Jag har läst hundratals av dem och jag är övertygad om att de flesta varit fel. Eller åtminstone inte berättat hela sanningen.
Själv har jag studsat till när de handlat om ämnen jag själv har koll på, och allra mest förstås när de skrivits som uppföljningar på mina egna granskningar – av t ex missförhållanden bland jobbcoacher eller etableringslotsar. Ibland har jag känt för att ringa upp reportern och skrika Men köp inte det där!!! (dock avstått för att inte hamna på fel sida den professionella galenskapsgränsen).
Vi pratar om en typ av artiklar och inslag som görs i kölvattnet av en annan redaktions granskning, och som syftar till att beskriva läget inom det egna området – och i praktiken framför allt besvara frågan ”Är det lika illa här?” (Ofta handlar det av naturliga skäl om lokala uppföljningar på riksstories, men det kan också handla om att en riksredaktion vill ”lyfta” ett lokalt avslöjande, eller att en specialredaktion följer upp en nyhetsredaktions granskning eller tvärtom.)
Svaret på frågan blir nästan alltid ”Nej, inte alls!” Men jag skulle hävda att det beror mindre på att det verkligen inte är så illa och mer på hur frågan ställts. Till vem eller vad frågan ställts.
Alltsom oftast har ”Hur här?”-frågan ställts till en öppet framträdande ansvarig människa, oftast en chef eller presstalesperson (t ex den lokala chefen för Arbetsförmedlingen), medan den andra redaktionens granskning använt sig av helt andra sorters källor – framför allt skriftliga dokument och källor som inte framträder öppet.
De sistnämnda är svåra att få fram snabbt när man ska göra en ”rak uppföljning”, men dokumenten är ofta mycket mer lättåtkomliga än vi tror. Offentlighetsprincipen fungerar forfarande i Sverige, och sannolikheten är överhängande att den andra redaktionen i någon utsträckning använt sig av offentliga allmänna handlingar som även du kan be att få ta del av.
När det gäller etableringslotsar, jobbcoacher och andra verksamheter som utförs på uppdrag av Arbetsförmedlingen är det till exempel väldigt tydligt: registerade klagomål, granskningsrapporter, utbetalningar…det mesta går att få ta del av. Ibland krävs en sekretessprövning som gör att du inte kan få handlingen samma dag men det kan det ju vara värt om du därmed får en mer sann bild av sakernas förhållande.
Jag lovar att du i handlingarna kommer att finna både tydligare formuleringar – skarpare och mer konkreta – än i intervjun med den lokala myndighetschefen. Dessutom kommer du att hitta namn och andra detaljer som chefen garanterat inte gett ifrån sig frivilligt vid ert samtal. Dokumenten kommer helt enkelt att vara betydligt matigare än chefsintervjun.
Argumentet ”Vi hinner inte!” väger lätt i detta sammanhang. Att formulera ett mejl med ett önskemål att få ta del av alla eventuella klagomål på lokala etableringslotsar tar inte längre tid än intervjun med den där chefen – betydligt kortare tid om intervjun innehåller fler än en fråga.
”Men vår lokala myndighetschef ljuger inte!” lyder ett annat argument man hör ibland. Okej, men det är heller inte det jag gör gällande. Däremot har den lokala chefen en mängd incitament att göra sin verklighetsbeskrivning så friktionsfri som möjligt; hen vill helt enkelt inte försämra relationer i onödan med aktörer som myndigheten förväntas ha ett gott samarbete med, kanske i synnerhet inte om de varit dåliga. En liten skönmålning av läget väger lätt jämfört med det rasande telefonsamtalet från vd:n som hävdar att myndigheten svartmålat verksamheten (eller än värre: ett brev från bolagets advokat med CC till generaldirektören, som kräver förklaring och ursäkt pronto).
Ofta öppnar vi också för förskönande men formellt korrekta svar genom att vi själva ställer korkat informella frågor. (Jag vet eftersom jag gjort det själv så många gånger.) Vi kanske frågar om myndigheten har ”stoppat” någon verksamhet när den formellt korrekta benämningen är att man ”hävt avtalet”. (Detta är en direkt parallell till att man nästan aldrig hör någon svara ja på frågan om misskötsam makthavare X ”fått sparken” för sitt snedsteg. Formellt finns det inget som heter ”sparken”, hen har i stället ”skilts från sin tjänst”, ”avslutar sitt förordnande” osv.)
Om din chef kräver att du gör ut storyn i dag, trots att du inte kommer att få de där myndighetsdokumenten förrän i morgon, så låt dig inte nedslås – och framför allt: avstå inte från att begära ut dokumenten! Se det i stället som en tvåstegsraket: låt den skönmålande myndighetschefen lägga ut texten i dag om hur fint allt fungerar (ställ både allmänna och specifika frågor, och spela in intervjun) för att sedan i morgon berätta om missförhållandena du hittat i handlingarna, och konfrontera chefen med dessa. En bevisad skönmålning och ”glömda” delar av verkligheten är också nyheter.
Vi tipsar gärna om fördelarna med att använda en twitterklient med flera kolumner, så man kan ha flera sökningar igång samtidigt, på hashtagar, sökord eller formuleringar. Bland de kolumnbaserade verktygen finns Tweetdeck (till dator/webbläsare), Hootsuite (till webbläsare/mobil) och Plume (mobil).
Hur bygger man då upp den perfekta sökningen? En grundregel är att leta efter ord som man föreställer sig att den som twittrar om ämnet själv skulle använda (exempelvis är det inte givet att en Rapport-tittare har koll på den officiella hashtagen #svtrapport, och den som vill maxa chansen att fånga upp ett tweet gör klokt i att söka på ”#svtrapport OR rapport” och samtidigt använda avgränsningen lang:sv om man inte vill ha tweets på alla möjliga språk (”#svtrapport OR rapport lang:sv” bör med andra ord funka fint).
I den mycket vanliga situationen då journalisten använder Twitter för att försöka hitta folk som befinner sig i närheten av en nyhetshändelse, eller har varit med om särskilda upplevelser, kan man på motsvarande sätt försöka kombinera ämnesord och språkavgränsning för att få en så bra träff som möjligt. Tänk på att det inte är givet att den som befinner sig i närheten av en stor händelse känner till den rätta hashtagen (den kanske inte ens hunnit etableras) och därför kan hittas enklare genom att man t ex söker på ortsnamnet utan #.
I takt med att allt fler nyhetsmedier och andra samhällsinstitutioner börjat använda Twitter ökar emellertid svårigheterna med denna typ av sökningar: när det kommer rader av nyhetstweets och uppdateringar från intresseorganisationer och myndigheter blir det extremt svårt att hitta de personliga posterna om ”Paris” eller ”Nepal”.
Men nu har Daniel Victor på sajten Medial.com publicerat ett tips som nog måste anses vara något av det absolut smartaste man sett när det gäller journalistiska Twittersökningar av just detta slag. I alla fall slog det mig av stolen när jag läste det.
