Nyhetsjakten – Sida 18 – Journalisttips

Nästa steg – nyhetsjägarens bästa ledstjärna

En av mitt yrkeslivs viktigaste insikter är den om nästa steg.

Jag har skrivit om det i den långa posten om hur man hittar nyheter, men det kan vara värt ett mer utvecklat resonemang.

Hur gärna vi än skulle vilja påstå något annat, så är väldigt få nyheter helt nya. I alla fall i bemärkelsen att man berättar om ett fenomen som tidigare inte alls varit känt i bredare kretsar. Att regeringen utser en ny generaldirektör är en konsekvens av att man sparkade den förra. Att det är ont om studentbostäder hänger ihop med expanderande högskola och eftersatt byggande. Att en elektronikkedja skulle gå i konkurs kunde förutses av den som följt branschens allt hårdare konkurrens.

Men misströsta inte! Även den nya generaldirektören, bristen på studentbostäder och elektronikkonkursen är förstås nyheter. De tillhör den stora kategori nyheter som kvalar in under beteckningen nästa steg; de är ett led i en händelseutveckling som börjat någon annanstans och kommer att sluta någon annanstans (och då sannolikt gå över i en ny – om du minns ”klockan” från min tidigare post).

"Nästa steg-klockan" — ”Nästa steg-klockan” för en utredningsprocess. Officiella steg i rött, några av reporterns möjliga nyhetsytor i blått.

Insikten om nästa steg är alltså en av de viktigaste om man vill bli en nyhetsjägare, vilket område det än må vara inom. Den har för mig varit en källa till både inspiration och irritation, i ungefär lika stor utsträckning.

Inspiration – när den fått mig att ringa rätt samtal vid rätt tillfälle.

Irritation – när jag förstått att konkurrenten ringt rätt samtal vid rätt tillfälle, medan jag själv ägnat mig åt något annat.

Nästa steg handlar alltså om att man i väldigt många nyhetsstories faktiskt kan förutse vilken som är nästa givna utveckling av nyheten. Och att utnyttja denna insikt till att ställa rätt fråga vid rätt tidpunkt – förslagsvis före konkurrenten och före presskonferensen då det ändå skulle kommit ut.

Ekots nyhet om att en svensk åklagare nu vill utreda Telia Sonera för mutbrott är ett typiskt exempel. Ett missförhållande som avslöjats av en annan redaktion (svt:s UG) men där nu Ekot såvitt jag förstår vid rätt tillfälle ställt rätt fråga till rätt person. Vill man tala i konkurrenstermer kan man säga att Ekot tog över initiativet i nyhetsjakten.

Ekot kunde denna dag också gå vidare med sin egen story om planerna på vapenfabriken i Saudiarabien: Miljöpartiet vill se en granskning av Riksrevisionen. Här har Ekot uppenbart tänkt ett steg framåt i ett läge där andra redaktioner tryckt på pausknappen, eller till och med börjat beteckna Saudistoryn som avslutad, efter åklagarbeslutet härom dagen att lägga ned förundersökningen.

Men jakten på nästa steg behöver inte bara handla om brottsutredningar och stora skandaler. Tintin-albumens tur-och-retur-resa bort från Kulturhusets Tiotretton-avdelning i Stockholm var en slags snabbvariant av min ”klocka”: vid tolv spräckte DN nyheten (med vissa dragningar: albumen bytte avdelning väl?), vid tre var stormen igång, vid sex var det upprorsstämning och vid nio hade Kulturhuset backat. Sedan börjar i och för sig klockan om: nu ställs frågor om man i själva verket tystat en debatt om albumens rasism, och kulturborgarrådet som första dagen ville att Kulturhuset skulle börja jobba med värdegrund finner nu för gott att backa från detta krav.

Man kan tycka vad man vill om Tintindebatten. Den reporter som är först att prata med kulturborgarrådet har ett försteg framför andra reportrar, den redaktion som är snabbast att komma på vilken den möjliga fortsättningen är har ett försprång framför andra redaktioner.

En grundregel kan vara att hela tiden ställa frågan: Okej, och vem kan tänka sig reagera på detta då?

Ibland är det givet. Påståenden om mutor? – En korruptionsåklagare. Kontroversiella biblioteksbeslut? – En kulturpolitiker. Utredningsförslag om lagändring? – En minister.

Observera att vi här inte pratar om reaktioner i största allmänhet, utan reaktioner som för historien framåt. Hur gärna jag än skulle önska det så blir voxpops på stan eller reaktioner från våra case (Lasse har varit i Fas 3 i ett år nu…hur ser han på socialdemokraternas förslag?) några spårväxlare i grundstoryns utveckling. (Men undantag finns – den kollektiva storpudeln i Bjästa efter Uppdrag gransknings våldtäktsreportage hade knappast kommit så snabbt och så starkt om det inte varit för de enorma reaktionerna från just ”vanligt folk”.)

Nästa steg behöver inte heller vara just reaktioner som inhämtas med ”Hur ser du på?”-samtal. svt:s debatt gav fallet med flickan Haddile en ny vändning genom att begära ut allmänna handlingar från Migrationsdomstolen. Den reporter som håller koll på diarieförda handlingar i ett visst ärende kan känna sig relativt säker på att inte missa nästa steg, åtminstone så länge detta kommuniceras korrekt med ansvarig myndighet.

Ibland handlar nästa steg om ett slags pingpong-ringande mellan olika parter. Om A gör något som får B att reagera så är det inte givet att A står fast vid sin första ståndpunkt. Det kan gälla kulturborgarråd och det kan gälla justitieråd – som Göran Lambertz som inte längre ville prata Palmemord med Riksåklagaren, efter kritik från sin ordförande.

Härom veckan pingpongade jag själv lite i historien om Sverigedemokraternas gruppledare i Bollnäs som ville förbjuda islam. Först intervju med honom (som fick rejäl spridning), sedan intervju med distriktsordförande som ville utesluta honom, och sedan ny intervju där huvudpersonen stod fast vid sin åsikt. (Ja, den nyheten höll till och med dagen därpå när regionala nyhetsprogrammet Gävle-Dala träffade honom.)

Men pingpongande av detta slag är ändå en slags sub-genre, liksom att nästa steg avslöjas vid en slagning i ett offentligt diarium. Oftast handlar det helt enkelt om att som reporter förutse den givna – eller i vart fall troliga, eller möjliga – fortsättningen.

Allra enklast är det nog när det handlar om formella utredningar av något slag. Brott eller lagstiftning eller ortens nya idrottshall. Så fort någon tycker att något bör utredas ligger fältet öppet för den nästa steg-inriktade nyhetsjägaren.

En utredning innebär nämligen per definition ett stort antal möjliga ”mellanrum”, alltså lägen mellan givna hållpunkter på ”klockan” – mellanrum där reportern kan hitta nyhet!

Vi får besked om att frågan om idrottshallen ska utredas. Då vet vi att nästa steg är att utredningsdirektiven ska preciseras och utredaren utses. Läge att ringa källorna inom kommunen och idrottsvärlden som kan tänkas ha koll. Dagen före presskonferensen kan vi så avslöja att utredaren blir den stora idrottsföreningens förre ordförande. Detta spräck ger oss sedan ett försprång nästa dag: medan andra tvingas ägna tid åt att komma ikapp på presskonferensen lägger vi kraften på att kartlägga utredarens nätverk, vänner och fiender. Vi finner snabbt att det finns ett missnöje med att han leder utredningen – han anses jävig till förmån för ishockeyn, som alltid fick mest pengar under hans fögderi. Tre kritiker vill vara anonyma men en fjärde går ut öppet. Morgondagens stora nyhet! Pingpongsvar från huvudpersonen – men naturligtvis också från politikerna som utsett honom. De betonar formuleringar i direktiven som ska förhindra särskilt gynnande av särskild idrott. Stormen lägger sig och ni funderar kring nästa steg. Det kommer gissningsvis att vara själva utredningsarbetet. Några veckor in på utredningen ringer ni runt till källorna inom de olika idrotterna, och får nu höra att utredaren i sin iver att inte gynna – i stället får kritik från sina gamla hockeykompisar för att han inte träffat dem en enda gång under utredningsarbetet. Morgondagens nyhet räddad! Vem kan tänkas reagera på detta? Kanske stadens gamle hockeyhjälte, som efter viss övertalning tar bladet från munnen och kräver att hela utredningen ska tas om från början. Men politikerna stödjer sin utredare. Han avgår inte. Vilket är nu nästa steg? Rimligen utredningens resultat. Okej, kanske inte läge att låta reportern som gjort de hittillsvarande kritiska jobben ringa och luska med utredaren… Kanske bättre om det sköts av praktikanten?

Praktikanten tackar ja. För praktikanten minns ju en spännande bloggpost på Journalisttips.se, och vet precis vad det handlar om att hitta nästa steg…

Så efter ett långt luskande samtal med den kritiserade utredaren, har praktikanten fått loss huvuddragen till utredningen. Några kompletterande samtal bekräftar bilden. Morgondagens toppnyhet! Praktikantens första scoop!

