Kategori: Intervjun

Fem tips för mer tid i inslaget

Elias skrev i går klokt om att vi ibland avstår från att använda miljöljud trots att vi vet att det skulle ha lyft inslaget – och sedan skyller på tidsbristen. ”Jag fick bara två minuter” är en vanlig formulering när folk tillfrågas i efterhand.

Och det gäller ju inte bara miljöljudbitarna. Samma svar kommer ofta reflexartat när man frågar varför inte makthavaren fick någon påfråga – eller varför man inte tog med den där bisarra detaljen som alla skrattade åt vid lunchbordet.

Samtidigt är jag inte säker på att vi alla gånger utnyttjat alla metoder som står till vårt förfogande för att skapa det utrymme som skulle krävas för den där detaljen, miljöljudet eller påfrågan.

Därför här – fem tips på hur man kan skapa mer tid inom de två minuterna:

1) Utnyttja påan. Den information som ligger i påannonsen måste oftast inte upprepas i inslaget (så länge det inte handlar om särskilt snåriga uppgifter). Därför kan du börja med att ta bort den speaker som innehåller de nyhetens ”grundfakta” som redan ligger, eller kan placeras, i påan. Finns uppgifterna i en synk så kan du överväga att ta bort den också – förutsatt att inte själva nyheten är att personen i fråga uttalar orden, då finns ”bevisskäl” att behålla synken.

2) Stryk vartannat ord i speakrarna. Det här tipset brukar folk skratta åt och det kanske inte är helt möjligt att tillämpa bokstavligt men den som rannsakar sina formuleringar märker ofta att väldigt mycket språklig lull-lull faktiskt kan elimineras utan dramatisk effekt på budskapet. Man kan säga att det ofta, oftare än man tror, är relativt lätt att göra.

3) Radioklipp. Vilket för den oinvigde betyder att göra ungefär motsvarande insats på synkarna. Förslagsvis med täckbild över. Och med hänsyn till formuleringarnas valör. ”Man skulle kanske kunna säga att…”-öppningen måste kanske finnas kvar för att markera att intervjupersonen inte uttalar fortsättningen helt bombsäkert.

4) Ta bort onödiga sekvenser. Detta kan ju tyckas som en truism implementerad i reporterhjärnan sedan journalistutbildningens första dag, men oftare än man tror ser man sekvenser som rimligen inte är avgörande för storyn varken innehållsligt eller formmässigt. Det kan vara icke-svaret från polisens presstalesperson, message tracket från politikern eller din egen formulering om att solen sken och många var ute och promenerade – till bilder av promenerande människor i solsken.

Ibland kan ett inslag faktiskt vinna på att byggas om från grunden – i prioiriteringsordning. Du börjar med intervjubitarna som verkligen grep tag i dig, fortsätter med faktaavsnitten som måste vara med, fyller på med miljöljudet som lockar till vidare tittning… Efteråt kommer du att märka att du klarar dig utmärkt utan flera av de sekvenser som tog upp tid i den första versionen.

5) Gör ett inslag till. Om det är möjligt att innehållsmässigt dela upp storyn så brukar ingen desk ogilla tanken på ytterligare ett inslag. Vi kör den ena nyheten i dag och nästa i morgon, det kan bli ett morgonjobb eller en fullt utvecklad nyhetsstory beroende på digniteten.

En enkel uppdelning kan vara att spara den egna nyhet man själv kontrollerar, medan man koncentrerar dagens inslag till allmängodset som konkurrenterna redan har.

(En uppdelning som inte rekommenderas är att köra anklagelsen först och spara bemötandet från den anklagade parten. En sådan uppdelning leder inte bara till att du får två obalanserade inslag i stället för ett balanserat, det kan också ogillas av t ex granskningsnämnden med jobbiga konsekvenser för dig som reporter.)

Har jag missat några metoder för tidsskapande åtgärder? Fyll gärna på i kommentarsfältet!

Gästblogg: Varning för falska pudlar

Dagens gästbloggare är Åsa Avdic, programledare för svt:s Plus och författare till ”Rätt åt dig – så blir du en lyckad konsument” (Ordfront förlag). 2009 nominerades hon till en guldspade för en granskning av den svenska skoldebatten. Hon har stor erfarenhet av att ställa ansvariga till svars – vilket också är temat för gästposten.