Tipset är så enkelt och genialt att de flesta av oss kommer att tänka ”Varför tänkte jag inte på det?” men detta brukar å andra sidan karakterisera just de enkla och geniala idéerna.
Det lyder: lägg in me i sökningen!
Ordet me alltså.
Genom att använda me, och den näraliggande ”kusinen” my, så fångar du nämligen upp en väldigt speciell typ av tweet – som delar en personlig erfarenhet.
På svenska blir motsvarigheten jag, mig och min/mina. Den som vill öka träffchanserna ytterligare kan fylla på med t ex vi , vår/våra osv.
Victor visar övertygande hur han på kort tid hittade en rad källor till en kollega som höll på med en story om ortodoxa judar som vägrade sitta intill kvinnor på flygplan, och hur me/my varit avgörande för träffsäkerheten i sökningarna.
Jag gör några testsökningar och kan bara konstatera att det stämmer: med ett jag eller mig hittar man tweets där folk berättar om sina personliga erfarenheter, med ett min/a eller vår/a hittar man dem som berättar om vänner, bekanta och släktingar som på något sätt påverkas av en händelse. (Och lang:sv gör den ibland alltså helt nödvändiga avgränsningen till svenska språket.)
Ett tips att sätta upp med stora bokstäver intill datorn där vi kastar oss ut för att hitta ”svenskar på plats”, eller skapar en ny Tweetdeck-kolumn för att hitta case till vår story om allvarliga problem inom ett viktigt ämne.
Victor avslutar med några andra favoriter, som även de förtjänar att inspireras av, bland annat on/på (My sister is on that train) och works there/jobbar där (omg my friend works there).
Dagens gästbloggare är Emma Johansson, redaktör för HD Sydsvenskans grävnav, en institution inom den granskande journalistiken med flera guldspadar på kontot. Emma berättar om ett av de matigaste, men inte överutnyttjade, objekt som en granskande journalist kan ta sig an – ekonomisystemet!
Följ pengarna!
Det är ett bra granskningstips. Låter spännande också.
Mitt tips: Bli vän med ekonomisystemet!
Det låter kanske inte lika spännande. Men det är definitivt en vänskap värd att odla.
Det mesta som händer lämnar några slags ekonomiska spår. Och ju mer du vet om hur systemet funkar, desto större chans att du hittar de uppgifter du behöver. Ett ekonomisystem i en offentlig verksamhet, till exempel en kommun eller ett kommunalt bolag, är en för bra källa för att lämna orörd. Där hittar du alla ekonomiska transaktioner, som bokförs löpande.
Dessutom är det en väldigt detaljerad och sökvänlig källa. En registrerad faktura visar inte bara vilken typ av kostnad det är (t ex konsultkostnad) utan även vilken förvaltning som ”äger” kostnaden, vem som attesterat fakturan och om den tillhör ett särskilt projekt (t ex arenabygget). Bland annat.
Det ger dig många möjligheter att hitta fakturan/kostnaden/intäkten, oavsett om du bara vet vem som attesterat fakturan eller vilken avdelning den tillhör.
Eller om du kan gissa.
Att direkt vända sig till ekonomikontoret är ofta snabbare än andra sätt. Och varför försöka hitta en upptagen tjänsteman – eller flera – som ska ge dig en siffra eller uppgift du inte har kontrollerat, när du kan vända dig till en bra förstahandskälla direkt?
Det är inte alltid man är ute efter själva summorna. Ibland är det viktigaste vem som har gjort inbetalningen eller fått betalt. På fakturorna hittar du namn och annan intressant information.
Ett litet exempel: När vi gjorde vår stora granskning av torghandeln i Helsingborg behövde vi i ett skede veta vilka personer som haft torgplatser för några år sedan. Men de gamla torgavtalen var utgallrade. Lösningen blev då att leta reda på fakturorna för torgavgiften (som sparas i tio år) och se vem de var ställda till.
Och när du på chans begär ut transaktionerna på kontot ”tillfälligt inhyrd personal” inom vård- och omsorgsförvaltningen och ser att kostnaderna rakat i höjden så är den bästa historien inte den om ett budgetunderskott. Bakom siffrorna gömmer sig alltid en mänsklig vinkel.
Ett bra dokument i det här sammanhanget är transaktionslistan. När jag begär ut kostnader för något, till exempel konsulter på stadsbyggnadsförvaltningen eller kostnader och intäkter för torghandeln, begär jag alltid att först få en lista över alla transaktioner av det här slaget under en viss tid. Då får jag tillräckligt mycket detaljerad information – enskilda belopp, leverantörsnamn, exakt hur varje transaktion har bokförts – samtidigt som jag får helhetsbilden inklusive totalsumman. Att direkt begära ut 500 fakturor riskerar att leda till att du sitter där med 480 fakturor du aldrig orkade titta på.
När vi för något år sedan granskade kalkylerna för ett jättestort bostadsprojekt vid havet i Helsingborg var vi intresserade av vad saneringen av den gamla industrimarken kunde kosta. Vi visste att en del av marken sanerats för flera år sedan och var såklart intresserade av vad det hade kostat då. Men det mindes ingen på kommunen – förutom ekonomisystemet. Det visade sig att saneringen av just den tomten hade haft en egen projektkod, och en transaktionslista gav snabbt svaret att saneringen blivit långt dyrare än kommunen trodde från början.
Visst kan kostnader gömmas undan, eller bokföras fel. Men för den klurige finns oftast ett sätt. Finns det misstänkt lite kostnader som bokförts på representationskontot? Tänk då från andra hållet. Vart går man om man vill representera i kommunen? Kolla sedan på fakturorna från de restaurangerna. Då ser du kanske att de bokförts på kontot för inköp av mat i skolan…
Så, för dig som vill lära dig mer om ett otroligt användbart verktyg:
Googla och lär dig lite grundläggande bokföring om du inte redan kan.
Begär ut myndighetens/förvaltningens kodplan. Det är en förteckning över alla de koddelar som används i bokföringen, alltså inte bara en förteckning över konton. Jag brukar tänka på det som en karta.
Tips: om den du frågar inte vet vad du menar med kodplan så säg att du vill ha en förteckning över alla koddelar som ingår i deras kodsträng.
Titta speciellt på koddelen projekt, som ofta kan vara intressant. Ett avgränsat projekt, t ex ett stort bygge, får ofta en egen projektkod, för att man ska kunna hålla ihop alla kostnader av olika slag som är förknippade med just det projektet (och stämma av mot budget). Såna projekt kan vara bra att hålla ögonen på, inte sällan drar de iväg.
Boka in ett möte med valfri ekonom på den kommun/myndighet du bevakar. Helst inte chefen, utan någon som använder systemet varje dag.
Be att få komma och få en lektion i hur de bokför sina kostnader och intäkter. Var lite påläst, men fråga om allt. Ställ frågor som ”hur skulle jag göra om jag skulle vilja veta xx”. Jag har pratat med många hjälpsamma ekonomer i olika kommuner.
