Det sägs ju att tv är ett känslomedium. Det sägs också att vi inte ska ha fakta i synkar då vi gör våra nyhetsinslag. I stället, menar man, är det vi som journalister som är experter på att förenkla, begripliggöra och paketera faktan aptitligt, och därför gör den sig bättre i våra speakar.
I så fall finns våra intervjupersoner mest till för att reagera på olika besked, med glädje, sorg och bestörtning.
Det finns säkert olika skolor. Och det är väl inte helt omöjligt att det handlar om en glidande skala, där allt möjligt avgör var det är lämpligt att hamna från gång till annan.
Kanske har du en så pedagogisk ämbetsman att det vore idiotiskt att försöka formulera problemet vassare i en speaker? Kanske är du en så korkad reporter (eller behärskar just det här ämnet så dåligt) att det är bäst att låta andra sköta snacket, och fylla speakarna med plattityder som inte kan bli fel?
Hur som helst. Om det nu ska göras ett inslag helt enligt den här modellen, så skulle man ju kunna granska sitt råmaterial på ett lite annorlunda sätt. I stället för att lyssna igenom vad som sägs – stäng av ljudet och titta på intervjun! Eller snabbspola igenom den.
På det viset ser man snabbt vilka delar som ska vara med: då han brister ut i ett asgarv, då hon slår näven i bordet, då hon börjar flaxa med armarna, då hans unge kommer fram och kräver att intervjun ska avbrytas.
Jag tror modellen ger levande och minnesvärda inslag. Men jag vet också att vi gör många inslag om viktiga ämnen där det finns andra kvaliteter som är viktigare. Dessutom får vi bara med de ytliga känsloyttringarna, det yviga och tydliga.
Bussföraren som var förbannad över den gropiga vägen i ett litet samhälle i Ångermanland och som sammanbitet och klurigt önskade en maskin som kunde spela in vibrationerna i förarsätet och som senare skulle kunna spela upp dem för vägdirektören hade knappast låtit sig fångas på det här sättet. Han var ändå mycket minnesvärd.
Men som experiment kan det väl fungera? Åtminstone för att påminna sig själv om ett annat sätt att se på sitt material.
I förrgår skrev jag om vikten av att förstå varandras arbetsuppgifter. Då förklarade jag varför sändningsproducenten är så beroende av inslagets sluttid, och vikten av att reportern förstår vad sluttiden på inslaget egentligen handlar om.
I dag är det svensktextarnas och översättarnas tur. Ofta har de glädje av att få bara intervjubiten du ska använda i inslaget i god tid innan inslaget är klart. Det sker säkert ofta då man själv är osäker på vad som sägs, men det ger ju dem även annars möjligheten att göra själva översättningen och inskrivningen – så att det enda som återstår då inslaget är klart är själva detaljen med att tajma textremsan.
Översättarna kan tidigt behöva en hint om du intervjuat någon som pratar ett ovanligt obegripligt språk. Titeln översättare betyder inte att de själva kan alla språk, utan de tvingas ofta ringa tolkar som lyssnar på materialet på telefon. Att det finns dopesheets på utrikesmaterialet betyder inte att allt som står där är sant. Där finns ofta en engelsk översättning, men den kan vara lögn.
Jag har fått mejl från landsmän till människor i inslag med påpekandet att översättningen sa exakt motsatsen till det de faktiskt sa (regeringskritik – regeringsstöd). Förklaringen: Översättaren hade ringt tre tolkar utan att få svar, givit upp och gått på dopesheetet i stället.
Men problemen kan finnas närmare. Som mas har jag betydligt lättare för att förstå norska än danska, vilket kanske gör mitt val av Malmö som arbetsort lite udda. Mina fem första dagar här intervjuade jag danskar tre av dem. Inslaget skulle förstås textas och skickades till översättarna. Efter en stund ringde de och frågade mig om jag förstod vad som sas. Och jag lämnade över luren till redigeraren som hjälpt mig att välja ut synkbitar.
Svensktextare klarar sin stress genom att tjuvkika i våra manus i det redaktionella systemet under dagen. På så vis kan de förbereda sin text under dagen. Enligt dem själva kollar de av inför sändningen att speakern inte förändrats, i så fall ändrar de i sin text.
Det här är alltså argumentet mot att sitta och skriva sitt manus i Word. Du förstör arbetsdagen för en arbetskamrat. Argumentet emot är att det riskerar att bli fel i rutan om man någon gång under dagen har en felaktig version av speakern i det redaktionella systemet och någon ovan svensktextare tar den och sedan inte dubbelkollar inför sändningen.
En kompromiss för den nervöse reportern kan ju vara att ringa svensktextaren och prata ut om sina tvivel, så att det inte uppstår några missförstånd. De är ju ändå experter på att hitta kärnan och komprimera. Kanske kommer svensktextaren på den där perfekta formuleringen som du sökte? Slå en signal – du kanske får en ny vän! 🙂
I min serie ”inten som chockar journalistsverige” (tidigare om att man inte ska ringa folk, och att man inte ska boka upp folk) har vi nu kommit fram till punkten loggning av intervjuer.
Alla som någonsin gjort en inspelad intervju har gjort det. Loggat. Skrivit ned vad som sägs och vid vilka tidskoder. Ibland gör man det enkelt med stödord för att man lätt ska hitta i materialet, ibland tar man någon bit noggrannare för att den ska bli text i en webbartikel – och ibland loggar man 45 minuter intervju ordagrant för att man jobbar på Uppdrag granskning.