Och läge att börja fundera: Vem kan tänkas reagera på detta?

Vilket är nästa steg?…

Tio mobilappar som förbättrar din dag

När man läser och pratar med nördar får man lätt intrycket att alla människor konstant byter ut innehåll och ändrar inställningar på sina mobiler.

Men så är det ju inte. Det lär finnas många smartphone-användare som aldrig laddat hem en enda app.

För den intresserade därför: en lätt spretig och helt inkomplett lista över några av de appar jag själv haft störst glädje av under mina år som smartphoneanvändare.

(Nej, allt är inte ”arbetsverktyg”. Men allt gör din dag lite lättare och därmed dig till en bättre journalist!)

(Och nej, allt finns inte till alla mobilsystem. Jag har utgått från Android-versionerna och länkar till Iphone-versionerna när jag hittat såna; tipsa gärna om kompletteringar! Kan också tipsa om sajten Alternativeto.net som hjälper oss upptäcka varianter över operativgränserna.)

1. Shush!
Den gör bara en enda sak. Men när du använt den ett tag förstår du inte varför inte funktionen varit inbyggd från början. I alla telefoner.

När du sänker volymen på ringsignalen till noll öppnar Shush! ett klockreglage. Hur länge vill du ha signalen avstängd? 15 minuter? En timme? Tre? Eller tills vidare? Det är bara att välja.

Det är väldigt smart.

(Shush! finns mig veterligt bara till Androidmobiler.)

2. SwipePad
Du befinner dig i webbläsaren och vill kolla kalendern. Eller du är i kalendern och vill ändra ljusstyrkan på skärmen. Eller du är inne i inställningarna och kommer på att du måste kolla en grej i webbläsaren. Hur gör du?

Min gissning är att du trycker på ”Hem”-knappen och sedan går via startskärmen till nästa app. (I värsta fall via ”applådan”.)

Jag drar med fingret. Drar från övre högra kanten av skärmen och får en meny med tolv destinationer jag själv valt.

I grundversionen (gratis) kan detta vara appar, vilka som helst, och du kan alltså ”svepa” direkt från webbläsaren till kalendern eller tvärtom om du vill.

Men om du är beredd att betala några kronor får du tillägg som gör ”svepandet” ännu mer kraftfullt: du kan t ex lägga in vilken widget som helst som genväg! Själv har jag en för att skapa en ”New task” i mitt att göra-program, en annan för att snabbt hitta avgångarna från busshållplatser i närheten av där jag är, en tredje för att ändra inställningarna för ljusstyrka, skärmrotering och wifi…

Alternativ: Smart Taskbar (det finns flera).

(Har inte hittat någon motsvarande app till Iphone.)

3. Opera Mini/Mobile
Många klagar över sina mobilers webbläsare utan att någonsin testa någon annan. Det skulle jag säga är felriktad energi.

Norska Opera har en webbläsare för traddatorer, men det är i mobilversionerna man glänser. De är snabbare än de inbyggda, har massor av inställningsmöjligheter och en synkfunktion som gör att man aldrig mer måste ägna tid åt att lägga upp sina bokmärken och inställningar när man byter mobil.

Förklaringen till snabbheten ligger i att Opera komprimerar innehållet – läs: bilderna – och den stora skillnaden mellan Mini och Mobile är såvitt jag förstår att den sistnämnda gör det i mobilen medan den första gör det på Operas servrar. Mini lämpar sig därmed bäst för enklare mobiler; själv körde jag den med gott resultat redan på mina gamla osmarta Nokia- och Sony Ericsson-lurar.

Alternativ: Chrome, Dolphin. (Det finns flera. Fr o m Androids version 4, Ice Cream Sandwich, har också den inbyggda Android-webbläsaren ryckt upp sig också. I dag har den en mig veterligt unik liten konkurrensfördel: den kan göra sidorna inverterat svartvita. Vit text på svart bakgrund alltså; mycket vänligt mot mobilbatteriet!)

(Opera Mini finns även till Iphone.)

4. Jorte
Har du en smart mobil med stor skärm så har du antagligen någon gång frågat dig varför det inbyggda kalenderprogrammet inte klarar av att visa mer information i vecko- och månadslägena. Typ text.

Om du aldrig ställt den frågan är det dags att göra det nu.

Och dags att kolla in Jorte, som lyckas göra både en- och tvåveckorsvyer med fullt läsbar textinformation. Ja rentav en månadsvy – men där blir läsbarheten i praktiken avhängig av storlek och upplösning på din skärm.

Jorte innehåller också en att göra-lista som kan synkas med Google Tasks.

Alternativ: Pocket Informant (det finns flera).

(Jorte finns inte till Iphone, men där finns bl a just Pocket Informant.)

5. Pulse News
Oavsett om du är en fena på RSS, eller nyfiken novis, eller aldrig testat eftersom du inte begripit poängen, så tror jag du som journalist lockas av tanken på ”uppdaterade nyheter inom dina intresseområden samlade på ett ställe snyggt presenterade”.

Pulse erbjuder ett utseende som är betydligt snyggare än de flesta ”vanliga” RSS-läsare, och samtidigt alltså en möjlighet att välja sina flöden, som ingen webbläsare gör.

Perfekt för dig som till exempel har ett RSS-konto men sällan går in och kollar flödena eftersom de är så tråkigt presenterade (t ex i Google Reader, varifrån du enkelt plockar flöden direkt till Pulse), eller för dig som vill kunna skumma nyheterna inom området ”mobiler” – eller för den delen ”amerikansk politik” – utan att behöva hoppa fram mellan 30 olika sajter.

(För RSS-novisen: vi har tidigare skrivit om hur du prenumererar på vilken sajt som helst med RSS, hur du kan hålla koll på Googles framtida sökningar med RSS, och Elias har dessutom gjort en fin kom igång-video.)

Pulse kan bli den perfekta kompanjonen till ditt mödosamt upprättade Google Reader-konto – eller startas från scratch med ”några bra tidningar och bloggar”, som du kan hitta direkt inuti appen utan att någonsin behöva närma dig en RSS-kurs!

Utöver de flöden som appen föreslår, och alla du själv skapat med Google Reader, så kan du också koppla Pulse till ditt Facebook– eller Twitter-konto, och på så sätt få flöden av dina vänners länkar.

Alternativ: Flipboard, Google Aktuellt, Feedly, Taptu (finns flera). (Obs! Se uppdatering nedan.)

(Pulse News finns till Iphone.)

6. Prisjakt
Som nörd, konsumentreporter och konsument känner jag förstås ett särskilt ansvar för att hålla koll på prylmarknadens utveckling.

Varje gång jag står inför ett inköp – eller blir tillfrågad om råd av någon vän eller släkting – försöker jag skaffa mig en bild av marknaden i fråga. Då är appar som denna oslagbara. En del gånger har de rentav räddat min dag – och då framför allt genom att de fått mig att avstå köp som kändes betydligt mer fördelaktiga när man först såg dem i butiken, än när man kunde ställa dem i relation till den övriga marknaden.

Alternativ: Pricerunner.

(Prisjakt finns till Iphone.)

7. Resrobot
Oavsett om du reser i tjänsten eller privat så vill du förstås veta vilka resealternativ som står till buds. Och du vill då inte behöva hoppa fram och tillbaka mellan tågföretagets och flygbolagets hemsida – och kanske också Google Maps för att uppskatta hur lång tid resan tar med bil.

Resrobot ger dig den första överblicken. Den har inga priser men inkluderar så många tidtabeller att du i princip kan planera resan från dörr till dörr, så länge den görs inom Sverige.

(Resrobot finns till Iphone.)

8. Wunderlist
En del människor är besatta av att göra-listor och ”Få det gjort”-system. GTD – Getting Things Done – skulle om den inte utövades av kontorsarbetare i respekterade yrken ses som en typisk skum subkultur som frodas på webben. (Nu ses den inte som skum annat än av den överväldigande majoritet som inte tillhör den.)

Andra hatar tanken på att försöka strukturera sitt liv, sitt jobb eller sin dag med hjälp av listor.

Men majoriteten tillhör nog ingen av dessa extremer. De allra flesta gissar jag ser poängen med att göra-listor, men har inte för avsikt att bygga upp system som inkluderar varje liten aspekt av livet.

Jag måste erkänna att jag tillhör den första gruppen. Samtidigt som jag är frisk nog att förstå att de flesta tillhör den sista.

Därför blir mitt att göra-tips inte någon avancerad ”kan göra allt”-app. Utan en som är känd för att vara väldigt enkel att komma igång med, och rolig och snygg att använda.

Personligen har jag testat den vid särskilda tillfällen, för särskilda projekt. Jag älskar utseendet, och att man på datorn kan rangordna sina punkter precis som man vill. Men jag blir samtidigt irriterad över att detta inte låter sig göras i mobilen, och över att det saknas indelning efter sammanhang/kontext. (Samtidigt kan man ju skapa olika listor och ge dem kontextnamn…)

En bra startyta för den som inte har jättekoll och vill börja någonstans är det i alla fall. För den som vill gå vidare finns sedan en uppsjö av olika mer avancerade alternativ.

