Kategori: Granskningen

Tio granskningar du grejar i sommar

Sommaren är ju en svår årstid för journalisten. I alla fall för den journalist som sitter och väntar på nyheter. Ofta händer ingenting, eller åtminstone mycket lite som man med någon slags heder i kroppen kan kalla nyheter. (Snarare än heta nyheter är de kalla. Då ska man inte kalla dem heta. De ska heta kalla.) (Förlåt…)

En vanlig utväg är att ta icke-nyheter och upphöja dem till riktiga nyheter. Ett slags låtsas-nyheter där en ekologisk marknad plötsligt ges tyngd som en naturkatastrof och en lokal talangjakt motiverar uppslag i nivå med besök av en internationell stjärnartist.

En roligare utväg är att själv hitta nyheterna, genom egen jakt och granskning.

För en vecka sedan gav vi sex tips för nyhetsjakt om sommaren. Posten spreds snabbt och hamnade enligt uppgift på flera redaktionsväggar. Styrkta av detta går vi nu vidare med ett gäng ännu mer konkreta tips på hur du hittar egna stories i sommartid.

Detta är kartläggningar, genomgångar och granskningar som går att göra oavsett semestertider – och som bär goda chanser att resultera i allt från en tung toppartikel till en veckolång reportageserie.

1) Kolla kontrollmyndigheten!
Sverige har många kontrollmyndigheter, vars beslut kan vara en guldgruva för den granskande reportern oavsett om de slår hårt eller inte alls mot sina kontrollobjekt.

Jag minns själv hur överraskad jag blev när jag för många år sedan upptäckte Veterinära ansvarsnämnden via en oansenlig länk på Jordbruksverkets hemsida. Jag förstod att de prickade och tog legitimationen från veterinärer som misskött sig, och bestämde mig för att göra storyn om alla veterinärer som blivit av med legitimationen under de gångna åren. Jag hann nästan bli lite besviken när jag fick det tjocka kuvertet med beslut och konstaterade att ingen blivit fråntagen legitimationen trots rader av felaktigheter i yrkesutövningen. Tills jag insåg att det förstås var själva storyn…

(En vecka senare hade vi gjort en klassisk trestegsraket med början i ömmande case, upptrappning med fördjupad granskning, arga reaktioner och tillsvarsintervju – och avslutning med ministerlöfte om förändring.)

Man behöver inte heller inskränka sig till nationella enskilda myndigheter typ Skolinspektionen eller Veterinära ansvarsnämnden. Länsstyrelserna kontrollerar en stor del av kommunarnas verksamhet, kommuner ska hålla koll på företag etc.

2) Samla exemplen!
Folk fortsätter fara illa under sommaren. Missförhållanden tar inte semester.

Enstaka historier där den drabbade inte själv kontaktat en redaktion blir sällan mer än en notis i tidningen eller ett telegram i tv. En felbehandling har lett till en anmälan. Ett bolag har fått smäll på fingrarna av Allmänna reklamationsnämnden, en skola uppläxning från Skolinspektionen.

Någonstans efter det tredje exemplet inom samma genre vaknar den granskande reportern. Bakom telegram och notiser finns ju dokument och människor som är möjliga att kontakta. Bakom upprepade problem anas ett mönster.

Om de offentliga handlingarna är avidentiferade kan du använda våra metoder för att hitta case som kan tänka sig berätta. Den direkt drabbade personen kanske inte själv tagit upp sin situation, men en vän eller anhörig kan ha vädrat ilskan i en bloggpost eller Facebookgrupp.

Min erfarenhet är också att många personer gärna berättar om sin situation även om de inte gått ut på eget initiativ – och att enda skälet till att de hittills inte gjort det helt enkelt är att de inte fått frågan!

Som reporter ställer du den frågan. Den enskilda berättelsen ger liv och känslor åt misstänkta systemfel och strukturella missförhållanden, som uppenbarat sig när du samlat ihop ärendena du började ana när du läste det tredje nyhetstelegrammet.

(Och svar nej, allt behöver inte vara blodigt allvar. En sommardag för några år sedan toppades Rapports huvudsändning av ett långt reportage om hur Svenska kyrkan runtom i landet börjat söka nya inkomstkällor i takt med att medlemsintäkterna sinade. Det var allt från dagis till sågverk – exempel som reportern snappat upp från olika inslag i svt:s regionala nyheter under de gångna veckorna, men där den samlade bilden visade något mer och större än de enskilda fallen.)

 

3) Skicka ut frågan!
Med en enkel kommunenkät får du en bas av kunskap som kan ge en hel serie artiklar eller inslag under sommaren. Hur skiljer sig de lokala ordningsreglerna för vindrickande i parkerna? Har kommunen en jämställdhetsplan med lönekartläggning? Vad har högsta tjänstemännen för förmåner? Vad fick förvaltningarnas senaste personalfester kosta?…

Det finns många frågor där svaren kan skapa intresse och reaktioner även under de varma sommarmånaderna (eller just då!). Och där kommunen kan och ska leverera svar även om ordinarie ansvariga är på semester.

(Tänk dock på mejlenkätens grundregel: testa frågorna på tre innan du skickar till 30! Annars är risken stor att du får svar fulla med motfrågor och svar som inte kan jämföras.)

(Mer om mejlenkäter har skrivits här.)

4) Hitta handlingarna!
Vilken story man än väljer, så kan man vara säker på att det finns pusselbitar som saknas. Perspektiv som aldrig kommit fram, fakta som förblivit fördolda.

Chansen är stor att dessa nya beståndsdelar står att finna någonstans där redaktionen faktiskt inte tittat – nämligen i dokumenten.

Jag ser ofta exempel på att reportrar gör sig alldeles för beroende av muntliga källor. I synnerhet vi som jobbar med etermedier; tillgången till ”nån att synka” kan i värsta fall avgöra storyns öde, samtidigt som ingen ens tänkt tanken att ta reda på vad som faktiskt finns dokumenterat och tillgängligt i skrift. (Jag har också flera gånger konstaterat att dokumentet kan vara en utmärkt nyckel till att få intervjupersonen att berätta mera – oavsett om det handlar om en motvillig makthavare, villig vevare eller extremnervös expert så blir intervjun bättre när de vet att du vet vad de redan skrivit i ämnet.)

Testa själv! Om det finns få handlingar – se till att begära ut alla. Om det finns väldigt många – begär ut listan och gör ett urval från vad som verkar mest spännande.

Och missa inte mejlen! Det är långtifrån givet att tjänstemän och politiker valt att diarieföra allt som har med ärendet att göra. Därför begär du att få ta del av de centrala spelarnas in- och utboxar, för att sedan fortsätta med en begäran om de mejl vars rubriker verkar intressanta. Fler än en gång har mejlkonversationer lämnat viktiga bidrag till journalistiska historieskrivningar i stort eller smått; från tunga kartläggningar av ”spelet bakom kulisserna” (Eskilstuna-Kurirens Mathias Ståhle vann en guldspade för den här granskningen av Vänsterpartiet 2008) till färgstarka detaljer och pikanta formuleringar.

5) Ta hem avvikelserapporterna!
Det har skrivts förr men det förtjänar upprepning: när någonting går fel kommer någon att tvingas skriva en rapport som måste skickas någonstans. De rapporterna kan vara en guldgruva för den granskande reportern!

