Varning för minustjädrar

Min vän matteläraren har ett skarpt mediekritiskt öga (tack för bilden!). Men då vi journalister går loss och försöker räkna är det ju ofta som att släppa in en elefant i en porslinsaffär. Det behövs inget skarpt öga. Vem som helst som känner en elefant (eller journalist) fattar hur det kommer att gå.

Och resultatet kan det minsta skolbarn tolka.

1000-procentig minskning! Det här är en snackis!
1000-procentig minskning! Det här är en snackis!

Ofta blir det ändå rätt. Men de gångerna blir det ofta rätt för att reportern haft vett att fråga någon som kan räkna – inte tack vare egna meriter.

Det tokiga i den här tidningen är tjädrarna. Vi tar det enkelt och steg för steg. Vi hade 10.000 fåglar från början. De minskade till 1.000. Nu kan vi tänka på två sätt:

Antingen kan vi tänka att det nu återstår 1.000 av de 10.000. 1.000 av 10.000 är helt uppenbart 10 procent. Vi vet alltså att återstoden av fåglarna är 10 procent. Vi kan säga att ”bara 10 procent av tjädrarna i Storbritannien finns kvar” (och så måste man förstås sätta in det i något slags tidskontext, så vi vet vad vi har att utgå ifrån). Hur som helst: om återstoden är 10 procent – vad är då de andra 90 procenten upp till 100 procent? Det är det som är minskningen. ”90 procent av tjädrarna försvann.”

Det andra sättet man kan tänka på är att om det i dag återstår 1.000 av de ursprungliga 10.000 tjädrarna, så är alltså minskningen i antal 9.000. Det råder det knappast några tvivel om. Nu vet vi alltså hur stor minskningen är i antal. Men hur stor är den i procent? Vi dividerar även nu delen med det hela, och får 9.000 / 10.000 = 0,9 = 90 procent. Och de 10 procent som återstår upp till 100 procent, är, som vi konstaterade då vi resonerade från andra hållet, förstås återstoden.

100 procent är ju helheten. 1.000 procent är alltså mer än helheten. Om vi drar bort mer än vad vi har, så hamnar vi alltså på minus. Säg till om du hittar några minustjädrar i Storbritannien. Då jävlar har du ett scoop!

Dra känslomediet till sin spets

Det sägs ju att tv är ett känslomedium. Det sägs också att vi inte ska ha fakta i synkar då vi gör våra nyhetsinslag. I stället, menar man, är det vi som journalister som är experter på att förenkla, begripliggöra och paketera faktan aptitligt, och därför gör den sig bättre i våra speakar.

I så fall finns våra intervjupersoner mest till för att reagera på olika besked, med glädje, sorg och bestörtning.

Det finns säkert olika skolor. Och det är väl inte helt omöjligt att det handlar om en glidande skala, där allt möjligt avgör var det är lämpligt att hamna från gång till annan.

Kanske har du en så pedagogisk ämbetsman att det vore idiotiskt att försöka formulera problemet vassare i en speaker? Kanske är du en så korkad reporter (eller behärskar just det här ämnet så dåligt) att det är bäst att låta andra sköta snacket, och fylla speakarna med plattityder som inte kan bli fel?

Hur som helst. Om det nu ska göras ett inslag helt enligt den här modellen, så skulle man ju kunna granska sitt råmaterial på ett lite annorlunda sätt. I stället för att lyssna igenom vad som sägs – stäng av ljudet och titta på intervjun! Eller snabbspola igenom den.

På det viset ser man snabbt vilka delar som ska vara med: då han brister ut i ett asgarv, då hon slår näven i bordet, då hon börjar flaxa med armarna, då hans unge kommer fram och kräver att intervjun ska avbrytas.

Jag tror modellen ger levande och minnesvärda inslag. Men jag vet också att vi gör många inslag om viktiga ämnen där det finns andra kvaliteter som är viktigare. Dessutom får vi bara med de ytliga känsloyttringarna, det yviga och tydliga.

Bussföraren som var förbannad över den gropiga vägen i ett litet samhälle i Ångermanland och som sammanbitet och klurigt önskade en maskin som kunde spela in vibrationerna i förarsätet och som senare skulle kunna spela upp dem för vägdirektören hade knappast låtit sig fångas på det här sättet. Han var ändå mycket minnesvärd.

Men som experiment kan det väl fungera? Åtminstone för att påminna sig själv om ett annat sätt att se på sitt material.

Arbetskamraterna i slutet av sändningskedjan tackar dig – del 2

I förrgår skrev jag om vikten av att förstå varandras arbetsuppgifter. Då förklarade jag varför sändningsproducenten är så beroende av inslagets sluttid, och vikten av att reportern förstår vad sluttiden på inslaget egentligen handlar om.