Några exempel: Ultimate To-Do List, Astrid, Remember the Milk (finns många).

(Wunderlist finns till Iphone.)

9. SlideIt
Tangentbord på mobiler är sällan kul. Dessutom var det som om utvecklingen började om när vi lämnade ”knapptelefonerna” till förmån för de smarta ”helskärmarna”. I knappvärlden hade T9 med sina smarta förutsägelser utvecklats till nästan-fulländning, men nu var vi plötsligt tillbaka på noll med en-knapp-i-taget-tryckande.

Den mest revolutionerande nyheten bland smartphonetangentborden har i mina ögon varit ”svep-tangentborden”. Huvudkonkurrenterna heter Swype och SlideIt. Den förstnämnda följer med flera mobilmodeller gratis (bl a från jätten Samsung) medan den senare lätt hittas i Google Play.

Vilken man föredrar är en smaksak – men om man råkat få en mobil med inbyggt Swype kan man ju börja med att testa det. Utan förinstallerat Swype är tröskeln lägre för SlideIt, som finns i testversion i Play.

Att börja skriva ”svepande” går fortare än man tror; jag var själv länge skeptisk innan jag testade men i dag är jag glad att jag tog steget – och jag blir frustrerad varje gång jag måste skriva i en mobil som bara tar bokstav-för-bokstav.

Alternativ: TouchPal (gratis), SwiftKey (bokstav för bokstav men med en fantastisk nivå av förutsägelse; gissar både nästa bokstav och nästa ord – och nästa och nästa och nästa…).

(Appar som ersätter standardtangentbordet finns såvitt jag vet inte för Iphone.)

10. Aldiko
Om du äger en smartphone eller en surfplatta är sannolikheten stor att du testat eller funderat på att testa e-böcker. I så fall behöver du en läsare och Aldiko är en sådan.

Till skillnad från några av konkurrenterna är den inte knuten till någon särskild nätbokhandel, och det är relativt lätt att sätta upp sitt lokala bibliotek som ett ställe att ta hem böcker från. (I princip alla svenska e-böcker verkar snabbt hamna på de virtuella biblioteksböckerna.)

Naturligtvis är lånetiden begränsad (30 dagar då jag lånat) men till skillnad från i den analoga världen riskerar man aldrig någon straffavgift, och kan enkelt låna om boken man inte hunnit läsa ut.

För en journalist kan detta rentav vara ett tidsbesparande jobbverktyg, i alla fall den dag man sätts på att göra nyhetsinslag utifrån något avsnitt i en aktuell bok (har hänt mig). Till skillnad från i bokens analoga upplaga kan du dessutom göra fritextsökningar och slipper vara hänvisad till ett mer eller mindre begåvat register.

Alternativ: Kindle (kopplat till Amazon), Dito (Bokus).

(Aldiko verkar inte finnas till Iphone, men däremot finns ju t ex Kindle-appen.)

Detta var min flora för dagen. Fyll gärna på med egna tips i kommentarsfältet! (Tror fler Iphonealternativ kommer att vara efterfrågade…) Vill du ha fler apptips? Ett alternativ är att googla ”best apps” (och avsätta några timmar till att gå igenom resultaten), eller kolla in våra tidigare tips om appar (och ”knappar”) som hjälper till med research och textsparande. Där kan man tala om arbetsverktyg!

Uppdaterat 120929: Efter att ha hårdtestat Pulse-alternativet Taptu ett tag skulle jag vilja ge det en stark rekommendation, av ett speciellt skäl där Pulse kommer till korta: om den aktuella sajten inte lägger upp hela texterna i sina RSS-poster så får du med Pulse upp en länk du måste trycka på för att nå hela texten. Taptu hämtar hem hela texten. Suveränt smidigt om ni frågar mig. Och ett snyggt gränssnitt därtill (så likt Pulse att vissa pratar om plagiat).

Uppdaterat 130618: Numera finns Swype i Google Play så jag la in en länk dit. Och tröskelargumentet emot det har fallit. Samtidigt får ju nu även SwiftKey räknas som en kraftfull konkurrent på ”svep-området” – med sin kombination av sveprörelser och avancerad ord-förutsägelse.

Fem sätt att vässa din nyhet

Det är lätt att bli nedstämd när man letar nyheter eller gör en egen granskning.

Grejerna man hittar sticker nästan aldrig ut på det självklara sätt som de där riktiga nyheterna som konkurrenten har i dag. Granskningen visar inte riktigt det uppenbara missförhållande du hoppades hitta när du blev så inspirerad av den där kollegan som föreläste på Grävseminariet.

Det du inte förstår i din besvikelse är att du begår ett grundläggande tankefel.

Du jämför äpplen och pizzakartonger.

Du jämför konkurrentens färdigslipade diamant med din egen smutsiga kolhög.

Du glömmer att det ena en gång varit det andra. Du tänker inte på att även konkurrenten suttit där du sitter. Du har ingen aning om hur många timmar den andra redaktionen fick jobba med att vaska fram guldet, pressa och slipa diamanten – och vrida och vända på formuleringarna i rubriken och ingressen – innan de fick till den där ”självklara” nyheten som du nu sitter och jämför dig med.

De flesta nyhetsjägare lär sig med tiden precis hur man slipar, vaskar eller mejslar fram sin nyhet ur det bångstyriga spretiga materialet. Men om du är lite otålig så kommer här några tips:

1) Använd kollegorna. Testa formuleringar. Fråga rakt på: ”Skulle du reagera om det visade sig att…?”, ”Hur många procent tror du skulle vara…?”, ”Tycker du det är anmärkningsvärt om…?”

(Men använd gärna olika kollegor. En del dissar allt, andra går igång på det mesta.)

2) Leta efter paradoxer och motsättningar. Inte nödvändigtvis mellan personer men kanske mellan en avsikt och en realitet, eller mellan ett då och ett nu, eller mellan en broschyrbild och en verklighet…

Om inget annat funkar ska man testa att formulera sin nyhet med orden ”Trots att…” eller ”Samtidigt som…” Klarar man det är man oftast hemma. Festen på skattebetalarnas bekostnad är kanske svår att bedöma om man bara har en siffra att ta ställning till – men ställd i ljuset av att myndigheten nu ska spara miljoner framstår den som anmärkningsvärt hög. Det kanske inte är så märkligt att landstinget inte fått bukt med vårdköerna – men mot bakgrund av att de ledande politikerna faktiskt lovade just detta för fyra år sedan så kan jobbet ändå väl försvara sin plats i en nyhetssändning. ”Trots att…” och ”Samtidigt som…” hjälper oss att slipa fram kärnan i vår nyhet.

3) Tänk om. Nyheten kanske inte alls ligger där du letar. Eller så gör den just det men du ser den inte.

För en massa år sedan upptäckte jag att Sverige hade en ansvarsnämnd för veterinärer. Jag beställde hem alla deras beslut för att göra storyn om alla olämpliga veterinärer som förlorat sin legitimation. Men det visade sig att nästan ingen veterinär hade fått legitimationen indragen!

Det dröjde en pinsamt lång stund innan jag kom på att just det var grejen. (För nej, det var inte så att det inte fanns olämpliga veterinärer.) Sen blev det tre inslag på rad i Sveriges största nyhetsprogram.

En mycket liten del av redaktioners egna nyheter överensstämmer till punkt och pricka med det ursprungliga tipset eller idén. Det allra mesta som till slut publiceras har genomgått en betydande transformation under resans gång. Acceptera det – och lär dig transformera!

4) Hitta en vevare.
Även om vår story är intressant i sig, kan det vara en god idé att låta någon reagera på det vi berättar. Om historien är upprörande: en person som blir upprörd.

Har du jobbat länge med din historia vet du säkert exakt vilka aktörerna är inom ”ditt” område, annars kan det vara en idé att exempelvis utnyttja sökfunktionen hos riksdagens hemsida – för att se om någon ledamot engagerat sig kring ”ditt” ämne. Oftare än man tror har även det mest perifera samhällsfenomen blivit föremål för en riksdagsmotion!

Huruvida vevaren passar bäst första eller andra dagen får avgöras av storyns karaktär och det övriga materialet. Handlar det om hemska videofilmer med upprörande djurplågeri kanske det bara är dumt att offra utrymme första dagen, men om det gäller komplicerade transaktioner kan personen bli en guide som hjälper både oss och publiken att begripa problemet.

5) Ställ till svars.
Självklart har ni redan kontaktat de ansvariga för det missförhållande ni berättar om, men har ni gjort en på riktigt ansvarsutkrävande intervju med vederbörande?

Min erfarenhet är att man ofta missar det, även i granskningar och nyheter om allvarliga samhällsproblem.

