Det är nog nästan tio år sedan. Vi satt i ett av två redigeringsblock och klippte, och redigeraren som huserade i det andra blocket kom in tillsammans med sändningsproducenten. Det var någon typ av bekymmer som behövde lösas med logistiken.
Jag tror de viskade, kanske stängde vi till och med igen dörren. Det pekades i körschemat och förhandlades.
– Jag klipper båda de andra inslagen och alla palinarna! sa en av redigerarna.
Jag minns inte hur det gick, men jag lärde mig att olika reportrar var olika populära att jobba med. Och att det handlade om planering och förberedelser.
Om man har förmånen att jobba tillsammans med en redigerare, så tycker jag att man ska göra sin hemläxa.
I det där andra blocket blev det förstås sent, det var ju det alla visste, det var det de dealade om. Då grundstommen var klar så var inslaget flera minuter längre än vad som stod i körschemat. Manuset skulle filas på, speakar skulle läsas om och intervjubitar kortas i det oändliga.
Gå inte in i redigeringsblocket utan att känna ditt material. Ha helst ett färdigt manus. Och se till att tiden på det inslag som beskrivs av manuset stämmer överens med tiden i körschemat, så du slipper de där oändliga förhandlingarna med redaktörerna. Då visar du att du gjort din del av arbetet. Då visar du respekt för en arbetskamrat och hens yrkeskunskaper.
Och det betyder inte att du bestämt på förhand hur allt ska bli, att du reducerar redigeraren till en knapptryckare. Det betyder att ni har någonting att utgå ifrån i ert gemensamma arbete. Du är naturligtvis lyhörd för goda idéer och kloka inspel. Ofta är de som rör formen bättre än dina egna. (Och ibland behöver de kanske vridas lite till, för att inslaget trots den fantastiska formen fortfarande ska vara sant.)
Redaktionskulturen är förstås olika på olika håll. På en redaktion där jag hoppade in blev redigeraren överlycklig då han fick en egen kopia av manuset. Jag hoppas att det har hänt lite med relationen reporter-redigerare där under åren som gått sedan dess.
Du är praktikant eller vikarie på en redaktion. Du vill göra ett gott intryck och ett gott jobb. Helst på samma gång.
Det finns ett grundläggande sammanhang som du måste förstå, och det är sammanhangens betydelse. Omständigheterna. Förutsättningarna.
De betyder allt på redaktionen. Inte för läsarna, eller för intervjupersonerna, eller för mediekritikerna. Men på redaktionen.
Jag har sett kollegor hyllas för de enklaste insatser – därför att de gjorts med kort varsel och under svåra omständigheter. Och jag har sett folk dissas för oväsentliga detaljer – därför att alla vet att de haft lång tid på sig att göra allting rätt.
Jag har själv råkat ut för bägge ytterligheterna – inte en eller två utan hundratals gånger. Med lång tid till förfogande höjs ribban så högt att du får vara glad om du undviker klavertramp. Med kort tid ska du verkligen anstränga dig för att inte göra succé.
Hur lång tid som är lång tid, respektive kort, varierar sedan från redaktion till redaktion (och från tid till annan). I min värld – på svt:s riksnyheter – kan vi som minst jobba med minuters marginal och du mest med ett antal veckor. När jag jobbat på regionala nyheter har en vecka räknats som en evighet; hos Uppdrag granskning är en vecka i princip den tid som ska finnas tillgodo mellan att reportaget är innehållsmässigt färdigt, och sändning.
Räkna med andra ord inte med några objektiva kriterier för vad som är goda förutsättningar – men räkna med att de finns.
En gång fick jag ett tips om att avgångna riksdagsledamöter kunde göra jobbskatteavdrag för sina ersättningar – trots att de inte jobbade. Tipset kom någon gång efter 17 en eftermiddag. Till Rapport 19.30 hade vi både fått nyheten bekräftad och kommenterad, och i utvärderingarna dagen därpå hyllades våra insatser. Inslaget var formmässigt mycket enkelt med telefonare, dokument, arkivbilder och avfilmade webbsidor – men det var en egen nyhet som citerades av många dagen därpå, och då spelar det ingen roll om intervjuerna görs per telefon.
Samma gäller för dig. Om tipset kommer sent så kommer du att bli mer hyllad för ett formmässigt enkelt jobb som kommer med i sändningen/tidningen, än du blir för vad som helst jättebegåvat du kunnat jobba med sedan morgonen eller sedan en vecka tillbaks.
För att inte tala om – sedan förra månaden!