Foto: Christian Åslund

Ansvarsutkrävandet är en stor och viktig del av den granskande journalistiken. Att fakta avslöjats, problem formulerats och kritik riktats är ju för all del viktigt, men ofta är reportaget inte fullständigt förrän någon har fått bemöta kritiken och stå till svars för att det blivit som det blivit.

Uttrycket att ”pudla” eller ”göra en pudel” kommer ursprungligen från en situation när dåvarande biståndsminister Jan O Karlsson gjorde en helomvändning apropå sina dubbla löner. Någon ansåg att han i situationen uppförde sig som en pudel som fått en tillsägelse; lade sig på rygg och sprattlade med benen i total underkastelse. Att den vi ställer till svars gör en pudel anses ofta som ett lyckat utfall av ett ansvarsutkrävande, men kanske är vi journalister så förtjusta i pudlar att vi ibland ser pudlar där de inte finns, vilket i sin tur kan betyda att vi lämnar våra ansvarsutkrävandeintervjuer utan att ha fått de svar vi faktiskt kom för. Se därför upp för följande falska pudlar:

1) Den ovidkommande pudeln
Den här är ganska vanlig. Intervjupersonen vill inte ge med sig i sak (eftersom det kanske innebär stora kostnader eller jobbiga prejudikat som gör att fler måste få sina ärenden prövade), men förstår ändå att det efter massiv kritik är klädsamt att idka någon typ av självrannsakan. Då kommer ofta den ovidkommande pudeln. Intervjupersonen ber helt enkelt om ursäkt för någonting helt annat, en formaliadetalj eller något som inte kräver några större eftergifter.

Exempel: ”…Däremot är det möjligt att vi har varit otydliga i vår kommunikation, och det beklagar jag verkligen. Vi strävar ju alltid efter att vara så tydliga som möjligt, och där kan vi säkert bli bättre.”

Analys: Det här är ju något som är helt ofarligt att säga. Få företag strävar efter att bli otydligare i sin kommunikation, och om kommunikationen blir tydligare eller inte är mycket svårt att mäta. Att utlova ett kontinuerligt arbete med tydlighet och be om ursäkt för att det ännu inte är fulländat är fullständigt ofarligt för någon som står till svars.

Åtgärd: För tillbaka intervjun till sakfrågan. Du kom inte för att ställa intervjupersonen till svars för deras långsiktiga kommunikationsplan.

2) Barbapapapudeln
Uttrycket ”att göra en barbapappa” myntades av SvD:s satirtecknarpar Berglin i samband med den granskning av Jan Björklunds skolpolitik ”Kris i skolan” (P1) som jag och Jalal Lalouni genomförde 2008. Att göra en barbapapa är att göra sig så lös och oformlig i kanterna att det är omöjligt att säga om intervjupersonen i fråga har pudlat eller inte.

Exempel: ”Det är möjligt att något jag sa inte var helt korrekt, men det är så länge sedan nu så jag minns inte.”

Analys: Att medge att något man sa någon gång för länge sedan möjligen inte var helt korrekt är inte direkt något högriskprojekt. Att formulera sig så får också intervjuaren att framstå som en omänsklig person med orimliga krav, för vem kan ta ansvar för att allt man sa för flera år sen ska vara helt korrekt?

Åtgärd: Konkretisera. ”Så när du sa (exakt citat) så stämde alltså inte det – varför sa du då så?”. Har budskapet framförts upprepade gånger i olika sammanhang: acceptera inte att personen försöker få det att låta som att tungan slant en gång, utan påpeka det och ställ frågan igen.

3) Utredningspudeln
Att hänvisa till en utredning eller en översyn som pågår eller ska initieras är ju ett känt knep inom politiken. Man signalerar att man tar självrannsakan så långt att man inte nöjer sig med att göra rätt i ett ynka ärende, utan vill förändra hela verksamheten till allas väl.

Exempel: ”Om det är så här är det förstås olyckligt. Men nu är det viktigt att vi tar reda på hur det faktiskt ser ut, och därför ska vi se över det här, och så får vi se vad vi kommer fram till.”

