Researchen – Sida 20 – Journalisttips

Lär av Flashback!

Flashback är en av Sveriges mest kontroversiella platser. En sajt och ett diskussionsforum som tar upp många ämnen som är tabu på andra håll: narkotika, pornografi, politisk extremism… Allt diskuterades lika engagerat som hemelektronik, blomodling och jobbskatteavdrag. Ledstjärnan är en så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt – och en plattform för alla som vill utnyttja den. Diskussionens vågor går höga och de enda begränsningarna ligger egentligen i ett antal förhållningsregler; bland annat är det förbjudet att avslöja identiteten på en annan forumdeltagare mot dennes vilja.

Journalister har alltid haft ett kluvet förhållande till Flashback. Å ena sidan gör vi med jämna mellanrum stories om sajtens förskräckliga avarter (”näthatet”, ”undervegetationen” etc), å andra sidan har det hänt mer än en gång att reportrar använt uppgifter från Flashback som uppslag för reportage.

Detta ska emellertid inte handla om ifall Flashback är bra eller dåligt ur någon slags moralisk aspekt (eller som ventil för åsikter som inte hörs på andra ställen), utan om metod.

Journalister borde lära av Flashback. Eller för att vara mer exakt: många journalister borde ta lärdom av Flashbackgrävarnas rutiner när det gäller snabb och effektiv research, i synnerhet webbresearch. När det gäller att kvickt anamma nya tjänster och rutinmässigt utnyttja de gamla, så slår många Flashbacktrådar den genomsnittliga nyhetsredaktionen med hästlängder.

Väl kända är diskussionstrådarna där fejkade naturfotografier avslöjades och där det så kallade Bjästafallet reds ut. Den sistnämnda tråden nominerades till Guldspade av journalisterna Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg, den första vann Sveriges Radios pris Medieormen första gången det delades ut.

Men varje vecka lyckas Flashbackgrävarna lista ut vilka personer som döljer sig bakom kvällstidningarnas anonymiserade nyhetsartiklar och pixlade fotografier. Inom loppet av några timmar (ibland snabbare) avslöjar de kändisen som misstänks för misshandel, eller journalisten som åkt fast i en skattevärva. Sedan kommer de ofta vidare i researchen, genom en kombination av egna och öppna källor – företrädesvis på nätet.

Nej, grävarnas avsikter är sällan ädla publicistiska, och deras åsikter kan ofta diskuteras (vilket görs). Men sett ur ett rent metodperspektiv kan många Flashbacktrådar vara en pedagogisk guldgruva.

Några exempel:

Kvällstidningen har publicerat en suddig bild av en husentré, tillsammans med knapphändiga uppgifter om den misstänkte sångaren. Flashbackgrävarna spånar fram en handfull sångarkandidater och tar snabbt fram deras folkbokföringsadresser hos Ratsit, för att sedan jämföra adresserna i Google Maps Street View med den suddiga entrén hos kvällstidningen.
Med sajter som Ratsit eller Birthday.se kan man lätt hitta folks ålder, och på så sätt komma vidare från knapphändiga formuleringar typ ”i 40-årsåldern”.
När en skådespelare uppges ha samarbetat många gånger med regissören X, eller tvärtom, används databaser som IMDB för att snabbt utröna vem som jobbat med vem. Antalet kandidater kan snabbt minskas till en handfull eller mindre.
Flashbackgrävarna tar regelmässigt hem domar från domstolarna och information från Polisens händelserapportering. (Och publicerar förstås bådadera i den aktuella tråden.) I domarna finns både information om det aktuella fallet samt ledtrådar till eventuella tidigare domar, fler inblandade personer osv.
Ofta hittar man fördjupande information med vad som förefaller vara intelligent googling: att en viss adress inhyser ett kommunalt stödboende bekräftas genom att man lokaliserar kommunens egen informationsblad om boendet. Gamla och nya annonser för bostads-/lokaluthyrning/-försäljning kan innehålla viktig information om insidan av en fastighet.
Facebook skannas förstås regelmässigt, och oftare än man tror hittar Flashbackgrävarna helt öppna profiler, med bilder och personlig information om t ex brottslingar och brottsoffer. Även personers vän-listor kan naturligtvis vara till nytta när man vill kartlägga någons kontaktnät.

Detta är bara några exempel på hur de aktiva undergroundgrävarna lyckas komma längre på kortare tid än många redaktioner. De kommer ikapp den anonymiserade artikeln, och de kommer ofta också förbi och vidare i sin gränslösa informationsjakt.

(Nej, jag argumenterar naturligtvis inte för att redaktioner ska anamma Flashbacks publiceringspolicy.)

En viktig faktor är också att Flashback-arbetet blixtsnabbt kan fördelas på flera olika personer. Ju hetare ämne, desto fler potentiella medgrävare. Trots att användarna inte känner till varandras identiteter skapas snabbt ett intuitivt samarbete. Även på denna punkt har många redaktioner en del att lära; hur ofta sitter vi inte och gör vår research helt individuellt, i stället för att alla som kan kastar sig över dagens stora story och hjälps åt att på minimal tid få fram maximal information?!

Hur står sig dina rutiner mot Flashbackgrävarnas? Berätta i kommentarsfältet!

Sök smartare

Googlesökningar är ett av våra viktigaste arbetsverktyg, men de leder oss inte alltid dit vi vill. Ibland kan det bero på att den information vi söker inte finns på nätet – eller i vart fall inte indexerats av Google – men minst lika ofta drunknar den bland irrelevanta träffar. De flesta av oss bläddrar inte igenom 30 sidor med träffar utan nöjer oss med att kolla den första, andra och kanske tredje sidan.

Tyvärr gör ju inte Google den sökning vi önskar utan den vi skriver in, och om dessa skiljer sig alltför mycket kommer du aldrig att finna det du söker.

Ett bra steg på vägen är att börja använda Googles avancerade sökning. Namnet avskräcker nog många i onödan; det handlar inte om någon raketforskning, programmering eller formler. Det handlar om att göra din sökning lite mer lik din önskan om vad som ska hittas.

Avancerade sökningar nås antingen genom den särskilda sidan eller genom att man gör olika tillägg i sin vanliga sökning. När man får sina sökresultat dyker det också upp en del avancerade alternativ i vänsterspalt – mer om det nedan.

En mycket vanlig avancerad sökning använder många av oss redan varje dag när vi skriver ”Mikael Pettersson” i stället för Mikael Pettersson. Genom citattecknen ber vi Google att söka efter hela frasen i stället för orden var för sig. Du slipper träffar som bara innehåller Mikael eller Pettersson, båda orden måste finnas med och i den ordningen dessutom.

