Kategori: Gästblogg

Gästblogg: Hur avgöra legitimiteten i undersökningar?

Dagens gästskribent är Torbjörn Sjöström, vd för undersökningsföretaget Novus och flitig debattör i frågor om undersökningars tillförlitlighet. Tveklöst är Torbjörn själv en aktör på den marknad som opinionsundersökningar blivit – men han har också intressanta tankar tyckte vi. (Och den som tycker han är helt ute och cyklar på någon punkt är varmt välkommen att säga emot i kommentarerna – eller rentav höra av sig med en idé om en svarspost!)

Torbjörn Sjöström

Undersökningar är ett bra sätt att skapa intresse och en spännande undersökning är en väldigt bra grund för att skapa en artikel. Men vilka mätningar kan man lita på?

Undersökningar och statistik kan låta krångligt, det används ord som kan upplevas som avskräckande och få det att verka som någon mystik, men i regel är det inte så svårt som det kan verka, det finns väldigt få hemliga formler som utnyttjas, grunden är relativt enkel och är faktiskt baserad på två saker:

Sunt förnuft och slumpen.

Grundregeln är att lita på magkänslan, var kritisk, verkar en siffra för bra för att vara sann, så är den tyvärr ofta det. Det betyder så klart inte att man skall avfärda spännande upptäkter, men man bör granska det noggrannare.

Några tumregler:

  • Är resultatet överraskande, kontrollera extra noga.
  • Urvalet måste vara slumpmässigt oavsett metod. Kan respondenter själva aktivt söka sig till en undersökning så kommer det ge snedvridningar på något sätt.
  • Telefon och webb går bra förutsatt slumpmässigt urval.
  • Bortfallet ännu så länge inget problem i telefonintervjuer.
  • Akta er för ledande frågor eller obalanserade svarsalternativ. En undersökning är inte en intervju, man strävar här alltid efter att ha en neutral fråga och balanserade svarsalternativ.
  • Det går bra med färre än 1 000 intervjuer.
  • Kontakta undersökningsföretaget vid tveksamheter, de är ansvariga för första publicering, och skall kunna ge tillfredställande svar. Dock kan de bara kommentera de data som är publicerat.

Det fina med undersökningar är att man genom ett fåtal intervjuer faktiskt kan dra slutsatser om en mycket större grupp, t ex hela svenska folket. Om man utgår från detta perspektiv, genom att t ex genomföra 1 000 intervjuer kan man dra slutsatser om 7 miljoner röstberättigade svenskar. Det är 0,14 promille av befolkningen. Hur kan det räcka?

Svaret är slumpen. Genom att alla röstberättigade svenskar har en känd sannolikhet att väljas ut för intervjun så kan man genom slumpens fantastiska egenskaper få ett urval som är representativt på ålder, kön, inkomst och framförallt åsikter.

Det är ju åsikterna man vill mäta, inte hur många män/kvinnor det bor i sverige. Den lilla grupp man väljer ut skall ha åsikter som stämmer överens med hela populationen som man vill mäta.

Slumpen fixar detta.

I regel används primärt idag två metoder för att genomföra kvantitativa undersökningar (för att kunna dra slutsatser kring en större grupp än den tillfrågade) i Sverige. Genom telefonintervjuer och webintervjuer (postala undersökningar förekommer också, men i mindre omfattning).

Båda metoder har olika styrkor och svagheter.

Om vi börjar med telefon, så är registret lätt att få tag på, alla har ett (eller flera) telefonnummer och näsan alla har nuförtiden registrerade nummer (det var värre för några år sedan då fler hade oregistrerade kontantkort), m a o urvalet kan anses vara slumpmässigt på befolkningen. Samtidigt kan det vara svårt att ställa känsliga frågor, finns risk för s k intervjuareffekt, respondenten kan ledas att svara utifrån påverkan av den som intervjuar. Det är också så att andelen som inte svarar har stadigt ökat (bortfallet).

Intervjuareffekten och bortfallet har visat sig ha mycket liten faktiskt påverkan på resultatet, t ex bortfallet verkar fortfarande vara slumpmässigt och de flesta intervjuare är professionella.

Undersökningar baserade på telefonintervjuer kan anses vara väldigt trovärdiga. Men det största problemet är kostnaden, det är få som är intresserade av att betala det pris som det kostar att genomföra denna. Det är också praktiskt svårt att genomföra vissa typer av undersökningar, t ex om man vill visa bilder eller film.

Webundersökningar är som insamlingsmetod bättre, man kan visa bilder och film. Intervjuareffekten är obefintlig och respondenten har i regel lättare att svara på känsliga frågor. Däremot är urvalet en mycket större utmaning.

Det finns inga nationella epost register. Hur kan man dra ett slumpmässigt urval på tex alla röstberättigade?

Undersökningsföretagen löser detta genom att bygga upp minisverige (paneler). Två huvudteorier används. Slumpmässig rekrytering och självrekrytering.

Slumpmässig rekrytering utgår från nationella register där man väljer ut respondenterna slumpmässigt och sedan bjuder in dem att delta i panelen. För att få vara med måste man bli både utvald och tillfrågad.

Självrekrytering går ut på att man låter alla som vill vara med, t ex genom annonser och sponsrade länkar. Ofta lockar man med någon form av belöning, som lotterier och avancerade shoppar där man kan växla in sina poäng mot fina saker.

Novus har genomfört Sveriges största studie, finns att ladda ned här.

