Nästan alla journalister gör det, men vi pratar inte om det. Vi gör det till och med flera gånger i veckan, men så snart vi hamnar i en diskussion om Journalistiken – då låtsas vi inte om att det existerar.
Det är lite skämmigt med rundisar. De där avslutande inslagen som ofta är det enda publiken kommer ihåg. De där inslagen där vi hinner fundera lite mer på formen och lägga ner lite mer tid i redigeringen.
Jag kan tycka att det är lite synd. Om jag måste välja mellan en sändning med bara hårda nyheter och en med bara rundisar, väljer jag förstås den med nyheter. Men så ser ju inte verkligheten ut. De ger oss möjligheten att se andra delar av verkligheten än landstinget och länsstyrelsen, de ger oss möjligheten att leva ut våra formmässiga lustar och jag tror att de gör oss till lite gladare journalister.
För inte alls länge sedan berättade jag om en minnesvärd bussförare i Resele. Förutom att han ville ha en apparat som kunde spela upp vibrationerna i förarsätet för vägdirektören som inte sköt tillräckligt med pengar till den gropiga vägen, sa han apropå prioriteringar och pengar som gått till rör under vägarna för att värna djurlivet:
– Grodorna, dom får dom…
Hela vägen hem i bilen pratade vi om hans fantastiska förmåga att formulera sig, hans kluriga formuleringar och underbara dialekt. Att välja bort bitar i redigeringen var inte lätt. Därför var det förstås ett mycket kärt återseende då samme man återigen dök upp i rutan. De tråkiga var att hans traktor gått genom isen och att han satt i. Det fina var att han klarat sig – och fortfarande var lika välformulerad och cool.
– Det bubblade och for kring rutorna. Det var ju luft i hytten så jag satt ju där nere och funderade och tittade mig omkring. Och så lutade jag mig fram och såg ju ljuset uppifrån. Jag visste inte hur djupt jag var, men jag visste ju att jag måste komma ut.
Vissa regler kan synas så självklara att de gränsar till truismer.
Låt inte bli att berätta det bästa kan nog räknas dit.
Men jag har varit med om så många brott mot den att jag nog ändå vill framhålla den som en viktig punkt att ta med på checklistan vid utgörningen av vilken story som helst.
Viktigast förstås: den egna storyn. När man jobbar med egna nyheter och granskningar löper man störst risk att släppa det bästa – eftersom ingen annan har koll på det.
Möjligen frågar chefen dan därpå lite försynt: Var tog den där grejen vägen som du berättade om på lunchen?
(I bästa fall frågar chefen försynt och vänligt, i sämsta fall blir det en del av en hård utvärdering på temat Varför fick vi inte det du lovade?)
Lunchen är ett bra lackmustest. Det du berättar för kollegorna på lunchen ska finnas med i reportaget.
– När vi kom dit fick vi vänta en halvtimme eftersom hon skulle prata färdigt med en kvinna som hört av sig från Singapore…
– Han hade fyra olika cowboyhattar som han växlade efter ett schema i kalendern…
– Dom skulle haft möte om hälsoläget men fick ställa in för det var så många sjuka…
Detaljer som vi i efterhand vet gjorde storyn, men som många av oss valt bort av platsbrist, glömska, osäkerhet inför formuleringarna eller något annat skäl som är begripligt men samtidigt gör storyn sämre.
Lägg således alltid märke till vad du själv väljer att berätta när kollegan på lunchen frågar vad det är för jobb du håller på med. Lägg märke till – och kom ihåg!
Och om det är kollegan som berättar en rolig, hemsk eller bara väldigt anmärkningsvärd detalj: gör kollegan en stor tjänst och svara inte bara Jisses!
Svara i stället: Jisses, det där tar du med i repet va?
Det är en god gärning för både kompisen och storyn. Båda slipper en jobbig fråga från chefen dagen därpå – ställd i snällt eller jobbigt tonfall.
Det var kväll på den regionala tv-redaktionen. Programledaren, som också var redaktör för sena sändningen, diskuterade kvällens nyhet med kvällsreportern. Som var jag.
