Kategori: Intervjun

Håltimmesgrävet – exempel A, B och C

I dag har det gått fem år sedan vi publicerade vår allra första post. Femårsdagen firar vi med ett försök att konkretisera en metod vi återkommit till flera gånger under de här åren, och kanske allra tydligast under den gångna sommaren.

Fem poster har handlat om håltimmesgrävet, alltså den granskning som kan utföras parallellt med vardagens nyhetsinsatser. Metodiken bygger i stor utsträckning på Story Based Inquiry-modellen som vi uppmärksammat och rekommenderat flera gånger.

Hur kan en tillämpning av håltimmesmodellen se ut i praktiken? I dag blir det några konkreta exempel.

1. Idén. Huvudpoängen är att leta bland de tips och idéer som du redan har. Du knackar dig bakåt i mejkorgen och anteckningarna och hittar tre kandidater: ett tips om att ett kommunalt bolag har sällsynt omfattande och onödigt resande till andra länder, ett annat om att det är rejäl kris inom psykiatrin och ett uppslag som du själv fått om att undersöka incidenter inom förskolan.

2. Hypotesen. Du bestämmer dig för att gå vidare med alla tre spåren, och formulerar tre hypoteser. I korthet: A) Stora summor skattemedel går till onödigt långa resor för kommunala bolagshöjdare, B) Psykiatrin fungerar så dåligt att hjälpsökande regelmässigt får nobben och C) Farliga händelser mörkas inom förskolan.

3. Metoden. Efter några tankevarv kommer du fram till att du kan A) Begära ut kontoplan, reseberättelser och verifikationer från det kommunala bolaget, B) Ta fram uppgifter om personalomsättning och protokoll från samverkansmöten inom psykiatrin och kombinera detta med bakgrundssamtal och intervjuer med personal, patienter och anhöriga samt C) Besöka verksamheter och prata med förskolepersonal och föräldrar och ställa deras vittnesmål mot den avvikelserapportering som görs. När det gäller psykiatrin funderar du länge över hur du ska kunna belägga att behövande regelmässigt nobbas, och efter några samtal med initierade personer inser du att det nog inte är möjligt att belägga i nuläget. Därför stryker du den delen av hypotesen, och begränsar den till att psykiatrin befinner sig i kris och att behövande ibland får nobben.

4. Undersökningen. När du praktiskt försöker genomföra de undersökningar du föresatt dig märker du att det åter finns skäl att ändra hypoteserna. Ledningen för det kommunala bolaget har visserligen rest mycket, men de flesta resorna verkar väl motiverade. Däremot har restaurangnotorna ofta varit rejält tilltagna, och du undrar om inte de omfattande mängderna öl och vin innebär att man bryter mot kommunens alkoholpolicy. Vilket blir din omarbetade hypotes för A. När det gäller krisen inom psykiatrin förstår du snabbt att det inte skrivs ut särskilt mycket i klartext i de där samverkansprotokollen, medan det däremot sker en del skriftväxling som kan vara av intresse. Du bygger alltså ut metoden för B till att begära ut mejl mellan nyckelpersoner. Angående incidenterna på förskolan märker du snabbt att de visserligen är ganska många – men samtidigt tycks personalen vara ganska bra på att rapportera händelserna. Det är däremot mer tveksamt vad rapporterna leder till. Du hittar ett par exempel där man tydligt rapporterat upprepade gånger om farliga händelser utan att problemen åtgärdats vilket blir en brännande del av C:s omskrivna hypotes.

5. Utgörningen. När de (bitvis omformulerade) hypoteserna är belagda ska du fundera kring hur dina grävfynd på bästa sätt kan presenteras. Alla tre är i och för sig så angelägna att du skulle kunna göra ut dem som raka nyhetsknäck, men för att maxa publiceringen spånar du ett extra varv med kunniga kollegor: en duktig grafiker kan göra en mycket effektiv illustration av (A) hur mycket de kommunala bolagshöjdarna hinner dricka på en kväll – i kontrast till de fina formuleringarna i kommunens restriktiva alkoholpolicy. Genom förtroendefulla kontakter med personal, patienter och anhöriga kan psykiatrikrisen (B) beskrivas med personliga berättelser utan att någon behöver framträda med namn och bild. Och när incidentrapporterna från förskolan (C) läggs på hög inför det ansvariga kommunalrådet har fotografen förberett sig för den perfekta bilden när vederbörande försöker värja sig för samlingen.