I dag är det svensktextarnas och översättarnas tur. Ofta har de glädje av att få bara intervjubiten du ska använda i inslaget i god tid innan inslaget är klart. Det sker säkert ofta då man själv är osäker på vad som sägs, men det ger ju dem även annars möjligheten att göra själva översättningen och inskrivningen – så att det enda som återstår då inslaget är klart är själva detaljen med att tajma textremsan.

Översättarna kan tidigt behöva en hint om du intervjuat någon som pratar ett ovanligt obegripligt språk. Titeln översättare betyder inte att de själva kan alla språk, utan de tvingas ofta ringa tolkar som lyssnar på materialet på telefon. Att det finns dopesheets på utrikesmaterialet betyder inte att allt som står där är sant. Där finns ofta en engelsk översättning, men den kan vara lögn.

Jag har fått mejl från landsmän till människor i inslag med påpekandet att översättningen sa exakt motsatsen till det de faktiskt sa (regeringskritik – regeringsstöd). Förklaringen: Översättaren hade ringt tre tolkar utan att få svar, givit upp och gått på dopesheetet i stället.

Men problemen kan finnas närmare. Som mas har jag betydligt lättare för att förstå norska än danska, vilket kanske gör mitt val av Malmö som arbetsort lite udda. Mina fem första dagar här intervjuade jag danskar tre av dem. Inslaget skulle förstås textas och skickades till översättarna. Efter en stund ringde de och frågade mig om jag förstod vad som sas. Och jag lämnade över luren till redigeraren som hjälpt mig att välja ut synkbitar.

Svensktextare klarar sin stress genom att tjuvkika i våra manus i det redaktionella systemet under dagen. På så vis kan de förbereda sin text under dagen. Enligt dem själva kollar de av inför sändningen att speakern inte förändrats, i så fall ändrar de i sin text.

Det här är alltså argumentet mot att sitta och skriva sitt manus i Word. Du förstör arbetsdagen för en arbetskamrat. Argumentet emot är att det riskerar att bli fel i rutan om man någon gång under dagen har en felaktig version av speakern i det redaktionella systemet och någon ovan svensktextare tar den och sedan inte dubbelkollar inför sändningen.

En kompromiss för den nervöse reportern kan ju vara att ringa svensktextaren och prata ut om sina tvivel, så att det inte uppstår några missförstånd. De är ju ändå experter på att hitta kärnan och komprimera. Kanske kommer svensktextaren på den där perfekta formuleringen som du sökte? Slå en signal – du kanske får en ny vän! 🙂

Ta goda råd – från rätt personer

Det finns minst lika många åsikter om hur ett riktigt bra tv-inslag ska göras som det finns reportrar. Och fotografer. Och redigerare. Därför kan man få många goda råd om man ber om tips från sina arbetskamrater. Man kan lära sig en hel del.

Att använda sig av all den erfarenhet och klokskap man har runt omkring sig är ett utmärkt sätt för den som vill utvecklas och bli bättre. Särskilt värdefullt är det förstås då man är alldeles ny och hamnat på sin första praktikplats.

Men det kan ha en baksida. Om man inte riktigt vet var man själv står för och vad man själv gillar, så blir råden en urvattnad soppa till slut. Den ena säger att det viktigaste med din speaker är att du läser med engagemang och energi, medan den andre säger att det viktigaste är att du läser långsamt och tydligt så att också den mest lomhörda pensionär kan uppfatta budskapet.

Det är möjligt att det går att kombinera, men innan man vet hur, så riskerar till slut alla välmenta råd att mest bli förvirrande. Men det är ju inte så att dina ena kollega är klokskapen själv, medan den andra trots 30 års erfarenhet inte begripit ett dugg. Snarare är det förstås så att båda hittat sätt att arbeta som passar deras personligheter: deras röst, deras temperament, deras berättarstil, deras specialområde.

Du behöver behärska flera områden, genrer och berättarstilar. Men framför allt behöver du behärska dig själv. Så att du vet vem du ska fråga. Om du faktiskt ägnat lite tid åt att titta på programmet som görs av redaktionen där du ska göra praktik – så har du förmodligen reagerat på en viss reporters sätt att göra inslag och snappat upp sådant som du gillar. En aggressiv intervjustil, ett engagerat sätt att speaka, ett makalöst bildberättande. Då är det ju den arbetskamraten du ska söka upp och be om råd.

Om du vet vad det är du gillar, så är det lättare enklare att veta hur du ska värdera alla kloka råd du får. Du ska förstås inte avfärda någon, det ligger nog något i det mesta du får höra, men en del kanske passar dig bättre och annat sämre.

