Kategori: Tankar

Värda att firas

På torsdag är det dags att fira! Då har nämligen en av våra viktigaste arbetskamrater sin alldeles egen dag, och den firas för andra året i rad. Det handlar om dem som hjälper oss reportrar att skrapa ihop resterna av vårt svettiga arbete, förädla det och göra det aptitligt att ta del av.

Torsdagen den 17 januari firas nämligen Redigerarens dag. Initiativet togs i fjol av redigerare på Norrköpings Tidningar.

På eventsidan på Facebook kan man läsa:

Detta kreativa, stresståliga och multibegåvade släkte är en hörnsten på landets tidningsredaktioner och förtjänar en egen dag.

Klart vi håller med. Men vill också tillägga att tidningsredaktioner förstås inte är ensamma om att ha kreativa, stresståliga och multibegåvade medlemmar ur redigerarsläktet i sina lokaler. Videobandredigerare (jo, de kallas så i vårt arkiv!) kan väl också få vara med i firandet?

Då redigerarena sitter och lägger de sista bilderna och fixar ljudet samtidigt som de lättsamt skrattar åt situationen och hinner ta en slurk av kaffet trots att direktsändningen som inslaget ska gå i redan är igång – då känns det som själva definitionen av stresstålighet.

Boken Nyhetsjournalistik i TV är, som jag minns det, tillägnad de fotografer och redigerare som enligt nu framlidna författaren Eva Marling lärde henne jobbet som journalist. Och så är det ju fortfarande, även om vi ofta både plåtar och klipper själva.

Så – köp med något gott till arbetskamraterna som gör ut er journalistik medan ni kollar Facebook. Och apropå Facebook – på eventsidan finns även en liten brasklapp till dem som eventuellt inte skulle hålla med om redigerarnas storhet:

(Om inte annat kan det vara ett tillfälle att få fika extra gott, busa med redaktionens övrige medarbetare och tänka på goda redigerare som gjort stora avtryck. Eller köra ordbingo i rubrikerna…)

 

Det här måste du lära dig i år

Nu har ett nytt år börjat och det är dags att lära sig leva upp till alla nya krav som ställs på vår yrkesroll. På sajten Journalism.co.uk har man sammanställt ett antal branschexperters syn på framtiden och kommit fram till en lista över 10 saker som varje journalist måste kunna 2013.

Det viktigaste på listan är kunskaper, enligt listan. Och det verkar handla om bredd. Man behöver inte nödvändigtvis vara expert på allt, men det skadar inte om man kan filma lite och klippa lite. Ha lite koll på Excel. Kanske programmera lite… Multikompetens. Kanske multiinkompetens om det blir alltför splittrat…

Ytterligare något som tas upp som viktigt att datajournalistik. Redaktörerna måste fatta hur viktigt det är. Så här säger en expert:

”Many people in this industry think data journalism is about numbers, but data journalism is actually just the best way to find out what the story is. It’s not the figures you get out of it, it’s the information that you find within the figures – and I think that’s where I really need to concentrate in 2013.”

Då vi skapar onlinejournalistik så måste vi tänka på mobilen i första hand. Eftersom man sitter vid en dator med en webbläsare då man sitter och skapar onlinejournalistik, är det kanske lätt gjort att glömma den stora andel av onlinepubliken som följer redaktionen via mobilen eller plattan. Mobile first, alltså.

De sista punkten handlar om förändring. Eftersom journalistyrket förändras så snabbt och vi hela tiden måste lära oss nya saker, så är det viktigt att faktiskt älska förändring. Annars går vi under. För om ett år är det väl dags för en ny lista igen…

Låt oss prata om det

Nästan alla journalister gör det, men vi pratar inte om det. Vi gör det till och med flera gånger i veckan, men så snart vi hamnar i en diskussion om Journalistiken – då låtsas vi inte om att det existerar.

Det är lite skämmigt med rundisar. De där avslutande inslagen som ofta är det enda publiken kommer ihåg. De där inslagen där vi hinner fundera lite mer på formen och lägga ner lite mer tid i redigeringen.

Jag kan tycka att det är lite synd. Om jag måste välja mellan en sändning med bara hårda nyheter och en med bara rundisar, väljer jag förstås den med nyheter. Men så ser ju inte verkligheten ut. De ger oss möjligheten att se andra delar av verkligheten än landstinget och länsstyrelsen, de ger oss möjligheten att leva ut våra formmässiga lustar och jag tror att de gör oss till lite gladare journalister.

