Frågor vi gillar – del 10

Många varianter är bra.
Många varianter är bra.

Dagens fråga är egentligen flera. Och det är själva poängen.

”Vad tänkte du då?”, ”Hur kändes det?”, ”Vad var det då som fick dig att reagera?”, ”Hur reagerade du?”, ”Minns du vad som gick genom huvudet?”, ”I vilket ögonblick förstod du det?”, ”Hur lät tanken?”…

Variationer på ett tema. Väldigt många variationer. Som är väldigt bra att ha med sig i ryggsäcken när man ska intervjua någon om ett visst speciellt ögonblick.

Du ställer helt enkelt om frågan, i nya varianter, för att komma närmare det verkliga minnet, känslan och upplevelsen. Och bort från det automatiserade message track som personen mejslat ut genom rader av tidigare konversationer i ämnet.

Jag har använt det i mängder av situationer, och upphör aldrig att fascineras av resultatet.

Första gången var när jag mötte pappan till den unge racerföraren som jag porträtterade för svt:s regionala nyhetsprogram Tvärsnytt. Jag ställde frågor om sonens första seger. Den som jag förstod betytt så mycket. Den som tagit karriären från en dröm till ett faktum.

Jag ville se och höra pappan berätta om det ögonblicket. Eller rättare: jag ville se och höra honom det ögonblicket.

Dit kunde jag förstås inte komma. Det fanns inga bilder eller filmer. Men jag kunde få honom att i tanken och i känslan återvända på riktigt.

Det var i alla fall min ambition.

Och grejen är att det inte räcker med en variant på dagens fråga om man vill nå dit.

Om man bara frågar hur det kändes med den första segern så kommer man att få middagssvaret. Det svar pappan gett på alla middagar där folk frågat honom hur det kändes. Det inövade, hundra gånger upprepade svaret. En bra formulering men som upprepats så många gånger att den inte längre har någon koppling till den verkliga känslan. Ett message track.

– Ja, det var förstås jätteroligt.

Inget dåligt svar. Inövade upprepade svar är ofta rätt effektiva; essensen av budskapet levererat på ett rakt och enkelt sätt. Men tyvärr också utan den känsla som egentligen bor där i minnet.

Så jag frågade om. ”Kommer du ihåg vad du tänkte?” ”Hur var det då?” ”Minns du ögonblicket?” Allt för att komma närmare och närmare den kärna där pappan verkligen skulle befinna sig ögonblicket.

Och jag nådde åtminstone fram till ett svar som kändes betydligt närmare än det första.

– Det var fan-tastiskt, sa han till slut med ett litet blänk i ögat. Och jag frågade ”Hur då?” han gav ett utvecklat svar om att de tränat och tränat och kört så många tävlingar utan att vinna men till slut…där kom den.

Och där kom det.

Till slut fanns där ett svar som kändes nära det ögonblick det handlade om. Nära känslan han hade då och – faktiskt – nära tårarna han förmodligen fått i ögonen då.

Jag menar inte att det har ett egenvärde att få intervjupersoner att bli glansiga i ögonen, och metoden bör användas med försiktighet med ovana intervjupersoner i riktigt känsliga ämnen (de flesta av oss är trots allt inga terapeuter). Men jag hävdar att de glansiga ögonen är ett tecken på att vi kommit närmare kärnan och känslan, förbi den inövade ramsa som faktiskt inte bara makthavare håller sig med – utan som vi alla skaffar oss när vi får berätta upprepade gånger om en stark episod ur vårt liv.

Ett annat tecken är att intervjupersonen tänker efter en sekund extra innan hen svarar. Efter ett tag lär man sig känna igen den där sekunden: sekunden då minnet kommer tillbaka.

Fråga mig om mitt journalistlivs framgångar eller bakslag. Jag kommer att ge er svar om det mesta men de första svaren kommer alltid att vara de svar jag tidigare gett till andra. Inte för att jag tycker om att upprepa mig men för att det är de svar som är enklast att plocka upp när jag får frågan.

Det är det svaret vi vill förbi som intervjuare.

Och ett batteri av femton varianter på ”Hur kändes det?” kommer att hjälpa oss en god bit på vägen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *