Kategori: Nyhetsjakten

Fiske i Facebook – problem uppstått och löst

Har du hört talas om Youropenbook.org? Det var en sajt där man kunde söka bland öppna statusuppdateringar på Facebook. Perfekt för den reporter som snabbt ville hitta folk med åsikter, tankar och erfarenheter i vitt skilda ämnen. Ofta slogs man av hur öppet folk uttryckte sig även i kontroversiella eller känsliga ämnen. Jag hittade en gång en sjukvårdsanställd som just sagt upp sig i protest mot den usla vården. Hon fanns där med namn och allt, enkelt kontaktbar. Sökordet jag använt var ett av de fiffigaste – och läskigaste – som finns.

Men en dag var Youropenbook borta. Många sörjde med ilska och frustration. Nu hade vi ett researchverktyg mindre i de sociala medierna.

Härom veckan upptäckte jag emellertid att sökmöjligheten i dag faktiskt finns inne i Facebook. Den som gör en sökning där och tar fram listan med ”Alla resultat” hittar ett gäng avgränsningsmöjligheter i spalten till vänster – däribland just ”Öppna uppdateringar”, som såvitt jag förstår ger just de resultat som den öppna boken tidigare gjorde.

Men det stannar inte där. Jag visade detta vid en föreläsning på Mittuniversitetet – och fick då av studenten Stefan Looström veta den för mig mycket glädjande nyheten att man nu till och med kan prenumerera på en sökning.

Jag har tidigare beskrivit fördelarna med att kunna ”fiska i framtiden” med Google Alerts, men nu finns alltså motsvarande möjlighet från Facebook.

Jag skriver ”från” eftersom själva uppdateringarna med denna lösning kommer i ett annat verktyg: Netvibes.

Netvibes är ett slags kluster eller löpsedel för olika slags uppdateringar – sociala medier, RSS, sökningar, mejl… – och jag har själv aldrig jobbat med det.

Men möjligheten att fiska i framtidens Facebookuppdateringar lockar onekligen. Och det känns kul att de nya möjligheterna är mer utvecklade – med just möjligheten att permanenta sökningen i Netvibes – än den gamla tjänsten som försvann.

Finns det andra sätt att skapa sökningar för framtiden från öppna Facebookuppdateringar? Dela med dig i kommentarerna!

(Vilket det där sökordet var? ”Chefen” förstås.)

Sju tips om crowdsourcing

Vid ett Skype-samtal med journalister på Fojo-kurs fick jag frågan vad jag hade för tips till de redaktioner som vill testa crowdsourcing – att gräva tillsammans med publiken.

Jag har varit med om några försök i denna genre: en granskning av Fas 3 i fjol och en av guldhandlare i våras – samt just nu en av mer eller mindre aggressiva försäljare.

Av dessa var guldgranskningen den minsta; nästan improviserad och utförd med Google Forms (vilket jag skrivit om här). Fas 3 var störst i och med att den var ett flera månader långt samarbete mellan Uppdrag granskning och svt:s nyhetsredaktioner (Aktuellt och Rapport + regionala nyheterna) medan jag förstås hoppas att säljgranskningen (ett samarbete mellan svt:s konsumentgrupp, researchgrupp och Pejlredaktionen) ska bli allra bäst 🙂

Dessa tre satsningar har gett mig ett gäng erfarenheter, och frågorna från Fojo-deltagarna fick mig att mejsla fram några av de viktigaste – mina tips till den redaktion som inte gjort det men skulle vilja testa:

1) Välj rätt ämne! Om man inte vill köra helt öppet, och låta publikens tips bli en omröstning om själva ämnesvalet, så är det nog klokt att fundera igenom vilka ämnen som kan tänkas kombinera angelägenhet, potentiellt publikengagemang och outputmöjligheter.

En grundregel är att avstå från de allra känsligaste ämnena. Korruption är ett lysande ämnesval för granskande journalistik, men kanske inte för crowdsourcing. I alla fall inte för ett första försök. Det riskerar att bli ganska fattiga texter under resans gång även om man får hundra tips om namngivna företagare som mutat namngivna tjänstemän – åtminstone fram till det ögonblick då ni skriver nyhetsartikeln om att ett av tipsen stämde.

För den som vill göra ett första försök gäller samma grundregel som för den reporter som vill testa att göra en första egen granskning: hellre mini/maxi än antingen/eller. ”Läget i skolan” slår ut ”kriminella kommunalrådet”. (Men ”Läget på skoltoaletterna!” är mer spännande än ”skolan”!)

2) Använd tradmedia för marknadsföring! De flesta redaktioner har fortfarande både större publik och större publikengagemang i sina traditionella kanaler än på webben. Detta ska ni utnyttja när ”crowden” ska marknadsföras. Vill ni få era läsare att berätta om förskolornas kvalitet på webben? Lägg in en uppmaning i tidningen! Vill ni få lyssnarna att hjälpa er med kartläggningen av eftersatta lekplatser? Be dem om det i nyheterna och/eller eftermiddagsprogrammet i radion!

3) Erbjud alternativa vägar! Det är webbformulären som öppnar dörren till crowdsourcingen: ett enkelt redskap för både avsändare och mottagare. Den förstnämnda får ett enkelt ”fylleri”, den sistnämnda en snygg kalkylfil och/eller databas. Men – den del av publiken som inte kan eller vill utnyttja webben måste också erbjudas en kontaktmöjlighet. Vi vill ju ha tipsen också från de medborgare som saknar internet – och berättelsen från tipsaren som inte tycker att formuläret fångar in hela historien. Därför: lägg till telefonnummer och snailmail-adress.

Får ni så många telefonsamtal att det upptar hela arbetsdagen? (Tro mig, jag har hamnat just där de gångna dagarna.) Fundera på att sätta upp särskilda telefontider. Eller installera en telefonsvarare.

4) Tänk igenom frågorna! Detta är extremt viktigt. Tänk bakifrån: när vi ska skriva artikel om detta – vad kommer att vara en nyhet? Om få eller många varit med om…vad då? Tycker…hur då? Om vi skulle göra en karta, hur skulle den se ut? En topplista? Citat från berättelser?

Kanske viktigast: om man vill kunna dela in materialet på korsen och tvärsen (och det vill man!) så måste man veta vad som är korsen och vad som är tvärsen – och ha frågat publiken om detta. På svt vill vi t ex gärna kunna dela ut de bästa tipsen till våra regionala redaktioner, och Pejl-redaktionen brukar därför alltid ha med en punkt där tipsaren själv får placera sig geografiskt i landet.

5) Förbered bemanningen! När jag gjorde guldgranskningen i våras var jag ensam ansvarig på redaktionen när tipsen och berättelserna började strömma in på kvällen efter de första tv-reportagen. Jag stod i ett redigeringsbås och skulle skriva tre webbtexter och klippa ett morgoninslag. Det var inget idealiskt läge för att börja gå igenom en crowd. ”Just det, nu måste jag gå igenom 30-40-50 berättelser också…”

Det blev en lång kväll.

6) Leta stories som ger case! Detta gäller åtminstone om du vill dela med dig av crowden – exempelvis om du jobbar på svt eller något annat medieföretag med många lokala eller regionala redaktioner som du vill samarbeta med. Min erfarenhet är att case slår allt. Berättelser som håller som enskilda stories. Slår statistik och siffror. Slår allt abstrakt.

7) Tänk igenom formen för återbetalningen! Hur ska ni bjuda tillbaks till publiken? Det självklara svaret är reportage, men det behöver absolut inte vara det enda svaret. Behöver inte ens vara det huvudsakliga svaret. En karta kan vara en lika enkel som briljant lösning – se Svenskans räntekarta eller för den delen Norrans över dåliga vägar. Staplar modell omröstning? Tabeller? Länkar? Fundera tre varv extra. Nyhetsartiklarna ger sig själva ändå.