Om du intervjuar kommunens restauranginspektör kommer du att få allmäna svar om hygienen på krogarna. När du begär ut rapporterna får du detaljerna om det ruttna köttet i det skitiga köket.

Samma sak gäller brister i förskolan, i äldreomsorgen eller kriminalvården. Gör en fem minuters hjärnstorm på redaktionen och ni kommer att komma på ämnet där varken ni eller konkurrenten varit förr – eller ämnet ni trodde var genomtröskat men där avvikelserapporterna ligger oupptäckta.

(Mitt eget tydligaste exempel: rapporterna om rymningar från svenska fängelser som visade på systematiska brister som Kriminalvården själv missat – en tvådagarsgranskning som finns förevigad av svt:s Öppet arkiv: del 1 och del 2.)

6) Testa ett påstående!
Fick kommunalrådet kritik för sitt utspel i juni? Nu har ni tid att reda ut vad som är sant i ämnet. Vad påstod landstingsrådet i våras om sjukhusbemanningen? Räkna på om det var rätt.

Makthavarens minne är ofta kort och selektivt. En journalistik som bara fokuserar på vad makthavaren vill göra från och med nu missar en viktig del av uppdraget – att granska utsagorna om hur verkligheten faktiskt ser ur.

Känns det svårt att välja makthavare och påstående? Använd tipset från vår förra post: kolla vem som är i tjänst! Vederbörande måste naturligtvis få möjlighet att försvara sig när ni hittar skillnaderna mellan deras påståenden och verkligheten, och jobbet blir förstås mer spännande om personen kan intervjuas på plats och inte bara på telefon från något semesterparadis.

7) Gör egen statistik!
Ja, journalister är ofta livrädda för siffror. På ett sätt är rädslan befogad eftersom det ofta blir fel när journalister befattar sig med siffror och statistik.

Men det borde inte hindra oss från att göra bra saker. I dag erbjuder nätet lysande resurser för den intresserade, från SCB:s databaser – över allt från inkomster och arbetslöshet till vilka namn som är de populäraste för nyfödda i olika delar av Sverige – till Google Trends – som jag själv upptäckte så sent som härom veckan (tack vare en lysande föreläsning av Andreas Ekström i Almedalen) där man kan följa och jämföra intresset för olika sökbegrepp på Google.

Ja, all statistik bör tolkas med försiktighet och noggrannhet. Ta hjälp av experter – ett samtal till SCB eller BRÅ är inte bara en säkerhetsåtgärd för att undvika missförstånd, utan kan också bidra till förståelse och exakthet i formuleringarna kring vad man faktiskt upptäckt. (”Fler anmälningar” behöver inte betyda ”Fler brott” – eller ens ”Fler anmäler” – men kan förstås ändå vara en nyhet.) (Och nej, antalet googlingar i Trends säger inte mer än att många googlat på ett visst begrepp vid en viss tidpunkt. )

Kom ihåg möjligheten att begära ut opublicerade siffror! Bara för att det inte skrivits något pressmeddelande om den lokala utvecklingen av försörjningsstödet eller användningen av ROT- och RUT-avdrag i länet så betyder det inte att uppgifterna inte finns.

Nu är dessutom den tid på året då många samhällsaktörer själva börjar sammanställa halvårssiffror över sin verksamhet. Jobbet kanske redan är gjort – och bara väntar på sin reporter!

8) Följ upp det som inte hände!
De flesta redaktioner brukar försöka få till någon typ av ”Vad hände sen?”-journalistik på sommaren. Man kollar vilka som var de stora nyheterna för ett, tre eller tio år sedan, och återvänder sedan till ämnet och någon eller några av huvudpersonerna.

Det är en utmärkt metod för att hitta stories i sommarvärmen (och blev ett bra tips i en av kommentarerna till vår förra post!) men riskerar ibland att landa i lite väl enkla ”Nu är det bättre”-vinklar.

Det sker inte nödvändigtvis för att vi faktiskt kan slå fast att det blivit bättre utan för att vi i ett ögonblick av slapphet ställer frågan till personer som har ett intresse av att ge en positiv bild. (”Hej kritiserade verksamheten, har ni fortfarande kris?”)

Fundera i stället över hur ni på riktigt kan mäta utvecklingen. Går det att avläsa något ur antalet anmälningar eller klagomål, eller finns det kanske en kontrollmyndighet som gjort inspektioner under tiden som gått, eller…?

Viktigast här: kolla vad som inte hänt sedan den stora uppmärksamheten. Låt inte nuet styra frågan om vad som borde gjorts (”Jo, vi var kritiserade, men vi har ju vidtagit massor av åtgärder!!”), utan gå tillbaks till vad som faktiskt sades då: vilka var löftena och utredningsförslagen som alla då såg som nödvändiga? (”Menar du att vi skulle ha skjutit till pengar också??!!?”)

Det är lite win-win för reportern här. Antingen visar det sig att utvecklingen faktiskt brutits, vilket förstås är en nyhet, eller så avstannade allt när strålkastarna vändes bort. Det viktiga är att du så långt som möjligt försöker skaffa dig en egen bild av utvecklingen – och inte bara blir mikrofonhållare åt ansvariga som aldrig kommer att säga annat än att allt blivit bättre. (Och som strängt taget aldrig erkände att det var kris för ett år sen heller.)

Naturligtvis åker vi och träffar människor också, helst alla tänkbara parter, men vi gör det mot en fond av fakta, inte med en föreställning om att tre svar på ”Bättre?”-frågor ger oss hela sanningen om vad som hänt sen sist.

9) Kolla årsredovisningen!
Det företag ni kollade i våras hade då fortfarande inte lämnat in årsredovisningen för föregående verksamhetsår. Ni tänkte då att ni skulle kolla senare.

Nu är senare.

Tänk på att det inte bara är intressant med det halvskumma bolaget som sålde skräp till pensionärer. Lika intressant är dataspelsföretaget som spådde sig självt en lysande framtid när det drog igång för två år sedan – eller för den delen kommunens helägda bolag där en stor del av verksamheten placerats. Eller de lokala friskolornas bolag, eller…

Förutom bolagets ekonomiska utveckling kan en årsredovisning innehålla flera andra typer av spännande information: allt från ersättningar till styrelse och vd och könsfördelningen bland personalen till signaler om framtida utveckling av verksamheten. (Lär dig genomskåda kodorden bara: om det ser ljust ut är det oftast ledningens förtjänst – finns det mörka moln på himlen är det marknadens fel.)

10) Spara reklamen!
De kommersiella budskapen tar inte semester – och det bör inte den granskande konsumentjournalistiken göra heller!

På 90-talet gjorde jag flera lokala granskningar som helt byggde på att jag själv sparade reklam – och jämförde påstådda ”Tidigare pris”-uppgifter med hur de tidigare priserna faktiskt varit, eller i efterhand granskade påståenden av typen ”Priserna gäller bara i dag” som syftade till att stressa fram inköp helt i onödan.

I dag bör uppmaningen också tolkas digitalt. Alla annonsörer satsar på webben – och tillfälliga webb-erbjudanden kan vara lika omöjliga att hitta i efterhand som ett kastat reklamblad på 90-talet.

