Kategori: Nostalgi

Hjälp oss att bli bättre 2013!

Sedan jag och Micke började producera journalisttips i augusti har det blivit en ansenlig mängd tips. Vårt mål har varit ett inlägg om dagen, och det har vi uppnått, till och med med marginal. Vår personliga produktionstakt har varit ett inlägg varann dag, och så har vi ibland fått hjälp av gästbloggare. Det är alltid välkommet!

Nu då 2012 går mot sitt slut är det läge att summera. WordPress påstår att vi publicerat 161 inlägg sedan starten, 162 med det här. Det finns alltså ett hyfsat digert arkiv för den som vill botanisera.

Längst upp till höger på sidan finns en sökfunktion, där du kan leta efter det som intresserar dig. I högerspalten finns också länkar till de senaste inläggen, våra favoriter och de mest lästa. Långt ner i högerspalten finns också arkivet, där inläggen är uppdelade per månad. Jag har dagen till ära kompletterat det med en kalender, som gör det extra enkelt att hitta bland våra inlägg.

Är du till exempel nyfiken på vad vi skrev den 2 augusti? Då krävs det numera bara två klick: första på augusti i arkivet, därefter på den andra i kalendern.

2013 blir ett spännande år för Journalisttips! Vi har sagt att vi ska utvärdera efter 6 månader. Det är snart. Vad vill ni ha ut av bloggen? Vad ska vi förändra? Vad vill ni ser mer av? Vad kan vi dra ner på? Snälla – hör av er och berätta!

Gott Nytt År!

Slipp både pappershögarna och bitterheten

Kopiatorn är ju en apparat på redaktionen som får mindre och mindre att göra. Ofta fungerar den också som skrivare, och spottar då ur sig en del papper som vi använder i kanske en kvart för att sedan slänga igen. Men många glömmer att den går att köra baklänges!

Jag ställde några jobbiga frågor på ett möte om de där funktionsarbetsplatserna som skulle införas. Mer, tror jag, för att jag har betalt för att ställa jobbiga frågor, än för att jag personligen hade något problem med att byta skrivbord.

Men de grävande reportrarna hade försås sina argument: de hade sparat på viktiga pappersbuntar som det var bra att komma åt något decennium senare då det brände till i den där frågan igen. Och jag kan nog känna att de gärna får ha sina pappersbuntar ifred. Men det finns en väg runt det där.

Jag antar att det gäller flera redaktioner än SVT:s – men vi har i alla fall fina kopieringsmaskiner som kan allt möjligt. Och sådana där stora bestar brukar vara riktigt skickliga på att hantera tjocka pappersbuntar via sina arkmatare. Om jag tar en sådan där bunt (ja, eller lånar en från en sådan där grävande reporter med många buntar), så tuggar maskinen igenom den i ett rasande tempo.

Och det listiga är att den inte måste spotta ur sig en ny bunt. Om jag drar mitt passerkort och pratar snällt med den, så mejlar den en pdf med alltihop till min jobbmejl. På så vis kan man slänga pärm efter pärm och skapa sig ett fint digitalt arkiv i stället.

Det enda problemet är väl egentligen att det går så lätt, så man tycker inte riktigt att man tjänar något på att faktiskt gå igenom papperen och sortera bort det som inte längre har något värde. (Och så ska du förstås komma ihåg att spara dokumenten på någon bättre plats än i din e-postinkorg, som kanske rensas av it-avdelningen med jämna mellanrum.)

Det där kortet på barnen kan man ju förresten ha som bakgrundsbild i Windows.

Och nej, jag tror inte att anställdas lojalitet med arbetsgivaren i stort ökar om man får en större känsla av att man bara är en kugge i ett maskineri. Men jag tror att den som själv känner att bitterheten kan bli ett problem på sikt, kan leva upp lite genom att göra sig ett digitalt arkiv, och därmed själv ta sig runt problemet. 🙂

Frågor vi gillar – del 7

Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par som ber er om råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig men de har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?

