När vi startade Journalisttips hade vi inte bestämt oss för någon särskild publiceringstakt.
Redan efter några dagar stod det dock klart att den skulle bli hög. En ny post om dagen fick vi ur oss, och det blev snabbt vår norm.
Ett tag ångrade jag att vi inte döpt bloggen till Dagens post, vilket hade kunnat ses som en hyllning till det journalistiska fotarbetet ute på landets lokalredaktioner. Grundnivån för nyhetsjakten, basutnyttjandet av offentlighetsprincipen: reportern som går upp till kommunkontoret och ber att få titta på dagens post.
Nå. Nu är jag rätt glad åt att det inte blev den titeln på bloggen. Och vi visste ju egentligen redan från början att en-om-dagen inte kunde vara en regel för all framtid.
Vi har också märkt att publiceringstakten bitvis inverkat menligt på kvaliteten. I stället för en grundlig genomgång har det blivit en snabb reflektion, i stället för våra egna tankar en länk till någon annans. Och inget fel i snabba tankar och enkla länkar, men när de tillkommer som en lösning på en självpåtagen tidsbegränsning bör man fundera en gång till.
Vi bestämde oss för att göra det efter ett halvår. Köra sex månader med nya poster varje dag, sedan fundera och be om input.
Det har vi nu gjort och det har vi nu fått. I kommentarsfält, på Twitter, Facebook och mellan fyra ögon.
Och nästan alla synpunkter har sagt samma sak: dra ned på takten! Man hinner inte läsa!
Och när de samstämmiga synpunkterna utifrån överensstämmer så totalt med våra egna funderingar, då är valet inte särskilt svårt. Vi drar ned på takten. Och satsar på färre men också mer genomarbetade inlägg. Åtminstone i genomsnitt 🙂
Nej, vi kommer inte att bli en blogg där det går månader eller veckor mellan inläggen, men det kommer från och med nu inte att komma en ny text varje dag. Den som vill vara säker på att inget missa får ordna prenumeration via mejl eller RSS, alternativt följa oss på Twitter eller Facebook om man inte redan gör det.
Vad tycker ni vi ska koncentrera våra krafter till? Vilken typ av inlägg vill ni se mer av? Ämnen fördjupade? Fortsätt höra av er med önskemål, så lovar vi att ge lite mer guldkant åt lite färre inlägg framöver.
(Ja, med en sån rubrik kan man inte låta bli att läsa, eller hur?!)
Twitters hashtaggar (#ord #med #fyrkanter #framför) är utmärkta verktyg för den som vill följa nyheter och diskussioner kring ett visst ämne. Den som vill veta allt om årets grävseminarium har förstås koll på #gräv13, den som gillar viktiga konsumentfrågor följer #konsument och den som är intresserad av denna bloggs specialämne söker #journalistik.
På twitter.com kan man både göra och spara hashtag-sökningar. (Observera dock att det första resultatet alltid blir ”Top tweets”, dvs ett urval som Twitter gjort och som kan framhålla ett gammalt inlägg som fått stor spridning framför nyare mer aktuella poster. Vill du ha rubbet och uppdaterat i realtid trycker du på ”All”.) Och med program och appar som Tweetdeck kan man hålla koll ännu mer effektivt, med särskilda kolumner för varje hashtag (eller annat sökord, eller begrepp, eller användare, eller grupp av användare…) vilket vi berättat om här.
Ibland funkar dock inte taggjakten som man vill. Om en hashtag snabbt blir populär drabbas den med tråkig regelbundenhet av spam, från avsändare med mycket marginellt intresse för ämnet i fråga.
Härom dagen hände detta hashtaggen #svpol, som står för svensk politik (ersatte #val2010 efter valet 2010), gissningsvis på grund av många tweets kring ministerskiftet i regeringen. En realtidssökning kunde se ut så här:
#svpol-taggen har redan i normalfallet en lätt spamvarning över sig, eftersom den är mycket frekvent använd av alla möjliga personer kring alla möjliga frågor. Men här blev den helt oanvändbar.