Analys: Det här är ju egentligen ett lysande sätt att slippa göra någonting, samtidigt som intervjupersonen låter som att den tar frågan på största allvar. När journalisten då vill prata om det aktuella fallet framstår hen som barnslig och med dålig impulskontroll ”Vaddå, vill du inte att det ska bli bättre för ALLA?! Nu får du väl lugna dig lite…”

Åtgärd: Pressa personen på vad som ska utredas, när en utredning startar, när den kan förväntas vara klar, vem som ska hålla i den, och – framför allt – vad intervjupersonen under tiden ska göra i det här mer akuta fallet. Glöm inte heller bort den utlovade utredningen, utan återkom kontinuerligt för att ta reda på hur det går. Du har en gratis uppföljning, oavsett om någonting eller ingenting blir utfallet av utredningen.

 

Åsa Avdic

Ta reda på argumenten först

Det finns många argument för att prata sak med folk man ringer upp.

Alltså inte bara gå direkt på ”Kan jag intervjua dig?” utan ställa några frågor om själva stridsämnet först.

I motsats till vad man kanske tror kan detta vara extra viktigt när man gör tv med filmade intervjuer.

Framför allt: testa argumenten! Låta bägge parterna svara på den andra partens bästa argument.

Så vi inte hamnar där. I det jobbiga läget. När vi redan intervjuat den ene, och träffar den andra, och inser att den andra har argument som den förste inte fått förhålla sig till.

– Men det skulle inte vara lagligt.

– Det där har ju ingen ens föreslagit.

– Ett sånt förslag har vi ju, men de avvisade det!

Argument som är tuffa att få när man vet att man redan gjort intervjun med den andra parten.

Nödlösningar kan vara:

1) Telefonintervju med motparten. Lite konstigt att personen sedan medverkar i inslaget både på film och telefon men kan funka.

2) Släpp frågeställningen. Kan funka om den inte är avgörande, utan bara en av många argumentdueller i ämnet.

3) Använd speakrarna. Ta reda på och plocka in den andra sidans argument där.

4) Åk tillbaka! I vissa fall måste personen helt enkelt få svara på riktigt, på samma villkor. Om du inte har galet ont om tid så får du svälja förtreten och be att få komma tillbaka och komplettera intervjun. Visst tar det emot att tvingas erkänna att det dykt upp argument som du inte hade koll på, men tänk då på att ditt primära jobb faktiskt inte är att framstå som superbeläst inför de som är superbelästa – men att du har ett ansvar inför tittarna, att ta reda på så mycket du kan innan du gör ut ditt inslag. På riktigt.

Men det viktigaste rådet är ändå: fråga båda parter om saken redan innan du åker ut. Då förebygger du ovanstående scenario innan det hunnit uppstå.

Har du så ont om tid att du måste ge dig ut och kanske till och med genomföra den ena intervjun innan du fått svar från den andra parten? Gör då allt för att få tag på argumenten ändå: lusläs tidningsartiklarna, plöj de offentliga handlingarna, prata med personens kollegor…

Försök också använda den part du faktiskt har kontakt med. Fråga ”Vad säger den andra sidan?” och tvinga fram ett seriöst svar. Genom att sedan följa upp med ”…och vad svarar du på det?” är du lite, lite säkrare.

Tipstack till Carolina Jemsby och Marja Grill.

Låt inte bli att berätta det bästa

Vissa regler kan synas så självklara att de gränsar till truismer.

Låt inte bli att berätta det bästa kan nog räknas dit.

Men jag har varit med om så många brott mot den att jag nog ändå vill framhålla den som en viktig punkt att ta med på checklistan vid utgörningen av vilken story som helst.

Viktigast förstås: den egna storyn. När man jobbar med egna nyheter och granskningar löper man störst risk att släppa det bästa – eftersom ingen annan har koll på det.

Möjligen frågar chefen dan därpå lite försynt: Var tog den där grejen vägen som du berättade om på lunchen?

(I bästa fall frågar chefen försynt och vänligt, i sämsta fall blir det en del av en hård utvärdering på temat Varför fick vi inte det du lovade?)

Lunchen är ett bra lackmustest. Det du berättar för kollegorna på lunchen ska finnas med i reportaget.