Ibland håller sig den direkt ansvariga undan, och då får man fundera på om det är motiverat med någon annan form av ansvarsutkrävande. En ansvarig tjänsteman på kontrollmyndigheten som låtit det hela fortgå? En politiker som dragit in pengarna för myndighetens kontroller? En vd för branschorganisationen som inte lyckats hålla rent i de egna leden?

Ibland är det inte helt klart vilken position den aktuelle makthavaren tänker inta; kommer förskolechefen att försvara nedskärningarna eller kritisera politikerna? I dessa lägen är det vår uppgift att med en väl förberedd frågekedja hjälpa vederbörande att sätta ned foten.

Till sist:

Om du missat mina tio (plus ett) sätt att hitta egna nyheter så har du dem här. Har du svårt att få de där nyhetstipsen du tror att du behöver? Läs detta råd om hur du använder källorna du redan har! Och när du väl är igång med ditt ämne – läs om du missat verktyget som håller dig ajour!

Gör en enkät skitfort

Du som har ett e-postkonto hos Google får inte missa alla andra verktyg som finns där. Gmail är bara toppen av ett isberg – där finns också till exempel en kontorssvit med enkla motsvarigheter till Microsofts Office-paket. Och det är klart att om man jämför med det senare, så kommer man att sakna funktioner – men här finns också sådant som man inte hittar någon annanstans.

Som reporter drar man sig ibland för att göra enkäter, eftersom det kan vara lurigt att formulera vettiga frågor (som inte ger en tjänstmannauppläxningar om definitioner med vändande post) eller vara tidsödande att sammanställa.

Men tänk om det sistnämnda inte behöver vara sant! Tänk om de kan sammanställa sig själva. Då är ju halva jobbet gjort! I Googles kontorssvit kan man inte enbart skapa ordbehandlingsdokument och kalkylark – man kan också skapa enkäter. Välj ”Form” då du klickat på ”Create” i Google Drive.

Det gäller att skapa relevanta frågor anpassade efter enkätens målgrupp

Längst ner i bilden syns länken till formuläret som du bifogar till det mejl du skickar till dem du vill att de ska svara på enkäten. Det kan ju finnas en förtroendepoäng i att skicka mejlet från din jobbadress.

Då respondenten fyllt i och skickat in sitt formulär så dyker svaren genast upp i ett kalkylark i din Google Drive.

Datan är insamlad och det är dags att nörda ner sig ordentligt

Här kan man jobba med datat som vanligt i ett kalkylark och göra de beräkningar man är intresserad av. Man slipper alltså det där steget med att samla ihop alla brev eller mejl och bocka av hur många som svarat ditten eller datten på olika frågor. I stället kan man gå direkt på att generera statistik.

Ids du inte ens det? Översikten går att få i diagramform automatiskt.

Den riktigt late kan få ut diagrammen direkt

Och ja, i bilden här ovan kan grafikern direkt högerklicka på diagrammet och spara ner det som en bildfil, i stället för att ni ska missuppfatta varandras anteckningar en hel dag och upptäcka felen precis innan ni tänkt gå hem.

Vill du veta lite mer handfast om hur man går tillväga? Åsa Kronkvist på Högskolan i Kristianstad har gjort ett helt gäng handledningar på Youtube. Den första ser ut så här:

Uppgifterna lagras ju hos Google, så du får förstås fundera över vilken typ av uppgifter du vill samla in på det här sättet. Jag föreställer mig att det kan vara ett praktiskt sätt att samla in information från till exempel tjänstmän hos alla kommuner i ett visst spridningsområde. Eller alla länsstyrelser i ett visst land, eller något åt det hållet.

Lycka till!

Uppdaterat samma dag (av Micke): Den som vill läsa mer om olika sätt att gräva med publiken, inklusive kloka tankar i kommentarerna kring t ex Googles roll, rekommenderas denna post.

6 tips: Så hittar du case

Journalister letar alltid efter case. Det är journalistsvengelska för ”person som berörs av det vi berättar om”.

Jobb om fastighetsskatt? Hitta en villaägare!

Strid om vårdlönerna? Ta fram en undersköterska!

Dags för vårbudgeten? Besök en typfamilj!

Så fort ämnet är abstrakt brukar redaktioner börja jaga dessa case. Det kan göras mer eller mindre begåvat och fantasifullt (måste årets ”budgetfamilj” alltid bestå av ett heterosexuellt par med egna barn?) men bottnar i en sympatisk strävan att göra begriplig journalistik som inte bara innehåller makthavare och experter.

Alla redaktioner vet att det kan vara svårt att hitta case. Så gott som dagligen får jag mejl från kollegor med innebörden ”Söker någon som…”, och numera ser man också motsvarande efterlysningar i sociala medier.

Andra traditionella vägar är att ringa en intresseorganisation. Paradoxalt nog kan det t ex vara riktigt enkelt att hitta personer med konstiga sjukdomar i Sverige. Så länge det finns en patientorganisation finns det oftast möjlighet att snabbt hitta ett case. (I många fall en förtroendevald i den aktuella föreningen, vilket dock sällan nämns i reportaget.)

Samhällsaktörer som gärna vill sprida sina budskap känner förstås till vårt case-intresse, och bistår gärna med berörd person när en ”nyhet” ska presenteras – till exempel en ny medicin.

Till detta kommer ett antal nya nättjänster som gärna hjälper journalister att hitta case (och andra personer). Dit hör Rättviseförmedlingen och Hjälp en journalist – och på ett mer allmänt-socialt plan Twitter-hashtaggen #jourtips (inte att förväxla med #journalisttips :-)) som jag gissar att mer än en PR-konsult håller permanent koll på.

Mindre effektiva metoder – enligt min erfarenhet – brukar vara att be om hjälp från folk som egentligen inte har något intresse av att hjälpa till. Till exempel – för att fortsätta inom vårdsvängen – en läkare som ”ska fråga några patienter om de vill ställa upp”.

Här kommer fem mer udda vägar som funkat för mig vid olika tillfällen:

1. Finn ett forum. Så fort ditt ämne intresserar mer än en handfull personer (och ibland även då) finns en chans att någon startat ett internetforum i ämnet. Hitta det! (Typ: googla ämnet + ”forum”.) Och väl där: skriv en efterlysning eller vänd dig direkt till en eller flera deltagare med dina frågor. Om det krävs att du blir medlem – ställ den arbetsinsatsen mot chansen att du får napp! Låt ämnet avgöra om du ska gå in under eget namn eller anonymt. Tänk på att ämnet också kan ha en egen kategori – eller tråd/ar – hos till exempel Passagen, Familjeliv eller Flashback Forum.

2. Hitta mer på Facebook. Du har lagt ut en fråga på din personliga sida, och redaktionen har lagt ut en på sin. Men har ni sökt aktivt efter grupper och FB-sidor som redan diskuterar ämnet? Chansen är stor att de finns, att de går att hitta, och att du där hittar personer som redan är engagerade och beredda att prata. Lär dig de olika kategorierna av sökresultat hos Facebook (ligger under ”Sökfilter” i vänsterspalt när du valt att titta på ”Alla resultat” av en sökning). ”Offentliga inlägg” kan t ex vara en guldgruva om man letar efter människor som skrivit om ditt ämne.

3. Lokalisera bloggarna. Bloggvärlden lever! Även om en stor del av den snabba sociala medier-diskussionen i dag förs på Twitter, så är bloggen ett mycket levande vardagsverktyg för massor av svenskar (inte bara för oss :-)). De flesta bloggare befinner sig långt ifrån rampljuset, och skriver om en vardag som ofta präglas av just det där specialämnet som du är intresserad av. Använd de särskilda sökmotorerna Google bloggar eller Knuff. (Eller, om du letar en politiskt aktiv person: Politometern.)

4. Använd offentlighetsprincipen. Har ditt ämne avhandlats i ett myndighetsbeslut av något slag? Då kan det vara värt att testa vår fantastiska grundlag, antingen genom att kontakta myndigheten där ett sådant beslut kan tänkas finnas – eller ta genvägen (om redaktionen eller du själv betalar för det) och utnyttja Sirenarkivet. Metoden kan vara synnerligen effektiv om det t ex handlar om ”anmälnings-myndigheter” som Allmänna reklamationsnämnden, dit folk hör av sig som är förbannade över en oförrätt, och det redan därmed finns en hög sannolikhet att de kan tänkas vilja prata om sitt ärende.

5. Använd arkivet. Detta är ju egentligen fusk och lite skamfyllt, men att ”återanvända” ett case som redan framträtt i det egna mediet – eller något annat – kan vara den snabbaste vägen i akuta lägen, och kan göras mer eller mindre intelligent. Erkänner gärna att jag både en och två gånger återanvänt case från olika lokalmedier, medan jag skulle skämmas på riktigt om jag skulle behöva använda samma som tv4-nyheterna hade i går.