Ett annat enkelt tillägg är minustecknet. ”Backa Elias Bondpä” -Journalisttips ger träffar som handlar om Elias men inte innehåller denna bloggs titel. (Elias har för övrigt ett betydligt mer sökvänligt namn än jag. På gott och ont :-))

En riktigt funktionell avgränsning är att du kan be Google att söka bara under en viss domän eller sida, från toppdomäner som .se till undersidor som svt.se/nyheter. Om du inte orkar gå till Avancerad-sidan skriver du site: i sökrutan, med adressen direkt efter utan mellanslag. Exempelvis ”Mikael Pettersson” site:svt.se.

Många sajter har förstås egna ”interna” sökmotorer men inte sällan visar sig Googles site:-sökningar bättre – eller i vart fall ger de andra träffar än sajtens egen. (Kolla t ex vad som dyker upp om du jämför Googles ”Mikael Pettersson” site:svt.se med en ”Mikael Pettersson”-sökning på svt.se.)

Olika avancerade alternativ kan kombineras. Om jag t ex vill se träffar på ett visst ämne som inte kommer från svt.se skriver jag -site:svt.se (alltså med minustecken).

En avgränsning som kan göra underverk i jakt på intressanta dokument är Filtyp. Du kan exempelvis välja att söka enbart pdf-filer, Worddokument (doc) eller Powerpoint-presentationer (ppt). Snabbkommandot i sökrutan heter filetype:.

Låt säga att du gör research om kommunernas arbete med ensamkommande barn och ungdomar. Begreppet ensamkommande fungerar bra som sökord (eftersom det i princip endast används i detta sammanhang) men du får problem med antalet träffar.

En vanlig googling på ordet ensamkommande ger 694 000 träffar. Säkert en hel del relevanta myndighetsdokument, kartläggningar och kontaktuppgifter – men det är uppblandat med väldigt, väldigt mycket annat.

Du vet att länsstyrelserna ska ha koll på kommunernas arbete med ensamkommande, och bestämmer dig därför för att fokusera sökningen ditåt. De svenska länsstyrelserna samlas alla under adressen lansstyrelsen.se. Alltså gör du sökningen ensamkommande site:lansstyrelsen.se.

Du får nu strax över 3 000 resultat. Fortfarande väldigt många men alla härrör från en myndighet där många dokument kan tänkas vara intressanta och relevanta för din research.

Vi väljer nu att begränsa typen av dokument. pdf-filer utgör ofta ”tyngre” sorters dokument – rapporter, beslut, protokoll etc – än vanliga webbtexter, och därför skriver vi Ensamkommande site:lansstyrelsen.se filetype:pdf.

Antalet träffar minskar nu till 624, pdf-filer som publicerats på länsstyrelsernas sajter och innehåller begreppet ensamkommande.

Vi gör nu en sista grej. I träfflistans vänsterspalt trycker vi på ”Fler verktyg” och väljer en tidsavgränsning: ”Senaste året”.

Resultat: 144 träffar. Där du bland annat hittar kartläggningar, minnesanteckningar och utbildningsdokumentation från det senaste året – varav flera gissningsvis innehåller både fakta och kontaktpersoner som kan vara till nytta i din research.

På kort tid har vi alltså tagit oss från 694 000 träffar till 144 – och gjort ett urval som blir betydligt mer relevant utifrån vårt behov. Vi har rejält minskat skillnaden mellan vårt önskemål och vår sökning.

Du kan också göra ett antal andra avgränsningar i Google, som till exempel efter språk och region. Du kan också be Google att söka efter siffror inom ett visst intervall, eller att hitta sidor som ”liknar” eller länkar till den sida du är intresserad av. (Länkar är intressanta för att t ex bedöma om en sida är seriös: väljer myndigheter, kommuner och seriösa organisationer att länka till en viss sajt så ökar förstås trovärdigheten jämfört med om det bara är sajtens ägare som länkar till den från sin privata blogg.)

Avgränsningarna funkar inte alltid klockrent men ofta tillräckligt bra för att smalna av ett gigantiskt sökresultat. Du gör helt enkelt din sökning lite mer lik ditt önskemål om vad Google ska hitta.

Har du egna goda erfarenheter (eller dåliga) av de avancerade sökalternativen? Dela med dig i kommentarsfältet!

Fixa adresserna till fetaste enkäten

Säg att du vill göra en e-postenkät bland alla socialdemokrater i landet. Deras e-postadresser finns på den här sidan, men där finns också en hel del annan information. Om vi markerar ett gäng av dem, får vi något i stil med detta (nu tar jag bara dem på a, men poängen med det här är alltså att det ska vara många):

 Adelsbo, Christer (S)
 Socialdemokraterna
 Skåne läns norra och östra, plats 39
 Telefon: 08-7864709
 E-post: christer.adelsbo@riksdagen.se
 Adolfsson Elgestam, Carina (S)
 Socialdemokraterna
 Kronobergs län, plats 293
 Telefon: 08-7864359
 E-post: carina.a.elgestam@riksdagen.se
 Ahlberg, Ann-Christin (S)
 Socialdemokraterna
 Västra Götalands läns södra, plats 302
 Telefon: 08-7864398
 E-post: ann-christin.ahlberg@riksdagen.se
 Ahlin, Urban (S)
 Socialdemokraterna
 Västra Götalands läns östra, plats 44
 Telefon: 08-7864723
 E-post: urban.ahlin@riksdagen.se
 Andersson, Johan (S)
 Socialdemokraterna
 Östergötlands län, plats 148
 Telefon: 08-7865315
 E-post: johan.andersson@riksdagen.se
 Andersson, Phia (S)
 Socialdemokraterna
 Västra Götalands läns södra, plats 304
 Telefon: 08-7865324
 E-post: phia.andersson@riksdagen.se
 Arleklo, Ann (S)
 Socialdemokraterna
 Skåne läns västra, plats 184
 Telefon: 08-7864595
 E-post: ann.arleklo@riksdagen.se
 Axelsson, Lennart (S)
 Socialdemokraterna
 Örebro län, plats 232
 Telefon: 08-7866002
 E-post: lennart.axelsson@riksdagen.se

Men det duger ju inte att kopiera in allt det där i adressraden i vårt e-postprogram. I stället kan det fungera att klistra in alla adresserna rent med semikolon emellan. Eftersom det är så många personer behöver vi ett smidigt sätt att gå från det vi fick loss med copy-paste ovan till detta:

christer.adelsbo@riksdagen.se;carina.a.elgestam@riksdagen.se;ann-christin.ahlberg@riksdagen.se;urban.ahlin@riksdagen.se;johan.andersson@riksdagen.se;phia.andersson@riksdagen.se;ann.arleklo@riksdagen.se;lennart.axelsson@riksdagen.se

Vår räddning i det här fallet är sajten Text Mechanic. Du behöver inte kunna någon programmering eller reguljära uttryck – utan bara kopiera och klistra in texten i de olika verktygen. Det blir en del kopierande och inklistrande – men det blir i alla fall mycket mindre jobb än att göra det manuellt – speciellt om du vill mejla alla socialdemokratiska riksdagsledamöter, eller varenda ledamot som finns.