– När vi kom dit fick vi vänta en halvtimme eftersom hon skulle prata färdigt med en kvinna som hört av sig från Singapore…

– Han hade fyra olika cowboyhattar som han växlade efter ett schema i kalendern…

– Dom skulle haft möte om hälsoläget men fick ställa in för det var så många sjuka…

Detaljer som vi i efterhand vet gjorde storyn, men som många av oss valt bort av platsbrist, glömska, osäkerhet inför formuleringarna eller något annat skäl som är begripligt men samtidigt gör storyn sämre.

Lägg således alltid märke till vad du själv väljer att berätta när kollegan på lunchen frågar vad det är för jobb du håller på med. Lägg märke till – och kom ihåg!

Och om det är kollegan som berättar en rolig, hemsk eller bara väldigt anmärkningsvärd detalj: gör kollegan en stor tjänst och svara inte bara Jisses!

Svara i stället: Jisses, det där tar du med i repet va?

Det är en god gärning för både kompisen och storyn. Båda slipper en jobbig fråga från chefen dagen därpå – ställd i snällt eller jobbigt tonfall.

Ring NYPD!

Det var kväll på den regionala tv-redaktionen. Programledaren, som också var redaktör för sena sändningen, diskuterade kvällens nyhet med kvällsreportern. Som var jag.

Det var ”kvällens nyhet” i singularis, för det fanns bara en enda. Den var å andra sidan rätt dramatisk. En kvinna hade tagit det barn hon inte hade vårdnaden om och satt sig på ett plan till New York. Nu hade Örebropolisen kontaktat New York-polisen och inväntade besked om vad som skulle hända. Och vi inväntade besked från Örebropolisen.

Då kom vi på det.

– Vi testar att ringa NYPD!

Tanken svindlade. Det finns gränser mellan länder och geografiska och kulturella avstånd och språkbarriärer och svårigheten att hitta numret och krånglet att ringa svt:s utlandsväxel och…

…och vi gjorde det ändå. Vi ringde NYPD.

När de svarade frågade jag stapplande:

– Hello…do you have a press spokesperson?

Personen i andra änden svarade avmätt att de var typ hundra personer där på pressavdelningen – vad ville jag veta?

– Well, there is thist woman coming from Örebro…

Presstalesmannen i andra änden tog detaljerna och lovade att återkomma. Jag la på och tittade på programledaren, som var lika fascinerad som jag. Det gick att ringa NYPD! Det gick att prata med New York-polisen! Okej, de skulle säkert inte ringa tillbaks men det var häftigt att ha ringt upp dem.

En halvtimme senare ringde de tillbaks. Och berättade att kvinnan nu var gripen och skulle sättas på det-och-det planet tillbaka till Sverige.

Och vi antecknade och skrev telegram till sena sändningen.

En stund senare ringde Örebropolisens presstalesman.

– Ja, nu har vi lite information här…

Vi höll god min och tog emot den. De hade fått veta att NYPD nu gripit kvinnan och skulle sätta henne på det-och-det planet tillbaka.

Varje journalist ska alltid försöka komma så nära händelsen som möjligt. Andra- och tredjehandskällor ska i möjligaste mån undvikas.

Samtidigt har vi på redaktionerna stora psykologiska murar som hindrar oss från att – exempelvis – ringa utlandssamtal. Eller inte nödvändigtvis från att ringa, men från att komma på tanken att vi ska ringa. Örebropolisen har ju lovat att ringa tillbaks när de vet!

En kväll på Tvärsnytt lärde vi oss att man fick svar snabbare om man ringde direkt till NYPD.

Räkna hela tiden

”Livet är som ett körschema – om någon tar för sig mer, så får någon annan stå tillbaka”, sa en gång en klok redaktör.

Vardagen handlar ganska mycket om siffror – om man vill. Då jag rullar köttbullar brukar jag lägga dem i ett rutmönster, så att det ska vara lätt att räkna ut hur otroligt många det blev ifall någon skulle fråga (ja, vadå, det här är väl en nördblogg?)

I jobbet har jag stor glädje av att räkna mycket. Och av att veta ungefär hur länge folk brukar prata, vilka säg som är användbara i redigeringen och av att veta min ungefärliga talhastighet.