Be att få tillgång till en dator där du genom ett gästinlogg själv kan slå i systemet.
Nästa gång du gör en granskning eller bara vill vända på en sten till, glöm då inte din vän ekonomisystemet.
Fastnar du? Mejla mig så ska jag försöka hjälpa till.
Den handlade om att myndighetens egna korruptionsutredare arbetat sig igenom ett stort antal misstänkta korruptionsärenden, och att deras granskningsrapporter skulle offentliggöras på Sidas sajt openaid.se.
Jag sökte på sajten men kunde inte hitta rapporterna, men tänkte att de rimligen måste vara offentliga om man nu avsåg att själva lägga ut dem.
Så jag skickade en begäran till Sidas pressavdelning, i ett av många mejl där huvuddelen av frågorna förstås handlade om generaldirektörens förehavanden.
Den var ett slags bisatsbegäran som inte heller ledde till någon story när jag fick svar med alla rapporterna (vilket gick snabbt och smärtfritt). Jag var så upptagen med annat att jag inte hann mer än skumma innehållet, och när jag inte hittade några chockerande sensationer la jag dem åt sidan tills vidare. Visst skulle en noggrannare genomläsning och sammanställning (sammanräkning av siffror, sållning av exempel) säkert kunna förvandla dem till en görbar story men just då hade jag helt enkelt varken tid eller behov.
Behov fanns däremot på annat håll. svt-nyheternas duktiga praktikant Malin Andersson hade fått i uppgift att göra en story till julsäcken – det lilla lager av förproducerade nyheter som redaktionen skapar inför storhelgernas förmodade nyhetstorka. (Och som vi skrivit mer om hur man fyller här.)
Jag såg det först härom dagen, och gladdes åt att det ändå blev en nyhet som till och med fångades upp av andra. Upptäckten råkade dessutom sammanfalla med att jag hörde en kollega försöka peppa en annan redaktion att göra just den där sortens bisatsbegäran: skicka iväg en fråga om de där rapporterna som du hört talas om och vet kan innehålla något – eller bara vara intressanta att sammanställa – även om det inte alls är ert huvudfokus för stunden. Ett slags Vad har man att förlora?-begäran, där man vet att det som minimum nog kan bli någonting av det man får ut, men med mer oklart maximiutfall.
Det finns ett stort antal såna dokument: har myndigheten ingen speciell korruptionsgrupp så har den en internrevision, finns där inte en brevlåda för visselblåsare så finns där en personalansvarsnämnd. Vi har tidigare listat en rad sådana handlingar, och det finns fler för den som orkar tänka efter eller slå en signal till myndigheten i fråga.
Nej, de kommer inte att erbjuda garanterade spräck som får världen att skaka. Men en sammanställning är lätt gjord och ger som minimum med väldigt stor sannolikhet åtminstone en egen nyhet med både siffra och exempel (i Sidafallet kom rubriken att handla om hur stora belopp som krävts tillbaka det senaste året).
Sedan är det bara att erkänna att man har nytta av (och bör ha i åtanke) att det handlar om myndighetens egna granskningar. De har naturligtvis ett intresse av att framställa sig som handlingskraftiga mot bland annat just korruption och snedsteg hos medarbetarna.
Men med detta i åtanke kan jag inte annat än rekommendera bisatsbegäran som metod – med ett oftast matigt utfall på en relativt liten arbetsinsats.
Den 20-21 mars samlades en stor skara journalister med intresse för granskande journalistik i Jönköping för att bevista årets grävseminarium.
Den här gången lyste (såvitt jag kunde uppfatta) stormarna och skandalerna med sin frånvaro, men två dagar av stormande inspiration och tipsflöden blev det i alla fall.
Själv föreläste jag under rubriken ”Så kommer du igång med din grävidé” om just detta: hur man får spaden i jorden när man kanske aldrig gjort det förr.
En av mina utgångspunkter är att det ofta lönar sig stort att försöka begripa det unika med granskande journalistik innan man sätter igång. Dels för att man inte ska bli besviken på slutresultatet (det känns jobbigt att behöva döpa om hela satsningen till ”skildring” eller ”kartläggning” strax före publicering bara för att någon skoningslös sanningssägare påpekar att det inte når verkshöjd för att kallas granskning) och dels för att det i sig startar en tankekedja kring både metod och form som du kommer att ha stor nytta av under alla återstående steg av projektet.
Den som vill börja med granskning bör helt enkelt ägna lite tid åt att förstå skillnaden mellan granskande journalistik och det man gör till vardags (alltsom oftast vanlig nyhetsjournalistik).
Det som konstituerar granskning är till exempel inte att man nödvändigtvis får fram ”de största nyheterna”. (Även om målsättningen förstås är att man genom arbetet ska få fram viktiga och angelägna nyheter med stor sprängkraft.) Man kan inte heller säga att det bara handlar om att göra ”den vanliga journalistiken fast lite bättre”, eller att det är en fråga om att ”lägga lite mer kraft”. En reportageserie, ett ”tema”, blir inte heller en granskning bara för att avsnitten är många och långa (eller för att man jobbat länge med dem).
En gransknings avgörande element är en egen undersökning där reportern och redaktionen står för sanningshalten. Vill man ha en enkel grundregel kan man säga att granskningen saknar den i nyhetsjournalistiken så vanligt förekommande Det visar en undersökning som gjorts av…-formuleringen; här är det vi själva som tagit reda på det nya.
Granskningen handlar också, alltsom oftast, om att ställa orden mot verkligheten. En ingress eller påa till ett granskande reportage kan ofta öppnas med orden ”Trots att…” eller ”Samtidigt som…”
Slutligen tittar granskaren, som vi tidigare skrivit, nästan alltid bakåt. Makthavares löften och gissningar om framtiden kan vara intressanta att sammanställa, men en sådan sammanställning kan inte rimligen kallas granskning. Det är helt enkelt väldigt svårt – för att inte säga omöjligt – att granska saker som ännu inte ägt rum.
Med dessa enkla tumregler kan man börja fundera på vad man ska göra. (Eller möjligen fundera på om det man gör är granskning eller något annat.)
För den som vill fördjupa sig ytterligare i den granskande journalistikens särskildheter rekommenderas Fredrik Quistberghts gästblogg med översatta skillnader enligt SBI.
Holmgren börjar ställa frågor om Busch Thors tidigare stöd för den amerikanska republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin.
Det gillar inte Busch Thor, som upprepade gånger förklarar att hon vill prata om sin egen politik i stället för om sitt tidigare stöd för Sarah Palin.
Citaten kom från Busch Thors egen blogg. I dag är det inte ovanligt att politiska toppnamn har en historia i sociala medier som gör det relativt enkelt att lokalisera tidigare ställningstaganden i en rad olika frågor.
En flerårig blogg kan vara en guldgruva för den reporter som vill skapa sig en bild av exempelvis en partiledarkandidat som inte gjort några omfattande avtryck i artikelarkiven. Lokalpolitikern Busch Thor skapar inte självklart rubriker för sina ställningstaganden kring amerikanska vicepresidentkandidater, men orden kan få ett nytt intresse i det läge skribenten söker förtroende på en ny nivå.