Syftet var att avgöra om det fanns någon skillnad mellan självrekryterade paneler och slumpmässigt rekryterade. Det korta svaret är ja, ett antal negativa effekter finns i självrekryterade paneler som gör att deras tillförlitlighet minskar kraftigt. Läs mer i Novus rapport.

1 000 intervjuer är inget bra nyckeltal.

Det händer inget magiskt med tillförlitligheten när man uppnår 1 000 intervjuer. Varför just detta intervjuantal har blivit någon form av sanning är snarare en förenkling. Denna förenkling möjliggör att man även kan säga något om undergrupper, tex unga män och ändå ha tillräckligt många intervjuer för att felmarginalen inte skall sticka iväg. Om en undersökning är genomförd på ett slumpmässigt urval så kan man dra bra slutsatser på t o m 100 intervjuer. Men under hundra så brukar felmarginalen bli större än skillnaden mellan de olika svarsalternativen.

Självklart är detta en grov förenkling av hur undersökningsbranschen ser ut, men detta räcker för att kunna hantera de enklaste fallen.

Ekot gjorde sina riktlinjer publika under 2013, där förordar Ekot nästan enbart telefonintervjuer. Detta är på många sätt en för hård tolkning, där de satt ribban väldigt högt för att inte råka ta med någon felaktig undersökning. Det hade varit bättre om de snarare fokuserade kring om urvalet var slumpmässigt eller inte, dock vill Ekot samtidigt begränsa antalet undersökningar kraftigt, och med det i åtanke så kan man förstå deras inställning.

Lite mer information om undersökningar finns att läsa här:

Telefon eller webb, urvalet är centralt: https://www.novus.se/vaara-tjaenster/telefon-eller-webb,-urvalet-aer-centralt.aspx

Vad är representativitet: https://www.novus.se/vaara-tjaenster/vad-aer-representativitet.aspx

Hur kan väljarbarometrar skilja sig åt så: https://politikerbloggen.tv4.se/2012/12/12/hur-kan-valjarbarometrar-skilja-sig-sa-mycket-at/

Dåliga undersökningar ger uppseendeväckande resultat: https://www.dn.se/debatt/daliga-undersokningar-ger-uppseendevackande-resultat

Undersökningsbranschen måste ta ansvar för sina mätningar: https://www.medievarlden.se/diskussion/2013/05/varning-for-sjalvrekryterade-paneler

Skandalen har stärkt SD-anhängarna: https://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skandalen-har-starkt-sd-anhangarna_7709264.svd

Om Mediernas granskning av undersökningar: https://www.expressen.se/debatt/visa-felmarginalen-i-valjarbarometrarna/

Torbjörn Sjöström

Gästblogg: Dejtingsajter och Facebookgrupper – så hittar du källor på avstånd

Dagens gästbloggare är Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr från tidningen Byggnadsarbetaren, som grävt om en svensk byggjättes förehavanden i andra länder. De delar med sig av sina erfarenheter av hur man hittar källor i andra länder – online och offline.

På tidningen Byggnadsarbetaren bestämde vi oss för att granska byggföretaget Skanskas utlandsverksamhet. Vi hade några huvudspår klara men började med att bland annat prata med fackliga organisationer och skanna av lokala nyhetsmedier (Google Translate är din vän!) i länder där Skanska är verksamma.

Vi valde sedan att fokusera på en svartlistningsskandal i England och på att arbetare i Peru hade stämt företaget efter att de utsatts för en kidnappning då de arbetade för Skanska. Nu var det knepiga att, från Sverige, hitta fram till relevanta källor i respektive land.

I Peru var arbetarnas advokat en nyckelfigur. Via peruansk webb-tv visste vi hans för- och efternamn samt hur han såg ut men där tog det stopp. Det finns hundratals, kanske tusentals personer med samma namn i Peru. Varken Facebook eller Paginas Amarillas (Gula Sidorna) kunde hitta fram till rätt person. På Google gav en sökning på namnet drygt 2 000 träffar. Förfinade man sökningen genom att lägga till ”AND Lima” i söksträngen krympte resultatet till knappt 300 träffar. Vi gick igenom allihop. Precis när vi höll på att ge upp träffade vi rätt. På en peruansk dejtingsajt hittade vi en bild på den person som vi sett prata i tv. Där stod också hela hans namnföljd (i Sydamerika är det vanligt att man har två efternamn, ett från pappan och ett från mamman). Nu kunde vi hitta honom både på Facebook och i telefonkatalogen.

I England hittade vi fram till berörda personer genom att kontakta en man som lett organiseringen av de svartlistade arbetarna. Vi ringde runt, fick nya nummer och hittade efter hand fram till rätt personer. Men under researcharbetet visade sig också Facebook bortom det egna flödet ovärderligt. Vi hittade en öppen grupp där arbetare som drabbats av svartlistning flitigt diskuterade och ständigt lade upp länkar till brittisk medierapportering, myndigheter och så vidare. Gruppen blev ett nav i researchen. Med hjälp av länkarna där kunde vi enkelt få en bild av historiken och hitta fram till olika förstahandskällor (advokater, myndigheter, rapporter och så vidare). Under hela arbetet med granskningen fungerade gruppen som en nyhetstjänst som hjälpte till att hålla oss uppdaterade. (Vi skrev inte alls själva där, utan agerade fluga på väggen.) Vi hade förstås kunnat göra jobbet utan Facebook, men det hade varit omständligare. Och antagligen hade vi missat vissa guldkorn, så som den enda radiointervjun med frun och medarbetaren till den nu avlidne man som administrerade svartlistningsregistret.

