Intervjun – Sida 10 – Journalisttips

TV-reportage från ax till limpa – med mobilen

För några år sedan bråkades det en del på jobbet om de nya småkamerorna som videojournalisterna skulle jobba med. Mycket handlade väl om rädsla för att alla de riktiga tv-kamerorna skulle bytas ut på sikt. Och mycket handlade väl om rädsla för att det skulle gå ut över kvaliteten.

Nu görs några jobb varje dag med småkameror, medan andra görs med riktiga tv-kameror. Och ibland ser inslagen som gjorts med småkamerorna rätt taskiga ut, men det är väl oklart om det beror på att vi som hanterar dem är mindre vana eller på att de faktiskt är sämre. Antagligen varierar väl förklaringsmodellen beroende på om man vill ha högre lön eller större teknikbudget.

Men sedan de där diskussionerna har kamerorna krympt ytterligare. I dag har många av oss smarta telefoner, och häromdagen gjorde de sitt intåg i SVT:s Hallandsnytt – på riktigt, i produktionen.

Börja med att kolla på den här Hallandsnyttsändningen, från 4.50 in i programmet.

Reportern bakom porträttet heter Per-Olof Stjärnered. I sändningen berättar han också i studion lite mer om hur han jobbat. Men inte tillräckligt för att mätta kunskapstörsten hos en nördblogg med journalistikinriktning, förstås. Vi ville veta mer, och fick veta att allt började med en kurs i mobil- och videojournalistikkurs i Budapest.

Kursen som gavs via Circom tog bara upp iPhone, och Per-Olof Stjärnered använde sin privata 4s till reportaget. Därtill hade han ett stativ som ingår i videojournalisternas utrustning på Västnytt.

Bilden är ju en sak, men hur kunde ljudet bli så pass bra? ”Jag har använt lite olika mickar. Vid intervjun är det trådlös mygga som jag kopplat in via ett interface som heter irig pre. Sedan för att spela in musiken så tror jag att jag använde Fostex ar-4i och en liten shotgunmick”, skriver Per-Olof Stjärnered.

En extern mikrofon och fostexen var vad han använde för att speaka, tillsammans med redigeringsappen 1st video. Men det var inte ljudet som var den största utmaningen.

”Iphonen har inte direkt ett lysande kontrastomfång. Så att filma i solljus var svårt. Och när du ställer fokus och vitbalans så har du inte samma kontroll som med en stor kamera. Sedan var det en utmaning att komponera bilderna då man inte kan zooma. Det är att använda fötterna och huvudet som gäller”, skriver han.

Ett sätt att få större kontroll över filmandet med telefonen har varit att inte använda den inbyggda funktionen för att filma, utan i stället en separat app.

”Appen jag använde heter Filmic Pro. Med den går det att låsa exponering, vitbalans och fokus. Vilket gör att filmerna får ett mycket mer professionellt utseende. I den appen går det även att välja hur många bilder per sekund man vill spela in i samt i vilken upplösning och kvalitet.”

Per-Olof Stjärnereds reportage är ett utmärkt exempel på vad som går att göra med den här enkla tekniken – men han tycker inte att det är här den bäst kommer till sin rätt.

”Jag tror först och främst snabba inslag till webben. Det kan vara tre bilder från en brand, eller tre bilder och en räddningsledare, som snabbt ftpas via telefonen till redaktionen. Eller extramaterial till webben”, skriver han.

Ska man göra den här typen av reportage med den här tekniken krävs det gott om tid. Men annars kan den leda till större spontanitet, resonerar han.

”Det är ju teknik som är lätt att ta med sig så det öppnar ju upp för ett mer spontant rapporterande. Telefonerna har vi alltid med oss och dyker läget upp så kan vi nu fånga det i rörliga bilder.”

I vilka fall skulle du helt avråda från att göra inslag med den här tekniken?

”Den här tekniken är inte lika snabb och stabil som ett tradinionellt ENG-team. Så när det ska gå snabbt och sändningen hänger på inslaget: Skicka inte ut en journalist med en mobiltelefon! Jobb där man behöver zooma faller också bort. Likaså klarar mobilerna inte regn så bra.”

Vad har du fått för reaktioner?

”Jag har fått uteslutande positiva reaktioner måste jag nog säga. De flesta tycker att det är spännande vad man kan göra med sin telefon.”

Uppdaterat 121102: Nu har Hallandsnytt lagt ut inslaget som ett separat item. Du hittar det här.

Sluta ringa folk!

I vissa avseenden är journalister snabba att anamma ny teknik och dess landvinningar. I andra…mindre snabba.

Jag slås ofta av hur telefonberoende vi fortfarande är, mer än 15 år efter att internet gjorde sitt intåg på redaktionerna. Vi ringer alla, alltid, om allt. Case likväl som experter, debattörer och ansvariga.

Framför allt ringer vi och frågar om fakta. Frågor som inte sällan får till svar att ”Du kan kolla på vår webbsida”. Då kan vi ha ägnat timmar åt telefonväntan, telefonmeddelanden, telefonväxlar och telefonhänvisningar. – Okej, då ringer jag henne i stället… är en inte ovanlig replik när vi efter en halv dags väntan blir uppringda av personen som hade så bra koll…inte.

Telefonsamtal är i många fall det sämsta tänkbara kontaktverktyget för journalister, gravt underlägset mejl, sms, sociala medier och andra alternativ.

Problemen finns i flera led: Telefonen knyter upp dig. Du måste hålla luren vid örat under ofta långa väntetider, och vara beredd att gång på gång förklara samma ärende för ytterligare en person som riskerar hänvisa dig vidare eller ber att få återkomma när lunchen är över, eller måste få fundera på frågorna, eller befinner sig i utlandet… Jämför detta med till exempel ett mejl som snabbt hittar rätt i en organisation, till en person som antingen förser dig med information i ett svarsmejl, eller ringer upp dig för ett fördjupat samtal, eller sms:ar tid och plats för en möjlig intervju. Mejlet ger dig tid att arbeta vidare med storyn i stället för att sitta i telefonköer.

Telefonen är också den mest krävande kontaktformen för motparten (vilket Sofia Mirjamsdotter skrivit klokt om, tack för tankeredan!) och bör sparas till de absolut nödvändiga lägena. Och tro mig, de allra flesta människor återkopplar gärna och snabbt om de fått ett sms eller Twittermeddelande från en journalist – om inte annat så av ren nyfikenhet.

