Världens nördigaste reporterblogg
Vad gör en nörd om julen?
Anpassar sina prylar förstås.
Vi kan bara inte undanhålla er den här listan över inte mindre än 30 bakgrunder och ringsignaler med jultema för Androidmobiler.
Själv har jag förstås testat flera, och jag kan intyga att känslan av en levande, rörlig brasa med familjens förnamn på de upphängda strumporna förvandlar vilken tråkmobil som helst till en själfull stämningshöjare.
God jul!
Nu har du väl ändå städat och fixat klart maten? Skönt. Då väntar många sköna helgdagar framför datorn!
Du som ännu inte använder någon rss-läsare för din nyhetsbevakning: se till att ordna det nu. Sitter du vid en desk någonstans och nyhetsbevakar så behöver du inte ha alla lokaltidningar uppe och ladda om dem med jämna mellanrum. I stället följer du hela flödet på ett enda ställe.
(Och många av er tycker säkert det här är en självklarhet. Men jag vet flera som ägnar sina kvällspass åt att sitta och ladda om nyhetssajter.)
Det kan ta en stund, för du behöver surfa runt på dina favoritnyhetskällor och leta upp deras rss-flöden – men det är värt besväret.
I min första instruktionsvideo på Journalisttips visade jag just hur man gör detta med hjälp av Google Reader.
Och du som redan har själva flödena igångsatta, men drömmer om att ha en egen klient på skrivbordet – Freewaregenius tror sig ha hittat den bästa någonsin.
Det blir min julklapp till er! God Jul! 🙂
Alla som börjat med tv har fått lära sig det.
Det är fortfarande grundligt fel.
Det finns ingen story som definitionsmässigt är ”dålig tv”.
Det finns en massa andra saker:
Men ”dålig tv” existerar fortfarande inte.
Om man som tv-medarbetare vill återskapa föreställningen om ”dålig tv” bör man först besvara ett antal frågor.
Fråga nummer 1: Hade jag inte gjort Watergate?
Woodward och Bernsteins avslöjande är ett klassiskt exempel på ”usel tv” – Vita husets inblandning i ett inbrott vi inte har några bilder av. Möten vi inte bevistat, action som inte finns. Nu gjordes den av Washington Post. Skulle en tv-redaktion ha avstått?
Fråga nummer 2: Hade vi kastat IB-affären i papperskorgen?
Guillous och Bratts klassiska svenska scoop, om den hemliga byråns olagliga förehavanden. Även dessa bildlösa – åtminstone tills vi gett oss ut och fotat huvudpersonerna. Det gjordes av tidningen Folket i Bild/Kulturfront. Skulle deras tv-edition ha avstått?
Fråga nummer 3: Saudiaffären? Avslöjades i radio men följdes upp i många inslag i tv. Borde vi inte ha gjort det?
Fråga 4: Telia? Startades och pågår just nu som mest i svt.
5, 6, 7, 8, 9, 10: Brommaavisningarna? Fallet Ulf? Quick? Den andra våldtäkten? Motalaskandalen? Jasaffärerna?…
I själva verket är svensk journalistik fylld av stories som är ”dålig tv”.
En hel del av dem har likväl gjorts i tv och visas i dag på journalistutbildningar. Eftersom de gjorts ändå – och förändrat världen och vunnit de största journalistpriserna.
När de gjorts där har upphovsmännen och -kvinnorna praktiserat den enda rimliga princip man kan följa: om storyn inte är tv så får vi göra tv utav den. Punkt.
Vägen dit kan vara krånglig och svår. Rekonstruktioner, arrangemang, grafik… Men det går att gå den.
Och i valet mellan en riktig story som vi måste tänka till några minuter för att kunna göra tv av, och en låtsasstory som vi måste tänka till för att försöka göra relevant, så vet jag vad alla riktiga journalister föredrar.
Allt annat är bara förevändningar för att inte orka försöka.
”Dålig tv” finns inte.
Kopiatorn är ju en apparat på redaktionen som får mindre och mindre att göra. Ofta fungerar den också som skrivare, och spottar då ur sig en del papper som vi använder i kanske en kvart för att sedan slänga igen. Men många glömmer att den går att köra baklänges!
Jag ställde några jobbiga frågor på ett möte om de där funktionsarbetsplatserna som skulle införas. Mer, tror jag, för att jag har betalt för att ställa jobbiga frågor, än för att jag personligen hade något problem med att byta skrivbord.
Men de grävande reportrarna hade försås sina argument: de hade sparat på viktiga pappersbuntar som det var bra att komma åt något decennium senare då det brände till i den där frågan igen. Och jag kan nog känna att de gärna får ha sina pappersbuntar ifred. Men det finns en väg runt det där.