Slutsatsen för dig som praktikant eller vikarie blir därmed enkel: välj vilka bollar du springer på! Det stora grävet lockar förstås alltid – men om chefen kommet inrusande två timmar före deadline med ett hett tips, då är du klok nog att räcka upp handen även om du har guldspade i sikte för ditt långsiktiga grävprojekt.
Grävet kan du trots allt fortsätta med dagen därpå – efter hyllningarna för dagens insats. Som inte blev fantastisk men ändå blev någonting.
Då du och fotografen fått slut på samtalsämnen men det fortfarande återstår en timmes bilresa. Eller då du väntar på bussen i snökaoset. Eller då du inte kan sova. Då kanske det skulle passa att reka lite grand?
Jag är osäker på om företagshälsan rekommenderar avgrundsrek mot sömnbrist – men antingen hatar man väl att reka och somnar direkt, eller så kan man ändå inte somna, och då kan man ju göra något vettigt av tiden.
Hur som helst. Ibland snubblar man över någon spännande rapport man inte hinner läsa just nu. Eller en tutorial om hur man löser något du alltid undrat över på datorn. Eller kanske handlar det om ett Exceldokument som du begärt ut. Eller så går du en distansutbildning i programmering och vill bara kolla på koden en gång till efter att du gått och lagt dig.
I de här fallen handlar det ofta om filer du laddat ner. Det är inte en länk till någon webbplats du vill besöka senare. I stället är det kanske en pdf, ett Exceldokument eller något liknande. En fil, helt enkelt.
I så fall är Dropbox i mobilen guld värt. I stället för att ladda ner allt sådant där till den vanliga mappen för hämtade filer, så lägger du över dem i din Dropbox. Så fort du får den där stunden över, den då man alltid börjar kolla Facebook eller rss-flöden om roliga prylar – så finns det nu plötsligt något produktivt att göra.
Och man kan inte skylla på att man låg i sängen eller satt på bussen i snökaoset.
Fast ibland behöver man förstås få sitta och bara glo en stund.
Och sitter man på en försenad buss i snökaoset och vill vara produktiv, kanske man i stället ska plocka några röster eller mejla in några snökaosbilder till redaktionsmejlen?
Hej du vikarie som har dina första inhopp dessa dagar!
Om du inte har något annat att glädjas åt kan jag meddela att du ända sedan starten i somras utgör vår allra viktigaste målgrupp. Tillsammans med ”erfarna kollegan som gärna fortsätter lära och delar med sig av sin egen kunskap” är det dig vi alltsom oftast har på näthinnan när vi författar våra små epos.
Om du inte blir glad åt detta faktum kan du i alla fall glädjas åt att din arbetsdag så här långt uppenbarligen är så lugn att du har tid att läsa världens nördigaste reporterblogg!
Eller…du gläds inte åt det? Du vill hellre ut och göra jobb?
Det ante mig. Du är verkligen vår målgrupp!
Och om jag då ska fortsätta glädjebudskapen så kan jag meddela att du nog kommer att få göra det. Åka ut och göra jobb. Om inte nu så efter lunch. Om inte i dag så i morgon.
Däremot kan det kräva en liten insats från dig själv. Därav titeln på dagens post.
Grovt räknat kan alla julknäck (som i detta fall är journalistsvenska för artikel/inslag, du nyfikne utifrånläsare) delas in i en av fyra kategorier:
1) Riktiga nyheter. Dessa är antingen utrikesnyheter eller väldigt ovanliga. När de inträffar råder det liksom ingen tvekan, ofta är det en nyhet av mycket allvarlig karaktär. Tsunamin är förstås det tydligaste exemplet men för några jular sen jobbade jag när rapporterna började komma om en skjutning i ett köpcentrum i Helsingfors, Finland. Då blev redaktionen helskärpt; tröskeln för att man en storhelg ska koncentrera en stor del av de små resurserna till en enda story är hög, men när det händer, då märks det.
Nyhetsarbetet blir i detta läge mycket likt ett vanligt nyhetsarbete, med den för dig viktiga skillnaden att du som oprövad vikarie kommer att få göra något/några av dagens viktigaste jobb, och att det (krasst) kan vara svårare att få tag på folk att intervjua, åtminstone framför kamera.
2) Väder/brotts/trafik-nyheten. Storyn som – beroende på hur siffrorna ser ut, och var i helgen vi befinner oss – handlar om vilken vit jul vi kan vänta oss utomhus, vilken vit jul alkoholistbarn inte kan förvänta sig inomhus, vad kombinationen av dessa första faktorer kan ställa till med längs bilvägarna, samt hur stora problem som oavsett detta kan väntas längs järn- och luftvägarna.