Visst, jag ringer själv många samtal – enligt en fotograf var jag den mest telefonerande reporter han träffat, baserat på vad han såg av mig under timmarna i bilen på väg till eller från en inspelning – och jag förnekar inte att de ibland kan utgöra den smartaste kommunikationsformen. Till exempel

när tiden är extremt knapp och du måste få ett besked från en person du vet att du har rätt telefonnummer till, eller
när du vill få fram sån information som inte går att finna på nätet, till exempel om spelet bakom kulisserna i ett känsligt ärende, eller
när du vill konfrontera en makthavare med viktiga frågor som du har skäl att misstänka att vederbörande egentligen inte vill svara på, eller
när du har goda skäl att anta att ett telefonsamtal skapar ett förtroende och en välvilja hos till exempel en möjlig case-person, som skulle hotas vid en annan typ av kontakt.

På den sista punkten tror jag i och för sig att vi ofta väljer telefonen av slentrian snarare än efter ett rationellt övervägande. Många personer blir betydligt mer förskräckta om de plötsligt får en journalist i telefonen än om de får t ex ett mejl, ett meddelande på Facebook eller ett brev med vanlig snailmail-post. De sistnämnda signalerar ett betydligt större mått av valfrihet, och därmed trygghet, inför en eventuell fortsättning på kontakten, än ett stressat samtal i luren. (När tv/radio-reporter-samtal är som sämst kommer frågan ”Kan du tänka dig vara med?” som en av de allra första. Få samtal skulle göra mig mer avskräckt från all eventuell medverkan.)

Många av våra telefonsamtal handlar om helt andra saker än de ovanstående, t ex faktafrågor eller praktikaliteter kring en intervju. Att lösa detta via skriftliga kanaler är inte bara enklare och mindre stressande för bägge parter – det ger dig också mer energi och tid till de där riktigt viktiga samtalen. På telefon, via Skype eller öga mot öga.

Dessutom minskar du risken för missförstånd kring t ex en intervjubokning (”Jag tror det var nummer sju…”).

Om du dessutom blir en hejare på sökmotorer kan jag lova att en stor del av de uppgifter du planerar att efterforska telefonledes, faktiskt redan finns tillgängliga på det världsomspännande datanätet internet.

Vad man vill höra och inte

Jag såg en intervju med en person som varit med om att bygga en stor bro.

Han fick frågan vad han tänkte när han åkte över bron.

Han svarade ungefär att ”Jo, det är ju många minnen som dyker upp… Man kommer ihåg vad som hände när vi gjorde det där och det där…”

Sen var inslaget slut.

Jag har ingen aning om omständigheterna kring just detta reportage, men det är inte första gången man får höra intervjupersoner berätta att det finns mycket att berätta – i stället för att höra dem berätta det som finns att berätta!

När vi pratar om intervjuteknik handlar det oftast om tillsvars-intervjuer. Och inget konstigt med det – det är i de ansvarsutkrävande makthavarintervjuerna som frågorna om frågorna och svaren ställs på sin spets; det är intervjuer som görs i den kanske svåraste men också viktigaste änden av journalistiken, och under förutsättningar som kan vara åtminstone psykologiskt rätt ansträngande; det är jobbigt att vara den som ställer till svars i ett läge där man kanske är helt oense med intervjupersonen om allt från frågeställning till detaljformuleringar till om ämnet över huvud taget bör tas upp.

Nå. Nu handlar detta inte om den sortens intervjuer. Utan om folk som vill berätta.

Folk som varit med och byggt broar, eller råkat bli vittnen till rån eller olyckor, eller kört racerbil eller åkt båt jorden runt.

Berättande intervjuer.

Precis som tillsvars-intervjuerna kräver de en genomtänkt frågekedja. Därtill ett engagerat lyssnande och – om nödvändigt – intelligent improviserade följdfrågor.

Kommer man inte på någon intelligent improvisation ska man tillämpa den fråga som intervjugurun Björn Häger utnämnt till världens bästa:

”Hur då?”

Om en brobyggare säger att han får många minnen, eller om en världsomseglare säger att hon fått många tankar med sig från resan, eller om en racerförare hävdar att hen haft fler spännande upplevelser än man kunnat drömma om…

Då säger man ”Hur då?”

Möjligen med preciseringen: ”Vad då för minnen?” Och kanske till och med ett ytterligare: ”Hur då till exempel?”

Om intervjupersonen säger sig inte kunna komma på något konkret minne är det dags att börja jobba hårdare. (Nej, inte genom att i ett argt tonfall pressa personen: Men vad är det då för minnen??!! utan:) Kanske titta tillsammans på bilderna som ligger där på bordet, kanske fånga upp en tråd från något personen sagt tidigare, kanske ta med personen ut på en promenad (med tillhörande fortsatt intervjuande). Allt i syfte att återkalla de minnen ni båda vet finns där.

Att höra spännande minnen är intressant.

Att höra att en person har spännande minnen är inte intressant.

Ställ till en scen! och andra sätt att göra roligare presentationsbilder

Kolla surfplatta med intervjupersonen. — Tips 13: Interagera – kolla t ex surfplatta med intervjupersonen.

Okej.

Vi vet hur det är. Vi har alla varit där.

Jag har jobbat på svt sedan 1996. Säkert gjort tusentals tv-inslag.

Och i säkert en majoritet av dem har en intervjuperson ”presenterats” med en bild där hen antingen

tagit ned en pärm från en hylla och satt sig och bläddrat i den (möjlig slutbild: ställt tillbaka pärmen), eller
gått genom en korridor och in genom en dörr (slutbild: stängt dörren), eller
suttit vid en dator och ”arbetat” (slutbild: stängt av datorn), eller
hämtat en kopp kaffe i fikarummet (slutbild: gått iväg med koppen), eller
stått (eller suttit) och pratat med mig ”som ni gjorde när ni gjorde intervjun” (slutbild: oskärpa).

Är det ett långt inslag kan personen ha hunnit med alla fem grejerna.

Detta är, vad jag kan komma på, de mest vanliga presentationsbilderna i svenska tv-nyheter.

Och det är begripligt, av flera olika skäl.

Vi intervjuar ofta tjänstemän
som jobbar på kontor
på deras arbetsplatser
och då är det naturligt att titta på arbetsplatsen när man ”ska ta lite bilder också”
hur tråkigt det än blir
för vi kan inte komma på något bättre.