Här kan du läsa reportagen.

Fem tips för att hitta källor på långt avstånd:

1. Välj medier på originalspråk I fallet med de kidnappade Skanska-arbetarna i Peru fanns det två sorters artiklar i svensk press. Först skrev alla tidningar en kortis om att kidnappningen skett och en vecka senare en lika kort nyhet om att gisslan hade släppts. Men en enkel sökning på spanska på nätet gav dussintals artiklar från Peru som fördjupade och följde upp händelserna.

2. Dammsug Internet Människor lämnar ofta betydligt större digitala avtryck än de är medvetna om. Personer kan finnas listade på forum, i gamla rapporter och på andra sociala mötesplatser, som dejtingsajter. Leta efter grupper, inte bara individer, på Facebook om du söker information eller case till något som berör många.

3. Låt det ta tid Det tar längre tid att hitta fram till rätt person när man ska orientera sig i en miljö, eller ett land, som man inte brukar rapportera från. När man väl hittat fram tar det också tid att skapa ett förtroende då man kommer från ett okänt håll för den intervjuade.

4. Chansa lite Till slut är det dags att åka även om jobbet känns läbbigt oplanerat. Vi hittade flera av våra bästa källor på plats, personer som vi inte visste fanns eller inte visste om vi skulle få tag på. Om du ändå reser iväg utomlands; stanna en extra dag så du hinner fånga upp de fynden.

5. Och ett mer generellt tips: Följ upp! Vi har på nyhetsplats under de senaste åren skrivit kort om både att Skanska varit inblandade i svartlistning och att Skanskaanställda arbetare i Peru kidnappats. Men det var, som så ofta, i uppföljningarna de verkliga historierna fanns. Samma sak gäller för intervjupersoner. En person som var engagerad i en fråga för ett par år sedan kan vara en ännu bättre källa i dag.

 

Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr

Lästips: Tidskriften Scoop intervjuar Jenny Berggren om granskningen här.

Gästblogg: Nu blir det svårare vara källkritisk på nätet

Dagens gästbloggare är frilansjournalisten Leo Wallentin, som tidigare bland annat tipsat om hur man tar reda på vem som står bakom en viss sajt på nätet (länk i artikeln), men som nu varnar för att den kanske bästa vägen för svenska sajter snart – försvinner:

image

I sommar försvinner ett av de antagligen mest använda verktygen för reportar och andra som sysslar med källkritik på webben. Från och med den 3 juni är det nämligen inte längre möjligt att se vem som registrerat en viss .se-domän. Åtminstone om den som registrerat är en privatperson eller har enskild firma.

För den som vill sprida information anonymt på webben finns alla möjligheter i världen. Men .se-domänen är en av de toppdomäner som kräver att få veta vem du är när du registrerar ett nytt domännamn. Som besökare har man snabbt kunnat kolla upp vem som står bakom en sajt, genom att gå till iis.se och knappa in domännamnet. Där kan man se att en förment neutral sajt med politisk information i själva verket drivs av en partipolitiskt aktiv person, att ett litet antal personer är inblandade i ett stort antal blufföretag, och så vidare, och så vidare.

Nu har Datainspektionen sagt ifrån om registret över domäner. Stiftelsen för Internetinfrastruktur (IIS), som sköter de svenska domännamnen måste följa personuppgiftslagen, och kan då inte publicera uppgifter som vem som registrerat vilket domän, utan varje persons samtycke. Eftersom IIS inte är en myndighet, blir domänregistreringshandlingarna inte offentliga, utan det öppna registret har varit den enda vägen att komma åt sådan information. Därmed blir det väldigt mycket svårare att ta reda på vem som står bakom en sajt. ”Vi kan göra ett utlämnande enligt PUL”, säger Elisabet Ekstrand jurist på IIS, ”men då krävs att man gör en intresseavvägning”. Då ska alltså intresset av att lämna ut uppgiften vägas mot personens som registrerat domänen integritet. Alternativet, att kräva att alla som registrerar en .se-domän går med på att deras namn går att hitta i en söktjänst, är inget som är uppe till diskussion nu, enligt Elisabet Ekstrand. ”Det skulle behöva ett mer uttryckligt samtycke än vi har i dag”.

Här krockar olika intressen: Skyddet för den enskildas integritet, rätten att vara anonym på nätet, och vårt behov att kunna granska information som sprids till många människor. För alla journalister, studenter och källkritiska privatpersoner är det dåliga nyheter. Lagom tills vi närmar oss supervalåret 2014 blir det svårare för oss att värdera information som sprids på webben.

 

Leo Wallentin

Uppdatering 131023: Det visade sig att det inte blev riktigt så stängt som man fruktade. Däremot måste förfrågningarna numera tas per telefon. Se Anders Nymans kommentar nedan! /mgp

Gästblogg: Den enes hemlighet…

Vi läste hur NSD-reportern Bo Torbjörn Ek skrev på Twitter att han tillämpat en ”gammal metod” med framgång. Vi bad honom utveckla och han ger oss här ett inspirerande vardagsexempel på en funktionell gammal sanning.

Bo Torbjörn Ek, reporter NSD
Bo Torbjörn Ek, reporter NSD

Mejlet från socialförvaltningen ska beskriva hur en vårdtagare gav sig på personalen.

Tanken är att det efter lite handpåläggning ska bli en sidtopp på sexan.

Allt är bokat, och om nu bara registratorn trycker på skicka så är det här klart innan 14.30-fikat.