Vilka är dina bästa tips för en lyckad crowdsourcing? Dela med dig i kommentarerna!

Lär av Flashback!

Flashback är en av Sveriges mest kontroversiella platser. En sajt och ett diskussionsforum som tar upp många ämnen som är tabu på andra håll: narkotika, pornografi, politisk extremism… Allt diskuterades lika engagerat som hemelektronik, blomodling och jobbskatteavdrag. Ledstjärnan är en så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt – och en plattform för alla som vill utnyttja den. Diskussionens vågor går höga och de enda begränsningarna ligger egentligen i ett antal förhållningsregler; bland annat är det förbjudet att avslöja identiteten på en annan forumdeltagare mot dennes vilja.

Journalister har alltid haft ett kluvet förhållande till Flashback. Å ena sidan gör vi med jämna mellanrum stories om sajtens förskräckliga avarter (”näthatet”, ”undervegetationen” etc), å andra sidan har det hänt mer än en gång att reportrar använt uppgifter från Flashback som uppslag för reportage.

Detta ska emellertid inte handla om ifall Flashback är bra eller dåligt ur någon slags moralisk aspekt (eller som ventil för åsikter som inte hörs på andra ställen), utan om metod.

Journalister borde lära av Flashback. Eller för att vara mer exakt: många journalister borde ta lärdom av Flashbackgrävarnas rutiner när det gäller snabb och effektiv research, i synnerhet webbresearch. När det gäller att kvickt anamma nya tjänster och rutinmässigt utnyttja de gamla, så slår många Flashbacktrådar den genomsnittliga nyhetsredaktionen med hästlängder.

Väl kända är diskussionstrådarna där fejkade naturfotografier avslöjades och där det så kallade Bjästafallet reds ut. Den sistnämnda tråden nominerades till Guldspade av journalisterna Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg, den första vann Sveriges Radios pris Medieormen första gången det delades ut.

Men varje vecka lyckas Flashbackgrävarna lista ut vilka personer som döljer sig bakom kvällstidningarnas anonymiserade nyhetsartiklar och pixlade fotografier. Inom loppet av några timmar (ibland snabbare) avslöjar de kändisen som misstänks för misshandel, eller journalisten som åkt fast i en skattevärva. Sedan kommer de ofta vidare i researchen, genom en kombination av egna och öppna källor – företrädesvis på nätet.

Nej, grävarnas avsikter är sällan ädla publicistiska, och deras åsikter kan ofta diskuteras (vilket görs). Men sett ur ett rent metodperspektiv kan många Flashbacktrådar vara en pedagogisk guldgruva.

Några exempel:

  • Kvällstidningen har publicerat en suddig bild av en husentré, tillsammans med knapphändiga uppgifter om den misstänkte sångaren. Flashbackgrävarna spånar fram en handfull sångarkandidater och tar snabbt fram deras folkbokföringsadresser hos Ratsit, för att sedan jämföra adresserna i Google Maps Street View med den suddiga entrén hos kvällstidningen.
  • Med sajter som Ratsit eller Birthday.se kan man lätt hitta folks ålder, och på så sätt komma vidare från knapphändiga formuleringar typ ”i 40-årsåldern”.
  • När en skådespelare uppges ha samarbetat många gånger med regissören X, eller tvärtom, används databaser som IMDB för att snabbt utröna vem som jobbat med vem. Antalet kandidater kan snabbt minskas till en handfull eller mindre.
  • Flashbackgrävarna tar regelmässigt hem domar från domstolarna och information från Polisens händelserapportering. (Och publicerar förstås bådadera i den aktuella tråden.) I domarna finns både information om det aktuella fallet samt ledtrådar till eventuella tidigare domar, fler inblandade personer osv.
  • Ofta hittar man fördjupande information med vad som förefaller vara intelligent googling: att en viss adress inhyser ett kommunalt stödboende bekräftas genom att man lokaliserar kommunens egen informationsblad om boendet. Gamla och nya annonser för bostads-/lokaluthyrning/-försäljning kan innehålla viktig information om insidan av en fastighet.
  • Facebook skannas förstås regelmässigt, och oftare än man tror hittar Flashbackgrävarna helt öppna profiler, med bilder och personlig information om t ex brottslingar och brottsoffer. Även personers vän-listor kan naturligtvis vara till nytta när man vill kartlägga någons kontaktnät.

Detta är bara några exempel på hur de aktiva undergroundgrävarna lyckas komma längre på kortare tid än många redaktioner. De kommer ikapp den anonymiserade artikeln, och de kommer ofta också förbi och vidare i sin gränslösa informationsjakt.

(Nej, jag argumenterar naturligtvis inte för att redaktioner ska anamma Flashbacks publiceringspolicy.)

En viktig faktor är också att Flashback-arbetet blixtsnabbt kan fördelas på flera olika personer. Ju hetare ämne, desto fler potentiella medgrävare. Trots att användarna inte känner till varandras identiteter skapas snabbt ett intuitivt samarbete. Även på denna punkt har många redaktioner en del att lära; hur ofta sitter vi inte och gör vår research helt individuellt, i stället för att alla som kan kastar sig över dagens stora story och hjälps åt att på minimal tid få fram maximal information?!

Hur står sig dina rutiner mot Flashbackgrävarnas? Berätta i kommentarsfältet!

Sök smartare

Googlesökningar är ett av våra viktigaste arbetsverktyg, men de leder oss inte alltid dit vi vill. Ibland kan det bero på att den information vi söker inte finns på nätet – eller i vart fall inte indexerats av Google – men minst lika ofta drunknar den bland irrelevanta träffar. De flesta av oss bläddrar inte igenom 30 sidor med träffar utan nöjer oss med att kolla den första, andra och kanske tredje sidan.

Tyvärr gör ju inte Google den sökning vi önskar utan den vi skriver in, och om dessa skiljer sig alltför mycket kommer du aldrig att finna det du söker.

Ett bra steg på vägen är att börja använda Googles avancerade sökning. Namnet avskräcker nog många i onödan; det handlar inte om någon raketforskning, programmering eller formler. Det handlar om att göra din sökning lite mer lik din önskan om vad som ska hittas.

Avancerade sökningar nås antingen genom den särskilda sidan eller genom att man gör olika tillägg i sin vanliga sökning. När man får sina sökresultat dyker det också upp en del avancerade alternativ i vänsterspalt – mer om det nedan.

En mycket vanlig avancerad sökning använder många av oss redan varje dag när vi skriver ”Mikael Pettersson” i stället för Mikael Pettersson. Genom citattecknen ber vi Google att söka efter hela frasen i stället för orden var för sig. Du slipper träffar som bara innehåller Mikael eller Pettersson, båda orden måste finnas med och i den ordningen dessutom.

Ett annat enkelt tillägg är minustecknet. ”Backa Elias Bondpä” -Journalisttips ger träffar som handlar om Elias men inte innehåller denna bloggs titel. (Elias har för övrigt ett betydligt mer sökvänligt namn än jag. På gott och ont :-))

En riktigt funktionell avgränsning är att du kan be Google att söka bara under en viss domän eller sida, från toppdomäner som .se till undersidor som svt.se/nyheter. Om du inte orkar gå till Avancerad-sidan skriver du site: i sökrutan, med adressen direkt efter utan mellanslag. Exempelvis ”Mikael Pettersson” site:svt.se.