Men att det är begripligt betyder inte att det är bra. Vi kan bättre.

Jag menar, kom igen! Vi är journalister! Vi kan sammanfatta en ny konflikt i Mellanöstern för ett morgontelegram! Vi kan sätta oss in i lagstiftningen kring miljöskydd till 16-sändningen! Vi kan intervjua landets ledande forskare om Nobelprisvinnarens upptäckt en minut efter att priset tillkännagetts!

Och förklaringen ”Jag kom inte på något bättre”, den köper vi sällan när det gäller andra delar av journalistiken. (”Varför ställde du samma frågor i alla intervjuer trots att det handlade om tre olika saker?” – ”Jag kom inte på något bättre.”…”Varför researchade du bara hos socialnämnden när dagens stories handlade om fotboll och konsumenträtt?” – ”Jag kom inte på något bättre.”…”Varför startade du varje inslag med samma arkivbild av ett hus trots att det revs för två år sen?” – ”Jag kom inte på något bättre.”)

Men ändå. Det är svårt med kreativitet. Därför här en liten checklista på hur man kan göra i stället för ”the Big Five” ovan. (Och ja, det blir även en note-to-self för alla framtida inslag, jag lovar.)

Fånga scenen! Se till att den som filmar hänger på intervjupersonen när denne före eller efter intervjun samtalar med sina kollegor eller plockar ihop pappren på skrivbordet. Även om miljön är detsamma så känns det annorlunda om det händer på riktigt. Ibland kan telefonsamtalet som bryter intervjun bli starten på hela inslaget (som här när jag gjorde storyn om bantningsbluffen Healthzone).
Låt personen göra andra saker än de givna med sin kontorsutrustning! Byta sladd på datorn, ändra ringsignal på mobilen, dra fram bokhyllan från väggen… Allt som folk inte är vana vid att göra kan bli bra tv. (Inte bara när de vänder sig upp mot kameran och säger ”Det här går ju inte…”)
Ställ till en scen! Om intervjupersonen inte kan eller vill göra något spontant varken före eller efter intervjun så får det bli din uppgift att se till att något händer. Fråga något om byggnadens bakgrund, som intervjupersonen inte har svaret på. När hen går för att fråga en kollega hakar fotografen på.
Be om en rundvandring! Även sterila kontorslokaler får liv när de visas upp för en nyfiken åskådare. Gör dig själv till den åskådaren. På köpet får du flera minuter livfulla presentationsbilder. Tveka inte att under rundvandringen be personen göra saker – dra upp en gardin för att visa en utsikt, flytta en låda för att visa ett förråd…
Be personen visa nånting vid bordet! Kan vara effektivt om det handlar om saker som går att visa vid bord. (Som Healthzone-drabbade Maria en halv minut in i det inslaget.)
Kom på besök! Visst – det blir en konstruerad scen eftersom ni redan gjort entrén en gång, men om intervjun ligger sent i inslaget kan ni bygga upp en hel resa med exteriör, trappor (hiss), dörr, knack och ”Hej” – som kan bli spännande eller kul om sammanhanget är det rätta.
Gå ut! Om ni inte har dödligt bråttom så tar det ofta inte många minuter att lämna kontorsbyggnaden. Utomhus finns ofta en mer varierad miljö att förhålla sig till, och även de vanliga ”intervjupersonen-går-med-reportern”-bilderna blir mer intressanta än inne i korridoren.
Ställ upp! Vad är det som säger att bara kulturprogram ska ha lite konstiga presentationsbilder där intervjupersonen tittar rakt in i kameran? Det kan de göra i nyhetsinslag också. Och du kan säga att ”Det här är…”
Fota! Detta är lite överkurs men om man är lite ambitiös behöver ju presentationsbilden inte vara någon vanlig bild direkt i tv-kameran. Handlar det om mobiltelefoni? Ta en bild med mobilen och filma sen mobilporträttet. Handlar det om näthandel? Skicka bilden till Facebook och filma den där. (Eller be personen visa sin egen FB-presentationsbild.)
Filma på konstiga sätt! Ta alla bilder i motljus så personen (gärna alla intervjupersoner i inslaget för att göra det lite snyggt) presenteras i silhuett. Eller genom en ögla i en sax i en pennhållare. Eller i extrem närbild. Eller genom en spegel.
Skippa presentationsbilden! Egentligen behövs inte presentationsbilder i svenska tv-nyheter, eftersom vi regelmässigt sätter namnskylt på alla medverkande (till skillnad från t ex 60 Minutes där ingen har skylt och alla introduceras med en speaker till presentationsbild). Lägg i stället tiden och kraften på att fixa bättre bilder av det storyn egentligen handlar om.
Använd ”Big Five” lite smartare! En sittning vid dator kan vara helt okej – om ämnet är det rätta. Säg att det handlar om internetbedrägerier och ni intervjuar polisens utredare; i så fall ska denne naturligvis surfa runt på olika misstänkta sajter, och ni kan till och med överväga att göra hela intervjun framför datorn (se nedan). Om det i stället är ett djurvårdsärende så kanske de ruskiga fotografierna finns i de där pärmarna i hyllan; be utredaren att plocka ner en och bläddra fram exempel!
Integrera mera! Måste själva synken (intervjun) göras stående med halvbild och handmik? Blir det inte mer levande om man knäpper på intervjupersonen en mygga och gör intervjun under rundvandringen? Om intervjun t ex handlar om den nya ishallen där ni ändå befinner er, kan detta vara ett suveränt alternativ. Men det kanske även funkar på kontoret, när personen tar ner de där pärmarna med fotografierna? Om intervjun handlar om vädret? Gå ut! Om miljögifter? Åk till stället där de släppts ut! Etc…
Använd grafik! Låt intervjupersonen placeras in i det schema du ändå måste göra för att skildra ditt komplicerade ämne. Låt sedan personen växa ut ur bilden på något fiffigt sätt… Vi är numera rätt duktiga på att kombinera grafik med bilder av oss själva – ståuppor – men även intervjupersoner kan ju kombineras med diagram, illustrationer, staplar och kurvor. Se bara till att ämnet är det rätta (inte dagens allvarligaste)!

Vilka är dina bästa tips på alternativa presentationsbilder och/eller intervjumiljöer? Dela med dig i kommentarsfältet!

(…och om du gillar det vi gör: gilla oss på Facebook och följ oss på Twitter!)