Det var ”kvällens nyhet” i singularis, för det fanns bara en enda. Den var å andra sidan rätt dramatisk. En kvinna hade tagit det barn hon inte hade vårdnaden om och satt sig på ett plan till New York. Nu hade Örebropolisen kontaktat New York-polisen och inväntade besked om vad som skulle hända. Och vi inväntade besked från Örebropolisen.
Då kom vi på det.
– Vi testar att ringa NYPD!
Tanken svindlade. Det finns gränser mellan länder och geografiska och kulturella avstånd och språkbarriärer och svårigheten att hitta numret och krånglet att ringa svt:s utlandsväxel och…
…och vi gjorde det ändå. Vi ringde NYPD.
När de svarade frågade jag stapplande:
– Hello…do you have a press spokesperson?
Personen i andra änden svarade avmätt att de var typ hundra personer där på pressavdelningen – vad ville jag veta?
– Well, there is thist woman coming from Örebro…
Presstalesmannen i andra änden tog detaljerna och lovade att återkomma. Jag la på och tittade på programledaren, som var lika fascinerad som jag. Det gick att ringa NYPD! Det gick att prata med New York-polisen! Okej, de skulle säkert inte ringa tillbaks men det var häftigt att ha ringt upp dem.
En halvtimme senare ringde de tillbaks. Och berättade att kvinnan nu var gripen och skulle sättas på det-och-det planet tillbaka till Sverige.
Och vi antecknade och skrev telegram till sena sändningen.
En stund senare ringde Örebropolisens presstalesman.
– Ja, nu har vi lite information här…
Vi höll god min och tog emot den. De hade fått veta att NYPD nu gripit kvinnan och skulle sätta henne på det-och-det planet tillbaka.
Varje journalist ska alltid försöka komma så nära händelsen som möjligt. Andra- och tredjehandskällor ska i möjligaste mån undvikas.
Samtidigt har vi på redaktionerna stora psykologiska murar som hindrar oss från att – exempelvis – ringa utlandssamtal. Eller inte nödvändigtvis från att ringa, men från att komma på tanken att vi ska ringa. Örebropolisen har ju lovat att ringa tillbaks när de vet!
En kväll på Tvärsnytt lärde vi oss att man fick svar snabbare om man ringde direkt till NYPD.
Av arbetskamrater har jag förstått hur sent datorerna kom in och ersatte Halda-maskinerna på redaktionerna. Och ny teknik brukar väl inte alltid hälsas med hurrarop. Därför känns det extra roligt att dagens journalisttips har snart 40 år på nacken och ser ut på det här viset:
Vim är en vidareutveckling har textredigeraren Vi som skapades 1976
Textredigeraren Vim är verkligen en raritet. Jämfört med dagens ordbehandlingsprogram ser den förstås ganska förfärlig ut, men då vi skriver texter är det ju just innehållet som är det viktiga. Och den som vill bli riktigt effektiv behöver ett lättanvänt men kraftfullt verktyg.
Jag är nykär i Vim. Och frågan är om jag inte är mer kär i själva idén än i programmet i sig. Men grundtanken har vi varit inne på tidigare. Man blir effektivare vid datorn om man kan använda tangentbordet mera. Och det är det som gäller här. Att ibland flytta en hand till musen går fetbort.
Men Vim går ett steg längre: Till och med att flytta händerna till piltangenterna då och då går bort. I stället flyttar man runt med olika kommandon. h, j, k och l flyttar runt i texten. Av de fyra är h längst till vänster och l längst till höger, så de flyttar åt respektive håll. j har en liten nedåtböj på sig, så det är lätt att minnas att den går nedåt, precis som att bokstaven k sticker upp lite (åtminstone om man jämför med j).
Men magin kommer då man vill flytta fem ord framåt, och därför ger kommandot ”5w”. Eller tre rader uppåt, och därför skriver ”3k”. Och så förstås de sjukt effektiva sök- och ersättfunktionerna som kan göra allt då du sitter där med ett enormt datamaterial som du behöver rensa och få lite ordning på.