6. Gå ut! Överraskande ofta går det att hitta folk i den icke-digitala delen av verkligheten. Du har inte lysande chanser att hitta personen som har den där speciella sjukdomen, eller den mystiska böjelsen i sängkammaren (eller i vart fall: någon beredd att prata om den). Men om det handlar om bredare case-kategorier typ ”småbarnsförälder” – så kan ett besök ”där ute”, t ex på en lekplats, ibland vara det effektivaste tricket.

Bonustips 1: Ställ inte Värsta Frågan först. Om du inte har extremt bråttom kan det vara mödan värt att inte öppna med att fråga om någon ”kan tänka sig att vara med i ett reportage”. Börja i stället med att fråga om erfarenheter och kontakter, och be folk att kontakta dig via direktmeddelande, mejl eller telefon. När du väl upprättat den personliga kontakten kan du ställa den känsligare frågan om medverkan. Visst, du riskerar att lägga tid på kontakter som inte resulterar i reportagerader och -minuter, men du får samtidigt fler inblickar i just det ämne du vill skildra. Överväg också om du ska erbjuda anonymitet, det gör skillnad för många människor och du kanske hellre har ett anonymt case än inget alls.

Bonustips 2: Tänk på formuleringarna. Ibland söker vi lite fantasilöst efter personer både på Google och i andra sammanhang. Själv minns själv hur jag för många år sedan med extremt kort deadline skulle försöka hitta en ung förtidspensionär. Sökordet ”förtidspensionär” gav väldigt många artiklar som handlade om fenomenet förtidspension men ingenting om enskilda människor. Men genom att i stället söka på formuleringen ”år och förtidspensionär” fick jag en hel rad perfekta träffar. Min gissning var att den formuleringen rimligen måste finnas med i ingressen till 99 av 100 artiklar om unga förtidspensionärer – typ ”Eva är bara 25 år och förtidspensionär” – vilket visade sig stämma.

Ibland kan vi ha stor nytta av vår egen förutsägbarhet!

Vill du ha fler tips om hur man får tag på personer (när man väl vet vilka de är) så har jag skrivit om det här.

Gillar du Journalisttips? Prenumerara på våra poster via epost eller RSS. Och följ oss gärna på Facebook eller Twitter.

Så hittar du nyheter – 10+1 metoder som fungerar

För några år sedan kunde man säga att varje redaktion med självaktning letade egna nyheter för att profilera sig.

I dag kan man nog säga att varje redaktion med avlönade journalister letar egna nyheter för att överleva.

Man har inte råd att betala folk för att producera material som inte är unikt – i synnerhet inte som originalmaterialet bara befinner sig ett klick bort för publiken.

Huruvida egen journalistik kommer att rädda redaktionerna återstår att se, men så länge de finns kvar föreligger fler skäl än någonsin för den enskilde reportern att skaffa sig goda verktyg i den egna nyhetsjakten.

Dessutom, påpekade en klok praktikant för mig, finns det ett extra stort sug efter nyhetsverktyg bland just praktikanter – eftersom de sällan får några självklara utlägg i början, och därmed paradoxalt nog är mer utlämnade till egen nyhetsjakt än erfarna reportrar.

Därför här: tio metoder att hitta nyheter. Metoder som funkat för mig i tjugo år – och som säkert också funkar för dig under överskådlig tid framåt:

1. Se dig omkring!
Den hyllade grävchefen Hans Peterson Hammer på svt:s Västnytt brukar citera ett stycke från Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär där en ung reporter blir uppläxad av en äldre redaktör för att han saknar ”tidningsmannens blick”. Han har missat både ett hål i gatan och en stängd fabrik trots att han passerat dem varje dag på väg till jobbet, och trots att båda förstås bär på nyheter.

Det ligger mycket i det där. Jag har ett antal gånger förbannat mig själv när jag missat saker som borde väckt min professionella nyfikenhet.

Det kan handla om så konkreta saker som ett hål i gatan, men också om digitala fenomen: en bloggpost som plötsligt sprids som en löpeld – eller ett Youtubeklipp som dyker upp gång på gång i Facebookflödet.

När det gäller webbfenomen kan man nog gissa att en yngre praktikant genom sina nätvanor upptäcker dem före redaktionens seniorer, och tipset till praktikanten blir förstås att dra nytta av detta digitala försprång. Om det är en redaktion med dålig koll, skakigt själförtroende och stor nervositet inför ”allt det där nya som vi borde ha börjat jobba med för länge sen men inte riktigt kommit igång med”, så kommer nyhetströskeln dessutom att vara härligt låg.

2. Fråga!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: främsta skälet till att vissa journalister inte får några nyheter är att de inte frågar efter dem. Det gäller på Twitter och det gäller offline.

Orden ”Vad har ni på gång annars då?” ska komma som en ryggmärgsreflex efter varje avslutad intervju. Men det räcker inte, du ska förstås fråga många fler än dem du redan råkat intervjua!

En kollega som tog en halv arbetsdag till att besöka länsstyrelsens olika kontrollavdelningar fick med sig inte mindre än tre olika nyheter hem, som alla kunde toppa olika svt-sändningar under de följande veckorna.

Flera av mina bästa tips har jag fått från folk jag lämnat mitt visitkort till – och ibland kan det ha gått flera år innan jag hört av dem. Man kanske inte ringer förrän det verkligen bränner till: när den höga politikern misstänks för korruption och försöker tysta ner det, då ringer den annars helt lojale kommuntjänstemannen upp den där reportern man fick kortet av för länge sen… (Jo, det har hänt.)

Visitkort är en självklarhet. Om du som praktikant eller vikarie inte får redaktionen att beställa dem åt dig ska du tillverka egna, det är lätt gjort via nätet eller med egen skrivare.

3. Hitta nästa steg!
Väldigt många stories följer ett bestämt mönster, där det är fullt möjligt att på förhand räkna ut vilket nästa steg blir. En alert reporter identifierar detta, och ser till att detta steg blir en egen nyhet.

Man kan se nyhetens väg som en klocka. Vid midnatt uppenbaras ett missförhållande, som kan vara allt från en trasig väg till en internationell mutskandal.

Vid klockan två kommer någon att ha reagerat på missförhållandet och krävt en utredning. Vid fyra är utredningen igång.

Klockan sex presenterar utredningen sitt förslag och redan till sju har det hunnit komma reaktioner på densamma.

Till klockan nio kommer de ansvariga att ha lagt fram ett åtgärdspaketet som ett resultat av utredningen och vid tio kommer reaktionerna på detta paket.

Och när klockan åter slår tolv är förändringarna genomförda och visar sig i sin tur få nya konsekvenser som startar ett nytt varv på klockan.

Många många nyhetshistorier följer denna utstakade väg. Ibland är det väldigt tydligt som i fråga om rättsfall eller statliga utredningar, ibland sker framåtrörelsen långsammare, krokigare och mindre förutsägbart. En del frågor tar som vi vet inte fart förrän de uppmärksammas av journalister, andra kan hinna gå flera steg och vi upptäcker inte hoppet förrän efteråt.

Principen för en nyhetsjägare är förstås att identifiera skarvarna och hela tiden hitta nästa steg. Har någon politiker misskött sig? Kolla med åklagaren om det kan tänkas vara olagligt! Har åklagaren beslutat om en förundersökning? Kolla med politikerms partikamrater om förtroendet kvarstår! Har politiken avgått? Försök ta reda på vilka som är kandidater att efterträda…

Och det behöver absolut inte handla om brott eller skandaler. Är det högt söktryck på ortens högskola? Då kan man sannolikt anta att det kommer att råda brist på studentbostäder – eller i alla fall att studentkåren kommer att vilja varna för detta! Och efter en sådan varning kan man räkna med politiska reaktioner, kanske till och med politiska beslut. Och när byggandet kommer igång uppstår frågan om var de nya studentbostäderna ska byggas. Ofta uppstår protester, och då är klockan inne på ett nytt varv…

Enkelt uttryckt är nästa steg alltid svaret på den fråga du i morgon kommer att vara irriterad över att konkurrenten ställde. Försök att själv komma på den frågan i dag i stället och du har tagit ett stort steg som nyhetsjägare.

4. Håll koll på på gång!
Det ligger alltid mängder av nyheter i stöpsleven, ofta har de till och med spikade datum.

För en praktikant kan upptäckten av redaktionens dagbok vara ett omskakande ögonblick. Nyheterna kommer alltså inte samma dag utan redaktionen känner till dem långt i förväg??!!

Detta gäller bara vissa sorters nyheter. Sommartal, kulturfestivaler, planerade presskonferenser, utredningar… Mindre förutsägbara är de spontana utspelen, andras nyheter, brott och olyckor…

Nyhetsjägarens viktiga insikt är att andra aktörer också har dagböcker (eller kalendarier, vilket väl egentligen är ett mer korrekt begrepp). Och att redaktionen garanterat inte har koll på alla som kan tänkas vara av intresse.

