Varje redaktion med självaktning har i dag en Facebooksida och ett Twitterkonto.
Väldigt ofta används dessa för att efterlysa reaktioner.
”Vad tycker du?” avslutar en stor mängd journalistiska statusuppdateringar på Facebook. ”Vad ska vi fråga NN?” kan vara en typisk fråga på Twitter.
Detta är utmärkta exempel på en öppnare journalistik i de sociala mediernas tidevarv.
Men det är bara halva läxan.
Återstår att besvara frågan: vad gör vi med det vi får in? Hur använder vi läsarnas frågor för att bygga intervjun med kommunalrådet? Hur utnyttjas kraften i Facebook-reaktionerna i morgondagens uppföljande reportage?
Mer än en gång blir svaret tyvärr ”inte alls”. Intervjun läggs upp som vanligt i dialog mellan ett par-tre personer runt desken, uppföljningen spånas fram på morgonmötet mellan de vanliga hjärnorna. Den uppkastade frågan blev ett löfte om ett gehör. Det genomtänkta svaret föll i glömska i samma ögonblick det lämnades.
På så sätt byggs inga relationer. Och i det läget kanske man bör fundera på varför man ställer frågan till att börja med.
(Och ja – vi vill ha dina synpunkter och tankar kring detta ämne! Fyll på i kommentarsfältet – vi läser och tvekar inte att komplettera eller korrigera inför andras klokskap.)
Lär dig om procenträkning och annan viktig matematik hos Khan Academy
”Nästan dubbelt så dyrt att åka kollektivt” löd rubriken medan puffen sedan deklarerade att det skett en ”43 procentig ökning på tio år”. Och den här gången var det faktiskt inte särskrivningen som hamnade i skottgluggen.
Men faktum kvarstår. En redaktör jag haft koketterade med sin etta i matematik. Många journalister har det inte så lätt då det kommer till det matematiska.
Ibland kan det finnas flera sanningar i det vi rapporterar om. Men oftast är matematiken robustare än så. En matematiklärare jag hade brukade peka ut stället i uträkningen där det gått snett, likhetstecknet som inte alls indikerade någon likhet, och säga: ”Det där är ljug.”
Och journalistik ska ju handla om sanningen. Se lektionerna om procenträkning hos Khan Academy.
Vilka matematikbrister brukar du störa dig på i journalistiska texter? Låt oss veta i kommentarsfältet. Där tipsar för övrigt matteläraren Mattias Danielsson om svenska sajten Matteklotter, där det finns videolektioner om bland annat skillnaden mellan procent och procentenheter.
Jag gissar att åsikterna går isär, men i mina ögon är de flesta journalister alldeles för försiktiga när de försöker nå ut på till exempel Twitter.
Det taggas och pingas alldeles för lite.
Nej, hashtaggarna är inget mystiskt kodspråk. De är sökord som blir till länkar och därmed skapar helt nya kontaktytor – intressestyrt i stället för styrt av vilka man råkat trycka ”Follow” på.
De som följer vissa taggar (eller för den delen sökord utan fyrkanter) gör detta för att de vill ha koll på sitt ämne. Vi gör dem helt enkelt en otjänst genom att inte använda taggen. Och vad värre är – vi gör oss själva och vår angelägna nyhet en otjänst.
Pingen då. Att nämna en speciell person (eller ett officiellt konto typ @svtnyheter) för att påkalla dennes uppmärksamhet. Det är inte heller något fult eller skamfyllt. Det är både begripligt, ofta påkallat och ibland rentav nödvändigt.
Jag har själv aldrig blivit upprörd över att någon pingat mig. Nej, allt jag får tips om gör jag inte nyheter av. Men jag gläds åt att folk ägnar tid åt att uppmärksamma mig på vad som i deras ögon är väsentligheter.
Och jag utgår helt fräckt från att andra resonerar ungefär likadant.
Hur tänker du om # och @? Låt höra i kommentarsfältet.
Vi har sett många exempel de gångna åren på spännande gräv och granskningar där journalister tagit hjälp av tittarna/lyssnarna/läsarna. När vi på svt gjorde Fas 3-granskningen i fjol fick vi in enorma mängder tips, både via det webbformulär vi skapade och via mer traditionella kanaler som mejl, telefon och (faktiskt) vanliga brev. Inputen blev ovärderlig för den sedermera prisbelönta granskningen.
I dag startar Sydsvenskan en granskning där de bjuder in läsarna att dela med sig av sina erfarenheter av det kommunala fastighetsbolaget i Lund. När man klickar på länken kommer man till ett Google Docs-formulär, enkelt för tipsaren att fylla i och enkelt för redaktionen att hantera (resultatet kommer automatiskt in i ett kalkylark och kan därifrån både läsas i klartext och analyseras på korsen och tvärsen).