Lars Orups fråga till statsminister Tage Erlander i tv-utfrågningen inför 1966 års kommunval är en svensk klassiker. Orup var ett av de tre O:na – de övriga var Gustaf Olivecrona och Åke Ortmark – vars relativt tuffa intervjustil brukar betecknas som ett skov i den svenska journalistikens utveckling. Skjutjärnsjournalistikens intåg.

Och Erlander blev ställd. Hans första svar, tvekande:

– Ja, de får ju…ställa sig i bostadskön givetvis…

…följdes av en tuff påfråga:

Det är den enda tröst som ni kan ge dem, att stå där och om de är ett normalfall vänta tio år kanske om de bor i Stockholm?

…varpå Erlander fördjupar utflyttningsrådet:

– Om de bor i Stockholm och vägrar att ta någon bostad utanför Stockholm blir det nog svårt.

…vilket följs av en ny påfråga:

Är det inte en klen tröst för ett par i början av 20-åren som vill skapa sig en framtid tillsammans?

…och Erlander tvingas erkänna att:

– Det är givetvis inte tillfredsställande men det finns ju bostäder utanför på kortare sikt.

Frågan upprepades sedan, såvitt jag förstår, i starten av påföljande års utfrågning inför riksdagsvalet, också då med en hård ordväxling (och för övrigt med totalt uppemot tio minuters genomgång av olika aspekter av bostadspolitiken).

Att frågan Vilket råd ger ni dem då? var tuff råder det ingen tvekan om. Men det finns en paradox över tuffheten – åtminstone vad gäller just öppningsfrågan.

Den kallas för skjutjärn men skulle i dag snarare betecknas som Sawatsky.

Den är ju en klassisk hur-fråga – om än med en lång inledande beskrivning som hade kunnat resultera i ifrågasättanden från intervjupersonens sida. (Erlander tvekar inte att hugga på reporterns formuleringar, hör en kortduell med Åke Ortmark om ordet ”avsevärd” vid 7.42 i utfrågning nummer 2!)

Hur-frågan är alltid intressant. Vilket råd ger ni då? är briljant – och märkligt sällan använd. I dag skulle vi förstås säga du, och språket i den inledande beskrivningen skulle vara betydligt ledigare, men visst skulle ett gäng Vilket råd ger du då? kunna ge stuns åt partiledarutfrågningarna 2014?

För att dalmål är skiten

Eftersom både jag och Micke jobbar med just tv, har det en förmåga att bli väldigt mycket tv här på Journalisttips. Men det finns ju även andra medier – till exempel skrivna. Sådana ska ju layoutas på något sätt, och då man bygger layouter behöver man ju utfyllnadstext.

Eller då man bygger WordPressteman, eller designar webbsidor över huvud taget.

Men den där latinska gamla texten Lorem ipsum kan man ju lätt bli rätt trött på. I egenskap av mas vill jag därför tipsa om den här sajten: Dalmål Ipsum, med underrubriken ”För att dalmål är skiten”. Välj bara hur många stycken text du behöver, och resultatet blir ett lagom långt textstycke på en helt obegriplig dialekt, till exempel:

Tåssu trôkut bösslut bört käku. Hännä mörur myttjy tjirgär ular smålivan huskut bösslut. Frisa bösslut koves dännä int fuggel bläsu. Koxa hila van’tä färi skrilla fjantu. Myttjy fäktut harfro ti käku ular nô sprynjur toku.

Skulle du mot förmodan föredra originalet så finns det gott om generatorer på nätet, till exempel en med en svensk information om bakgrunden till utfyllnadstexten. Eller varför inte lite Gangsta ipsum?

PC Magazine har gjort en sammanställning för den som bara måste ha mer. Lova att klicka igenom alla. Den sista är en överraskning! 🙂

Frågor vi gillar – del 6

”Vad är problemet?”

Den är en klassiker.

En Sawatsky-klassiker, i Sverige framför allt marknadsförd av Erik Fichtelius – på dennes korståg för öppna frågor på 90/00-talet, och exemplariskt och öppet praktiserad vid åtminstone ett tillfälle:

Presskonferens om Gudrun Schymans alkoholproblem – under hennes tid som ledare för Vänsterpartiet.