Lär dig dumpa skärmar (om du inte kan det så läs våra tips) – och pröva alla påståenden om specialerbjudanden, tillfälliga superpriser och fantastiska chanser.

Och försök upprätthålla tanken att allt faktiskt kan prövas. En sommar för flera år sedan blev jag inblandad i en granskning där ett företag listade namngivna vinnare i sina webbannonser. Vi hade fått tips om att uppgifterna var fejkade och funderade länge på hur vi skulle kunna kolla det. Till slut hittade vi ett ovanligt namn bland vinnarna. Tre dagar senare hade vi lyckats kontakta samtliga innehavare av detta namn, och frågat om de vunnit något hos företaget i fråga. Det hade ingen, och kontrollen blev en effektiv punktering av bolagets utfästelser.

Glöm inte att sedan försöka konfrontera de ansvariga. Inte bara för att de förstås ska få svara med sina bästa argument, utan också för att ansvarsintervjuer om reklampåståenden ibland kan få ett direkt underhållningsvärde.

(Och läs Anders Nymans gästblogg om konsumetnyheter och -granskningar!)

Vilka är dina bästa sommarjobb? Dela med dig i kommentarerna!

Sex heta tips: så fixar du egna nyheter i sommarvärmen

Efter Almedalen går en stor del av det offentliga Sverige ner på sparlåga. Sannolikheten ökar plötsligt dramatiskt att den ansvarige politiken är på semester, kunnigaste tjänstemannen inte nås förrän om en månad och pressekreteraren på det stora företaget ursäktar sin okunskap med att vederbörande är vikariens vikarie.

Ett till synes hopplöst läge för kvalificerad nyhetsjakt, men inte alls ett ohanterligt läge.

Det går utmärkt att bedriva egen journalistik inom viktiga ämnesområden också under årets varmaste veckor. Det handlar bara om att tänka efter lite extra innan man börjar.

Därför här – våra bästa tips för nyhetsjakt i sommartid:

1) Välj ämnen som inte tar semester! Om du funderat på en kartläggning av tillgänglighet för funktionshindrade, en genomgång av läget för de lokala friskolorna samt en granskning av matsnusket på restaurangerna så skulle jag rekommendera dig att spara skolorna. För även om du (med hjälp av våra övriga tips) lyckas hitta rader av anmärkningsvärda uppgifter med både nyhetsvärde och allmänintresse, så kommer du att få problem med både intervjuer, miljöer och bilder. Skolorna är stängda, lärarna har semester och eleverna sommarlov.

Visst, får du ett tips om att den mest ansedde rektorn förskingrat pengar så bör det kollas direkt oavsett årstid, men om du väljer mer ämnesmässigt så kan skolorna utan problem vänta till hösten.

2) Välj fenomen med många påverkade! (Vilket inte behöver betyda ”sommarfylleriet”.) (Även om detta kan vara ett exempel.)

Du vill kunna hitta folk som berörs av din nyhet, och sannolikheten att du hittar en sådan är större ju större gruppen är.

Detta betyder förstås inte att du ska välja bort angelägna nyheter som gäller små grupper till förmån för meningslösheter som berör flera. Men om du vill ge dig på ett ämne med väldigt få direkt berörda bör du satsa extra mycket krut på att tidigt försäkra dig om att du har ett möjligt case som håller och ställer upp. (Eller att du har en arbetsledare som håller med dig om att ämnet är så angeläget att storyn klarar sig även utan case.)

3) Bygg från caset! Vilket kan vara ett sätt att vända på frågeställningarna 1 och 2: i stället för att leta människor utifrån ett ämne så väljer du story utifrån de personer du redan har tillgång till.

Varje redaktion har en outnyttjad guldgruva i form av alla de personer som själva hört av sig med sina berättelser. Min erfarenhet är att vi generellt är rätt dåliga på att använda den guldgruvan, något som under sommaren inte längre kan försvaras med det klassiska argumentet att det finns ett sådant flöde av utifrån-nyheter (pressmeddelanden, händelsenyheter och andra redaktioners nyheter) att vi aldrig behöver göra någon djupdykning i mejlkorgen. Den tid på året då det är extra svårt att hitta personer till våra stories kanske det kan vara läge att bygga en story utifrån en person i stället.

Så in i mejlboxen och leta! I din egen och/eller redaktionens. Det tar inte lång tid innan du hittar en potentiell guldklimp, och om tipset bara är någorlunda färskt och berättelsen någorlunda solid kan du ha skakat liv i sommarens stora scoop.

4) Be om berättelser! I de sällsynta fall där redaktionsmejlen inte är full av guldklimpar så kan det vara läge för påfyllning.

Jag har sagt det förr och säger det igen: den viktigaste förklaringen till att en redaktion (eller reporter) inte får några tips brukar vara att man inte bett om dem.

Är ni riktigt ambitiösa drar ni igång en crowdsourcing kring ett aktuellt ämne, annars kommer redan en enkel efterlysning att göra underverk. Min erfarenhet är att man ska vara tydlig med sitt tema och med sin reporteridentitet: ”Reporter Anna vill ha tips om maten” lockar mer än ”Tipsa tidningen om nyheter”.

5) Sök fakta och funktioner, inte personer! Ett kommunalråd kan ta semester och en förvaltningschef vara frånvarande. Men siffrorna över investeringarna och rapporterna från inspektionerna måste vara tillgängliga året om. Så fråga inte bara efter den som kan ett ämne – fråga efter dokumenten och uppgifterna som ger dig bästa kollen!

På motsvarande sätt kan man tänka kring intervjuer. Om ni tagit upp frågor kring ett angeläget ämne så måste det förstås finnas personer på plats som kan hantera även dessa under sommaren. Behövs kunskap om detaljer kan närvarande tjänstemän alltid sätta sig in i dessa – hur skulle de annars göra om t ex en kontrollmyndighet hörde av sig? (Nej, jag rekommenderar inte att du explicit ska hota med JO under de första två–tre samtalen. Men hinner det bli fyra och fem så kanske frågan ska väckas med redaktionschefen.)

Handlar er granskning om en specifik makthavare blir det dock svårt (”Kommunalrådets resor”). Då kan det vara idé att faktiskt anpassa utgörningen efter vederbörandes semester. På regeringen.se kan man t ex se vilka veckor olika ministrar är i tjänst under sommarveckorna.

6) Alla har inte ledigt! När man spånar sommarjobb är det lätt att man fastnar i ämnen som berör sol och hav. Glasstester och badtemperaturer blir självklara delar av sändningar och sajter. Men faktum är att en stor del av samhället faktiskt pågår precis som vanligt under sommarmånaderna – och är minst lika tillgängliga för rapportering och angelägna för granskning som någonsin annars.

Sommarvärmen må vara skön för strandbesökarna – men blir ett elände på arbetsplatsen där chefen struntat i att fixa ventilationen. Glassen må smaka utmärkt – men restaurangen närmar sig likväl konkurs vilket visar sig om man bemödar sig om att granska årsredovisningen. Ett besök på äldreboendet kan ge ett svar på vem som fick rätt om sommarbemanningens konsekvenser detta år…

Vilka sommartips har vi missat? Fyll på i kommentarerna!