Många sajter har förstås egna ”interna” sökmotorer men inte sällan visar sig Googles site:-sökningar bättre – eller i vart fall ger de andra träffar än sajtens egen. (Kolla t ex vad som dyker upp om du jämför Googles ”Mikael Pettersson” site:svt.se med en ”Mikael Pettersson”-sökning på svt.se.)

Olika avancerade alternativ kan kombineras. Om jag t ex vill se träffar på ett visst ämne som inte kommer från svt.se skriver jag -site:svt.se (alltså med minustecken).

En avgränsning som kan göra underverk i jakt på intressanta dokument är Filtyp. Du kan exempelvis välja att söka enbart pdf-filer, Worddokument (doc) eller Powerpoint-presentationer (ppt). Snabbkommandot i sökrutan heter filetype:.

Låt säga att du gör research om kommunernas arbete med ensamkommande barn och ungdomar. Begreppet ensamkommande fungerar bra som sökord (eftersom det i princip endast används i detta sammanhang) men du får problem med antalet träffar.

En vanlig googling på ordet ensamkommande ger 694 000 träffar. Säkert en hel del relevanta myndighetsdokument, kartläggningar och kontaktuppgifter – men det är uppblandat med väldigt, väldigt mycket annat.

Du vet att länsstyrelserna ska ha koll på kommunernas arbete med ensamkommande, och bestämmer dig därför för att fokusera sökningen ditåt. De svenska länsstyrelserna samlas alla under adressen lansstyrelsen.se. Alltså gör du sökningen ensamkommande site:lansstyrelsen.se.

Du får nu strax över 3 000 resultat. Fortfarande väldigt många men alla härrör från en myndighet där många dokument kan tänkas vara intressanta och relevanta för din research.

Vi väljer nu att begränsa typen av dokument. pdf-filer utgör ofta ”tyngre” sorters dokument – rapporter, beslut, protokoll etc – än vanliga webbtexter, och därför skriver vi Ensamkommande site:lansstyrelsen.se filetype:pdf.

Antalet träffar minskar nu till 624, pdf-filer som publicerats på länsstyrelsernas sajter och innehåller begreppet ensamkommande.

Vi gör nu en sista grej. I träfflistans vänsterspalt trycker vi på ”Fler verktyg” och väljer en tidsavgränsning: ”Senaste året”.

Resultat: 144 träffar. Där du bland annat hittar kartläggningar, minnesanteckningar och utbildningsdokumentation från det senaste året – varav flera gissningsvis innehåller både fakta och kontaktpersoner som kan vara till nytta i din research.

På kort tid har vi alltså tagit oss från 694 000 träffar till 144 – och gjort ett urval som blir betydligt mer relevant utifrån vårt behov. Vi har rejält minskat skillnaden mellan vårt önskemål och vår sökning.

Du kan också göra ett antal andra avgränsningar i Google, som till exempel efter språk och region. Du kan också be Google att söka efter siffror inom ett visst intervall, eller att hitta sidor som ”liknar” eller länkar till den sida du är intresserad av. (Länkar är intressanta för att t ex bedöma om en sida är seriös: väljer myndigheter, kommuner och seriösa organisationer att länka till en viss sajt så ökar förstås trovärdigheten jämfört med om det bara är sajtens ägare som länkar till den från sin privata blogg.)

Avgränsningarna funkar inte alltid klockrent men ofta tillräckligt bra för att smalna av ett gigantiskt sökresultat. Du gör helt enkelt din sökning lite mer lik ditt önskemål om vad Google ska hitta.

Har du egna goda erfarenheter (eller dåliga) av de avancerade sökalternativen? Dela med dig i kommentarsfältet!

Fixa adresserna till fetaste enkäten

Säg att du vill göra en e-postenkät bland alla socialdemokrater i landet. Deras e-postadresser finns på den här sidan, men där finns också en hel del annan information. Om vi markerar ett gäng av dem, får vi något i stil med detta (nu tar jag bara dem på a, men poängen med det här är alltså att det ska vara många):

 Adelsbo, Christer (S)
 Socialdemokraterna
 Skåne läns norra och östra, plats 39
 Telefon: 08-7864709
 E-post: christer.adelsbo@riksdagen.se
 Adolfsson Elgestam, Carina (S)
 Socialdemokraterna
 Kronobergs län, plats 293
 Telefon: 08-7864359
 E-post: carina.a.elgestam@riksdagen.se
 Ahlberg, Ann-Christin (S)
 Socialdemokraterna
 Västra Götalands läns södra, plats 302
 Telefon: 08-7864398
 E-post: ann-christin.ahlberg@riksdagen.se
 Ahlin, Urban (S)
 Socialdemokraterna
 Västra Götalands läns östra, plats 44
 Telefon: 08-7864723
 E-post: urban.ahlin@riksdagen.se
 Andersson, Johan (S)
 Socialdemokraterna
 Östergötlands län, plats 148
 Telefon: 08-7865315
 E-post: johan.andersson@riksdagen.se
 Andersson, Phia (S)
 Socialdemokraterna
 Västra Götalands läns södra, plats 304
 Telefon: 08-7865324
 E-post: phia.andersson@riksdagen.se
 Arleklo, Ann (S)
 Socialdemokraterna
 Skåne läns västra, plats 184
 Telefon: 08-7864595
 E-post: ann.arleklo@riksdagen.se
 Axelsson, Lennart (S)
 Socialdemokraterna
 Örebro län, plats 232
 Telefon: 08-7866002
 E-post: lennart.axelsson@riksdagen.se

Men det duger ju inte att kopiera in allt det där i adressraden i vårt e-postprogram. I stället kan det fungera att klistra in alla adresserna rent med semikolon emellan. Eftersom det är så många personer behöver vi ett smidigt sätt att gå från det vi fick loss med copy-paste ovan till detta:

christer.adelsbo@riksdagen.se;carina.a.elgestam@riksdagen.se;ann-christin.ahlberg@riksdagen.se;urban.ahlin@riksdagen.se;johan.andersson@riksdagen.se;phia.andersson@riksdagen.se;ann.arleklo@riksdagen.se;lennart.axelsson@riksdagen.se

Vår räddning i det här fallet är sajten Text Mechanic. Du behöver inte kunna någon programmering eller reguljära uttryck – utan bara kopiera och klistra in texten i de olika verktygen. Det blir en del kopierande och inklistrande – men det blir i alla fall mycket mindre jobb än att göra det manuellt – speciellt om du vill mejla alla socialdemokratiska riksdagsledamöter, eller varenda ledamot som finns.

Text Mechanic innehåller en uppsättning enkla verktyg för att hantera text.
Text Mechanic innehåller en uppsättning enkla verktyg för att hantera text.

För att lösa problemet gjorde jag så här:

  1.  Först kopierade jag in alla ledamötena i verktyget ”Remove Lines of Text Containing…” och använde det för att ta bort alla rader utom den med e-postadressen. Den med namnet på ledamoten kom jag åt genom att söka på ”(”. Därefter sökte jag på ”Telefon”, ”län” och ”Social”.
  2. Sedan klippte jag ut det som då återstod och kopierade in det i verktyget ”Find And Replace Text”, där jag sökte efter ”E-post: ” (glöm inte mellanslaget!) och ersatte det med ”” (det vill säga ingenting).
  3. Nu är vi nära! Men om du går till slutet av valfri rad med hjälp av End-tangenten, så märker du att flera av raderna inte slutar där e-postadressen slutar, utan innehåller ett gäng mellanslag. Dem vill vi har bort. Klipp ut adresserna och kopiera in dem i verktyget ”Remove Extra Spaces”. Se där till att rutan ”Trim leading/trailing whitespaces from lines” är ibockad. Klicka på ”Remove” och de onödiga mellanslagen försvinner.
  4. Nu återstår ett steg – att ersätta nyradstecknen med semikolon. Klipp ut adresserna och klistra in dem i verktyget ”Add/Remove Line Breaks”. I rutan som föregås av texten ”replace the line break with this text” skriver vi ett ensamt semikolon (”;”) och klickar på knappen ”Remove All Line Breaks”. Klart! Vi får ut en rad med e-postadresser separerade av semikolon – klar att klistra in i adressraden i e-postprogrammet!