Mot slutet av helgen är det dags för facitjobben: det blev en svart trafikhelg, en lugn nyårsnatt etc. Om det blivit stora förseningar i järnvägstrafiken till följd av att Sverige överraskats av snö, brukar det alltid överraska helgredaktionerna så mycket att vi gör nyhet på det.
3) Rundisen. Det lite lättsammare inslaget i en sändning. Den lite roligare artikeln i tidningen eller på webben. Skrivs vanligtvis i singular, och de flesta redaktioner vill helst hålla den i singular också under helgerna. Färre lyckas.
4) Låtsasnyheten. Placerar sig någonstans mellan 1 och 3. Eller svävande vid sidan av båda. Vanligtvis något en arbetsledare läst på webben eller i telegramflödet och ”tycker verkar lite spännande”. Vanligtvis något ingen arbetsledare i världen skulle funnit spännande under normala omständigheter. Men nu är det helg. Och arbetsledaren kanske inte brukar få vara arbetsledare i vanliga fall och vill gärna vara en kreativ coach som inte bara låter reportrarna sitta av arbetspassen. Dessutom visade sig ju de förproducerade jobben i julsäcken vara rätt tråkiga. (Utom förstås de som gjorts efter våra sista minuten-tips härom dagen!)
Och mellan punkterna 3 och 4 öppnar sig nu förstås en möjlighet även för dig. Om arbetsledaren inte är kreativ kan du vara det. Leta grejer. Stort eller smått. Gärna mitt emellan: tillräckligt lättviktigt för att kunna göras ut utan alltför stora åthävor, tillräckligt tungt för att inte räknas in i rundiskvoten på domens dag (första morgonmötet efter helgerna, då redaktionschefen och de ordinarie arbetsledarna är tillbaka och recenserar vad som gjorts i deras frånvaro).
Den stora granskningen av kommunalrådets odemokratiska maktutövning passar alltså mindre bra att lansera nu. Hellre en lokal uppföljning på en brittisk undersökning om värdet av choklad, eller en uppsamling av konstiga lagar som träder i kraft vid årsskiftet, eller en debatt i sociala medier om sociala mediers roll under helgerna…
”Nyheter som kan skildras genom spontana intervjuer med folk på stan” är grundregeln.
Och jo, du kan göra skillnad även i kategori 1 och 2. Hitta experten som kan det tunga ämnet bättre än någon annan – eller göra intervjuer med strandsatta SJ-resenärer i fem olika städer, via Skype eller sms (beroende på redaktionens tekniska nivå). Det förstnämnda höjer din researcher-status, den andra din 2.0-image. (Åtminstone en av dessa höjningar ökar sen i sin tur din chans att få förlängning.)
Och när vi ändå pratar om din framtid… Har du läst ända hit? Då har du verkligen ägnat alltför mycket tid åt nöjessurfning denna viktiga arbetsdag!
Dags att gå ut och jobba, på stan eller på nätet.
Ett väl utgjort julknäck ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.
Idén med Journalisttips är att vi ska finnas i gränslandet mellan tekniken och journalistiken – ”Spräck och tech” är ju vårt valspråk. Men i dag är det juldagen och vi fuskar lite.
Vi flyttar oss lite i det där gränslandet mot tekniken, men åt historiehållet. För vetenskapshistorien kan bli mycket Newton och Einstein ibland, men på den här bloggen ligger intresset mer åt IT-hållet. Och där finns en spännande figur som Alan Turing – en av de viktigaste personerna i datorhistorien.
Han utvecklade bland annat Turingmaskinen, som är en teoretisk modell för att utföra beräkningar. Man brukar tänka sig en oändligt lång remsa med rutor som ett skriv- och läshuvud kan flytta sig längs med. Det är en idé som ingen som läst på en datavetenskaplig utbildning kan missa.
Det gör däremot många andra. Men som journalist är det ju aldrig fel att vidga vyerna lite. Det har Vetenskapsradion redan gjort i fallet Turing – så ta 20 minuter och lär dig lite mer om ett annat område.
Och du som fortfarande tvekar och kräver lite sex och våld för att bli intresserad ska veta att killen dog bara 41 år gammal med ett förgiftat äpple intill sig – och att han var öppet homosexuell i en tid då det fortfarande var olagligt. Och så avgjorde han förstås andra världskriget också med hjälp av lite kryptoklurande.
Det finns ingen story som definitionsmässigt är ”dålig tv”.
Det finns en massa andra saker:
tv-medarbetare som någon gång fått lära sig att det finns ”dålig tv” och inte lärt om.
Fantasilöshet som gör att ”dålig tv” förblir det enda alternativet kring vissa ämnen.
Redaktioner som inte jobbar aktivt med kreativa processer kring sitt eget medium.