Till exempel har jag lärt mig att människor har en förmånga att formulera vettiga, kloka tankar på 15-20 sekunder. Jag vet att jag ofta skriver speakar på 10-20 sekunder (annars delar jag upp dem, så det inte blir för segt) och tycker att ett par-tre soundbites om kanske 3-5 sekunder styck hjälper inslaget att inte bli så stolpigt.

Det ger en trygghet under dagen, eftersom det gör att man vet när man har tillräckligt mycket material för att göra det inslag man håller på med. Nu är förstås inte målet att fylla ut ett hål i programmet med material, utan att berätta en vettig historia. Men ibland kan ju en historia vara värd 1.45 – och det betyder inte riktigt att det duger med en prata som man täcker med arkivbilder.

När man då pratat med två nyckelpersoner som var och en gett två välformulerade argument var, så innebär det rimligtvis dryga minuten. Och har man dessutom spelat in en scen med en av dem som demonstrerar något, så finns det rimligtvis några soundbites där. Och har man dessutom själv något vettigt att säga om ämnet (vilket är bra om man nu ska göra ett inslag om det), så vet man i alla fall att man inte behöver spela in något mer för att få ihop ett inslag – om det nu inte tillför något väsentligt.

Och börjar det bli ont om tid och vi bara fått tag i en fåordig tjästeman så behöver vi antingen göra några enkäter, formulera en sjukt intressant speaker, ha en jättebra scen med oss hem eller gå till desken och erkänna att man inte kan leverara den längd som beställts.

Man är ju en förbannat bra reporter och redaktionsmedlem som på ett så tidigt stadium som möjligt ger arbetskamraterna möjlighet att planera om sändningen på ett så bra sätt som möjligt, eller hur?

Frågor vi gillar – del 9

”Varför inte?”

Det är en riktigt bra fråga.

Jag använde den senast härom dagen, när jag intervjuade vd:n för ett telefonbolag som säljer långa företagsabonnemang utan ångerrätt till äldre skogsägare.

Bolaget försvarade sig med att man bara köper in listor där det inte framgår vilka som är ”riktiga” företagare.

– Man kan väl fråga? undrade jag.

Svaret blev att det inte ingår i rutinerna.

I det läget passade några varianter på ”Varför inte?” bra – och det är också den delen av intervjun som folk i efterhand visat sig reagera allra mest på.

Några gånger tidigare har jag kommit på att ställa den vid rätt tillfälle. Intervjuade för ett antal år sen en bloggare som spridit obekräftade rykten kring en politisk skandal. Han tyckte inte det var hans uppgift att försöka kontrollera uppgifterna före publicering.

”Varför inte?”

Frågan passar alltså bra efter den första förklaringen, efter svaret att något är omöjligt, inte går att göra.

Den är ingen giftpil fylld med dolda avsikter eller äss i rockärmen (även om du som reporter förstås bör vara påläst nog att bedöma svaret i samma ögonblick det ges), mer en uppriktig nyfikenhet som blir jobbig bara för den som saknar ett bra svar.

Och den är alltid värd att testa.

Jag menar – varför inte?

Tomt i julsäcken? Här fem fina fyllare

De flesta nyhetsredaktioner har en julsäck – lagret med förproducerade nyheter som håller att publicera också de aftnar, helgdagar och mellandagar då redaktionen är halv- eller heltom och egentligen bara har möjlighet att bevaka det dagsakuta.

Helst ska det vara tidlösa egna nyheter av stort allmänintresse med potential att slå ut känslan av annandagstorka från sändningen, sajten eller tidningen. I praktiken tillåter man ofta en lite lägre nyhetsribba och en lite högre rundiskaraktär. Men i bästa fall finns där åtminstone nånting som duger att toppa med varje dag om inte världspolitiken eller väderleken erbjuder dagsstoff som håller.

Att åstadkomma en välfylld julsäck är emellertid lättare sagt än gjort. Redaktionens nyhetsjägare har en tendens att hellre vilja publicera i flödet och granskaren vill ha kontroll över sitt material och gärna se det publicerat i en ambitiös flerdagarsplan där möjlighet till reaktioner och fortsättningar helst ska läggas in på ett sätt som blir rätt svårt när publiceringen kan komma att bli på julafton.

Här därför fem tips till redaktionen, arbetsledaren eller reportern, om hur man kan fylla på julsäcken i sista minuten. Har du själv goda råd? Tveka inte att fylla på i kommentarsfältet!