Hur stor är sajten? Så här gör du (inte) för att kolla

Uppdatering: Medierådets forskningsansvariga Ulf Dalquist har hört av sig för att tala om att de uppskattade ”dagliga besökare” / ”unika besökare / dag” som nämns på ett tiotal ställen i rapporten är en felskrivning. Det ska vara besök (vilket det faktiskt står på två ställen), eller kanske sidvisningar (vilket jag tror).

Statens medieråd fick förra veckan en hel del kritik för en rapport om våldsbejakande extremism, beställd av Justitiedepartementet. Rapporten gör ett nummer av att ha tagit reda på hur många besökare olika sajter har, och jämför hur stora de högerextrema, vänsterextrema och jihadistiska sajterna är på nätet. Problemet är att siffrorna man bollar med är rena låtsassiffror.
Fortsätt läsa ”Hur stor är sajten? Så här gör du (inte) för att kolla”

Gästblogg: Så växte grävet i Facebooktrådar och motattacker

Sydsvenskans pågående granskning av arbetsmarknadssatsningen Jobb Malmö har väckt en hel del uppmärksamhet. Vi reagerade på att man lyckats använda offentlighetsprincipen för att få ut meddelandetrådar från Facebook, och bad reportern Jens Mikkelsen om en gästblogg. Resultatet kommer här – om en Facebooktråd men framför allt om motattacker som hjälpt snarare än stjälpt granskningen. Från Jens M och kollegan Olof Westerberg – vars grävande för övrigt fortsätter i detta nu.

Vår granskning av arbetsmarknadssatsningen Jobb Malmö har mötts av massivt motstånd från kommunens kommunikatörer, jurister och inhyrda pr-konsulter.

Flera gånger har vi förekommits av pressmeddelanden och internutredningar som skulle ta udden av våra avslöjanden. Varje gång har motattackerna gynnat oss.

Vi hade hållit på några veckor när vi den 28 februari beslutade oss för att begära ut handlingar. Målet var att belägga att enskilda tjänstemän på Jobb Malmö tagit emot mutor för att placera ut praktikanter på privata företag. Med en förteckning över alla Malmöbor som ingått i Malmö Stads arbetsmarknadsinsatser de senaste åren kunde vi börja ringa in de berörda deltagarna. Vi hoppades också kunna belägga att flera deltagare var släkt eller nära vänner till höga chefer inom Jobb Malmö.

Handläggningen av vår begäran drog ut på tiden. Först efter en månad fick vi veta att förvaltningsledningen bara två dagar efter att vi skickat vår begäran, startat en egen utredning. Tre veckor senare, medan vi fortfarande planerade publiceringsordning, kom ett pressmeddelande. Förvaltningen berättade att de på eget initiativ startat utredningen så fort ett antal misstänkta oegentligheter kommit till deras kännedom. I pressmeddelandet framkom också att misstänkta mutbrott polisanmälts och att tre ”oregelrätta” anställningar avslöjats. Exakt samma uppgifter som vi arbetat hårt med att belägga.

Syftet var uppenbart. Genom att gå ut med pressmeddelandet ville de ta udden av vårt avslöjande. Effekten uteblev.

Vi hade inte hunnit belägga mutmisstankarna fullt ut. Men nu, efter att förvaltningen polisanmält två av sina egna medarbetare, blev uppgifterna skrivbara. Vi kunde dessutom avslöja att det handlade om betydligt fler än tre ”oregelrätta” anställningar, och att vänskapskorruption fanns på betydligt högre nivå i organisationen.

I de följande artiklarna kunde vi till exempel visa att Jobb Malmös affärsområdeschef och hans närmaste underlydande, båda blivit kollegor med både släkt och vänner (båda har nu fått andra arbetsuppgifter). Vi har även avslöjat hur tunga Malmöpolitiker har utnyttjat sin position för att hjälpa anhöriga. En konsekvens blev att hela den politiska ledningen för Jobb Malmö har avgått.

Vid ytterligare tillfällen har Malmö stad förekommit våra avslöjanden med egna pressmeddelanden. Varje gång bara dagar, eller timmar, efter att vi börjat ställa frågor. Malmö stads proaktiva kommunikationsstrategi har lett till ett antal övertidstimmar, men i sak har den inte skadat oss. Tvärt om. I samtliga fall har vi kunnat berätta betydligt mer.

Som att cheferna på förvaltningen inte alls överrumplades av uppgifterna om misstänkta oegentligheter, som det stod i pressmeddelandet, utan att de i själva verket mörkat uppgifterna i sex månader.

Malmö stads tillämpning av offentlighetsprincipen har också förvånat oss. Ena stunden har vi fått ut hundratals kontrakt på åtgärdsanställda med fullständigt person- och adressuppgifter. Andra gånger har vi fått avslag på samma typ av begäran, av hänsyn till ”enskilda personliga förhållande”. I skrivande stund väntar vi fortfarande på material vi begärde för drygt två månader sedan.

Vi insåg tidigt att alla tjänsteärenden inte hanterades via jobbmejlen och nåddes till exempel av uppgifter om att arbetsmarknadskommunalrådets anhöriga hade uppvaktat Jobb Malmös näst högsta chef, för att få hjälp. Konfronterad med uppgiften medgav chefen att hon diskuterat saken med kommunalrådet i en sluten Facebooktråd. Eftersom konversationen rörde hennes tjänsteutövning krävde vi att få ett utdrag. Det fick vi. Det är en av många oväntade vändningar vi mött under vår granskning av Jobb Malmö. En verksamhet som varje år omsätter runt 280 miljoner kronor.

I dagarna kommer nya avslöjanden, läs mer om alla turer på: www.sydsvenskan.se/malmo/jobb-malmo-2/

Några tips:

# Allmänna handlingar behöver inte vara inkomna till myndigheten. Det visar vårt Facebookexempel.

# Få inte panik av pressmeddelanden. Beskriv kopplingen mellan granskningen och pressmeddelandefloden. Berätta det som inte står i pressmeddelandet.

# Blod är ofta tjockare än vatten. Vi gjorde släktträd för chefer och politiker – och hittade deras anhöriga i Jobb Malmös insatser.

# Begär ut mycket handlingar. Dels ger det ett större material att arbeta med. Dels blir det svårare för kommunen att veta vad vi vet – och vad vi kan tänkas publicera.

Jens Mikkelsen och Olof Westerberg

Femte delen i Scrapingskolan

Efter en tids uppehåll är nu äntligen den femte delen i Scrapingskolan här! Jag går igenom hur man använder kalkylbladet i Google Docs för att scrapa material från flera webbsidor samtidigt.

Hemligheten är att göra det i flera steg. I det första steget scrapar man ihop ett antal länkar. I det andra steget använder man sedan de länkarna som argument till ytterligare en importXML-funktion – som scrapar själva de data man var ute efter.

I och med denna del av Scrapingskolan lägger vi Google Docs bakom oss. I nästa avsnitt ska vi sätta tänderna i Google Refine i stället!

Lycka till!

Gästblogg: Hur avgöra legitimiteten i undersökningar?

Dagens gästskribent är Torbjörn Sjöström, vd för undersökningsföretaget Novus och flitig debattör i frågor om undersökningars tillförlitlighet. Tveklöst är Torbjörn själv en aktör på den marknad som opinionsundersökningar blivit – men han har också intressanta tankar tyckte vi. (Och den som tycker han är helt ute och cyklar på någon punkt är varmt välkommen att säga emot i kommentarerna – eller rentav höra av sig med en idé om en svarspost!)

