Granskningen – Sida 22 – Journalisttips

Gästblogg: Fem granskningar du kan starta i dag

Dagens gästpost kommer från Marja Grill. Hon är prisbelönt reporter på svt som höll mycket uppskattade föreläsningar om vardagsgräv på Grävseminariet 2012.

Jag föreläser en del om så kallade vardagsgräv. Det är ju lite av arbetsgivarens våta dröm, tänk att få grävpriser och vara en granskande redaktion utan extra resurser, eller bråkiga heltidsgrävare.

Och det är klart att det tar tid att gräva, och att det inte går att göra utan resurser.
Men för oss som inte arbetar på Uppdrag Granskning och har de resurserna så finns det faktiskt smalare gräv, som man ändå kan ta djupt nog att bli spännande.

Eller så gör du det på stulna halvtimmar, när du väntar på samtal, kafferaster. Det är ju din idé, ingen annan kommer ändå att springa iväg med den, så låt det ta den tid det tar.
En hel del handlar det om att använda dina egna kunskaper, granska områden du själv redan kan. Eller välj ett ämne, och gå sedan på samtliga presskonferenser eller dagsjobb om ditt område och du kommer snart att vara expert, och behöver inte flera veckor för att läsa in dig i ämnet.

När du sedan vet vad du vill titta närmare på, så kan du här få en personlig metod-lista som jag har gjort, helt inspirerad av andras lyckade gräv. För att stjäla metoder, det är inte förbjudet! Och kom ihåg, om du har begränsat med tid: gräv smalt men djupt – avgränsa ditt gräv innan, så att det inte svämmar över alla bräddar.

1. Gör en enkät!
En klassiker, ett bra sätt att få en helhetsbild, kartläggning och en egen nyhet. Tänk på urvalet, du behöver en grupp som är stor nog att dra slutsatser ifrån men liten nog att klara av att driva in en hög svarsfrekvens ifrån. Inte för breda frågor, gärna några ja/nej- svar så att du kan kvantifiera, och tänk på vad du vill få ut av svaret när du formulerar frågorna.

Skicka ett testutskick till en begränsad grupp innan du skickar till alla så att du märker om det är något som är oklart. När du frågar efter siffror, tänk på att du kan få felaktiga svar, folk kan slarva när de svarar så dubbelkolla alltid om det låter ovanligt högt eller lågt.

Bestäm dig också tidigt för ditt syfte med enkäten: vill du ha siffror (antalet djurförbud i länet, kräver hög svarsfrekvens för att dra slutsatser) eller uppfattningar (kommunalrådens bedömning av ekonomiska läget, kräver hög svarsfrekvens för makro-slutsatser men kan användas för att hitta enskilda röster om det visar sig svårt att ro iland många svar) eller letar du exempel (alla fall där länsstyrelsen kritiserat kommunernas hantering av familjehem, önskvärt med många svar men kan ge spännande historier redan från första svaret)?

2. Utforska skeenden!
Hur gick det egentligen till när det där kommunalrådet blev av med jobbet? Om folk är väldigt hemliga med saker medan de händer, så betyder inte det att det är lika hemligt året efter, när de kanske sitter på nya jobb.

Omringa en händelse genom att intervjua alla inblandade, eller alla som var i rummet när det viktiga beslutet fattades. Det kan ge liv och blod till en granskning där du så klart också har begärt ut alla dokument och siffror du kan hitta kring händelsen.

3. Hitta felrapporterna!
Nästan alla stora arbetsgivare och myndigheter har någonstans dit felen rapporteras. Vem skriver till vem när något går fel? Vart rapporterar man ifall en anställd tar mutor eller sextrakasserar kollegor?

Man kan få tag på väldigt intressanta enskilda fall och mönster genom att ta del av avvikelsrapporter och anmälningar till personalansvarsnämnder. Om det saknas system för felrapportering kan detta vara en nyhet – myndigheten saknar koll på de egna misstagen!

4. Testa förklaringen!
Ibland tycker jag att vi köper myndigheters och politikers förklaringar lite för okritiskt. Eller så ställer vi en fake-tuff fråga till dem, av typen ”Men, är det verkligen så här?”

Vad förväntar vi oss? Att kommunalrådet ska bryta ihop och erkänna att nej, det är inte så, han har egentligen inte gjort någonting alls för att tex. förbättra könsbalansen i bolagsstyrelserna. Då kan vi istället fråga oss själva: ”Vem vet hur det är?”

Och gå till dem, gå till de kvinnliga kommunpolitikerna och fråga om de har fått frågan om att sitta i bolagsstyrelserna t ex. Och gör det organiserat. Ring alla. Så att du kan ställa en mycket bättre fråga till kommunalrådet: ”Men, varför säger du att ni har frågat alla kvinnor om de vill sitta i de kommunala bolagsstyrelserna när ingen av kvinnorna i kommunfullmäktige säger sig ha fått frågan?”

5. Wallraffa som konsument!
Klassiska wallraff tar tid och pengar och energi. All heder åt dem som orkar. Men om du vill göra något enklare, men också mycket viktigt, så kan du alltid ta till en roll du kan. Den som konsument. Gå till de olika företagen som gör bilprovningarna och testa om de bedömer din bil likadant? Plantera ett fel och se om reparationsfirmorna hittar det eller hittar på. Gå till olika optiker och se om de rekommenderar glasögon i onödan?

Det blir extra roligt med riktigt bra tillsvarsintervjuer efteråt.

Men vad jag tycker att man ska tänka på då, det kan bli en annan bloggpost.

Marja Grill

Så får du tag på folk

Få saker kan vara så förödande för en ny praktikant eller vikarie som att bli stämplad som en som inte får tag på folk.

Nej, ingen chef kommer att säga det till det rakt ut men alla journalister vet att det är ett klassiskt nybörjarfel som kastar skam över både dig och din journalistutbildning.

Felet är inte att du inte fått tag på personen i fråga. Felet är att du inte försökt tillräckligt mycket och på tillräckligt många sätt.