För inte alls länge sedan berättade jag om en minnesvärd bussförare i Resele. Förutom att han ville ha en apparat som kunde spela upp vibrationerna i förarsätet för vägdirektören som inte sköt tillräckligt med pengar till den gropiga vägen, sa han apropå prioriteringar och pengar som gått till rör under vägarna för att värna djurlivet:

– Grodorna, dom får dom…

Hela vägen hem i bilen pratade vi om hans fantastiska förmåga att formulera sig, hans kluriga formuleringar och underbara dialekt. Att välja bort bitar i redigeringen var inte lätt. Därför var det förstås ett mycket kärt återseende då samme man återigen dök upp i rutan. De tråkiga var att hans traktor gått genom isen och att han satt i. Det fina var att han klarat sig – och fortfarande var lika välformulerad och cool.

– Det bubblade och for kring rutorna. Det var ju luft i hytten så jag satt ju där nere och funderade och tittade mig omkring. Och så lutade jag mig fram och såg ju ljuset uppifrån. Jag visste inte hur djupt jag var, men jag visste ju att jag måste komma ut.

Extra: Statistik-strid om Expressens Lööf-fall

I dag publicerar Expressen en opinionsundersökning som enligt tidningen visar att Annie Lööf får ”sämsta siffran någonsin”. Löpsedeln lyder ”Fritt fall” och i texten preciseras att ”I en ny förtroendemätning från Demoskop får C-ledaren det lägsta resultatet någonsin i företagets mätningar.”

Artikeln har under dagen fått kritik från flera håll, eftersom varken Lööfs förändring – eller någon annan i undersökningen – är statistiskt säkerställd, vilket framgår av tidningens faktaruta.

Bland de som reagerat finns TT:s politiske reporter Owe Nilsson som twittrar kritiskt:

Den kritiska hanteringen av opinionsundersökningar fortgår: ”Fritt fall för Lööf” (”Ingen av förändringarna är statiskt signifikanta”)

En annan som reagerat är frilansjournalisten Ola Wong som skickat följande till Journalisttips:

Statistiskkunskap:

Idag har Expressen en nyhet att INGENTING mätbart har hänt i förtroendet för Annie Lööf. De sätter till det rubriken: ”Sämsta siffran någonsin för Lööf”. Det är en direkt lögn. Om förändringen inte är statistiskt signifikant så är det ingen förändring.

Ola Wong

Jag frågar på Twttter Expressens chefredaktör Thomas Mattsson om tidningen har någon policy för när man använder opinionsförändringar som inte är statistiskt säkerställda (signifikanta). Han svarar, med en bild av faktarutan:

När @expressen redovisar undersökningar anges ex institut, metod,frågeperiod, fråga, ev säkerställt

@mickep2: Ser du något problem i att dra på en förändring som inte är statistiskt säkerställd i detta fall?

@thomasmattsson: Generellt sett får man förhålla sig till en helhetsbild & redovisa återkommande mätningar, tror jag. Viktigt ange parametrarna.

@mickep2: Skulle du säga att ”lägsta resultatet någonsin” är en korrekt formulering om förändringen inte är säkerställd?

@thomasmattsson: Om det är lägsta/högsta uppmätta siffran någonsin så bör ju det anges, förstås, det är säkert relevant för den som är intresserad.

Mediers hantering av statistiskt osäkra undersökningar är ett gammalt diskussionsämne. På mitt eget företag, svt, har vi en policy om opinionsundersökningar som bland annat anger följande:

Kom ihåg att förändringar inom felmarginalen i regel är ointressanta! Tänk på att SVT förlorar i trovärdighet om du redovisar förändringar inom felmarginalen som om de betydde något!
 

Jag tänker dock inte ta gift på att svt – eller jag själv – inte någon gång brutit mot denna återhållsamma policy. Det finns ju också fall där – såvitt jag förstår – ett antal icke-signifikanta förändringar kan bli signifikanta över tid (januari-februari är inte en säker nedgång, men däremot oktober-februari).

Hur resonerar ni på din redaktion kring det statistiskt säkra respektive osäkra? Fyll gärna på i kommentarerna!