Visst är det här också lite jobb, men alls inte i närheten av vad det hade varit att göra hela jobbet manuellt. Hoppas du får till en riktigt fet enkät nu!

Gästblogg: Så hittar du konsumentnyheter

Dagens gästbloggare är Anders Nyman, en av Sveriges mest erfarna konsumentjournalister. Under åtta år har han – först på sajten Cint och sedan med egna Knyt – dagligen letat och lagt upp länkar till nyheter med konsumentanknytning. Det har blivit en del egna artiklar och granskningar också. Här delar han med mig sina råd om på hur man snabbt tar hand om tipset om den lurade konsumenten:

”En kvinna i Ronneby blev nyligen uppringd av en annan kvinna. Samtalet hördes dåligt, men plötsligt tackade kvinnan som ringt upp för kvinnans medverkan och några dagar senare fick hon ett paket med bantningsplåster och en faktura på 49 kronor med posten. Eftersom hon inte beställt något polisanmälde hon företaget, rapporterar BLT i papperstidningen.”

Även om företagsnamnet inte nämns i notisen ovan stod det säkert i polisanmälan. Ta namnet – Healthzone i det här fallet – och gå till: Konsumentverkets diarum – en guldgruva.

Konsumenter som råkar ut för att företag inte följer lagar och regler inom konsumentområdet kan anmäla det till Konsumentverket. Det är naturligtvis bara en minoritet som gör det, men ett oseriöst företag kan ändå snabbt få hundratals anmälningar. Från 1 januari 2011 ligger Konsumentverkets diarium ute på webben.
Här kan man söka på företagsnamn och se ärendemening och tid för anmälningarna. Man får också se diarienumret. Skicka det i ett mejl till konsumentverket@konsumentverket.se för att få ut själva anmälan, som i regel innehåller anmälarens kontaktuppgifter och annan nyttig information, och ibland t o m inscanningar eller skärmdumpar.

Man kan också söka bland verkets tillsynsärenden. Har det anmälda företaget börjat utredas av Konsumentverkets jurister? Begär ut skrivelserna och företagets svar.

Saknar du nyhetstips? Lämna sökrutan tom när du söker, så får du se alla registrerade anmälningar i kronologisk ordning. Det går naturligtvis också utmärkt att ringa till registraturen på Konsumentverket och ställa frågor, tex om anmälningar inom ett visst område.

En sökning på Healthzone i diaret ger 128 anmälningar, från början av 2011 och framåt. Ärendemeningarna visar bland annat på oskäliga avtalsvillkor, utskick av obeställda produkter, vilseledande marknadsföring, och namn på några av företagets produkter: Algodril, Removyl, Cellu-diet. Diariet visar också att ett tillsynsärende inleddes redan 2011.

Du kan också söka rådgivningsärenden i diariet hos EU-finansierade Konsument Europa, som är en del av Konsumentverket. Konsument Europa ger konsumenter personliga råd vid gränsöverskridande handel, och samverkar med andra ECC-kontor i andra EU-länder. Här är ärendemeningen längre och mer beskrivande, exempelvis:

”K blir uppringd av Healthzone, erbjuds present då K ’var så bra kund förut’. K har nu fått ytterligare försändelser och fakturor, trots att något prenumerationsavtal aldrig avtalats.”

Totalt finns 57 ärenden hos Konsument Europa, och alltså nära 200 anmälda fall totalt. Med tanke på anmälningsfrekvensen sannolikt toppen på ett isberg. På bara fem minuter kan notisen alltå växa med mycket matnyttig information till läsarna, utan att ens begära ut några handlingar.

Fler måste-källor för konsumentjournalisten är:

Konsumentvägledningen
Långtifrån alla kommuner har en kommunal konsumentvägledning. Men i de fall den finns är vägledaren en guldgruva för konsumentnyhetsjägaren. Få har så bra koll på konsumenters aktuella problem och de fula företag som härjar – eller juridiken bakom.

Alla konsumentvägledningar för statistik över inkomna ärenden. De flesta är anslutna till Konsumentverkets system Konstat. Varje län ser sin egen statistik. Förhoppningsvis är vägledarna duktiga på att skriva in namn på företag det klagas på, så att de blir sökbara.

Vill man ha vägledarstatistik för hela riket får man ringa Konsumentverket. Konsument Göteborg, en av landets största vägledningar, envisas dock med ett eget statistiksystem och saknas alltså.

Häromveckan var jag själv i Östergötland och föreläste för länets konsumentvägledare. Vi pratade bland annat om att ha rätt och få rätt. Det sistnämnda händer rätt ofta när media tar upp ett fall, även om konsumenten kanske inte ens har rätt formellt sett. Se till att skaffa en kontakt på lokaltidningen rådde jag vägledarna. Det omvända gäller förstås också för journalister!

Konsumenternas rådgivningsbyråer
Även om en lokal konsumentvägledning saknas kan konsumenterna få råd hos någon av branschens oberoende rådgivningsbyråer. Detsamma gäller förstås dig som journalist. Bank och försäkring, el gas och fjärrvärme och tv, telefoni och bredband – alla nås via den här länken.

Allmänna Reklamationsnämnden
Anmälningar hos ARN är offentlig handling. Det är bara att ringa eller mejla och fråga om företag x (eller anmälare x) förekommer i anmälningar eller avgöranden. Dessa går sedan att få ut som pdf. Begär du ut mycket, eller sådant som inte finns inscannat, kan det dock kosta.

Råd & Röns Svarta lista
Företag som inte följer en rekommendation från Allmänna Reklamationsnämnden hamnar på Råd & Röns Svarta lista. Listan uppdateras en gång i halvåret. ”Återfallsförbrytare” markeras särskilt.

DM-nämnden
DM-nämnden är ”en av näringslivets egenåtgärder för god marknadsetik”, som det så fint heter. Hit kan företag som inte sköter sig i direktmarknadsföringen anmälas och granskas. Det gäller tex telemarketing, direktreklam, mobil marknadsföring, sökordsmarknadsföring och e-postmarknadsföring. Påföljden om företaget fälls blir bara ett uttalande, men statistiken är intressant. Och juridiken. Uttalandena finns att läsa på sidan.

Andras artiklar
Du kollar givetvis upp företaget i de artikelarkiv du har tillgång till. Är du en fattig frilans? På Knyt.se finns sammanfattningar och länk till artiklar från 2004 och framåt, med ett uppehåll runt 2010. Från 2011 taggas också allt med olika nyckelord, tex ”skimming”, ”Microsoftbedragare”, ”bilköp”.

Google
Att man kan googla efter konsumenters omdömen och kommentarer, och söka på Facebook efter missnöjesgrupper, säger sig nog självt. I grupper på Facebook kan man t ex hitta case till sin artikel.

”Name and shame”
”Det behövs mer name and shame”, sade konsumentminister Birgitta Ohlsson i en intervju förra året. Själv håller jag med. Det gäller både notiser om vilseledande marknadsföring, skumma företag som dragit pengar från kortkontot, och företag som fällts i ARN. Saknas namnet är notisen glömd så fort som den lästs. Finns namnet med hittas den av sökmotorerna, och konsumenter som letar information får hjälp. Många tidningar har en för mig obegriplig motvilja att nämna namn. Gör det!