Det där med att skriva in själva texten då? Då går man över i det speciella inskrivningsläget, med ”i”, insert. Och då man är klar, så hoppar man ut i kommandoläget med Esc igen. Just de tangenterna har nog en förmåga att bli lite extra utslitna i Vim-världen.
Det är ingen hemlighet att det är mest är programmerare som använder Vim – men det betyder ju inte att en reporter skulle kunna ha glädje av en kraftull och snabb textredigerare?
Att lära sig detta är förstås förknippat med en viss inlärningströskel. Men tanken är att man har igen den tiden mångfallt då man väl behärskar tekniken. Och vill man ha lite roligt under tiden har förstås entusiaster utvecklat ett Vim-spel:
Vim Adventures lär på ett lättsamt sätt ut den grundläggande kommandona i Vim
Installerat och testat? (Har du en Mac? Testa att skriva Vim i kommandotolken!) Frustrationen kommer snabbt om man inte är van vid att lära sig saker som kräver tålamod. Men läs på skärmen – där finns informationen. Bland det första man kan läsa på startskärmen är att man kan skriva ett kolon följt av ”help” och därefter trycka på Enter för att få hjälp. Eller kolla på programmets hemsida – där finns gott om hjälpresurser.
Något som inte står någonstans är däremot följande: I hjälpen stöter du nästan omedelbart på informationen att du ska klicka Ctrl + ] för att följa en länk. På ett svenskt tangentbord hittar man hakparenteserna på tangenterna för 8 och 9, vilket inte fungerar här. I stället behöver man veta att de på ett engelskt tangentbord sitter där vi har å, och knappen till höger om å.
På ett engelskt (skitigt) tangentbord hittar man [ och ] på de här tangenterna, vilket kan vara bra att veta för den som vill trycka kombinationen Ctrl + ]
Jag tror alla har gjort den. Själv har jag gjort den massor av gånger.
Storyn vi inte kommer undan. Nyheten vi ”väl måste ha”.
Ämnena har varierat. Det kan ha handlat om kommunpolitik eller bygglovsjuridik, nöjeshändelser eller helomvändelser. Kanslisvenska eller allsvenska.
Nyheten som chefen på morgonen inte lägger ut med ens ett minimum av positiv argumentation (”Det här ska vi göra för att…”) utan mer eller mindre tycks ha gett upp om på förhand. Men av någon anledning ändå vill ha med. Och därför lägger ut med en helt bakvänd argumentation.
Ofta handlar det om traditionsnyheter (den årliga mässan, bokrean, budgeten…) där chefen skäms över att hen inte heller detta år fick till det där kreativa idéarbetet om hur vi skulle ”göra det annorlunda”, och därför inte har någon annan ingång uttänkt än ”för att vi måste” .
Men det kan också vara en fjortonde tur i ett rättsfall som vi av någon anledning bevakat väldigt noggrant sedan starten (sannolikt för att något kvällsgäng ville förnya sena sändningen den där torsdagen för tre månader sen och åkte ut och gjorde ett ordentligt inslag på det där butiksrånet som annars bara skulle ha blivit ett telegram) eller ett utspel som lyfts fram av ortens stora tidning och därför ”måste” följas upp av övriga medier, eller ett besked om vad som ska hända med simhallen, eller med kommunens näringslivssatsning, eller…
Det gemensamma ligger inte i ämnena. Det gemensamma ligger i den negativa argumentationen. Pliktstämpeln.
Det finns stora problem där. Det första och viktigaste är att grejen vi inte kommer undan nästan ofelbart leder till tråkig och oinspirerad journalistik.
Om inte den som lägger ut jobbet kan hitta något enda publicistiskt positivt skäl för att vi ska göra det, hur kan hen då tro att reportern ska göra det?
Oinspirerade utlägg ger oinspirerad journalistik, och det är ett ganska högt spel att hoppas att den andra eller tredje personen i kedjan ska hitta tillräcklig lyskraft åt en historia för att den ska nå fram till och beröra en fjärde eller femte eller sjätte (lyssnaren, läsaren, tittaren).