Text Mechanic innehåller en uppsättning enkla verktyg för att hantera text.

För att lösa problemet gjorde jag så här:

Först kopierade jag in alla ledamötena i verktyget ”Remove Lines of Text Containing…” och använde det för att ta bort alla rader utom den med e-postadressen. Den med namnet på ledamoten kom jag åt genom att söka på ”(”. Därefter sökte jag på ”Telefon”, ”län” och ”Social”.
Sedan klippte jag ut det som då återstod och kopierade in det i verktyget ”Find And Replace Text”, där jag sökte efter ”E-post: ” (glöm inte mellanslaget!) och ersatte det med ”” (det vill säga ingenting).
Nu är vi nära! Men om du går till slutet av valfri rad med hjälp av End-tangenten, så märker du att flera av raderna inte slutar där e-postadressen slutar, utan innehåller ett gäng mellanslag. Dem vill vi har bort. Klipp ut adresserna och kopiera in dem i verktyget ”Remove Extra Spaces”. Se där till att rutan ”Trim leading/trailing whitespaces from lines” är ibockad. Klicka på ”Remove” och de onödiga mellanslagen försvinner.
Nu återstår ett steg – att ersätta nyradstecknen med semikolon. Klipp ut adresserna och klistra in dem i verktyget ”Add/Remove Line Breaks”. I rutan som föregås av texten ”replace the line break with this text” skriver vi ett ensamt semikolon (”;”) och klickar på knappen ”Remove All Line Breaks”. Klart! Vi får ut en rad med e-postadresser separerade av semikolon – klar att klistra in i adressraden i e-postprogrammet!

Visst är det här också lite jobb, men alls inte i närheten av vad det hade varit att göra hela jobbet manuellt. Hoppas du får till en riktigt fet enkät nu!

Gästblogg: Så hittar du konsumentnyheter

Dagens gästbloggare är Anders Nyman, en av Sveriges mest erfarna konsumentjournalister. Under åtta år har han – först på sajten Cint och sedan med egna Knyt – dagligen letat och lagt upp länkar till nyheter med konsumentanknytning. Det har blivit en del egna artiklar och granskningar också. Här delar han med mig sina råd om på hur man snabbt tar hand om tipset om den lurade konsumenten:

”En kvinna i Ronneby blev nyligen uppringd av en annan kvinna. Samtalet hördes dåligt, men plötsligt tackade kvinnan som ringt upp för kvinnans medverkan och några dagar senare fick hon ett paket med bantningsplåster och en faktura på 49 kronor med posten. Eftersom hon inte beställt något polisanmälde hon företaget, rapporterar BLT i papperstidningen.”

Även om företagsnamnet inte nämns i notisen ovan stod det säkert i polisanmälan. Ta namnet – Healthzone i det här fallet – och gå till: Konsumentverkets diarum – en guldgruva.

Konsumenter som råkar ut för att företag inte följer lagar och regler inom konsumentområdet kan anmäla det till Konsumentverket. Det är naturligtvis bara en minoritet som gör det, men ett oseriöst företag kan ändå snabbt få hundratals anmälningar. Från 1 januari 2011 ligger Konsumentverkets diarium ute på webben.
Här kan man söka på företagsnamn och se ärendemening och tid för anmälningarna. Man får också se diarienumret. Skicka det i ett mejl till konsumentverket@konsumentverket.se för att få ut själva anmälan, som i regel innehåller anmälarens kontaktuppgifter och annan nyttig information, och ibland t o m inscanningar eller skärmdumpar.

Man kan också söka bland verkets tillsynsärenden. Har det anmälda företaget börjat utredas av Konsumentverkets jurister? Begär ut skrivelserna och företagets svar.

Saknar du nyhetstips? Lämna sökrutan tom när du söker, så får du se alla registrerade anmälningar i kronologisk ordning. Det går naturligtvis också utmärkt att ringa till registraturen på Konsumentverket och ställa frågor, tex om anmälningar inom ett visst område.

En sökning på Healthzone i diaret ger 128 anmälningar, från början av 2011 och framåt. Ärendemeningarna visar bland annat på oskäliga avtalsvillkor, utskick av obeställda produkter, vilseledande marknadsföring, och namn på några av företagets produkter: Algodril, Removyl, Cellu-diet. Diariet visar också att ett tillsynsärende inleddes redan 2011.

Du kan också söka rådgivningsärenden i diariet hos EU-finansierade Konsument Europa, som är en del av Konsumentverket. Konsument Europa ger konsumenter personliga råd vid gränsöverskridande handel, och samverkar med andra ECC-kontor i andra EU-länder. Här är ärendemeningen längre och mer beskrivande, exempelvis:

”K blir uppringd av Healthzone, erbjuds present då K ’var så bra kund förut’. K har nu fått ytterligare försändelser och fakturor, trots att något prenumerationsavtal aldrig avtalats.”

Totalt finns 57 ärenden hos Konsument Europa, och alltså nära 200 anmälda fall totalt. Med tanke på anmälningsfrekvensen sannolikt toppen på ett isberg. På bara fem minuter kan notisen alltå växa med mycket matnyttig information till läsarna, utan att ens begära ut några handlingar.

Fler måste-källor för konsumentjournalisten är:

Konsumentvägledningen
Långtifrån alla kommuner har en kommunal konsumentvägledning. Men i de fall den finns är vägledaren en guldgruva för konsumentnyhetsjägaren. Få har så bra koll på konsumenters aktuella problem och de fula företag som härjar – eller juridiken bakom.

Alla konsumentvägledningar för statistik över inkomna ärenden. De flesta är anslutna till Konsumentverkets system Konstat. Varje län ser sin egen statistik. Förhoppningsvis är vägledarna duktiga på att skriva in namn på företag det klagas på, så att de blir sökbara.