Men så kommer några sidor som är avmaskerade bortom rimlighetens gräns. Inte ett namn, inte en plats, inte någonting om vad som faktiskt hänt, och här kommer nyhetschefen med en bekymrad rynka i pannan.

”Handlingarna är avidentifierade rörande uppgifter som är hänförliga till socialtjänstsekretessen, 26 kap Offentlighets- och sekretesslagen, OSL. Har ni någon erinran mot det får ni vända er till myndigheten för prövning” hälsar en chefssekreterare.

Men en prövning skulle dra ut på tiden – rejält.

Vad göra?

Hemligt var det.
Hemligt var det.

Använda sig av den gamla sanningen ”det som är hemligt hos en myndighet är offentligt hos en annan”.

I det här fallet är det inte svårt. Rapporterna som beskriver överfallet är skickade från socialförvaltningen till Arbetsmiljöverket. Här sorterar man inte under socialtjänstsekretess – och gör en helt annan bedömning.

Ett telefonsamtal senare finns alla dokument, helt omaskade, i mejlkorgen.

Metoden har använts med framgång av många journalister.

Strular det med att få ut förundersökningen eller häktningspromemorian hos åklagaren? Vänd dig till tingsrätten.

Svårt att få ut Lex Maria-anmälan från landstinget? Ta den från Socialstyrelsen istället.

Ibland tar du ut samma handlingar från flera myndigheter och kan lägga ett pussel av olika uppgifter som leder till det stora avslöjandet.

Ibland ordnar du en topp på sidan sex.

Metoden är densamma.

Det som är hemligt hos en myndighet är offentligt hos en annan.

 

Bo Torbjörn Ek

Har du praktiserat någon klok gammal regel – eller upptäckt något helt nytt? Tveka inte att höra av dig om du vill dela med dig av kunskaperna i en gästblogg!

Gästblogg: Varning för falska pudlar

Dagens gästbloggare är Åsa Avdic, programledare för svt:s Plus och författare till ”Rätt åt dig – så blir du en lyckad konsument” (Ordfront förlag). 2009 nominerades hon till en guldspade för en granskning av den svenska skoldebatten. Hon har stor erfarenhet av att ställa ansvariga till svars – vilket också är temat för gästposten.

Foto: Christian Åslund

Ansvarsutkrävandet är en stor och viktig del av den granskande journalistiken. Att fakta avslöjats, problem formulerats och kritik riktats är ju för all del viktigt, men ofta är reportaget inte fullständigt förrän någon har fått bemöta kritiken och stå till svars för att det blivit som det blivit.

Uttrycket att ”pudla” eller ”göra en pudel” kommer ursprungligen från en situation när dåvarande biståndsminister Jan O Karlsson gjorde en helomvändning apropå sina dubbla löner. Någon ansåg att han i situationen uppförde sig som en pudel som fått en tillsägelse; lade sig på rygg och sprattlade med benen i total underkastelse. Att den vi ställer till svars gör en pudel anses ofta som ett lyckat utfall av ett ansvarsutkrävande, men kanske är vi journalister så förtjusta i pudlar att vi ibland ser pudlar där de inte finns, vilket i sin tur kan betyda att vi lämnar våra ansvarsutkrävandeintervjuer utan att ha fått de svar vi faktiskt kom för. Se därför upp för följande falska pudlar:

1) Den ovidkommande pudeln
Den här är ganska vanlig. Intervjupersonen vill inte ge med sig i sak (eftersom det kanske innebär stora kostnader eller jobbiga prejudikat som gör att fler måste få sina ärenden prövade), men förstår ändå att det efter massiv kritik är klädsamt att idka någon typ av självrannsakan. Då kommer ofta den ovidkommande pudeln. Intervjupersonen ber helt enkelt om ursäkt för någonting helt annat, en formaliadetalj eller något som inte kräver några större eftergifter.

Exempel: ”…Däremot är det möjligt att vi har varit otydliga i vår kommunikation, och det beklagar jag verkligen. Vi strävar ju alltid efter att vara så tydliga som möjligt, och där kan vi säkert bli bättre.”

Analys: Det här är ju något som är helt ofarligt att säga. Få företag strävar efter att bli otydligare i sin kommunikation, och om kommunikationen blir tydligare eller inte är mycket svårt att mäta. Att utlova ett kontinuerligt arbete med tydlighet och be om ursäkt för att det ännu inte är fulländat är fullständigt ofarligt för någon som står till svars.

Åtgärd: För tillbaka intervjun till sakfrågan. Du kom inte för att ställa intervjupersonen till svars för deras långsiktiga kommunikationsplan.

2) Barbapapapudeln
Uttrycket ”att göra en barbapappa” myntades av SvD:s satirtecknarpar Berglin i samband med den granskning av Jan Björklunds skolpolitik ”Kris i skolan” (P1) som jag och Jalal Lalouni genomförde 2008. Att göra en barbapapa är att göra sig så lös och oformlig i kanterna att det är omöjligt att säga om intervjupersonen i fråga har pudlat eller inte.

Exempel: ”Det är möjligt att något jag sa inte var helt korrekt, men det är så länge sedan nu så jag minns inte.”

Analys: Att medge att något man sa någon gång för länge sedan möjligen inte var helt korrekt är inte direkt något högriskprojekt. Att formulera sig så får också intervjuaren att framstå som en omänsklig person med orimliga krav, för vem kan ta ansvar för att allt man sa för flera år sen ska vara helt korrekt?