Alla tre publiceringar orsakar starka reaktioner och nya tips – och läggs av det skälet förstås långt ifrån varandra tidsmässigt. I och med att det är era egna nyheter så äger redaktionen materialet och kan själv välja tidpunkterna för när avslöjandena ska ut.

Genom att hela tiden hålla fokus på hypotes och metod, och samtidigt vara öppen för förändringar av båda, kan du helt enkelt ro stora granskningar i land utan att få panik inför projektens omfattning – eller inför en verklighet som visar sig vara annorlunda än du trodde.

Kortkurs i att få journalister ur balans

Reporter ur balans.

Den här bloggen ägnas i rätt hög utsträckning åt olika tips om intervjuteknik.

Ibland kan det vara spännande att också ta del av instruktionerna från den andra sidan.

Hur ska man bära sig åt om man verkligen vill förstöra en intervju för en journalist?

Tidningen Resumé har gjort en bra lista med fem punkter, explicit inspirerade av en svensk före detta statsminister och utrikesminister.

Den är givande läsning inte bara för makthavaren som vill få journalisten ur balans – utan minst lika mycket för journalisten som inte vill hamna där.

Det första tipset börjar så här:

1) Hitta de små felen
Vässa öronen. Uttrycker sig reportern vagt i en fråga, glöms någon fakta bort eller blir något årtal fel? Här har du guldläge att fylla journalisten med skam, för hen hatar att ha fel mer än någon annan. Börja ditt svar med att påpeka felet. Finns det utrymme kan du med fördel understryka hur allvarlig missen är.

Och sedan fortsätter det i samma stil.

Som en påminnelse kommer också en karakteristisk video med genrens påstådda mästare.

Uppdelningen lyfter dramaturgin

Det finns ett misstag som alla journalister gjort när man berättat historier där någon ska ställas till svars för ett missförhållande.

Misstaget att vi berättar historien i den ordning som vi genomfört intervjuerna.

I dess enklaste form blir det då alltid så att kritiken kommer först och bemötandet/ansvarsintervjun i slutet.

Inget fel på det i och för sig, så länge det bara handlar om en enda sak som gått fel.

Kommunen missade vattenläckan lyder den arga kritiken från intervjuad medborgare – Ja men nu ska vi bättra oss svarar kommunen.

Men så fort storyn är lite mer mångfacetterad, och så fort det är mer än en enda sak som gått fel, kan det helt enkelt bli mördande tråkigt.

Kommunen missade att själva upptäcka vattenläckan och agerade inte heller när folk hörde av sig och vägrar nu att ersätta de drabbade trots ett tydligt ansvar i granskningsrapporten.

Om vi nu låter hela kommunens svar bli en ”avslutning” på storyn så blir den en rätt bökig historia.

Jo vi missade att upptäcka läckan men nu ska vi bättra oss, och visst missade vi att agera när folk hörde av sig men det berodde på en brist i vårt datanät vilket är dataleverantörens fel och frågan om ersättningar regleras ju av en särskild förordning och när det gäller granskningsrapporten så är den visserligen kritisk men vi delar inte slutsatserna utan tycker att vi på det hela taget har gjort det man kan förvänta sig.

Det blir en väldigt baktung avslutning på en artikel eller ett inslag. Dessutom rätt komplicerat – minns vi ens vad granskingsrapporten sa när vi kommer fram till bemötandet?

Lösningen är att tänka mer dynamiskt. Vår story är just en story, en historia, sann och relevant – men inte en redovisning av intervjuer i nödvändigtvis den ordning vi gjort dem.

När kritik och bemötande består av flera delar gör vi ofta bäst i att dela upp historien i sjok.

Rätt hanterat kan det ge ett gott driv åt historien med en rad nya vändningar; kanske rentav helt separata stories.

Kommunen missade vattenläcka – lovar bättring. Men man missade faktiskt även larm från boende – eftersom datasystemet var paj. Och nu kan de boende gå miste om ersättning – på grund av regelverket. Och medan kommunen ger sig själv godkänt – så sågas man av en extern granskningsrapport.

Tänk tanken nästa gång du genomfört den stora ansvarsintervjun. Allt måste nu inte publiceras i ordningen Anklagelse A-B-C följd av Bemötande 1-2-3.

Hitta rätt begrepp kring brottet, straffet och tvisten – också i utlandet

Vi har tidigare skrivit om värdet av att kunna ringa NYPD även när man jobbar på en lokalredaktion i Örebro.
Om man gör det gäller det dock att ha koll på språket. Liksom om man söker en jurist eller journalist i ett annat land med kunskap om ett rättsfall man är intresserad av.