Visst, det förekommer att teamet ute på fältet hittar en ingång som ger en pånyttfödelse åt det jobb som vid morgonmötet kändes som en plikthistoria – men betydligt vanligare är att teamet använder morgonmötets formuleringar som ett alibi för att inte göra något mer än formulär 1A. Och sen kanske gå och ta en fika.
Det andra problemet med grejen vi inte kommer undan är att den stjäl resurser. Den reporter och fotograf som nu måste ägna en arbetsdag åt något ingen egentligen bett om att få se, hade kunnat göra något vettigare: gå igenom tipsfloden som kom efter förra veckans tunga granskning, förbereda morgondagens stora intervju med nya landshövdingen – eller bara gjort ett annat dagsjobb denna dag men i ett ämne som kändes angeläget, intressant och spännande.
Men, säger någon, det kanske är just den där storyn som är det. Dagens mest angelägna, intressanta och spännande. Det kanske är därför den måste göras.
Fine, svarar då hundra års kunskap om mänsklig motivation. Är det då inte dags att förklara denna angelägenhet? Förslagsvis för de personer som i sin tur enligt dagslistan själva ska förklara den för allmänheten? Med en förhoppningsvis angelägen, intressant och spännande journalistik?
Nej, det går inte att skapa glöd på varje morgonmöte. Men det går att undvika negativ argumentation. Och om man själv har svårt att komma på hur det angelägna ämnet vi inte kommer undan, ska förvandlas till lysande journalistik innan dagen är slut – ja då kanske vi ska prata om det i stället?
”Livet är som ett körschema – om någon tar för sig mer, så får någon annan stå tillbaka”, sa en gång en klok redaktör.
Vardagen handlar ganska mycket om siffror – om man vill. Då jag rullar köttbullar brukar jag lägga dem i ett rutmönster, så att det ska vara lätt att räkna ut hur otroligt många det blev ifall någon skulle fråga (ja, vadå, det här är väl en nördblogg?)
I jobbet har jag stor glädje av att räkna mycket. Och av att veta ungefär hur länge folk brukar prata, vilka säg som är användbara i redigeringen och av att veta min ungefärliga talhastighet.
Till exempel har jag lärt mig att människor har en förmånga att formulera vettiga, kloka tankar på 15-20 sekunder. Jag vet att jag ofta skriver speakar på 10-20 sekunder (annars delar jag upp dem, så det inte blir för segt) och tycker att ett par-tre soundbites om kanske 3-5 sekunder styck hjälper inslaget att inte bli så stolpigt.
Det ger en trygghet under dagen, eftersom det gör att man vet när man har tillräckligt mycket material för att göra det inslag man håller på med. Nu är förstås inte målet att fylla ut ett hål i programmet med material, utan att berätta en vettig historia. Men ibland kan ju en historia vara värd 1.45 – och det betyder inte riktigt att det duger med en prata som man täcker med arkivbilder.
När man då pratat med två nyckelpersoner som var och en gett två välformulerade argument var, så innebär det rimligtvis dryga minuten. Och har man dessutom spelat in en scen med en av dem som demonstrerar något, så finns det rimligtvis några soundbites där. Och har man dessutom själv något vettigt att säga om ämnet (vilket är bra om man nu ska göra ett inslag om det), så vet man i alla fall att man inte behöver spela in något mer för att få ihop ett inslag – om det nu inte tillför något väsentligt.
Och börjar det bli ont om tid och vi bara fått tag i en fåordig tjästeman så behöver vi antingen göra några enkäter, formulera en sjukt intressant speaker, ha en jättebra scen med oss hem eller gå till desken och erkänna att man inte kan leverara den längd som beställts.
Man är ju en förbannat bra reporter och redaktionsmedlem som på ett så tidigt stadium som möjligt ger arbetskamraterna möjlighet att planera om sändningen på ett så bra sätt som möjligt, eller hur?
Det är nog nästan tio år sedan. Vi satt i ett av två redigeringsblock och klippte, och redigeraren som huserade i det andra blocket kom in tillsammans med sändningsproducenten. Det var någon typ av bekymmer som behövde lösas med logistiken.