Åtgärd: Konkretisera. ”Så när du sa (exakt citat) så stämde alltså inte det – varför sa du då så?”. Har budskapet framförts upprepade gånger i olika sammanhang: acceptera inte att personen försöker få det att låta som att tungan slant en gång, utan påpeka det och ställ frågan igen.

3) Utredningspudeln
Att hänvisa till en utredning eller en översyn som pågår eller ska initieras är ju ett känt knep inom politiken. Man signalerar att man tar självrannsakan så långt att man inte nöjer sig med att göra rätt i ett ynka ärende, utan vill förändra hela verksamheten till allas väl.

Exempel: ”Om det är så här är det förstås olyckligt. Men nu är det viktigt att vi tar reda på hur det faktiskt ser ut, och därför ska vi se över det här, och så får vi se vad vi kommer fram till.”

Analys: Det här är ju egentligen ett lysande sätt att slippa göra någonting, samtidigt som intervjupersonen låter som att den tar frågan på största allvar. När journalisten då vill prata om det aktuella fallet framstår hen som barnslig och med dålig impulskontroll ”Vaddå, vill du inte att det ska bli bättre för ALLA?! Nu får du väl lugna dig lite…”

Åtgärd: Pressa personen på vad som ska utredas, när en utredning startar, när den kan förväntas vara klar, vem som ska hålla i den, och – framför allt – vad intervjupersonen under tiden ska göra i det här mer akuta fallet. Glöm inte heller bort den utlovade utredningen, utan återkom kontinuerligt för att ta reda på hur det går. Du har en gratis uppföljning, oavsett om någonting eller ingenting blir utfallet av utredningen.

 

Åsa Avdic

Extra: Statistik-strid om Expressens Lööf-fall

I dag publicerar Expressen en opinionsundersökning som enligt tidningen visar att Annie Lööf får ”sämsta siffran någonsin”. Löpsedeln lyder ”Fritt fall” och i texten preciseras att ”I en ny förtroendemätning från Demoskop får C-ledaren det lägsta resultatet någonsin i företagets mätningar.”

Artikeln har under dagen fått kritik från flera håll, eftersom varken Lööfs förändring – eller någon annan i undersökningen – är statistiskt säkerställd, vilket framgår av tidningens faktaruta.

Bland de som reagerat finns TT:s politiske reporter Owe Nilsson som twittrar kritiskt:

Den kritiska hanteringen av opinionsundersökningar fortgår: ”Fritt fall för Lööf” (”Ingen av förändringarna är statiskt signifikanta”)

En annan som reagerat är frilansjournalisten Ola Wong som skickat följande till Journalisttips:

Statistiskkunskap:

Idag har Expressen en nyhet att INGENTING mätbart har hänt i förtroendet för Annie Lööf. De sätter till det rubriken: ”Sämsta siffran någonsin för Lööf”. Det är en direkt lögn. Om förändringen inte är statistiskt signifikant så är det ingen förändring.

Ola Wong

Jag frågar på Twttter Expressens chefredaktör Thomas Mattsson om tidningen har någon policy för när man använder opinionsförändringar som inte är statistiskt säkerställda (signifikanta). Han svarar, med en bild av faktarutan:

När @expressen redovisar undersökningar anges ex institut, metod,frågeperiod, fråga, ev säkerställt

@mickep2: Ser du något problem i att dra på en förändring som inte är statistiskt säkerställd i detta fall?

@thomasmattsson: Generellt sett får man förhålla sig till en helhetsbild & redovisa återkommande mätningar, tror jag. Viktigt ange parametrarna.

@mickep2: Skulle du säga att ”lägsta resultatet någonsin” är en korrekt formulering om förändringen inte är säkerställd?

@thomasmattsson: Om det är lägsta/högsta uppmätta siffran någonsin så bör ju det anges, förstås, det är säkert relevant för den som är intresserad.

Mediers hantering av statistiskt osäkra undersökningar är ett gammalt diskussionsämne. På mitt eget företag, svt, har vi en policy om opinionsundersökningar som bland annat anger följande:

Kom ihåg att förändringar inom felmarginalen i regel är ointressanta! Tänk på att SVT förlorar i trovärdighet om du redovisar förändringar inom felmarginalen som om de betydde något!
 

Jag tänker dock inte ta gift på att svt – eller jag själv – inte någon gång brutit mot denna återhållsamma policy. Det finns ju också fall där – såvitt jag förstår – ett antal icke-signifikanta förändringar kan bli signifikanta över tid (januari-februari är inte en säker nedgång, men däremot oktober-februari).

Hur resonerar ni på din redaktion kring det statistiskt säkra respektive osäkra? Fyll gärna på i kommentarerna!

Uppdaterat: Expressens reporter Karl-Johan Karlsson har nu kommenterat kritiken mot dagens publicering i sitt Twitterflöde:

Förtroendet är de facto lägst någonsin, stat. säkerst. eller ej. Det är inte förändringen vi kallar lägst någonsin.

Och ”fritt fall” på ettan syftar på kurvan, som visar fallet i flera mätningar i rad, vilket ÄR stat. säkerst.

Kurvan går från 2,77 till 2,01, vilket ju är stat. säkerställt med marginal. Så visst är det fritt fall.

Det är ”fritt fall” och det är lägsta noteringen någonsin. Vi har täckning för dessa påståenden.