På min praktik bad jag tre personer om råd med inslaget jag höll på med. Efteråt kände jag mig lite lätt förtvivlad eftersom råden spretade åt olika håll och eftersom jag så gärna ville vara alla jag frågat till lags. Då är det bra att veta var man står själv.

 

Lär av Flashback!

Flashback är en av Sveriges mest kontroversiella platser. En sajt och ett diskussionsforum som tar upp många ämnen som är tabu på andra håll: narkotika, pornografi, politisk extremism… Allt diskuterades lika engagerat som hemelektronik, blomodling och jobbskatteavdrag. Ledstjärnan är en så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt – och en plattform för alla som vill utnyttja den. Diskussionens vågor går höga och de enda begränsningarna ligger egentligen i ett antal förhållningsregler; bland annat är det förbjudet att avslöja identiteten på en annan forumdeltagare mot dennes vilja.

Journalister har alltid haft ett kluvet förhållande till Flashback. Å ena sidan gör vi med jämna mellanrum stories om sajtens förskräckliga avarter (”näthatet”, ”undervegetationen” etc), å andra sidan har det hänt mer än en gång att reportrar använt uppgifter från Flashback som uppslag för reportage.

Detta ska emellertid inte handla om ifall Flashback är bra eller dåligt ur någon slags moralisk aspekt (eller som ventil för åsikter som inte hörs på andra ställen), utan om metod.

Journalister borde lära av Flashback. Eller för att vara mer exakt: många journalister borde ta lärdom av Flashbackgrävarnas rutiner när det gäller snabb och effektiv research, i synnerhet webbresearch. När det gäller att kvickt anamma nya tjänster och rutinmässigt utnyttja de gamla, så slår många Flashbacktrådar den genomsnittliga nyhetsredaktionen med hästlängder.

Väl kända är diskussionstrådarna där fejkade naturfotografier avslöjades och där det så kallade Bjästafallet reds ut. Den sistnämnda tråden nominerades till Guldspade av journalisterna Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg, den första vann Sveriges Radios pris Medieormen första gången det delades ut.

Men varje vecka lyckas Flashbackgrävarna lista ut vilka personer som döljer sig bakom kvällstidningarnas anonymiserade nyhetsartiklar och pixlade fotografier. Inom loppet av några timmar (ibland snabbare) avslöjar de kändisen som misstänks för misshandel, eller journalisten som åkt fast i en skattevärva. Sedan kommer de ofta vidare i researchen, genom en kombination av egna och öppna källor – företrädesvis på nätet.

Nej, grävarnas avsikter är sällan ädla publicistiska, och deras åsikter kan ofta diskuteras (vilket görs). Men sett ur ett rent metodperspektiv kan många Flashbacktrådar vara en pedagogisk guldgruva.

Några exempel:

  • Kvällstidningen har publicerat en suddig bild av en husentré, tillsammans med knapphändiga uppgifter om den misstänkte sångaren. Flashbackgrävarna spånar fram en handfull sångarkandidater och tar snabbt fram deras folkbokföringsadresser hos Ratsit, för att sedan jämföra adresserna i Google Maps Street View med den suddiga entrén hos kvällstidningen.
  • Med sajter som Ratsit eller Birthday.se kan man lätt hitta folks ålder, och på så sätt komma vidare från knapphändiga formuleringar typ ”i 40-årsåldern”.
  • När en skådespelare uppges ha samarbetat många gånger med regissören X, eller tvärtom, används databaser som IMDB för att snabbt utröna vem som jobbat med vem. Antalet kandidater kan snabbt minskas till en handfull eller mindre.
  • Flashbackgrävarna tar regelmässigt hem domar från domstolarna och information från Polisens händelserapportering. (Och publicerar förstås bådadera i den aktuella tråden.) I domarna finns både information om det aktuella fallet samt ledtrådar till eventuella tidigare domar, fler inblandade personer osv.
  • Ofta hittar man fördjupande information med vad som förefaller vara intelligent googling: att en viss adress inhyser ett kommunalt stödboende bekräftas genom att man lokaliserar kommunens egen informationsblad om boendet. Gamla och nya annonser för bostads-/lokaluthyrning/-försäljning kan innehålla viktig information om insidan av en fastighet.
  • Facebook skannas förstås regelmässigt, och oftare än man tror hittar Flashbackgrävarna helt öppna profiler, med bilder och personlig information om t ex brottslingar och brottsoffer. Även personers vän-listor kan naturligtvis vara till nytta när man vill kartlägga någons kontaktnät.