Vill man ha vägledarstatistik för hela riket får man ringa Konsumentverket. Konsument Göteborg, en av landets största vägledningar, envisas dock med ett eget statistiksystem och saknas alltså.

Häromveckan var jag själv i Östergötland och föreläste för länets konsumentvägledare. Vi pratade bland annat om att ha rätt och få rätt. Det sistnämnda händer rätt ofta när media tar upp ett fall, även om konsumenten kanske inte ens har rätt formellt sett. Se till att skaffa en kontakt på lokaltidningen rådde jag vägledarna. Det omvända gäller förstås också för journalister!

Konsumenternas rådgivningsbyråer
Även om en lokal konsumentvägledning saknas kan konsumenterna få råd hos någon av branschens oberoende rådgivningsbyråer. Detsamma gäller förstås dig som journalist. Bank och försäkring, el gas och fjärrvärme och tv, telefoni och bredband – alla nås via den här länken.

Allmänna Reklamationsnämnden
Anmälningar hos ARN är offentlig handling. Det är bara att ringa eller mejla och fråga om företag x (eller anmälare x) förekommer i anmälningar eller avgöranden. Dessa går sedan att få ut som pdf. Begär du ut mycket, eller sådant som inte finns inscannat, kan det dock kosta.

Råd & Röns Svarta lista
Företag som inte följer en rekommendation från Allmänna Reklamationsnämnden hamnar på Råd & Röns Svarta lista. Listan uppdateras en gång i halvåret. ”Återfallsförbrytare” markeras särskilt.

DM-nämnden
DM-nämnden är ”en av näringslivets egenåtgärder för god marknadsetik”, som det så fint heter. Hit kan företag som inte sköter sig i direktmarknadsföringen anmälas och granskas. Det gäller tex telemarketing, direktreklam, mobil marknadsföring, sökordsmarknadsföring och e-postmarknadsföring. Påföljden om företaget fälls blir bara ett uttalande, men statistiken är intressant. Och juridiken. Uttalandena finns att läsa på sidan.

Andras artiklar
Du kollar givetvis upp företaget i de artikelarkiv du har tillgång till. Är du en fattig frilans? På Knyt.se finns sammanfattningar och länk till artiklar från 2004 och framåt, med ett uppehåll runt 2010. Från 2011 taggas också allt med olika nyckelord, tex ”skimming”, ”Microsoftbedragare”, ”bilköp”.

Google
Att man kan googla efter konsumenters omdömen och kommentarer, och söka på Facebook efter missnöjesgrupper, säger sig nog självt. I grupper på Facebook kan man t ex hitta case till sin artikel.

”Name and shame”
”Det behövs mer name and shame”, sade konsumentminister Birgitta Ohlsson i en intervju förra året. Själv håller jag med. Det gäller både notiser om vilseledande marknadsföring, skumma företag som dragit pengar från kortkontot, och företag som fällts i ARN. Saknas namnet är notisen glömd så fort som den lästs. Finns namnet med hittas den av sökmotorerna, och konsumenter som letar information får hjälp. Många tidningar har en för mig obegriplig motvilja att nämna namn. Gör det!

Lyssna på experterna
Vissa av konsumentvägledarna i Östergötland hade haft dålig erfarenhet av journalister som stressat igenom en intervju, och sedan i tidningen dagen efter missuppfattat alltihopa. Det är ju konsument-juridik det handlar om, och viktigt att det blir rätt. Var därför frikostig med att låta vägledaren, juristen på Konsumentverket eller vem du nu intervjuat läsa igenom det du tänker publicera. Så undviker du pinsamma misstag.

Anders Nyman

Gästblogg: Höj säkerheten i mobilen

I dag kan vi glädjas åt ytterligare en gästpost från Fredrik Laurin på temat smarta appar som kan hjälpa till att höja säkerheten i mobilen:

Här kommer fyra konkreta och enkla tips på hur man kan säkra sin Android.

APG och mailklienten K9
Fungerar (egen erfarenhet) mycket bra hop och ger vanlig PGP-kryptering i Androiden.
Länk här och här.

Redphone – krypterad telefon
Har bägge parter appen blir kommunikationen krypterad. Säkrare än Skype, ingen tredje part har nycklar. Open source. Gratis. Länk här.

Diskkryptering
Android 4 har det under inställningar. Förutsätter att Total Recall for S2 kan köras på Android 4. (Nån som vet hur det är med det nu? Det fungerade INTE när Android 4 kom i våras.) För Galaxy SIII finns det en fungerande Total Recall-app idag. Länk till Total Recall för S2/S3.

TextSecure
Krypterar SMS mellan användare som har appen installerad. Men, nästan lika viktigt: krypterar dessutom alla SMS som förvaras lokalt i telefonen. Ersätter den vanliga SMS appen, men fungerar likadant.
Open source. Gratis. Länk här.

Fredrik Laurin

Gästblogg: Våga ringa!

Mitt (Mickes) inlägg Sluta ringa folk väckte en del starka reaktioner i förra veckan. Telefonen är reporterns bästa vän, hävdar Björn Häger som här svarar med ett utdrag ur sin (utmärkta) bok Reporter – en grundbok i journalistik. (Jag tackar Björn, backar en aning från min hårda rubrik – samt konstaterar att just denna gästblogg är ett bra exempel på ett arrangemang som gick bra att få till utan att vi någonsin lyfte luren och pratade med varandra; allt gjordes upp via Twitter och mejl :-))

Uppdraget kan komma från en chef eller från tidningens morgonmöte: ”Ring och ta reda på när kommunstyrelsen ska ha sitt extrasammanträde och vad som står på dagordningen!” Ett sådant uppdrag ska vara lätt även för den reporter som aldrig tidigare bevakat kommunpolitik. Hon sitter inte och väntar på instruktioner om vem hon ska ringa, hon ringer kommunens växel och ber att få prata med ”någon som har hand om kommunstyrelsens sammanträden”. Efter att ha blivit kopplad till flera tjänstemän som inte har en aning, hamnar hon till slut rätt. Och det ska inte ta mer än några minuter.

Så ser vardagen ut för de flesta reportrar. De får uppdrag de aldrig fått förut och det ingår i yrkeskompetensen att ändå hitta rätt.

Räkna med att nio gånger av tio kommer du att hamna fel. Det ingår i jobbet att chansa och ihärdigt bita sig fast i dem man får tag på tills de lämnar ifrån sig ett annat namn du kan ringa till.