Gästblogg: Så hittar du konsumentnyheter

Dagens gästbloggare är Anders Nyman, en av Sveriges mest erfarna konsumentjournalister. Under åtta år har han – först på sajten Cint och sedan med egna Knyt – dagligen letat och lagt upp länkar till nyheter med konsumentanknytning. Det har blivit en del egna artiklar och granskningar också. Här delar han med mig sina råd om på hur man snabbt tar hand om tipset om den lurade konsumenten:

”En kvinna i Ronneby blev nyligen uppringd av en annan kvinna. Samtalet hördes dåligt, men plötsligt tackade kvinnan som ringt upp för kvinnans medverkan och några dagar senare fick hon ett paket med bantningsplåster och en faktura på 49 kronor med posten. Eftersom hon inte beställt något polisanmälde hon företaget, rapporterar BLT i papperstidningen.”

Även om företagsnamnet inte nämns i notisen ovan stod det säkert i polisanmälan. Ta namnet – Healthzone i det här fallet – och gå till: Konsumentverkets diarum – en guldgruva.

Konsumenter som råkar ut för att företag inte följer lagar och regler inom konsumentområdet kan anmäla det till Konsumentverket. Det är naturligtvis bara en minoritet som gör det, men ett oseriöst företag kan ändå snabbt få hundratals anmälningar. Från 1 januari 2011 ligger Konsumentverkets diarium ute på webben.
Här kan man söka på företagsnamn och se ärendemening och tid för anmälningarna. Man får också se diarienumret. Skicka det i ett mejl till konsumentverket@konsumentverket.se för att få ut själva anmälan, som i regel innehåller anmälarens kontaktuppgifter och annan nyttig information, och ibland t o m inscanningar eller skärmdumpar.

Man kan också söka bland verkets tillsynsärenden. Har det anmälda företaget börjat utredas av Konsumentverkets jurister? Begär ut skrivelserna och företagets svar.

Saknar du nyhetstips? Lämna sökrutan tom när du söker, så får du se alla registrerade anmälningar i kronologisk ordning. Det går naturligtvis också utmärkt att ringa till registraturen på Konsumentverket och ställa frågor, tex om anmälningar inom ett visst område.

En sökning på Healthzone i diaret ger 128 anmälningar, från början av 2011 och framåt. Ärendemeningarna visar bland annat på oskäliga avtalsvillkor, utskick av obeställda produkter, vilseledande marknadsföring, och namn på några av företagets produkter: Algodril, Removyl, Cellu-diet. Diariet visar också att ett tillsynsärende inleddes redan 2011.

Du kan också söka rådgivningsärenden i diariet hos EU-finansierade Konsument Europa, som är en del av Konsumentverket. Konsument Europa ger konsumenter personliga råd vid gränsöverskridande handel, och samverkar med andra ECC-kontor i andra EU-länder. Här är ärendemeningen längre och mer beskrivande, exempelvis:

”K blir uppringd av Healthzone, erbjuds present då K ’var så bra kund förut’. K har nu fått ytterligare försändelser och fakturor, trots att något prenumerationsavtal aldrig avtalats.”

Totalt finns 57 ärenden hos Konsument Europa, och alltså nära 200 anmälda fall totalt. Med tanke på anmälningsfrekvensen sannolikt toppen på ett isberg. På bara fem minuter kan notisen alltå växa med mycket matnyttig information till läsarna, utan att ens begära ut några handlingar.

Fler måste-källor för konsumentjournalisten är:

Konsumentvägledningen
Långtifrån alla kommuner har en kommunal konsumentvägledning. Men i de fall den finns är vägledaren en guldgruva för konsumentnyhetsjägaren. Få har så bra koll på konsumenters aktuella problem och de fula företag som härjar – eller juridiken bakom.

Alla konsumentvägledningar för statistik över inkomna ärenden. De flesta är anslutna till Konsumentverkets system Konstat. Varje län ser sin egen statistik. Förhoppningsvis är vägledarna duktiga på att skriva in namn på företag det klagas på, så att de blir sökbara.

Vill man ha vägledarstatistik för hela riket får man ringa Konsumentverket. Konsument Göteborg, en av landets största vägledningar, envisas dock med ett eget statistiksystem och saknas alltså.

Häromveckan var jag själv i Östergötland och föreläste för länets konsumentvägledare. Vi pratade bland annat om att ha rätt och få rätt. Det sistnämnda händer rätt ofta när media tar upp ett fall, även om konsumenten kanske inte ens har rätt formellt sett. Se till att skaffa en kontakt på lokaltidningen rådde jag vägledarna. Det omvända gäller förstås också för journalister!

Konsumenternas rådgivningsbyråer
Även om en lokal konsumentvägledning saknas kan konsumenterna få råd hos någon av branschens oberoende rådgivningsbyråer. Detsamma gäller förstås dig som journalist. Bank och försäkring, el gas och fjärrvärme och tv, telefoni och bredband – alla nås via den här länken.

Allmänna Reklamationsnämnden
Anmälningar hos ARN är offentlig handling. Det är bara att ringa eller mejla och fråga om företag x (eller anmälare x) förekommer i anmälningar eller avgöranden. Dessa går sedan att få ut som pdf. Begär du ut mycket, eller sådant som inte finns inscannat, kan det dock kosta.

Råd & Röns Svarta lista
Företag som inte följer en rekommendation från Allmänna Reklamationsnämnden hamnar på Råd & Röns Svarta lista. Listan uppdateras en gång i halvåret. ”Återfallsförbrytare” markeras särskilt.

DM-nämnden
DM-nämnden är ”en av näringslivets egenåtgärder för god marknadsetik”, som det så fint heter. Hit kan företag som inte sköter sig i direktmarknadsföringen anmälas och granskas. Det gäller tex telemarketing, direktreklam, mobil marknadsföring, sökordsmarknadsföring och e-postmarknadsföring. Påföljden om företaget fälls blir bara ett uttalande, men statistiken är intressant. Och juridiken. Uttalandena finns att läsa på sidan.