Torbjörn Sjöström

Undersökningar är ett bra sätt att skapa intresse och en spännande undersökning är en väldigt bra grund för att skapa en artikel. Men vilka mätningar kan man lita på?

Undersökningar och statistik kan låta krångligt, det används ord som kan upplevas som avskräckande och få det att verka som någon mystik, men i regel är det inte så svårt som det kan verka, det finns väldigt få hemliga formler som utnyttjas, grunden är relativt enkel och är faktiskt baserad på två saker:

Sunt förnuft och slumpen.

Grundregeln är att lita på magkänslan, var kritisk, verkar en siffra för bra för att vara sann, så är den tyvärr ofta det. Det betyder så klart inte att man skall avfärda spännande upptäkter, men man bör granska det noggrannare.

Några tumregler:

  • Är resultatet överraskande, kontrollera extra noga.
  • Urvalet måste vara slumpmässigt oavsett metod. Kan respondenter själva aktivt söka sig till en undersökning så kommer det ge snedvridningar på något sätt.
  • Telefon och webb går bra förutsatt slumpmässigt urval.
  • Bortfallet ännu så länge inget problem i telefonintervjuer.
  • Akta er för ledande frågor eller obalanserade svarsalternativ. En undersökning är inte en intervju, man strävar här alltid efter att ha en neutral fråga och balanserade svarsalternativ.
  • Det går bra med färre än 1 000 intervjuer.
  • Kontakta undersökningsföretaget vid tveksamheter, de är ansvariga för första publicering, och skall kunna ge tillfredställande svar. Dock kan de bara kommentera de data som är publicerat.

Det fina med undersökningar är att man genom ett fåtal intervjuer faktiskt kan dra slutsatser om en mycket större grupp, t ex hela svenska folket. Om man utgår från detta perspektiv, genom att t ex genomföra 1 000 intervjuer kan man dra slutsatser om 7 miljoner röstberättigade svenskar. Det är 0,14 promille av befolkningen. Hur kan det räcka?

Svaret är slumpen. Genom att alla röstberättigade svenskar har en känd sannolikhet att väljas ut för intervjun så kan man genom slumpens fantastiska egenskaper få ett urval som är representativt på ålder, kön, inkomst och framförallt åsikter.

Det är ju åsikterna man vill mäta, inte hur många män/kvinnor det bor i sverige. Den lilla grupp man väljer ut skall ha åsikter som stämmer överens med hela populationen som man vill mäta.

Slumpen fixar detta.

I regel används primärt idag två metoder för att genomföra kvantitativa undersökningar (för att kunna dra slutsatser kring en större grupp än den tillfrågade) i Sverige. Genom telefonintervjuer och webintervjuer (postala undersökningar förekommer också, men i mindre omfattning).

Båda metoder har olika styrkor och svagheter.

Om vi börjar med telefon, så är registret lätt att få tag på, alla har ett (eller flera) telefonnummer och näsan alla har nuförtiden registrerade nummer (det var värre för några år sedan då fler hade oregistrerade kontantkort), m a o urvalet kan anses vara slumpmässigt på befolkningen. Samtidigt kan det vara svårt att ställa känsliga frågor, finns risk för s k intervjuareffekt, respondenten kan ledas att svara utifrån påverkan av den som intervjuar. Det är också så att andelen som inte svarar har stadigt ökat (bortfallet).

Intervjuareffekten och bortfallet har visat sig ha mycket liten faktiskt påverkan på resultatet, t ex bortfallet verkar fortfarande vara slumpmässigt och de flesta intervjuare är professionella.

Undersökningar baserade på telefonintervjuer kan anses vara väldigt trovärdiga. Men det största problemet är kostnaden, det är få som är intresserade av att betala det pris som det kostar att genomföra denna. Det är också praktiskt svårt att genomföra vissa typer av undersökningar, t ex om man vill visa bilder eller film.

Webundersökningar är som insamlingsmetod bättre, man kan visa bilder och film. Intervjuareffekten är obefintlig och respondenten har i regel lättare att svara på känsliga frågor. Däremot är urvalet en mycket större utmaning.

Det finns inga nationella epost register. Hur kan man dra ett slumpmässigt urval på tex alla röstberättigade?

Undersökningsföretagen löser detta genom att bygga upp minisverige (paneler). Två huvudteorier används. Slumpmässig rekrytering och självrekrytering.

Slumpmässig rekrytering utgår från nationella register där man väljer ut respondenterna slumpmässigt och sedan bjuder in dem att delta i panelen. För att få vara med måste man bli både utvald och tillfrågad.

Självrekrytering går ut på att man låter alla som vill vara med, t ex genom annonser och sponsrade länkar. Ofta lockar man med någon form av belöning, som lotterier och avancerade shoppar där man kan växla in sina poäng mot fina saker.

Novus har genomfört Sveriges största studie, finns att ladda ned här.

Syftet var att avgöra om det fanns någon skillnad mellan självrekryterade paneler och slumpmässigt rekryterade. Det korta svaret är ja, ett antal negativa effekter finns i självrekryterade paneler som gör att deras tillförlitlighet minskar kraftigt. Läs mer i Novus rapport.

1 000 intervjuer är inget bra nyckeltal.

Det händer inget magiskt med tillförlitligheten när man uppnår 1 000 intervjuer. Varför just detta intervjuantal har blivit någon form av sanning är snarare en förenkling. Denna förenkling möjliggör att man även kan säga något om undergrupper, tex unga män och ändå ha tillräckligt många intervjuer för att felmarginalen inte skall sticka iväg. Om en undersökning är genomförd på ett slumpmässigt urval så kan man dra bra slutsatser på t o m 100 intervjuer. Men under hundra så brukar felmarginalen bli större än skillnaden mellan de olika svarsalternativen.

Självklart är detta en grov förenkling av hur undersökningsbranschen ser ut, men detta räcker för att kunna hantera de enklaste fallen.

Ekot gjorde sina riktlinjer publika under 2013, där förordar Ekot nästan enbart telefonintervjuer. Detta är på många sätt en för hård tolkning, där de satt ribban väldigt högt för att inte råka ta med någon felaktig undersökning. Det hade varit bättre om de snarare fokuserade kring om urvalet var slumpmässigt eller inte, dock vill Ekot samtidigt begränsa antalet undersökningar kraftigt, och med det i åtanke så kan man förstå deras inställning.

Lite mer information om undersökningar finns att läsa här:

Telefon eller webb, urvalet är centralt: https://www.novus.se/vaara-tjaenster/telefon-eller-webb,-urvalet-aer-centralt.aspx

Vad är representativitet: https://www.novus.se/vaara-tjaenster/vad-aer-representativitet.aspx

Hur kan väljarbarometrar skilja sig åt så: https://politikerbloggen.tv4.se/2012/12/12/hur-kan-valjarbarometrar-skilja-sig-sa-mycket-at/

Dåliga undersökningar ger uppseendeväckande resultat: https://www.dn.se/debatt/daliga-undersokningar-ger-uppseendevackande-resultat

Undersökningsbranschen måste ta ansvar för sina mätningar: https://www.medievarlden.se/diskussion/2013/05/varning-for-sjalvrekryterade-paneler

Skandalen har stärkt SD-anhängarna: https://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skandalen-har-starkt-sd-anhangarna_7709264.svd

Om Mediernas granskning av undersökningar: https://www.expressen.se/debatt/visa-felmarginalen-i-valjarbarometrarna/

Torbjörn Sjöström

Gästblogg: Dejtingsajter och Facebookgrupper – så hittar du källor på avstånd

Dagens gästbloggare är Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr från tidningen Byggnadsarbetaren, som grävt om en svensk byggjättes förehavanden i andra länder. De delar med sig av sina erfarenheter av hur man hittar källor i andra länder – online och offline.