Ring tre myndigheter, tre forskningsinstitutioner och tre intresseorganisationer och ställ frågan vad de har på gång för de närmaste veckorna. Jag kan lova att du får en handfull bra nyhetsuppslag. Minst en grej kommer att vara alldeles på gång att presenteras. Och då har du nu ett guldläge som reporter: du har redan visat att du är intresserad av ämnet, och bör kunna börja förhandla dig till en förhandspublicering. Samtidigt som du är tillräckligt tidigt ute för att hinna sätta dig in i ämnet och ställa relevanta frågor kring materialet.

5. Kolla vad folk är arga på!
Sverige har många myndigheter dit folk hör av sig med sina klagomål. Jag brukar kalla dem förkortningsmyndigheter: JO, DO, KO osv.

Om du är ämnesreporter är ditt myndighetsval ofta självklart. Om du är lokalreporter är det också självklart men från ett annat håll: du vill få veta om det finns folk som klagar från ditt område!

När jag började som journalist hade jag en faxmall till ”förkortningsmyndigheterna”. Den såg ut ungefär så här:

Till diariet

Hej, jag önskar ta del av eventuella anmälningar som inkommit till er myndighet under den senaste tvåmånadersperioden och som innehåller något av följande ord: Örebro, Karlskoga, Hallsberg…

Orterna kunde bytas ut beroende på vilken redaktion jag jobbade på, men innebörden var densamma: skicka mig de aktuella ärenden som berör dessa ställen!

I dag skickas såna önskemål lämpligast per mejl (man kan skicka till myndighetens allmänna ”info”-adress och skriva ”Till registrator/diarium” i ämnesraden) och hos en del föredömliga myndigheter kan man rentav göra egna sökningar – till exempel hos Konsumentverket och Skolverket. (Bonustips: läs sökhjälpen om sån finns. Eller testa att göra sökningen Örebro respektive %Örebro% hos Skolverket.)

Det är förstås extra viktigt att icke avgjorda ärenden nyhetsvärderas – och i många fall också trovärdighetsbedöms. Men ibland får man bingo: jag minns att jag som ung reporter på Jönköpings-Posten fick en anmälan från en kvinna som hävdade att hon fått sluta ett jobb för att hon blivit gravid. Det var en intressant historia i sig, som hade kunnat sluta som såna historier ofta slutar – med ord mot ord – om det inte varit för att den här kvinnan också hade en telefoninspelning med arbetsgivaren som bekräftade hennes påstående. Nyheten fick genomslag långt utanför JP; fortfarande flera år senare hörde jag inspelningen användas av rikskollegor i granskande tv-reportage.

6. Ta reda på hur det blev!
Journalister gillar ska-nyheter. Historier om att någon påstår att något ska ske (pensionärer ska få lägre skatt, ett nytt projekt ska hjälpa ungdom på glid, industrin ska få hjälp av en ny myndighet…) är ofta snabba och enkla stories – som dessutom inte kräver någon faktakontroll eftersom det påstådda ännu inte ägt rum.

Jag har personligen stor sympati för de reportrar som då och då föresätter sig att göra blev-journalistik. Hur blev det egentligen? Fick pensionärerna mer pengar i plånboken? Hur många färre ungdomar hamnade i trubbel efter det nya projektet? Hur mycket hjälp har industrin egentligen fått av den nya myndigheten?

Ofta kräver det inte ens någon tung granskning av reportern. Utvärderingsrapporten ligger där på kommunkontoret. Men man har av någon anledning valt att inte hålla någon presskonferens om den.

Storiesarna att kolla upp hittar du t ex i ert eget arkiv. Genom att välja de ska-historier som finns där får du också ett gratis reliefmaterial i form av fjolårets citat, ljud och bilder!

(Bonustips: en av de vanligaste utvärderingsresultaten är att man ”inte kan säga” om en viss satsning gett ett visst resultat, eftersom det ”är så komplext”. Därför ska du göra till en vana att alltid fråga så här när du besöker ska-presskonferenserna: På vilket sätt kommer man att konkret se skillnaden när det här projektet är över? Vilken parameter kommer att vara annorlunda? Hur snabbt kommer den att ha förändrats? Sedan sparar du originalintervjun!)

7. Hitta siffran!
I Sverige finns många siffror och mycket statistik. En stor del av dem omfattas av offentlighetsprincipen utan att för den delen någonsin presenteras på någon presskonferens.

Om du har ett angeläget ämne som du gärna gör reportage om, men som behöver understöd för att slå sig in på ettan eller löpet – börja leta en siffra!

Det här är förstås en klassiker men mitt intryck är att många journalister ändå är rätt begränsade på detta område. Man kanske frågar den intervjuade experten om det finns någon statistik på området, eller så gör man en pliktskyldig sökning på SCB:s hemsida.

Det räcker förstås inte! Siffror kan se mycket olika ut, och på samma sätt som du har en hel arsenal av metoder för att hitta personer måste du ha åtminstone en solfjäder av frågor för att söka siffror:

Hur utvecklas ditt fenomen? Om du skildrar en kritiserad bransch kanske Konsumentverket kan ställa samman antalet anmälningar de fem senaste åren.

Hur ser skillnaderna ut? Finns det stora regionala skillnader i hur vanligt detta är? Det enskilda landstinget kanske inte gärna jämför sig med andra, men relevanta jämförelsetal kan finnas hos t ex Socialstyrelsen.

Jämförelsetal? Ska myndigheten skära ned personal samtidigt som man satsat stora pengar på firmafest för skattepengar? En drastisk jämförelse med ”helt andra” siffror kan förstärka din nyhet rejält. När vi gjorde en uppföljande granskning av Fas 3 i våras, visade det sig att arbetsmarknadsåtgärden i dag sysselsätter fler personer än antalet anställda i våra största privata företag. Det var en jämförelse som fick rejält genomslag och skapade starka reaktioner. Vi har förstås aldrig påstått att Fas 3 är ett företag – men jämförelsen gav en för många hisnande insikt om storleken hos den kritiserade arbetsmarknadsåtgärden.

Absoluta tal? Ibland behövs det faktiskt inte några referenser för att en siffra ska bli en nyhet. Det kan handla om en siffra som helt enkelt aldrig tidigare varit känd, exempelvis Så många skolor är i fara när kommunens budgetförslag börjar läcka ut.

Kom också ihåg att det alltid finns minst ett ställe till att leta efter siffror hos. Du har frågat lokalt – kanske statistiken finns på riksnivå? Du har fått svar hos den nationella myndigheten – finns det EU-siffror? OECD? FN? Även internationella myndigheter och organisationer är kontaktbara och har pressavdelningar som kan hjälpa till. (Och deras svårgreppbara webbsajter går att översätta!)

Om det visar sig totalt omöjligt att hitta siffror i ämnet bör du fundera på om inte detta är en del av storyn. Är det verkligen så att ingen har koll på utvecklingen inom detta viktiga ämne? Att våra makthavare bara tycker en massa saker utan att egentligen ha något underlag?

8. Ta reda på varför det står still!
Det har gått ett år sedan utredningen låg färdig, och du blir alltmer frustrerad över att du inte kan hitta någon nyhet i utvecklingen sedan dess. Förslagen var ju skarpa och tydliga och välkomnades av alla parter!

Då är det dags att som reporter vända på frågan: varför står det still? Var hackar det i maskineriet?

Trots att det gått ett år sedan… är en ganska bra öppning, och kan du dessutom berätta om fördröjningens förklaring så har du definitivt en story.

För snart tio år sedan gjorde jag ett reportage om att SJ:s utlovade restidsgaranti var kraftigt försenad. Konsumentverket var kritiskt och vi hade fått en intervju med ansvarig SJ-chef. Förklaringen till förseningen visade sig vara – ett borttappat papper. SJ-chefens flackande blick när han skulle förklara detta är fortfarande det folk minns från det inslaget.

9. Ta reda på forskningsläget!
Forskningsrapporter inom ditt ämnesområde kan å ena sidan vara ”på gång”, och går i så fall in under punkt 4 ovan. Men de kan också vara publicerade men inte särskilt uppmärksammade – något som faktiskt gäller merparten av alla forskningsrapporter som skrivs!

Om du som reporter hör av dig till en forskare två månader efter att denne avslutat sitt arbete, så kommer du att uppleva en alldeles särskild form av tacksamhet. Äntligen någon som intresserar sig för mitt ämne… Och själv kommer du att vara tacksam över ett forskningsresultat som kan ge nyhetskrydda åt din angelägna story.

(Några bra sökverktyg för forskning är Google Scholar, Uppsatser.se samt frågelådan Expertsvar hos Forskning.se.)

10. Sortera om mejlboxen!
Ja det är på allvar. Om du sorterar om din mejlbox (tillfälligt) så inte de senaste mejlen kommer överst, så är chansen stor att du hittar nyheter. Vänd på ordningen så de äldsta kommer överst – eller kör på bokstavsordning i stället!

Om du letar runt lite nu kommer du att hitta påminnelser om stories du kollade för ett halvår, ett år eller två år sen. Och där du fick svaret att Jag är inte riktigt färdig med rapporten än, återkom om ett halvår!