Många samtal är också rena kollsamtal, till exempel att ringa det klassiska samtalet till vakthavande befäl hos polisen och fråga om det hänt något. En ambitiös reporter sitter inte sysslolös, utan har alltid en lista framför sig på skrivbordet med saker att kontrollera. Det kan vara att ringa på något långsiktigt projekt som ligger och puttrar, eller att ringa någon kontakt någonstans och bara fråga om de har något på gång.

Du behöver inget särskilt skäl att ringa. Det fina med att vara journalist är att du kan ringa vem som helst och fråga om vad som helst. Det räcker med:

– Hej, jag är journalist och tänkte kunskapa mig lite om det ni håller på med, hur är det med..?

På en timme kan en ihärdig reporter ragga fram en hel lista med nyheter, enbart med telefonens hjälp.

En mästare på detta är journalisten Leif Eriksson som rest runt bland Sveriges Radios lokala kanaler och pratat nyhetsjakt inom ramen för något som kallades Nyhetsverket. Som en gimmick brukar han slå vad med kursdeltagarna om att han inom deras område, på en timme kommer att hitta tio nyheter som de inte känner till.

Det spelar ingen roll om det är i Karlstad eller om det är i Gävle, Jakarta eller Saigon, där han också gjort det. Leif vinner varje gång.

Hans metod är att bläddra i telefonkatalogen och på måfå leta upp företag och institutioner som verkar intressanta. I Karlstad blev det till exempel ett byggbolag, ett fastighetsbolag, sjukhuset, kyrkoförvaltningen och musikteatern.

Sedan ringer han upp chefen och säger att han är på jakt efter något spännande att delge radiolyssnarna. Han frågar vad som upptar chefens tid just nu, nyinvesteringar, nedläggningar, ny konkurrens, utbildningsprojekt, omdaning, nya trender och tendenser i branschen, uppgifter om konkurrenter med mera.

Efter en timme har han alltid en lista på minst tio nyhetsuppslag. När han gjorde det i Karlstad bestod listan bland annat av nyheter om att kyrkans ekonomi är sämre, att den vill anlägga en begravningsplats på ett regementsområde, att över sextusen lägenheter ska få egna kvarterskomposter, att antalet tomma lägenheter minskar, att byggföretaget väntar en stororder, att sjukhuset köpt en röntgenkamera som medför en medicinsk revolution i att ställa diagnoser och att många från kultureliten i Stockholm köar för biljetter till den nya operan…

Redaktionerna Leif besöker får ta över listan och betar sedan av uppslagen ett efter ett i sina nyhetssändningar.

– Metoden fungerar utmärkt. Om du vågar prova så kommer du att bli självförsörjande på egna nyheter. Dessutom blir det originalnyheter som ingen annan har och som inte är utskickade av någon annan, säger Leif Eriksson.

Björn Häger

Gästblogg: Hitta den dumpade sidan

Dagens gästbloggare är Leo Wallentin, som tidigare skrivit om hur man hittar personer bakom sajter. I dag ger han en ingående beskrivning av olika metoder att hitta cache-lagrade versioner av webbsidor, med ett aktuellt exempel från Expressen:

Visst har du också någon gång surfat förbi något på nätet, och några sekunder för sent kommit på att ”det där borde jag ha skärmdumpat”? Kanske ett anmärkningsvärt inlägg på något socialt medium, eller en märklig rubrik på en nyhetssajt. Och när du en minut senare hittat tillbaka är inlägget redan borta, eller redigerat.

I veckan hände det mig, när en vän uppmärksammade på Facebook att Expressen, i en intervju, på intervjupersonens egen begäran, använt pronomenet hen, bara för att snart ändra det till ”hon”. Länken till artikeln hade då snabbt spridits på flera högerextrema sajter, och man kan gissa att många som kom den vägen hörde av sig till tidningen. Ny kritik på nätet, eftersom intervjupersonen själv inte definierade sig som en hon, varför Expressen skrev om igen, och nu städade bort alla personliga pronomen i tredje person. Kvar blev en kolossalt styltig text, som fortfarande ligger där som ett slags språkligt monument till ängsligheten.

Det här var ju intressant ur en massa synvinklar, och ett exempel som kunde vara bra att spara, så då var det dags att börja leta efter de båda gamla versionerna av artikeln!
Till att börja med är det ganska bråttom i det här läget. Vi behöver hitta en cachad, alltså mellanlagrad, version av sidan vi nyss såg. Webbsidor cachas på många ställen: Hos servern de ligger på, för att inte samma sida ska behöva återskapas för varje ny besökare om ändå inget har hänt, ibland hos stora mediesajter, i ytterligare ett lager av ”frontservrar”, ibland i nätverk som mediesajter använder för att effektivare distribuera sitt innehåll (så kallade CDN:er), ibland hos din, besökarens, internetleverantör. Brandväggen på din arbetsplats cachar säkert mycket innehåll. Det gör också sökmotorer och andra som av olika skäl skannar av nätet. Om det nu är en stor mediesajt du varit inne på, så försvinner de flesta cachade versioner av sidorna antagligen väldigt snabbt – vi pratar minuter eller sekunder.

Ta hjälp av någon som sitter nära, och dela upp kollarna emellan er. Ju snabbare ni är, desto större chans att få napp.
Uppdatera sidan med F5 några gånger. I de flesta webbläsare kan du använda F5 för att tömma den lokala cachen och uppdatera sidan på nytt (annars är risken att du bara hämtar om en sida som mellanlagrats på din dator). Om du har tur ligger sidan ligger på en server som fördelar besökarna på flera olika frontservrar, som i sin tur ligger och kopierar sajten från en källa. Vissa sådana frontservrar kommer att ligga före andra i kopieringen, så att man i praktiken kan hoppa fram och tillbaka upp till ett par minuter genom att trycka F5. I Expressen-fallet var det redan på tok för sent.
Kolla sökmotorernas cachade sidor. Om en sökmotor hann indexera sidan du letar efter, kan det finnas en mellanlagrad version av sidan där, som ligger kvar ända tills sökmotorn indexerar om sidan igen. Det kan handla om allt ifrån några sekunder till flera dygn, bland annat beroende på hur stor sajten är, och hur ofta den brukar uppdateras.