Fem sätt att vässa din nyhet

Det är lätt att bli nedstämd när man letar nyheter eller gör en egen granskning.

Grejerna man hittar sticker nästan aldrig ut på det självklara sätt som de där riktiga nyheterna som konkurrenten har i dag. Granskningen visar inte riktigt det uppenbara missförhållande du hoppades hitta när du blev så inspirerad av den där kollegan som föreläste på Grävseminariet.

Det du inte förstår i din besvikelse är att du begår ett grundläggande tankefel.

Du jämför äpplen och pizzakartonger.

Du jämför konkurrentens färdigslipade diamant med din egen smutsiga kolhög.

Du glömmer att det ena en gång varit det andra. Du tänker inte på att även konkurrenten suttit där du sitter. Du har ingen aning om hur många timmar den andra redaktionen fick jobba med att vaska fram guldet, pressa och slipa diamanten – och vrida och vända på formuleringarna i rubriken och ingressen – innan de fick till den där ”självklara” nyheten som du nu sitter och jämför dig med.

De flesta nyhetsjägare lär sig med tiden precis hur man slipar, vaskar eller mejslar fram sin nyhet ur det bångstyriga spretiga materialet. Men om du är lite otålig så kommer här några tips:

1) Använd kollegorna. Testa formuleringar. Fråga rakt på: ”Skulle du reagera om det visade sig att…?”, ”Hur många procent tror du skulle vara…?”, ”Tycker du det är anmärkningsvärt om…?”

(Men använd gärna olika kollegor. En del dissar allt, andra går igång på det mesta.)

2) Leta efter paradoxer och motsättningar. Inte nödvändigtvis mellan personer men kanske mellan en avsikt och en realitet, eller mellan ett då och ett nu, eller mellan en broschyrbild och en verklighet…

Om inget annat funkar ska man testa att formulera sin nyhet med orden ”Trots att…” eller ”Samtidigt som…” Klarar man det är man oftast hemma. Festen på skattebetalarnas bekostnad är kanske svår att bedöma om man bara har en siffra att ta ställning till – men ställd i ljuset av att myndigheten nu ska spara miljoner framstår den som anmärkningsvärt hög. Det kanske inte är så märkligt att landstinget inte fått bukt med vårdköerna – men mot bakgrund av att de ledande politikerna faktiskt lovade just detta för fyra år sedan så kan jobbet ändå väl försvara sin plats i en nyhetssändning. ”Trots att…” och ”Samtidigt som…” hjälper oss att slipa fram kärnan i vår nyhet.

3) Tänk om. Nyheten kanske inte alls ligger där du letar. Eller så gör den just det men du ser den inte.

För en massa år sedan upptäckte jag att Sverige hade en ansvarsnämnd för veterinärer. Jag beställde hem alla deras beslut för att göra storyn om alla olämpliga veterinärer som förlorat sin legitimation. Men det visade sig att nästan ingen veterinär hade fått legitimationen indragen!

Det dröjde en pinsamt lång stund innan jag kom på att just det var grejen. (För nej, det var inte så att det inte fanns olämpliga veterinärer.) Sen blev det tre inslag på rad i Sveriges största nyhetsprogram.

En mycket liten del av redaktioners egna nyheter överensstämmer till punkt och pricka med det ursprungliga tipset eller idén. Det allra mesta som till slut publiceras har genomgått en betydande transformation under resans gång. Acceptera det – och lär dig transformera!

4) Hitta en vevare.
Även om vår story är intressant i sig, kan det vara en god idé att låta någon reagera på det vi berättar. Om historien är upprörande: en person som blir upprörd.

Har du jobbat länge med din historia vet du säkert exakt vilka aktörerna är inom ”ditt” område, annars kan det vara en idé att exempelvis utnyttja sökfunktionen hos riksdagens hemsida – för att se om någon ledamot engagerat sig kring ”ditt” ämne. Oftare än man tror har även det mest perifera samhällsfenomen blivit föremål för en riksdagsmotion!

Huruvida vevaren passar bäst första eller andra dagen får avgöras av storyns karaktär och det övriga materialet. Handlar det om hemska videofilmer med upprörande djurplågeri kanske det bara är dumt att offra utrymme första dagen, men om det gäller komplicerade transaktioner kan personen bli en guide som hjälper både oss och publiken att begripa problemet.

5) Ställ till svars.
Självklart har ni redan kontaktat de ansvariga för det missförhållande ni berättar om, men har ni gjort en på riktigt ansvarsutkrävande intervju med vederbörande?

Min erfarenhet är att man ofta missar det, även i granskningar och nyheter om allvarliga samhällsproblem.

Ibland håller sig den direkt ansvariga undan, och då får man fundera på om det är motiverat med någon annan form av ansvarsutkrävande. En ansvarig tjänsteman på kontrollmyndigheten som låtit det hela fortgå? En politiker som dragit in pengarna för myndighetens kontroller? En vd för branschorganisationen som inte lyckats hålla rent i de egna leden?

Ibland är det inte helt klart vilken position den aktuelle makthavaren tänker inta; kommer förskolechefen att försvara nedskärningarna eller kritisera politikerna? I dessa lägen är det vår uppgift att med en väl förberedd frågekedja hjälpa vederbörande att sätta ned foten.

Till sist:

Om du missat mina tio (plus ett) sätt att hitta egna nyheter så har du dem här. Har du svårt att få de där nyhetstipsen du tror att du behöver? Läs detta råd om hur du använder källorna du redan har! Och när du väl är igång med ditt ämne – läs om du missat verktyget som håller dig ajour!

Så får du tag på folk

Få saker kan vara så förödande för en ny praktikant eller vikarie som att bli stämplad som en som inte får tag på folk.

Nej, ingen chef kommer att säga det till det rakt ut men alla journalister vet att det är ett klassiskt nybörjarfel som kastar skam över både dig och din journalistutbildning.

Felet är inte att du inte fått tag på personen i fråga. Felet är att du inte försökt tillräckligt mycket och på tillräckligt många sätt.

Med hundraprocentig säkerhet finns det ytterligare kontaktvägar som du inte testat. (Det gäller i och för sig ofta också för erfarna reportrar men vi anses kunna avgöra när vi kan låta kontakten vänta och när det är mer akut. Och vi går inte tillbaks till chefen och säger ”Jag fick inte tag på…”)

Att få tag på folk är en journalistikens kärnverksamhet. Det har på senare år blivit både lättare och svårare. Allt fler makthavare bygger upp PR-apparater och informationsmaskinerier för att hålla de kritiska frågorna borta. Samtidigt som den sociala webben gjort (nästan) alla mer tillgängliga än någonsin tidigare. Som reporter har du att bemästra det förstnämnda och utnyttja det senare.