På tidningen Byggnadsarbetaren bestämde vi oss för att granska byggföretaget Skanskas utlandsverksamhet. Vi hade några huvudspår klara men började med att bland annat prata med fackliga organisationer och skanna av lokala nyhetsmedier (Google Translate är din vän!) i länder där Skanska är verksamma.

Vi valde sedan att fokusera på en svartlistningsskandal i England och på att arbetare i Peru hade stämt företaget efter att de utsatts för en kidnappning då de arbetade för Skanska. Nu var det knepiga att, från Sverige, hitta fram till relevanta källor i respektive land.

I Peru var arbetarnas advokat en nyckelfigur. Via peruansk webb-tv visste vi hans för- och efternamn samt hur han såg ut men där tog det stopp. Det finns hundratals, kanske tusentals personer med samma namn i Peru. Varken Facebook eller Paginas Amarillas (Gula Sidorna) kunde hitta fram till rätt person. På Google gav en sökning på namnet drygt 2 000 träffar. Förfinade man sökningen genom att lägga till ”AND Lima” i söksträngen krympte resultatet till knappt 300 träffar. Vi gick igenom allihop. Precis när vi höll på att ge upp träffade vi rätt. På en peruansk dejtingsajt hittade vi en bild på den person som vi sett prata i tv. Där stod också hela hans namnföljd (i Sydamerika är det vanligt att man har två efternamn, ett från pappan och ett från mamman). Nu kunde vi hitta honom både på Facebook och i telefonkatalogen.

I England hittade vi fram till berörda personer genom att kontakta en man som lett organiseringen av de svartlistade arbetarna. Vi ringde runt, fick nya nummer och hittade efter hand fram till rätt personer. Men under researcharbetet visade sig också Facebook bortom det egna flödet ovärderligt. Vi hittade en öppen grupp där arbetare som drabbats av svartlistning flitigt diskuterade och ständigt lade upp länkar till brittisk medierapportering, myndigheter och så vidare. Gruppen blev ett nav i researchen. Med hjälp av länkarna där kunde vi enkelt få en bild av historiken och hitta fram till olika förstahandskällor (advokater, myndigheter, rapporter och så vidare). Under hela arbetet med granskningen fungerade gruppen som en nyhetstjänst som hjälpte till att hålla oss uppdaterade. (Vi skrev inte alls själva där, utan agerade fluga på väggen.) Vi hade förstås kunnat göra jobbet utan Facebook, men det hade varit omständligare. Och antagligen hade vi missat vissa guldkorn, så som den enda radiointervjun med frun och medarbetaren till den nu avlidne man som administrerade svartlistningsregistret.

Här kan du läsa reportagen.

Fem tips för att hitta källor på långt avstånd:

1. Välj medier på originalspråk I fallet med de kidnappade Skanska-arbetarna i Peru fanns det två sorters artiklar i svensk press. Först skrev alla tidningar en kortis om att kidnappningen skett och en vecka senare en lika kort nyhet om att gisslan hade släppts. Men en enkel sökning på spanska på nätet gav dussintals artiklar från Peru som fördjupade och följde upp händelserna.

2. Dammsug Internet Människor lämnar ofta betydligt större digitala avtryck än de är medvetna om. Personer kan finnas listade på forum, i gamla rapporter och på andra sociala mötesplatser, som dejtingsajter. Leta efter grupper, inte bara individer, på Facebook om du söker information eller case till något som berör många.

3. Låt det ta tid Det tar längre tid att hitta fram till rätt person när man ska orientera sig i en miljö, eller ett land, som man inte brukar rapportera från. När man väl hittat fram tar det också tid att skapa ett förtroende då man kommer från ett okänt håll för den intervjuade.

4. Chansa lite Till slut är det dags att åka även om jobbet känns läbbigt oplanerat. Vi hittade flera av våra bästa källor på plats, personer som vi inte visste fanns eller inte visste om vi skulle få tag på. Om du ändå reser iväg utomlands; stanna en extra dag så du hinner fånga upp de fynden.

5. Och ett mer generellt tips: Följ upp! Vi har på nyhetsplats under de senaste åren skrivit kort om både att Skanska varit inblandade i svartlistning och att Skanskaanställda arbetare i Peru kidnappats. Men det var, som så ofta, i uppföljningarna de verkliga historierna fanns. Samma sak gäller för intervjupersoner. En person som var engagerad i en fråga för ett par år sedan kan vara en ännu bättre källa i dag.

 

Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr

Lästips: Tidskriften Scoop intervjuar Jenny Berggren om granskningen här.

Enkelt men funktionellt om lokala granskningar

image

Var ska vi börja gräva? Och hur?

Det är en av de vanligaste frågorna på redaktioner som bestämt sig för att höja ambitionsnivån för sin granskande journalistik.

Ibland kan man trampa bort sig fullständigt när man ska utforska de nya stigarna. Redaktionen kan ha haft de bästa avsikter och de högsta ambitionerna under konferenshelgen – sedan pyser allt ihop som en misslyckad sufflé när vardagen gör sig gällande med dagskrav och schemastrul. Eller för den delen: när en reporter får två veckor att ”grotta ned sig” i ett ämne och sedan återkommer till verkligheten med tusen intressanta fakta men utan story.

De där misslyckandena kan bero på en massa olika saker. Oförmåga att koppla ambition till verklighet, svaghet i arbetsledning, otillräckliga rutiner…

Men en enkel delförklaring kan faktiskt vara att man helt enkelt inte har tillräckligt konkreta idéer.

Hur man hittar egna nyheter eller genomför egna granskningar framstår snabbt som självklart för den reporter eller redaktion som ”knäckt koden”, men vägen dit kan vara lång och bökig.

I detta läge kan Robert Lindbergs handbok i kommunjournalistik – 50 snabba kommungräv – komma väl till pass.

Det är en mycket lättläst och extremt praktiskt inriktad idésamling, vars innehåll helt återspeglar titeln.

Tipsen är sällan längre än en sida, och följer en mall med möjlig rubrik (”Gymnasierna lägger skattemiljoner på marknadsföring”), en kort precisering av den möjliga storyn samt avslutningsvis en tydlig ”Så gör du”-instruktion.

Snabbheten är både på gott och ont. Man ska inte förvänta sig några djupare analyser av grävprocessen eller offentlighetsprincipens irrgångar. I vissa fall gissar jag också att reportern kommer att mötas av motfrågor och andra problem som sätter käppar i hjulet eller åtminstone förlänger vägen fram till publicering mer än vad som framgår av bokens korta beskrivningar.

Jag skulle inte heller kalla huvuddelen av exemplen för gräv, snarare granskande kollar och genomgångar som kan ge en boost i det egna nyhetsarbetet till priset av en ganska liten arbetsinsats.