Google

Lägg till adressen till sidan du letar efter i slutet av strängen https://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:, så får du url:en till Googles cachade version av sidan, om den finns. Använd hela adressen, inklusive protokoll (t.ex. http). Om du testar med https://journalisttips.se så får du en upp till två veckor gammal version av sajten. Oftare än så verkar Google inte skapa nya cachekopior av just den här sajten. Om du testar med dn.se i stället så är den sällan mer än fyra timmar gammal.Expressen-artikeln då? Nej, den finns inte där. Och det gör faktiskt inget annat på Expressen heller. Expressen, och flera andra nyhetssajter (även svt.se) skickar ett särskilt direktiv till sökmotorer där de ber att slippa bli cachade. Och det verkar som att sökmotorer (tyvärr för oss) oftast respekterar det. Om du högerklickar på Expressens hemsida och väljer ”visa källa” eller motsvarande i din webbläsare, så kommer du att se rader en bit ner. Det är den magiska ramsan de använder.

Bing/Yahoo

Bing och Yahoo har numera slagit ihop sina söktjänster till en enda. Enklast är att söka efter artikeln på search.yahoo.com, och leta efter länken till den cachade versionen bredvid varje sökresultat. Här finns ofta cachade versioner som är äldre än Googles. Bara själva innehållet cachas, inte de dokument som styr utseendet på sidan, varför sajterna inte kommer att se ut som du är van vid.Men precis som Google så låter Bing/Yahoo bli att cacha Expressen.

Baidu

Baidu, den kinesiska sökjätten, visar också upp cachade resultat. Klicka på länken 百度快照 (快照, kuàizhào, betyder i webbsammanhang cache, 百度 , bǎidù, är ”Baidu”). Inte heller Baidu cachar just Expressen, däremot många andra svenska nyhetssajter. Ta bort å, ä och ö när du söker på baidu (om du inte vet vad GB 2312 är…).

Gigablast och andra

Det finns faktiskt en sökmotor till värd att nämna: Gigablast. Arkivet här är mycket mindre än hos Google eller Yahoo, men det är åtminstone deras eget, med unikt innehåll. Övriga sajter som kallar sig sökmotorer använder bara de andra sökmotorernas resultat, möjligen med lite egen handpåläggning, eller saknar publikt tillgänglig cache (t ex Yandex).

Allihopa på samma gång

Om du använder Chrome (och om du jobbar som reporter ska du använda Chrome eller Firefox), så finns det fler plugins som hjälper dig att snabbt scanna av flera sökmotorers cache på en och samma gång. Sök efter t ex Google Cache bland dina extensions.
Opera Mini är en webbläsare för mobiltelefoner som kanske hade sin storhetstid före smartphone-revolutionen, men som fortfarande finns kvar. Det fiffiga med den är att den använder en tjänst, Opera turbo, som mellanlagrar alla webbsidor hos sig, och skalar ner bilder och optimerar dem för långsamma uppkopplnigar, så att de går snabbare att ladda. Därigenom finns också en god chans att sidorna är något äldre. Även i den vanliga datorversionen av Opera kan du slå på turbo-funktionen, och med lite tur få en cachad version av sidan du letar efter! Opera är för övrigt en i största allmänhet underskattad webbkläsare, som du gott kan ge en chans!
Åk till Afrika! En del internetleverantörer runt om i världen mellanlagrar sajter hos sig, så att det ska gå snabbare för deras användare att surfa på sajter som t ex ligger geografiskt långt borta. Google har ett gigantiskt sådant cachesystem, som de erbjuder webbleverantörer i Afrika söder om Sahara. Om man surfar från ett subsahariskt land är det alltså hyfsade goda odds för att man får hårdare cachning än om man surfar från Europa. Nu har vi bara några minuter på oss att ta oss till Afrika. Lyckligtvis är det fullt möjligt, med hjälp av proxyservrar. En proxyserver är en server som kan agera mellanhand åt dig. Om du surfar till Expressen via en proxyserver i Ghana, kommer anropet att gå från Ghana, till en ghanesisk internetleverantör, som i bästa fall har en Google Cache-lagrad sida att visa dig. Proxyservrar är också det enklaste sättet att dölja sin identitet på nätet, och det vanligaste sättet att ta sig till sajter som är spärrade i ett visst land (t ex Youtube i Kina). Det finns många listor över öppna proxyservrar, som antingen är öppna av misstag, för att någon konfigurerat en webbserver fel, eller avsiktligt. På hidemyass.com finns en där man enkelt kan söka efter land. Vi markerar helt enkelt alla subsahariska afrikanska länder (genom att ctrl-klicka i listan) och får en lista över tänkbara kandidater. Sedan testar vi proxyservrarna en efter en, genom att gå in i webbläsarens inställningar, leta efter proxy-inställningarna (i Chrome: Setting / Proxy Settings), och slå på proxy, och ange att vilken IP-adress vi vill använda. Sedan är det bara att fortsätta surfa, men nu via en dator i Lusaka, Lomé eller Arusha. Antagligen kommer internet plötsligt att vara väldigt segt… I vårt fall hjälpte tyvärr inte ens detta, och då har vi snart testat det mesta.
Nu griper vi efter halmstrån här, men det finns CDN-tjänster som kan ha mellanlagrat en äldre version av sajten. Värt att testa är Coral CDN. Men det förutsätter att sidan redan har hämtats den vägen av någon, innan den ändrades igen.
Har vi inte lyckats hitta en cachad version av själva sidan, kan vi åtminstone spara cachad information om sidan. Och det har vi faktiskt redan fått, två gånger! Fortfarande flera dagar efter att Expressen publicerade sin intervju för första gången, så får man upp den ursprungliga versionen av texten i sammanfattningen i Yahoos och Bings sökresultat!

Noah Nord gick in på en frisörsalong på Södermalm i Stockholm för att klippa sig. Det fick hen inte. – De sa ”vi klipper inte tjejer”, säger Noah Nord

Den sammanfattningen skapades antagligen första gången sidan besöktes av sökmotorn, och har sett likadan ut sedan dess.
Google ger oss ytterligare en möjlighet här, med sin förhandsgranskningsfunktion: Vid varje sökresultat kan man oftast få upp en förhandsgranskning av sidan, genom att hoovra med musen över »-symbolen till höger om sammanfattningen. Den bilden cachas förstås också, för att inte Google ska behöva återskapa den precis hela tiden. Den är inte stor, det är nätt och jämnt att man ser att det står ”hen” där. Men det är åtminstone något.

Vi lyckades alltså inte få någon supersnygg bild av hur sajten sett ut, men åtminstone två nödtorftiga bevis för hur den sett ut tidigare. Dessutom hann bloggen Vi som aldrig sa sexist ta en skärmdump av artikeln i sin mellanversion, med ”hon”. Som vanligt är sociala medier din vän här: (Nästan) alltid är det någon som varit snabbare än du!