Jag tror de viskade, kanske stängde vi till och med igen dörren. Det pekades i körschemat och förhandlades.
– Jag klipper båda de andra inslagen och alla palinarna! sa en av redigerarna.
Jag minns inte hur det gick, men jag lärde mig att olika reportrar var olika populära att jobba med. Och att det handlade om planering och förberedelser.
Om man har förmånen att jobba tillsammans med en redigerare, så tycker jag att man ska göra sin hemläxa.
I det där andra blocket blev det förstås sent, det var ju det alla visste, det var det de dealade om. Då grundstommen var klar så var inslaget flera minuter längre än vad som stod i körschemat. Manuset skulle filas på, speakar skulle läsas om och intervjubitar kortas i det oändliga.
Gå inte in i redigeringsblocket utan att känna ditt material. Ha helst ett färdigt manus. Och se till att tiden på det inslag som beskrivs av manuset stämmer överens med tiden i körschemat, så du slipper de där oändliga förhandlingarna med redaktörerna. Då visar du att du gjort din del av arbetet. Då visar du respekt för en arbetskamrat och hens yrkeskunskaper.
Och det betyder inte att du bestämt på förhand hur allt ska bli, att du reducerar redigeraren till en knapptryckare. Det betyder att ni har någonting att utgå ifrån i ert gemensamma arbete. Du är naturligtvis lyhörd för goda idéer och kloka inspel. Ofta är de som rör formen bättre än dina egna. (Och ibland behöver de kanske vridas lite till, för att inslaget trots den fantastiska formen fortfarande ska vara sant.)
Redaktionskulturen är förstås olika på olika håll. På en redaktion där jag hoppade in blev redigeraren överlycklig då han fick en egen kopia av manuset. Jag hoppas att det har hänt lite med relationen reporter-redigerare där under åren som gått sedan dess.
Du är praktikant eller vikarie på en redaktion. Du vill göra ett gott intryck och ett gott jobb. Helst på samma gång.
Det finns ett grundläggande sammanhang som du måste förstå, och det är sammanhangens betydelse. Omständigheterna. Förutsättningarna.
De betyder allt på redaktionen. Inte för läsarna, eller för intervjupersonerna, eller för mediekritikerna. Men på redaktionen.
Jag har sett kollegor hyllas för de enklaste insatser – därför att de gjorts med kort varsel och under svåra omständigheter. Och jag har sett folk dissas för oväsentliga detaljer – därför att alla vet att de haft lång tid på sig att göra allting rätt.
Jag har själv råkat ut för bägge ytterligheterna – inte en eller två utan hundratals gånger. Med lång tid till förfogande höjs ribban så högt att du får vara glad om du undviker klavertramp. Med kort tid ska du verkligen anstränga dig för att inte göra succé.
Hur lång tid som är lång tid, respektive kort, varierar sedan från redaktion till redaktion (och från tid till annan). I min värld – på svt:s riksnyheter – kan vi som minst jobba med minuters marginal och du mest med ett antal veckor. När jag jobbat på regionala nyheter har en vecka räknats som en evighet; hos Uppdrag granskning är en vecka i princip den tid som ska finnas tillgodo mellan att reportaget är innehållsmässigt färdigt, och sändning.
Räkna med andra ord inte med några objektiva kriterier för vad som är goda förutsättningar – men räkna med att de finns.
En gång fick jag ett tips om att avgångna riksdagsledamöter kunde göra jobbskatteavdrag för sina ersättningar – trots att de inte jobbade. Tipset kom någon gång efter 17 en eftermiddag. Till Rapport 19.30 hade vi både fått nyheten bekräftad och kommenterad, och i utvärderingarna dagen därpå hyllades våra insatser. Inslaget var formmässigt mycket enkelt med telefonare, dokument, arkivbilder och avfilmade webbsidor – men det var en egen nyhet som citerades av många dagen därpå, och då spelar det ingen roll om intervjuerna görs per telefon.