Med hundraprocentig säkerhet finns det ytterligare kontaktvägar som du inte testat. (Det gäller i och för sig ofta också för erfarna reportrar men vi anses kunna avgöra när vi kan låta kontakten vänta och när det är mer akut. Och vi går inte tillbaks till chefen och säger ”Jag fick inte tag på…”)

Att få tag på folk är en journalistikens kärnverksamhet. Det har på senare år blivit både lättare och svårare. Allt fler makthavare bygger upp PR-apparater och informationsmaskinerier för att hålla de kritiska frågorna borta. Samtidigt som den sociala webben gjort (nästan) alla mer tillgängliga än någonsin tidigare. Som reporter har du att bemästra det förstnämnda och utnyttja det senare.

Och om du hamnar i det jobbiga läget att du testat alla sätt du kan komma på och inte kommer på något ytterligare…men förstår av ovanstående att det nog finns det ändå…så kommer här en checklista att bocka av:

1) Har du ringt mobilen?
Om du inte redan har numret så hittar du det hos Eniro eller Hitta. Eller hos en betaltjänst som Infotorg. Eller på arbetsgivarens webbplats. Eller på personens privata webbsida eller blogg. Eller i ett gammalt pressmeddelande eller pdf-dokument du hittar när du gör en smart sökning och googlar personens namn tillsammas med formuleringen filetype:pdf (eller doc eller ppt), möjligen med sökordet 07* tillagt (för att söka mobilnummer). Eller hos någon som känner personen (se nedan). Naturligtvis lämnar du meddelande om du möts av en telefonsvarare; betona att ditt ärende är brådskande och upprepa ditt nummer minst två gånger så personen hinner anteckna.

2) Har du ringt personens arbetsplats?
Växeln räcker inte, be att få komma fram till avdelningen där personen jobbar, tala med en kollega till personen, lämna meddelande men be också om alla kontaktuppgifter kollegan – och växeln – har. (Hos en myndighet eller kommun är detta i allmänhet offentliga uppgifter.) Kollegor som inte är villiga att lämna ut nummer kan ofta övertalas att själva ringa upp personen och lämna ditt nummer.

3) Har du ringt hem till personen?
Även om personen själv inte är hemma kan den som är det vara en familjemedlem som vet hur man får kontakt. Och en telefonsvarare hemma kanske lyssnas av tidigare än du tror.

4) Har du skickat sms?
Många som sitter i möte trycker bort samtal men tar emot sms. Om du betonar att det är viktigt kan de gå ut från mötet och ringa upp dig. Är personen utomlands kanske den inte vill ta ett vanligt samtal men du kan få svar via messen. Ett sms är också en garant för att personen inte ska kunna hänvisa till att ”Jag uppfattade inte ditt nummer…”

5) Har du mejlat?
Med dagens smarta telefoner vet vi aldrig vilken kommunikationsform som är snabbast. Kasta iväg ett mejl till personen och be den ringa. Om ämnet inte är känsligt – och personen kan tänkas vilja prata om det – så kan du även skriva vad det handlar om. Om du inte hittar mejladressen i de dokument du redan har, så bör du kunna finna den på nätet, genom att kolla ”Kontakt”-sidor på arbetsplatsens webb eller genom att googla ”förnamn.efternamn@”. Eller så finns adressen redan i din egen mejlkorg, om du haft kontakt med personen tidigare (vilket du kan ha haft utan att minnas det). Kom ihåg att personen kan ha flera mejladresser; kanske en privat som framgår av den där styrelselistan till båtklubben som du hittade vid pdf-sökningen ovan?

6) Har du kollat sociala medier?
Undersök om personen har konto hos Facebook, Twitter eller Linkedin? (Alla har sökfunktioner för användare.) Eller hos Google Plus, Myspace eller något diskussionsforum i ett specialämne? (Används smeknamn? Testa att söka på det personen använder i den där Hotmail-adressen du hittade hos båtklubben!) När du hittar konton: skicka direktmeddelanden till personen själv och såna du vet eller tror känner honom. Leta efter personer med samma efternamn eller från samma arbetsplats. Om det inte är topphemligt att du söker personen: gå ut med öppna efterlysningar!

7) Har du sökt via arbetskamrater, vänner, grannar och släktingar?
Genom att söka fram-och-tillbaka med namn och adresser i tjänster som Eniro, Hitta och Ratsit (folkbokföringsadresser mm) kan du lokalisera andra personer som bor på samma adress som den du söker – gissningsvis familjemedlemmar eller grannar – samt telefonnummer till dessa. Du använder också dessa verktyg för att nå kontaktuppgifter till de personer vars namn du hittat hos Facebook och Linkedin, men som där saknar telefonnummer. Familjemedlemmar kan ju även hittas via folkbokföringen hos Skatteverket, och kollegor kan förstås stå på arbetsplatsens hemsida – eller som ”befattningshavare” hos Bolagsverket, Infotorg eller sajter som Allabolag (samma data, olika kanaler och kostnader). Är företaget hemlighetsfullt? Sök bland nya och gamla platsannonser hos till exempel Arbetsförmedlingens Platsbanken eller privata Monster. Där finns kontaktpersoner, ofta både en anställande chef och en fackrepresentant. Kanske är företaget – och personer där – också omskrivet på olika forum, till exempel Flashback. (Om arbetsplatsen har en tråd där kan den förresten också vara läsvärd också av andra skäl. Eller förstås fullständigt osaklig, felaktig och svartmålande.)

8) Har du ringt konferensanläggningen?
Om personen är på konferens gäller det att utnyttja konferenspersonalens servicevilja. Du har naturligtvis frågat på personens arbetsplats vilken konferensanläggning de håller till på. Du ringer nu dit och ber personalen lämna ett meddelande. Om personalen svarar att de kan sätta upp meddelandet på en tavla som konferensdeltagarna kollar på fikarasten om en timme, så betonar du den höga angelägenhetsgraden och ber personalen gå in med en lapp omedelbart, med ditt nummer och ordet ”Brådskande!”.