Vad göra? Vi drar oss till minnes en av de smarta avgränsningar man kan göra i Twitter (och som vi skrev om i den gamla 6 metoder…-posten), nämligen på språk.
Lang:sv är formuleringen som här kan göra underverk – eftersom det inte är så många spammare som spammar på svenska.
Låt oss testa.
Resultat är precis det önskade. Spammen är borta.
Som en bonus när jag tar upp detta på Twitter så fyller Martin Löwdin på med -RT, alltså ett minus följt av förkortningen för Retweet.
På detta sätt slipper man alla tweets som inte är ”original”. Men se upp med den avgränsningen; många retweetar ju med egna kommentarer, och dessa man kanske vill ta del av.
I dag publicerar Expressen en opinionsundersökning som enligt tidningen visar att Annie Lööf får ”sämsta siffran någonsin”. Löpsedeln lyder ”Fritt fall” och i texten preciseras att ”I en ny förtroendemätning från Demoskop får C-ledaren det lägsta resultatet någonsin i företagets mätningar.”
Artikeln har under dagen fått kritik från flera håll, eftersom varken Lööfs förändring – eller någon annan i undersökningen – är statistiskt säkerställd, vilket framgår av tidningens faktaruta.
Bland de som reagerat finns TT:s politiske reporter Owe Nilsson som twittrar kritiskt:
Den kritiska hanteringen av opinionsundersökningar fortgår: ”Fritt fall för Lööf” (”Ingen av förändringarna är statiskt signifikanta”)
Idag har Expressen en nyhet att INGENTING mätbart har hänt i förtroendet för Annie Lööf. De sätter till det rubriken: ”Sämsta siffran någonsin för Lööf”. Det är en direkt lögn. Om förändringen inte är statistiskt signifikant så är det ingen förändring.
Ola Wong
Jag frågar på Twttter Expressens chefredaktör Thomas Mattsson om tidningen har någon policy för när man använder opinionsförändringar som inte är statistiskt säkerställda (signifikanta). Han svarar, med en bild av faktarutan:
När @expressen redovisar undersökningar anges ex institut, metod,frågeperiod, fråga, ev säkerställt
@mickep2: Ser du något problem i att dra på en förändring som inte är statistiskt säkerställd i detta fall?
@thomasmattsson: Generellt sett får man förhålla sig till en helhetsbild & redovisa återkommande mätningar, tror jag. Viktigt ange parametrarna.
@mickep2: Skulle du säga att ”lägsta resultatet någonsin” är en korrekt formulering om förändringen inte är säkerställd?
@thomasmattsson: Om det är lägsta/högsta uppmätta siffran någonsin så bör ju det anges, förstås, det är säkert relevant för den som är intresserad.
Mediers hantering av statistiskt osäkra undersökningar är ett gammalt diskussionsämne. På mitt eget företag, svt, har vi en policy om opinionsundersökningar som bland annat anger följande:
Kom ihåg att förändringar inom felmarginalen i regel är ointressanta! Tänk på att SVT förlorar i trovärdighet om du redovisar förändringar inom felmarginalen som om de betydde något!
Jag tänker dock inte ta gift på att svt – eller jag själv – inte någon gång brutit mot denna återhållsamma policy. Det finns ju också fall där – såvitt jag förstår – ett antal icke-signifikanta förändringar kan bli signifikanta över tid (januari-februari är inte en säker nedgång, men däremot oktober-februari).
Hur resonerar ni på din redaktion kring det statistiskt säkra respektive osäkra? Fyll gärna på i kommentarerna!
Uppdaterat: Expressens reporter Karl-Johan Karlsson har nu kommenterat kritiken mot dagens publicering i sitt Twitterflöde:
Förtroendet är de facto lägst någonsin, stat. säkerst. eller ej. Det är inte förändringen vi kallar lägst någonsin.
Och ”fritt fall” på ettan syftar på kurvan, som visar fallet i flera mätningar i rad, vilket ÄR stat. säkerst.
Kurvan går från 2,77 till 2,01, vilket ju är stat. säkerställt med marginal. Så visst är det fritt fall.
Det är ”fritt fall” och det är lägsta noteringen någonsin. Vi har täckning för dessa påståenden.