I den perfekta av världar har detta antecknats av dig i redaktionens dagbok, men ofta har man i sin stress och besvikelse glömt att göra den där noteringen. Man var helt fokuserad på dagsjobbet och den research och de intervjuer man till slut ändå fick loss. Dåets besvikelse motsvaras av nuets glädje: det nu som är mejlets om ett halvår…

11. Gör om andras nyheter! (Lite fusk men ändå.)
Jo, jag vet. Denna bloggpost ska handla om de egna nyheterna. Men om du tillåter dig att säga ”nyheter nya för min publik” så har du också en annan källa, som kan vara nog så givande i ett tufft läge: andra medier!

Och nu menar jag inte DN-toppen som redaktionen förtvivlat försöker hitta ett Hur här?-perspektiv på. Nu menar jag artikeln i dataspelstidningen som berättar om spelutvecklaren som kommer från er kommun. Eller fackförbundstidningen som hänger ut en arbetsgivare från ert område som en av landets sämsta när det gäller arbetsmiljö.

Eller omvänt, om du sitter på fackförbundtidningen vill du veta vad lokaltidningarna skriver om er bransch. Skriver du om dataspel vill du hitta historier med beröring på ert område utanför den branschpress som alla andra redan sekundbevakar.

(Ett lätt sätt att skaffa sig koll så där på kors eller tvärs – riks/lokalt, nisch/allmänt osv – är ju att sätta upp några smarta sökningar i Google Alerts. På Twitter använder man förslagsvis Tweetdeck eller något annat verktyg som tillåter permanenta sökningar.)

Jag föreslår att du jagar nyheter ämnesbaserat. Försök inte hitta nyheter överallt om alla tänkbara ämnen samtidigt, utan nischa dig mot ett någorlunda avgränsningsbart ämnesområde, även om du jobbar som allmänreporter. Det kan vara en kommun eller en bransch, en kulturyttring eller en modestil. Låt det avgöras av vilken redaktion du sitter på, och vad du själv är intresserad av!

Om du testar mer än en av de ovanstående metoderna i dag kan jag lova att du hittar en nyhet. Innan du springer till desken måste du emellertid ställa en kontrollfråga: hur vet jag att min nyhet verkligen är ny?

Tre enkla svar lyder: kolla arkivet (då ser du om den egna redaktionen tagit upp den), sök på nätet och i externa mediearkiv (då ser du om någon annan tagit upp den), och fråga en handledare, kollega eller arbetsledare. I den ordningen.

Kom till sist ihåg att nyhetsvärdering alltid är relativt. Den dag då flygplan flyger in i skyskrapor hjälper det inte om du hittat världens korruptionsskandal hos den stora myndigheten, medan det enklaste åsikts-utspel kan bli en självklar och hyllad topp den där sega sommardagen då det offentliga Sverige tagit semester. Dessutom skiljer sig ofta värderingen mellan olika arbetsledare, beroende på läggning, intresse och humör. Detta är omständigheter man får acceptera – och i bästa fall utnyttja; mer än en sommarvikarie har gjort succé genom att ösa på med egna nyheter under de ”torra” månaderna.

Till ämnet nyhetsjakt lär vi återkomma, här hittar du våra andra poster i ämnet!

Organisera data från webben

På webben vimlar det av data som det kanske skulle gå att göra journalistik av om man bara kunde få lite ordning på den. Vissa myndigheter presenterar datan i ett format, andra i ett annat. Ibland står saker prydligt i tabeller – andra gånger är den betydligt svårare att få något grepp om.

Det är sådant här datajournalister ägnar sig åt. De samlar in stora datamängder, och försöker sedan presentera det snyggt så att det blir begripligt och lätt att ta del av. De gör säkert en massa andra bra saker också. Magi för oss oinvigda.

Men att testa lite är ju inte förbjudet för en lekman. I dagens instruktionsvideo ger jag mig på att försöka få in allsvenskans tabell från Text-TV in i ett kalkylblad. Det är en liten datamängd, vilket ger överblick. Det är oklart vad man ska göra med den – men då skymmer ju inte det sikten för det vi ska lära oss, nämligen det tekniska. Sedan får idéerna växa fram på redaktionerna. Eller i kommentarerna här nedanför.

Twitter till RSS?

En kompis frågade hur man gör för att få alla tweets som innehåller ett speciellt ord till sitt RSS-flöde.

Och det visade sig att mitt gamla spontana svar inte längre håller. Jag har alltid sagt ”Gör en sökning på Twitter Search (Twitters särskilda söksida) och tryck på RSS-knappen”. Men nu finns där inte längre någon RSS-knapp.

Nu får man i stället kopiera en speciell sökningsadress, lägga till sitt sökord, och klistra in adressen manuellt i Prenumerera-fältet i RSS-läsaren (t ex Google Reader).

På den här sidan listas adresserna för olika typer av Twittersökningar; hashtags, användarnamn osv.

För rena sökord (begrepp som inte är hashtags eller användare) gäller t ex adressen https://search.twitter.com/search.rss?q=Your+Keywords – och detta är alltså inte en adress som du nu ska klicka på, utan du ska copy/pasta den till din RSS-läsare men byta ut ”Your+Keywords” mot ditt/dina sökord.

(Tja, om du inte är grymt intresserad av varje gång begreppet ”Your+Keywords” dyker upp på Twitter.)

Detta tips är särskilt användbart för den som använder RSS men själv inte vill vara aktiv på Twitter. Om du själv twittrar är det funkar det bättre att använda något av ”kolumnverktygen” som jag berättar om här. Man kan också tänka sig RSS som ett slags ”säkerhetskopiering” av sökningar man annars riskerar att missa om ämnet diskuteras intensivt.

Har du missat Elias’ pedagogiska instruktionsvideo för hur du kommer igång med RSS? Kolla här!

Hur du använder Google Alerts för att få sökordsträffar från andra ställen än Twitter till ditt RSS-flöde (eller till din mejl) visar jag här.

(Och du vet förstås att du kan prenumerera på oss via RSS? Nämligen här.) (Eller via mejl.)

6 metoder att hitta nyheter på Twitter

Med Tweetdeck kan man hålla koll på väsentligheter.

Du har ett eget Twitterkonto och kanske har också redaktionen ett.

Ni vet att Twitter är en flervägskommunikation, att det både handlar om att ge och att ta. Ni har lärt er och kommit igång med det egna twittrandet och har förstått hur ni kan använda Twitter för att få spridning på era egna stories.

Gott så. Men det var ju något mer. Twitter var ju inte bara en ny publiceringskanal. Det handlade ju om input också. Twitter kan ju faktiskt vara en helt lysande inputkälla. Men det kan vara klokt att försöka komma lite längre än bara flödet av folk man råkat trycka ”follow” på.

Därför här – sex tips på hur du hittar nyheter på Twitter:

1. Håll koll på dina ämnen. Om du ska bevaka konsumentfrågor är sannolikheten hög att intressanta tweets innehåller ordet konsument, eller rentav hashtagen #konsument. Samma om du ska bevaka orten Örebro (#örebro) eller en person som heter Reinfeldt. Alltså ska du söka efter dessa begrepp.

Letandet bör ligga permanent, så du inte behöver gå in och göra sökningen på nytt varje minut, timme eller dag. Enklaste metoden för detta är att använda ett verktyg där du kan jobba med Twitter i flera olika kolumner, till exempel Tweetdeck, Hootsuite eller Seesmic. Skaffa ett konto hos någon av dessa (gratis)tjänster och du har goda möjligheter att hålla koll på flödena kring dina favoritämnen. Du kan göra permanenta sökningar på både hashtags, ord och begrepp (”fas 3” med citattecken runt) samt köra flera sökningar i samma (”fas 3” OR #fas3).

Bonustips: om du använder ett sökord som ger träffar på många olika språk (exempelvis ”rapport”) men du bara vill ha de som skrivs på svenska, kan du avgränsa sökningen till tweets på svenska med kommandot lang:sv (rapport lang:sv). Det filtrerar inte allt men en hel del.

2. Sök användare. Genom att hitta twittrare som skriver och/eller agerar inom ditt bevakningsområde ökar chansen radikalt att du hittar intressanta tweets. Användare hittar du genom att antingen söka på de namn du redan känner till inom ditt specialområde (kommunpolitiker, myndigheter, profilerade debattörer…) eller genom att notera vilka användare som återkommer vid ovanstående ämnessökningar.

Intressanta användare kan du sedan samla i listor. Du går in på användarens profilsida (t ex twitter.com/mickep2) och trycker på lilla ”profilknappen” till höger om ”Följer” (förutsatt att du följer personen). Där väljer du sedan ”Lägg till eller ta bort från listor”, och kan efter eget huvud placera in användaren i din/a privata eller offentliga listor (”Örebro”, ”konsumentfolk”, ”Fas 3-debattörer” etc).

Listor kan också vara ett sätt att minska risken att bli lurad av fejk-konton.