Den juridiska världen har en hel del språkliga specialiteter som kan vara tillräckligt svåra att hålla koll på på ens eget modersmål. Ska man sedan börja fråga ut en presstalesperson för amerikanska polisen, eller juristen som företräder den åtalade aktivisten i ett annat land, eller journalistkollegan som bevakar den stora rättegången med kopplingar till svenska storföretag i ett tredje land – då är risken stor att man missar eller missförstår varandra mellan häktningen, överklagandet och yppandeförbudet.

Google Translate räcker långt men täcker inte alla specialbegrepp, och om du vill vara säker på att du menar samma sak som advokaten du intervjuar så finns det extra hjälp att ta till. 

Domstolsverket har en svensk-engelsk ordlista som enkelt kan laddas ned från hemsidan, och som hjälper dig att snabbt hitta rätt bland begreppen.

(Tipstack till Jonathan Leman.)

Tio svar du inte ska köpa

Ansvarsintervjun tillhör den grävande journalistens kärnverksamheter. Numera är makthavare på alla nivåer ofta medietränade, vilket inte alltid betyder att man följer den enkla regeln ”Svara rakt och sanningsenligt”.

Därför följer här en grundläggande genomgång av tio svar som den granskande reportern inte ska acceptera – och några tips om möjliga strategier för att komma vidare:

1) ”Det tror jag inte.”

Sägs av: Presspersonen som skickas fram i stället för makthavaren, och som försöker komma undan frågan utan att bekräfta eller dementera, genom att berätta om sin personliga tro.

Möjlig strategi: Först försöka få svar på om detta är en bekräftelse eller en dementi: ”Menar du att ditt svar är att det inte hänt?” Om detta inte lyckas – ifrågasätt varför presspersonen inte tagit reda på fakta: ”Har du inte frågat?” Och kräv sedan ett ställningstagande: ”Är det alltså oacceptabelt om det hänt?”

2) ”Då får man titta på det i så fall. ”

Sägs av: En makthavare som tidigare förnekat något men blivit överbevisad och inte vill prata om att verkligheten var en helt annan än hen just påstod.

Möjlig strategi: Red ut om personen påstår att hen inte alls känt till saken: ”Var detta alltså en överraskning för dig?” Flytta sedan tillbaks frågan genom en liten omväg: ”Vad är det ni ska titta på? Ni vill få bekräftat att det stämmer? Och hur förhåller det sig i så fall till det du just sa? Och hur kommer det sig att du sa något helt annat?”

3) ”Vi jobbar hela tiden med förbättringar.”

Sägs av: Makthavare som inte riktigt vill kännas vid några specifika åtgärder till följd av ditt avslöjande.

Möjlig strategi: Försök få makthavaren att sätta ned foten. Och gör det tydligt om det inte sker: ”Exakt vad har ni gjort för att förhindra detta? Har ni gjort något konkret för att förhindra just detta?”

4) ”Nu har vi startat en utredning och då måste den få ha sin gång.”

Sägs av: Makthavare som inte vill uttala sig om det aktuella ämnet.

Möjlig strategi: Läs direktiven till utredningen och precisera din fråga till en intressant aspekt som inte nämns där. Ifrågasätt på vilket sätt makthavaren är bunden till tystnad: ”Har du fått yppandeförbud av utredaren?”

5) ”Många har ansvar för det här.”

Sägs av: Makthavare som vill bagatellisera sitt eget ansvar för ett missförhållande.

Möjlig strategi: Fråga vidare: ”Skyller du på underlydande? Vad gjorde du själv fel?” Och om det inte funkar, lyft frågan:”Hur tror du att möjligheten att lära för framtiden påverkas av att ansvariga för ett sånt här missförhållande inte vill precisera sitt eget ansvar?”.

6) ”Det där är ju inget konstigt.”

Sägs av: Makthavare som vill normalisera sitt eget agerande i ett läge när det inte går att dölja vad som hänt.

Möjlig strategi: Låt personen löpa linan ut: ”Så detta är ett helt normalt förfarande inom er organisation? Och fullt accepterat också hos styrelsen?”

7) ”Vi har inte fått några klagomål.”

Sägs av: Makthavare för verksamhet som det finns ett missnöje med, men vars interna klagomålsstatistik inte är offentlig.

Möjlig strategi: Ta tillbaka frågan till den det berör: ”På vilket sätt hjälper det 88-åriga Aina att ni inte tagit emot många klagomål?”