Samma gäller för dig. Om tipset kommer sent så kommer du att bli mer hyllad för ett formmässigt enkelt jobb som kommer med i sändningen/tidningen, än du blir för vad som helst jättebegåvat du kunnat jobba med sedan morgonen eller sedan en vecka tillbaks.
För att inte tala om – sedan förra månaden!
Slutsatsen för dig som praktikant eller vikarie blir därmed enkel: välj vilka bollar du springer på! Det stora grävet lockar förstås alltid – men om chefen kommet inrusande två timmar före deadline med ett hett tips, då är du klok nog att räcka upp handen även om du har guldspade i sikte för ditt långsiktiga grävprojekt.
Grävet kan du trots allt fortsätta med dagen därpå – efter hyllningarna för dagens insats. Som inte blev fantastisk men ändå blev någonting.
Då du och fotografen fått slut på samtalsämnen men det fortfarande återstår en timmes bilresa. Eller då du väntar på bussen i snökaoset. Eller då du inte kan sova. Då kanske det skulle passa att reka lite grand?
Jag är osäker på om företagshälsan rekommenderar avgrundsrek mot sömnbrist – men antingen hatar man väl att reka och somnar direkt, eller så kan man ändå inte somna, och då kan man ju göra något vettigt av tiden.
Hur som helst. Ibland snubblar man över någon spännande rapport man inte hinner läsa just nu. Eller en tutorial om hur man löser något du alltid undrat över på datorn. Eller kanske handlar det om ett Exceldokument som du begärt ut. Eller så går du en distansutbildning i programmering och vill bara kolla på koden en gång till efter att du gått och lagt dig.
I de här fallen handlar det ofta om filer du laddat ner. Det är inte en länk till någon webbplats du vill besöka senare. I stället är det kanske en pdf, ett Exceldokument eller något liknande. En fil, helt enkelt.
I så fall är Dropbox i mobilen guld värt. I stället för att ladda ner allt sådant där till den vanliga mappen för hämtade filer, så lägger du över dem i din Dropbox. Så fort du får den där stunden över, den då man alltid börjar kolla Facebook eller rss-flöden om roliga prylar – så finns det nu plötsligt något produktivt att göra.
Och man kan inte skylla på att man låg i sängen eller satt på bussen i snökaoset.
Fast ibland behöver man förstås få sitta och bara glo en stund.
Och sitter man på en försenad buss i snökaoset och vill vara produktiv, kanske man i stället ska plocka några röster eller mejla in några snökaosbilder till redaktionsmejlen?
Hej du vikarie som har dina första inhopp dessa dagar!
Om du inte har något annat att glädjas åt kan jag meddela att du ända sedan starten i somras utgör vår allra viktigaste målgrupp. Tillsammans med ”erfarna kollegan som gärna fortsätter lära och delar med sig av sin egen kunskap” är det dig vi alltsom oftast har på näthinnan när vi författar våra små epos.
Om du inte blir glad åt detta faktum kan du i alla fall glädjas åt att din arbetsdag så här långt uppenbarligen är så lugn att du har tid att läsa världens nördigaste reporterblogg!
Eller…du gläds inte åt det? Du vill hellre ut och göra jobb?
Det ante mig. Du är verkligen vår målgrupp!
Och om jag då ska fortsätta glädjebudskapen så kan jag meddela att du nog kommer att få göra det. Åka ut och göra jobb. Om inte nu så efter lunch. Om inte i dag så i morgon.
Däremot kan det kräva en liten insats från dig själv. Därav titeln på dagens post.
Grovt räknat kan alla julknäck (som i detta fall är journalistsvenska för artikel/inslag, du nyfikne utifrånläsare) delas in i en av fyra kategorier:
1) Riktiga nyheter. Dessa är antingen utrikesnyheter eller väldigt ovanliga. När de inträffar råder det liksom ingen tvekan, ofta är det en nyhet av mycket allvarlig karaktär. Tsunamin är förstås det tydligaste exemplet men för några jular sen jobbade jag när rapporterna började komma om en skjutning i ett köpcentrum i Helsingfors, Finland. Då blev redaktionen helskärpt; tröskeln för att man en storhelg ska koncentrera en stor del av de små resurserna till en enda story är hög, men när det händer, då märks det.