Hur hittar man då de mest spännande bitarna? De flesta reportrar har inte oceaner av tid och en blogg som Busch Thors har många inlägg men ingen sökfunktion.
Detta är ett gyllene exempel på nyttan av att lära sig Googles lite mer avancerade sökfunktioner, mer precist avgränsningen Webbplats eller domän: eller Site:
Om du vill hitta alla bloggposter där vi använt ordet ”Rapport” skriver du helt enkelt så här i Googles sökfält:
Rapport site:journalisttips.se
Det innebär att Google bara kommer att söka efter ordet Rapport på sidor vars adresser börjar med ”journalisttips.se”, alltså allt som finns på vår blogg.
På motsvarande sätt kan du göra med politikerns blogg. Du kan snabbt hitta varje gång det nya moderata kommunalrådet nämnt orden ”Kinberg Batra” eller ”skattesänkning”, eller de tillfällen då den nyblivna MP-riksdagsledamoten skällt på den bedrövliga ”partipiskan”.
Mark Lee Hunter, en av upphovspersonerna bakom Story Based Inquiry-metodiken, föreläser på en belgisk konferens om undersökande journalistik, och det är en av de mest upplyftande föreställningar jag sett på detta ämne.
Med drastiska formuleringar och konkreta erfarenheter ger han publiken (mestadels studenter vad jag förstår) en första inblick i skillnaden mellan undersökande och annan journalistik, och SBI-metodik kontra traditionella undersökningsmetoder.
Lee Hunter är visserligen bosatt i Frankrike sedan många år men framstår ändå som väldigt amerikansk i sin framställning, möjligen bitvis för amerikansk för somliga. (En varning är på sin plats: han är inte ödmjuk, han säger Okay? i slutet av meningarna och han har noll pardon med vad han uppfattar som mindre relvanta frågor från publiken.)
Men han är väldigt inspirerande, kunnig och rolig.
Under de första fem minuterna hinner han avrätta inte mindre än tre myter om undersökande journalistik, föreställningar som man ofta hör när ämnet diskuteras också här hemma.
1) Att det skulle handla om ”sniglens metod”, alltså att undersökande journalistik alltid måste gå väldigt långsamt. Det är bullshit konstaterar han.
2) Att man ”aldrig vet om man i slutändan har någon story”. Det påståendet är insane.
3) Att grävande journalistik kostar väldigt mycket pengar. Tvärtom, det är en investment i dina kunskaper och din karriär, och om du lär dig den rätta metoden kommer du aldrig att gå utan jobb.
Som ni förstår handlar det inte om de små bokstävernas argumentation. Han påpekar till exempel – apropå myt nummer 3 – att most journalists don’t know how to find out what happened unless they call someone up and asks ”What happened?”
Denna metod – som han betecknar som the monkey with a phone – ställer han sedan mot den granskande reportern, som i stället tar reda på vad som hänt och kan närma sig huvudpersonen med frågan This is what happened – right?
Se föreläsningen! Se den om du tycker granskande journalistik verkar konstigt, svårt och apart. Se den om du gillar granskande journalistik men inte fattat grejen med Story Based Inquiry. Och se den om du som jag gillar SBI men gärna tar emot mer kunskap och en rejäl vitamininjektion.
Och om du grämer dig över att du inte har biljetter till årets grävseminarium i Jönköping, så kan du nu trösta dig åt att du på detta sätt åtminstone kan ta del av en grym grävföreläsning som inte kommer att höras på Gräv.
I valet i höstas fick Alliansen ett mandat mer i kommunfullmäktige i Växjö än de rödgröna, trots att de samlade färre röster. Därmed säkrade kommunalrådet Bo Frank (M) ännu en mandatperiod vid makten.
Sådant händer ibland, beroende på valkretsarnas utformning, och ren slump. I länder med valsystem där det händer oftare, till exempel USA, har det ibland utnyttjats av politiker som ritatomvalkretsarnaförattgynnasigsjälva vid nästa val. Då kallas det ”gerrymandering”.
I Växjö vann Alliansen alltså med minimal marginal, trots färre röster, tack vare valkretsarnas gränsdragning. Men det hade inte hänt om inte kommunfullmäktige året innan klubbat igenom en ny gräns mellan Växjö kommuns båda valkretsar. Efter att nu ha simulerat samtliga möjliga utfall utifrån vad vi vet om valresultatet, står det klart, att hade den gamla gränsen bestått hade det block som fick flest röster, också fått flest mandat. Med den nya gränsen blev det alltså tvärtom.
– En del valdistrikt började närma sig den övre gränsen på 2 000 invånare. Och i och med att vi gjorde om distrikten, fick också kretsarna nya gränser, förklarar Martin Fransson, kanslichef på Växjö kommun, den nya kartan.
Valmyndighetens riktlinjer säger nämligen att ett valdistrikt bör innehålla mellan 300 och 1 800 röstberättigade, och även om det finns både större och mindre distrikt, är det praktiskt för kommunerna att hålla sig inom det spannet när det går.
Nu fick det märkliga resultatet i Växjö kanske ingen större praktisk betydelse. Tidigare har Alliansen styrt med passivt stöd från SD, och den här gången bildar Alliensen och Miljöpartiet en koalition för att styra Växjö, med S och V i opposition. Men det är en påminnelse om att valkretsarnas utformning påverkar valresultatet, och är något vi bör hålla koll på. Och så är det ett utmärkt exempel på hur geografisk data kan användas för research.
Gräv med GIS
Datajournalister stöter nog mest på GIS (geografiska informationssystem) som visualiseringsverktyg, men GIS-program är också fantistiska gräv-verktyg. Jag använder ett open source-program som heter QGIS, mest för att det är gratis, och för att det är det enda jag kommit mig för att lära mig, och det är det jag kommer att referera till i den här genomgången.
Det var min nära vän och exkollega Ida Andersson på SVT i Växjö som berättade att valkretsgränserna ändrades under förra mandatperioden, och när vi googlade på det efter en middag, insåg vi att ingen skrivit om vad det fick för resultat. Jag bestämde mig för att kolla om de nya valkretsarna påverkat valresultatet, och så här gjorde jag:
Först måste vi förstås ha de gamla och de nya valkretsindelningarna. Dessa finns att hämta som så kallade shapefiler på Valmyndighetens hemsida (shapefiler, .shp, är ett av de vanligaste filformaten för att spara uppgifter om geografiska områden). Dessutom behöver vi de gamla och nya valdistrikten, som ju är de minsta enheterna vi får valresultat från:
I QGIS importerar vi de fyra shapefilerna (gamla distrikt, nya distrikt, gamla kretsar och nya kretsar) i var sitt lager, med ”add vector layer”-knappen, den översta knappen i panelen längst till vänster.
