Det tar inte lång tid i ett journalistliv innan man får höra det.
Uppmaningen kommer ofta i slutet av ett samtal där en engagerad tipsare försökt förmedla något viktigt men inte riktigt upplever den förväntade responsen från journalisten i andra änden.
Båda parter agerar korrekt utifrån sina förutsättningar. Tipsaren har sett ett mönster eller en koppling som känns så uppenbar och överväldigande att man måste lyfta luren och upplysa den tredje statsmakten om sakernas förhållande. Reportern har en intensiv arbetsdag, dagishämtning och fackmöte som stressar samvetet, men vill ändå ge tipsaren några minuter att komma till saken.
Tyvärr finns ingen omedelbar korrelation mellan intensiteten i ”Ni borde gräva!”-uppmaningen och kvaliteten på tipset. Den värdefullaste tipsaren kan också vara den ödmjukaste, medan den som formulerar sig i rubriker redan innan du fått en syl i vädret kan vara den mest verklighetsfrånvända foliehatten.
Samtal som inleds med ”Vill du ha ett scoop som kommer att fälla regeringen?” brukar sällan avslutas med att reportern delar bedömningen.
Däremot har foliehattarna och de andra helt rätt i den där uppmaningen.
Självklart borde vi gräva mer i det där!
Vi kommer kanske inte att vara överens med tipsaren om vilket håll vi ska gräva åt, men att det finns en rad ämnen som journalister borde gräva i känns svårt att förneka.
Alla rättsskandaler vi om tio år kommer att fråga oss hur vi kunde missa, allt slöseri med offentliga medel som kunde pågå år efter år, felaktigheter begångna av privata företag och organisationer, storskalig övervakning av oskyldiga medborgare, missade larm om stora och små katastrofer…
Självklart kan ingen begära av sig själv att man ska ta sig an allt som borde grävas fram inom alla samhällssektorer samtidigt. För detta sätter dygnets timmar stopp. Liksom för många av oss familjeliv, lunchraster, pubkvällar och schemalagda ledigheter.
Allt det andra behövs förstås för att man ska orka ta sig an de stora projekten. Liksom många ambitiösa granskare mår bra av att då och då variera sig med ett lite enklare, mindre krävande journalistiskt projekt.
Den reporter som inte någon gång kan släppa tanken på nästa stora granskning borde söka vård.
Men den som aldrig känner ett sting av dåligt samvete för de granskningar man inte mäktar med, borde lyssna på några kloka ord nästa gång de dyker upp i telefonen.
Har du sett Arga doktorn? Serien där svt granskar vården genom att låta den engagerade läkaren Björn Bragée hjälpa patienter som hamnat snett.
I deras sista avsnitt (tyvärr bara tillgängligt en månad framåt så skynda att kolla) dyker det faktiskt upp ett litet journalisttips.
Alla journalister har varit med om situationen när en intervjuperson inte vill prata om det enskilda fallet. Det kan vara makthavaren som anser sig förhindrad av sekretess eller beslutsordning, inspektören som oroas för att vederbörande själv kan komma att få ärendet på sitt bord för utredning, eller experten som tycker att det finns mycket att säga på en allmän nivå – men inte gärna kastar sig in i debatten om ett enskilt ärende.
Föreningen grävande journalister visade för några år sedan att ministrar är sällsynt motsträviga till att möta enskilda personer i studiodebatter. Min egen erfarenhet säger att ministrars pressekreterare gärna hänvisar till risken att anklagas för ministerstyre om de uttalar sig om en myndighets hantering av ett ärende – åtminstone så länge de inte själva vill uttala sig om ärendet.
Skälen kan vara mer eller mindre goda, och som reporter kan du agera mer eller mindre skickligt inför situationen.
Jag brukar betona betydelsen av att alltid begära en fullmakt för den enskilde som vill att vi berättar om ett upprörande fall. Utan fullmakt har faktiskt myndighetsföreträdare ofta goda skäl att både avböja intervju och neka utlämnande av allmänna handlingar. Tänk på att fullmakter som rör barn kräver underskrift av båda vårdnadshavarna (om det finns två).
Tänk också på att pressavdelningen ibland kan arbeta i ditt intresse: till skillnad från den ansvarige tjänstemannen förstår de hur illa det ser ut när man vägrar kommentera. De kanske försöker övertyga den ansvarige att ställa upp – eller åtminstone erbjuder dig en alternativ intervjuperson (oftast en högre chef eller presstalespersonen själv). Var dock tydlig med vilka frågor du förväntar dig att kunna ta upp i intervjun – om inte annat så för att undvika den för båda parter genanta situationen att framskickad intervjuperson helt enkelt inte har koll på ämnet.
(Vi talar nu om ansvarsintervjuer. Ingen av dessa strategier är i mina ögon applicerbar på exempelvis en ovillig expert. Experter är ofta tveksamma till att uttala sig eftersom de inte vill basera sin uppfattning på en förenklad mediebild – och således kan det vara en vinnande strategi att erbjuda experten en möjlighet att själv sätta sig in i ärendet genom att ta del av alla relevanta handlingar, ett erbjudande som kan väcka både nyfikenhet och engagemang.)