Hej du vikarie som har dina första inhopp dessa dagar!
Om du inte har något annat att glädjas åt kan jag meddela att du ända sedan starten i somras utgör vår allra viktigaste målgrupp. Tillsammans med ”erfarna kollegan som gärna fortsätter lära och delar med sig av sin egen kunskap” är det dig vi alltsom oftast har på näthinnan när vi författar våra små epos.
Om du inte blir glad åt detta faktum kan du i alla fall glädjas åt att din arbetsdag så här långt uppenbarligen är så lugn att du har tid att läsa världens nördigaste reporterblogg!
Eller…du gläds inte åt det? Du vill hellre ut och göra jobb?
Det ante mig. Du är verkligen vår målgrupp!
Och om jag då ska fortsätta glädjebudskapen så kan jag meddela att du nog kommer att få göra det. Åka ut och göra jobb. Om inte nu så efter lunch. Om inte i dag så i morgon.
Däremot kan det kräva en liten insats från dig själv. Därav titeln på dagens post.
Grovt räknat kan alla julknäck (som i detta fall är journalistsvenska för artikel/inslag, du nyfikne utifrånläsare) delas in i en av fyra kategorier:
1) Riktiga nyheter. Dessa är antingen utrikesnyheter eller väldigt ovanliga. När de inträffar råder det liksom ingen tvekan, ofta är det en nyhet av mycket allvarlig karaktär. Tsunamin är förstås det tydligaste exemplet men för några jular sen jobbade jag när rapporterna började komma om en skjutning i ett köpcentrum i Helsingfors, Finland. Då blev redaktionen helskärpt; tröskeln för att man en storhelg ska koncentrera en stor del av de små resurserna till en enda story är hög, men när det händer, då märks det.
Nyhetsarbetet blir i detta läge mycket likt ett vanligt nyhetsarbete, med den för dig viktiga skillnaden att du som oprövad vikarie kommer att få göra något/några av dagens viktigaste jobb, och att det (krasst) kan vara svårare att få tag på folk att intervjua, åtminstone framför kamera.
2) Väder/brotts/trafik-nyheten. Storyn som – beroende på hur siffrorna ser ut, och var i helgen vi befinner oss – handlar om vilken vit jul vi kan vänta oss utomhus, vilken vit jul alkoholistbarn inte kan förvänta sig inomhus, vad kombinationen av dessa första faktorer kan ställa till med längs bilvägarna, samt hur stora problem som oavsett detta kan väntas längs järn- och luftvägarna.
Mot slutet av helgen är det dags för facitjobben: det blev en svart trafikhelg, en lugn nyårsnatt etc. Om det blivit stora förseningar i järnvägstrafiken till följd av att Sverige överraskats av snö, brukar det alltid överraska helgredaktionerna så mycket att vi gör nyhet på det.
3) Rundisen. Det lite lättsammare inslaget i en sändning. Den lite roligare artikeln i tidningen eller på webben. Skrivs vanligtvis i singular, och de flesta redaktioner vill helst hålla den i singular också under helgerna. Färre lyckas.
4) Låtsasnyheten. Placerar sig någonstans mellan 1 och 3. Eller svävande vid sidan av båda. Vanligtvis något en arbetsledare läst på webben eller i telegramflödet och ”tycker verkar lite spännande”. Vanligtvis något ingen arbetsledare i världen skulle funnit spännande under normala omständigheter. Men nu är det helg. Och arbetsledaren kanske inte brukar få vara arbetsledare i vanliga fall och vill gärna vara en kreativ coach som inte bara låter reportrarna sitta av arbetspassen. Dessutom visade sig ju de förproducerade jobben i julsäcken vara rätt tråkiga. (Utom förstås de som gjorts efter våra sista minuten-tips härom dagen!)
Och mellan punkterna 3 och 4 öppnar sig nu förstås en möjlighet även för dig. Om arbetsledaren inte är kreativ kan du vara det. Leta grejer. Stort eller smått. Gärna mitt emellan: tillräckligt lättviktigt för att kunna göras ut utan alltför stora åthävor, tillräckligt tungt för att inte räknas in i rundiskvoten på domens dag (första morgonmötet efter helgerna, då redaktionschefen och de ordinarie arbetsledarna är tillbaka och recenserar vad som gjorts i deras frånvaro).
