När jag gjorde min praktik på den stora kvällstidningen råkade jag en gång göra ett kändis-enkät-samtal som blev extremt misslyckat. Mitt lättsamma tonfall möttes med tystnad och oförståelse av intervjupersonen – en känd skådespelare.
Först senare förstod jag att detta var dagen då hans stora förebild och mentor gått bort – helt fel dag för enkätfrågor i lättsamt tonfall.
– Låt alltid intervjupersonen sätta tonen för intervjun, sa den erfarne reportern mitt emot när jag förklarat vad som hänt.
Så rätt han hade.
Med några lätt räknade undantag (makthavaren som försöker skämta bort kritiska frågor) är det en alldeles lysande grundregel.
Vilka är dina bästa regler för en intervju? Berätta i kommentarsfältet.
Webben erbjuder oanade möjligheter till research, kontakter och offentlighet.
Till baksidorna hör risken för dataintrång och en mindre önskad form av offentlighet.
Som journalister är vi skyldiga att värna källskyddet, i ord och i handling, i princip och i praktik. Gör vi det inte kan vi straffas enligt lag, och det med rätta; den som hör av sig till en journalist och vill vara anonym ska kunna lita på att journalisten hanterar uppgifterna på ett sådant sätt att detta inte äventyras.
Det kanske inte behövs för just dig, men vi skriver det i alla fall: lagring på nätet lämpar sig inte för källskyddade uppgifter. Kommunikation på nätet kan ibland vara nödvändig, men i så fall rekommenderas genomtänkta arbetsmetoder.
Hur tänker du kring det digitala källskyddet? Goda principer, hemska exempel? Ge oss dina tankar i kommentarsfältet.
Uppdaterat 120923: Under slagordet Kryptera mera! skriver två säkerhetsexperter på Sveriges Radios Medieormen om journalister och digital säkerhet. Frilansjournalisten Tomas Carlsson uppmanar i ett blogginlägg till en mycket enkel linje som han menar passar de flesta journalister: håll allt källskyddat material analogt.
Du vill använda Twitter för att nå ut med dina nyheter. Du har skaffat ett konto, du följer 98 personer men har bara fått 34 följare. De flesta av dessa är kollegor och kompisar. Du håller i princip med om det jag skrev i mitt förra inlägg men du känner dig lite vilse i både metodiken och vokabulären.
Det här är till dig. Fem tips på hur du gör för att nå utanför din egna följarskara:
1. Tagga!
Det betyder att du använder #hashtags, alltså ord med fyrkanter framför (inget mellanslag). Dessa ord blir med automatik till länkar, så alla intresserade av ämnet kan klicka och hitta andra tweets i samma ämne.
Genom att tagga rätt kan du nå direkt till den intresserade publiken, oavsett om de följer dig eller inte. Exempelvis används #svpol om svensk politik, #svkrim om kriminalfrågor och #svmed om medicinfrågor. Enstaka stories kan få egna hashtags t ex #bärplockare eller #fas3. Man kan också försöka uppfinna egna hashtags men det är svårt, tipset är att alltid försöka hitta en redan existerande att haka på.
(Hur vet man då vilken som är ”rätt” tag? Genom att göra en sökning på Twitter kan du enkelt lokalisera tweets som handlar om ditt ämne; då ser du snabbt vilken/vilka taggar som brukar användas.)
2. Pinga!
Det betyder att man skriver ordet ”Ping” följt av ett mention, alltså att du skriver en twitteranvändares namn t ex ”Ping @mickep2”. Används med fördel för att tipsa andra redaktioner och reportrar.
”Ping @mickep2” betyder att jag får upp ditt tweet i mitt mention-flöde, och ”pingen” är en signal om att detta är något jag bör uppmärksamma.
Skillnaden jämfört med att skriva mitt namn i början? Dels att det inte är ett direkt tilltal från dig till mig, utan snarare en knack på axeln för att visa något intressant. Dels att ett ping som inleds med @mickep2 bara kommer att dyka upp i flödet hos de som följer oss båda, medan ping-tweetet kommer att synas hos alla som följer dig – plus förstås följare av eventuella hashtags du använder.
(Vilka ska man då pinga? Mitt tips är att tänka utåt: om du jobbar på en lokalredaktion så fundera på vilken riksredaktion som kan vara intresserad av din story, om du jobbar som allmänreporter så fundera på om det finns någon specialtidskrift som kan tycka att din grej är en grej värd att skriva om. Om du gjort en rak nyhet kanske du ska tipsa en debattredaktion, om du publicerat ett debattinlägg kanske du vill uppmärksamma nyhetsredaktionen?)
3. Ställ frågor!
I ett mer direkt tilltal kan man rikta sig till politiker, intresseorganisationer eller andra aktörer och fråga om deras reaktion på ens nyhet.