Lyssna på experterna
Vissa av konsumentvägledarna i Östergötland hade haft dålig erfarenhet av journalister som stressat igenom en intervju, och sedan i tidningen dagen efter missuppfattat alltihopa. Det är ju konsument-juridik det handlar om, och viktigt att det blir rätt. Var därför frikostig med att låta vägledaren, juristen på Konsumentverket eller vem du nu intervjuat läsa igenom det du tänker publicera. Så undviker du pinsamma misstag.

 

Anders Nyman

Gästblogg: Våga ringa!

Mitt (Mickes) inlägg Sluta ringa folk väckte en del starka reaktioner i förra veckan. Telefonen är reporterns bästa vän, hävdar Björn Häger som här svarar med ett utdrag ur sin (utmärkta) bok Reporter – en grundbok i journalistik. (Jag tackar Björn, backar en aning från min hårda rubrik – samt konstaterar att just denna gästblogg är ett bra exempel på ett arrangemang som gick bra att få till utan att vi någonsin lyfte luren och pratade med varandra; allt gjordes upp via Twitter och mejl :-))

Uppdraget kan komma från en chef eller från tidningens morgonmöte: ”Ring och ta reda på när kommunstyrelsen ska ha sitt extrasammanträde och vad som står på dagordningen!” Ett sådant uppdrag ska vara lätt även för den reporter som aldrig tidigare bevakat kommunpolitik. Hon sitter inte och väntar på instruktioner om vem hon ska ringa, hon ringer kommunens växel och ber att få prata med ”någon som har hand om kommunstyrelsens sammanträden”. Efter att ha blivit kopplad till flera tjänstemän som inte har en aning, hamnar hon till slut rätt. Och det ska inte ta mer än några minuter.

Så ser vardagen ut för de flesta reportrar. De får uppdrag de aldrig fått förut och det ingår i yrkeskompetensen att ändå hitta rätt.

Räkna med att nio gånger av tio kommer du att hamna fel. Det ingår i jobbet att chansa och ihärdigt bita sig fast i dem man får tag på tills de lämnar ifrån sig ett annat namn du kan ringa till.

Många samtal är också rena kollsamtal, till exempel att ringa det klassiska samtalet till vakthavande befäl hos polisen och fråga om det hänt något. En ambitiös reporter sitter inte sysslolös, utan har alltid en lista framför sig på skrivbordet med saker att kontrollera. Det kan vara att ringa på något långsiktigt projekt som ligger och puttrar, eller att ringa någon kontakt någonstans och bara fråga om de har något på gång.

Du behöver inget särskilt skäl att ringa. Det fina med att vara journalist är att du kan ringa vem som helst och fråga om vad som helst. Det räcker med:

– Hej, jag är journalist och tänkte kunskapa mig lite om det ni håller på med, hur är det med..?

På en timme kan en ihärdig reporter ragga fram en hel lista med nyheter, enbart med telefonens hjälp.

En mästare på detta är journalisten Leif Eriksson som rest runt bland Sveriges Radios lokala kanaler och pratat nyhetsjakt inom ramen för något som kallades Nyhetsverket. Som en gimmick brukar han slå vad med kursdeltagarna om att han inom deras område, på en timme kommer att hitta tio nyheter som de inte känner till.

Det spelar ingen roll om det är i Karlstad eller om det är i Gävle, Jakarta eller Saigon, där han också gjort det. Leif vinner varje gång.

Hans metod är att bläddra i telefonkatalogen och på måfå leta upp företag och institutioner som verkar intressanta. I Karlstad blev det till exempel ett byggbolag, ett fastighetsbolag, sjukhuset, kyrkoförvaltningen och musikteatern.

Sedan ringer han upp chefen och säger att han är på jakt efter något spännande att delge radiolyssnarna. Han frågar vad som upptar chefens tid just nu, nyinvesteringar, nedläggningar, ny konkurrens, utbildningsprojekt, omdaning, nya trender och tendenser i branschen, uppgifter om konkurrenter med mera.

Efter en timme har han alltid en lista på minst tio nyhetsuppslag. När han gjorde det i Karlstad bestod listan bland annat av nyheter om att kyrkans ekonomi är sämre, att den vill anlägga en begravningsplats på ett regementsområde, att över sextusen lägenheter ska få egna kvarterskomposter, att antalet tomma lägenheter minskar, att byggföretaget väntar en stororder, att sjukhuset köpt en röntgenkamera som medför en medicinsk revolution i att ställa diagnoser och att många från kultureliten i Stockholm köar för biljetter till den nya operan…

Redaktionerna Leif besöker får ta över listan och betar sedan av uppslagen ett efter ett i sina nyhetssändningar.

– Metoden fungerar utmärkt. Om du vågar prova så kommer du att bli självförsörjande på egna nyheter. Dessutom blir det originalnyheter som ingen annan har och som inte är utskickade av någon annan, säger Leif Eriksson.


Björn Häger

Gästblogg: Hitta den dumpade sidan

Dagens gästbloggare är Leo Wallentin, som tidigare skrivit om hur man hittar personer bakom sajter. I dag ger han en ingående beskrivning av olika metoder att hitta cache-lagrade versioner av webbsidor, med ett aktuellt exempel från Expressen:

Foto: Åsa Eriksson

Visst har du också någon gång surfat förbi något på nätet, och några sekunder för sent kommit på att ”det där borde jag ha skärmdumpat”? Kanske ett anmärkningsvärt inlägg på något socialt medium, eller en märklig rubrik på en nyhetssajt. Och när du en minut senare hittat tillbaka är inlägget redan borta, eller redigerat.

I veckan hände det mig, när en vän uppmärksammade på Facebook att Expressen, i en intervju, på intervjupersonens egen begäran, använt pronomenet hen, bara för att snart ändra det till ”hon”. Länken till artikeln hade då snabbt spridits på flera högerextrema sajter, och man kan gissa att många som kom den vägen hörde av sig till tidningen. Ny kritik på nätet, eftersom intervjupersonen själv inte definierade sig som en hon, varför Expressen skrev om igen, och nu städade bort alla personliga pronomen i tredje person. Kvar blev en kolossalt styltig text, som fortfarande ligger där som ett slags språkligt monument till ängsligheten.

Det här var ju intressant ur en massa synvinklar, och ett exempel som kunde vara bra att spara, så då var det dags att börja leta efter de båda gamla versionerna av artikeln!
Till att börja med är det ganska bråttom i det här läget. Vi behöver hitta en cachad, alltså mellanlagrad, version av sidan vi nyss såg. Webbsidor cachas på många ställen: Hos servern de ligger på, för att inte samma sida ska behöva återskapas för varje ny besökare om ändå inget har hänt, ibland hos stora mediesajter, i ytterligare ett lager av ”frontservrar”, ibland i nätverk som mediesajter använder för att effektivare distribuera sitt innehåll (så kallade CDN:er), ibland hos din, besökarens, internetleverantör. Brandväggen på din arbetsplats cachar säkert mycket innehåll. Det gör också sökmotorer och andra som av olika skäl skannar av nätet. Om det nu är en stor mediesajt du varit inne på, så försvinner de flesta cachade versioner av sidorna antagligen väldigt snabbt – vi pratar minuter eller sekunder.