Den stora granskningen av kommunalrådets odemokratiska maktutövning passar alltså mindre bra att lansera nu. Hellre en lokal uppföljning på en brittisk undersökning om värdet av choklad, eller en uppsamling av konstiga lagar som träder i kraft vid årsskiftet, eller en debatt i sociala medier om sociala mediers roll under helgerna…
”Nyheter som kan skildras genom spontana intervjuer med folk på stan” är grundregeln.
Och jo, du kan göra skillnad även i kategori 1 och 2. Hitta experten som kan det tunga ämnet bättre än någon annan – eller göra intervjuer med strandsatta SJ-resenärer i fem olika städer, via Skype eller sms (beroende på redaktionens tekniska nivå). Det förstnämnda höjer din researcher-status, den andra din 2.0-image. (Åtminstone en av dessa höjningar ökar sen i sin tur din chans att få förlängning.)
Och när vi ändå pratar om din framtid… Har du läst ända hit? Då har du verkligen ägnat alltför mycket tid åt nöjessurfning denna viktiga arbetsdag!
Dags att gå ut och jobba, på stan eller på nätet.
Ett väl utgjort julknäck ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.
De flesta nyhetsredaktioner har en julsäck – lagret med förproducerade nyheter som håller att publicera också de aftnar, helgdagar och mellandagar då redaktionen är halv- eller heltom och egentligen bara har möjlighet att bevaka det dagsakuta.
Helst ska det vara tidlösa egna nyheter av stort allmänintresse med potential att slå ut känslan av annandagstorka från sändningen, sajten eller tidningen. I praktiken tillåter man ofta en lite lägre nyhetsribba och en lite högre rundiskaraktär. Men i bästa fall finns där åtminstone nånting som duger att toppa med varje dag om inte världspolitiken eller väderleken erbjuder dagsstoff som håller.
Att åstadkomma en välfylld julsäck är emellertid lättare sagt än gjort. Redaktionens nyhetsjägare har en tendens att hellre vilja publicera i flödet och granskaren vill ha kontroll över sitt material och gärna se det publicerat i en ambitiös flerdagarsplan där möjlighet till reaktioner och fortsättningar helst ska läggas in på ett sätt som blir rätt svårt när publiceringen kan komma att bli på julafton.
Här därför fem tips till redaktionen, arbetsledaren eller reportern, om hur man kan fylla på julsäcken i sista minuten. Har du själv goda råd? Tveka inte att fylla på i kommentarsfältet!
1) Gör en julintervju!
Rapport gör det med statsministern, så visst kan du göra det med kommunalrådet eller myndighetschefen på orten. Eller med företags-vd:n – som aldrig fått frågan förut och därför blir galet smickrad och rensar kalendern för er skull…
En julintervju skiljer sig primärt från andra intervjuer genom att den kan avhandla flera olika ämnen och görs i ett rum med en julgran. Det förstnämnda innebär att du kan plocka nyheter ur den under flera dagar, det sistnämnda att du inte kan hålla på länge än till tjugondag Knut. Men då är ju å andra sidan kollegorna tillbaka och det omedelbara julsäcksbehovet över.
Frågor som passar att ta upp: reflektioner över året som gått, reflektioner över året som kommer, tankar om ändringar av inriktningar, regelverk, policys eller skattesatser (”öppnar dörren för/avvisar tanken på…”), svar på saker personen i fråga tidigare inte sagt något om (”uttalar sig nu för första gången om…”) osv. Idealet är förstås frågor där varje variant av svar blir en nyhet. Och på annandagen kommer redaktören att hålla med dig om att det är det.
2) Hitta statistiken!
Elias tipsade i går om Kolada – databasen som kan vara en guldgruva för kommunreportern som vill hitta jämförelser.
