knapptrycksrationaliseringar som ger dig nytta i vardagen? Eller smarta motsvarigheter i Mac eller Linux? Fyll på i kommentarsfältet!

Annars: med tanke på hur ofta vi gör sökningar eller knattrar webbadresser finns det oceaner av tid att vinna på att göra det smartare. Om du räknar ihop hur många sekunder du efter denna post kommer att spara under resten av ditt yrkesliv har du plötsligt en helt ny fikarast att ta ut vid tillfälle.

Mitt förslag: ta den nu!