Uppdaterat: Expressens reporter Karl-Johan Karlsson har nu kommenterat kritiken mot dagens publicering i sitt Twitterflöde:

Förtroendet är de facto lägst någonsin, stat. säkerst. eller ej. Det är inte förändringen vi kallar lägst någonsin.

Och ”fritt fall” på ettan syftar på kurvan, som visar fallet i flera mätningar i rad, vilket ÄR stat. säkerst.

Kurvan går från 2,77 till 2,01, vilket ju är stat. säkerställt med marginal. Så visst är det fritt fall.

Det är ”fritt fall” och det är lägsta noteringen någonsin. Vi har täckning för dessa påståenden.

Körschemat – det som allting kretsar kring

Körschemat är hjärtat i nyhetsverksamheten - här måste allt stämma, men det kan ändras snabbt
Körschemat är hjärtat i nyhetsverksamheten – här måste allt stämma, men det kan ändras snabbt

Det är i körschemat som allting på nyheterna händer. Det är det som redaktören har framför sig hela dagen, och får någon krona extra för att peta de där raderna upp och ner. Det kan låta simpelt, men det är mycket att hålla reda på.

För det är många som jobbar med det här dokumentet. Hela tiden händer det saker, och sändningen måste ”bubbas om”.

I det här körschemat inleds sändningen med fyra löp, där bilder på dagens viktigaste nyheter visas och programledaren läser till dem. Det där därför det står ”EL” i ljudkolumnen: man ska både höra effekterna som hör till bilderna, och live-ljudet från studion.

Så småningom landar man i studion och en bild på programledaren som ska läsa den första påannonsen. Som man ser i kolumnen för bildkälla (BK) ska påan för inslaget om knarkbeslaget läsas i kamera 1. I ljudkolumnen står det nu ingenting om effekter eller live-ljud, eftersom det är ett inslaget. I stället är det det färdigmixade ljudet i inslaget som ska skickas ut.

Några av raderna innehåller rader som börjar med ”PAL”. Det betyder ”palinare” och är en SVT-beteckning på telegram som läses av programledaren medan andra bilder visas i rutan (du som har koll på ljudkolumnen har nog redan räknat ut det). Du som känner att du kan historien bakom begreppet får gärna berätta i kommentarerna.

Ett mönster i det här körschemat kan skönjas: det verkar som om påorna läses i kamera 1 och palinarna i kamera 2 (programledaren måste ju titta någonstans innan bilderna börjar rulla).

Eftersom jag kopierat körschemat efter att sändningen är genomförd är P-kolumnen ganska ointressant. Där markerar reportrarna att inslaget är färdigt och postat till servern.

I T-kolumnen skriver man att t för att översättarna ska ha koll på att inslaget ska textas, och de ändrar till ett T då de textat klart. I vanliga fall tajmas översättningen av en grafiker och läggs ut live av sändningssystemen. TB i det här fallet betyder att inslaget är textbandat, alltså att texten är inbränd på videon. Det är lite olika tekniska omständigheter som avgör vilken metod som används.

Samma system gäller för G-kolumnen: då det bestäms att det ska finnas en grafik i skärmen bakom programledaren skriver man ett g där, och då grafikerna är klar markerar hen det med ett G.

Då alla namnskyltar är inskrivna markerar man det med ett n i N-kolumnen. Då de är tajmade ändrar man till ett N. Skyltarna ligger alltså inte sparade i videofilen, utan läggs på under sändningen. Skälet är att materialet ska arkiveras rent.

Slutordskolumnen är viktig. Där kan de som kör sändningen från kontrollrummet se hur inslaget slutar, så att de vet hur de ska klippa eller mixa ut till studion. Dugliga reportrar skriver också in hur många sekunder som återstår av videon efter slutordet, mixmånen, så man vet vad man har att ta av. Sluttiden anger hur långt inslaget är.

I fallet med palinarna står det som synes inget slutord i slutordskolumnen. I stället skriver man där hur många sekunder bilder det finns. I det fallet är det ju inte längden på bilderna, utan på texten, som avgör hur mycket tid som ska räknas då man räknar samman hur lång sändningen är.