Andra tänkbara källor är den öppna statistiken hos BRÅ, där man bara behöver vara minimalt intresserad av kriminalfrågor för att försjunka bland tabeller och utvecklingar.
Kom bara ihåg att alltid kolla eventuella fynd med kunnigt folk, exempelvis hos BRÅ själva. Du vill inte toppa tidningen med en brottsexplosion som visade sig vara en statistisk synvilla!
3) Kolla vad som hände!
Jag vet att jag tjatar om detta men våra egna arkiv är ofta lysande utgångspunkter för en relativt enkel nyhetsinsamling: hur gick det då?
Observera att du veckan före jul inte har tid att initiera tunga reportage som ”skildrar verkligheten ett år efter händelsen H”, nej här letar du efter raka rör: beslutet ni aldrig kollade, satsningen som utlovades men som inte följdes upp, det vällovliga projektet som skulle utvärderats för ett halvår sen…
(Och ja, det är en nyhet om utvärderingen inte kommit igång än!)
4) Gör ett konsumenttest!
Nej, ni kommer inte att hinna skicka julskinkan på laboratorietest, men ni kan kolla vad den kostar i ortens tre butiker. Hur mycket dyrare är den ekologiska – om den ens går att få tag på? (Varför blir det alltid brist på ekologisk julskinka förresten?)
Eller välj mer originella objekt för att minimera risken att konkurrenten gjort samma test. Vad får man betala för en taxi på nyårsafton? Hur dyr kan en tågbiljett egentligen bli?
5) Gör en crowdsourcing!
Med rätt ämne och inramning kan det bli en succé ur massor av olika aspekter: redaktionschefen gläds åt en ”webbsatsning” att skriva in i årsrapporten, publiken kommer att hjälpa till med en stor del av innehållet – och nyheterna kommer förhoppningsvis att dyka upp av sig själva under ett stort antal dagar från lanseringen!
Kom bara ihåg att någon måste hålla koll på själva inflödet, oavsett om det publiceras direkt eller ska hanteras journalistiskt först.
Ämnesvalet är ofta den kniviga biten. ”Bästa julgranen” blir för runt, ”kommunala korruptionen” för tungt. Kanske något om jultrafiken (risk för köer? Varning för dåliga vägar?) eller shoppingen (sämsta ångerrätten? Felaktigaste reapåståendet?)
Vilken är din favoritsäck inför helgerna? Som sagt: fyll gärna på i kommentarerna!
I morgon kväll anordnar föreningen Fajk meetupen Hacks & Hackers i centrala Stockholm. Rubriken är ”Journalisten möter teknikninjan” och tanken verkar vara att de två yrkesgrupperna ska lära känna varandra lite bättre, vilket låter klokt.
Förutom två intressanta programpunkter om kulturkrockar mellan tekniker och journalister samt tillgängligheten på öppna data, så ska också jag och Micke fylla en programpunkt! 😀 Superkul!
Pitchen var att vi skulle prata ”om att vilja, men inte kunna – och vägen därifrån. Tips, erfarenheter och frågor från gränslandet mellan spräck och tech”.
Efter ett antal möten med allvarliga män med slipsar, kvalomgångar, ambitiösa powerpoints, förnedrande förhandlingar om ersättning och timmar av säljsnack så fick vi till slut vår halvtimme. (Nåväl…)
Tycker du egentligen att vår blogg är rätt trist, och läser den mest för att hänga med i det senaste mediesnacket i Stockholms innerstad? Kom efter 20 i så fall – då utlovas ”Öl, snacks och världsförbättring”. 😉
Men vi som inte var där verkar ha en ny chans. Jag vet inte om det gäller alla programpunkterna, men ett helt gäng intressanta programpunkter hittar man på Bambuser.
Jag bloggade tidigare om då gratisboken om Digitalt källskydd gavs ut. Den presenterades till exempel av Journalistförbundets Pär Trehörning och Petra Jankov Picha (en av författarna).
Så – vet du inte vad du ska använda din lediga söndag till, så finns det lite inspiration här.