Ibland måste man acceptera premissen ”inte prata om det enskilda fallet” och då kan man ha lite olika strategier.
En kan vara att försöka ringa in den allmänna, hypotetiska diskussionen så hårt att man i praktiken talar om det enskilda fallet (”Men om vi då föreställer oss ett läge där alla de här skälen föreligger – vad kan det då finnas för anledning att säga nej?”).
Strategin (som delvis förekommer i Arga doktorn-avsnittet) är intelligent men riskfylld. Intervjupersonen förbinder sig inte till någonting genom sina svar (det kan ju alltid finnas ytterligare omständigheter som skiljer ditt hypotetiska exempel från det verkliga) och i värsta fall landar intervjun i ett större frågetecken än den hade i början (Men om det inte ska kunna hända…?), ett du inte kommer att kunna få svar på just eftersom du accepterat att ni inte pratar om det enskilda fallet.
Viktigt är också att vara helt öppen mot publiken med villkoren för intervjun, att det faktiskt är generella frågor även när det låter som att ni diskuterar det enskilda fallet.
Två fräcka lösningar kan vara att låta huvudpersonen själv ringa upp den ansvarige i er närvaro (och med inspelning) för att göra ansvarsintervjun om sitt eget ärende – eller att helt enkelt kuppa in frågorna i den intervju som skulle vara allmän.
Den sista strategin ger nog inga svar men däremot en rätt ilsken intervjuperson, som med rätta kan hävda att ni brutit er överenskommelse. Den bör således – om någonsin – bara användas när detta argument slås ut av ett större och odiskutabelt behov av att ha fått ställa frågorna i en intervju.
(Skilj på förklaringen till agerandet och intervjun. Den förstnämnda både kan och ska vi försöka hitta – och redovisa för publiken – oberoende av intervjuviljan hos den ansvarige. Intervjun syftar till att ställa frågorna som följer av förklaringen – och ge makthavaren en chans att svara med sina egna ord.)
Men Arga doktorn då. Förutom att både testa hypotetisk inringning och pressekreterarhjälp gör de faktiskt i slutet av programmet något jag aldrig sett förut, och som föranleder denna bloggpost.
(Har du inte sett programmet så kolla det nu innan du läser vidare. SPOILER ALERT med andra ord.)
När doktorn i slutet får möta en ansvarig politiker i det landsting som vägrar att remittera patienten till en klinik i ett annat landsting – dit patienten vill komma eftersom han saknar förtroende för sitt eget efter flera missgrepp – så sker intervjun på just villkoret ”inte prata om det enskilda fallet”.
Björn Bragée respekterar detta. I slutet av intervjun påpekar han att han respekterar detta.
Men han påpekar också att det för honom handlar om ett enskilt ärende. En enskild människa. Och han ber att få lämna över en mapp med patientens historia.
Den tar politiken emot. Och strax efter intervjun kommer ett besked på sms, att landstinget efter år av motstånd accepterar en remiss till den andra kliniken.
Det är inte bara fantastisk tv. Det är inte bara en gripande historia och en viktig granskning.
Det är också ett briljant sätt att lösa knuten om det enskilda fallet. Som i detta fall dessutom löste knuten om vården i det enskilda fallet.
Och visst – metoden är nog inte helt tillämplig i varje enkelt nyhetsinslag vi gör. Och den är en sistahandslösning för man får ju fortfarande strängt taget inga svar från den ansvarige. Men i denna typ av journalistik, där man tillåter sig en högre grad av engagemang och lösningsorientering, skulle det förvåna mig om vi inte får se fler mappar överlämnade under de kommande åren.
Och syftet behöver ju faktiskt inte heller vara som i Arga doktorn, att åstadkomma en förändring. Det kan lika gärna handla om att försäkra sig om att den högst ansvarige faktiskt förstår det enskilda fallet.
Även om man inte vill prata om det inför en kamera.
Visst är det en sanning som vi alla känner till om vi bara tänker efter.
Tipsaren har alltid rätt. Och tipsaren har alltid fel.
Jag har uppskattningsvis tagit emot några tusen tips i mina dagar. Aldrig har jag stött på ett som varit helt igenom korrekt ned till sista stavelsen. Å andra sidan skulle jag inte heller våga påstå att något varit hundra procent fel. Där finns alltsom oftast bitar av sanning, också hos rättshaverister och foliehattar.
Okej, det finns tips som är stolliga. Eller som i vart fall kräver en orimlig arbetsbörda att undersöka. Dem rekommenderar jag inte att man går vidare med.
Men de allra flesta tipsen rör sig i ett betydligt mer svårnavigerat landskap runt möjligt, märkligt och osannolikt.
Och huruvida tipset är en story eller inte kan sällan avgöras genom någon slags helhetsbedömning. En sådan riskerar att bli för snäll om du förförs av de bitar som råkar vara korrekta, eller för hård när du upptäcker felaktigheterna. Och framför allt riskerar du att helt missa kärnan.