8) ”Nu är allt förändrat.”

Sägs av: Makthavare som ställs till svars för missförhållanden som ägt rum i dåtid.

Möjlig strategi: Kräv en precisering: ”Sedan när menar du att det är åtgärdat? När beslutade ni om ändringen? Vad exakt ändrar ni? Är förändringen genomförd eller på gång?” Och backa sedan tillbaka till missförhållandet: ”Varför gjorde ni så där till att börja med?”

9) ”Det finns inga beslut.”

Sägs av: Makthavare som inte vill att frågan ska upp till debatt före beslutet, och irriteras över att förslaget läckt ut.

Möjlig strategi: ”Vad säger du till den som gärna vill ha svar innan detta är beslutat?”

10) ”Jag kan inte kommentera enskilda ärenden.”

Sägs av: Makthavare som förstår att det enskilda fallet är upprörande.

Möjlig strategi: Framhåll att du har en fullmakt (vilket du förstås har) och sätt ord på att det därmed är makthavarens val att inte kommentera. Flytta dina frågor till ett mer generellt plan – om makthavaren inte vill svara på varför man betett sig som man gjort mot NN, ställ frågan om varför man beter sig så över huvud taget.

 

Mikael Grill Pettersson och Marja Grill

Texten finns också publicerad i senaste – utmärkta – numret av tidskriften Scoop.

Ett annorlunda Gräv

Terrordådet i Stockholm kom förstås att prägla årets Grävseminarium i Uppsala, där över 500 journalister samlats för kunskapspåfyllning, inspiration och diskussion.

Arrangörerna valde att fullfölja seminariet trots att mångas uppmärksamhet av naturliga skäl hamnade någon helt annanstans än på seminarierna. En rad deltagare försvann för arbete på fredagseftermiddagen, men många av dem var tillbaka på lördagen.

Den kanadensiske journalisten Julian Sher föreläste om intervjuteknik på fredagen när de första rapporterna kom i våra mobiler, åkte till Stockholm för att rapportera för sin hemmaredaktion om terrordådet, men kom sedan tillbaka för att hålla en föreläsning om storytelling på lördagen.

Det blev några kloka förändringar i programmet. Bland annat ställdes fredagskvällens evenemang Late Night Show in, och på en nyinsatt programpunkt diskuterades den granskande journalistikens roll i akuta nyhetslägen.

En hel del av de bästa tipsen ligger redan ute på nätet. Vi har tidigare tipsat om nätresearchgurun Paul Myers fantastiska sida Research Clinic.

Julian Shers utmärkta intervjutips hittar man här.

Här har seminariet lagt in fyra tips om hur man gör en bra radiodokumentär från Susanne Reber.

Några seminarier spelades in av Kunskapskanalen och kommer så småningom att kunna kollas i efterhand.

Tidningen Journalisten har en läsvärd rapportering från Gräv 17. Läs reportaget om grävarna på Norra Halland som trots sina milt uttryckt begränsande resurser (en upplaga strax över 10.000) lyckades ta hem en guldspade för sin granskning av missförhållanden på ett familjehem.

”Dessa två reportrar utgör så gott som halva redaktionen” säger en imponerad Bertholof Brännström, ordförande för guldspadejuryn, i en kommentar.

Hela den prisade granskningen kan läsas här.

Nästa år arrangeras Gräv i Helsingborg, under ledning av Emma Johansson som leder HD Sydsvenskans grävnav.

Uppdatering 170417: Upptäcker att Sveriges radios utmärkta projekt Medieormen ägnat ett helt poddavsnitt åt Gräv 17, liksom en alldeles förträfflig rad bloggposter, där man bland annat kan ta del av det viktigaste från My Vingrens inblick i darknet och Marja Grills föreläsning om vardagsgräv. 

Ses vi i Uppsala?

Festen i all ära, men det är i kaffepauserna som det verkligen bränner till.

Den 7-8 april är det dags för årets Grävseminarium i Uppsala.

Vi är många journalister som kan vittna om seminariets betydelse för vår egen yrkesmässiga utveckling. Att det dessutom är ett trevligt tillfälle att knyta kontakter med kollegor från alla håll i landet, gör det inte sämre.

Bland årets föreläsare finns internationella stjärnor som Paul Myers och Susanne Craig och inhemska storheter som Malin Crona, Kerstin Weigl, Nils Hanson och Fredrik Laurin.

Dessutom får man höra metodbeskrivningar av alla de 26 gräv som tävlar om årets guldspadar.