Detta är bara några exempel på hur de aktiva undergroundgrävarna lyckas komma längre på kortare tid än många redaktioner. De kommer ikapp den anonymiserade artikeln, och de kommer ofta också förbi och vidare i sin gränslösa informationsjakt.

(Nej, jag argumenterar naturligtvis inte för att redaktioner ska anamma Flashbacks publiceringspolicy.)

En viktig faktor är också att Flashback-arbetet blixtsnabbt kan fördelas på flera olika personer. Ju hetare ämne, desto fler potentiella medgrävare. Trots att användarna inte känner till varandras identiteter skapas snabbt ett intuitivt samarbete. Även på denna punkt har många redaktioner en del att lära; hur ofta sitter vi inte och gör vår research helt individuellt, i stället för att alla som kan kastar sig över dagens stora story och hjälps åt att på minimal tid få fram maximal information?!

Hur står sig dina rutiner mot Flashbackgrävarnas? Berätta i kommentarsfältet!

Så gör man ett nyhetsinslag över dagen

Då det handlar om dagsjobb gäller det att göra saker i rätt ordning. Tiden går hela tiden, och för att få ihop något som går att sända ut på kvällen gäller det att ha en vettig arbetsordning.

Ett nyhetsinslag i TV utan människor blir rätt trist. Prator på arkivbilder gör vi på nätterna och morgnarna då det inte finns någon att intervjua, men annars bör det finnas någon eller några personer som har något att säga. Med lite tur är de till och med oense om något.

Börja alltså med att boka upp människor. Det här förutsätter alltså att det är en något så när rak historia. Begriper du så pass mycket av storyn att du bestämt dig för att ringa den här människan, så har du förmodligen tillräckligt på fötterna för att på ett trovärdigt sätt kunna övertyga personen om att vara med.

Då du ringer de där samtalen då du bokar folk, så skriv ner ordentligt vad de säger om det är bra citat. I så fall har du ju i princip redan en tidig webbtext klar. Redaktören kommer att bli jätteglad!

Har du två personer klara, så är ditt inslag i hamn. Det kan det vara även med en, det beror ju på grejen. Men sitt inte inne och ring mer nu. Ut och spela in.

Om ämnet kräver det har du förstås tagit dig några minuter för att fundera ut vilka frågor du ska ställa. Tänkt ut vägar genom intervjun. Det här beror förstås på hur erfaren du är inom ditt ämnesområde. Men glöm inte att bolla dina frågor med fotografen – och diskutera bilderna. Och vädret, och senaste personalfesten, och roliga anekdoter och bloopers!

En sak till, förresten, som man kan göra innan man åker ut: Inser du att du kommer att behöva grafik av något slag – se till att beställa den redan nu. Bygger den på siffror som länsstyrelsen ska ringa om efter lunch, så låt gå, då – men det skadar ju inte att ringa och förvarna. Det är bara trist att se grafiken första gången klockan 17 och hitta fel, och sitta och ticka övertidspengar för att vänta på att någon annan ska rätta till något som borde ha blivit rätt från början.

I bilen hinner man kanske läsa igenom lite mer i den där rapporten som jobbet handlade om. Eller ringa några till som vet något. Och fundera ut ett riktigt bra lunchställe. Fotografen har jobbat hundra år längre än du, och vet exakt var de har bäst dagens.

Låt fotografen ta sina bilder. Det är inte dina intervjuer som är det enda viktiga i ert inslag. Fråga inte bara intervjupersonen om den saknar någon fråga. Fotografen är också en tänkande människa som kan ha en synpunkt. Och gäller det inte innehållet, så är det i alla fall inte du av er två som vet när ljudet klippte eller när bilden var oskarp.

Ta lunch. Sitt ner. Tugga maten.

Fotografen har förmodligen en tanke med bilderna. Förhoppningsvis pratade ni så pass bra med varandra i bilen att ni har ungefär samma tanke. Och är fotografens dramaturgiska idé acceptabel för dig – men kör på den då! Det är ju ett bildmedium. Det är ju inte säkert att en idé är dålig bara för att den inte kommer från dig. Var lite följsam.

Jaaa, jag veeet – fotografens idé kan vara usel, och då får ni väl sitta där och sura då, och rädda inslaget med arkivbilder. Jag menar inte att det inte kan vara så. Men det är klart att det oftast går att få ihop något vettigt av det man filmat just i dag. Finns det inget roligt soundbite som kan fungera som anslag?