1) Gör en julintervju!
Rapport gör det med statsministern, så visst kan du göra det med kommunalrådet eller myndighetschefen på orten. Eller med företags-vd:n – som aldrig fått frågan förut och därför blir galet smickrad och rensar kalendern för er skull…

En julintervju skiljer sig primärt från andra intervjuer genom att den kan avhandla flera olika ämnen och görs i ett rum med en julgran. Det förstnämnda innebär att du kan plocka nyheter ur den under flera dagar, det sistnämnda att du inte kan hålla på länge än till tjugondag Knut. Men då är ju å andra sidan kollegorna tillbaka och det omedelbara julsäcksbehovet över.

Frågor som passar att ta upp: reflektioner över året som gått, reflektioner över året som kommer, tankar om ändringar av inriktningar, regelverk, policys eller skattesatser (”öppnar dörren för/avvisar tanken på…”), svar på saker personen i fråga tidigare inte sagt något om (”uttalar sig nu för första gången om…”) osv. Idealet är förstås frågor där varje variant av svar blir en nyhet. Och på annandagen kommer redaktören att hålla med dig om att det är det.

2) Hitta statistiken!
Elias tipsade i går om Kolada – databasen som kan vara en guldgruva för kommunreportern som vill hitta jämförelser.

Andra tänkbara källor är den öppna statistiken hos BRÅ, där man bara behöver vara minimalt intresserad av kriminalfrågor för att försjunka bland tabeller och utvecklingar.

Kom bara ihåg att alltid kolla eventuella fynd med kunnigt folk, exempelvis hos BRÅ själva. Du vill inte toppa tidningen med en brottsexplosion som visade sig vara en statistisk synvilla!

3) Kolla vad som hände!
Jag vet att jag tjatar om detta men våra egna arkiv är ofta lysande utgångspunkter för en relativt enkel nyhetsinsamling: hur gick det då?

Observera att du veckan före jul inte har tid att initiera tunga reportage som ”skildrar verkligheten ett år efter händelsen H”, nej här letar du efter raka rör: beslutet ni aldrig kollade, satsningen som utlovades men som inte följdes upp, det vällovliga projektet som skulle utvärderats för ett halvår sen…

(Och ja, det är en nyhet om utvärderingen inte kommit igång än!)

4) Gör ett konsumenttest!
Nej, ni kommer inte att hinna skicka julskinkan på laboratorietest, men ni kan kolla vad den kostar i ortens tre butiker. Hur mycket dyrare är den ekologiska – om den ens går att få tag på? (Varför blir det alltid brist på ekologisk julskinka förresten?)

Eller välj mer originella objekt för att minimera risken att konkurrenten gjort samma test. Vad får man betala för en taxi på nyårsafton? Hur dyr kan en tågbiljett egentligen bli?

5) Gör en crowdsourcing!
Med rätt ämne och inramning kan det bli en succé ur massor av olika aspekter: redaktionschefen gläds åt en ”webbsatsning” att skriva in i årsrapporten, publiken kommer att hjälpa till med en stor del av innehållet – och nyheterna kommer förhoppningsvis att dyka upp av sig själva under ett stort antal dagar från lanseringen!

Kom bara ihåg att någon måste hålla koll på själva inflödet, oavsett om det publiceras direkt eller ska hanteras journalistiskt först.

Ämnesvalet är ofta den kniviga biten. ”Bästa julgranen” blir för runt, ”kommunala korruptionen” för tungt. Kanske något om jultrafiken (risk för köer? Varning för dåliga vägar?) eller shoppingen (sämsta ångerrätten? Felaktigaste reapåståendet?)

Vilken är din favoritsäck inför helgerna? Som sagt: fyll gärna på i kommentarerna!

Granskarens bästa ledstjärna

Kan det vara granskande journalistik att kolla förra valdebatten?

Kanske. Jag ska utveckla det lite längre ned.

För den vetgirige finns det inte tokigt många definitioner på granskande eller grävande journalistik. I alla fall inte i Sverige.

En av de mest auktoritativa har formulerats av Uppdrag gransknings chef Nils Hanson i boken Grävande journalistik.