Och om du hamnar i det jobbiga läget att du testat alla sätt du kan komma på och inte kommer på något ytterligare…men förstår av ovanstående att det nog finns det ändå…så kommer här en checklista att bocka av:

1) Har du ringt mobilen?
Om du inte redan har numret så hittar du det hos Eniro eller Hitta. Eller hos en betaltjänst som Infotorg. Eller på arbetsgivarens webbplats. Eller på personens privata webbsida eller blogg. Eller i ett gammalt pressmeddelande eller pdf-dokument du hittar när du gör en smart sökning och googlar personens namn tillsammas med formuleringen filetype:pdf (eller doc eller ppt), möjligen med sökordet 07* tillagt (för att söka mobilnummer). Eller hos någon som känner personen (se nedan). Naturligtvis lämnar du meddelande om du möts av en telefonsvarare; betona att ditt ärende är brådskande och upprepa ditt nummer minst två gånger så personen hinner anteckna.

2) Har du ringt personens arbetsplats?
Växeln räcker inte, be att få komma fram till avdelningen där personen jobbar, tala med en kollega till personen, lämna meddelande men be också om alla kontaktuppgifter kollegan – och växeln – har. (Hos en myndighet eller kommun är detta i allmänhet offentliga uppgifter.) Kollegor som inte är villiga att lämna ut nummer kan ofta övertalas att själva ringa upp personen och lämna ditt nummer.

3) Har du ringt hem till personen?
Även om personen själv inte är hemma kan den som är det vara en familjemedlem som vet hur man får kontakt. Och en telefonsvarare hemma kanske lyssnas av tidigare än du tror.

4) Har du skickat sms?
Många som sitter i möte trycker bort samtal men tar emot sms. Om du betonar att det är viktigt kan de gå ut från mötet och ringa upp dig. Är personen utomlands kanske den inte vill ta ett vanligt samtal men du kan få svar via messen. Ett sms är också en garant för att personen inte ska kunna hänvisa till att ”Jag uppfattade inte ditt nummer…”

5) Har du mejlat?
Med dagens smarta telefoner vet vi aldrig vilken kommunikationsform som är snabbast. Kasta iväg ett mejl till personen och be den ringa. Om ämnet inte är känsligt – och personen kan tänkas vilja prata om det – så kan du även skriva vad det handlar om. Om du inte hittar mejladressen i de dokument du redan har, så bör du kunna finna den på nätet, genom att kolla ”Kontakt”-sidor på arbetsplatsens webb eller genom att googla ”förnamn.efternamn@”. Eller så finns adressen redan i din egen mejlkorg, om du haft kontakt med personen tidigare (vilket du kan ha haft utan att minnas det). Kom ihåg att personen kan ha flera mejladresser; kanske en privat som framgår av den där styrelselistan till båtklubben som du hittade vid pdf-sökningen ovan?

6) Har du kollat sociala medier?
Undersök om personen har konto hos Facebook, Twitter eller Linkedin? (Alla har sökfunktioner för användare.) Eller hos Google Plus, Myspace eller något diskussionsforum i ett specialämne? (Används smeknamn? Testa att söka på det personen använder i den där Hotmail-adressen du hittade hos båtklubben!) När du hittar konton: skicka direktmeddelanden till personen själv och såna du vet eller tror känner honom. Leta efter personer med samma efternamn eller från samma arbetsplats. Om det inte är topphemligt att du söker personen: gå ut med öppna efterlysningar!

7) Har du sökt via arbetskamrater, vänner, grannar och släktingar?
Genom att söka fram-och-tillbaka med namn och adresser i tjänster som Eniro, Hitta och Ratsit (folkbokföringsadresser mm) kan du lokalisera andra personer som bor på samma adress som den du söker – gissningsvis familjemedlemmar eller grannar – samt telefonnummer till dessa. Du använder också dessa verktyg för att nå kontaktuppgifter till de personer vars namn du hittat hos Facebook och Linkedin, men som där saknar telefonnummer. Familjemedlemmar kan ju även hittas via folkbokföringen hos Skatteverket, och kollegor kan förstås stå på arbetsplatsens hemsida – eller som ”befattningshavare” hos Bolagsverket, Infotorg eller sajter som Allabolag (samma data, olika kanaler och kostnader). Är företaget hemlighetsfullt? Sök bland nya och gamla platsannonser hos till exempel Arbetsförmedlingens Platsbanken eller privata Monster. Där finns kontaktpersoner, ofta både en anställande chef och en fackrepresentant. Kanske är företaget – och personer där – också omskrivet på olika forum, till exempel Flashback. (Om arbetsplatsen har en tråd där kan den förresten också vara läsvärd också av andra skäl. Eller förstås fullständigt osaklig, felaktig och svartmålande.)

8) Har du ringt konferensanläggningen?
Om personen är på konferens gäller det att utnyttja konferenspersonalens servicevilja. Du har naturligtvis frågat på personens arbetsplats vilken konferensanläggning de håller till på. Du ringer nu dit och ber personalen lämna ett meddelande. Om personalen svarar att de kan sätta upp meddelandet på en tavla som konferensdeltagarna kollar på fikarasten om en timme, så betonar du den höga angelägenhetsgraden och ber personalen gå in med en lapp omedelbart, med ditt nummer och ordet ”Brådskande!”.