Jag antar att det gäller flera redaktioner än SVT:s – men vi har i alla fall fina kopieringsmaskiner som kan allt möjligt. Och sådana där stora bestar brukar vara riktigt skickliga på att hantera tjocka pappersbuntar via sina arkmatare. Om jag tar en sådan där bunt (ja, eller lånar en från en sådan där grävande reporter med många buntar), så tuggar maskinen igenom den i ett rasande tempo.
Och det listiga är att den inte måste spotta ur sig en ny bunt. Om jag drar mitt passerkort och pratar snällt med den, så mejlar den en pdf med alltihop till min jobbmejl. På så vis kan man slänga pärm efter pärm och skapa sig ett fint digitalt arkiv i stället.
Det enda problemet är väl egentligen att det går så lätt, så man tycker inte riktigt att man tjänar något på att faktiskt gå igenom papperen och sortera bort det som inte längre har något värde. (Och så ska du förstås komma ihåg att spara dokumenten på någon bättre plats än i din e-postinkorg, som kanske rensas av it-avdelningen med jämna mellanrum.)
Det där kortet på barnen kan man ju förresten ha som bakgrundsbild i Windows.
Och nej, jag tror inte att anställdas lojalitet med arbetsgivaren i stort ökar om man får en större känsla av att man bara är en kugge i ett maskineri. Men jag tror att den som själv känner att bitterheten kan bli ett problem på sikt, kan leva upp lite genom att göra sig ett digitalt arkiv, och därmed själv ta sig runt problemet. 🙂
De flesta nyhetsredaktioner har en julsäck – lagret med förproducerade nyheter som håller att publicera också de aftnar, helgdagar och mellandagar då redaktionen är halv- eller heltom och egentligen bara har möjlighet att bevaka det dagsakuta.
Helst ska det vara tidlösa egna nyheter av stort allmänintresse med potential att slå ut känslan av annandagstorka från sändningen, sajten eller tidningen. I praktiken tillåter man ofta en lite lägre nyhetsribba och en lite högre rundiskaraktär. Men i bästa fall finns där åtminstone nånting som duger att toppa med varje dag om inte världspolitiken eller väderleken erbjuder dagsstoff som håller.
Att åstadkomma en välfylld julsäck är emellertid lättare sagt än gjort. Redaktionens nyhetsjägare har en tendens att hellre vilja publicera i flödet och granskaren vill ha kontroll över sitt material och gärna se det publicerat i en ambitiös flerdagarsplan där möjlighet till reaktioner och fortsättningar helst ska läggas in på ett sätt som blir rätt svårt när publiceringen kan komma att bli på julafton.
Här därför fem tips till redaktionen, arbetsledaren eller reportern, om hur man kan fylla på julsäcken i sista minuten. Har du själv goda råd? Tveka inte att fylla på i kommentarsfältet!
1) Gör en julintervju!
Rapport gör det med statsministern, så visst kan du göra det med kommunalrådet eller myndighetschefen på orten. Eller med företags-vd:n – som aldrig fått frågan förut och därför blir galet smickrad och rensar kalendern för er skull…
En julintervju skiljer sig primärt från andra intervjuer genom att den kan avhandla flera olika ämnen och görs i ett rum med en julgran. Det förstnämnda innebär att du kan plocka nyheter ur den under flera dagar, det sistnämnda att du inte kan hålla på länge än till tjugondag Knut. Men då är ju å andra sidan kollegorna tillbaka och det omedelbara julsäcksbehovet över.
Frågor som passar att ta upp: reflektioner över året som gått, reflektioner över året som kommer, tankar om ändringar av inriktningar, regelverk, policys eller skattesatser (”öppnar dörren för/avvisar tanken på…”), svar på saker personen i fråga tidigare inte sagt något om (”uttalar sig nu för första gången om…”) osv. Idealet är förstås frågor där varje variant av svar blir en nyhet. Och på annandagen kommer redaktören att hålla med dig om att det är det.
2) Hitta statistiken!
Elias tipsade i går om Kolada – databasen som kan vara en guldgruva för kommunreportern som vill hitta jämförelser.
Andra tänkbara källor är den öppna statistiken hos BRÅ, där man bara behöver vara minimalt intresserad av kriminalfrågor för att försjunka bland tabeller och utvecklingar.
Kom bara ihåg att alltid kolla eventuella fynd med kunnigt folk, exempelvis hos BRÅ själva. Du vill inte toppa tidningen med en brottsexplosion som visade sig vara en statistisk synvilla!