  1. Ta hjälp av någon som sitter nära, och dela upp kollarna emellan er. Ju snabbare ni är, desto större chans att få napp.
  2. Uppdatera sidan med F5 några gånger. I de flesta webbläsare kan du använda F5 för att tömma den lokala cachen och uppdatera sidan på nytt (annars är risken att du bara hämtar om en sida som mellanlagrats på din dator). Om du har tur ligger sidan ligger på en server som fördelar besökarna på flera olika frontservrar, som i sin tur ligger och kopierar sajten från en källa. Vissa sådana frontservrar kommer att ligga före andra i kopieringen, så att man i praktiken kan hoppa fram och tillbaka upp till ett par minuter genom att trycka F5. I Expressen-fallet var det redan på tok för sent.
  3. Kolla sökmotorernas cachade sidor. Om en sökmotor hann indexera sidan du letar efter, kan det finnas en mellanlagrad version av sidan där, som ligger kvar ända tills sökmotorn indexerar om sidan igen. Det kan handla om allt ifrån några sekunder till flera dygn, bland annat beroende på hur stor sajten är, och hur ofta den brukar uppdateras.
    Google
    Lägg till adressen till sidan du letar efter i slutet av strängen https://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:, så får du url:en till Googles cachade version av sidan, om den finns. Använd hela adressen, inklusive protokoll (t.ex. http). Om du testar med https://journalisttips.se så får du en upp till två veckor gammal version av sajten. Oftare än så verkar Google inte skapa nya cachekopior av just den här sajten. Om du testar med dn.se i stället så är den sällan mer än fyra timmar gammal.Expressen-artikeln då? Nej, den finns inte där. Och det gör faktiskt inget annat på Expressen heller. Expressen, och flera andra nyhetssajter (även svt.se) skickar ett särskilt direktiv till sökmotorer där de ber att slippa bli cachade. Och det verkar som att sökmotorer (tyvärr för oss) oftast respekterar det. Om du högerklickar på Expressens hemsida och väljer ”visa källa” eller motsvarande i din webbläsare, så kommer du att se rader en bit ner. Det är den magiska ramsan de använder.
    Bing/Yahoo
    Bing och Yahoo har numera slagit ihop sina söktjänster till en enda. Enklast är att söka efter artikeln på search.yahoo.com, och leta efter länken till den cachade versionen bredvid varje sökresultat. Här finns ofta cachade versioner som är äldre än Googles. Bara själva innehållet cachas, inte de dokument som styr utseendet på sidan, varför sajterna inte kommer att se ut som du är van vid.Men precis som Google så låter Bing/Yahoo bli att cacha Expressen.
    Baidu
    Baidu, den kinesiska sökjätten, visar också upp cachade resultat. Klicka på länken 百度快照 (快照, kuàizhào, betyder i webbsammanhang cache, 百度 , bǎidù, är ”Baidu”). Inte heller Baidu cachar just Expressen, däremot många andra svenska nyhetssajter. Ta bort å, ä och ö när du söker på baidu (om du inte vet vad GB 2312 är…).
    Gigablast och andra
    Det finns faktiskt en sökmotor till värd att nämna: Gigablast. Arkivet här är mycket mindre än hos Google eller Yahoo, men det är åtminstone deras eget, med unikt innehåll. Övriga sajter som kallar sig sökmotorer använder bara de andra sökmotorernas resultat, möjligen med lite egen handpåläggning, eller saknar publikt tillgänglig cache (t ex Yandex).
    Allihopa på samma gång
    Om du använder Chrome (och om du jobbar som reporter ska du använda Chrome eller Firefox), så finns det fler plugins som hjälper dig att snabbt scanna av flera sökmotorers cache på en och samma gång. Sök efter t ex Google Cache bland dina extensions.
  4. Opera Mini är en webbläsare för mobiltelefoner som kanske hade sin storhetstid före smartphone-revolutionen, men som fortfarande finns kvar. Det fiffiga med den är att den använder en tjänst, Opera turbo, som mellanlagrar alla webbsidor hos sig, och skalar ner bilder och optimerar dem för långsamma uppkopplnigar, så att de går snabbare att ladda. Därigenom finns också en god chans att sidorna är något äldre. Även i den vanliga datorversionen av Opera kan du slå på turbo-funktionen, och med lite tur få en cachad version av sidan du letar efter! Opera är för övrigt en i största allmänhet underskattad webbkläsare, som du gott kan ge en chans!
  5. Åk till Afrika! En del internetleverantörer runt om i världen mellanlagrar sajter hos sig, så att det ska gå snabbare för deras användare att surfa på sajter som t ex ligger geografiskt långt borta. Google har ett gigantiskt sådant cachesystem, som de erbjuder webbleverantörer i Afrika söder om Sahara. Om man surfar från ett subsahariskt land är det alltså hyfsade goda odds för att man får hårdare cachning än om man surfar från Europa. Nu har vi bara några minuter på oss att ta oss till Afrika. Lyckligtvis är det fullt möjligt, med hjälp av proxyservrar. En proxyserver är en server som kan agera mellanhand åt dig. Om du surfar till Expressen via en proxyserver i Ghana, kommer anropet att gå från Ghana, till en ghanesisk internetleverantör, som i bästa fall har en Google Cache-lagrad sida att visa dig. Proxyservrar är också det enklaste sättet att dölja sin identitet på nätet, och det vanligaste sättet att ta sig till sajter som är spärrade i ett visst land (t ex Youtube i Kina). Det finns många listor över öppna proxyservrar, som antingen är öppna av misstag, för att någon konfigurerat en webbserver fel, eller avsiktligt. På hidemyass.com finns en där man enkelt kan söka efter land. Vi markerar helt enkelt alla subsahariska afrikanska länder (genom att ctrl-klicka i listan) och får en lista över tänkbara kandidater. Sedan testar vi proxyservrarna en efter en, genom att gå in i webbläsarens inställningar, leta efter proxy-inställningarna (i Chrome: Setting / Proxy Settings), och slå på proxy, och ange att vilken IP-adress vi vill använda. Sedan är det bara att fortsätta surfa, men nu via en dator i Lusaka, Lomé eller Arusha. Antagligen kommer internet plötsligt att vara väldigt segt… I vårt fall hjälpte tyvärr inte ens detta, och då har vi snart testat det mesta.
  6. Nu griper vi efter halmstrån här, men det finns CDN-tjänster som kan ha mellanlagrat en äldre version av sajten. Värt att testa är Coral CDN. Men det förutsätter att sidan redan har hämtats den vägen av någon, innan den ändrades igen.
  7. Har vi inte lyckats hitta en cachad version av själva sidan, kan vi åtminstone spara cachad information om sidan. Och det har vi faktiskt redan fått, två gånger! Fortfarande flera dagar efter att Expressen publicerade sin intervju för första gången, så får man upp den ursprungliga versionen av texten i sammanfattningen i Yahoos och Bings sökresultat!

    Noah Nord gick in på en frisörsalong på Södermalm i Stockholm för att klippa sig. Det fick hen inte. – De sa ”vi klipper inte tjejer”, säger Noah Nord

     

    Den sammanfattningen skapades antagligen första gången sidan besöktes av sökmotorn, och har sett likadan ut sedan dess.

  8. Google ger oss ytterligare en möjlighet här, med sin förhandsgranskningsfunktion: Vid varje sökresultat kan man oftast få upp en förhandsgranskning av sidan, genom att hoovra med musen över »-symbolen till höger om sammanfattningen. Den bilden cachas förstås också, för att inte Google ska behöva återskapa den precis hela tiden. Den är inte stor, det är nätt och jämnt att man ser att det står ”hen” där. Men det är åtminstone något.

Vi lyckades alltså inte få någon supersnygg bild av hur sajten sett ut, men åtminstone två nödtorftiga bevis för hur den sett ut tidigare. Dessutom hann bloggen Vi som aldrig sa sexist ta en skärmdump av artikeln i sin mellanversion, med ”hon”. Som vanligt är sociala medier din vän här: (Nästan) alltid är det någon som varit snabbare än du!