9) Har du använt offentlighetsprincipen fullt ut?
Om du har tillgång till t ex Sirenarkivet eller Piscatus så gör du en sökning där på personnummer och namn (för säkerhets skull med variationer i stavningen) för att hitta eventuella domar eller andra offentliga dokument där personen figurerar – i jakt på ytterligare kontaktuppgifter och/eller kontaktpersoner. Om du saknar dessa betaltjänster får du ringa och göra sökningar direkt hos relevanta myndigheter: kanske tingsrätten kan vara en väg att gå för att hitta domar där personen figurerat, eller länsstyrelsen för någon typ av kontroll som gjorts mot personens företag (länsstyrelserna kontrollerar väldigt mycket, bland annat taxirörelser, jordbruk och familjehem). Om personen du vill ha tag på själv jobbar inom offentlig sektor eller i ett bolag som omfattas av offentlighetsprincipen, så kan du helt enkelt begära ut den typ av handlingar där kontaktuppgifter kan tänkas förekomma, exempelvis interna telefonlistor, mejlkonversationer, minnesanteckningar från möten, dokumentation över arbetsgruppers sammansättning… Om personens egen organisation saknar offentlighet prövar du först goodwill-argumenten (”Vill ni inte låta er medarbetare bemöta dessa påståenden och korrigera eventuella osakligheter? I så fall kan vi väl hjälpas åt att försöka hitta personen?”) men om dessa inte ger resultat funderar du över vilka myndighetskontakter personen eller arbetsgivaren kan ha haft – och begär sedan ut handlingar med möjliga kontaktuppgifter den vägen. (En god guide till offentliga uppgifter och hur man begär ut dessa finns hos Föreningen grävande journalister, men glöm inte att alltså även handlingar som ”bara” rör personens arbetsgivare – eller den där båtklubben – kan vara intressanta.) Tänk på att du kanske redan sitter på en stor del av dessa dokument, t ex om du befinner dig i slutskedet av en större granskning där personen du söker är en centralfigur. Det papper som du för två veckor sedan la åt sidan för att det inte hjälpte dig framåt i utredningen av själva ärendet, kan vid en omläsning visa sig innehålla ett mobilnummer som inte förekommit någon annanstans i materialet!

10) Har du åkt ut – eller bett någon annan göra det?
Om du inte befinner dig i tidsnöd och personen såvitt du vet befinner sig i samma stad kan det ibland vara effektivt att ge sig ut rent fysiskt, till personens arbetsplats eller något annat ställe där personen kan tänkas befinna sig (men rådgör med chefen innan du knackar på en privatbostad!). Du kan förstås också, om du misstänker att personen helt enkelt befinner sig offline (t ex sitter i en utbildning där man tvingats slå av mobilerna, eller har jobbat natt och ligger hemma och sover), be en kollega eller en granne att gå över och lämna ditt meddelande. De kanske inte gör det lika snabbt och erfaret som personalen på konferensanläggningen, men de gör det om du får dem att förstå hur viktigt det är.

…och slutligen fyra mer övergripande råd:

Lämna ut ditt mobilnummer! (Och ta med dig mobilen!)
Om personen ringer tillbaks till en fast telefon när du hämtar en kaffe kan en hel dags ansträngning gå förlorad.

Utgå från att folk vill prata!
Be aldrig om ursäkt för att du söker någon. Du kan be om ursäkt för tidpunkten eller att du sökt upp personen på en semesterö i Kina, men du ber aldrig om ursäkt för ditt ärende! Du söker svar på viktiga frågor, och det utgår du förstås från att personen vill hjälpa dig med. Om personen inte vill hjälpa dig får personen i så fall säga det rätt ut – du har i alla fall försökt.

Spela in!
Om det handlar om en ansvarsutkrävande intervju och du har anledning att misstänka att personen håller sig undan, så dokumenterar du naturligtvis det samtal du får, från början till slut. Tips om inspelningsvarianter hittar du här. Vad av samtalet som ni sedan eventuellt väljer att publicera är en annan och senare fråga.

Krisalternativet: ta reda på vad personen säger ändå!
Om du trots alla de ovanstående metoderna – plus de fem ytterligare du spånar fram tillsammans med kollegorna i det konkreta fallet – inte får tag på personen och deadline närmar sig, så bör du göra allt för att få reda på personens uppfattning på något annat sätt. Det gäller i synnerhet om personen i ditt reportage kommer att anklagas för något otrevligt (vilket ju i sig kan vara förklaringen till att personen inte ringer tillbaks). I bästa fall känner du förstås redan till personens ståndpunkt, eller har den lätt tillgänglig i dokument på skrivbordet, men annars bör du nu finkamma tidigare artiklar, offentliga dokument, webbsidor och forumtrådar i jakt på personens bästa argument. Om du inte hittar något ringer du tillbaks till personens kollegor och frågar om det inte finns något formulerat i saken sedan tidigare – och om det finns men inte är publicerat, om kollegorna kan mejla dokumentet eller formuleringarna till dig. Detta gör du för att försäkra dig om att ditt reportage i möjligaste mån innehåller även den frånvarande partens ståndpunkt. Dels ger det en mer komplett bild av storyn, dels minskar det risken att du blir fälld i t ex Granskningsnämnden vid en eventuell anmälan.

Vilka metoder för att hitta folk har vi missat? Fyll på i kommentarsfälten!

Uppdaterat 120912: Påminns om en gammal metod man kan använda när man inte kommer förbi en telefonväxel, eller när växeln har stängt: ring en anknytning! Om växeln har 10000 ringer du 10001, 10002 osv – eller hoppar upp till 10010, 10011… Chansen är att du med lite uthållighet får tag på den person du söker – eller en vänlig själ som kopplar dig vidare.

Uppdaterat 150326: På Grävseminariet i Jönköping tipsar holländske nätresearchgurun Hen van Ess om ett smartare sätt att söka svenska mobilnummer: lägg in sökbegreppet 700000000…799999999 (utan mellanslag) i sökningen, så kommer Google att hitta alla sidor där något nummer däremellan – den svenska mobilnummerserien – finns med. (Nej, nollan i början behövs inte.)

Fem sätt att spara skärmen

En nätaktiv reporter måste i varje givet läge vara redo att spara det som syns på skärmen.