För att göra det enklare att jobba så klipper vi ut bara Växjö kommun. Det kan vi göra på flera sätt. Vi kan till exempel markera de båda valkretsarna (som ju tillsammans utgör hela kommunen), och använda dem som mall för vilka distrikt som ska med. Clip-funktionen under vectormenyn används till just det, och skapar ett nytt lager med bara de distrikt som ligger inom de markerade kretsarna.
Eller så öppnar vi tabellvyn (”open attribute table”), där alla valdistriken namn och nummer finns med. De fyra första siffrorna i valdistriktens nummer är kommunkoden, och Växjös kommunkod är 0780, så vi kan bara markera, kopiera och klistra in dessa i ett nytt lager (eller markera allt före och efter 0780-distrikten, och trycka delete, om vi inte behöver ha originalfilen kvar).
Snabbaste sättet att ta bort ointressanta valkretsar är antagligen att markera de båda Växjökretsarna (ctrl-klicka), öppna tabellvyn, trycka ctrl–R för att invertera ditt val, dvs välja allt som inte är valt, och trycka delete.
Notera att du behöver växla till redigeringsläge (”toggle editing”) varje jag gång du vill göra en ändring på kartan. Växla tillbaka så snart du är klar, så att du inte av misstag råkar flytta en gräns eller så.
Luta dig tillbaka och njut en stund av din, nya, avskalade karta, med Växjös båda valkretsar, före och efter ändringen. Visst är det kul med kartor?
Om du växlar mellan lagren i QGIS, så ser du att en bit av Växjö södra förts över till Växjö norra, och att en annan bit flyttats åt andra hållet. För att titta närmare på skillnaden använder vi ett verktyg under ”vector”-menyn som logiskt nog heter ”difference”. Det ger oss ett nytt lager med just skillnaden mellan kretsarna i 2010- och 2014-lagret. Dessutom kommer du antagligen att få en del små, små skräpområden runt omkring, eftersom gränserna inte ser exakt likadana ut i olika filer från Valmyndigheten. Du kan markera och radera dem med node-verktyget, om de stör dig.
Nu kommer det mest nervösa ögonblicket! Om vi ska ha en chans att svara på frågan ”hur påverkade de nya kretsarna valresultatet?”, så bygger det på att de nya distrikten i stort sett följer de gamla kretsgränserna. Distrikten är ju den minsta nivå vi har valresultat ifrån, och utan distrikt kan vi aldrig räkna ut hur resultatet blivit med de gamla kretsarna. Gränsen mellan 2010 års kretsar måste alltså mer eller mindre följa gränsen mellan 2014 år distrikt. Och de gör de – nästan! Ett distrikt, 07800121 (”Väster”) gör envist motstånd. Större delen av distriktet låg i Växjö norra 2010, men ett liten hörn hörde till Växjö södra! På bilden här intill ser du distriktet i gult, och hela området som hörde till Växjö norra 2010, men Växjö södra 2014 i lila.
Det är i stort sett en rektangel, och om vi för musen över hörnen får vi koordinaterna:
En snabb koll på Google Maps ger vid handen att det är området mellan Liedbergsgatan, Norra Esplanaden, Lärkgatan och Storgatan som kommer att ställa till det för oss. Eftersom vi inte vet hur personerna som bor där röstade (de kan ju tänkas rösta radikalt annorlunda än grannarna i resten av distriktet, på andra sidan Lärkgatan och Norra Esplanaden), så kommer vi vara tvungna att utgå från att de röstade på ett sätt som är så ofördelaktigt som möjligt för vår tes, och räkna ut resultatet utifrån det. Men först måste vi veta hur många som bor i det här lilla hörnet.
Eniros kartor har husnummer utsatta i hela Sverige, så vi kollar upp området där, och noterar adresserna:
Nu kollar vi hur många som är folkbokförda här, och som hade rösträttsåldern inne vid valet i höstas: 226 personer.
I kommunalvalet måste man inte vara svensk medborgare för att ha rösträtt, så vi kan anta att antalet röstberättigade ligger nära antalet folkbokförda i myndig ålder. Kanske hade vi kunnat gräva fram mer exakta siffror, men vi kommer att ta i så väldigt när vi testar olika scenarior senare, att vi har god marginal för småfel i det här ledet.
Vi har alltså 226 personer i gamla Växjö södra valkrets, som vi inte vet hur de röstade 2014. Hela distrikt 07800121 hade 1 661 röstberättigade, enligt Valmyndighetens tabell (som finns på samma sida som vi hämtade shapefilerna ifrån).
Eftersom vi är ute efter valresultatet med 2010 år kretsar, måste vi räkna ut hur många mandat respektive krets skulle ha haft 2014. Antalet mandat baseras på antalet röstberättigade i kretsarna, och kan alltså förändras mellan två val.
Först behöver vi dra ut en lista över vilka 2014-distrikt som ingår i respektive 2010-valkrets. Vi hade kunnat använda ”clip”-funktionen under vektormenyn igen, men här går det lika snabbt att bara markera med musen. Klicka och dra, eller ctrl-klicka över alla distrikt i norr, och kopiera och klistra in dem i ett nytt lager. Öppna sedan attributtabellen, så har du alla valdistrikts-id:n framför dig. Därmed har vi fått ut de nya valdistrikt som motsvarar gamla Växjö norra (Hovshaga Centrum, Nya Hovshaga, Kronoberg, Västra Mark, Gamla Hovshaga, Nydala, Araby, Dalbo Centrum, Bondegård, Pilbäcken, Evedal, Ringsberg, Kungsmad, Berg, Lammhult, Rottne Norra, Rottne Södra, Sandsbro Västra, Sandsbro Östra, Åby, Öjaby, Dädesjö, Braås och Väster), samt gamla Växjö södra (Fagrabäck, Hollstorp, Högstorp, Kvarnhagen, Norr, Norrelid, Bergunda, Bäckaslöv, Centrum, Furuby, Furutå, Gemla, Ingelstad, Lasarettet, Ljungfälle-Teleborg Östra, Nöbbele, Stallvägen, Söder, Teleborg Centrum, Telestad, Torparängen, Tävelsås-Uråsa, Universitetet, Vederslöv, Åryd och Öster). Förutom det där irriterande lilla hörnet på Väster då, förstås.
Nu har vi faktiskt fått all geografisk data vi behöver! Härifrån är det bara en lång och ganska tråkig räkneövning, så jag redovisar inte varje steg i detalj. Du får lita på mig, och åka med! Vi summerar först antalet röstberättigade i norra respektive södra kretsen, men ”flyttar över” de 226 som bor i det olydiga hörnet av distrikt 07800121 (Väster) till rätt sida gränsen igen. Och rätt sida, det är alltså söder om gränsen. Jag får det till 33 711 röstberättigade i norr, och 32 302 i söder.
Sedan räknar vi ut antalet mandat. Metoden finns i vallagen, och resultatet blir 31 mandat till gamla Växjö norra, och 30 mandat till gamla Växjö södra valkrets (2010 var det tvärtom, 30 mandat i norra valkretsen och 31 i södra).