9) Har du använt offentlighetsprincipen fullt ut?
Om du har tillgång till t ex Sirenarkivet eller Piscatus så gör du en sökning där på personnummer och namn (för säkerhets skull med variationer i stavningen) för att hitta eventuella domar eller andra offentliga dokument där personen figurerar – i jakt på ytterligare kontaktuppgifter och/eller kontaktpersoner. Om du saknar dessa betaltjänster får du ringa och göra sökningar direkt hos relevanta myndigheter: kanske tingsrätten kan vara en väg att gå för att hitta domar där personen figurerat, eller länsstyrelsen för någon typ av kontroll som gjorts mot personens företag (länsstyrelserna kontrollerar väldigt mycket, bland annat taxirörelser, jordbruk och familjehem). Om personen du vill ha tag på själv jobbar inom offentlig sektor eller i ett bolag som omfattas av offentlighetsprincipen, så kan du helt enkelt begära ut den typ av handlingar där kontaktuppgifter kan tänkas förekomma, exempelvis interna telefonlistor, mejlkonversationer, minnesanteckningar från möten, dokumentation över arbetsgruppers sammansättning… Om personens egen organisation saknar offentlighet prövar du först goodwill-argumenten (”Vill ni inte låta er medarbetare bemöta dessa påståenden och korrigera eventuella osakligheter? I så fall kan vi väl hjälpas åt att försöka hitta personen?”) men om dessa inte ger resultat funderar du över vilka myndighetskontakter personen eller arbetsgivaren kan ha haft – och begär sedan ut handlingar med möjliga kontaktuppgifter den vägen. (En god guide till offentliga uppgifter och hur man begär ut dessa finns hos Föreningen grävande journalister, men glöm inte att alltså även handlingar som ”bara” rör personens arbetsgivare – eller den där båtklubben – kan vara intressanta.) Tänk på att du kanske redan sitter på en stor del av dessa dokument, t ex om du befinner dig i slutskedet av en större granskning där personen du söker är en centralfigur. Det papper som du för två veckor sedan la åt sidan för att det inte hjälpte dig framåt i utredningen av själva ärendet, kan vid en omläsning visa sig innehålla ett mobilnummer som inte förekommit någon annanstans i materialet!

10) Har du åkt ut – eller bett någon annan göra det?
Om du inte befinner dig i tidsnöd och personen såvitt du vet befinner sig i samma stad kan det ibland vara effektivt att ge sig ut rent fysiskt, till personens arbetsplats eller något annat ställe där personen kan tänkas befinna sig (men rådgör med chefen innan du knackar på en privatbostad!). Du kan förstås också, om du misstänker att personen helt enkelt befinner sig offline (t ex sitter i en utbildning där man tvingats slå av mobilerna, eller har jobbat natt och ligger hemma och sover), be en kollega eller en granne att gå över och lämna ditt meddelande. De kanske inte gör det lika snabbt och erfaret som personalen på konferensanläggningen, men de gör det om du får dem att förstå hur viktigt det är.

…och slutligen fyra mer övergripande råd:

Lämna ut ditt mobilnummer! (Och ta med dig mobilen!)
Om personen ringer tillbaks till en fast telefon när du hämtar en kaffe kan en hel dags ansträngning gå förlorad.

Utgå från att folk vill prata!
Be aldrig om ursäkt för att du söker någon. Du kan be om ursäkt för tidpunkten eller att du sökt upp personen på en semesterö i Kina, men du ber aldrig om ursäkt för ditt ärende! Du söker svar på viktiga frågor, och det utgår du förstås från att personen vill hjälpa dig med. Om personen inte vill hjälpa dig får personen i så fall säga det rätt ut – du har i alla fall försökt.

Spela in!
Om det handlar om en ansvarsutkrävande intervju och du har anledning att misstänka att personen håller sig undan, så dokumenterar du naturligtvis det samtal du får, från början till slut. Tips om inspelningsvarianter hittar du här. Vad av samtalet som ni sedan eventuellt väljer att publicera är en annan och senare fråga.

Krisalternativet: ta reda på vad personen säger ändå!
Om du trots alla de ovanstående metoderna – plus de fem ytterligare du spånar fram tillsammans med kollegorna i det konkreta fallet – inte får tag på personen och deadline närmar sig, så bör du göra allt för att få reda på personens uppfattning på något annat sätt. Det gäller i synnerhet om personen i ditt reportage kommer att anklagas för något otrevligt (vilket ju i sig kan vara förklaringen till att personen inte ringer tillbaks). I bästa fall känner du förstås redan till personens ståndpunkt, eller har den lätt tillgänglig i dokument på skrivbordet, men annars bör du nu finkamma tidigare artiklar, offentliga dokument, webbsidor och forumtrådar i jakt på personens bästa argument. Om du inte hittar något ringer du tillbaks till personens kollegor och frågar om det inte finns något formulerat i saken sedan tidigare – och om det finns men inte är publicerat, om kollegorna kan mejla dokumentet eller formuleringarna till dig. Detta gör du för att försäkra dig om att ditt reportage i möjligaste mån innehåller även den frånvarande partens ståndpunkt. Dels ger det en mer komplett bild av storyn, dels minskar det risken att du blir fälld i t ex Granskningsnämnden vid en eventuell anmälan.

Vilka metoder för att hitta folk har vi missat? Fyll på i kommentarsfälten!

Uppdaterat 120912: Påminns om en gammal metod man kan använda när man inte kommer förbi en telefonväxel, eller när växeln har stängt: ring en anknytning! Om växeln har 10000 ringer du 10001, 10002 osv – eller hoppar upp till 10010, 10011… Chansen är att du med lite uthållighet får tag på den person du söker – eller en vänlig själ som kopplar dig vidare.

Uppdaterat 150326: På Grävseminariet i Jönköping tipsar holländske nätresearchgurun Hen van Ess om ett smartare sätt att söka svenska mobilnummer: lägg in sökbegreppet 700000000…799999999 (utan mellanslag) i sökningen, så kommer Google att hitta alla sidor där något nummer däremellan – den svenska mobilnummerserien – finns med. (Nej, nollan i början behövs inte.)

Fem tips: så spelar du in mobilsamtalen

Mörkare med mobil — Det ser mörkt ut ibland om man vill banda samtal i mobilen.

De smarta mobiltelefonernas intåg har gjort mycket journalistiskt arbete betydligt enklare.

Men på en punkt har vi drabbats av en rejäl backlash: det har blivit betydligt krångligare att spela in telefonsamtal.

Så länge man sitter med en fast telefon och en dator (eller annan inspelningsutrustning) hittar man mänger av enkla lösningar, som denna adapter – eller kanske man vill använda en telefonsvarare.

Men så fort samtalet ska spelas in från mobilen blir det tuffare, åtminstone för användare av påstått smarta Iphonar eller Androider.