Har du fler tips på hur man hittar cachade versioner av sidor? Kommentera gärna här nedanför, så kan vi komplettera listan!

Läs också Så såg sidan ut förut.

 

Leo Wallentin

Så överlever du praktiken

Den första intervjun är alltid lite läskig.

Vi fick ett önskemål på Twitter om en överlevnadshandbok för praktikanter, och en sådan borde ju finnas förstås.

Nu är alla redaktioner unika, och både problem och möjligheter kan skilja sig radikalt mellan till exempel riks- och lokalredaktion (risken att försvinna är t ex betydligt större på en stor riksredaktion). Men några punkter torde ändå vara gemensamma.

1) Ta för dig! På de flesta praktikplatser kan man klara sig utan att göra särskilt många knop, det är en slags missriktad välvilja som bäddar in praktikanten i ett duntäcke av hänsyn och ”egen takt”. Tyvärr berättar ingen att detta är djävulens silkesvantar, och man upptäcker ofta inte vilket pris man betalat förrän det är för sent. Priset är att man inte får några jobb publicerade, och därmed inte heller blir ihågkommen och kommer på fråga för det åtråvärda sommarvikariatet. Praktikanten som däremot alltid har egna idéer i bakfickan, och som svarar ”Javisst!” när chefen på morgonmötet frågar vem som kan kolla den spännande story som dykt upp under hjärnstormen på mötet – den har framtiden för sig.

2) Fråga mycket – men fråga rätt personer! Dagens redaktör på en nyhetsredaktion på svt, är t ex ofta fel person att ställa tusen frågor till. Redaktören är fullt upptagen med dagens sändningar och blir bara störd av att få frågetecken från ytterligare ett håll. Kollegan som sitter med ett långrek däremot, blir bara glad (och kanske lite smickrad) av att få berätta om sakernas tillstånd, hur redaktionens organisation och kaffeautomaten egentligen fungerar. Utnyttja det!

3) Dra fram egna nyheter! Många praktikanter tror att det ingår i praktikantskapet att inte ta några egna journalistiska initiativ. De tips och uppslag som redan finns på redaktionen måste ju vara av en så mycket högre kvalitet än vad man själv någonsin skulle kunna åstadkomma. Det stämmer inte! Redaktionens tipslåda är ofta en ganska fattig historia – de goda tipsen har redan kapats av de mer driftiga reportrarna och slasken av ”idéer vi tog med oss från förra heldagskonferensen” är ofta både luddiga och svårutgjorda. Det vill säga raka motsatsen till den typ av jobb du letar efter som praktikant. Du har allt att vinna på att själv reka fram dina stories. Om du inte vet hur man gör använder du våra tips här, här och här.

4) Kom med många förslag! Praktikantens idéer kommer, till skillnad från vad många tror, att behandlas med större respekt än många andras. Regeln om djävulens silkesvantar gör nämligen att redaktioner faktiskt anstränger sig för att inte racka ned på den nyaste medarbetaren. Därför har du inget alls att förlora på att kasta in många idéer: både såna du själv kan och vill göra ut och såna som kompletterar stories, både såna som kan göras ut till i morgon och såna som skulle kunna lämna ett bidrag till dagens nyhetsflöde. Att bidra med en spinoff-nyhet på dagens givna topp kan vara ett bra sätt att få göra sitt första ”riktiga” jobb: en mer erfaren reporter tar hand om huvudjobbet om kommunens nya badanläggning, men du åker ut och gör enkäterna med folk som får tycka till på stan. (Om du jobbar på en redaktion med liten erfarenhet av sociala medier kan det förresten löna sig att ha extra koll på lokala bloggar och twittrare. På morgonmötet droppar du formuleringen ”Ja, det pratas mycket i bloggosfären om det där”, och sedan har du sommarvikariatet som i en liten ask.)

5) Kom tidigt och gå sent! Även en begåvad praktikant kan få ett dåligt rykte om man slarvar med den fysiska närvaron på redaktionen – eller för den delen om man ägnar tiden åt privatmejl eller Facebook. Visst, du kanske bedriver en kvalificerad personresearch på Facebook, men mitt tips är i så fall att du antingen tydliggör detta för dina närmaste chefer (så de inte tror du privatsurfar) eller väntar med just den researchen till vecka 4 när du hunnit etablera dig som en skarp nyhetsjägare.

6) Samarbeta! Fotografer och redigerare kan bli dina bästa allierade; de har ofta bättre koll på vilka misstag reportrar gör än reportrarna själva – helt enkelt eftersom de jobbar sida vid sida med dem varje dag. Utnyttja detta: ställ frågor, diskutera, visa intresse… Tänk och prata om bilder, ljud och dramaturgi; många av dina kollegor kommer att vara svältfödda på denna diskussion. Och allra viktigast förstås: erbjud dig alltid att bära stativet!

7) Utnyttja din (skol)klass! Givetvis behåller ni kontakten med varandra när ni är ute på praktiken, och denna kontakt behöver inte bara ha en terapeutisk funktion. När någon av er hittat en nyhet sprider ni förstås tipset till era kollegor: det som funkar i Örebro funkar oftast även i Övik, det som på lokalredaktionen blir en ”hur här?” kan på riksredaktionen bli en totalkartläggning. Ni hjälper varandra att göra framsteg i era olika miljöer.

8) Akta dig för långa bollar! Det kan kännas smickrande och inspirerande att tidigt få ta sig an ett stort researchprojekt, typ gräv, men generellt är det en vansklig genre för en praktikant. Du har inte den erfarenhet som krävs för att hantera materialet, vilket gör att du riskerar överarbeta din research innan du når fram till inspelningsläge – och/eller bli beroende av stora arbetsledarresurser. Du har heller inte den status som krävs på redaktionen för att kunna ta strid om det blir diskussioner där folk försöker dissa ditt projekt. Grävprojekt kan vara spännande mot slutet av en praktiktermin, när du etablerat dig som rak nyhetsleverantör med hundra dagsjobb, och det kan också vara spännande om du får jobba ihop med någon av redaktionens mer erfarna grävare. Men att själv tidigt ta sig an en tung granskning blir ett högriskprojekt som jag faktiskt avråder ifrån. Hur lockande det än kan kännas.

9) Gör många jobb! Ja, mitt tips är alltså att du så snabbt som möjligt börjar göra så mycket som möjligt. Och hellre flera korta artiklar varje dag än en lång med sju dagars produktionstid. Hellre korta enkla nyhetsinslag än det där sjuminuters kulturreportaget till fredagssändningen. Åtminstone i början, då din viktigaste uppgift är att ta dig över tröskeln där redaktionen slutar se dig som en ömtålig porslinsfigur och börjar uppfatta dig som en tänkbar kollega. Den vägen går man genom sju snabba enminutare, inte genom en långkokt sjuminutare.

10) Hugg fast i storiesarna! Ja, jag har ju uppfattningen att stories aldrig dör, och jag vet att varje god redaktion gillar reportrar som håller fast vid, och utvecklar sina nyheter. Dra nytta av detta! När du gjort ett dagsjobb i ett spännande ämne ska du till nästa dags morgonmöte ha med dig minst en – helst tre – idéer om hur man går vidare. Nästa steg hittar du förstås enkelt efter att ha läst Journalisttips.

11) Förbered dig! Prata med den som varit praktikant före dig på samma redaktion. Hör om redaktionens starka och svaga sidor! Var det lätt att komma in i arbetet? Vilka vägar var smarta och vilka ska man undvika? Inofficella hierarkier? Saker man bör känna till för att undvika klavertramp? (Exempel: reporter A är gift med redaktör B – som separerade från redigerare C för två år sen.) Och om du inte har järnkoll på vilken typ av stories redaktionen gör: se till att läsa, lyssna eller kolla tidningar/sändningar/webb minst en vecka innan du kommer. Du ska inte vara ett frågetecken när chefen på morgonmötet radar upp pågående stories, tvärtom ska du ha full koll på de senaste turerna. (Tipstack till kommentatorerna Victora och Johan!)