Mitt tips är att försöka vaska fram den kärna i tipset som om den är korrekt, utgör en story. Och utan vilken det inte är det.
Tipset kan ju nämligen vara fullt av spännande detaljer om hur personalärendet hanterats – men om det inte handlar om kommunalrådets son är det bara ett personalärende bland andra. Och visst kan det vara lite pikant att tjänstemännen gick på ett möte hos företaget – men om företaget inte bjöd på champagne så minskar korruptionsmisstanken radikalt. Och visst kan det vara kittlande att myndigheten gjort ett register över medborgare – men om de inte har den etniska bakgrund som tipset gör gällande blir det svårt att hävda ett case.
När har vi ett case? När finns det en story? Svaret ser naturligtvis olika ut på olika redaktioner, men de flesta journalister brukar ändå kunna skilja den uppenbara rubriken (intressen, påannonsen…) från den omöjliga.
Det är den där uppenbara formuleringen du ska leta efter i det stora krångliga tipset. (Den är tyvärr inte alltid uppenbar förrän du hittat den.) Faktorn som gör storyn – och utan vilken det egentligen inte finns någon story.
När du väl identifierat den faktorn ska du börja söka efter bekräftelse (!). Något som i sin enklaste form består av att den kritiserade motparten medger sakförhållandet.
Facket och arbetsgivaren kan vara totalt oense om orsakerna till att det blivit kaos i rutinerna – men ingen förnekar att det blivit kaos. Regeringen och oppositionen kan ge helt olika bilder av hur man ska värdera den nya siffran i budgeten – men båda parter erkänner att siffran är högre än fjolårets. Myndigheten intygar att man nu avsatt stora resurser till att komma till rätta med bristerna i det hårt kritiserade kösystemet – men kan inte ljuga om vilka problem man haft fram till nu.
Om den ansvariga parten blånekar till det som skulle vara storyns kärna står du inför en utmaning: att antingen acceptera att du inte kommer längre (och eventuellt missar en skandal) eller fundera över andra möjliga vägar att ta reda på sanningshalten. Ibland leder ju summan av stödbevisning i och med din fortsatta granskning (intern dokumentation, fler trovärdiga vittnesmål, en utredning från en extern part…) till att vi publicerar anklagelser även mot ett nekande. Ibland kommer du ingen vart.
Min poäng här är att vi i många fall kan komma betydligt längre bara genom att identifiera storyns kärna. Att kolla ett tips behöver inte (i alla fall inte i det första skedet) handla om att försöka kolla femton olika påståenden. Det räcker med det påstående utan vilket det inte är någon story.
Om det påståendet stämmer spelar det mindre roll att tipsaren fått tre andra uppgifter om bakfoten – och vice versa.
I en granskning jag gjorde för länge sen stod min utredning still i flera veckor därför att tipsaren fått en lokal om bakfoten. Visst hade det hänt det som hänt och visst var det en uppseendeväckande nyhet – som efter publicering fick allvarliga konsekvenser för inblandade – men det hade inte hänt i det rum tipsaren trodde.
Tipsaren har alltid rätt och tipsaren har alltid fel. Uppgiften för den noggranna och effektiva reportern är att hitta den verkliga storyn också om den omges av brus – och släppa icke-storyn också när den lyfts upp av femton fina fakta i detaljerna.
Jag är part i målet (sitter i styrelsen för FGJ och har ett sedan länge känt intresse för granskande journalistik) men struntar högaktningsfullt i detta och brassar på ändå: texten är ett lysande brandtal för granskande journalistik – och för att redaktionerna måste satsa på kompetensutveckling i dessa tider av snabbhet och kristecken:
”Grävande journalistik är tidskrävande och många redaktioner har fallit för frestelsen att enbart fokusera på dagsproduktionen. Man jagar uppdateringar istället för egna exklusiva nyheter. Fler borde istället arbeta långsiktigt genom att stärka kompetensen hos sina medarbetare. Chefernas ovilja att inse värdet hos de egna anställda verkar vara utbredd. När hörde du en chefredaktör eller kanalchef skryta inför sina kollegor om att hen satsar mest i landet på vidareutbildning?”
Även inför den andra artikeln är jag förstås partisk. Den har några veckor på nacken men står sig väl. Precis som den fördjupande granskningen står sig mot de snabba uppdateringarnas hybris. Det är svt:s programdirektör Robert Olsson som skriver i Svenska Dagbladet om svt som samhällets kitt, och om risken med en ensidig fokusering på den ständigt uppdaterade processjournalistiken.
”Men för stark tonvikt på sådan journalistik är otillräckligt ur ett mediepolitiskt perspektiv. Vi kan inte välja bort den sammanhangsskapande och granskande journalistiken, och sociala medier ersätter inte public service demokratiska roll. Vår bas måste vara den redaktörsstyrda journalistiken. Vi måste göra två saker samtidigt.”