Det kan handla om makthavare som gör kontroversiella uttalanden – möjliga klavertramp som de senare måste backa från. Härom året erbjöd debatten om Ship to Gaza flera exempel under bara några dagar. Härom dagen pastor Stanley Sjöberg.

Vi vill förstås spara det som skrivs, göra en skärmdump.

Elias har tidigare skrivit om hur man kan spela in det som visas på skärmen så det blir en videofil. Det här handlar nu i stället om frysta ögonblick: stillbilder av skärmar. Min rekommendation är att varje reporter lär sig åtminstone en metod så bra att den sitter i ryggmärgen – för när den väl ska tillämpas kan det vara bråttom.

1. På PC – Print Screen
På en Windowsdator har knappen Print Screen länge varit en klassiker. Den sitter ofta uppe till höger på tangentborden och den gör just vad den heter – eller åtminstone nästan. Den startar ingen skrivare, den sparar faktiskt inte ens ned skärmdumpen. I stället skapar den ett ”urklipp”, och man måste öppna ett annat program och klistra in (kortkommando Ctrl + V) för att urklippet inte ska ”glömmas bort” av Windows nästa gång man kopierar eller klipper ut något.

Den goda nyheten är möjligen att ”urklippet” kan klistras in i många olika program, ordbehandlare som Word eller lilla bildprogrammet Paint som följer med Windowsdatorerna från start.

2. På Mac – enkelt
För Macanvändarna finns enkla snabbkommandon, varav det enklaste tycks vara Kommando + Shift + 3. Till skillnad från Windows’ Print Screen-knapp så behöver man inte tänka på att spara ett urklipp: dumpen blir automatiskt en PNG-bild som hamnar på skrivbordet. Mer om detta i denna utmärkta bloggpost av Tommy K Johansson.

3. Använd webbläsaren
Flera webbläsare erbjuder möjligheten att spara ned webbsidor på olika sätt. I Chrome kan man trycka Ctrl + P för att skriva ut, och får då upp alternativet ”Spara som PDF”. Kommandot ”Spara sida som…” (i skiftnyckelmenyn) rekommenderas dock inte (om du inte vill spara sidan i http-format; den sparas alltså inte som en bild).

4. Hitta ett tillägg
Flera webbläsare har olika sorters tillägg som ger möjlighet att dumpa skärmar, eller avgränsade delar, med ett enkelt knapptryck. Sök i tilläggsbutikerna på ”capture screen”. Till Chrome har till exempel Google numera ett eget skärmdumpstillägg. Det finns också konkurrenter (flera syns under ”Relaterat” i Play) som erbjuder möjligheten till enklare redigering av urklippet – till exempel en inringning av den viktiga biten.

5. Lär dig din mobil
Skärmdumpar i mobilen eller surfplattan är en historia för sig. Bland Android-modellerna har till exempel Samsung Galaxy-serien länge haft en egen lösning: man håller in ”bakåtpilknappen” tillsammans med ”hemknappen” – och skärmen är sparad. Från och med Android-versionen Ice Cream Sandwich ska det också finnas en generell lösning genom att man trycker på ”Volym ned” och ”Power” samtidigt. För andra androider listas här fler möjliga lösningar.

På Iphone ska lösningen från version 2.0 vara en kombination av knapparna ”tillbaka/hem” och ”power/sleep”.

På andra mobiler kan lösningarna se helt annorlunda ut, och i värsta fall kanske det inte finns något bättre alternativ än att försöka ta bilden utifrån – med en annan telefon eller kamera.

Kom dock ihåg att en infångad bild kanske inte är så rolig – men alltid betydligt roligare än upptäckten att det kontroversiella citatet hunnit raderas.

Uppdatering 121121: Plötsligt visar kollegan Sanna Drysén att nya(re) Windows (7) innehåller en enklare metod än Print Screen-knappen (som alltså förutsätter att man sedan öppnar dokument där klippet ska klistras in), nämligen Skärmklippsverktyget. Detta nås enklast genom att man klickar på Windowsknappen (”flaggan”) och söker på ordet Skärmklipp, typ. Sedan kan man med en ”lasso” fånga in den bit man vill spara, och sedan får man välja format för sparandet och så är det sparat och klart och smidigare och framför allt mer logiskt och ”handlett” än Print Screen-lösningen. Gissar att verktyget hänger med i Windows 8 – om nån vet får ni gärna berätta i kommentarsfältet!

Uppdatering 131107: Jag måste erkänna att jag aldrig hittat någon smidig funkar-alltid-lösning för Android-telefoner, men nu tycks det faktiskt finnas en sådan. Om du installerar Evernotes ritprogram Skitch så dyker det upp som alternativ när man trycker ”Dela” på en webbsida. Då kan man ”Ta foto” av sidan som sedan kan sparas eller delas vidare direkt. (Och det blir alltså en bildfil, en skärmdump av webbsidan.)

Fem tips: så spelar du in mobilsamtalen

Mörkare med mobil — Det ser mörkt ut ibland om man vill banda samtal i mobilen.

De smarta mobiltelefonernas intåg har gjort mycket journalistiskt arbete betydligt enklare.

Men på en punkt har vi drabbats av en rejäl backlash: det har blivit betydligt krångligare att spela in telefonsamtal.

Så länge man sitter med en fast telefon och en dator (eller annan inspelningsutrustning) hittar man mänger av enkla lösningar, som denna adapter – eller kanske man vill använda en telefonsvarare.

Men så fort samtalet ska spelas in från mobilen blir det tuffare, åtminstone för användare av påstått smarta Iphonar eller Androider.