Har du fler tips på hur man hittar cachade versioner av sidor? Kommentera gärna här nedanför, så kan vi komplettera listan!

Läs också Så såg sidan ut förut.

Leo Wallentin

Gästblogg: 10 motstrategier (mot sänkningar)

Dagens gästbloggare är Anna Snellman, vickande reporter på Sydöstran (tidigare bl a Tidningen Ångermanland, Skånska dagbladet och Lundagård) som reagerade på 30 sätt att sänka storyn genom att formulera tio kloka motstrategier:

Du kommer över den där storyn som får dig att säga ”Åh fan”. Det kan vara något du hör eller ser i vardagen. På jobbet sätter du igång och kollar upp grejen. Det går framåt utan större hinder och du säger entusiastiskt till en kollega eller nyhetschefen att du har ett bra knäck. Men så kommer kommentarerna. Särskilt om du är ny och oprövad på redaktionen. Min erfarenhet av att vara praktikant och vikarie är att de kommentarerna på ett sätt är bra. För det har gjort min research och faktakoll ännu bättre. Och jag har lärt mig att halva jobbet är att presentera nyheten på ett effektivt sätt så att eventuella nej-sägare tystnar.

1. ”Men är vi verkligen säkra på det här?” Den första personen som ska ställa den frågan är du själv. Du ska ha dubbelkollat allt och vara säker på att siffrorna och citaten är korrekta och att vinkeln håller. Då kan du säga ”ja vi är säkra på det här”.

3. ”Men varför skulle dom ljuga?” Här behövs det tydliga fakta som dokument som styrker ett missförhållande. Utan det kan en diskussion bli antingen tre sekunder kort eller ett utdraget tjafsande.

5. ”Men är det här så speciellt egentligen?” Svar: ”Folk har snackat om det här hela sommaren/efter varslet/på den här facebookgruppen med 5 000 medlemmar, så det är därför jag tar en koll på det”. En nyhetschef vill inte missa en snackis. Så din grej som berör många bör också vara en snackis i verkligheten.

24. ”Saknar man inte en expert/case/ansvarig/reaktion/barnfamilj…?” Varje redaktion har sitt tänk. Som ny kan det ta tid att veta vad som vanligtvis efterfrågas. Efterhand lär du dig vad du ska ha med i storyn. De flesta redaktioner gillar en story om det finns ett case med namn och bild. Enkäter är i regel populära. I storstäder och universitetsstäder är en expertkommentar från en professor mer regel än undantag. På landsbygden blir det länsstyrelsen som får agera expert på relativt många ämnesområden i den lokala samhället. En kommentar från en ansvarig ska du i regel ha med.

17. ”Men berör det här verkligen vanligt folk?” Använd konsekvensargumentet. Det är elitpersonerna som felar och konsekvensen är att folket/skattebetalarna/kommuninvånarna får lida. Hitta ett case eller någon från en förening som reagerar. Gör även jämförelser i din research. Du vet att elitpersonerna festar upp 500 000 kronor av skattebetalarnas pengar. Kolla då hur mycket det kostar att ha en helårsanställd undersköterska i äldreomsorgen eller en specialpedagog på förskola som hjälper invandrarbarn med språket. En jämförelse kan ge effekten att bromsklossen på redaktionen backar.

14. ”Känns det inte väldigt spretigt?” Du behöver rannsaka dig själv. Är innehållet i din story spretig för att du själv inte riktigt förstått grejen eller hittat vinkeln? Finslipa och tydliggör. Om din story innehåller flera aspekter på grund av du gör ditt jobb som journalist – framhäv det. Tre argument: 1. Säg du vill höra båda sidor, att båda sidorna ska få komma fram. 2. Säg att de olika casen har sina personliga upplevelser av exempelvis ett ungdomshem. 3. Säg att experter inom olika discipliner har olika uppfattningar och att de måste få komma till tals och varför. Då har du åtminstone visat att du är en engagerad journalist.

9. ”Skulle man inte behöva fler exempel?” Det har du redan koll på. ”Jodå det finns tio exempel på det här i hela länet varav hälften finns i grannkommunen. Jag har ett case i den här staden som beskriver situationen på ett jättebra sätt. Även om jag låter fler intervjupersoner få komma till tals i reportaget så är det ändå hon (caset) som verkligen fångar den här grejen med sina citat.” Du ska lyfta fram varför ditt case är så bra och väcka nyhetschefens nyfikenhet på den personen. Halva jobbet kan vara att presentera din story på rätt sätt.

10. ”Borde man inte koncentrera på en person?” Den frågan kan ha att göra med platsbrist. Ett enkelt sätt är att du visar förståelse för redigeringen. Du kan förhandla och säga ”Ja, vi kan lyfta fram person X och ha personerna Y och Z i spalten bredvid med kortare text och mindre bild.” Du ska också veta varför du har flera casepersoner. Säger fem undersköterskor på akuten att vården är bristande kan det vara bra för att visa storleken på ett problem. Det kan exempelvis bli en kontrast till en ansvarig tjänsteman eller politiker som inte erkänner att situationen är ett stort bekymmer.

28. ”Men vill man inte höra NN?” Allra enklast är att NN är med. Om din story handlar om något oerhört känsligt eller tragiskt så kan du försöka med det argumentet. Men det bästa kan också vara att hitta ett annat case som ställer upp med namn. Här är ditt sätt mot intervjupersonen det mest avgörande. Naturligtvis ska medieovana personer få se sina citat och se bilder före publicering. Erbjud också möjligheten att personen får läsa hela texten/se hela tv-inslaget/höra hela radioinslaget. En del vill inte ställa upp för att de är rädda för nätmobbning. Kolla om personen ställer upp ifall denne inte behöver vara ett case online.

23. ”Har vi verkligen kommit ända fram?” I det här fallet är det bra om du har kollegor som stöttar dig. Det är också bra om du har en bild av hur storyn ska presenteras. Du ska också veta vad du vill ha. Exempelvis fakta med cool grafik, vettigt case och en expertkommentar. Om du vet vilka beståndsdelar som gör din story bättre så använd dem. Om du inte vet- fråga de kollegor du litar på om vad som kan förbättra storyn.

Vilka är dina motstrategier?

Anna Snellman

Sluta ringa folk!

I vissa avseenden är journalister snabba att anamma ny teknik och dess landvinningar. I andra…mindre snabba.

Jag slås ofta av hur telefonberoende vi fortfarande är, mer än 15 år efter att internet gjorde sitt intåg på redaktionerna. Vi ringer alla, alltid, om allt. Case likväl som experter, debattörer och ansvariga.