Nu är det dags att kolla valresultatet! Vi summerar antalet röster per parti i de gamla nord- respektive syd-distrikten. För att sedan räkna ut mandatfördelningen har valmyndigheten en praktisk valsimulator. Mata in röstetalen, så får du fördelningen snabbare än du hinner säga ”jämkade uddatalsmetoden”! Ska du göra större simuleringar är det värt att använda ett skript som gör dem åt dig (ta hjälp av en programmeringskunnig kollega!), eftersom det är ganska omständligt att fylla i fält för fält.
Resultatet:
Alliansen: 27 (29)
De rödgröna: 30 (28)
Sverigedemokraterna: 4 (4)
Tre mandats övervikt för de rödgröna alltså! Att jämföra med det verkliga resultatet (inom parentes), där Allianspartierna fick ett mandat mer.
Stopp och belägg, det där hörnet då?
Nu har vi ju inte tagit hänsyn till de 226 personer i distrikt 07800121 som bor söder om den gamla kretsgränsen! Med mindre än att vi frågar var och en (och inte ens då) kan vi veta hur just de personerna röstade, så för att vara säkra på att vår tes håller, testar vi alla tänkbara utfall. Vi låter de 226 personerna rösta på, i tur och ordning V, S, MP, C, FP, KD, M, SD, något småparti, eller stanna hemma. För säkerhets skull testar vi också vad som händer om alla 226 åker på semester till, säg, Dusjanbe och poströstar där, varpå deras valsedlar blir så sena att de hamnar i de så kallade uppsamlingsdistrikten (det finns ett extra distrikt för varje valkrets, där sena poströster och liknande placeras.) På det viset får vi reda på om det finns någon teoretisk möjlighet att de här personerna hade kunnat rädda Alliansens övertag, med 2010 års gränser. Eftersom det här skulle vara sanslöst tråkigt att göra för hand, skrev jag ett kort Pythonskript som fick göra det åt mig. Någon som är duktig på matematik skulle säkert lösa det på något snyggare sätt.
Skriptet konstaterar snabbt att hur vi än räknar blir resultatet detsamma. Invånarna i det lilla hörn som bytt distrikt kan inte ta Alliansen förbi de rödgröna hur de än röstar; de rödgröna hade blivit större om gränsen inte flyttats (däremot kan, i några extrema fall, skillnaden minska till 29 – 27, genom att SD får ett mandat till).
Blev det en bättre gräns då? Om vi förutsätter att idealet är att alla röster i en kommun väger lika tungt, så kan vi roa oss med att jämför antal invånare per politiker i de båda kretsarna, före och efter omdragningen. Och det visar sig faktiskt att de blir en ojämnare representation med de nya gränserna. Antalet mandat per röstberättigad skulle med de gamla kretsarna ha blivit 1 087,45 (norr), respektive 1 076,73 (syd). Med de nya kretsarna blev det 1 127,50 respektive 1 064,19. Ett resultat av den nya gränsen är alltså att Växjö norr-borna är bättre representerade, och Växjö syd-borna sämre, än tidigare. Och i och med den nya gränsen blir Växjö norr också den något blåare halvan av kommunen, eftersom de traditionellt allra rödaste distrikten flyttades till syd.
PS. Nu undrar du som vän av ordning kanske lite över det där med uppsamlingsdistrikten. Om gränserna hade varit annorlunda, skulle ju även röstfördelningen i uppsamlingsdistrikten varit annorlunda! Jag måste erkänna att jag inte testat för alla extremfall där (gör det gärna om det roar dig!), men jag har testat att skruva upp siffrorna för de partier som så att säga står näst på tur för att få ett mandat i respektive valkrets, men ändå inte lyckats ge Alliansen fler mandat än de rödgröna, så med reservation för något helt urspårat randfall, törs jag påstå att Alliansen inte hade kunnat få fler mandat än de rödgröna, om nu inte valkretsgränsen hade flyttats.
Hur hittar man en polisanmälan när man inte vet exakt vem som anmält var? Fler än en reporter har drabbats av höggradig frustration inför den frågeställningen, men det finns vägar som inte alla känner till. De beskrivs här av Peter Jonriksson, som är lärare på Mittuniversitetets journalistprogram med ansvar för grävande journalistik och samhällsjournalistik. Peter har en bakgrund som kriminalreporter och samhällsreporter på Sundsvalls Tidning och Mittmedia research, och har tidigare gästbloggat om myndigheters mörkningsiver.
För det mesta är det ingen konst att få information om och ur en polisanmälan – eller åtminstone så mycket information som polisens presstalesperson eller vakthavande befäl anser att du ska ha.
Varje morgon ringer ännu landets kriminalreportrar ”på Dygnslistan”, även om allt fler redaktioner begränsar rutinbevakningen till inlägg på polisens hemsida eller Facebook.
När ett allvarligt brott är färskt är det också enkelt att skilja ut anmälan bland de tusentals som upprättas av poliser varje dag i vårt land. Den här lilla tipslistan handlar i stället om när det är lite besvärligare. När uppgifterna är vaga eller gamla, när du behöver kolla substansen i ett tips, veta mer om en enskild händelse eller kolla om en person är skum.
Som i all research gäller det att veta var man ska leta, vilka regler som gäller, och vilka sökbara fakta man behöver för att hitta fram till det man vill veta. Först några ord om hur det funkar:
K-nummer och RAR
Varje polisanmälan får ett unikt diarienummer. Anmälningarna samlas i ett slags diarium i databasen RAR (Rationell Anmälnings Rutin) som alla poliser har tillgång till via sin dator. Dygnslistan, som polisen dagligen skickar till landets redaktioner är en utskrift från RAR.
Ett K-nummer kan se ut så här: 2200-K1276-14
2200 är den fyrsiffriga länskoden, i detta fall Västernorrland. K1276 är löpnumret och -14 visar årtalet. Detta exempel är alltså den 1276:e polisanmälan i Västernorrland 2014.
K-numret alltså viktigt, och något du hela tiden frågar efter och noterar. Det är det bästa av sökbara fakta i detta sammanhang. Då är det enkelt att begära ut rätt polisanmälan, eller be att få veta vem som är förundersökningsledare så du kan ställa frågor till henom.
Förundersökningsledare är en polis tills dess en skäligen misstänkt identifierats. Då går en åklagare in som ”FU-ledare”. En fin sak med K-numret är att det följer med genom hela rättsprocessen. Ärendet får nya diarienummer hos åklagarmyndigheten och domstolarna, men de K-nummer som rättsfallet omfattar finns sökbart genom hela rättskedjan.
Du kan be vilken polisman som helst att söka i RAR åt dig. Men det kan av olika anledningar visa sig besvärligt eller olämpligt. Då kan du alltid ringa till ”K-diariet”. Det är polisanställda som har till huvudsaklig uppgift att underhålla och hålla ordning i RAR. Tidigare fanns ett K-diarium på varje läns polismyndighet. Detta kan komma att ändras nu när polisen omorganiserar till en rikstäckande myndighet.