Själv kommer jag att avslöja alla detaljer om den så kallade strumpskandalen, samt tillsammans med Marja Grill försöka ta något slags rekord genom att gå igenom 60 idéer på 60 minuter.

Hela programmet hittar du här.

Fyra frågor – ett svar (eller: Så försökte Tomas Tobé skaffa kontroll)

Kontrollbehov?

Ibland är vi människor förutsägbara.

Som journalister vaknar vi till liv när politiker gör fel. Och för politiker tycks det finnas en ryggmärgsreflex att plocka fram Message track-strategin så fort problem ska hanteras.

Ett typexempel är förstås Marja Grills klassiska intervju med dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) om hur han och Carl Bildt, enligt läckta Wikileaks-dokument, uttryckt sig vid en resa till Irak.

Den intervjutekniskt intresserade fick härom dagen ett nytt exempel när SVT:s Malin Ottander intervjuade Tomas Tobé (M) om dennes hantering av SJ-poängen.

Tobé lyckas fyra gånger på rad svara att han borde haft bättre kontroll. Inte alltid dock som svar på frågan.

Men vad var det som gick genom huvudet när du köpte vinet och jordnötterna och returresorna?

– Ja jag borde haft bättre kontroll på att det här är poäng som framför allt har tjänats in via tjänsteresande.

Hade du koll på hur det här poängsystemet fungerar?

– Ja det är ju uppenbart att jag borde haft bättre kontroll på detta, men jag har gjort fel och jag vill absolut göra rätt för mig.

Men visste du hur det fungerade? För om du vetat hur det fungerade så måste du ha förstått redan då att det var fel?

– Ja jag borde haft bättre kontroll på detta. Jag vet ju också att jag har ett sånt här SJ-konto och att man tjänar in poäng på det och merparten kommer ju via tjänsteresande.

Jag tänker att det var ändå sju returresor. Hur kunde det bli så många utan att du stannade upp och tänkte ”Jamen det här kanske inte var så bra?”

– Ja det här handlar ju om att jag borde haft bättre kontroll på hur man använder poäng, och inte sett till så att det här användes på det sätt som det har gjorts, och jag tänker nu rätta till det.

Det verkar som Tomas Tobé åtminstone bestämt sig för att ha god kontroll på sina svar.

 

Så ökar du chansen att hitta en nyhet – med hjälp av citatet från succéfilmen

En bra grundregel.

Det finns en nyckelreplik i fina journalistfilmen Spotlight, där den nya chefen ger redaktionen en elektrisk stöt genom att initiera en första genomgång av handlingarna kring misstänka sexövergrepp från katolska präster.

”Vi måste åtminstone gå igenom dokumenten” säger han i svensk översättning.

Det är en grundregel som kan tillämpas på mer än tunga gräv om sexuella övergrepp från präster.

Vår journalistbloggkollega Nick Näslund har skrivit en utmärkt post om konkreta metoder för idéarbete. Läs den!

Jag kan skriva under på allt som står där, från den inledande betoningen av värdet av ett aktivt idéarbete, till det avslutande rådet att inte ge upp bara för att konkurrenten råkade snuva en på en bra story (i stället ska man göra en ny koll i ämnet några veckor senare).

Dock skulle jag vilja göra en komplettering, som hänger ihop med Spotlight-chefens viktiga råd och som kan tillämpas på samtliga tre konkreta exempel som Nick tar upp på möjliga nyhetskollar inom vårdområdet:

  • Hur ser det ut med personalen på akuten?
  • Hur ser det ut med vårdhygienen på vårdcentralen? 
  • Hur många ambulanser kan åka på larm samtidigt? 

Nick Näslund beskriver helt korrekt hur reportern kan kolla dessa frågeställningar genom att ringa personalchefen på landstinget och fråga om sommarens utmaningar, ringa ”någon som kan hygienfrågor” och höra om eventuella särskilda satsningar inom området, samt ringa ambulansvårdens chef med en undran om eventuella förändringar.

Min Spotlight-komplettering är att det här också handlar om tre tydliga punkter där det mycket sannolikt finns dokument. Allmänna, offentliga handlingar.

Muntliga källor har ju sina svagheter. Dels generellt – att man kan minnas saker fel eller blanda ihop saker i ett stressat samtal med en reporter – och dels specifikt i detta fall – att man råkar vara chef för den verksamhet där reportern undrar om det finns problem.