Visst – det innebär att en del av nyhetsjakten blir ”öppen” och helt tillgänglig för konkurrenterna, men min erfarenhet är att det också ökar intresset för storyn. En del politiker är mer lättnådda på Twitter än man kan ana. Visar sig intresset vara stort – eller ämnet komplicerat – kan man ju alltid ringa upp för en ”vanlig” kommentar.
Om ansvariga makthavare gång på gång undviker att svara på dina tweets kanske det också säger något om deras inställning – till ämnet eller till Twitter.
(Vilka ska du ställa frågor till? Om det är en egen nyhet har du själv säkert koll på de viktigaste politikerna, organisationerna osv, men även här kan det löna sig att göra en Twitter-sökning för att se vilka som brukar skriva om ämnet.)
4. Berätta om jobbet både före och efter!
Många journalister och redaktioner är duktiga på att (ibland med automatik) skicka ut tweets om sina färdiga artiklar/inslag. Min erfarenhet är att man oftast vinner ännu mer på att berätta om jobbet man håller på med under tiden man gör det, och även efteråt – genom att berätta vilka reaktioner det väckte och hur man funderar på uppföljningar.
På så sätt kan man få ovärderlig hjälp (och tillrättavisningar) av den sociala webben redan före den ”riktiga” publiceringen, och man kan få intressanta reaktioner och tips lång tid efter publiceringen.
(Vad ska man då berätta? Det varierar förstås beroende på storyns karaktär; jag skulle inte rekommendera öppet twittrande om en infekterad vårdnadstvist. Men om du t ex gett dig på att granska det lokala bostadsbolaget skulle jag säga att ett aktivt twittrande långt före publicering kan ge guld till din research.)
5. Retweeta!
Uppträd mot andra som du vill att de ska uppträda mot dig. Finns det en bra story? Tipsa om den. Oavsett om den är publicerad ”inom huset” eller hos nån annan redaktion.
Generositet föder generositet på detta område, och genom att hjälpa kollegorna – kanske till och med värsta konkurrenten – när de gjort något bra, ökar chansen rejält att få hjälp tillbaks när det är det är din tur.
Evernote är inte bara en app utan finns också till skrivbordet
Det finns appar som gör anspråk på att kunna fånga in ”allt”. De vill fixa researchen, ordna ditt liv samt skapa världsfred för evinnerliga tider (nästan).
Den mest kända är Evernote, men den utmanas av till exempel Springpad och Ubernote. De har alla stor potential men karakteriseras också av att de inte blir mer än vad man gör dem till. Det gäller att inse när de kan vara till nytta – och då också använda dem! Evernote kan äta webblänkar, artiklar, anteckningar, foton, filer av allehanda slag.
Det mesta kan sparas både vid en dator och på mobil eller surfplatta. Om man arbetar med ett längre projekt där man vet med sig att man då och då kommer att behöva snabbt spara information, kan en arbetsbok här vara den perfekta hjälpredan.
Med hjälp av taggar kan ämnena hållas åtskilda och lätt hittas vid behov.
Ska man då satsa på Evernote eller testa någon av utmanarna? Tja, pröva själv eller kolla in några av de många jämförande genomgångar som gjorts, till exempel mellan Evernote och Springpad: Computerworld, Schultzer’s Blog, Get Comparisons, 40teck.
Springnote började såvitt jag förstår i en annan ände än Evernote – som ett verktyg för att spara recept och shoppingtips på nätet – och har på senare tid fått kritik för att det satsat alltför hårt på sociala beståndsdelar, att bli ”ännu ett Facebook”. Samtidigt är gränssnittet snyggt och enkelt, något som kan vara nog så viktigt när man ska komma igång.
Uppdaterat 120815: En av mina favoritsajter Lifehacker tipsar om att man kan låta Evernote ersätta anteckningsblocket på mötet eller konferensen, i alla fall om man ska skriva av vad som ändå skrivs på whiteboarden. I stället tar man ett foto och skickar till sitt Evernotekonto, där det i bästa fall till och med kan bli sökbart (om texten på tavlan är tillräckligt läslig). Jag har själv använt metoden några gånger, och kan bekräfta att det är ett smidigt sätt att behålla noteringar (som man sen alltid har tillgång till), har dock inte provat sökfunktionen på våra whiteboardmästerverk.
Uppdaterat 120904:Här skriver Anders Thoresson jätteintressant om hur han samlar alla sina idéer i ett enda dokument – som förmodligen blir gigantiskt med tiden men som han går igenom med jämna mellanrum. Han använder en kombination av Dropbox och Iphone/Ipad-exklusiva appen Drafts, men idén plockade han från en som använde Google Docs så det verkar tillämpligt även för Android-användare.