Nyhetsarbetet blir i detta läge mycket likt ett vanligt nyhetsarbete, med den för dig viktiga skillnaden att du som oprövad vikarie kommer att få göra något/några av dagens viktigaste jobb, och att det (krasst) kan vara svårare att få tag på folk att intervjua, åtminstone framför kamera.
2) Väder/brotts/trafik-nyheten. Storyn som – beroende på hur siffrorna ser ut, och var i helgen vi befinner oss – handlar om vilken vit jul vi kan vänta oss utomhus, vilken vit jul alkoholistbarn inte kan förvänta sig inomhus, vad kombinationen av dessa första faktorer kan ställa till med längs bilvägarna, samt hur stora problem som oavsett detta kan väntas längs järn- och luftvägarna.
Mot slutet av helgen är det dags för facitjobben: det blev en svart trafikhelg, en lugn nyårsnatt etc. Om det blivit stora förseningar i järnvägstrafiken till följd av att Sverige överraskats av snö, brukar det alltid överraska helgredaktionerna så mycket att vi gör nyhet på det.
3) Rundisen. Det lite lättsammare inslaget i en sändning. Den lite roligare artikeln i tidningen eller på webben. Skrivs vanligtvis i singular, och de flesta redaktioner vill helst hålla den i singular också under helgerna. Färre lyckas.
4) Låtsasnyheten. Placerar sig någonstans mellan 1 och 3. Eller svävande vid sidan av båda. Vanligtvis något en arbetsledare läst på webben eller i telegramflödet och ”tycker verkar lite spännande”. Vanligtvis något ingen arbetsledare i världen skulle funnit spännande under normala omständigheter. Men nu är det helg. Och arbetsledaren kanske inte brukar få vara arbetsledare i vanliga fall och vill gärna vara en kreativ coach som inte bara låter reportrarna sitta av arbetspassen. Dessutom visade sig ju de förproducerade jobben i julsäcken vara rätt tråkiga. (Utom förstås de som gjorts efter våra sista minuten-tips härom dagen!)
Och mellan punkterna 3 och 4 öppnar sig nu förstås en möjlighet även för dig. Om arbetsledaren inte är kreativ kan du vara det. Leta grejer. Stort eller smått. Gärna mitt emellan: tillräckligt lättviktigt för att kunna göras ut utan alltför stora åthävor, tillräckligt tungt för att inte räknas in i rundiskvoten på domens dag (första morgonmötet efter helgerna, då redaktionschefen och de ordinarie arbetsledarna är tillbaka och recenserar vad som gjorts i deras frånvaro).
Den stora granskningen av kommunalrådets odemokratiska maktutövning passar alltså mindre bra att lansera nu. Hellre en lokal uppföljning på en brittisk undersökning om värdet av choklad, eller en uppsamling av konstiga lagar som träder i kraft vid årsskiftet, eller en debatt i sociala medier om sociala mediers roll under helgerna…
”Nyheter som kan skildras genom spontana intervjuer med folk på stan” är grundregeln.
Och jo, du kan göra skillnad även i kategori 1 och 2. Hitta experten som kan det tunga ämnet bättre än någon annan – eller göra intervjuer med strandsatta SJ-resenärer i fem olika städer, via Skype eller sms (beroende på redaktionens tekniska nivå). Det förstnämnda höjer din researcher-status, den andra din 2.0-image. (Åtminstone en av dessa höjningar ökar sen i sin tur din chans att få förlängning.)
Och när vi ändå pratar om din framtid… Har du läst ända hit? Då har du verkligen ägnat alltför mycket tid åt nöjessurfning denna viktiga arbetsdag!
Dags att gå ut och jobba, på stan eller på nätet.
Ett väl utgjort julknäck ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.
![På ett engelskt (skitigt) tangentbord hittar man [ och ] på de här tangenterna, vilket kan vara bra att veta för den som vill trycka kombinationen Ctrl + ]](http://journalisttips.se/wp-content/uploads/2013/01/20130105_223949.jpg)