I fallet med palinaren usahagel framgår det till exempel att det bara finns 17 sekunder bilder, men att texten programledaren ska läsa är hela 26 sekunder. För att inte videon ska fastna i en frysruta måste man vara alert och klippa tillbaka till studion, eller vänta tills programledaren läst 26-17 = 6 sekunder in i texten innan man startar bilderna.

P-L står för programledare och rep för reporter, men det hade du väl redan listat ut?

Grejen ni inte kommer undan

Jag tror alla har gjort den. Själv har jag gjort den massor av gånger.

Storyn vi inte kommer undan. Nyheten vi ”väl måste ha”.

Ämnena har varierat. Det kan ha handlat om kommunpolitik eller bygglovsjuridik, nöjeshändelser eller helomvändelser. Kanslisvenska eller allsvenska.

Nyheten som chefen på morgonen inte lägger ut med ens ett minimum av positiv argumentation (”Det här ska vi göra för att…”) utan mer eller mindre tycks ha gett upp om på förhand. Men av någon anledning ändå vill ha med. Och därför lägger ut med en helt bakvänd argumentation.

Ofta handlar det om traditionsnyheter (den årliga mässan, bokrean, budgeten…) där chefen skäms över att hen inte heller detta år fick till det där kreativa idéarbetet om hur vi skulle ”göra det annorlunda”, och därför inte har någon annan ingång uttänkt än ”för att vi måste” .

Men det kan också vara en fjortonde tur i ett rättsfall som vi av någon anledning bevakat väldigt noggrant sedan starten (sannolikt för att något kvällsgäng ville förnya sena sändningen den där torsdagen för tre månader sen och åkte ut och gjorde ett ordentligt inslag på det där butiksrånet som annars bara skulle ha blivit ett telegram) eller ett utspel som lyfts fram av ortens stora tidning och därför ”måste” följas upp av övriga medier, eller ett besked om vad som ska hända med simhallen, eller med kommunens näringslivssatsning, eller…

Det gemensamma ligger inte i ämnena. Det gemensamma ligger i den negativa argumentationen. Pliktstämpeln.

Det finns stora problem där. Det första och viktigaste är att grejen vi inte kommer undan nästan ofelbart leder till tråkig och oinspirerad journalistik.

Om inte den som lägger ut jobbet kan hitta något enda publicistiskt positivt skäl för att vi ska göra det, hur kan hen då tro att reportern ska göra det?

Oinspirerade utlägg ger oinspirerad journalistik, och det är ett ganska högt spel att hoppas att den andra eller tredje personen i kedjan ska hitta tillräcklig lyskraft åt en historia för att den ska nå fram till och beröra en fjärde eller femte eller sjätte (lyssnaren, läsaren, tittaren).

Visst, det förekommer att teamet ute på fältet hittar en ingång som ger en pånyttfödelse åt det jobb som vid morgonmötet kändes som en plikthistoria – men betydligt vanligare är att teamet använder morgonmötets formuleringar som ett alibi för att inte göra något mer än formulär 1A. Och sen kanske gå och ta en fika.

Det andra problemet med grejen vi inte kommer undan är att den stjäl resurser. Den reporter och fotograf som nu måste ägna en arbetsdag åt något ingen egentligen bett om att få se, hade kunnat göra något vettigare: gå igenom tipsfloden som kom efter förra veckans tunga granskning, förbereda morgondagens stora intervju med nya landshövdingen – eller bara gjort ett annat dagsjobb denna dag men i ett ämne som kändes angeläget, intressant och spännande.

Men, säger någon, det kanske är just den där storyn som är det. Dagens mest angelägna, intressanta och spännande. Det kanske är därför den måste göras.

Fine, svarar då hundra års kunskap om mänsklig motivation. Är det då inte dags att förklara denna angelägenhet? Förslagsvis för de personer som i sin tur enligt dagslistan själva ska förklara den för allmänheten? Med en förhoppningsvis angelägen, intressant och spännande journalistik?

Nej, det går inte att skapa glöd på varje morgonmöte. Men det går att undvika negativ argumentation. Och om man själv har svårt att komma på hur det angelägna ämnet vi inte kommer undan, ska förvandlas till lysande journalistik innan dagen är slut – ja då kanske vi ska prata om det i stället?

Fem alternativ till folkets röst

Då tråkiga jobb ska piffas upp lite grand, så drar en trött redaktör nästan alltid fram idén om att prata med lite folk på stan ur rockärmen. Det är därför det står människor i ekonomiinslag och stammar och försöker ha åsikter om saker där de inte ens förstått frågan.