3) Kolla vad som hände!
Jag vet att jag tjatar om detta men våra egna arkiv är ofta lysande utgångspunkter för en relativt enkel nyhetsinsamling: hur gick det då?
Observera att du veckan före jul inte har tid att initiera tunga reportage som ”skildrar verkligheten ett år efter händelsen H”, nej här letar du efter raka rör: beslutet ni aldrig kollade, satsningen som utlovades men som inte följdes upp, det vällovliga projektet som skulle utvärderats för ett halvår sen…
(Och ja, det är en nyhet om utvärderingen inte kommit igång än!)
4) Gör ett konsumenttest!
Nej, ni kommer inte att hinna skicka julskinkan på laboratorietest, men ni kan kolla vad den kostar i ortens tre butiker. Hur mycket dyrare är den ekologiska – om den ens går att få tag på? (Varför blir det alltid brist på ekologisk julskinka förresten?)
Eller välj mer originella objekt för att minimera risken att konkurrenten gjort samma test. Vad får man betala för en taxi på nyårsafton? Hur dyr kan en tågbiljett egentligen bli?
5) Gör en crowdsourcing!
Med rätt ämne och inramning kan det bli en succé ur massor av olika aspekter: redaktionschefen gläds åt en ”webbsatsning” att skriva in i årsrapporten, publiken kommer att hjälpa till med en stor del av innehållet – och nyheterna kommer förhoppningsvis att dyka upp av sig själva under ett stort antal dagar från lanseringen!
Kom bara ihåg att någon måste hålla koll på själva inflödet, oavsett om det publiceras direkt eller ska hanteras journalistiskt först.
Ämnesvalet är ofta den kniviga biten. ”Bästa julgranen” blir för runt, ”kommunala korruptionen” för tungt. Kanske något om jultrafiken (risk för köer? Varning för dåliga vägar?) eller shoppingen (sämsta ångerrätten? Felaktigaste reapåståendet?)
Vilken är din favoritsäck inför helgerna? Som sagt: fyll gärna på i kommentarerna!
Då man webbar på SVT är det en enorm mängd program man ska hålla reda på: själva webbpubliceringssystemet, det redaktionella systemet, körschemaverktyget, namnskyltstajmningsverktyget, arkivsystemet, videoredigeringsprogrammet, bildbehandlingsprogrammet, mejlprogrammet – påminn mig gärna om allt jag glömt, ni andra som suttit där!
Och även om man är teknikintresserad och vet hur man använder själva verktygen, så leder ändå den stora mängden av verktyg till att det blir svårt att överblicka.
Har man en Mac så ingår det från början att man kan maximera sina fönster och att de då läggs på ett slags separata skrivbord. Vill man ha flera skrivbord på sin Windowsburk får man skaffa sig ett tilläggsprogram. Men det finns en mängd, de är lättjobbade och de underlättar då man försöker att strukturera sin vardag.
Sajten How-To Geek skriver om de bästa gratisprogrammen för virtuella skrivbord i Windows. Där beskrivs tio olika verktyg för ändamålet.
Det första de skriver om, Dexpot, har jag kört i några år, och jag är mycket nöjd. Då man startar sin dator ser allt ut som vanligt och man kan jobba på och starta sina program som man är van vid. Men då man fyllt utrymmet och känner att man inte vill ha fler fönster som ligger i vägen över dem man redan har – så går man bara till ett nytt, tomt, virtuellt skrivbord. Man kan ha flera stycken!
Och lägger man något fel, så är det bara att använda programmets funktion för att flytta ett program till ett annat skrivbord. Eller kopiera det, om man känner att man behöver komma åt ett visst program i flera olika sammanhang.
För det är tematiskt jag försöker ordna fönstren på min dator därhemma. Jag har ett för förströelse med privat mejl, lite roliga rss-flöden, kanelnder, Facebook och så vidare. Jag har ett där jag har sådant som är kopplat till den distansutbildning som jag går, med utvecklingsverktyg för programmeringskursen, labbhandledningar, videospelare med föreläsningar, schema, skolmejl, klasschatt och så vidare. Jag har ett annat skrivbord för bildbehandling, där jag kör Photoshop och Lightroom för att snabbt kunna fixa till någon bild jag behöver i någon uppgift – eller på bloggen. Ja, så där kan man hålla på.
Jobbet då? Där bestämmer man ju dessvärre inte riktigt själv vilka program man ska ha tillgång till. Men en snabb googling ger förstås ett antal träffar på ”Dexpot portable”. Hmm… Vänta lite! Vi hörs!