Det finns en inte oväsentlig risk att chefen du ringer upp inte berättar om – eller åtminstone inte berättar om den fulla vidden av – de problem du ställer frågor om. Även om de skulle finnas och vara stora. (Eller just därför.)

Alltså kan det vara en god idé att också ha med en andra reflex vid nyhetskollarna: Vad finns det för dokument?

Ibland vet du det själv, ibland kan du enkelt ta reda på det genom en googling eller ett andra telefonsamtal – och om tiden är knapp kan du ju också fråga den intervjuade chefen; även om hen kanske försöker bagatellisera problemens storlek i samtalet så krävs det en högre grad av fräckhet för att förneka existensen av allmänna handlingar.

I dessa fall skulle det kunna handla om ett antal olika möjliga dokument.

  • Personalbemanningen på akuten har rimligen utretts inför sommaren, alternativt skrevs det en rapport efter förra sommarens kaos. Och säkerligen har man skickat ut ett mejl till personalen med en beskrivning av läget inför semesterbegäran – som på de flesta arbetsplatser måste göras långt före sommaren.
  • Vårdhygienen kontrolleras rimligen regelmässigt. Om inte kan det finnas anledning att begära ut landstingets rutiner för hur personalen ska agera vid upptäckt av smuts eller regelbrott, samt vilka krav man ställer på städbolaget. Hur ofta måste en sjukhustoalett städas ett vanligt dygn? (Här kan man spåna jämförelser med exempelvis den lokala hamburgerrestaurangens eller bensinmackens toastädrutiner.)
  • Ambulanskapaciteten framgår rimligen av någon typ av beslut, där man bejakat eller avvisat ett förslag om ytterligare förstärkning eller neddragning. Fördelen med ett sådant beslut är att det också pekar ut ett ansvar: var det politiker, eller kanske en hög tjänsteman, som bestämde att vi bara skulle ha en ambulans i området detta året? Det kan mycket väl visa sig att beslutet fattades av just den chef som du har i luren – men som när du ställer den muntliga frågan gärna uttrycker sig oprecist och bagatelliserande (Man tyckte väl inte att det fanns så stora behov…).

Sedan är dokument förstås inte heller allt. När det gäller sjukhushygienen har det gjorts ett antal förtjänstfulla konkreta tester genom året – att journalister helt enkelt besökt sjukhus, i samråd med patienter, och dokumenterat damm på dörrkarmar och smutsfläckar i toastolarna.

Det är en metod som blir ett slags granskning och som kan kräva mer resurser än det normala nyhetsjobbets, men som ändå bör övervägas om ämnet känns angeläget.

Nick Näslunds bloggpost beskriver en första koll, och det råder ingen tvekan om att det snabba telefonsamtalet är nyhetsjournalistens första reflexmetod för att kolla en story. Men för den som vill maximera chansen att hitta en story också där den svarande chefen inte känner ett spontant intresse av att hjälpa till, kan det vara bra att också lägga till frågan från Spotlight bland reflexerna.

Ska vi ge upp? 

Det tillhör inte vanligheterna att en sex minuters video om intervjuteknik blir viral, men nyligen hände det. 
Vox’ genomgång av hur Donald Trumps rådgivare Kellyanne Conway undviker att svara på frågor spreds långt utanför journalistkretsarna. 

Om du till äventyrs inte sett den är den förstås obligatorisk tittning för varje journalist och journaliststudent. Om du sett den en gång så se den igen! 

Jag tycker att videon är lysande i beskrivningen av det undanglidande intervjuobjektets strategier. Däremot är jag inte lika säker på att jag köper slutsatsen att journalister ska avstå från att intervjua denna typ av makthavare. 

Hur ska man då göra? 

De olika intervjuarna i Vox-videon testar olika grepp, men frågan är om de testat allt. Jag har till exempel inte sett att någon konsekvent upprepat en rak och enkel fråga till Conway så många gånger att det blir uppenbart för publiken att frågan inte får svar. 

Samtidigt är det förstås alltid enklare att ha åsikter när man bedömer skeendet på avstånd. Alla som försökt upprepa en fråga femte, sjätte eller tionde gången vet att det kräver väldigt mycket stålsättning, energi och motivation. 

Det finns inget egenvärde i att intervjua varje person som finns tillgänglig för intervjuer. Men det kanske ändå finns ett egenvärde i att inte ge upp hoppet om att få intervjun att blottlägga något intressant bara för att intervjuobjektet är motvilligt. 

Åtminstone inte förrän vi testat varenda metod i boken.