Här fem tips på möjliga lösningar, varav jag själv har erfarenhet av 1-3 och 5. Fyll gärna på i kommentarsfältet med tips eller åsikter:

Använd en öronsnäcka med mikrofon, i kombination med bärbar inspelningsapparat typ diktafon. En populär mikrofonmodell är denna. Olympus tillhör också de stora tillverkarna av diktafoner. Fördelen är att det garanterat fungerar (så länge inspelningen fungerar), nackdelen att man måste fippla med öronsnäckan vid varje samtal.
Använd en bluetoothlösning. Jag har själv testat Call Mynah som funkat helt okej för mig, om än med stora variationer i inspelningskvaliteten. Apparaten sparar också ljudet i ett eget format som måste konverteras i ett eget program, vilket förstås är en nackdel om man snabbt vill få in det i en redigering. Till nackdelarna hör också att man i princip måste bära på ytterligare en mobiltelefon. Fördelen är förstås att det kan vara enkelt när man väl får in rutinen av att använda ”extraluren” för alla samtal.
Testa en app. I till exempel Googles Play-butik finns massor av appar som påstår sig klara inspelning av samtal. Tyvärr stämmer det alltsom oftast inte alls, i många fall spelar appen helt enkelt in mikrofonljudet vilket gör att man hör sig själv utmärkt men personen i andra änden försvinner. Några appar har bättre rykte och har visat sig fungera på åtminstone vissa mobiler med vissa versioner av Android. Ett exempel är Total Recall. (Observera att den finns i några olika versioner beroende på telefon.) Tipset är helt enkelt att testa. Fördelarna är uppenbara: om det funkar kan man låta appen spela in ”allt” och sedan radera det man inte vill ha kvar. Nackdelen är att det väldigt sällan fungerar.
Spela in någon annanstans. I den här artikeln tipsar Macworld om olika sätt att använda röstbrevlådan eller någon gruppsamtalstjänst för att få samtalet att fastna. Nackdelen är förstås, förutom bökigheten i upplägget, att inspelningen hamnar på någon annans server.
Vid akut krisläge: kör igång högtalaren på telefonen och spela in på en annan telefon. Ett högtalarljud kan enkelt spelas in med vilken ljudinspelare som helst – och de flesta smartphones har en enkel app som funkar för ändamålet. Nej, det blir inte någon fantastisk kvalitet på inspelningen – men det finns lägen där man absolut föredrar en kass inspelning framför ingen inspelning.

Har vi missat någon smart metod? Har du egna erfarenheter av någon av de ovanstående? Fyll på i kommentarsfältet!

Annars har du väl inte missat vårt grundläggande intervjutips?

Uppdatering: Kristofer Sandberg tipsar om att det påstås vara möjligt att få telefoninspelning att fungera om man jailbreakar sin Iphone. Samma påståenden görs här och var om rootade Androidtelefoner. Jag har själv testat en metod som påstods funka med (allmänt sett oerhört häftiga super)appen Tasker, men det fungerade inte för mig, i alla fall inte på just den telefonen. Tipset för den nyfikne blir därmed åter, att man får testa. (Och sök på nätet om begreppen är obekanta.) Men i detta fall med ännu mer reservationer, och med påpekandet att både jailbreaking och rootning är ingrepp som kan uppfattas som avancerade för normalanvändaren, som kan påverka garantin – och där man nog inte heller kan räkna med självklar assistans från jobbets IT-avdelning.

Uppdatering 120929: För den som gör sina flesta samtal vid en stationär dator med eluttag i närheten har Jabra en uppsättning apparater med tillhörande headset, som kopplas ihop med datorn där inspelning sedan kan göras med valfritt program. Jag har själv använt en sån här lösning och den fungerar utmärkt – naturligtvis med begränsningen att man inte kan röra sig särskilt långt från arbetsplatsen under samtalet. En fördel är att vissa modeller också kan kopplas ihop med stationära telefoner.

Uppdatering 130415: Nya appen MP3 Incall Recorder utger sig för att kunna spela in via ”Phone line” på många Androidmobiler och mina första test ger vid handen att detta faktiskt kan vara sant. Jag har testat på en Samsung Galaxy S3 med Android 4.1.2 och en S2 med samma Androidversion, och det gick utmärkt på båda. Sämre gick det på en Motorola Razr Maxx där appen automatiskt ställde om sig till ”spela in från mikrofonen”-läge (testade att tvinga den till ”Phone line” men det blev inget inspelat). Med tanke på Galaxy-modellernas popularitet kanske detta ändå är goda nyheter för många där ute. Appen finns i en gratisversion och en betal-, som till den överkomliga kostnaden av sju spänn möjliggör bland annat automatisk inspelning av alla samtal. Inspelningarna lagras i mp3-format vilket kanske inte är idealiskt ur kvalitetsperspektiv men ger föredömligt små filer. Så testa gärna – och meddela i kommentarerna nedan om den funkar också på din telefonmodell. Jag är luttrad som ni vet, och tänker avvakta med stora jubelklockan tills jag testat appen i praktiken under några veckor, men kanske, kanske har vi här en liten anledning till jubel…

Uppdatering 150622: En för mig ny bekantskap är appen Boldbeast. Jag har hittills testat den på ett par telefoner med mycket gott resultat. Viktigast: på en Motorola (Moto G), som annars är kända för att vara stört omöjliga att få till inspelning på. Observera dock att man (precis som med t ex Total Recall) inte får ge upp efter första försöket, utan måste testa sig igenom de olika record modes som finns. Det som funkar på den ena telefonen fungerar inte nödvändigtvis på den andra. (Nästan garanterat inte, om man ska vara exakt.)

Uppdatering 150921: Ulrika Hedman tipsade oss om att BBC:s Marc Settle tycks ha hittat en lösning som faktiskt fungerar för att spela in intervjuer i en Iphone – åtminstone så länge motparten är med på att det ska göras en intervju. I korthet handlar det om att dra nytta av en ny funktion i iOS9, att man kan exportera telefonsvararmeddelanden som ljudfiler. Sedan görs själva intervjun på ett lite klurigt sätt: man ber intervjupersonen att vänta lite, sedan ringer man upp sitt eget nummer som tredje part i ett trepartssamtal. Detta samtal kopplas automatiskt vidare till telefonsvararen (eftersom linjen är upptagen :-)) som nu kan spela in intervjun. Som sedan kan exporteras tack vare nämnda iOS9-funktionalitet. Jag har inte testat metoden själv men den verkar som sagt passa utmärkt för uppgjorda intervjuer (där det dessutom inte finns någon källskyddsproblematik i att intervjufilen hamnar på en voicemail-server hos Apple). Fortfarande återstår väl att hitta en Iphone-lösning som gör det möjligt att spela in alla samtal – inklusive de inkommande – men stort tack till Ulrika för tipset!