Ett tips är att inte ge sig på att göra ”alla 50”, utan välja utifrån ämnespripriteringar – och sedan använda bokens tips inom ett ämnesområde som grund för en eller flera mer utvecklade redaktionella satsningar. Flera tips ser jag till exempel som goda uppstarter för crowdsourcing där man tar hjälp av publiken med fortsättningen.

Om man vet vad man har att vänta sig är boken ett utmärkt inspirationshäfte, kanske i synnerhet för lokalredaktionen som vill kickstarta idéarbetet efter sommaren, eller journalistklassen som vill testa granskning hands-on.

Jag ställde några frågor till Robert Lindberg via mejl:

Hur fick du idén?

– Efter att ha jobbat som lärare i journalistik hade jag samlat på mig mycket material och kunskaper som inte kom till användning längre. Sen som kommuninformatör upptäckte jag att det var flera enkla metoder som journalisterna använde för att granska kommunerna. Då fick jag idén att sammanställa dessa i bokform. 

Om jag förstår ditt cv rätt så har du mest jobbat åt kommuner – varför vill du nu bistå granskarna?

– Jag ser det inte som att jag bistår granskarna, jag bistår medborgarna. De har rätt till korrekt och kostnadseffektiv service från kommunerna. Alla de punkter som finns listade är sådant som kommunerna ska klara av.

Hur har du gått till väga för att samla ihop uppslagen?

– De flesta har jag sett i medierna och direkt förstått hur granskningen eller kontrollen gått till. Enkla kontroller som ger stora rubriker. Sen finns det flera områden inom kommunerna som är svagare än andra, de brukar vara de som reportrarna kollar först.

Jag gissar att du själv inte testat alla?

– Nej, långt ifrån. När jag jobbade som reporter hade jag heller inte samma kunskaper om kommuner som jag har idag. Som allmänreporter var det kultur, brott och kommunjournalistik om vartannat. Jag hade ingen möjlighet att lägga krut på kommunerna.

Du påpekar att det i princip är möjligt att hitta brister inom varje kommunalt område – är boken i själva verket en svidande ironi över det felfinnande journalistidealet?

– Nej, problemet är omfattningen och komplexiteten av kommunernas verksamheter. Det är snarare volymen av verksamhet som leder till detta, inte inkompetens eller korruption.

Gästblogg: Nu blir det svårare vara källkritisk på nätet

Dagens gästbloggare är frilansjournalisten Leo Wallentin, som tidigare bland annat tipsat om hur man tar reda på vem som står bakom en viss sajt på nätet (länk i artikeln), men som nu varnar för att den kanske bästa vägen för svenska sajter snart – försvinner:

image

I sommar försvinner ett av de antagligen mest använda verktygen för reportar och andra som sysslar med källkritik på webben. Från och med den 3 juni är det nämligen inte längre möjligt att se vem som registrerat en viss .se-domän. Åtminstone om den som registrerat är en privatperson eller har enskild firma.

För den som vill sprida information anonymt på webben finns alla möjligheter i världen. Men .se-domänen är en av de toppdomäner som kräver att få veta vem du är när du registrerar ett nytt domännamn. Som besökare har man snabbt kunnat kolla upp vem som står bakom en sajt, genom att gå till iis.se och knappa in domännamnet. Där kan man se att en förment neutral sajt med politisk information i själva verket drivs av en partipolitiskt aktiv person, att ett litet antal personer är inblandade i ett stort antal blufföretag, och så vidare, och så vidare.

Nu har Datainspektionen sagt ifrån om registret över domäner. Stiftelsen för Internetinfrastruktur (IIS), som sköter de svenska domännamnen måste följa personuppgiftslagen, och kan då inte publicera uppgifter som vem som registrerat vilket domän, utan varje persons samtycke. Eftersom IIS inte är en myndighet, blir domänregistreringshandlingarna inte offentliga, utan det öppna registret har varit den enda vägen att komma åt sådan information. Därmed blir det väldigt mycket svårare att ta reda på vem som står bakom en sajt. ”Vi kan göra ett utlämnande enligt PUL”, säger Elisabet Ekstrand jurist på IIS, ”men då krävs att man gör en intresseavvägning”. Då ska alltså intresset av att lämna ut uppgiften vägas mot personens som registrerat domänen integritet. Alternativet, att kräva att alla som registrerar en .se-domän går med på att deras namn går att hitta i en söktjänst, är inget som är uppe till diskussion nu, enligt Elisabet Ekstrand. ”Det skulle behöva ett mer uttryckligt samtycke än vi har i dag”.

Här krockar olika intressen: Skyddet för den enskildas integritet, rätten att vara anonym på nätet, och vårt behov att kunna granska information som sprids till många människor. För alla journalister, studenter och källkritiska privatpersoner är det dåliga nyheter. Lagom tills vi närmar oss supervalåret 2014 blir det svårare för oss att värdera information som sprids på webben.

 

Leo Wallentin

Uppdatering 131023: Det visade sig att det inte blev riktigt så stängt som man fruktade. Däremot måste förfrågningarna numera tas per telefon. Se Anders Nymans kommentar nedan! /mgp

Vår egen intervjuskola – tre typfall och ett bonustips

Världen är full av bra frågor och ämnet intervjuteknik kan man fördjupa sig i hur mycket som helst. Bland rikets mest välrenommerade föreläsare finns Björn Häger och Anna Ivemark. Båda framträdde på Gräv 13 och några av deras tips finns refererade här. (Björn har också nyligen gjort den här underhållande sammanställningen av svåra intervjupersoner.)

Vi har nöjt oss med att under en tid lyfta fram tio Frågor vi gillar – vilket strängt taget varit betydligt fler eftersom vi på några punkter baxat ihop flera helt olika eller olika varianter på samma fråga. Det är ingen komplett lista över ”måste-frågor” eller vägar bort från dödssynder (även om vi gillar Sawatsky skarpt!) utan snarare nedslag bland sånt som vid olika tillfällen varit till nytta att komma ihåg.

Jag funderar på att samla frågorna i en gemensam ”box” i högerspalt här på bloggen (långt ned för er som läser i mobilen) men tänkte också ge mig på att pröva dem i ett par konkreta intervjusituationer.

Vi tänker oss kommunalrådet som vill lägga ned en skola, tonåringen som ska intervjuas om sina nätvanor samt forskaren som ska få reda ut sina nya rön om algblomningen.

En ansvars-intervju, en berätta-intervju och en expert-intervju om man så vill.

1) Vem, vad, var, när, varför och hur.

Det klassiska gänget, som i detta fall får lite olika tyngdpunkt i de olika intervjuerna – även om alla nog betas av på ett eller annat sätt:

  • Kommunalrådet: Varför vill ni lägga ned skolan? När kommer frågan att avgöras defintivt?
  • Internetungdomen: Hur ser dina vanor ut? När går du och lägger dig då? (Klyschigt, jag vet.)
  • Algforskaren: Vad är det din forskning visar? Hur påverkar den vår syn på algblomningen?

2) ”Hur då?”

…kan nog appliceras ordagrant i alla tre intervjuerna, på vart och ett av de svar som inte känns helt uttömmande. Använd hellre en gång för mycket än en för lite!