Lite om sekretess hos polisen
Alla reportrar som sökt fakta hos polisen vet att myndigheten ofta hänvisar till sekretess. Ofta helt befogat för att skydda brottsoffer och den pågående brottsutredningen. Men det händer också att polisen hänvisar till sekretess för att det är enklare, eller för att kontrollera bilden av den egna verksamheten.
Polis och åklagare har ett mycket starkt lagstöd för sekretess när det gäller enskildas integritet. (OSL 35kap 1§)
Detta ska inte förväxlas med den så kallade Förundersökningssekretessen, som alltså ska skydda uppgifter som kan försvåra polisens arbete. (OSL 18kap 1§)
Här råder så kallat rakt skaderekvisit, den svagare sekretessen. Dessutom upphör sekretessen om en utredning läggs ner eller om åtal väcks.
RAR som sökverktyg
Anmälningarna i RAR innehåller betydligt fler uppgifter om ett misstänkt brott än vad som printas ut på dygnslistan. Det är dessa sökbara fakta som du kan använda för att snäva in en sökning. Här kommer tio tips på hur du kan göra:
1. Brottsrubricering: I RAR noteras den brottsrubricering som verkade rimligast för den polis som upprättade anmälan. Ibland ändras rubriceringen när en förundersökningsledare tittat närmare på fallet, men den ursprungliga rubriceringen i RAR blir kvar. Om den anmälan du söker gäller ett ovanligt brott kan en sådan här sökning räcka. Om det gäller stöld, misshandel eller andra mängdbrott behöver du fler sökbara fakta för att avgränsa.
2. Brottskod: För statistik och forskning räcker det inte med brottsrubriceringar. Därför har polisen ett fyrsiffrigt kodsystem (kolumnen brk på dygnslistan) som beskriver brottet mer i detalj. 5011 är exempelvis ringa narkotikabrott, eget bruk medan 5005 är narkotikabrott, innehav för försäljning. Om du vet mer om vad som ska ha hänt kan du alltså använda brottskoderna för att avgränsa din sökning. En komplett översättning av koderna finns hos BRÅ. Där kan du läsa varför brottskod 1901 verkligen är värd att kolla upp för en nyhetsreporter.
Dessa brottskoder är utmärkta för den reporter som vill kolla utvecklingen för ett visst brott i ett visst område över tid. Var stjäls det flest cyklar i din stad? Var blir flest människor misshandlade av personer de inte känner?
3. Brottsplats: Noteras i RAR som adress, och ibland som geografiska koordinater. Det innebär att allt du vet om län, kommun, postnummer, gata eller postlådor kan avgränsa din sökning eller ge en direkt träff.
4. Brottstid: En exakt eller uppskattad tid för brottet anges alltid i RAR. Ju mer exakt tidsangivelse du har, desto bättre avgränsning av din sökning.
5. Anmälare: Namn och kontaktuppgifter på den som gjort anmälan finns alltid noterad i RAR. Vet du vem som gjort anmälan kan det ge direkt träff om det är en privatperson. Många gånger görs polisanmälningar av andra myndigheter. Det räcker ofta bara till avgränsning, men öppnar samtidigt en annan fenomenal möjlighet – det innebär att det finns ett formellt ärende på den myndigheten. Där finns en handläggare att prata med, eller rentav en formell skriftlig handling som du kan begära ut.
6. Målsägare: Det vill säga brottsoffret. Identiteten finns alltid noterad i RAR, men skyddas som sagt av stark sekretess.
Men redan brottsoffrets ålder och kön kan vara värdefullt för att avgränsa sökningen. Därför bör du heller aldrig låtsas om att du har en uppgift om ett brottsoffers identitet. Då lägger polisen locket på.
Om brottsoffret däremot är ett företag eller en myndighet brukar polisen bedöma att uppgiften kan lämnas ut.
7. Utredande enhet: Finns noterat i RAR. Om du tror dig veta ungefär vad som hände, ungefär var, och ungefär när kan du räkna ut vilken enhet inom polisen som kanske vet något om fallet. Är det ett ordningsbrott eller fylleri är det sannolikt att endast ordningspolisen (ingripandeenheten) vet något om det. Är det ett något allvarligare brott, men fortfarande av mängdkaraktär är det troligen närpolisens utredare som jobbat med fallet. De allra grövsta brotten hanteras av kriminalpolisen. De har ofta specialrotlar för narkotikabrott, ekonomiska brott, sexualbrott eller brott mot barn. Ring runt och fråga, det kan ge dig sökbara fakta som du kan använda som avgränsning vid sökning i RAR.
8. Vilka andra var där?: Om du fått en händelse beskriven för dig, ta en funderare om vilka fler som borde varit närvarande. Ordningsvakter? Servitriser? Ambulanspersonal? Bärningsbil? Låssmed? Taxi? Grannar? Anhöriga? Socialtjänsten? Hotellstäderskan? Använd fantasin och inventera potentiella källor. Ofta vid större insatser jobbar flera myndigheter tillsammans. Vid razzia på ett företag har ofta personal från Kronofogden, Skatteverket och någon tillsynsmyndighet varit med. Om någon person blivit skadad vid händelsen har denne sannolikt förts till akuten. Här finns stark sekretess, men du kanske kan få tidpunkt och summariska uppgifter om skador.
9. Andra myndigheters databaser: Åklagarkammaren har ett datoriserat diarium liknande polisens RAR. Om du får veta vem som är åklagare i fallet eller datum när åklagare inledde förundersöknning kan du hitta ditt K-nummer i åklagarens datasystem. Åklagarbeslut är alltid offentliga, men till skillnad från de flesta andra myndigheter tillåter många åklagarkammare inte att man söker på enskildas identitet. Ett oskick som borde granskas av JO. Här hittar du bland annat också strafförelägganden, åtalsunderlåtelser och beslut om att väcka åtal.
Tingsrätten och andra domstolar använder sig av datasystemet Vera, som är det ojämförligt bästa systemet för självständig research inom rättsväsendet. Om ditt case är gammalt, eller om någon är häktad eller åtalad i ärendet, kan du söka på personnamn. Brottsutredningarna som inlämnats som bevisning i samband med åtals väckande innehåller förutom den fullständiga polisanmälan mängder med information om de inblandade. Här finns förhör, tekniska undersökningar, fotografier, ljudupptagningar, bilder, personutredningar, utdrag ur belastningsregistret och mycket annat. Så mycket att det förtjänar en egen bloggpost.
Kronofogden kan också leda dig till ett rättsfall. Om en person har en skuld till följd av ett brottmål så finns domstolens målnummer noterat. Sök dig bakåt därifrån. Så snart en myndighet av något slag varit involverad i det händelseförlopp du fått beskrivet, så kan du söka efter noteringar och sökbara fakta hos dem.