En formulering som naturligtvis träffar rätt i hjärtat på mig själv – som ena veckan föreläser om granskande journalistik och nästa om sociala medier. Och därtill försöker praktisera båda på samma gång.
Så – med en hastigt formulerad rekommendation (nästintill flödesartad) om dessa kloka texter om värdet av granskning och fördjupning, önskar jag härmed trevlig helg!
Ett nytt avsnitt av Scrapingskolan är äntligen klart! Och det var verkligen på tiden!
I samband med en kurs på Fojo försvann prestationsångesten för att få ur mig ett nytt avsnitt. I stället byttes den ut mot inspiration – som är en mycket bättre drivkraft.
Det är så roligt att träffa människor som tittat in här och inse att människor faktiskt läser och har glädje av bloggen. Att föreläsaren avslöjade att han ägnat sin föräldraledighet åt att titta igenom Scrapingskolan var helt avgörande för att den här delen kommer just nu.
Här går vi igenom hur man använder Google Refine för att samla ihop information som finns på ett antal webbsidor vars adresser är konstruerade utifrån en speciell mall – till exempel genom en id-kod som finns listad på annan plats.
I bokens exempel handlar det om skolor vars id-nummer finns i Excel-fil på nätet. Den del i webbadressen som unikt identifierar varje skolsida är uppbyggd med hjälp av det speciella id-numret.
Kolla igenom i lugn och ro – och njut av det längsta avsnittet av Scrapingskolan så här långt! (Det är därför det är uppdelat i två delar.)
Särskilt du, Daniel Olsson – tack för inspirationen! Och kursansvarige, Per Nygren! Och alla klasskamrater!
Många gånger slås jag av hur snabbt vi avslutar samtalet med tipsaren.
Personen som ringer redaktionen för att berätta om ett missförhållande på jobbet, i affären eller i utbildningsnämnden.
Vi lyssnar. Vi antecknar. Vi ställer frågor för att förstå vad som hänt. Vi tar kontaktuppgifter och kommer överens om när vi lämpligast kan höras utan att behöva riskera vederbörandes källskydd (samtal till jobbet är förstås big no no om tipset handlar om arbetsplatsen).
Om tipset verkar intressant tar vi det sedan kanske till chefen för en diskussion. Är det något att gå på? Och hur ska vi i så fall hantera det? Hur ska vi ta reda på om det stämmer? Och hur ska vi sedan berätta historien?
Min erfarenhet är att man vinner mycket på att ställa några extra frågor till tipsaren redan vid det första samtalet. Svaren på dessa kan ge en eventuell koll (eller granskning) en rasande skjuts i rätt riktning redan från start – men också skoningslöst avslöja det tips som nog egentligen inte är möjligt att belägga, eller i vart fall ge dig en bild av hur högt berg du måste bestiga för att försöka. En uppgift som din chef kommer att uppskatta stort om du har med dig till mötet.
Jag tror helt enkelt att tipsaren ofta känner till (eller kan ta reda på) betydligt mer än vad vederbörande förstår. Och att det inte alltid är den kunskap som tipsaren spontant vill berätta om, som du har störst nytta av i din fortsatta hantering av tipset.
Här ett gäng frågor som enligt min erfarenhet kan ge enormt stöd om de ställs redan vid det första samtalet:
– Vilka andra personer kan jag tala med om detta? Kontaktuppgifter?
Du nämner sedan förstås inte varifrån du fått kontaktuppgifterna om inte källan vill det. Ni kan tillsammans resonera om hur du ska vinna den nya, potentiella källans förtroende.
– Vilka dokument kan du ta fram? Beslut? Interna informationsmeddelanden? Protokoll? Minnesanteckningar? Mejl?
Tänk på att elektronisk dokumenthantering lämnar spår efter sig. Hellre än att skriva ut det känsliga dokumentet kanske källan ska fotografera det på skärmen med sin privata mobil.
– Vilka uppgifter och dokument bör jag begära ut?
Så specifikt som möjligt. Idealet är en diarieförd handling med en rubrik som inte går att missförstå. Offentlighetsprincipen gäller förstås bara i offentlig förvaltning, men tänk på att ett privat företag eller en organisation också kan ha blivit föremål för handläggning hos t ex en myndighet eller en kommun – exempelvis som ett kontrollärende – och att därmed uppgifter kan finnas tillgängliga via offentliga dokument.
– Vilka svar kommer vi att få från de ansvariga om vi konfronterar dem?
De kommer ju att komma förr eller senare, lika bra att ta ställning till dem nu. Och försvar och förklaringar finns nästan alltid, din uppgift är att bedöma dem i relation till de övriga uppgifterna. Acceptera inte om tipsaren hävdar att ”Nä vi har inte fått nån förklaring!” eller ”De har ju inga argument alls!”
– Om vi till slut skulle bestämma oss för att göra denna story, hur ställer du dig till att framträda själv?