Har du hört talas om Youropenbook.org? Det var en sajt där man kunde söka bland öppna statusuppdateringar på Facebook. Perfekt för den reporter som snabbt ville hitta folk med åsikter, tankar och erfarenheter i vitt skilda ämnen. Ofta slogs man av hur öppet folk uttryckte sig även i kontroversiella eller känsliga ämnen. Jag hittade en gång en sjukvårdsanställd som just sagt upp sig i protest mot den usla vården. Hon fanns där med namn och allt, enkelt kontaktbar. Sökordet jag använt var ett av de fiffigaste – och läskigaste – som finns.
Men en dag var Youropenbook borta. Många sörjde med ilska och frustration. Nu hade vi ett researchverktyg mindre i de sociala medierna.
Härom veckan upptäckte jag emellertid att sökmöjligheten i dag faktiskt finns inne i Facebook. Den som gör en sökning där och tar fram listan med ”Alla resultat” hittar ett gäng avgränsningsmöjligheter i spalten till vänster – däribland just ”Öppna uppdateringar”, som såvitt jag förstår ger just de resultat som den öppna boken tidigare gjorde.
Men det stannar inte där. Jag visade detta vid en föreläsning på Mittuniversitetet – och fick då av studenten Stefan Looström veta den för mig mycket glädjande nyheten att man nu till och med kan prenumerera på en sökning.
Jag skriver ”från” eftersom själva uppdateringarna med denna lösning kommer i ett annat verktyg: Netvibes.
Netvibes är ett slags kluster eller löpsedel för olika slags uppdateringar – sociala medier, RSS, sökningar, mejl… – och jag har själv aldrig jobbat med det.
Men möjligheten att fiska i framtidens Facebookuppdateringar lockar onekligen. Och det känns kul att de nya möjligheterna är mer utvecklade – med just möjligheten att permanenta sökningen i Netvibes – än den gamla tjänsten som försvann.
Finns det andra sätt att skapa sökningar för framtiden från öppna Facebookuppdateringar? Dela med dig i kommentarerna!
Vid ett Skype-samtal med journalister på Fojo-kurs fick jag frågan vad jag hade för tips till de redaktioner som vill testa crowdsourcing – att gräva tillsammans med publiken.
Av dessa var guldgranskningen den minsta; nästan improviserad och utförd med Google Forms (vilket jag skrivit om här). Fas 3 var störst i och med att den var ett flera månader långt samarbete mellan Uppdrag granskning och svt:s nyhetsredaktioner (Aktuellt och Rapport + regionala nyheterna) medan jag förstås hoppas att säljgranskningen (ett samarbete mellan svt:s konsumentgrupp, researchgrupp och Pejlredaktionen) ska bli allra bäst 🙂
Dessa tre satsningar har gett mig ett gäng erfarenheter, och frågorna från Fojo-deltagarna fick mig att mejsla fram några av de viktigaste – mina tips till den redaktion som inte gjort det men skulle vilja testa:
1) Välj rätt ämne! Om man inte vill köra helt öppet, och låta publikens tips bli en omröstning om själva ämnesvalet, så är det nog klokt att fundera igenom vilka ämnen som kan tänkas kombinera angelägenhet, potentiellt publikengagemang och outputmöjligheter.
En grundregel är att avstå från de allra känsligaste ämnena. Korruption är ett lysande ämnesval för granskande journalistik, men kanske inte för crowdsourcing. I alla fall inte för ett första försök. Det riskerar att bli ganska fattiga texter under resans gång även om man får hundra tips om namngivna företagare som mutat namngivna tjänstemän – åtminstone fram till det ögonblick då ni skriver nyhetsartikeln om att ett av tipsen stämde.
För den som vill göra ett första försök gäller samma grundregel som för den reporter som vill testa att göra en första egen granskning: hellre mini/maxi än antingen/eller. ”Läget i skolan” slår ut ”kriminella kommunalrådet”. (Men ”Läget på skoltoaletterna!” är mer spännande än ”skolan”!)