Logga synkarna (intervjuerna) det första du gör efter lunch. Jag brukar göra så här:

Medan jag lyssnar skriver jag ner faktastolpar på sådant som kan bli aktuellt att använda i min speaker. Då det kommer en synkbit som är så pass bra att den är en tänkbar del av inslaget, så antecknar jag först in-tidkoden, därefter ordagrant vad personen säger, och till sist ut-tidkoden. Därefter skriver jag inom parentes vad intervjupersonen heter – med rätt namn och titel. Allra sist räknar jag ut hur lång synkbiten är och skriver det allra först. Resultatet blir ungefär så här:

(14) 23.54 det är ju fullständigt hårresande villkor som många svenska politiker har skaffat sig . det är dags att ändra det nu så att vi får ett system som alla andra svenskar har. och då handlar det inte om att få pension från 50 års ålder tills man är 65. jag hoppas dom inser att dagens system är fullständigt ohållbart 24.08 (Anders W Jonsson (C) gruppledare)

Då jag tagit mig igenom alla synkar har jag kanske 5-8 sådana där säg. Ju längre man jobbat, desto bättre blir man på att sovra. Nu gäller det att se vilka som det finns en röd tråd mellan, vilka som är oense och går att klippa mot varandra etc. Resten ska bort. Om det inte finns något guldkorn där – kanske det som är kärnan i storyn. I så fall får vi tänka en vända till.

Jag skriver speakar som binder ihop dem, och funderar på var det skulle passa med soundbites eller olika scener som vi kanske också har i råmaterialet. Det kan bli en del petande upp och ner av speakar och synkar i manuset innan det där är klart. Nu kan du läsa in din speaker och förära redigeraren med ett manus som är väldigt lätt för redigeraren att följa. Eller för dig själv, om du klipper själv. Mitt  redaktionssystem räknar ut hår lång min speaker är, och mina noggranna anteckningar om hur långa synkbitarna är gör att jag under hela manusarbetet med hjälp av lite huvudräkning hela tiden vet hur jag förhåller mig till den tid jag blivit tilldelad i körschemat.

Den där varma känslan man fylls av då man ser det här är nog att beteckna som en arbetsskada.
Den där varma känslan man fylls av då man ser det här är nog att beteckna som en arbetsskada.

Det fanns en poäng i att jag skrev ner citaten ordagrant. Eller hyfsat ordagrant. För här har vi ju nu stommen till en webbtext. För det är ju i det här läget vi bör leverera den – inte då vi skickat i väg inslaget och vill skynda hem. Det är heller inget man egentligen förlorar någon tid på, eftersom de formuleringar man använt i sin speaker förmodligen går ganska bra att återanvända då man skriver sin webbtext. Man behöver kanske bara ändra lite grand så att det blir mer skriftspråkligt.

Det fanns också en poäng i att jag skrev ner namn och titlar så pass noggrant i det läge då jag gjorde det. På det viset slipper man blanda ihop människor om man flyttat synkbitarna upp och ner mycket under arbetet med manuset. Alla är ju inte lika välkända som politikern ovan. Det blir enkelt att skriva om till pratminus i webbtexten, och att få namnskyltarna i rätt ordning till tv-inslaget.

Då du är klar med webbtexten har redigeraren redan kommit en bra bit på väg tack vare ditt tydliga manus, och har en stomme (”en radio”) att spela upp för dig. Nu frågar du om det ska vara mjölk eller socker i kaffet, och då du kommer tillbaka så har ni världens mest kreativa diskussion om hur inslaget ska redigeras.

Klockan är bara kvart över två på eftermiddagen, ni har gott om tid på er och ni har världens roligaste jobb. Grattis – och lycka till!

Så överlever du inte praktiken

Efter förra veckans succé med tips till journalistpraktikanter tänkte jag dela med mig av en anekdot som kanske också kan fungera som en varning. Men den kan också vara en påminnelse om hur det kan kännas att bli citerad.

På min praktikplats brukade man utvärdera gårdagens sändningar i samband med överlämningsmötet efter lunch, då morgonplaneraren skulle få släppa dagen till redaktören och mer koncentrera sig på framtiden. Gårdagens sändning hade väl inte varit någon höjdare direkt. Det var lite jämntjockt, inte så mycket spänst. Rätt gråa nyheter som fungerade, men inte så mycket mer.

De flesta av er som läser här vet hur det kan låta på en nyhetsredaktion. Och ni som inte vet kan säkert föreställa er. I går rånades en zoobutik och polisen hade hört vittnen. Det skämtades lite om skräckslagna dvärghamstrar och ökenråttor i chock, innan vi fortsatte med inboxen. Det är ju så där det är, för det mesta harmlöst, ibland grövre. Alltid hjärtligt.

Jag var deskreporter vid det där utvärderingsmötet på min praktik. Man gjorde lite polisringningar och lite kollar, och hade också i uppgift att skriva och mejla ut ett protokoll från mötet så att de som inte var där skulle ha möjlighet att ta del av vad som sagts.