Fråga från Fichtelius till vice partiledaren Johan Lönnroth på scenen:

– Vad är problemet?

Lönnroth (efter en kort Vad frågar karln?-tystnad):

– Problemet är att vi har en partiledare som är alkoholist!

Ljudlöp! ropar redaktören som får hem ett sånt säj.

– Det funkar! tänkte Fichtelius.

Jag har själv inget lika dramatiskt exempel men kan intyga att Problemet-frågan många gånger blivit skillnaden mellan omständliga resonemang eller fattiga ja/nej-svar – och ett säj som sammanfattar frågan och står helt på egna ben rakt in i sändning.

Enklast framgång nås förstås med vevaren – den som vi redan vet är upprörd – men störst relativ effekt kan frågan ha på människor som inte vill tala ur skägget: nervösa åklagare (eller försvarsadvokater), osäkra myndighetskontrollanter, förstummade fackrepresentanter…

Pröva någon gång också att använda den helt bakvänt. Vid tillsvarsintervjun, med makthavaren vars roll ”egentligen” är att säga att det inte finns något problem.

Svaret kan leda er båda på spännande vägar.

Har du haft nytta av att explicit be intervjupersonen beskriva problemet? Dela med dig i kommentarerna!

(Och så ska jag erkänna att Schyman-historien är tagen ur minnet, alltså mitt minne av Fichtelius’ berättelse. Påpeka gärna om jag missat något eller fått allt om bakfoten!)

Dra känslomediet till sin spets

Det sägs ju att tv är ett känslomedium. Det sägs också att vi inte ska ha fakta i synkar då vi gör våra nyhetsinslag. I stället, menar man, är det vi som journalister som är experter på att förenkla, begripliggöra och paketera faktan aptitligt, och därför gör den sig bättre i våra speakar.

I så fall finns våra intervjupersoner mest till för att reagera på olika besked, med glädje, sorg och bestörtning.

Det finns säkert olika skolor. Och det är väl inte helt omöjligt att det handlar om en glidande skala, där allt möjligt avgör var det är lämpligt att hamna från gång till annan.

Kanske har du en så pedagogisk ämbetsman att det vore idiotiskt att försöka formulera problemet vassare i en speaker? Kanske är du en så korkad reporter (eller behärskar just det här ämnet så dåligt) att det är bäst att låta andra sköta snacket, och fylla speakarna med plattityder som inte kan bli fel?

Hur som helst. Om det nu ska göras ett inslag helt enligt den här modellen, så skulle man ju kunna granska sitt råmaterial på ett lite annorlunda sätt. I stället för att lyssna igenom vad som sägs – stäng av ljudet och titta på intervjun! Eller snabbspola igenom den.

På det viset ser man snabbt vilka delar som ska vara med: då han brister ut i ett asgarv, då hon slår näven i bordet, då hon börjar flaxa med armarna, då hans unge kommer fram och kräver att intervjun ska avbrytas.

Jag tror modellen ger levande och minnesvärda inslag. Men jag vet också att vi gör många inslag om viktiga ämnen där det finns andra kvaliteter som är viktigare. Dessutom får vi bara med de ytliga känsloyttringarna, det yviga och tydliga.

Bussföraren som var förbannad över den gropiga vägen i ett litet samhälle i Ångermanland och som sammanbitet och klurigt önskade en maskin som kunde spela in vibrationerna i förarsätet och som senare skulle kunna spela upp dem för vägdirektören hade knappast låtit sig fångas på det här sättet. Han var ändå mycket minnesvärd.

Men som experiment kan det väl fungera? Åtminstone för att påminna sig själv om ett annat sätt att se på sitt material.

Frågor vi gillar – del 1

Den som inte har små barn kanske inte omedelbart får någon sång på hjärnan när man pratar om journalistikens grundfrågor.

Men för alla som någon gång sett Richard Scarrys Hurra för Kalle är det svårt att undvika.

Serien har ett musikaliskt tema som i princip består av de frågor som brukar betecknas som grundfrågorna – exempelvis när begreppet journalistik förklaras i Wikipedia.

Vem, vad, var, när, varför och hur.