2) Använd tradmedia för marknadsföring! De flesta redaktioner har fortfarande både större publik och större publikengagemang i sina traditionella kanaler än på webben. Detta ska ni utnyttja när ”crowden” ska marknadsföras. Vill ni få era läsare att berätta om förskolornas kvalitet på webben? Lägg in en uppmaning i tidningen! Vill ni få lyssnarna att hjälpa er med kartläggningen av eftersatta lekplatser? Be dem om det i nyheterna och/eller eftermiddagsprogrammet i radion!
3) Erbjud alternativa vägar! Det är webbformulären som öppnar dörren till crowdsourcingen: ett enkelt redskap för både avsändare och mottagare. Den förstnämnda får ett enkelt ”fylleri”, den sistnämnda en snygg kalkylfil och/eller databas. Men – den del av publiken som inte kan eller vill utnyttja webben måste också erbjudas en kontaktmöjlighet. Vi vill ju ha tipsen också från de medborgare som saknar internet – och berättelsen från tipsaren som inte tycker att formuläret fångar in hela historien. Därför: lägg till telefonnummer och snailmail-adress.
Får ni så många telefonsamtal att det upptar hela arbetsdagen? (Tro mig, jag har hamnat just där de gångna dagarna.) Fundera på att sätta upp särskilda telefontider. Eller installera en telefonsvarare.
4) Tänk igenom frågorna! Detta är extremt viktigt. Tänk bakifrån: när vi ska skriva artikel om detta – vad kommer att vara en nyhet? Om få eller många varit med om…vad då? Tycker…hur då? Om vi skulle göra en karta, hur skulle den se ut? En topplista? Citat från berättelser?
Kanske viktigast: om man vill kunna dela in materialet på korsen och tvärsen (och det vill man!) så måste man veta vad som är korsen och vad som är tvärsen – och ha frågat publiken om detta. På svt vill vi t ex gärna kunna dela ut de bästa tipsen till våra regionala redaktioner, och Pejl-redaktionen brukar därför alltid ha med en punkt där tipsaren själv får placera sig geografiskt i landet.
5) Förbered bemanningen! När jag gjorde guldgranskningen i våras var jag ensam ansvarig på redaktionen när tipsen och berättelserna började strömma in på kvällen efter de första tv-reportagen. Jag stod i ett redigeringsbås och skulle skriva tre webbtexter och klippa ett morgoninslag. Det var inget idealiskt läge för att börja gå igenom en crowd. ”Just det, nu måste jag gå igenom 30-40-50 berättelser också…”
Det blev en lång kväll.
6) Leta stories som ger case! Detta gäller åtminstone om du vill dela med dig av crowden – exempelvis om du jobbar på svt eller något annat medieföretag med många lokala eller regionala redaktioner som du vill samarbeta med. Min erfarenhet är att case slår allt. Berättelser som håller som enskilda stories. Slår statistik och siffror. Slår allt abstrakt.
7) Tänk igenom formen för återbetalningen! Hur ska ni bjuda tillbaks till publiken? Det självklara svaret är reportage, men det behöver absolut inte vara det enda svaret. Behöver inte ens vara det huvudsakliga svaret. En karta kan vara en lika enkel som briljant lösning – se Svenskans räntekarta eller för den delen Norrans över dåliga vägar. Staplar modell omröstning? Tabeller? Länkar? Fundera tre varv extra. Nyhetsartiklarna ger sig själva ändå.
Vilka är dina bästa tips för en lyckad crowdsourcing? Dela med dig i kommentarerna!
Flashback är en av Sveriges mest kontroversiella platser. En sajt och ett diskussionsforum som tar upp många ämnen som är tabu på andra håll: narkotika, pornografi, politisk extremism… Allt diskuterades lika engagerat som hemelektronik, blomodling och jobbskatteavdrag. Ledstjärnan är en så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt – och en plattform för alla som vill utnyttja den. Diskussionens vågor går höga och de enda begränsningarna ligger egentligen i ett antal förhållningsregler; bland annat är det förbjudet att avslöja identiteten på en annan forumdeltagare mot dennes vilja.
Journalister har alltid haft ett kluvet förhållande till Flashback. Å ena sidan gör vi med jämna mellanrum stories om sajtens förskräckliga avarter (”näthatet”, ”undervegetationen” etc), å andra sidan har det hänt mer än en gång att reportrar använt uppgifter från Flashback som uppslag för reportage.