Framför allt ringer vi och frågar om fakta. Frågor som inte sällan får till svar att ”Du kan kolla på vår webbsida”. Då kan vi ha ägnat timmar åt telefonväntan, telefonmeddelanden, telefonväxlar och telefonhänvisningar. – Okej, då ringer jag henne i stället… är en inte ovanlig replik när vi efter en halv dags väntan blir uppringda av personen som hade så bra koll…inte.

Telefonsamtal är i många fall det sämsta tänkbara kontaktverktyget för journalister, gravt underlägset mejl, sms, sociala medier och andra alternativ.

Problemen finns i flera led: Telefonen knyter upp dig. Du måste hålla luren vid örat under ofta långa väntetider, och vara beredd att gång på gång förklara samma ärende för ytterligare en person som riskerar hänvisa dig vidare eller ber att få återkomma när lunchen är över, eller måste få fundera på frågorna, eller befinner sig i utlandet… Jämför detta med till exempel ett mejl som snabbt hittar rätt i en organisation, till en person som antingen förser dig med information i ett svarsmejl, eller ringer upp dig för ett fördjupat samtal, eller sms:ar tid och plats för en möjlig intervju. Mejlet ger dig tid att arbeta vidare med storyn i stället för att sitta i telefonköer.

Telefonen är också den mest krävande kontaktformen för motparten (vilket Sofia Mirjamsdotter skrivit klokt om, tack för tankeredan!) och bör sparas till de absolut nödvändiga lägena. Och tro mig, de allra flesta människor återkopplar gärna och snabbt om de fått ett sms eller Twittermeddelande från en journalist – om inte annat så av ren nyfikenhet.

Visst, jag ringer själv många samtal – enligt en fotograf var jag den mest telefonerande reporter han träffat, baserat på vad han såg av mig under timmarna i bilen på väg till eller från en inspelning – och jag förnekar inte att de ibland kan utgöra den smartaste kommunikationsformen. Till exempel

när tiden är extremt knapp och du måste få ett besked från en person du vet att du har rätt telefonnummer till, eller
när du vill få fram sån information som inte går att finna på nätet, till exempel om spelet bakom kulisserna i ett känsligt ärende, eller
när du vill konfrontera en makthavare med viktiga frågor som du har skäl att misstänka att vederbörande egentligen inte vill svara på, eller
när du har goda skäl att anta att ett telefonsamtal skapar ett förtroende och en välvilja hos till exempel en möjlig case-person, som skulle hotas vid en annan typ av kontakt.

På den sista punkten tror jag i och för sig att vi ofta väljer telefonen av slentrian snarare än efter ett rationellt övervägande. Många personer blir betydligt mer förskräckta om de plötsligt får en journalist i telefonen än om de får t ex ett mejl, ett meddelande på Facebook eller ett brev med vanlig snailmail-post. De sistnämnda signalerar ett betydligt större mått av valfrihet, och därmed trygghet, inför en eventuell fortsättning på kontakten, än ett stressat samtal i luren. (När tv/radio-reporter-samtal är som sämst kommer frågan ”Kan du tänka dig vara med?” som en av de allra första. Få samtal skulle göra mig mer avskräckt från all eventuell medverkan.)

Många av våra telefonsamtal handlar om helt andra saker än de ovanstående, t ex faktafrågor eller praktikaliteter kring en intervju. Att lösa detta via skriftliga kanaler är inte bara enklare och mindre stressande för bägge parter – det ger dig också mer energi och tid till de där riktigt viktiga samtalen. På telefon, via Skype eller öga mot öga.

Dessutom minskar du risken för missförstånd kring t ex en intervjubokning (”Jag tror det var nummer sju…”).

Om du dessutom blir en hejare på sökmotorer kan jag lova att en stor del av de uppgifter du planerar att efterforska telefonledes, faktiskt redan finns tillgängliga på det världsomspännande datanätet internet.

Så skyddar du dina källor digitalt

Det är inte första gången det dyker upp en superintressant skrift från Stiftelsen för Internetinfrastruktur, men när de nu har samarbetat med Journalistförbundet blir det förstås extra spännande för oss som skriver eller läser den bloggen. I går annonserades nämligen den senaste skriften i deras serie Internetguider ut: ”Digitalt källskydd – en introduktion”.

Den kan laddas ner som pdf-fil eller beställas gratis från Stiftelsen för Internetinfrastrukturs webbplats.

Stiftelsen för Internetinfrastruktur i samarbete med Journalistförbundet ligger bakom "Digitalt källskydd - en introduktion" — Stiftelsen för Internetinfrastruktur i samarbete med Journalistförbundet ligger bakom ”Digitalt källskydd – en introduktion”

Ämnen som lösenordshantering och kryptering finns det gott om information om på nätet, men här finns den journalistiska kopplingen och argumenten för varför det är viktiga saker att tänka på i vår vardag. Det är fullt av fallstudier från svenska redaktioner som visar på vikten av datasäkerhet i journalistyrket.

I förordet tas upp hur viktigt källskyddet är och att vi därför har det inskrivet i grundlagen:

Trots detta finns uppenbara hot mot källskyddet, FRA-lagen, Ipred och EU:s datalagringsdirektiv är några exempel. Dessa och andra lagändringar har urholkat möjligheten för allmänheten att anonymt kontakta journalister och därför behövs större vaksamhet och försvar av källskyddet när nya övervakningslagar stiftas. Källskyddet måste värnas.

Och det värnet måste vi alltså själva stå för, genom att skaffa oss kunskaper om vilka digitala fallgropar vi kan falla i då vi har kontakt med våra källor. Och det finns gott om mjukvaror att testa och installera, rutiner att lägga sig till med och ovanor att göra sig av med. Den som inte fått nog efter att ha läst ”Digitalt källskydd – en introduktion” kan gå vidare med ”Så surfar du säkrare”, ”Lär dig kryptering” och ”Radera säkrare” som också finns tillgängliga från webbplatsen.

Men även om man borde, så är det inte alla som ids. Även till dem finns det en uppmaning:

Gör genast!
Om du inte orkar göra någonting, bör du i alla fall göra detta:
→ Ha starka lösenord.
→ Använd aldrig samma lösenord på flera ställen.

Kloka råd. Trots att jag bara hunnit ögna igenom skriften så hoppas jag redan att den blir en klassiker. Ladda genast hem och läs. Som en liten aptitretare kan du börja med gårdagens gästblogginlägg här på Journalisttips, där en av författarna, Fredrik Laurin, skrev om spårning via mobilen.