Det är frågorna som vi lärt oss att journalistiken ska besvara. Helst ska alla få svar redan i den enklaste notis. En cyklist (vem) skadades lindrigt (vad) vid torget (var) i morse (när) sedan hon halkat med cykeln (hur) efter att ha väjt för en lastbil (varför).

Det är grundfrågor som fortfarande håller – såväl för den nervösa praktikanten vid livets första polisringning (Okej, ett inbrott…öh…) som för den jätteerfarne redaktören som försöker begripa hur mycket information regeringen egentligen gett oss i fråga om den där märkliga skandalen (Okej, har de ens sagt vem som skulle bygga den där vapenfabriken? Eller har de ens sagt vad det var som skulle byggas?…).

Ett lackmustest för öppenhet eller en checklista för den osäkre. Kedjan med de sex håller fortfarande.

(Och föräldralediga reportrar som hunnit bli lite ringrostiga…får alltså minnesstöd så fort de råkar slå på Barnkanalen – tack för det svt!)

Fiske i Facebook – problem uppstått och löst

Har du hört talas om Youropenbook.org? Det var en sajt där man kunde söka bland öppna statusuppdateringar på Facebook. Perfekt för den reporter som snabbt ville hitta folk med åsikter, tankar och erfarenheter i vitt skilda ämnen. Ofta slogs man av hur öppet folk uttryckte sig även i kontroversiella eller känsliga ämnen. Jag hittade en gång en sjukvårdsanställd som just sagt upp sig i protest mot den usla vården. Hon fanns där med namn och allt, enkelt kontaktbar. Sökordet jag använt var ett av de fiffigaste – och läskigaste – som finns.

Men en dag var Youropenbook borta. Många sörjde med ilska och frustration. Nu hade vi ett researchverktyg mindre i de sociala medierna.

Härom veckan upptäckte jag emellertid att sökmöjligheten i dag faktiskt finns inne i Facebook. Den som gör en sökning där och tar fram listan med ”Alla resultat” hittar ett gäng avgränsningsmöjligheter i spalten till vänster – däribland just ”Öppna uppdateringar”, som såvitt jag förstår ger just de resultat som den öppna boken tidigare gjorde.

Men det stannar inte där. Jag visade detta vid en föreläsning på Mittuniversitetet – och fick då av studenten Stefan Looström veta den för mig mycket glädjande nyheten att man nu till och med kan prenumerera på en sökning.

Jag har tidigare beskrivit fördelarna med att kunna ”fiska i framtiden” med Google Alerts, men nu finns alltså motsvarande möjlighet från Facebook.

Jag skriver ”från” eftersom själva uppdateringarna med denna lösning kommer i ett annat verktyg: Netvibes.

Netvibes är ett slags kluster eller löpsedel för olika slags uppdateringar – sociala medier, RSS, sökningar, mejl… – och jag har själv aldrig jobbat med det.

Men möjligheten att fiska i framtidens Facebookuppdateringar lockar onekligen. Och det känns kul att de nya möjligheterna är mer utvecklade – med just möjligheten att permanenta sökningen i Netvibes – än den gamla tjänsten som försvann.

Finns det andra sätt att skapa sökningar för framtiden från öppna Facebookuppdateringar? Dela med dig i kommentarerna!

(Vilket det där sökordet var? ”Chefen” förstås.)

Ta goda råd – från rätt personer

Det finns minst lika många åsikter om hur ett riktigt bra tv-inslag ska göras som det finns reportrar. Och fotografer. Och redigerare. Därför kan man få många goda råd om man ber om tips från sina arbetskamrater. Man kan lära sig en hel del.

Att använda sig av all den erfarenhet och klokskap man har runt omkring sig är ett utmärkt sätt för den som vill utvecklas och bli bättre. Särskilt värdefullt är det förstås då man är alldeles ny och hamnat på sin första praktikplats.

Men det kan ha en baksida. Om man inte riktigt vet var man själv står för och vad man själv gillar, så blir råden en urvattnad soppa till slut. Den ena säger att det viktigaste med din speaker är att du läser med engagemang och energi, medan den andre säger att det viktigaste är att du läser långsamt och tydligt så att också den mest lomhörda pensionär kan uppfatta budskapet.