Som samhällets representant för Sanningen och som ordentlig och samvetsgrann praktikant antecknade jag noggrant allt som sades, skrev ner stödord och stolpar. Innan jag gick hem skrev jag ihop alltihopa, mejlade i väg det och var ganska nöjd med resultatet.

Redaktören var en erfaren journalist och brukade pressa makthavare på sanningar och försöka reda ut vad de verkligen sagt och inte sagt.

Och själv hade redaktören verkligen sagt på utvärderingsmötet att ”den där dödsolyckan piffade upp sändningen”. Och det begriper väl vem som helst att det inte var menat på det viset. Men så föll orden, och det visade sig att det inte var särskilt roligt att se det i skrift.

Av det här kan den som vill lära sig att det är bra att tänka sig för som praktikant. Men det är lättare att vara för försiktig än för tuff. Och man kan också lära sig att även vi journalister  inte alltid är så förtjusta i den öppenhet vi förespråkar och kräver av andra – då det kommer till oss själva. I det här fallet är det lätt att förstå redaktören.

Men det skadar aldrig att lite ödmjukt försöka förstå också dem vi intervjuar.

Det fina livet på fältet

I dag vill jag bara att ni ska läsa det här blogginlägget, för att det är så vackert: En tv-veteran tackar för sig

Ni som jobbat med Fotografen känner igen er direkt. Ni andra kan bara föreställa er.

Jag bara ler och blir varm inombords då jag tänker på de där arbetsdagarna. Man är på väg ner i någon dalgång längs någon rätt skabbig riksväg och skogen och bergen breder ut sig. Barr- och lövskog blandas och skapar de där fina färgskiftningarna i grönt.

Ofta innebär jobb på regional-tv bil i en timme och trekvart, inspelning, lunch och en timme och trekvart tillbaka i bilen. Då är det fint om den som sitter bakom ratten tillhör Fotografen-släktet. Inte sällan har de den bästa kollen på vilka lunchrestauranger man ska välja.

Kom ihåg två saker då ni är ute tillsammans de där dagarna:

  1. Om ni blir osams för att ni tycker olika om något, så är det mångfald.
  2. Om det går åt helvete, så blir det en bra historia.

Ta hand om varandra.

Sluta ringa folk!

I vissa avseenden är journalister snabba att anamma ny teknik och dess landvinningar. I andra…mindre snabba.

Jag slås ofta av hur telefonberoende vi fortfarande är, mer än 15 år efter att internet gjorde sitt intåg på redaktionerna. Vi ringer alla, alltid, om allt. Case likväl som experter, debattörer och ansvariga.

Framför allt ringer vi och frågar om fakta. Frågor som inte sällan får till svar att ”Du kan kolla på vår webbsida”. Då kan vi ha ägnat timmar åt telefonväntan, telefonmeddelanden, telefonväxlar och telefonhänvisningar. – Okej, då ringer jag henne i stället… är en inte ovanlig replik när vi efter en halv dags väntan blir uppringda av personen som hade så bra koll…inte.

Telefonsamtal är i många fall det sämsta tänkbara kontaktverktyget för journalister, gravt underlägset mejl, sms, sociala medier och andra alternativ.

Problemen finns i flera led: Telefonen knyter upp dig. Du måste hålla luren vid örat under ofta långa väntetider, och vara beredd att gång på gång förklara samma ärende för ytterligare en person som riskerar hänvisa dig vidare eller ber att få återkomma när lunchen är över, eller måste få fundera på frågorna, eller befinner sig i utlandet… Jämför detta med till exempel ett mejl som snabbt hittar rätt i en organisation, till en person som antingen förser dig med information i ett svarsmejl, eller ringer upp dig för ett fördjupat samtal, eller sms:ar tid och plats för en möjlig intervju. Mejlet ger dig tid att arbeta vidare med storyn i stället för att sitta i telefonköer.

Telefonen är också den mest krävande kontaktformen för motparten (vilket Sofia Mirjamsdotter skrivit klokt om, tack för tankeredan!) och bör sparas till de absolut nödvändiga lägena. Och tro mig, de allra flesta människor återkopplar gärna och snabbt om de fått ett sms eller Twittermeddelande från en journalist – om inte annat så av ren nyfikenhet.