Och det kan väl vara ett alternativ till de där arkivbilderna på sådana där apparater som räknar dollarsedlar. Eller de där snygga elledningsstolparna i motljus, om det handlar om elpriserna. Eller de där flygbilderna på den där oljeplattformen, om det är bränslepriser. Men jag vänder mig mot slentrianen.

Här är några alternativ:

  1. Fila på din speaker lite mer, så att den har lite mer med bilderna att göra än i vanliga fall. Titta igenom ditt material, lyssna och hitta guldkornen. Kanske finns där en rolig scen eller ett ljud som du missat annars? Och är du på väg ut på fältet: se till att få de där grejerna på bandet.
  2. Gör en illustrativ ståuppa som förklarar sammanhanget. Gör den på en plats som förklarar sammanhanget. Gör den på flera platser om sammanhanget är geografiskt.
  3. Tänk ut och beställ en riktigt bra grafik. Och att den är bra betyder inte att den är en karta eller ett diagram (även om det förstås kan vara så). Men jag tänker mig att den förklarar ett skeende. De där två timmarna som går åt för att ta sig till det där köpcentrumet och terrorisera alla de där stackars pensionärerna – tänk vilket kreativt samtal du hinner ha med grafikern på den tiden!
  4. Ställ till med en scen som illustrerar sammanhanget. Det anknyter ju lite till ståuppan, men man måste ju inte nödvändigtvis göra den själv. Den där trista experten du intervjuar kanske kan ta lite regi om du är bra på att ge det. Och om fotografen supportar. De flesta människor man intervjuar är ju i själva verket kapabla till intressantare saker än att gå in genom en dörr och sätta sig vid datorn eller hämta kaffe i kaffeautomaten. Kanske ska ekonomen precis ut och åka skidor? ”Privat är han mest road då det går utför – men han spår att tillväxten tar fart nu efter årsskiftet…” Eller vad fan vet jag… 🙂
  5. Träffa någon som är berörd på riktigt, men som man inte riktigt tänker på. Hur implementeras det där beslutet nere på golvet? Det finns ju ett golv även i de mest abstrakta verksamheter. På en redaktion hör det ju till vardagen att få bilarna och kamerorna att räcka till – att tanka och plocka fram fikat. På Sveriges största nyhetsprogram är det till exempel Rapportredaktörerna som skär upp gurka klockan fyra på morgonen. Men var sitter knappen styr reporäntan? Nej, jag tror inte att det finns någon knapp. Men någonstans måste väl någon skriva in att det är 0.5 i stället för 0.25 som gäller?

Räkna hela tiden

”Livet är som ett körschema – om någon tar för sig mer, så får någon annan stå tillbaka”, sa en gång en klok redaktör.

Vardagen handlar ganska mycket om siffror – om man vill. Då jag rullar köttbullar brukar jag lägga dem i ett rutmönster, så att det ska vara lätt att räkna ut hur otroligt många det blev ifall någon skulle fråga (ja, vadå, det här är väl en nördblogg?)

I jobbet har jag stor glädje av att räkna mycket. Och av att veta ungefär hur länge folk brukar prata, vilka säg som är användbara i redigeringen och av att veta min ungefärliga talhastighet.

Till exempel har jag lärt mig att människor har en förmånga att formulera vettiga, kloka tankar på 15-20 sekunder. Jag vet att jag ofta skriver speakar på 10-20 sekunder (annars delar jag upp dem, så det inte blir för segt) och tycker att ett par-tre soundbites om kanske 3-5 sekunder styck hjälper inslaget att inte bli så stolpigt.

Det ger en trygghet under dagen, eftersom det gör att man vet när man har tillräckligt mycket material för att göra det inslag man håller på med. Nu är förstås inte målet att fylla ut ett hål i programmet med material, utan att berätta en vettig historia. Men ibland kan ju en historia vara värd 1.45 – och det betyder inte riktigt att det duger med en prata som man täcker med arkivbilder.