Enligt honom är gräv ”en granskning på eget initiativ för att publicera uppgifter av stort allmänintresse som annars inte skulle ha kommit fram. /…och som någon försöker dölja./” (Sista biten är enligt Nils för den som vill ha ”något tuffare”.)

I reglerna för Föreningen grävande journalisters pris Guldspaden framgår att den kan tilldelas den som ”avslöjat eller skildrat väsentliga förhållanden som allmänheten förut inte kände till. Undersökningen skall vara ett originalarbete, självständigt genomförd”.

Självständig undersökning. Nya grejer. Annars okända. Typ.

När jag föreläser brukar jag säga att granskning handlar om orden och verkligheten. Dels för att det är lättare att komma ihåg än Nils’ och FGJ:s definitioner. Dels för att jag tror att det blir en lättare ledstjärna i vardagen för den som vill ta steget.

Den som vill börja granska, som inte längre nöjer sig med att referera maktens manus. Den journalisten vill ha verktyg. Och jag tror att orden och verkligheten är ett helt lysande sådant.

(Jag undviker också ordet gräv i dessa sammanhang. Det andas för mycket frikopplade tremånadersprojekt. Sånt väldigt få redaktioner kan kosta på sig.)

Granskning handlar om att undersöka orden och verkligheten. Hur står sig den senare mot de första?

Ofta föreställer man sig att det handlar om att undersöka verkligheten bakom orden. Att orden är givna och kända medan granskningen består i att undersöka verkligheten.

Men inte sällan är det precis tvärtom. När jag jobbade i Örebro på 90-talet pågick en hätsk debatt om nedskärningarna inom sjukvården. Mycket skulle sparas och landstingsledningen anklagades för svek.

Men det tyngsta landstingsrådet slog ifrån sig. Han och hans partivänner hade inte begärt nånting annat än ett öppet mandat. Alla hade vetat vad de röstat på vid senaste valet.

På Tvärsnytt bestämde vi oss för att lägga några timmar på att kolla våra egna debatter från den valrörelsen, dvs de som handlat om sjukvården i Örebro län.

Det tog inte lång tid innan vi hittade den. Biten där landstingsrådet själv förklarar att det inte ska bli några nedskärningar om hans parti får behålla makten. Och där – en gång till! Komplett med formuleringen ”…och det är ett viktigt besked!”

Intervjun jag fick tillfälle att göra med landstingsrådet blev citerad i tidningen dagen efter. ”Inte så begåvat” sa han om sitt eget uttalande, och det gillades av Nerikes Allehandas ledarsida.

Sen slutade han prata om ”öppet mandat”.

Journalistiken hade gjort en justering av politiken, placerat en slev av fakta i en soppa av retorik.

Och det kändes ju inte så dumt.

Granskning är alltid att kolla orden och verkligheten.

Ibland börjar man med orden, ibland med verkligheten.

Man kan göra det i tremånadersprojekt och man kan göra det i vardagen.

Ibland kan det till och med vara att kolla förra valdebatten.

Frågor vi gillar – del 8

”Hur vet du det?”

Den är frågan vi ibland och med rätta ställer i den kritiska makthavarutfrågningen – men borde ställa oftare också till andra.

Till caset vi tycker synd om – för att kunna bedöma deras historia bättre och för att försäkra oss om att de inte sitter på uppgifter eller dokument som ytterligare kan stärka eller försvaga deras case (!).

Till experten som vi har sån respekt för – men som i detta fall kanske gått utanför sitt egentliga specialområde.

Till vevaren som vi är så glada för uttrycker sig så starkt – så vi kan försäkra oss om att det inte bara är munväder (eller i vart fall vet att det är det när vi skriver presentationsspeakern).

Till parten i det där ordkriget – vars svar på frågan kan förvandla ord-mot-ord till sant-eller-falskt.

Till det påstådda ögonvittnen, eller till den självpåtagne uttolkaren av det kontroversiella partiet. Eller till bankens analytiker eller fackets ekonom eller…

Ja ni fattar!

En himla bra fråga. Arbetsbesparande och skärpande på samma gång.

Hur jag vet det?

För att jag testat både att använda den och att inte använda den. En massa gånger under ganska många yrkesår. Och sett skillnaden.

Det är därför jag vet det.