Ställ frågan rakt och tidigt. Historier som helt bygger på tipsarens eget vittnesmål blir omöjliga att hantera om vederbörande inte på något sätt kan tänka sig att medverka, och då riskerar en fortsatt kontakt att bara bli ett slöseri med tid för er båda.
Om personen gärna går ut med namn och bild är situationen enklare – även om du förstås fortfarande måste söka information från så många andra källor som möjligt, och inte minst avkräva källan stödbevisning enligt ovan.
De flesta svar hamnar mitt emellan; källan är öppen för att medverka ”på något sätt”, kanske inte med namn och bild men… I vissa lägen kan det bästa vara att be personen återkomma när vederbörande bestämt sig.
Vilket är ditt bästa tips för kontakten med tipsaren? Fyll på i kommentarerna!
revision, inom redovisning den granskning i efterhand av ett företags eller annan organisations redovisning och förvaltning som görs i syfte att ge upplysning om redovisningens tillförlitlighet och om ledningens sätt att förvalta organisationen.
vision (lat. vi’sio ’syn’, ’uppenbarelse’, av vi’deo ’se’), inom religionsvetenskapen en spontant uppträdande eller i extasen framkallad synupplevelse av en verklighet som av visionären tolkas i religiösa termer.
I den korta dialogen över kaffebordet blottlades en av journalistikens viktigaste gränslinjer. Den mellan den nyhetsjournalistiken och den granskande journalistiken.
Gränslinjen går helt enkelt alltid – just nu.
Granskaren tittar bakåt, nyhetsreportern framåt. För den sistnämnde finns massor av nyheter i framtiden. För granskaren är där tomt.
Känn på rubrikerna: ”Så vill valvinnaren skapa nya jobb”. ”Brottsofferjour kan läggas ned”. ”Nytt projekt ska lyfta förorten”.
Det kan vara jättebra nyheter. Helt hedervärda stories. Stories som handlar om saker som kan hända i framtiden. Inget fel på dem. Men man ska inte blanda ihop dem med granskande journalistik.
Granskaren använder i stället backspegeln. ”Så gick det med valvinnarens jobblöfte”. ”Politikerna svek brottsofferjouren”. ”Förortsprojektet blev ett fiasko”.
Granskning ägnas definitionsmässigt åt det som varit. Granskning är till sin natur bakåtblickande.
Detta beror inte på någon nostalgisk nerv, utan på praktiska begränsningar. Framtiden låter sig svårligen undersökas – åtminstone på samma nivå som gårdagen.
Att kartlägga politikers visioner inför ett val kan vara ett utmärkt och hedervärt journalistiskt projekt. Men visionerna låter sig inte så lätt kontrolleras mot verkligheten. Det är svårt att göra revision på en vision. Det går inte riktigt förrän efter att den blivit verklighet. Eller skulle ha blivit det.
Granskande journalistik handlar i grunden om att ställa orden mot verkligheten. En förutsättning är att det finns en verklighet att ställa orden emot. Ord mot ord kan vara intressant journalistik, men är sällan granskning. (Möjligen om den ena partens ord har tyngd av sanning: vetenskaplig auktoritet, stöd från andra källor osv.)
Mitt tips inför det kommande årets politikbevakning blir därför: gärna vision, men också en rejäl revision!
Kolla inte bara vad de lovar i valet. Kolla vad de lovade i förra valet! Och ställ det mot hur det blev! Kasta dig in i statistiken, granskningsrapporterna och årsredovisningarna. Och låt de gamla visionerna vara din ledstjärna! Se dig som en politikens frivillige revisor – den som kollar om det blev som de sa. Och upplyser väljarna om resultatet.
Och även kartläggningen av årets visioner kan faktiskt ibland göras granskande – till exempel genom att du undersöker vilka faktaantaganden som finns inbyggda i visionen. (”Hallå, er jobbsatsning förutsätter att pengar plockas från fyra andra vällovliga verksamheter, och det utan att det finns någon forskning som stödjer påståendet att detta leder till fler jobb!”)
När du sedan slitit ut dig av att gå igenom sanningen om sysselsättningen, vårdplatserna och företagsklimatet i länet de gångna fyra åren, och initierat konfronterat ansvariga politiker med resultatet – då kan du belöna dig själv med något enklare.
Då ringer du tillbaks till politikern och frågar ”Vad tänker ni göra efter valet då?”
I all enkelhet bröt inslagen mot normen för indignationsreportage: där fanns inte många drabbade, i stället fick ansvarsintervjuerna vara ovanligt bärande. Inte minst i granskningen av den offentliga toaletten.
Jag blev så fruktansvärt förbannad när denna moderna toalett alltid spelade mig ett spratt när jag besökte den för att uträtta mina behov. Och när jag stod där med baken ofrivilligt renspolad mindes jag den pampiga invigningen, de stolta politikerna och avtalet som kommunen gjorde för att få denna ”självtvättande” toalett i utbyte mot reklamplats i hela staden (har du kollat om din kommun har ett sådant avtal?).