Här fem tips på möjliga lösningar, varav jag själv har erfarenhet av 1-3 och 5. Fyll gärna på i kommentarsfältet med tips eller åsikter:

Använd en öronsnäcka med mikrofon, i kombination med bärbar inspelningsapparat typ diktafon. En populär mikrofonmodell är denna. Olympus tillhör också de stora tillverkarna av diktafoner. Fördelen är att det garanterat fungerar (så länge inspelningen fungerar), nackdelen att man måste fippla med öronsnäckan vid varje samtal.
Använd en bluetoothlösning. Jag har själv testat Call Mynah som funkat helt okej för mig, om än med stora variationer i inspelningskvaliteten. Apparaten sparar också ljudet i ett eget format som måste konverteras i ett eget program, vilket förstås är en nackdel om man snabbt vill få in det i en redigering. Till nackdelarna hör också att man i princip måste bära på ytterligare en mobiltelefon. Fördelen är förstås att det kan vara enkelt när man väl får in rutinen av att använda ”extraluren” för alla samtal.
Testa en app. I till exempel Googles Play-butik finns massor av appar som påstår sig klara inspelning av samtal. Tyvärr stämmer det alltsom oftast inte alls, i många fall spelar appen helt enkelt in mikrofonljudet vilket gör att man hör sig själv utmärkt men personen i andra änden försvinner. Några appar har bättre rykte och har visat sig fungera på åtminstone vissa mobiler med vissa versioner av Android. Ett exempel är Total Recall. (Observera att den finns i några olika versioner beroende på telefon.) Tipset är helt enkelt att testa. Fördelarna är uppenbara: om det funkar kan man låta appen spela in ”allt” och sedan radera det man inte vill ha kvar. Nackdelen är att det väldigt sällan fungerar.
Spela in någon annanstans. I den här artikeln tipsar Macworld om olika sätt att använda röstbrevlådan eller någon gruppsamtalstjänst för att få samtalet att fastna. Nackdelen är förstås, förutom bökigheten i upplägget, att inspelningen hamnar på någon annans server.
Vid akut krisläge: kör igång högtalaren på telefonen och spela in på en annan telefon. Ett högtalarljud kan enkelt spelas in med vilken ljudinspelare som helst – och de flesta smartphones har en enkel app som funkar för ändamålet. Nej, det blir inte någon fantastisk kvalitet på inspelningen – men det finns lägen där man absolut föredrar en kass inspelning framför ingen inspelning.

Har vi missat någon smart metod? Har du egna erfarenheter av någon av de ovanstående? Fyll på i kommentarsfältet!

Annars har du väl inte missat vårt grundläggande intervjutips?

Uppdatering: Kristofer Sandberg tipsar om att det påstås vara möjligt att få telefoninspelning att fungera om man jailbreakar sin Iphone. Samma påståenden görs här och var om rootade Androidtelefoner. Jag har själv testat en metod som påstods funka med (allmänt sett oerhört häftiga super)appen Tasker, men det fungerade inte för mig, i alla fall inte på just den telefonen. Tipset för den nyfikne blir därmed åter, att man får testa. (Och sök på nätet om begreppen är obekanta.) Men i detta fall med ännu mer reservationer, och med påpekandet att både jailbreaking och rootning är ingrepp som kan uppfattas som avancerade för normalanvändaren, som kan påverka garantin – och där man nog inte heller kan räkna med självklar assistans från jobbets IT-avdelning.

Uppdatering 120929: För den som gör sina flesta samtal vid en stationär dator med eluttag i närheten har Jabra en uppsättning apparater med tillhörande headset, som kopplas ihop med datorn där inspelning sedan kan göras med valfritt program. Jag har själv använt en sån här lösning och den fungerar utmärkt – naturligtvis med begränsningen att man inte kan röra sig särskilt långt från arbetsplatsen under samtalet. En fördel är att vissa modeller också kan kopplas ihop med stationära telefoner.

Uppdatering 130415: Nya appen MP3 Incall Recorder utger sig för att kunna spela in via ”Phone line” på många Androidmobiler och mina första test ger vid handen att detta faktiskt kan vara sant. Jag har testat på en Samsung Galaxy S3 med Android 4.1.2 och en S2 med samma Androidversion, och det gick utmärkt på båda. Sämre gick det på en Motorola Razr Maxx där appen automatiskt ställde om sig till ”spela in från mikrofonen”-läge (testade att tvinga den till ”Phone line” men det blev inget inspelat). Med tanke på Galaxy-modellernas popularitet kanske detta ändå är goda nyheter för många där ute. Appen finns i en gratisversion och en betal-, som till den överkomliga kostnaden av sju spänn möjliggör bland annat automatisk inspelning av alla samtal. Inspelningarna lagras i mp3-format vilket kanske inte är idealiskt ur kvalitetsperspektiv men ger föredömligt små filer. Så testa gärna – och meddela i kommentarerna nedan om den funkar också på din telefonmodell. Jag är luttrad som ni vet, och tänker avvakta med stora jubelklockan tills jag testat appen i praktiken under några veckor, men kanske, kanske har vi här en liten anledning till jubel…

Uppdatering 150622: En för mig ny bekantskap är appen Boldbeast. Jag har hittills testat den på ett par telefoner med mycket gott resultat. Viktigast: på en Motorola (Moto G), som annars är kända för att vara stört omöjliga att få till inspelning på. Observera dock att man (precis som med t ex Total Recall) inte får ge upp efter första försöket, utan måste testa sig igenom de olika record modes som finns. Det som funkar på den ena telefonen fungerar inte nödvändigtvis på den andra. (Nästan garanterat inte, om man ska vara exakt.)

Uppdatering 150921: Ulrika Hedman tipsade oss om att BBC:s Marc Settle tycks ha hittat en lösning som faktiskt fungerar för att spela in intervjuer i en Iphone – åtminstone så länge motparten är med på att det ska göras en intervju. I korthet handlar det om att dra nytta av en ny funktion i iOS9, att man kan exportera telefonsvararmeddelanden som ljudfiler. Sedan görs själva intervjun på ett lite klurigt sätt: man ber intervjupersonen att vänta lite, sedan ringer man upp sitt eget nummer som tredje part i ett trepartssamtal. Detta samtal kopplas automatiskt vidare till telefonsvararen (eftersom linjen är upptagen :-)) som nu kan spela in intervjun. Som sedan kan exporteras tack vare nämnda iOS9-funktionalitet. Jag har inte testat metoden själv men den verkar som sagt passa utmärkt för uppgjorda intervjuer (där det dessutom inte finns någon källskyddsproblematik i att intervjufilen hamnar på en voicemail-server hos Apple). Fortfarande återstår väl att hitta en Iphone-lösning som gör det möjligt att spela in alla samtal – inklusive de inkommande – men stort tack till Ulrika för tipset!