10. Blåljusen: Polisens patruller dirigeras från kommunikationscentralen, där ett vakthavande befäl vanligen leder det ”minutoperativa arbetet”. De noterar varenda polisjobb i en databas som heter STORM. För varje jobb upprättas en ”Händelserapport”, HR på polisspråk. Dessa HR är allmän handling och sorterade så att de är sökbara med i stort sett samma uppgifter som finns i RAR. Ett HR kan variera från en kort notering om en icke hittad påkörd katt, till ett dygnslångt händelseförlopp i samband med stora olyckor eller grova brott. Om en polisanmälan upprättas så noteras ofta K-numret även i STORM. Händelserapporterna kan man alltså begära ut. Även om de också måste sekretessprövas så kan de ge dig viktiga uppgifter om tidpunkt, plats och hur polisen jobbade.
Räddningstjänsten upprättar insatsrapporter när de rycker ut till händelser, liksom även ambulansen. De kan också vara värda ett försök när det verkar befogat.
Till sist några varnande ord om polisanmälningar. Kom ihåg att vem som helst kan polisanmäla vem som helst för vad som helst. Existensen av en polisanmälan bevisar inget, och betyder inget mer än att ett brott påstås ha begåtts. Ju längre polisen jobbar med fallet, desto mer detaljerad och nyanserad blir bilden av fallet. Inte ens när åtal väcks är det något annat än ett påstående från åklagaren, och en fällande dom är inget annat än en bedömning gjord av en domare och några nämndemän. Det kan ofta kännas frustrerande att inte kunna slå fast vad som verkligen är sant. Den kloke reportern nöjer sig med att rapportera det som bevisligen hänt: Någon har polisanmälts och påstås ha begått brott. Åklagaren påstår efter utredning att personen har begått ett brott, och domstolen anser att han är skyldig och ska i fängelse. Lägg ansvaret där det hör hemma – på rättsväsendet.
Glöm inte att alltid så snart som möjligt redogöra för den misstänktes syn på anklagelserna, och att läsa domskäl noga innan du drar slutsatser utifrån en tingsrättsdom. Principerna om källkritik gäller även gentemot dem som ska haffa och straffa de allra värsta förövarna. Som reporter är du inte polisens hejarklack, och du sätter dig inte i respekt genom att vara en lydig megafon. På sin höjd kan du uppnå status som ”användbar”.
Låt inte din längtan efter en saftig kriminalstory leda till att du demoniserar och kränker brottsdömda. Bygg inte heller yrkeskriminellas varumärke och främsta vapen – deras skrämselkapital.
Det är några saker som slår mig när jag pratar om Story Based Inquiry med kollegor på min egen eller andra redaktioner.
Framför allt att den är mer mytologiskt omtalad än praktiskt tillämpad. Numera har ganska många hört talas om den, men betydligt färre har koll på vad den handlar om. Ännu färre har läst den 88-sidiga bok som förklarar grunden, och/eller sett någon av skaparnas kurser eller föreläsningar.
Det är synd. I mina ögon – och baserat på min egen erfarenhet – är Story Based Inquiry en betydligt mer lättillgänglig metod än vad de flesta nog anar.
Jag skulle rentav hävda att många journalister redan tillämpar en av metodens grundprinciper i det dagliga arbetet. Men utan att veta om det och inom en annan typ av journalistik.
Föreställ dig en vanlig dag i nyhetsfabriken. Konkurrenttidningen påstår i topp på förstasidan att det är klart att det blir en ny idrottshall. Du får artikeln av en arbetsledare som ber dig kolla grejen.
Du läser igenom texten. Du ser att formuleringarna mildras från rubrik till ingress till brödtext. I själva verket är det ”i princip” är klart för den nya hallen efter att Socialdemokraterna på ett möte i går eftermiddag beslutat att stödja förslaget.
Men det formella beslutet ska fattas av kommunfullmäktige först om två veckor, och Vänsterpartiet kan faktiskt fortfarande stoppa projektet; partiet sätter ned foten först till helgen.
När du läst artikeln till slutet förstår du att allt inte var så glasklart som rubriken påstod, och som din arbetsledare uppfattade saken. Du börjar ringa till de inblandade parterna och får snart veta att det även finns frågetecken kring både finansiering och tidsplan – frågetecken som gör Vänsterpartiets vice ordförande direkt tveksam till projektet. När du berättar om detta för Socialdemokraternas kommunalråd förstår du att vederbörande kommer att slå en signal till Vänsterpartisten. Det som i konkurrentrubriken var klart verkar snarare vara ett upplägg för en tuff förhandling.
Du skriver en story, som handlar om det. ”Efter ja från S: Allt klart för ny sporthall” hos konkurrenten blir alltså hos er ”Trots grönt S-ljus: V tvekar om sporthallen”.
Du tror det är ett vanligt dagsjobb. Men i själva verket har du just tillämpat en av grundprinciperna i Story Based Inquiry.
Du har nämligen inte börjat din research med ett blankt papper. Utan med en hypotetisk story.
Denna gång var den formulerad av konkurrentens rubrikmakare. När du gör SBI är den formulerad av dig själv.
Den här gången var den lite felaktig och fick korrigeras. Nästa gång kanske huvudtesen visar sig stämma.
Inom SBI jobbar du sannolikt med fler källor, och oftast inte bara muntliga. För den här nyheten räckte det med några samtal.
Stora skillnader alltså, men en grundläggande likhet i att arbeta utifrån en hypotetisk formulering – som sedan förändras under researchens gång.
Ibland kanske hela tesen spricker. Det kan hända i ett dagsjobb och det händer vid ambitiösa undersökningar. Men oftare handlar det om förändringar: en story är annorlunda än man först trodde, och får formuleras om under resans gång.
Och det är just det: vi formulerar om storyn under resans gång.
När vi jobbar över dagen med att kolla konkurrentens nyhet så är det precis det vi gör, ofta i intimt samspel mellan reporter och arbetsledare – som naturligtvis vill veta om det blir någon story från dig och hur den i så fall låter.
(Ibland blir ni oense om ifall det där du hittar är en story eller inte. Din ribba har ibland ett visst samband med din önskan att sluta arbetsdagen i rimlig tid för att hinna hämta på dagis. Arbetsledarens ribba korrelerar ibland väldigt exakt med det övriga nyhetsläget; om det är tunt i övrigt så stiger intresset för vad-du-än-kan-få-loss. 30 sätt att sänka en story skrev vi om här.)
SBI handlar i grunden om att anlägga samma perspektiv på din granskning. Att inte reka planlöst utan utgå från åtminstone en enkel hypotes – och en formulerad hypotes.
Denna kan sedan delas upp i mer eller mindre verifierbara delhypoteser, och i takt med att du undersöker sakernas förhållande kommer dessa att strykas, förändras eller bekräftas. Du mejslar fram en story medan du gör din resarch – inte strax före deadline.
Alla som någon gång gjort ett dagsjobb vet hur orimligt det vore att börja fundera över vad storyn egentligen handlar om tio minuter före publicering. Story Based Inquiry-metoden lär oss att samma insikt går att tillämpa på kvalificerad, undersökande journalistik.