Detta ledde till två inslag med ett års mellanrum. Vi hade granskat den här historien. Om avtal, offentlig upphandling och värdet, eller ickevärdet för kommunen. Men nu valde jag dessutom att granska toaletten. Förra sommaren blev detta ett av 24HD:s mest tittade inslag.
Det här är mina tips till vardagsjournalisten:
Var alltså inte rädd för att välja ett banalt ämne. Om du irriterat dig, har andra gjort det. Våga komma med idén för även om redaktören inte hoppar gör tittarna det.
Använd gärna pressmeddelandet. Det får tittaren att känna sig som att de är med bakom kulisserna.
Fundera över pressmeddelanden du får. Kan du vända på det?
Jag vill uppmana alla journalister att låta ansvarsintervjun få ta plats. Jag är riktigt trött på att läsa/se/höra långa, starka historier om människor som drabbats av orättvisor och när jag är som mest förbannad och vill veta vad som kommer hända nu kommer en lite stump på slutet med någon ansvarig som svarar flaska. Ofta skyller vi på utrymme men egentligen handlar det om att prioritera den plats vi har.
Kanske måste du inte alltid ha ett case i inslaget/artikeln? Fungerar inte toaletten, så gör den inte det. Lägg utrymmet på ansvar istället.
Ha alltid med följdfrågor vid ansvarsintervju. Så tittaren vet att du är där.
Se till att få konkreta svar och en tidsbestämd deadline för åtgärd. Om du inte får det, fråga när du kommer få en tidsbestämd deadline för åtgärd – och följ upp.
För dig som gör TV: Promenera eller testa något under tiden du gör ansvarsintervju. I ett samtal känns det lättare att ställa följdfrågor, och att vara tyst. Dessutom blir intervjupersonen både mer avslappnad och ärlig.
Det slutade inte skrivas bra texter om journalistik bara för att det blev sommar.
Och nu syftar jag inte enbart på våra egna poster (ni har väl inte missat gästbloggarna Therése Bergstedt och Jenny Küttim, om vetenskapsrapportering respektive grävresearch) utan också på ett par guldklimpar på andra håll.
I sommar har två framstående journalister skrivit viktigt och pedagogiskt om möjligheter och risker med den (nu-inte-längre-så-)nya digitala tekniken och nätet.
Först nätets mörka sida. Journalisten Sus Andersson är en av Sveriges kunnigaste på IT-säkerhetsområdet. Hon har hos Journalisten.se skrivit en checklista för hur man ska hantera källskyddsfrågorna i en modern mediemiljö.
Det är sju mycket goda tips. Och som en slags kritisk bonus kommer också i slutet ett litet gäng pikanta iakttagelser om några av Sveriges tyngsta mediesajter. (Ja, du vet vilka de är.) (Och ja, efter att ha läst kommer du att prata med din chef om hur ni formulerar er kring ”Tipsa oss!”-uppmaningarna.)
Hon gör det utifrån ett slags digital-journalistiskt folkbildningsideal: Ge mig en dag och jag kan lära ut den kunskap som du behöver för att klara av 80 procent av all datajournalistik som gjorts någonsin, citerar hon världsledande Aron Pilhofers från New York Times.
Sedan ger hon en dryg handfull råd som nog tvingar även den mest inbitne Haldafantast att erkänna: Nej, det var inte raketforskning.
(Om nu raketforskning egentligen är så komplicerat. Nån borde kolla upp det där gamla antagandet.)
Med inspiration inför möjligheterna och klok hantering av riskerna kan vi nu låta hösten komma.
PS: När vi ändå är inne på givande länkar, så kan jag ju inte låta bli att tipsa om att jag själv kommer att hålla en grundkurs i egen granskning i Stockholm den 18 september, på Poppius i Grävande journalisters regi. Anmäl dig gärna så ses vi om några veckor!
”Researchern” är ofta den som sitter inne med mest kunskap. Nörden som samlar och samlar information om allt, men i slutänden kommer knappt en fjärdedel med i reportaget, inslaget eller kartläggningen. Med längre granskningar, som en timmes Dokument inifrån eller 45 minuters Uppdrag granskning, kan det vara lätt att lägga veckor (ja sådan lyx finns): på intressanta personer, dokument, påståenden eller jakt på offentliga handlingar – som i slutet på produktionen glöms bort. Därför gäller det att vara strukturerad i sin research.
Här är mina 10 bästa tips för lyckad research:
1) PRODUKTIONSPLAN
Alla journalistiska historier börjar med en idé eller en undran, något som du reagerat över och som du och/eller din redaktör instinktivt känner inte stämmer och blir nyfikna på.
Skriv en enkel produktionsplan. Formulera enkelt vad du vill ta reda på. Enklast är att ställa upp en hypotes: stämmer detta eller inte? Sedan fortsätta med de klassiska journalistiska frågorna. Varför stämmer det? Hur kommer det sig och vad eller vilka kan hjälpa mig att berätta detta?
Fyll på med ett datum för när repet ska sändas eller tryckas. Samt vem som ska ställas till svars för de slutsatser som du kommit fram till.