Andras artiklar
Du kollar givetvis upp företaget i de artikelarkiv du har tillgång till. Är du en fattig frilans? På Knyt.se finns sammanfattningar och länk till artiklar från 2004 och framåt, med ett uppehåll runt 2010. Från 2011 taggas också allt med olika nyckelord, tex ”skimming”, ”Microsoftbedragare”, ”bilköp”.

Google
Att man kan googla efter konsumenters omdömen och kommentarer, och söka på Facebook efter missnöjesgrupper, säger sig nog självt. I grupper på Facebook kan man t ex hitta case till sin artikel.

”Name and shame”
”Det behövs mer name and shame”, sade konsumentminister Birgitta Ohlsson i en intervju förra året. Själv håller jag med. Det gäller både notiser om vilseledande marknadsföring, skumma företag som dragit pengar från kortkontot, och företag som fällts i ARN. Saknas namnet är notisen glömd så fort som den lästs. Finns namnet med hittas den av sökmotorerna, och konsumenter som letar information får hjälp. Många tidningar har en för mig obegriplig motvilja att nämna namn. Gör det!

Lyssna på experterna
Vissa av konsumentvägledarna i Östergötland hade haft dålig erfarenhet av journalister som stressat igenom en intervju, och sedan i tidningen dagen efter missuppfattat alltihopa. Det är ju konsument-juridik det handlar om, och viktigt att det blir rätt. Var därför frikostig med att låta vägledaren, juristen på Konsumentverket eller vem du nu intervjuat läsa igenom det du tänker publicera. Så undviker du pinsamma misstag.

 

Anders Nyman

Gästblogg: Höj säkerheten i mobilen

I dag kan vi glädjas åt ytterligare en gästpost från Fredrik Laurin på temat smarta appar som kan hjälpa till att höja säkerheten i mobilen:

Här kommer fyra konkreta och enkla tips på hur man kan säkra sin Android.

APG och mailklienten K9
Fungerar (egen erfarenhet) mycket bra hop och ger vanlig PGP-kryptering i Androiden.
Länk här och här.

Redphone – krypterad telefon
Har bägge parter appen blir kommunikationen krypterad. Säkrare än Skype, ingen tredje part har nycklar. Open source. Gratis. Länk här.

Diskkryptering
Android 4 har det under inställningar. Förutsätter att Total Recall for S2 kan köras på Android 4. (Nån som vet hur det är med det nu? Det fungerade INTE när Android 4 kom i våras.) För Galaxy SIII finns det en fungerande Total Recall-app idag. Länk till Total Recall för S2/S3.

TextSecure
Krypterar SMS mellan användare som har appen installerad. Men, nästan lika viktigt: krypterar dessutom alla SMS som förvaras lokalt i telefonen. Ersätter den vanliga SMS appen, men fungerar likadant.
Open source. Gratis. Länk här.

 

Fredrik Laurin

Gästblogg: Våga ringa!

Mitt (Mickes) inlägg Sluta ringa folk väckte en del starka reaktioner i förra veckan. Telefonen är reporterns bästa vän, hävdar Björn Häger som här svarar med ett utdrag ur sin (utmärkta) bok Reporter – en grundbok i journalistik. (Jag tackar Björn, backar en aning från min hårda rubrik – samt konstaterar att just denna gästblogg är ett bra exempel på ett arrangemang som gick bra att få till utan att vi någonsin lyfte luren och pratade med varandra; allt gjordes upp via Twitter och mejl :-))

Uppdraget kan komma från en chef eller från tidningens morgonmöte: ”Ring och ta reda på när kommunstyrelsen ska ha sitt extrasammanträde och vad som står på dagordningen!” Ett sådant uppdrag ska vara lätt även för den reporter som aldrig tidigare bevakat kommunpolitik. Hon sitter inte och väntar på instruktioner om vem hon ska ringa, hon ringer kommunens växel och ber att få prata med ”någon som har hand om kommunstyrelsens sammanträden”. Efter att ha blivit kopplad till flera tjänstemän som inte har en aning, hamnar hon till slut rätt. Och det ska inte ta mer än några minuter.

Så ser vardagen ut för de flesta reportrar. De får uppdrag de aldrig fått förut och det ingår i yrkeskompetensen att ändå hitta rätt.

Räkna med att nio gånger av tio kommer du att hamna fel. Det ingår i jobbet att chansa och ihärdigt bita sig fast i dem man får tag på tills de lämnar ifrån sig ett annat namn du kan ringa till.

Många samtal är också rena kollsamtal, till exempel att ringa det klassiska samtalet till vakthavande befäl hos polisen och fråga om det hänt något. En ambitiös reporter sitter inte sysslolös, utan har alltid en lista framför sig på skrivbordet med saker att kontrollera. Det kan vara att ringa på något långsiktigt projekt som ligger och puttrar, eller att ringa någon kontakt någonstans och bara fråga om de har något på gång.

Du behöver inget särskilt skäl att ringa. Det fina med att vara journalist är att du kan ringa vem som helst och fråga om vad som helst. Det räcker med:

– Hej, jag är journalist och tänkte kunskapa mig lite om det ni håller på med, hur är det med..?

På en timme kan en ihärdig reporter ragga fram en hel lista med nyheter, enbart med telefonens hjälp.