Reportrar och arbetsledare som tycker juridik, demokrati och stamcellsforskning är tråkiga tunga ämnen och hellre vill skildra historier om djur, flyguppvisningar och galna bilförare.
Men ”dålig tv” existerar fortfarande inte.
Om man som tv-medarbetare vill återskapa föreställningen om ”dålig tv” bör man först besvara ett antal frågor.
Fråga nummer 1: Hade jag inte gjort Watergate?
Woodward och Bernsteins avslöjande är ett klassiskt exempel på ”usel tv” – Vita husets inblandning i ett inbrott vi inte har några bilder av. Möten vi inte bevistat, action som inte finns. Nu gjordes den av Washington Post. Skulle en tv-redaktion ha avstått?
Fråga nummer 2: Hade vi kastat IB-affären i papperskorgen?
Guillous och Bratts klassiska svenska scoop, om den hemliga byråns olagliga förehavanden. Även dessa bildlösa – åtminstone tills vi gett oss ut och fotat huvudpersonerna. Det gjordes av tidningen Folket i Bild/Kulturfront. Skulle deras tv-edition ha avstått?
Fråga nummer 3: Saudiaffären? Avslöjades i radio men följdes upp i många inslag i tv. Borde vi inte ha gjort det?
Fråga 4: Telia? Startades och pågår just nu som mest i svt.
5, 6, 7, 8, 9, 10: Brommaavisningarna? Fallet Ulf? Quick? Den andra våldtäkten? Motalaskandalen? Jasaffärerna?…
I själva verket är svensk journalistik fylld av stories som är ”dålig tv”.
En hel del av dem har likväl gjorts i tv och visas i dag på journalistutbildningar. Eftersom de gjorts ändå – och förändrat världen och vunnit de största journalistpriserna.
När de gjorts där har upphovsmännen och -kvinnorna praktiserat den enda rimliga princip man kan följa: om storyn inte är tv så får vi göra tv utav den. Punkt.
Vägen dit kan vara krånglig och svår. Rekonstruktioner, arrangemang, grafik… Men det går att gå den.
Och i valet mellan en riktig story som vi måste tänka till några minuter för att kunna göra tv av, och en låtsasstory som vi måste tänka till för att försöka göra relevant, så vet jag vad alla riktiga journalister föredrar.
Allt annat är bara förevändningar för att inte orka försöka.
Kopiatorn är ju en apparat på redaktionen som får mindre och mindre att göra. Ofta fungerar den också som skrivare, och spottar då ur sig en del papper som vi använder i kanske en kvart för att sedan slänga igen. Men många glömmer att den går att köra baklänges!
Jag ställde några jobbiga frågor på ett möte om de där funktionsarbetsplatserna som skulle införas. Mer, tror jag, för att jag har betalt för att ställa jobbiga frågor, än för att jag personligen hade något problem med att byta skrivbord.
Men de grävande reportrarna hade försås sina argument: de hade sparat på viktiga pappersbuntar som det var bra att komma åt något decennium senare då det brände till i den där frågan igen. Och jag kan nog känna att de gärna får ha sina pappersbuntar ifred. Men det finns en väg runt det där.
Jag antar att det gäller flera redaktioner än SVT:s – men vi har i alla fall fina kopieringsmaskiner som kan allt möjligt. Och sådana där stora bestar brukar vara riktigt skickliga på att hantera tjocka pappersbuntar via sina arkmatare. Om jag tar en sådan där bunt (ja, eller lånar en från en sådan där grävande reporter med många buntar), så tuggar maskinen igenom den i ett rasande tempo.
Och det listiga är att den inte måste spotta ur sig en ny bunt. Om jag drar mitt passerkort och pratar snällt med den, så mejlar den en pdf med alltihop till min jobbmejl. På så vis kan man slänga pärm efter pärm och skapa sig ett fint digitalt arkiv i stället.
Det enda problemet är väl egentligen att det går så lätt, så man tycker inte riktigt att man tjänar något på att faktiskt gå igenom papperen och sortera bort det som inte längre har något värde. (Och så ska du förstås komma ihåg att spara dokumenten på någon bättre plats än i din e-postinkorg, som kanske rensas av it-avdelningen med jämna mellanrum.)
Det där kortet på barnen kan man ju förresten ha som bakgrundsbild i Windows.