Detta ska emellertid inte handla om ifall Flashback är bra eller dåligt ur någon slags moralisk aspekt (eller som ventil för åsikter som inte hörs på andra ställen), utan om metod.
Journalister borde lära av Flashback. Eller för att vara mer exakt: många journalister borde ta lärdom av Flashbackgrävarnas rutiner när det gäller snabb och effektiv research, i synnerhet webbresearch. När det gäller att kvickt anamma nya tjänster och rutinmässigt utnyttja de gamla, så slår många Flashbacktrådar den genomsnittliga nyhetsredaktionen med hästlängder.
Men varje vecka lyckas Flashbackgrävarna lista ut vilka personer som döljer sig bakom kvällstidningarnas anonymiserade nyhetsartiklar och pixlade fotografier. Inom loppet av några timmar (ibland snabbare) avslöjar de kändisen som misstänks för misshandel, eller journalisten som åkt fast i en skattevärva. Sedan kommer de ofta vidare i researchen, genom en kombination av egna och öppna källor – företrädesvis på nätet.
Nej, grävarnas avsikter är sällan ädla publicistiska, och deras åsikter kan ofta diskuteras (vilket görs). Men sett ur ett rent metodperspektiv kan många Flashbacktrådar vara en pedagogisk guldgruva.
Några exempel:
Kvällstidningen har publicerat en suddig bild av en husentré, tillsammans med knapphändiga uppgifter om den misstänkte sångaren. Flashbackgrävarna spånar fram en handfull sångarkandidater och tar snabbt fram deras folkbokföringsadresser hos Ratsit, för att sedan jämföra adresserna i Google Maps Street View med den suddiga entrén hos kvällstidningen.
Med sajter som Ratsit eller Birthday.se kan man lätt hitta folks ålder, och på så sätt komma vidare från knapphändiga formuleringar typ ”i 40-årsåldern”.
När en skådespelare uppges ha samarbetat många gånger med regissören X, eller tvärtom, används databaser som IMDB för att snabbt utröna vem som jobbat med vem. Antalet kandidater kan snabbt minskas till en handfull eller mindre.
Flashbackgrävarna tar regelmässigt hem domar från domstolarna och information från Polisens händelserapportering. (Och publicerar förstås bådadera i den aktuella tråden.) I domarna finns både information om det aktuella fallet samt ledtrådar till eventuella tidigare domar, fler inblandade personer osv.
Ofta hittar man fördjupande information med vad som förefaller vara intelligent googling: att en viss adress inhyser ett kommunalt stödboende bekräftas genom att man lokaliserar kommunens egen informationsblad om boendet. Gamla och nya annonser för bostads-/lokaluthyrning/-försäljning kan innehålla viktig information om insidan av en fastighet.
Facebook skannas förstås regelmässigt, och oftare än man tror hittar Flashbackgrävarna helt öppna profiler, med bilder och personlig information om t ex brottslingar och brottsoffer. Även personers vän-listor kan naturligtvis vara till nytta när man vill kartlägga någons kontaktnät.
Detta är bara några exempel på hur de aktiva undergroundgrävarna lyckas komma längre på kortare tid än många redaktioner. De kommer ikapp den anonymiserade artikeln, och de kommer ofta också förbi och vidare i sin gränslösa informationsjakt.
(Nej, jag argumenterar naturligtvis inte för att redaktioner ska anamma Flashbacks publiceringspolicy.)
En viktig faktor är också att Flashback-arbetet blixtsnabbt kan fördelas på flera olika personer. Ju hetare ämne, desto fler potentiella medgrävare. Trots att användarna inte känner till varandras identiteter skapas snabbt ett intuitivt samarbete. Även på denna punkt har många redaktioner en del att lära; hur ofta sitter vi inte och gör vår research helt individuellt, i stället för att alla som kan kastar sig över dagens stora story och hjälps åt att på minimal tid få fram maximal information?!
Hur står sig dina rutiner mot Flashbackgrävarnas? Berätta i kommentarsfältet!