Vilka är dina bästa råd till praktikanterna? Fyll på i kommentarerna! (Och ett extra tipstack till Victoria Greve.)

Uppdaterat: Kan inte undanhålla denna klokskap som kom upp på vår Facebooksida men som inte hann ta plats bland de tio ovan:

Om du tänker ”ni kan inte lära mig nåt – men jag kan lära er en hel del” – så håll det för dig själv de första veckorna…

Generellt är det en liten balansgång detta med att visa framfötter och visa ödmjukhet. Grundregeln är väl att du aldrig ska vara rädd för att lägga fram en idé, men heller aldrig vara rädd för att backa. I synnerhet när det gäller de mer hantverksmässiga bitarna av yrket kan du vara säker på att många andra på redaktionen vet mer än du. Samtidigt som det kan finnas specifika ämnesområden eller metoder där du har ett försprång (från ”studenters villkor” till ”bloggosfären”). Även i dessa fall kan det vara klokt att hålla tillbaks de explicita utsagorna om din särskilda kunskap, utan i stället delge kollegorna innehållet, vad du faktiskt vet. Klassisk show don’t tell med andra ord.

Uppdaterat 121103: Tipsen om förberedelser i kommentarerna var ju så bra att de förtjänar en elfte punkt. Numera tillagd!

Gästblogg: 10 motstrategier (mot sänkningar)

Dagens gästbloggare är Anna Snellman, vickande reporter på Sydöstran (tidigare bl a Tidningen Ångermanland, Skånska dagbladet och Lundagård) som reagerade på 30 sätt att sänka storyn genom att formulera tio kloka motstrategier:

Anna Snellman

Du kommer över den där storyn som får dig att säga ”Åh fan”. Det kan vara något du hör eller ser i vardagen. På jobbet sätter du igång och kollar upp grejen. Det går framåt utan större hinder och du säger entusiastiskt till en kollega eller nyhetschefen att du har ett bra knäck. Men så kommer kommentarerna. Särskilt om du är ny och oprövad på redaktionen. Min erfarenhet av att vara praktikant och vikarie är att de kommentarerna på ett sätt är bra. För det har gjort min research och faktakoll ännu bättre. Och jag har lärt mig att halva jobbet är att presentera nyheten på ett effektivt sätt så att eventuella nej-sägare tystnar.

1. ”Men är vi verkligen säkra på det här?” Den första personen som ska ställa den frågan är du själv. Du ska ha dubbelkollat allt och vara säker på att siffrorna och citaten är korrekta och att vinkeln håller. Då kan du säga ”ja vi är säkra på det här”.

3. ”Men varför skulle dom ljuga?” Här behövs det tydliga fakta som dokument som styrker ett missförhållande. Utan det kan en diskussion bli antingen tre sekunder kort eller ett utdraget tjafsande.

5. ”Men är det här så speciellt egentligen?” Svar: ”Folk har snackat om det här hela sommaren/efter varslet/på den här facebookgruppen med 5 000 medlemmar, så det är därför jag tar en koll på det”. En nyhetschef vill inte missa en snackis. Så din grej som berör många bör också vara en snackis i verkligheten.

24. ”Saknar man inte en expert/case/ansvarig/reaktion/barnfamilj…?” Varje redaktion har sitt tänk. Som ny kan det ta tid att veta vad som vanligtvis efterfrågas. Efterhand lär du dig vad du ska ha med i storyn. De flesta redaktioner gillar en story om det finns ett case med namn och bild. Enkäter är i regel populära. I storstäder och universitetsstäder är en expertkommentar från en professor mer regel än undantag. På landsbygden blir det länsstyrelsen som får agera expert på relativt många ämnesområden i den lokala samhället. En kommentar från en ansvarig ska du i regel ha med.

17. ”Men berör det här verkligen vanligt folk?” Använd konsekvensargumentet. Det är elitpersonerna som felar och konsekvensen är att folket/skattebetalarna/kommuninvånarna får lida. Hitta ett case eller någon från en förening som reagerar. Gör även jämförelser i din research. Du vet att elitpersonerna festar upp 500 000 kronor av skattebetalarnas pengar. Kolla då hur mycket det kostar att ha en helårsanställd undersköterska i äldreomsorgen eller en specialpedagog på förskola som hjälper invandrarbarn med språket. En jämförelse kan ge effekten att bromsklossen på redaktionen backar.

14. ”Känns det inte väldigt spretigt?” Du behöver rannsaka dig själv. Är innehållet i din story spretig för att du själv inte riktigt förstått grejen eller hittat vinkeln? Finslipa och tydliggör. Om din story innehåller flera aspekter på grund av du gör ditt jobb som journalist – framhäv det. Tre argument: 1. Säg du vill höra båda sidor, att båda sidorna ska få komma fram. 2. Säg att de olika casen har sina personliga upplevelser av exempelvis ett ungdomshem. 3. Säg att experter inom olika discipliner har olika uppfattningar och att de måste få komma till tals och varför. Då har du åtminstone visat att du är en engagerad journalist.

9. ”Skulle man inte behöva fler exempel?” Det har du redan koll på. ”Jodå det finns tio exempel på det här i hela länet varav hälften finns i grannkommunen. Jag har ett case i den här staden som beskriver situationen på ett jättebra sätt. Även om jag låter fler intervjupersoner få komma till tals i reportaget så är det ändå hon (caset) som verkligen fångar den här grejen med sina citat.” Du ska lyfta fram varför ditt case är så bra och väcka nyhetschefens nyfikenhet på den personen. Halva jobbet kan vara att presentera din story på rätt sätt.

10. ”Borde man inte koncentrera på en person?” Den frågan kan ha att göra med platsbrist. Ett enkelt sätt är att du visar förståelse för redigeringen. Du kan förhandla och säga ”Ja, vi kan lyfta fram person X och ha personerna Y och Z i spalten bredvid med kortare text och mindre bild.” Du ska också veta varför du har flera casepersoner. Säger fem undersköterskor på akuten att vården är bristande kan det vara bra för att visa storleken på ett problem. Det kan exempelvis bli en kontrast till en ansvarig tjänsteman eller politiker som inte erkänner att situationen är ett stort bekymmer.

28. ”Men vill man inte höra NN?” Allra enklast är att NN är med. Om din story handlar om något oerhört känsligt eller tragiskt så kan du försöka med det argumentet. Men det bästa kan också vara att hitta ett annat case som ställer upp med namn. Här är ditt sätt mot intervjupersonen det mest avgörande. Naturligtvis ska medieovana personer få se sina citat och se bilder före publicering. Erbjud också möjligheten att personen får läsa hela texten/se hela tv-inslaget/höra hela radioinslaget. En del vill inte ställa upp för att de är rädda för nätmobbning. Kolla om personen ställer upp ifall denne inte behöver vara ett case online.

23. ”Har vi verkligen kommit ända fram?” I det här fallet är det bra om du har kollegor som stöttar dig. Det är också bra om du har en bild av hur storyn ska presenteras. Du ska också veta vad du vill ha. Exempelvis fakta med cool grafik, vettigt case och en expertkommentar. Om du vet vilka beståndsdelar som gör din story bättre så använd dem. Om du inte vet- fråga de kollegor du litar på om vad som kan förbättra storyn.

Vilka är dina motstrategier?

Anna Snellman