Du har visst källor

Jag har träffat många nybakade journalister – och en hel del med flera år i yrket – som förklarat varför de inte ägnar sig åt egen nyhetsjakt eller granskning.

Svaren är alltid ungefär desamma. En favorit är ”Jag har inga källor!”

Reportern har nämligen inte bott på orten tillräckligt länge, eller bevakat sitt specialområde tillräckligt länge, eller tvingas hoppa så mycket mellan bevakningsområdena…

Inga källor.

En gång drömde jag att en ung praktikant använde detta argument i en diskussion med en av mina mest erfarna kollegor på Rapport.

Kollegan spände blicken i praktikanten och väste:

– Du har visst källor! Du har bara inte ringt dem än!!

Detta i min dröm alltså. Men det är väldigt sant.

Källor kommer inte till en genom någon slags naturlag efter ett visst antal år i yrket, på platsen eller med ämnet.

Källor får man genom att kontakta dem.

Via telefon, öga mot öga – eller för den delen genom mejl eller sociala medier.

Några av mina absolut bästa källor har gett mig nyheter vid det allra första samtalet. Personer som sitter på stor kunskap, som bara väntat på att någon skulle vara tillräckligt intresserad för att be dem att berätta. Öppet eller anonymt.

På motsvarande sätt har jag haft många kontakter som aldrig gett någonting särskilt trots åratal av regelbundna samtal.

Min erfarenhet är att reporterns attityd ofta har större betydelse än tidsaxlarna. En reporter som ber att få veta mer, vad som egentligen hände, och som enkelt och trovärdigt kan förklara källskydd och andra viktiga faktorer – den reportern får veta saker.

En bra grundregel är att fråga. Man kan inte utgå från att folk spontant börjar släppa hemligheter till en journalist. Några är kanske så motiverade att de gör det på eget initiativ, men de flesta människor gör det inte om de inte uttryckligen får frågan.

Tror du mig inte? Testa att avsluta dina fem kommande telefonsamtal med formuleringen ”Jag är verkligen intresserad av vad som har hänt här. Skulle du kunna berätta det för mig om jag lovar att jag inte kommer att citera dig med namn?”

Det kan visa sig att personen du redan ringt blir din nästa bästa källa.

(Dålig koll på vilka personer som har kunskaper om ditt ämne? Sätt upp en sökning som meddelar dig varje gång ämnet berörs på nätet. Eller efterlys folk via sociala medier – men gör det genomtänkt. Dålig koll på källskyddet? Några kloka tips hittar du här.)

Så fixar du morgondagens nyheter i dag

Google Alerts — När man utformar in sin Alert får man direkt exempel på hur träffarna kan komma att se ut.

En journalist ska alltid vara först med att komma för sent, har någon sagt.

När vi bevakar ett särskilt ämne eller en person – för en granskning eller i nyhetsjakt – vill vi ju alltid veta när något nytt inträffat kring det ämnet eller den personen.

Och vi vill veta det direkt när det händer.

Alla journalister gör dagligen sökningar bland de sajter som i dag ligger ute på nätet. Men färre vet att vi redan i dag kan söka bland de sidor som läggs ut i morgon eller nästa år.

Jag brukar kalla det att fiska i framtiden. Vi sätter ned några metspön i marken och kan sedan ägna oss åt annat. När vi får napp ringer den lilla bjällran vi satt fast på spöet.

Låter det galet?

Den reporter som vill fiska i framtiden, alltså lägga ut krokar som framöver fångar upp intressanta nyheter inom det egna specialområdet, kan gå flera olika vägar. En av de enklaste är tveklöst Google Alerts.

Skriv in dina sökord, gör några val kring avgränsningar och uppdateringar, välj om du vill ha dessa som ett RSS-flöde eller som e-post, tryck på Spara…klart! I stället för att du själv ska behöva scanna webben med mer eller mindre jämna mellanrum, så görs jobbet med automatik.

Som med alla andra sökningar gäller att det fungerar bäst ju mer exakt exakt och unikt sökbegreppet är. ”Backa Elias Bondpä” kommer alltid att vara ett bättre sökbegrepp än ”Mikael Pettersson”. Men ett allmänt begrepp kan också kompletteras med ett eller flera andra för att öka träffsäkerheten. ”Mikael Pettersson” reporter svt t ex.

Man kan också lägga in flera sökord/begrepp i samma Alert, åtskilda av OR: Journalist OR reporter.

Väljer man att få sina alerts som e-post kan man välja hur ofta man vill ha dem. Min rekommendation är att du låter din relation till ämnet avgöra intensiteten. Om du nyhetsbevakar ett händelseförlopp eller letar reaktioner på ditt eget avslöjande vill du gissningsvis ha uppdateringarna genast, men om du håller på med en långsiktig kartläggning eller en mer allmän efterbearbetning av en satsning kanske det räcker med ett mejl om dagen.

Jag rekommenderar också att du kontinuerligt omprövar sådana alerts som ger väldigt många träffar. Du vill inte spamma dig själv med information du inte har nytta av; bygg i stället på sökningen så den blir mer exakt – med färre men bättre uppdateringar som följd.

Google Alerts är inte perfekt. Tjänsten söker bara på det öppna internet (inte bakom lösenord eller andra spärrar) och fångar inte upp diskussionerna på t ex Twitter (då skulle man få väldigt många Alerts varje gång ens ämne blev föremål för en Twitterstorm). Dessutom får du ju träffarna när Google hittar orden – och inte nödvändigtvis när sidan läggs ut (Google indexerar olika sajter olika ofta).

Men som bas i en ämnesbevakning fungerar det mycket bra, jag har ofta överraskats av hur många olika sorters sidor den hittar (nyhetsartiklar, små bloggar, myndighetsbeslut, pdf-filer…) och mer än en gång har en Google Alert gett mig nyheter rakt in i mejlboxen eller RSS-flödet.