(Och notera särskilt hur ”Hur då?” kan användas som ett vapen mot plattityder i tillsvarsintervjun – ”Vi ser hela tiden över verksamheten” är ju strängt taget inget svar på om man kommer att vidta några åtgärder med anledning av just den här skandalen.)

3) ”Berätta!”

Kan med fördel användas för att fördjupa olika delar av intervjun med de olika personerna. Exempelvis efter respektive svar:

  • Kommunalrådet: ”Frågan har ju prövats grundligt!”
  • Internetungdomen: ”Ibland blir man ju alldeles fast…”
  • Algforskaren: ”Det som händer är ju nästan som en cirkus.”

4) ”Finns det något du vill tillägga?”

Ja, den lägger vi med fördel i slutet på alla tre intervjuerna. (Och om du jobbar med fotograf – glöm inte Elias extratips i ämnet.)

5) ”Och annars då?”

Ja, den tar man då alltså efter intervjun – i jakt på nästa nyhet. (Vem vet, kommunalrådet kanske börjar berätta om sina internetvanor, tonåringen om sina forskarambitioner och forskaren vill tipsa om en skola som hotas av nedläggning…)

Den lättsamma övergången till ”annars” kan vara tuff om tillsvarsintervjun hettat till. I så fall rekommenderas viss ”avkylning”, dels i slutet av själva intervjun (en framåtsyftande ”Vad händer härnäst nu då?” för att leda ut ur er konfliktbataljklinch) och kanske också efteråt (det är okej att diskutera intervjun med intervjupersonen, och kanske också förklara varför man valde att hålla fast vid vissa frågeställningar).

Bästa sättet att undvika onödigt jobbig stämning är att vara tydlig mot intervjupersonen före intervjun. Om det inte finns särskilda skäl att inte avslöja det kan man vara tydlig med att man kommer att ställa kritiska frågor – det brukar inge respekt och minskar risken att den jobbiga känslan känns just onödigt jobbig.

6) ”Vad är problemet?”

Klassikern kommer här att kännas naturlig i ett fall, mindre naturlig i två andra.

  • Naturligt: forskaren – förutsatt att forskningsrönen är någorlunda negativa.
  • Mindre naturligt: internetungdomen – som förväntas försvara sina internetvanor och inte problematisera dem – och
  • kommunalrådet – som på motsvarande sätt väntas argumentera för skolnedläggningen.

Men mitt tips är: ställ frågan ändå! Varje gång jag gjort det i dessa mer oväntade lägen (när intervjupersonen inte är en ”vevare”) har svaren blivit intressanta.

Och tänk efter – tror vi verkligen att en normalbegåvad tonåring inte på något sätt kan resonera kring problem med sina egna internetvanor? Eller att ett likaledes normalbegåvat kommunalråd inte förmår fatta baksidorna med sitt eget förslag?

Sannolikheten är stor att de klarar det, och gör det. Och därmed ger dig några riktigt intressanta svar.

(Och för all del – visst blir det lite intressant också om till exempel kommunalrådet svarar ”Problem? Jag ser inga problem i detta.”)

Ett av Anna Ivemarks viktigaste tips är förresten just att ställa de oväntade frågorna. ”Vad är problemet?” kan vara en sådan.

7) Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par som ber er om råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig men de har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?

Den här frågan är ju en aning specifik, men användes för att tipsa om ”rådsfrågan” – alltså den fråga där man tvingar intervjupersonen att sätta sig in i en annan människas situation, förslagsvis en människa som på ett eller annat sätt påverkas av intervjupersonens eget agerande.

  • Kommunalrådet: Om ni möter en nioåring som trivs på sin skola och är uppriktigt orolig för att hamna på en större skola där vännerna splittras upp i olika klasser – vad säger du då till den nioåringen?
  • Internetungdomen: Om dina föräldrar skulle vilja veta vad du egentligen håller på med – vad skulle du svara?
  • Algforskaren: Folk som tänkt bada här i sommar då…vilket råd ger du till dem?

8) ”Hur vet du det?”

Som jag skriver i bloggposten bör vi ställa den i tillsvarsintervjun – men också vid andra tillfällen. Kanske efter att vi fått dessa svar:

  • Kommunalrådet: ”…och barn brukar ju anpassa sig väldigt snabbt till nya miljöer.”
  • Internetungdomen: ”Fast på dom forumen där jag hänger finns det inga såna skurkar!”
  • Algforskaren: ”Om vi inte gör nånting så väntar en katastrof!”

(Det sista är på många sätt ett drömsvar, reportern inser redan i det ögonblick det uttalas att det kommer att göra sig suveränt som avslutning på inslaget. Men just därför är det viktigt att skärskåda det; kanske har forskaren en lysande argumentation bakom sitt påstående – men det finns också en risk att forskaren här gått utanför sitt egentliga kunskapsområde och spekulerar för att vinna uppmärksamhet för sitt viktiga ämne.)

9) ”Varför inte?”

Också detta en fråga som prövar substans. Används med fördel efter de mest självklara uttalandena.

  • Kommunalrådet: ”Vi kan ju inte öka budgeten för skolnämnden bara för att några föräldrar vill behålla en skola.”
  • Internetungdomen: ”Man kan ju inte va helt bortkopplad.” (Okej, här kommer många reportrar av den lite äldre skolan att ställa ”Varför inte?”-frågan fullständigt spontant.)
  • Algforskaren: ”Nej, man kan inte göra sannolikt att det finns andra förklaringar till de här resultaten.” (Visst, du har förmodligen ett sådant kunskapsunderläge gentemot experten i fråga att du inte kommer att kunna göra någon helt uttömmande analys av svaret, men du ser i alla fall om personen börjar flacka med blicken och rodna på halsen inför din uppfordrande påfråga – och du får ett svar som du kan pröva på andra experter inom ämnet.)

10) ”När förstod du? Vad tänkte du? Hur kändes det?…” (i mängder av olika varianter)

Används med fördel när särskilda tillfällen ska återskapas ur minnet, så nära de autentiska tankarna och känslorna som möjligt. Här får man välja vilka punkter som känns som de mest intressanta helt enkelt.

  • Kommunalrådet: När förstod du själv att det var den här skolan som ni måste lägga ned? Vem var det som berättade det? Hur gick det till? Hur reagerade du? Vad var det första du tänkte?
  • Internetungdomen: Minns du första gången du gick in på ett forum? Vad var det? Vad handlade det om? Vad tänkte du? I vilket ögonblick var du fast?
  • Algexperten: Vilket experiment var avgörande här? Hur gick det till? Hur fick du fram resultatet? När förstod du vad det betydde? Vad tänkte du då? Vad gjorde du? Hur kändes det?

Bonustips: Tystnad.

Låter likadant i alla tre intervjuerna. Och i alla andra. Används så fort du anar att det kan finnas mer att berätta. Körs tyvärr ofta över av reflexen att rycka tillbaks mikrofonen (om man jobbar med sådan) för nästa fråga. Leder nästan alltid till spännande fortsättningar när den reflexen kan bemästras. Pröva!

Tio frågor (eller frågebatterier), ett bonustips och tre möjliga tillämpningar (påhittade men realistiska). Har du själv varit med om att du haft nytta av någon av dessa frågor – eller något annat intervjutekniskt tips du tagit till dig från oss eller någon annan?

Fyll gärna på i kommentarerna!