Visst, jag ringer själv många samtal – enligt en fotograf var jag den mest telefonerande reporter han träffat, baserat på vad han såg av mig under timmarna i bilen på väg till eller från en inspelning – och jag förnekar inte att de ibland kan utgöra den smartaste kommunikationsformen. Till exempel

  • när tiden är extremt knapp och du måste få ett besked från en person du vet att du har rätt telefonnummer till, eller
  • när du vill få fram sån information som inte går att finna på nätet, till exempel om spelet bakom kulisserna i ett känsligt ärende, eller
  • när du vill konfrontera en makthavare med viktiga frågor som du har skäl att misstänka att vederbörande egentligen inte vill svara på, eller
  • när du har goda skäl att anta att ett telefonsamtal skapar ett förtroende och en välvilja hos till exempel en möjlig case-person, som skulle hotas vid en annan typ av kontakt.

På den sista punkten tror jag i och för sig att vi ofta väljer telefonen av slentrian snarare än efter ett rationellt övervägande. Många personer blir betydligt mer förskräckta om de plötsligt får en journalist i telefonen än om de får t ex ett mejl, ett meddelande på Facebook eller ett brev med vanlig snailmail-post. De sistnämnda signalerar ett betydligt större mått av valfrihet, och därmed trygghet, inför en eventuell fortsättning på kontakten, än ett stressat samtal i luren. (När tv/radio-reporter-samtal är som sämst kommer frågan ”Kan du tänka dig vara med?” som en av de allra första. Få samtal skulle göra mig mer avskräckt från all eventuell medverkan.)

Många av våra telefonsamtal handlar om helt andra saker än de ovanstående, t ex faktafrågor eller praktikaliteter kring en intervju. Att lösa detta via skriftliga kanaler är inte bara enklare och mindre stressande för bägge parter – det ger dig också mer energi och tid till de där riktigt viktiga samtalen. På telefon, via Skype eller öga mot öga.

Dessutom minskar du risken för missförstånd kring t ex en intervjubokning (”Jag tror det var nummer sju…”).

Om du dessutom blir en hejare på sökmotorer kan jag lova att en stor del av de uppgifter du planerar att efterforska telefonledes, faktiskt redan finns tillgängliga på det världsomspännande datanätet internet.

30 sätt att sänka storyn

Jag har en kollega som brukar säga att det finns tusen sätt att sänka en story, och att hon kan dem allihop.

Själv tvivlar jag på att hon talar sanning i det andra ledet, eftersom hon är en av de mest passionerade reportrar jag känner. Men kanske har hon några gånger haft anledning att tillämpa sina kunskaper när dagishämtningen eller fotbollslämningen så krävt.

(Eller – mer sannolikt – för att hon bokat ett möte med en hemlig källa i en ordentligt mycket viktigare story.)

Hursomhelst. Hon har rätt i att det finns en massa sätt att sänka en story och hur man än vill använda kunskapen så är den bra att känna till.

Praktikanter och färska vikarier tror ibland att alla redaktionella beslut baseras på mångårig kunskap och erfarenhet – ett slags objektiv nyhetsvärdering som man når efter tillräckligt många år i yrket. Det stämmer delvis men många gånger spelar också andra faktorer in. Den som inte tror mig uppmanas att försöka få en reporter med middagsplaner att gå igång på ett komplicerat tips vid 14.30-tiden på fredagseftermiddagen.

Kunskapen om hur man kan sänka stories är kanske allra viktigast för den reporter som vill komma igång med sin egen journalistik, och som måste räkna med att – åtminstone i början – baxa sina stories förbi flera skeptiska grindvakter i redaktionens mer eller mindre invecklade organisation. (Varje redaktion har som bekant minst två parallella organisationer: en formell och en informell. Undantagsvis sammanfallande.) Den reportern vinner mycket på att förstå vad man kan komma att möta – så vederbörande kan förbereda svar och motstrategier.

(Kunskapen kan förstås även nyttjas av en karriärinriktad reporter som saknar egen kompetens men ser möjligheter till framsteg medelst dissning av driftigare kollegor. I så fall blir mitt argument att det ändå är bättre att kunskapen är väl känd av alla parter.)

Praktikanter och nyutbildade bör läsa extra noga. De kan bli lätta offer när makthavare försöker utnyttja sitt informationsövertag till att sänka storyn. De har inte själva skaffat den berömda magkänslan, och blir därför ofta bortkollrade. Grundregeln är att det aldrig är någon höjdare att komma tillbaks till desken och försöka lägga storyn med argumentet att ”Kommunalrådet (vd:n/ordföranden etc) säger att det här inte är nåt konstigt.”

Självklart ska också påpekas att varje story både kan och bör granskas kritiskt och konstruktivt under både idé, research och utgörning, utan att det för den skull blir någon sänkning. Det speciella om man verkligen vill sänka handlar om ett avvaktande skeptiskt tonfall i kombination med frågeställningar som är svåra eller (helst) omöjliga att besvara under givna förutsättningar. Då lyfter du ifrågasättandet från att gälla detaljer i storyn till att gälla storyn i sig – alldeles oavsett substansen i din kritik.