Tycker du förresten att det där med RSS verkar spännande men lite läskigt? Kolla in Elias’ instruktionsvideo.

Vill du veta hur du sedan lättast sparar de intressanta texter som dyker upp i ditt flöde? Kolla mina tips på textsparare här och allätare här.

Så förstår du alla språk – alltid

I dag är väldigt mycket journalistik gränslös. Det lokala företaget som får kinesiska ägare, lurade bärplockare från Bulgarien, svenska medborgare som dras in i kriget mot terrorismen…historierna stannar inte vid gränsen, och vårt behov av att hitta information utanför Sveriges gränser växer ständigt.

De stora redaktionerna kan skicka egna korrespondenter och köpa in fixare och översättare som lotsar och hjälper på plats. Men många reportrar och redaktioner är hänvisade till telefonen och nätet, och vad som där kan finnas.

Samtidigt gör alerta onlinemedier, sociala medier och nätforum att det i dag är enklare än någonsin att hitta både artiklar och personer i många av världens länder.

Den stora alltid återstående barriären är språket.

Hur läsa en initierad artikel vars ord man inte förstår? Hur kontakta en person via Facebook om man inte har någon gemensam vokabulär?

En del kollegor brukar skratta när man nämner Google Translate. De har hört talas om att det finns nån översättningstjänst på nätet – kanske hette den då Babelfish – men det var länge sen och de förstod en sak: den fungerade inte. Översättningarna blir extremt yxiga, i praktiken oanvändbara.

Mitt tips är att titta en gång till. Google Translate är betydligt mindre yxigt i dag än för bara några år sedan. Visst, texterna duger inte att publicera rakt av (och det kanske vi ska vara glada för, ur arbetsmarknadsperspektiv) men för att begripa en story eller eller göra sig förstådd i en konversation funkar de ofta utmärkt.

Och framför allt: Google Translate – och andra översättningstjänster – kan i dag användas på många olika sätt, i många olika sammanhang.

Webbtjänsten Google Translate kan till exempel enkelt användas för att både översätta enstaka meningar man knattrar (eller klistrar) in, eller för att översätta dokument eller hela sajter – se här Guardian på svenska.

Till webbläsaren finns dessutom ett tillägg som ger oss en knapp som översätter sajten direkt.

(Med hjälp av ett annat tillägg kan man förresten även få ordförkaringar av enskilda ord – på engelska.)

Google Translate finns dessutom som app till mobiltelefonen – en app som i dag kan läsa upp översättningarna på många språk, och som numera också kan översätta text från bilder.

Själv hade jag enkel nytta av översättnings-appen i mobilen vid mitt möte med just bulgariska bärplockare utanför ambassaden på Karlavägen tidigare i sommar, i ett stressat nyhetsläge utan förberedelser eller tolkkontakter.

Genom att översätta sajter kan journalister i Sverige enkelt skaffa sig en bild av innehåll och trovärdighet hos utländska webbplatser som dyker upp i nyhetsflödet eller grävresearchen. Man kan vid behov skumma flersidiga protokoll från utländska parlamentsförhör i jakt på de där kritiska meningarna man sedan tar med sig till proffsöversättarna. Eller så vill man bara kolla en notis och slippa vara hänvisad till nyhetsbyråernas rewrites på rewrites.

Spartips för stressade journalister

Det verkar finnas en naturlag som alltid placerar de häftigaste upptäckterna vid den sämsta tänkbara tidpunkten.

Jag brukar i alla fall alltid hitta de mest spännande artiklarna på nätet just som jag måste stänga ned datorn för att åka ut på inspelning, eller just som redaktören kommer springande med en akut koll i ett helt annat ämne.

Vad göra?

Intressanta texter man hittar på nätet kan sparas på många olika sätt.

Man kan skriva ut dem, man kan copy/pasta dem till Worddokument, man kan försöka spara länkar eller lägga upp ett system för bokmärken…

Två av de smartaste verktygen heter Pocket (tidigare Read it Later) respektive Instapaper.

Båda gör ungefär samma sak: sparar inte bara länken utan även själva texten, därtill i ett läsvänligt format, och därtill lokalt (om du vill) på datorn och/eller mobilen/plattan.

Sparandet kan också det göras både på datorn och i mobilen. En fördel jämfört med till exempel Evernote är att hela texten sparas ned när man använder dela-funktionen i Android. (Hos Evernote sparas då bara en länk.)

Precis som i Evernote kan man använda taggar för att sortera sitt material, t ex efter ämnen eller personer man är intresserad av.

Generellt är Pocket och Instapaper enklare än Evernote och andra ”allätare” som vi tidigare skrivit om, i bemärkelsen mindre komplexa. Här handlar det om att spara texter man hittar på nätet, punkt. Men för det syftet funkar de väldigt bra.

Använder du dessa – eller andra – verktyg? Meddela oss i kommentarsfältet.

Något mycket, mycket, mycket viktigt

Webben erbjuder oanade möjligheter till research, kontakter och offentlighet.

Till baksidorna hör risken för dataintrång och en mindre önskad form av offentlighet.

Som journalister är vi skyldiga att värna källskyddet, i ord och i handling, i princip och i praktik. Gör vi det inte kan vi straffas enligt lag, och det med rätta; den som hör av sig till en journalist och vill vara anonym ska kunna lita på att journalisten hanterar uppgifterna på ett sådant sätt att detta inte äventyras.

Det kanske inte behövs för just dig, men vi skriver det i alla fall: lagring på nätet lämpar sig inte för källskyddade uppgifter. Kommunikation på nätet kan ibland vara nödvändig, men i så fall rekommenderas genomtänkta arbetsmetoder.

Här en utmärkt artikel i ämnet, av vår kollega Susan Ritzén.

Här bästa tipsen från svt:s Uppdrag granskning.

Hur tänker du kring det digitala källskyddet? Goda principer, hemska exempel? Ge oss dina tankar i kommentarsfältet.