Du har visst källor

Jag har träffat många nybakade journalister – och en hel del med flera år i yrket – som förklarat varför de inte ägnar sig åt egen nyhetsjakt eller granskning.

Svaren är alltid ungefär desamma. En favorit är ”Jag har inga källor!”

Reportern har nämligen inte bott på orten tillräckligt länge, eller bevakat sitt specialområde tillräckligt länge, eller tvingas hoppa så mycket mellan bevakningsområdena…

Inga källor.

En gång drömde jag att en ung praktikant använde detta argument i en diskussion med en av mina mest erfarna kollegor på Rapport.

Kollegan spände blicken i praktikanten och väste:

– Du har visst källor! Du har bara inte ringt dem än!!

Detta i min dröm alltså. Men det är väldigt sant.

Källor kommer inte till en genom någon slags naturlag efter ett visst antal år i yrket, på platsen eller med ämnet.

Källor får man genom att kontakta dem.

Via telefon, öga mot öga – eller för den delen genom mejl eller sociala medier.

Några av mina absolut bästa källor har gett mig nyheter vid det allra första samtalet. Personer som sitter på stor kunskap, som bara väntat på att någon skulle vara tillräckligt intresserad för att be dem att berätta. Öppet eller anonymt.

På motsvarande sätt har jag haft många kontakter som aldrig gett någonting särskilt trots åratal av regelbundna samtal.

Min erfarenhet är att reporterns attityd ofta har större betydelse än tidsaxlarna. En reporter som ber att få veta mer, vad som egentligen hände, och som enkelt och trovärdigt kan förklara källskydd och andra viktiga faktorer – den reportern får veta saker.

En bra grundregel är att fråga. Man kan inte utgå från att folk spontant börjar släppa hemligheter till en journalist. Några är kanske så motiverade att de gör det på eget initiativ, men de flesta människor gör det inte om de inte uttryckligen får frågan.

Tror du mig inte? Testa att avsluta dina fem kommande telefonsamtal med formuleringen ”Jag är verkligen intresserad av vad som har hänt här. Skulle du kunna berätta det för mig om jag lovar att jag inte kommer att citera dig med namn?”

Det kan visa sig att personen du redan ringt blir din nästa bästa källa.

(Dålig koll på vilka personer som har kunskaper om ditt ämne? Sätt upp en sökning som meddelar dig varje gång ämnet berörs på nätet. Eller efterlys folk via sociala medier – men gör det genomtänkt. Dålig koll på källskyddet? Några kloka tips hittar du här.)

Så förstår du alla språk – alltid

I dag är väldigt mycket journalistik gränslös. Det lokala företaget som får kinesiska ägare, lurade bärplockare från Bulgarien, svenska medborgare som dras in i kriget mot terrorismen…historierna stannar inte vid gränsen, och vårt behov av att hitta information utanför Sveriges gränser växer ständigt.

De stora redaktionerna kan skicka egna korrespondenter och köpa in fixare och översättare som lotsar och hjälper på plats. Men många reportrar och redaktioner är hänvisade till telefonen och nätet, och vad som där kan finnas.

Samtidigt gör alerta onlinemedier, sociala medier och nätforum att det i dag är enklare än någonsin att hitta både artiklar och personer i många av världens länder.

Den stora alltid återstående barriären är språket.

Hur läsa en initierad artikel vars ord man inte förstår? Hur kontakta en person via Facebook om man inte har någon gemensam vokabulär?

En del kollegor brukar skratta när man nämner Google Translate. De har hört talas om att det finns nån översättningstjänst på nätet – kanske hette den då Babelfish – men det var länge sen och de förstod en sak: den fungerade inte. Översättningarna blir extremt yxiga, i praktiken oanvändbara.

Mitt tips är att titta en gång till. Google Translate är betydligt mindre yxigt i dag än för bara några år sedan. Visst, texterna duger inte att publicera rakt av (och det kanske vi ska vara glada för, ur arbetsmarknadsperspektiv) men för att begripa en story eller eller göra sig förstådd i en konversation funkar de ofta utmärkt.

Och framför allt: Google Translate – och andra översättningstjänster – kan i dag användas på många olika sätt, i många olika sammanhang.

Webbtjänsten Google Translate kan till exempel enkelt användas för att både översätta enstaka meningar man knattrar (eller klistrar) in, eller för att översätta dokument eller hela sajter – se här Guardian på svenska.

Till webbläsaren finns dessutom ett tillägg som ger oss en knapp som översätter sajten direkt.

(Med hjälp av ett annat tillägg kan man förresten även få ordförkaringar av enskilda ord – på engelska.)

Google Translate finns dessutom som app till mobiltelefonen – en app som i dag kan läsa upp översättningarna på många språk, och som numera också kan översätta text från bilder.

Själv hade jag enkel nytta av översättnings-appen i mobilen vid mitt möte med just bulgariska bärplockare utanför ambassaden på Karlavägen tidigare i sommar, i ett stressat nyhetsläge utan förberedelser eller tolkkontakter.

Genom att översätta sajter kan journalister i Sverige enkelt skaffa sig en bild av innehåll och trovärdighet hos utländska webbplatser som dyker upp i nyhetsflödet eller grävresearchen. Man kan vid behov skumma flersidiga protokoll från utländska parlamentsförhör i jakt på de där kritiska meningarna man sedan tar med sig till proffsöversättarna. Eller så vill man bara kolla en notis och slippa vara hänvisad till nyhetsbyråernas rewrites på rewrites.

Attiraljen fixar voxpopen

Detta är lite tv-nördigt men ändå…

Har du svårt att få till voxpopen, enkäterna på stan? Blir folk stela och tråkiga så fort inspelningen är igång? Skrämda av kamera eller mikrofon?

Mitt grundtips är: ta med något som distraherar dem! Som fångar deras intresse. En attiralj att öppna samtalet med.

Tidningen med artikeln om det politiska bråket. Listan från er egna undersökning. En utskriven bild av politikern du porträtterar… Det mesta duger. Personen glömmer för ett ögonblick inspelningen; den egna nyfikenheten tar överhanden.

Och frågan ”Vet du vad det här är?” är en betydligt mer effektiv start än alla tänkbara ”Vad tycker du om…?”

”Vad tycker du om det?” kan ju alltid komma senare, när ni är överens om vad det handlar om.