Här således – 30 effektiva sätt att sänka stories:

  1. ”Men är vi verkligen säkra på det här?” – används med fördel när storyn är komplicerad och chefen stressad. Rädslan för en rättelse kan ofta slå ut längtan efter scoop.
  2. ”Men är det så konstigt egentligen?” – ett argument som alltså ofta används av makthavare, vars reflexsvar på ifrågasättanden alltid inleds med orden ”Det här är ju inget underligt…” En svarsstrategi som ibland når ända in på redaktionen.
  3. ”Men varför skulle dom ljuga?” – används av journalister med stark auktoritetstro. Kan vara effektivt på en redaktion med liten erfarenhet av granskande journalistik.
  4. ”Men varför skulle dom inte ljuga?” – används av folk som uppfattar sig själva som kallhamrade, cyniska sanningssägare. Ifrågasätter ofta stories som avslöjar omoraliskt agerande hos företag eller politiker. Ifrågasättaren har själv sällan avslöjat någonting – det behövs ju inte när man redan genomskådat allt.
  5. ”Men är det här så speciellt egentligen?” – används om stories som berör många människor.
  6. ”Men hur många berörs egentligen av det här?” – används om stories som berör få människor.
  7. ”Borde man inte göra något mycket större på det här?” – används om enkla stories man inte vill ha ut den aktuella dagen.
  8. ”Borde man inte ta ner det här till en rak enkel nyhetsgrej?” – används om komplicerade stories man inte vill ha ut den aktuella dagen.
  9. ”Skulle man inte behöva fler exempel?” – används om stories där vi bara har ett case (som tog en månad att övertala).
  10. ”Borde man inte koncentrera på en person?” – används om stories där vi har flera case.
  11. ”Ska vi verkligen göra sånt här?” – används om stories i ämnen redaktionen inte bevakat tidigare (lägg gärna till tonfall som antyder ”Kvällstidning”, ”Ekot” eller någon annan sorts journalistik ni inte vill ägna er åt).
  12. ”Har man inte sett det här några gånger nu?” – används om stories i ämnen redaktionen bevakat tidigare (lägg gärna till en formulering om att vi ju faktiskt pratat mycket om förnyelse i ämnesvalen).
  13. ”Men skulle man inte vilja ha några fler aspekter?” – används när storyn är rak och enkel.
  14. ”Känns det inte väldigt spretigt?” – används om stories som har flera aspekter.
  15. ”Behöver man inte åka dit?” – används när redaktionen har liten eller ingen resbudget.
  16. ”Vill man inte ha en siffra på det?” – används om stories där det är svårt eller omöjligt att få fram siffror.
  17. ”Men berör det här verkligen vanligt folk?” – används om stories med många elitpersoner (experter, makthavare etc) och elitdokument (utredningar, rapporter etc).
  18. ”Men är det här en nyhet?” – används om stories som saknar elitpersoner och elitdokument.
  19. ”Behövs det inte en tesdrivare?” – används om stories där ingen uttryckligen säger ”Det här är för djävligt!”, t ex en representant från en intresseorganisation.
  20. ”Blir inte det här propaganda för deras sak?” – används om stories där det finns en tesdrivare, t ex en representant från en intresseorganisation.
  21. ”Blir inte det här kampanjjournalistik?” – används om stories där vi själva är tesdrivare.
  22. ”Känns det inte lite svajigt?” – används om stories som andra redaktioner tagit fram.
  23. ”Har vi verkligen kommit ända fram?” – används om stories som vi själva tagit fram.
  24. ”Saknar man inte en expert/case/ansvarig/reaktion/barnfamilj…?” – används om stories som inte innehåller mängder av röster.
  25. ”Borde man inte renodla?” – används om stories som innehåller mängder av röster.
  26. ”Känns det inte lite bildfattigt?” – används om stories som handlar om abstrakta ämnen som är svåra att bildsätta.
  27. ”Går man inte igång mer på den här grejen?” – används för att lyfta fram en alternativ story. (Kompletteras med fördel med antydningar om att många andra – vänner, familj, folk i sociala medier… – delar ens bedömning.)
  28. ”Men vill man inte höra NN?” – används om stories där NN inte är med.
  29. ”Är inte NN lite uttjatad?” – används om stories där NN medverkar.
  30. ”Var inte gårdagens jobb väldigt fullmatat?” – används om uppföljningar.

Vilka är dina bästa sätt att sänka en story? Dela med dig i kommentarsfältet.