Kategori: Researchen

”Hur vet du det?”

Den är frågan vi ibland och med rätta ställer i den kritiska makthavarutfrågningen – men borde ställa oftare också till andra.

Till caset vi tycker synd om – för att kunna bedöma deras historia bättre och för att försäkra oss om att de inte sitter på uppgifter eller dokument som ytterligare kan stärka eller försvaga deras case (!).

Till experten som vi har sån respekt för – men som i detta fall kanske gått utanför sitt egentliga specialområde.

Till vevaren som vi är så glada för uttrycker sig så starkt – så vi kan försäkra oss om att det inte bara är munväder (eller i vart fall vet att det är det när vi skriver presentationsspeakern).

Till parten i det där ordkriget – vars svar på frågan kan förvandla ord-mot-ord till sant-eller-falskt.

Till det påstådda ögonvittnen, eller till den självpåtagne uttolkaren av det kontroversiella partiet. Eller till bankens analytiker eller fackets ekonom eller…

Ja ni fattar!

En himla bra fråga. Arbetsbesparande och skärpande på samma gång.

Hur jag vet det?

För att jag testat både att använda den och att inte använda den. En massa gånger under ganska många yrkesår. Och sett skillnaden.

Det är därför jag vet det.

”Berätta!”

Den frågan kan dels vara ett sätt att slå igång flödet hos den som har en historia att berätta, som kan framföras kronologiskt och kanske till och med gör sig bra i denna form – låt säga en berättelse från ett ögonvittne till en dramatisk händelse.

Men frågan passar också sällsynt bra för att hantera sånt vi faktiskt inte är intresserade av att höra över huvud taget.

Nämligen intervjupersonens inövade ramsa. Den som låter helt mekanisk och just inövad. Den som är sprängfylld med information som säkert har relevans bland personens arbetskamrater eller chefer – men knappast betyder något alls för den vidare krets som din publik utgör.

Varje intervjuperson har ett message track. Det handlar om att acceptera och hantera det.

Begreppet message track används främst i samband med medieträning – och i diskussioner om medieträning som gått för långt. Bosse Ringholm eller Tobias Billström som upprepar sig som papegojor.

(Resonemanget bakom upprepningen är enkelt: om intervjupersonen svarar samma sak på i stort sett alla frågor, så blir det svårt att inte ta med formuleringen i inslaget eller artikeln – helt enkelt eftersom det inte finns så mycket annat att välja på.

Och vi får ju ändå bara plats med 20 sekunder. Och jag har ju ändå med min tough sounding fråga. Och intervjupersonen gör väl egentligen bort sig som inte svarar på den.

…och alla andra självbedrägerier vi ägnar oss åt för att försöka komma undan det faktum att vi inte kom förbi deras message track.)

Men den goda nyheten är att de flesta message track-användare faktiskt inte är några papegojor! Den där inövade ramsan kommer i de flesta fall inte alls att upprepas 15 gånger, på bekostnad av riktiga svar. Men vi som intervjuar måste förstå att det är information som intervjupersonen tycker är viktig att få med, åtminstone en gång, i intervjun. Och att vi har en hel del att vinna på att låta dem få ur sig den.

Och ett effektivt sätt är alltså att just låta dem prata av sig. Öppna intervjun med ett ”Berätta!” Eller ”Vilket är ert budskap i dag?” eller ”Vad är det ni har gjort här?”

Låt dem säga det! Jag lovar att de flesta människor efter denna start kommer att vara betydligt mer mottagliga för dina riktiga frågor – och beredda att besvara dem. Avslappnade, tillmötesgående, svarsamma. (Alldeles oavsett de psykologiska faktorer som gör ”papegojan” till en obekväm figur också för utövaren.)

Även om de flesta har en ramsa så har de flesta inte skapat den för att dölja något. Utan för att komma ihåg några viktiga grejer.

Ibland är detta några skarpa formuleringar som gör sig fint i ditt reportage.

Men det kan alltså också vara saker som är totalt ointressanta för dig. En uppräkning av vilka kollegor som också ingår i teamet. Vilken institution som gjort arbetet möjligt. Hur gott samarbetet varit med näringslivets aktörer.

Du tänker inte ta med detta i ditt reportage. Eller så tänker du ta med det i en speaker eller faktaruta. Men du förstår samtidigt att detta är information som din intervjupersonen finner angelägen att få ur sig. För att kunna sova gott nästa natt – eller kanske oftast för att med trovärdighet kunna framhålla för chefen (eller kollegorna, eller finansiären) att ”Jag sa det faktiskt i intervjun!”

En information som intervjupersonen legat vaken hela natten för att öva in – och svettats över tanken att missa.

Okej, men låt dem då säga det. Framhålla det rentav! Ordentligt, först i intervjun! Ge dem den tid de behöver. Försäkra dig om att de fått med allt.

Min erfarenhet är att denna öppna dörr är en betydligt effektivare väg förbi ett inövat message track, än att ignorera eller försöka ta strid med det.

Efteråt kan du ju börja ställa dina riktiga frågor. De flesta kommer att svara, lugna och nöjda som de är med att ha vara förbi den viktiga ramsan.

(Och om det visar sig att du hittat en sån där sällsynt papegoja? Ja då får du helt enkelt hantera det – genom att göra upprepningen så tydlig för publiken att den faktiskt faller tillbaka på intervjupersonen. Det kräver bara lite redaktionellt mod att inse att upprepningen är storyn – eller i vart fall just blivit en viktig del av den.)