Uppdaterat 120923: Under slagordet Kryptera mera! skriver två säkerhetsexperter på Sveriges Radios Medieormen om journalister och digital säkerhet. Frilansjournalisten Tomas Carlsson uppmanar i ett blogginlägg till en mycket enkel linje som han menar passar de flesta journalister: håll allt källskyddat material analogt.

Skriva på ett moln

För den som vill spara sina egna anteckningar, texter och dokument på nätet finns numera en smärre uppsjö av tjänster.

Vi talar om allt från enkla anteckningsverktyg som till exempel Simplenote, som håller texter synkade mellan webb och mobil, till mer kraftfulla verktyg som konkurrerar med ”riktiga” kontorsprogram typ Word och Excel.

Exempel från manus i Google Docs — Precis som Evernote kan Google Docs användas för manus.

Google Docs är en gigant i sammanhanget, som numera också erbjuder möjligheten att ladda upp dokument i originalformat. För dig som sparar på myndighetsrapporter och beslut i pdf-format kan detta vara modellen för att komma åt dem både från jobbet och hemifrån, från datorn, mobilen och surfplattan.

Vi har tidigare beskrivit hur Google Docs kan användas för att gräva tillsammans med publiken, och man kan förstås även använda samarbetsfunktionerna i mindre sammanhang – till exempel dela ett manus under utveckling mellan två reportrar och en arbetsledare.

Docs ingår numera i Google Drive, som är Googles nätverkshårddisk. Google vill konkurrera med t ex populära Dropbox, som hittills haft fördelen att man inte bara haft dokumenten i ”molnet” utan också i den egna datorn. Men hos Google Drive kan man nu ladda hem ett litet program som skapar en ”hemma-hårddisk” även för detta material – ”Download Google Drive” heter länken i vänsterspalten.

Bland Googles Docs’ konkurrenter i kategorin ”kontorsprogram på nätet” har har Zoho länge beskrivits som den främsta, men numera erbjuder även Microsoft molnredigering.

Dropbox kom från andra hållet: dess huvudfunktion har aldrig varit att ersätta programvara (t ex Word), utan att erbjuda en mapp på datorn som alltid synkats mot ”molnet” och mot motsvarande mappar på andra datorer. I den grenen har Dropbox utmanats av Sugarsync som å ena sidan erbjuder större flexibilitet (man kan välja fritt vilka mappar man vill synka, t ex mellan mobil och dator) men som å andra sidan erbjuder större flexibilitet (det blir krångligare).

En annan konkurrent heter Box. Box och Dropbox konkurrerar bland annat genom att erbjuda större mängder gratisutrymme i samarbete med olika tillverkare av mobiler och surfplattor, så det kan vara mödan värt att se vad som ingår vid ett sånt inköp – eller om man kanske redan har en stor gratisdisk på nätet utan att veta om det.

Bland mobilapparna hittar man förstås varianter för de flesta tjänsterna, inklusive en dedikerad Google Drive-app, och här finns också t ex mobila kontorssviten Quickoffice (hm…numera uppköpt av Google) som kan synkas mot flera olika tjänster, däribland både Docs, Dropbox och Sugarsync.

Exempel Workflowy — Workflowy är en lista som kan göras hur liten eller stor som helst – och i hur många led som helst.

En helt egen ingång har Workflowy som kan beskrivas som en lista för allt du vill använda den till. Lite svårt att förklara men man kan skapa ett (såvitt jag förstår) oändligt antal listor i listan med ett oändligt antal punkter i en oändlig hierarki, och dessutom #tagga nyckelord för snabb korslänkning mellan inläggen.

Alla dessa verktyg har en gratis basversion, men man kan välja att betala för mer utrymme eller funktionalitet.

Så länge man inte använder dem för sina mest känsliga uppgifter (tänk på källskyddet!) och så länge man har en genomtänkt backuprutin (i de flesta tjänsterna kan man enkelt exportera sina dokument) så kan molntjänster vara ett utmärkt sätt att underlätta arbetet för en stressad reporter som kastas mellan datorer och mobiler, företagets och privata.

Möjliga användningsområden:

En systematisk hantering av dina jobbidéer. Ersätt de där listorna du alltid skriver på konferenser och seminarier, med en som alltid ligger överst på ditt nätkonto. Använd den för att fylla på eller radera, ändra och prioritera.
Research kring din pågående granskning/satsning. Samla anteckningarna från telefonsamtalen med länkarna och urklippen från nätdokumenten, antingen i ett dokument per projekt eller i flera dokument som samlas i mappar. (Men du undviker förstås sånt som kan avslöja dina hemliga källor. Om de måste nämnas kan du använda koder.)
Samla andras hela dokument i din framåtriktade research kring ditt favoritämne. Forskningsrapporter, myndighetsbeslut, protokoll… Worddokument, pdf:er och andra dokumenttyper sväljs enkelt av flera av tjänsterna.
Manus. Som faktiskt kan påbörjas mycket tidigare än två timmar före deadline. Helst i en löpande process parallellt med researchen (men jag vet av egen erfarenhet att det är lättare sagt än gjort).

Till sist: det finns inget som utesluter att man kombinerar de olika tjänsterna, tvärtom går det enkelt att länka mellan dem och dra nytta av fördelarna hos var och en. Själv har jag i olika perioder använt nästan alla i diverse kombinationer.

Du kanske ska lägga upp kompletta dokument hos Dropbox och listor och anteckningar hos Workflowy? Eller kombinera med ”allätaren” Evernote, som ju även den innehåller en anteckningsfunktion. (Elias har beskrivit hur man kan använda Evernote för att spara träd vid manusläsning, och jag har skrivit om just Evernotes allätar-funktion.)

Har du tips på andra tjänster som hjälper dig komma åt dina texter och dokument var du än befinner dig? Eller tycker du att hela idén verkar värdelös? Lägg ut texten i kommentarsfältet nedan!

Uppdaterat 120813: På Twitter tipsar oss @jensfinnas om en ”grym lista med webbverktyg för nördiga journalister på @journalismnews”. Och vi kan bara hålla med, tack Jens för tipset!