Du kan också prenumerera på listor som andra redan skapat. Till exempel kanske någon redan skapat en lista över twittrare i ditt bevakningsområde (Örebro med omnejd).

Listor hittas enklast från profilsidor. Kolla vilka listor en användare är medlem av, och/eller prenumererar på; du hittar dem via ”Listor” i vänsterspalten på profilsidan. Klicka sedan själv på ”Prenumerera” på de listor du vill följa. Klart! Nu följer du alla användare i den aktuella listan.

Enskilda användare eller listor kan sedan få egna kolumner i Tweetdeck eller något av de andra verktygen som nämndes ovan. På så sätt har du koll på allt dina viktigaste personer skriver, oavsett hur långt ditt ”allmänna” flöde hinner rulla under dagen.

3. Använd din presentation. Gör tydligt på din profilsida att du är intresserad av tips om nyheter inom ditt ämnesområde. Erbjud gärna alternativa kontaktvägar för den som inte vill twittra till dig: epost, telefonnummer, kanske rentav en ”vanlig” postadress.

Din profilsida kommer att kollas åtminstone en gång av många av de användare som blir nyfikna på dig på Twitter, så presentationsraderna är viktiga.

4. Twittra ut ditt intresse. Skicka med jämna mellanrum ut tweets där du gör tydligt att du vill ha nyheter. Det kan vara när du har ett alldeles särskilt behov (”Söker någon som…”) eller när hjärnan och tipslistan är blank mitt i sommartorkan (”Vad ska jag göra i dag?”)

Det vanligaste skälet till att vissa journalister inte får några tips är för att de aldrig ber om att få dem. Att upplysa dina följare om att du vill ha input är till fördel för båda parter. Mängder av personer sitter med uppgifter som de funderar på att tipsa en journalist om. Genom att meddela ditt intresse ökar du chansen att du blir den som de faktiskt väljer att höra av sig till.

5. Återkoppla! När folk hört av sig med tips eller annan input förtjänar de att få veta vad som hände. Blir det nånting? Har du skickat det vidare till desken eller kommer du att göra något själv? Sparar du det eller var det omöjligt att göra ut just i dag?

Själv får jag i snitt minst ett par-tre tips om dagen (via Twitter och andra kanaler). Bara en bråkdel resulterar förstås i tv-inslag, men genom att behandla alla tipsare med respekt ökar jag chansen att de ändå väljer att återkomma till mig även nästa gång – då nyheten kan vara större.

6. Prata om allt. När du blir aktiv på Twitter kommer folk att höra av sig om många olika saker. Ibland kommer de till exempel att ha åsikter om din journalistik. Backa inte undan inför detta. Ta diskussionen! Om personen har fel – argumentera emot. Har personen rätt – fundera på om ni inte borde ändra den där formuleringen i rubriken…

Det finns många skäl för journalister att bejaka denna typ av dialog. Men här räcker det med följande: den journalist som bemöter mig med respekt när jag ifrågasätter en rubrikformulering, har också ett stort plus i kanten när jag funderar på vem jag ska skicka de hemliga dokumenten till, eller tipsa om korruptionen i kommunförvaltningen.

Dagens åsiktstwittrare kan helt enkelt vara morgondagens nyhetstipsare.

Hur använder du Twitter för att få input? Fyll på i kommentarsfältet!

Uppdaterat 140430: Den gamla illustrationen hade försvunnit eftersom den var kopplad till en gammal länk. Så jag la in en ny bild som visar mer konkret hur en Tweetdeck-kolumn kan se ut.

Gästblogg: Fem granskningar du kan starta i dag

Dagens gästpost kommer från Marja Grill. Hon är prisbelönt reporter på svt som höll mycket uppskattade föreläsningar om vardagsgräv på Grävseminariet 2012.

Jag föreläser en del om så kallade vardagsgräv. Det är ju lite av arbetsgivarens våta dröm, tänk att få grävpriser och vara en granskande redaktion utan extra resurser, eller bråkiga heltidsgrävare.

Och det är klart att det tar tid att gräva, och att det inte går att göra utan resurser.
Men för oss som inte arbetar på Uppdrag Granskning och har de resurserna så finns det faktiskt smalare gräv, som man ändå kan ta djupt nog att bli spännande.

Eller så gör du det på stulna halvtimmar, när du väntar på samtal, kafferaster. Det är ju din idé, ingen annan kommer ändå att springa iväg med den, så låt det ta den tid det tar.
En hel del handlar det om att använda dina egna kunskaper, granska områden du själv redan kan. Eller välj ett ämne, och gå sedan på samtliga presskonferenser eller dagsjobb om ditt område och du kommer snart att vara expert, och behöver inte flera veckor för att läsa in dig i ämnet.

När du sedan vet vad du vill titta närmare på, så kan du här få en personlig metod-lista som jag har gjort, helt inspirerad av andras lyckade gräv. För att stjäla metoder, det är inte förbjudet! Och kom ihåg, om du har begränsat med tid: gräv smalt men djupt – avgränsa ditt gräv innan, så att det inte svämmar över alla bräddar.

1. Gör en enkät!
En klassiker, ett bra sätt att få en helhetsbild, kartläggning och en egen nyhet. Tänk på urvalet, du behöver en grupp som är stor nog att dra slutsatser ifrån men liten nog att klara av att driva in en hög svarsfrekvens ifrån. Inte för breda frågor, gärna några ja/nej- svar så att du kan kvantifiera, och tänk på vad du vill få ut av svaret när du formulerar frågorna.

Skicka ett testutskick till en begränsad grupp innan du skickar till alla så att du märker om det är något som är oklart. När du frågar efter siffror, tänk på att du kan få felaktiga svar, folk kan slarva när de svarar så dubbelkolla alltid om det låter ovanligt högt eller lågt.

Bestäm dig också tidigt för ditt syfte med enkäten: vill du ha siffror (antalet djurförbud i länet, kräver hög svarsfrekvens för att dra slutsatser) eller uppfattningar (kommunalrådens bedömning av ekonomiska läget, kräver hög svarsfrekvens för makro-slutsatser men kan användas för att hitta enskilda röster om det visar sig svårt att ro iland många svar) eller letar du exempel (alla fall där länsstyrelsen kritiserat kommunernas hantering av familjehem, önskvärt med många svar men kan ge spännande historier redan från första svaret)?

2. Utforska skeenden!
Hur gick det egentligen till när det där kommunalrådet blev av med jobbet? Om folk är väldigt hemliga med saker medan de händer, så betyder inte det att det är lika hemligt året efter, när de kanske sitter på nya jobb.

Omringa en händelse genom att intervjua alla inblandade, eller alla som var i rummet när det viktiga beslutet fattades. Det kan ge liv och blod till en granskning där du så klart också har begärt ut alla dokument och siffror du kan hitta kring händelsen.

3. Hitta felrapporterna!
Nästan alla stora arbetsgivare och myndigheter har någonstans dit felen rapporteras. Vem skriver till vem när något går fel? Vart rapporterar man ifall en anställd tar mutor eller sextrakasserar kollegor?

Man kan få tag på väldigt intressanta enskilda fall och mönster genom att ta del av avvikelsrapporter och anmälningar till personalansvarsnämnder. Om det saknas system för felrapportering kan detta vara en nyhet – myndigheten saknar koll på de egna misstagen!

4. Testa förklaringen!
Ibland tycker jag att vi köper myndigheters och politikers förklaringar lite för okritiskt. Eller så ställer vi en fake-tuff fråga till dem, av typen ”Men, är det verkligen så här?”

Vad förväntar vi oss? Att kommunalrådet ska bryta ihop och erkänna att nej, det är inte så, han har egentligen inte gjort någonting alls för att tex. förbättra könsbalansen i bolagsstyrelserna. Då kan vi istället fråga oss själva: ”Vem vet hur det är?”

Och gå till dem, gå till de kvinnliga kommunpolitikerna och fråga om de har fått frågan om att sitta i bolagsstyrelserna t ex. Och gör det organiserat. Ring alla. Så att du kan ställa en mycket bättre fråga till kommunalrådet: ”Men, varför säger du att ni har frågat alla kvinnor om de vill sitta i de kommunala bolagsstyrelserna när ingen av kvinnorna i kommunfullmäktige säger sig ha fått frågan?”

5. Wallraffa som konsument!
Klassiska wallraff tar tid och pengar och energi. All heder åt dem som orkar. Men om du vill göra något enklare, men också mycket viktigt, så kan du alltid ta till en roll du kan. Den som konsument. Gå till de olika företagen som gör bilprovningarna och testa om de bedömer din bil likadant? Plantera ett fel och se om reparationsfirmorna hittar det eller hittar på. Gå till olika optiker och se om de rekommenderar glasögon i onödan?

Det blir extra roligt med riktigt bra tillsvarsintervjuer efteråt.

Men vad jag tycker att man ska tänka på då, det kan bli en annan bloggpost.

Marja Grill