När man då pratat med två nyckelpersoner som var och en gett två välformulerade argument var, så innebär det rimligtvis dryga minuten. Och har man dessutom spelat in en scen med en av dem som demonstrerar något, så finns det rimligtvis några soundbites där. Och har man dessutom själv något vettigt att säga om ämnet (vilket är bra om man nu ska göra ett inslag om det), så vet man i alla fall att man inte behöver spela in något mer för att få ihop ett inslag – om det nu inte tillför något väsentligt.

Och börjar det bli ont om tid och vi bara fått tag i en fåordig tjästeman så behöver vi antingen göra några enkäter, formulera en sjukt intressant speaker, ha en jättebra scen med oss hem eller gå till desken och erkänna att man inte kan leverara den längd som beställts.

Man är ju en förbannat bra reporter och redaktionsmedlem som på ett så tidigt stadium som möjligt ger arbetskamraterna möjlighet att planera om sändningen på ett så bra sätt som möjligt, eller hur?

Hjälp oss att bli bättre 2013!

Sedan jag och Micke började producera journalisttips i augusti har det blivit en ansenlig mängd tips. Vårt mål har varit ett inlägg om dagen, och det har vi uppnått, till och med med marginal. Vår personliga produktionstakt har varit ett inlägg varann dag, och så har vi ibland fått hjälp av gästbloggare. Det är alltid välkommet!

Nu då 2012 går mot sitt slut är det läge att summera. WordPress påstår att vi publicerat 161 inlägg sedan starten, 162 med det här. Det finns alltså ett hyfsat digert arkiv för den som vill botanisera.

Längst upp till höger på sidan finns en sökfunktion, där du kan leta efter det som intresserar dig. I högerspalten finns också länkar till de senaste inläggen, våra favoriter och de mest lästa. Långt ner i högerspalten finns också arkivet, där inläggen är uppdelade per månad. Jag har dagen till ära kompletterat det med en kalender, som gör det extra enkelt att hitta bland våra inlägg.

Är du till exempel nyfiken på vad vi skrev den 2 augusti? Då krävs det numera bara två klick: första på augusti i arkivet, därefter på den andra i kalendern.

2013 blir ett spännande år för Journalisttips! Vi har sagt att vi ska utvärdera efter 6 månader. Det är snart. Vad vill ni ha ut av bloggen? Vad ska vi förändra? Vad vill ni ser mer av? Vad kan vi dra ner på? Snälla – hör av er och berätta!

Gott Nytt År!

Anmäl dig! (…eller börja jobba)

2012-09-14_15-15-10_894
Hands on

Den väcker alltid känslor. Handlar det inte om Flashback och Bjästa eller om Jan Guillou och KGB så handlar det om DN och Carema.

Guldspaden är ett av Sveriges tyngsta priser för journalister. Den delas ut på det årliga Grävseminariet som 8-9 mars nästa år hålls i Göteborg.

Det har stormat kring pristagare och nomineringar – och lika ofta kring vilka som inte fallit juryn i smaken – men spaden håller ställningarna som en av branschens mest åtråvärda bekräftelser.

(Jo, jag blev själv mycket glad i mars i år.)

Vilka vinner årets spade? Juryns arbete har redan startat, eftersom deadline för första halvårets inlämningar var i höstas. Men – chansen finns fortfarande kvar även för den som missade detta. På grund av tekniska omgörningar finns fortfarande möjligheten att skicka in bidrag från hela året ända fram till deadline den 4 januari.

Så – tycker du att du gjort dig förtjänt av en spade, eller vill du bara testa din granskning inför juryn? I så fall är det nu dags att knåpa ihop arbetsbeskrivningen, skramla ihop till anmälningsavgiften och tillverka de nödvändiga exemplaren av ditt verk – digitala eller analoga.

Här hittar du reglerna.

Och du som svarar nej på frågorna, du som inte åstadkommit någonting under det gångna året som kan betecknas som en egen undersökning som ”avslöjat eller skildrat väsentliga förhållanden som allmänheten förut inte kände till” – du kan glädjas åt att nu är ett utmärkt tillfälle att börja studera granskningens konst.

Detta görs enkelt genom att till exempel ta del av de arbetsbeskrivningar som publicerats av nominerade bidrag – eller av denna intressanta sammanställning. Förutom att du förstås kan besöka årets seminarium och förse dig med lagom doser inspiration, arbetsverktyg och Nästa år…-jävlaranamma.

Lycka till – och vi ses i Göteborg!