Arbeta sedan fram baklänges. Jag brukar ofta sätta upp en maxplan, ”om allt går perfekt ska jag sända detta datum, och för att inte orsaka nyfikenhet ska jag lägga alla mina konfrontationsintervjuer under slutproduktionens sista veckor, precis innan sändning.”
Genom ett fåtal enkla frågor kan jag sedan strukturera mitt arbetssätt. Och genom att helt enkelt föra in vad jag behöver ha belagt fram till dess att huvudpersonen ska konfronteras och programmet sändas.
På så vis ser jag hur mycket tid som finns för att läsa in mig på ett ämne.
2) INLÄSNING - den med mest kunskap vinner
Inläsning är i regel den största arbetsbördan oavsett om det gäller ett så uppmärksammat fall som Thomas Quick, eller om det gäller hur ett företag som McDonalds fungerar.
En research brukar traditionellt även handla om att inhämta material vilket kan ta mycket lång tid, speciellt om man ska vara heltäckande. Detta kan vara att exempelvis ta del av beslut i alla kommuner, eller beställa fram alla tingsrättsdomar under en viss brottsrubricering under ett visst antal år. Eller att prata med många olika källor om missförhållanden på arbetet.
Det absolut viktigaste under en inläsning är att glömma produktionsplanen med den redan i förväg uppställda frågan. Det vill säga: du kan inte vara tesdrivande i en research. Om du redan är inställd på vad du letar efter kommer det som är mest uppseendeväckande glida dig förbi. Detta lärde jag mig tydligt i arbetet med Thomas Quick-dokumentärerna som sändes 2008/2009. Om vi enbart analyserat själva förundersökningarna hade vi aldrig nått i hamn. Vi hade enkelt kunna konstatera att Quicks utsagor förändrades i olika förhör: från att inget veta om mordfallen i de första förhören, till att i slutet, inför åtal, ha en sammanhängande berättelse.
Vi hade kunnat konstatera att han ljög, och att han på något vis succesivt justerat sin berättelse så till den grad att han till och med blev fälld utan teknisk bevisning och vittnesutpekande. Men hela bilden framkom först när vi förutsättningslöst även tittade på andra samtida dokument.
En viktig pusselbit i fallet Quick var medierna, speciellt tidningsartiklar. När vi samtidigt analyserade vad som stod i tidningarna under tidsperioden för förhören och lade de uppgifterna jämte de som framkom i polisförundersökningen, kunde vi enkelt se att Quick aldrig kom med några egna unika uppgifter. Allt som han förde fram som betraktades som stödbevisning -alltså indicier – var redan känt i tidningar eller förekom i den ursprungliga förundersökningen. Han hade alltså inte den kännedom om morden som han som gärningsman borde ha haft.
3) ARBETSDAGBOK
Rättsskandaler som Thomas Quick tar tid. För att inte misströsta brukar jag därför alltid skriva en arbetsdagbok. Varje dag, oavsett hur trött jag är efter dagens slut skriver jag ned vad som hänt just denna dag. Ibland står det bara ”JÄKLA SKIT” och ibland långa redovisningar av dagens skördade frukter, kanske länkar jag till en lång transkribering av en nyckelintervju (då brukar jag avsluta Excelrutan, med en smilegubbe ;).
Ja, jag använder Excel: två kolumner, mycket enkelt. En med dagens datum och en med resultat. Händer det mycket på en dag blir det många rutor med samma datum. Efter 7, 9 eller 12 månader med ett reportage kan man lätt glömma vad som hände månad ett. Genom arbetsdagboken kan jag hålla reda på vad som hänt i projektet: vilka jag pratat med, vilka kontakter på myndigheterna som är bäst uppgiftslämnare, vilka källor som bäst skulle lämpa sig i slutproduktion, vart man hört ett visst namn dyka upp förut osv.
Men kanske viktigare är arbetsdagboken, för att få en EGO BOOST: wow titta vad jag arbetat! När man jobbar med längre produktioner bortanför nyhetsbruset kan man lätt bli nedslagen eftersom det dröjer så länge innan man ser resultatet av sin research.
4) DELMÅL
Därför gäller det att ha DELMÅL, vilket är det viktigaste i en produktionsplan. Ett delmål kan vara allt från att få tag i en viss intervjuperson, eller att skapa en tillförlitlig relation med en källa. Det kan vara att skriva en slagkraftig begäran om offentlig handling som gör att myndigheten lämnar ut just det specifika pappret/videon/ljudfilen som i slutproduktionen kan vara helt avgörande för slagkraften i ett journalistiskt reportage. Ju tätare delmål du har desto mer framsteg kommer du känna att Researchen ger dig.
5) TIDSLINJE – Älskade Excel
Research handlar ofta om att hitta mönster i olika strukturer, eller att se hur relationer hänger samman. Det absolut enklaste sättet att hålla reda på kronologisk utvecklingen i ett mordfall, en börskrasch, ett stort företagsköp, en tidsanda eller you name it: är en basic tidslinje. Åter igen använder jag mig oftast av Excel, även om jag testat många mindmaping-program och stora dyra avancerade databaser.