En mästare på detta är journalisten Leif Eriksson som rest runt bland Sveriges Radios lokala kanaler och pratat nyhetsjakt inom ramen för något som kallades Nyhetsverket. Som en gimmick brukar han slå vad med kursdeltagarna om att han inom deras område, på en timme kommer att hitta tio nyheter som de inte känner till.

Det spelar ingen roll om det är i Karlstad eller om det är i Gävle, Jakarta eller Saigon, där han också gjort det. Leif vinner varje gång.

Hans metod är att bläddra i telefonkatalogen och på måfå leta upp företag och institutioner som verkar intressanta. I Karlstad blev det till exempel ett byggbolag, ett fastighetsbolag, sjukhuset, kyrkoförvaltningen och musikteatern.

Sedan ringer han upp chefen och säger att han är på jakt efter något spännande att delge radiolyssnarna. Han frågar vad som upptar chefens tid just nu, nyinvesteringar, nedläggningar, ny konkurrens, utbildningsprojekt, omdaning, nya trender och tendenser i branschen, uppgifter om konkurrenter med mera.

Efter en timme har han alltid en lista på minst tio nyhetsuppslag. När han gjorde det i Karlstad bestod listan bland annat av nyheter om att kyrkans ekonomi är sämre, att den vill anlägga en begravningsplats på ett regementsområde, att över sextusen lägenheter ska få egna kvarterskomposter, att antalet tomma lägenheter minskar, att byggföretaget väntar en stororder, att sjukhuset köpt en röntgenkamera som medför en medicinsk revolution i att ställa diagnoser och att många från kultureliten i Stockholm köar för biljetter till den nya operan…

Redaktionerna Leif besöker får ta över listan och betar sedan av uppslagen ett efter ett i sina nyhetssändningar.

– Metoden fungerar utmärkt. Om du vågar prova så kommer du att bli självförsörjande på egna nyheter. Dessutom blir det originalnyheter som ingen annan har och som inte är utskickade av någon annan, säger Leif Eriksson.


Björn Häger

Gästblogg: Håll koll på kollegan via SMS

Dagens gästbloggare är Fredrik Laurin, flerfaldigt belönad grävare på bl a Uppdrag granskning. Han tipsar om en lösning för den som vill hålla koll på sin kollega, t ex vid inspelningar i potentiellt farliga områden. Efter en incident letade Fredrik efter bra verktyg för detta ändamål, det finns dyra specialtjänster men Fredrik hittade också en Android-app som verkar göra jobbet. Det är en budgetlösning som även fattiga frilansar och snåla småredaktioner kan kosta på sig. Både Fredrik och vi tar gärna emot tips på andra lösningar – fyll på i kommentarsfältet!

För den som bedriver journalistik i riskfyllda områden finns det en flora av professionella ”larm” som innehåller GPS och en GSM-telefon i en specialdesignad låda. Men faktum är att en extra Android-telefon med ett lokalt kontantkort (eller ett svenskt om man har råd…) kan göra samma jobb.

Droidtracker är en gratisapp i en vanlig Androidtelefon. Detta är både en nackdel och en fördel. Blir man av med sin telefon vid en visitering eller liknande, så blir man ju också av med spårningen. (Ha två telefoner!) Fördelen är att den är enkel och billig och gör det som förväntas och inget annat.

Appen tar helt enkelt positionen från telefonens GPS-mottagare och skickar
den i ett eller flera SMS till mottagaren med en länk till Google maps.

Så här kommer du igång:

1. Konfigurera appen.
Enda inställningen som måste göras är ”Activate Lost/Stolen Mode”. Knappa in ett lösenord som startar tvingad spårning.

2. Aktivera ”Använd GPS-satelliter” och ”Använd trådlösa nätverk”.
 Detta görs i Inställningar/Plats och säkerhet.

3. Starta Droidtracker.

Aktiveringsalternativ:

Alt 1. SMS:a ”Where are you? till spårad telefon. Droidtracker svarar med ett positions-SMS efter att mottagaren godkänt spårningen. Positionen har latitud/longitud-koordinater, men också en länk till Google maps där man kan se var telefonen befinner sig.

Alt 2. SMS:a ”Where are you? Every {x} minutes”  (x = minuter) till spårad telefon. Droidtracker svarar med ett nytt positions-SMS varje X minuter efter att mottagaren godkänt spårningen.

Alt 3. SMS:a ”lösenordet” till spårad telefon – tvingar positionsrapport
tillbaka till sändande nummer. Inkommande SMS:et syns på mottagande mobil, men behöver inte kvitteras för att spårningen skall starta.

Alt 4. SMS:a ”lösenordet Every {1} minutes” till spårad telefon – tvingar
positionsrapport en gång i minuten till sändande nummer. Första inkommande SMS:et syns på mottagande mobil, men behöver inte kvitteras för att spårningen skall starta.

Att tänka på:
* Appen måste vara igång. (Men den syns inte om den aktiveras med lösenord.)
* GPS måste vara påslaget (det kan man ställa in att det skall vara hela tiden).
* Att GPS är igång syns på displayen.
* GPS drar mycket ström, räkna inte med mer än någon/några timmars driftstid.
* SMS kostar som vanligt = utomlands kan det bli pengar.
* Den mottagande telefonen måste ha datatrafik påslaget om den skall kunna
se positionen på Google maps = utomlands kan det bli pengar.
* Positions-SMS:en sänds via mobilnätet och den som lyssnar på det kan se
att telefonen skickar positionerna.

 

Fredrik Laurin