Och nej, jag tror inte att anställdas lojalitet med arbetsgivaren i stort ökar om man får en större känsla av att man bara är en kugge i ett maskineri. Men jag tror att den som själv känner att bitterheten kan bli ett problem på sikt, kan leva upp lite genom att göra sig ett digitalt arkiv, och därmed själv ta sig runt problemet. 🙂
Då man webbar på SVT är det en enorm mängd program man ska hålla reda på: själva webbpubliceringssystemet, det redaktionella systemet, körschemaverktyget, namnskyltstajmningsverktyget, arkivsystemet, videoredigeringsprogrammet, bildbehandlingsprogrammet, mejlprogrammet – påminn mig gärna om allt jag glömt, ni andra som suttit där!
Och även om man är teknikintresserad och vet hur man använder själva verktygen, så leder ändå den stora mängden av verktyg till att det blir svårt att överblicka.
Har man en Mac så ingår det från början att man kan maximera sina fönster och att de då läggs på ett slags separata skrivbord. Vill man ha flera skrivbord på sin Windowsburk får man skaffa sig ett tilläggsprogram. Men det finns en mängd, de är lättjobbade och de underlättar då man försöker att strukturera sin vardag.
Det första de skriver om, Dexpot, har jag kört i några år, och jag är mycket nöjd. Då man startar sin dator ser allt ut som vanligt och man kan jobba på och starta sina program som man är van vid. Men då man fyllt utrymmet och känner att man inte vill ha fler fönster som ligger i vägen över dem man redan har – så går man bara till ett nytt, tomt, virtuellt skrivbord. Man kan ha flera stycken!
Och lägger man något fel, så är det bara att använda programmets funktion för att flytta ett program till ett annat skrivbord. Eller kopiera det, om man känner att man behöver komma åt ett visst program i flera olika sammanhang.
För det är tematiskt jag försöker ordna fönstren på min dator därhemma. Jag har ett för förströelse med privat mejl, lite roliga rss-flöden, kanelnder, Facebook och så vidare. Jag har ett där jag har sådant som är kopplat till den distansutbildning som jag går, med utvecklingsverktyg för programmeringskursen, labbhandledningar, videospelare med föreläsningar, schema, skolmejl, klasschatt och så vidare. Jag har ett annat skrivbord för bildbehandling, där jag kör Photoshop och Lightroom för att snabbt kunna fixa till någon bild jag behöver i någon uppgift – eller på bloggen. Ja, så där kan man hålla på.
Jobbet då? Där bestämmer man ju dessvärre inte riktigt själv vilka program man ska ha tillgång till. Men en snabb googling ger förstås ett antal träffar på ”Dexpot portable”. Hmm… Vänta lite! Vi hörs!
Eftersom både jag och Micke jobbar med just tv, har det en förmåga att bli väldigt mycket tv här på Journalisttips. Men det finns ju även andra medier – till exempel skrivna. Sådana ska ju layoutas på något sätt, och då man bygger layouter behöver man ju utfyllnadstext.
Eller då man bygger WordPressteman, eller designar webbsidor över huvud taget.
Men den där latinska gamla texten Lorem ipsum kan man ju lätt bli rätt trött på. I egenskap av mas vill jag därför tipsa om den här sajten: Dalmål Ipsum, med underrubriken ”För att dalmål är skiten”. Välj bara hur många stycken text du behöver, och resultatet blir ett lagom långt textstycke på en helt obegriplig dialekt, till exempel:
Tåssu trôkut bösslut bört käku. Hännä mörur myttjy tjirgär ular smålivan huskut bösslut. Frisa bösslut koves dännä int fuggel bläsu. Koxa hila van’tä färi skrilla fjantu. Myttjy fäktut harfro ti käku ular nô sprynjur toku.
Skulle du mot förmodan föredra originalet så finns det gott om generatorer på nätet, till exempel en med en svensk information om bakgrunden till utfyllnadstexten. Eller varför inte lite Gangsta ipsum?
Häromdagen då min redaktion gjorde nyheten om killen som fick en hoppspark i ryggen efter att matchen slutat på Taekwondo-SM i Malmö, så blev återigen frågan om hur man bäst skickar in rörliga bilder till redaktionen aktuell.
Just den här gången så löste sig det hela genom att den som tagit bilderna behärskade videoredigering, och lyckades dela upp hela sitt klipp i flera mindre bitar som han mejlade separat. Tyvärr överlappade de varandra lite, så det blev lite onödig handpåläggning med att få det att se naturligt ut (och nej, det fanns inget klipp där själva sparken delades ut). Ofta var överlappet 18 rutor, men det stämde inte alla gångerna.
Hur som helst, egentligen är ju det viktiga att vi fick hem bilderna och att det blev ett inslag till slut. Det är förstås en viktig insikt för oss som jobbar med nyheter. Men den insikten gör också att vi ofta glömmer bort att lösa problemen, eftersom vi är experter på att runda dem.