Att mobiltelefoner i dag är lika mycket skrivmaskiner som pratapparater – om inte mer – ställer höga krav på tillverkarnas förmåga att erbjuda snabba men ändå korrekta inmatningsmetoder.
En fördel om man har en Android-telefon är att man inte är bunden vid tillverkarens egen variant, utan man kan ladda hem ett numera rätt stort antal alternativa lösningar.
Jag har tidigare tagit upp några alternativa tangentbord bland mina tio app-tips, och finner nu anledning att på nytt väcka frågan.
Världen har nämligen begåvats med ännu ett dra-mellan-bokstäverna-tangentbord, och från en källa som många har höga förväntningar på.
Det handlar om en ny version av tangentbordet SwiftKey – som sedan tidigare är känt för att ha en väldigt bra funktion för att förutsäga nästa ord. Ja, efter nästa ord föreslår det nästa, och nästa, och nästa… Ibland på en rent kuslig nivå. (Även om det kusliga väl egentligen är hur förutsägbart man själv formulerar sig.)
Detta finns förstås kvar när man nu lägger till Flow, den egna varianten av dra-över-skärmen,och det är riktigt fascinerande att se ordförutsägelserna hoppa fram i realtid medan man drar fingertoppen mellan bokstäverna.
SwiftKey Flow har också några specialfunktioner som (än så länge) sticker ut från konkurrensen, bland annat möjligheten att skriva hela meningar i ett svep utan att behöva lyfta fingret från tangentbordet.
(Naturligtvis kan man skriva på det vanliga sättet också, bokstav för bokstav.)
Den nya versionen har fått ett positivt mottagande och höjer ribban bland mobiltangentborden. Min gissning är att konkurrenterna inte lär ligga på latsidan för att komma ikapp och förbi; detta är ett område där innovatörerna brukar ”hoppa bock” med nya smarta lösningar. Exempelvis har konkurrenten SlideIt en funktion för ordförkortningar som jag saknar i SwiftKey (jag skriver IAF och programmet skriver ut ”i alla fall”).
SwiftKey Flow befinner sig i betaversion vilket bland annat innebär att det kan gå lite knackigt att ta sig igenom den inledande konfigureringen. Appen finns inte heller i Play-butiken än utan man får ladda hem direkt från tillverkarens sajt (länken ovan). Men ge inte upp, det är väl värt att ta sig igenom omaket för att kunna testa det just nu mest spännande sättet att praktisera skrivmaskin på mobiltelefonen.
Häromdagen då min redaktion gjorde nyheten om killen som fick en hoppspark i ryggen efter att matchen slutat på Taekwondo-SM i Malmö, så blev återigen frågan om hur man bäst skickar in rörliga bilder till redaktionen aktuell.
Just den här gången så löste sig det hela genom att den som tagit bilderna behärskade videoredigering, och lyckades dela upp hela sitt klipp i flera mindre bitar som han mejlade separat. Tyvärr överlappade de varandra lite, så det blev lite onödig handpåläggning med att få det att se naturligt ut (och nej, det fanns inget klipp där själva sparken delades ut). Ofta var överlappet 18 rutor, men det stämde inte alla gångerna.
Problemet är att det ju inte går att mejla hur stora filer som helst. Jag har skrivit om det tidigare, bland annat rekommenderade jag en tjänst i bloggposten De har filmat världens grej och tänker mejla och tipsade nyligen om en ny funktion i Gmail som gör att det faktiskt går att skicka riktigt stora filer där.
Hur som helst, egentligen är ju det viktiga att vi fick hem bilderna och att det blev ett inslag till slut. Det är förstås en viktig insikt för oss som jobbar med nyheter. Men den insikten gör också att vi ofta glömmer bort att lösa problemen, eftersom vi är experter på att runda dem.
”Och annars då?”
Frågan man ställer efter intervjun, när det ”riktiga” ämnet är uttömt – eller känns lite konstigt att prata vidare om.
Missförstå mig rätt. Det är inte fel att fortsätta prata om ”intervjuämnet”. Det kanske inte var uttömt, någon faktabit kanske måste redas ut, papper hämtas som reportern ska få. Och om intervjupersonen erbjuder ytterligare information under källskydd kan detta naturligtvis vara intressant. (Däremot finns förstås ingen generell regel om att man inte kan citera vad som sägs efter att inspelningen stängts av.)
Hursomhelst. ”Och annars då?” rör sig vidare mot nästa ämne. Den syftar till att få veta vad mer som är på gång inom myndigheten/företaget/branschen/organisationen, förutom det ämne intervjun avhandlat.