Det här råkar vara exakt samma teknik som vi testade när vi gjorde vår stora guldgranskning i våras. Jag var intresserad av att hitta en modell för publikmedverkan som inte skulle kräva lika stora resurser som Fas 3-crowdsourcingen, men som samtidigt var något mer än bara den vanliga ”Tipsa oss!”-brevlådan (som oftast bara består av en länk som skapar ett mejl).
svt:s databasredaktör, den briljanta pionjären Helena Bengtsson kom med idén att vi skulle testa Google Docs formulärverktyg. Och det gjorde vi, och resultatet blev över förväntan: inom några dygn hade vi fått hundratals berättelser om folks erfarenheter från olika guldhandlare, på eller utanför nätet.
Jo, vi förstod att det fanns hög risk för felaktigheter: att konkurrenter skulle skriva ned varandra eller skriva upp sig själva. Därför valde vi att inte göra någon kvantitativ jämförelse av typen ”flest klagomål fick bolaget XX”. Men kartläggningen gav oss en hel rad andra spännande resultat på både mikro- och makronivå: vi hittade både enskilda case och återkommande brister i bolagens hantering.
(Granskningen blev så sent som i veckan uppmärksammad i Sveriges Radios P4 Extra, som intervjuade en av alla de konsumenter som hörsammat vår efterlysning.)
Att sätta upp ett formulär av den typ som finns i Google Docs går snabbt och enkelt i dag. Det finns inga argument för en redaktion att av tekniska skäl avstå från denna typ av kartläggning.
Möjligen kan man tycka att det blir jobbigt att få in många tips – men det tycker jag inte riktigt man kan klaga på om man vill kalla sig själv grävare eller nyhetsjägare.
Evernote är inte bara en app utan finns också till skrivbordet
Det finns appar som gör anspråk på att kunna fånga in ”allt”. De vill fixa researchen, ordna ditt liv samt skapa världsfred för evinnerliga tider (nästan).
Den mest kända är Evernote, men den utmanas av till exempel Springpad och Ubernote. De har alla stor potential men karakteriseras också av att de inte blir mer än vad man gör dem till. Det gäller att inse när de kan vara till nytta – och då också använda dem! Evernote kan äta webblänkar, artiklar, anteckningar, foton, filer av allehanda slag.
Det mesta kan sparas både vid en dator och på mobil eller surfplatta. Om man arbetar med ett längre projekt där man vet med sig att man då och då kommer att behöva snabbt spara information, kan en arbetsbok här vara den perfekta hjälpredan.
Med hjälp av taggar kan ämnena hållas åtskilda och lätt hittas vid behov.
Ska man då satsa på Evernote eller testa någon av utmanarna? Tja, pröva själv eller kolla in några av de många jämförande genomgångar som gjorts, till exempel mellan Evernote och Springpad: Computerworld, Schultzer’s Blog, Get Comparisons, 40teck.
Springnote började såvitt jag förstår i en annan ände än Evernote – som ett verktyg för att spara recept och shoppingtips på nätet – och har på senare tid fått kritik för att det satsat alltför hårt på sociala beståndsdelar, att bli ”ännu ett Facebook”. Samtidigt är gränssnittet snyggt och enkelt, något som kan vara nog så viktigt när man ska komma igång.
Uppdaterat 120815: En av mina favoritsajter Lifehacker tipsar om att man kan låta Evernote ersätta anteckningsblocket på mötet eller konferensen, i alla fall om man ska skriva av vad som ändå skrivs på whiteboarden. I stället tar man ett foto och skickar till sitt Evernotekonto, där det i bästa fall till och med kan bli sökbart (om texten på tavlan är tillräckligt läslig). Jag har själv använt metoden några gånger, och kan bekräfta att det är ett smidigt sätt att behålla noteringar (som man sen alltid har tillgång till), har dock inte provat sökfunktionen på våra whiteboardmästerverk.
Uppdaterat 120904:Här skriver Anders Thoresson jätteintressant om hur han samlar alla sina idéer i ett enda dokument – som förmodligen blir gigantiskt med tiden men som han går igenom med jämna mellanrum. Han använder en kombination av Dropbox och Iphone/Ipad-exklusiva appen Drafts, men idén plockade han från en som använde Google Docs så det verkar tillämpligt även för Android-användare.
Jag får ibland frågor från arbetskamrater om hur man hänger med i nyhetsflödet genom att följa rss-flöden.
TT är bra för mycket, men om man jobbar natt på Rapport vill man gärna hålla koll direkt på de stora tidningarna, Ekot och några utländska nyhetstjänster. I stället för att gå in på deras sidor och uppdatera dem hela tiden, så kan man prenumerera på deras rss-flöden.
För den som inte redan testat gjorde jag en liten instruktionsvideo.