Det är möjligt att det går att kombinera, men innan man vet hur, så riskerar till slut alla välmenta råd att mest bli förvirrande. Men det är ju inte så att dina ena kollega är klokskapen själv, medan den andra trots 30 års erfarenhet inte begripit ett dugg. Snarare är det förstås så att båda hittat sätt att arbeta som passar deras personligheter: deras röst, deras temperament, deras berättarstil, deras specialområde.

Du behöver behärska flera områden, genrer och berättarstilar. Men framför allt behöver du behärska dig själv. Så att du vet vem du ska fråga. Om du faktiskt ägnat lite tid åt att titta på programmet som görs av redaktionen där du ska göra praktik – så har du förmodligen reagerat på en viss reporters sätt att göra inslag och snappat upp sådant som du gillar. En aggressiv intervjustil, ett engagerat sätt att speaka, ett makalöst bildberättande. Då är det ju den arbetskamraten du ska söka upp och be om råd.

Om du vet vad det är du gillar, så är det lättare enklare att veta hur du ska värdera alla kloka råd du får. Du ska förstås inte avfärda någon, det ligger nog något i det mesta du får höra, men en del kanske passar dig bättre och annat sämre.

På min praktik bad jag tre personer om råd med inslaget jag höll på med. Efteråt kände jag mig lite lätt förtvivlad eftersom råden spretade åt olika håll och eftersom jag så gärna ville vara alla jag frågat till lags. Då är det bra att veta var man står själv.

 

Så överlever du inte praktiken

Efter förra veckans succé med tips till journalistpraktikanter tänkte jag dela med mig av en anekdot som kanske också kan fungera som en varning. Men den kan också vara en påminnelse om hur det kan kännas att bli citerad.

På min praktikplats brukade man utvärdera gårdagens sändningar i samband med överlämningsmötet efter lunch, då morgonplaneraren skulle få släppa dagen till redaktören och mer koncentrera sig på framtiden. Gårdagens sändning hade väl inte varit någon höjdare direkt. Det var lite jämntjockt, inte så mycket spänst. Rätt gråa nyheter som fungerade, men inte så mycket mer.

De flesta av er som läser här vet hur det kan låta på en nyhetsredaktion. Och ni som inte vet kan säkert föreställa er. I går rånades en zoobutik och polisen hade hört vittnen. Det skämtades lite om skräckslagna dvärghamstrar och ökenråttor i chock, innan vi fortsatte med inboxen. Det är ju så där det är, för det mesta harmlöst, ibland grövre. Alltid hjärtligt.

Jag var deskreporter vid det där utvärderingsmötet på min praktik. Man gjorde lite polisringningar och lite kollar, och hade också i uppgift att skriva och mejla ut ett protokoll från mötet så att de som inte var där skulle ha möjlighet att ta del av vad som sagts.

Som samhällets representant för Sanningen och som ordentlig och samvetsgrann praktikant antecknade jag noggrant allt som sades, skrev ner stödord och stolpar. Innan jag gick hem skrev jag ihop alltihopa, mejlade i väg det och var ganska nöjd med resultatet.

Redaktören var en erfaren journalist och brukade pressa makthavare på sanningar och försöka reda ut vad de verkligen sagt och inte sagt.

Och själv hade redaktören verkligen sagt på utvärderingsmötet att ”den där dödsolyckan piffade upp sändningen”. Och det begriper väl vem som helst att det inte var menat på det viset. Men så föll orden, och det visade sig att det inte var särskilt roligt att se det i skrift.

Av det här kan den som vill lära sig att det är bra att tänka sig för som praktikant. Men det är lättare att vara för försiktig än för tuff. Och man kan också lära sig att även vi journalister  inte alltid är så förtjusta i den öppenhet vi förespråkar och kräver av andra – då det kommer till oss själva. I det här fallet är det lätt att förstå redaktören.

Men det skadar aldrig att lite ödmjukt försöka förstå också dem vi intervjuar.