Det värsta du kan få är ett tråkigt svar (”Just nu håller vi ju på med budgeten.”) som kräver en följdfråga (”Vilka blir de stora förändringarna där då?”). Som bäst får du en klockren nyhet (”Ja vi har ju fått in väldigt många anmälningar om att…”).
Du kommer antagligen inte att få ett tips som svärtar myndigheten eller företaget ni befinner er på. Men företaget kommer kanske att berätta om sina problem med stelbenta myndigheter – och myndigheten kanske ger dig en signal om vilka företag som är de värsta regelbrytarna just nu.
Jag vågar påstå att du minst var tredje gång kommer att få åtminstone fröet till nästa story genom att ställa denna fråga.
Och när du blir intresserad: visa det! Ställ så många följdfrågor du kommer på för att redan nu kunna skaffa dig en så komplett bild som möjligt av frågan. Efterfråga till exempel motargumenten: vad hänvisar er dumma motpart till när de beter sig så illa? (Och nöj dig inte med ”Ja det undrar vi också!”) Fråga om andra medier redan rapporterat om saken (och i så fall: om det finns någon aspekt de missat?). Och fråga också redan nu om det skulle funka med en ny intervju senare i veckan ifall intresse skulle finnas för ett reportage. Om personen ber att få återkomma med besked så försäkrar du dig om att hen har dina kontaktuppgifter (du har väl med visitkort? Om inte så erbjud dig att mejla en påminnelse).
Allt detta kan kännas onödigt eftersom ni inte ens bestämt om ni ska ge er på storyn än. Men jag lovar: det känns väldigt bra att ha gjort när du sedan presenterar tipset på redaktionen. Då har du nämligen svar på just de frågor som din arbetsledare kommer att ställa till dig för att själv kunna ta ställning till storyn.
(Tipstack till Lars Sjöström!)
I förrgår skrev jag om vikten av att förstå varandras arbetsuppgifter. Då förklarade jag varför sändningsproducenten är så beroende av inslagets sluttid, och vikten av att reportern förstår vad sluttiden på inslaget egentligen handlar om.
I dag är det svensktextarnas och översättarnas tur. Ofta har de glädje av att få bara intervjubiten du ska använda i inslaget i god tid innan inslaget är klart. Det sker säkert ofta då man själv är osäker på vad som sägs, men det ger ju dem även annars möjligheten att göra själva översättningen och inskrivningen – så att det enda som återstår då inslaget är klart är själva detaljen med att tajma textremsan.
Översättarna kan tidigt behöva en hint om du intervjuat någon som pratar ett ovanligt obegripligt språk. Titeln översättare betyder inte att de själva kan alla språk, utan de tvingas ofta ringa tolkar som lyssnar på materialet på telefon. Att det finns dopesheets på utrikesmaterialet betyder inte att allt som står där är sant. Där finns ofta en engelsk översättning, men den kan vara lögn.
Jag har fått mejl från landsmän till människor i inslag med påpekandet att översättningen sa exakt motsatsen till det de faktiskt sa (regeringskritik – regeringsstöd). Förklaringen: Översättaren hade ringt tre tolkar utan att få svar, givit upp och gått på dopesheetet i stället.
Men problemen kan finnas närmare. Som mas har jag betydligt lättare för att förstå norska än danska, vilket kanske gör mitt val av Malmö som arbetsort lite udda. Mina fem första dagar här intervjuade jag danskar tre av dem. Inslaget skulle förstås textas och skickades till översättarna. Efter en stund ringde de och frågade mig om jag förstod vad som sas. Och jag lämnade över luren till redigeraren som hjälpt mig att välja ut synkbitar.
Svensktextare klarar sin stress genom att tjuvkika i våra manus i det redaktionella systemet under dagen. På så vis kan de förbereda sin text under dagen. Enligt dem själva kollar de av inför sändningen att speakern inte förändrats, i så fall ändrar de i sin text.
Det här är alltså argumentet mot att sitta och skriva sitt manus i Word. Du förstör arbetsdagen för en arbetskamrat. Argumentet emot är att det riskerar att bli fel i rutan om man någon gång under dagen har en felaktig version av speakern i det redaktionella systemet och någon ovan svensktextare tar den och sedan inte dubbelkollar inför sändningen.
En kompromiss för den nervöse reportern kan ju vara att ringa svensktextaren och prata ut om sina tvivel, så att det inte uppstår några missförstånd. De är ju ändå experter på att hitta kärnan och komprimera. Kanske kommer svensktextaren på den där perfekta formuleringen som du sökte? Slå en signal – du kanske får en ny vän! 🙂