Min första kolumn är alltid DATUM (följt av andra kolumner relevanta för just det specifika projektet). Vanligtvis är kolumn två en kort rubrik på händelsen, följt av en tredje kolumn med källhänvisningar som i sin tur är hyperlinkade i Excelen (dvs jag länkar dokumentet i Excelarket så jag enkelt kan klicka i kolumn tre för att direkt komma till originalkällan). Originalkällan kan exempelvis vara en ljudfil, en pdf eller ett word-dokument.
Kolumnerna kan givetvis bli oändliga, men också vara ett redskap för dig i översynen. Utöver dessa tre baskolumnerna brukar jag även ha en KÄLLTYPs-kolumn. Ex i Quick, hade jag en kolumn för uppgifter från MEDIA, en kolumn för uppgifter från POLISUTREDNINGEN, en kolumn för uppgifter ur Sture Bergwalls JOURNAL. Ju mer jag läste desto mer kunskap fick jag, och desto mer utökades Excelarket.
Fördelen med att vara noggrann i sin första struktur är att det blir lättare att sortera bland informationen under resans gång. Genom detta upplägg kunde jag i arbetet med Quick välja att ”bara” titta på förloppet under polisutredningen, eller se ur det mediala perspektivet. Eller för den delen utifrån terapin. Dessutom kunde jag med en enkel tryckning, dölj/visa, följa alla tre utvecklingarna samtidigt.
6) SCANNING
För att lätt strukturera research behöver allt material vara digitalt och även OCR:at, det vill säga sökbart. Jag brukar använda mig dels av en scanner med inbyggt OCR-funktion. Men även av Adobe Professionell-programmen, där det går att OCR:a hela dokumentet med ett enkelt högerklick. Adobe Professionell-serien är även bra för att stryka under i pdf samt kommentera och markera viktiga nyckelpunkter. Detta är speciellt tacksamt när man delar databas eller research med redaktör, medproducent eller producent. På så vis kan man följa varandras tankar utifrån samma material.
7) EN OCH SAMMA MAPP
Ett misstag man ofta gör är att ha för komplicerad mappstruktur. En mapp för varje person, händelse, myndighet eller källtyp. Om man döljer sitt material i för många mappar är det svårt att hitta tillbaka till dokumentet du vet finns där, men som gömt sig. Ju färre mappar, ibland bara en mapp, desto lättare att söka och hitta vad du letar efter. Det räcker att enbart veta delar av filnamn eller filtypen. Mina filnamn brukar alltid innehålla sökord från min tidslinje, det vill säga främst DATUM, men även källtyp och kort rubrik.
8) LOGGA ALLT!
Jag vet att det låter otroligt tråkigt men det är sååå värt i slutändan. Även om man inte arbetar med TV: att ha allt loggat innebär att allt är sökbart. Det gör det enkelt att via sökmotorn på datorn hitta kopplingar mellan intervjupersoner som du inte trodde fanns. Kanske har deras vägar mötts innan i ett annat sammanhang. Kanske hade de samma mentor, delade semesterort osv.
9) EGNA PM – Våga dra slutsatser
Kolumn fyra i mina Excelark brukar bestå av en länk till ett enkelt Word-dokument där jag med mina egna ord sammanfattar vad jag kommit fram till gällande en viss händelse. Dokumentet är ofta enbart döpt med en siffra. Detta ark är superbra när minnet ibland sviktar och man inte kan förstå varför vissa händelser ska hänga ihop. Det är som små korta manusavsnitt där jag redan i researchen skriver ner hur jag vill berätta denna research i slutproduktion. I exempelvis Quickgrävet skrevs många PM som analyserade redigerade polisvideos jämfört med det skrivna protokollet, för att enkelt kunna visa vad som klippts bort ur originalet innan det presenterades för domstolen.
10) SKEPSIS – Researcherns grundinställning
Skeptiker bör man vara. Allt måste dubbel-och trippelkollas. Inte bara inför sändning, utan även under grävets gång, för om du har fel information i första ledet kommer du inte vidare i andra ledet. Det blir lättare om du har ett system som fungerar för dig. Mina tips ovan har hjälpt mig under årens lopp.
Kom ihåg att verkligheten aldrig är svart eller vit. Människor har många gånger inget ont uppsåt. Konspirationsteorier är just Konspirationsteorier. Förklarningarna bakom de största skandalerna är oftast mänskliga. En riktlinje som är bra att ha i ryggen är ENKELHETSPRINCIPEN: skala av alla utsvävningar och svåra problemförklaringsmodeller. Kvar blir kärnan och förmodligen anledningen. Verkligheten är ofta simplare än vad man tror – det handlar bara om att ingen har ställt rätt fråga. Inte förrän du dök upp vill säga.
Lycka till och kom ihåg att reportern aldrig är bättre än sin research!