Hursomhelst. Det finns olika anledningar att logga en intervju. En är för att den ska bli sökbar, så man nästa dag eller tre månader eller tre år senare lätt hittar det där svaret där makthavaren påstår att man absolut inte känner till något mail om Saudiarabien.
Denna referensloggning är helt lovvärd och ska uppmuntras – liksom vi i dagens digitala, bandlösa tidsålder bör försvara traditionen att faktiskt spara originalintervjuer (något som tycks bli mer och mer komplicerat för varje nytt teknikskifte).
Nej jag talar om loggningen som görs för dagsjobbet, mellan inspelning och manus. När reportern efter hemkomst (eller i bilen) kollar igenom alla synkarna och antecknar vad som sägs var. Eller åtminstone ”dom bra grejerna”. Så man vet vad som finns när man ska börja skriva manus.
Den där arbetsordningen är både ineffektiv och kreativitetshämmande. På flera olika sätt:
Den tar onödigt mycket tid.
Du får onödigt mycket anteckningar.
Du ger dåliga intervjubitar en uppmärksamhet de inte förtjänar – och riskerar att de därmed slinker med in i ditt manus.
I sämsta fall blir hela din inslagsdramaturgi styrd av i vilken ordning du råkade ställa dina frågor.
Tro mig, jag har sett det hända gång på gång.
Det smartare sättet är i stället att börja med storyn. Hur vill du berätta din historia? Starten, slutet, kurvan däremellan?
Börja där, och skriv ett enkelt förstamanus. Eller ännu hellre: gör ett storyboard.
Där skriver du in de bästa intervjubitarna från minnet. Den där roliga grejen i slutet. Den tuffa biten där du ställer makthavaren till svars. Den där sekvensen då experten vänder sig om och kollar i pärmen.
Det är bitarna du minns som är riktigt bra. De har fastnat i ditt minne och kommer att fastna i tittarnas. Allt det övriga kan man ha eller mista.
Det vill säga: man kan ha eller mista det som intervjubitar. De kanske innehåller viktiga faktauppgifter som måste finnas med i inslaget av andra skäl. I så fall kanske de kan få plats i en speaker, påa eller ava. Det märker du när du nu kollar igenom intervjun. Vilket du gör – men efter att du skrivit ditt manus/storyboard.
Då kollar du med två riktlinjer i huvudet:
Vilka var de där bitarna som jag ville ha?
Finns det några faktabitar, eller bemötanden, eller annan information, som måste finnas med i inslaget trots att de inte dök upp i de intervjubitar jag kom ihåg?
Med denna arbetsmetod vinner du flera fördelar:
Du slipper lägga så mycket tid på meningslös loggning.
De bitar du jobbar med fyller en funktion – antingen ska de in i inslaget eller så innehåller de information som ska med.
Du slipper risken att tråkiga synkbitar hamnar i ditt tv-inslag eftersom du någon gång – när du inte hade koll på berättelsen – råkade markera dem som ”intressanta”.
Du låter storyn styra synkbitarna, inte tvärtom!
Om det sedan handlar om en intervju som du kommer att behålla – kommunalrådets löften om vad som kommer att hända efter en valseger, eller den där utsagan om att det absolut inte finns något mail om Saudiarabien – då återuppstår plötsligt argumenten för en referens-loggning. Och den bör göras snarast och noggrant – men kanske inte just nu när du stressar med dagsjobbet.
Det är ett jäkla meck att få ihop en nyhetssändning. Men med en tydlig rollfördelning där var och en går in och gör sin uppgift varje dag så går det oftast ihop sig på slutet.
Men vissa arbetsuppgifter vi har är mer eller mindre obegripliga. Skälet är ofta att vi inte vet vad våra arbetskamrater ägnar sig åt. På stora arbetsplatser är det förstås omöjligt att lära känna alla – och helt begripa vad de har för funktion. Men att man själv inte förstår poängen med något behöver ju inte betyda att det är onödigt.
Sändningsproducenter, undertextare och översättare sitter ofta i en utsatt position. De sitter tidsmässigt närmare tittaren än exempelvis reportern. Och då reportern gör sitt oerhört viktiga inslag om sitt superintressanta specialämne som måste ut, så är det lätt att glömma dem som kommer efter i kedjan.
Men för sändningsproducenten är det viktigt att namnskyltarna är inskrivna i rätt ordning i varje sändning. Och att förprogrammeringen av dem är gjord. För det är reportern, inte sändningsproducenten, som vet namnet på alla gymnasietjejscase som reportern träffat under dagen. Är alla skyltar inskrivna i rätt ordning så går det till och med att reda ut det där manuellt under en direktsändning. Men man gör helst inte det där på måfå.
Slutligen är tiden oerhört viktig i kontrollrummet. Och den är viktig på ett sätt som kanske inte är alldeles enkelt att inse om man inte suttit där. Överallt i systemet kan man enkelt se hur lång själva videofilen är, men det är inte den tiden vi behöver räkna för att verkligen få sändningens sluttid på slutraden. I kontrollrummet behöver man veta exakt hur långt in i inslaget det är vettigt att klippa ut i sändningen. Är det exakt på slutordet? Hur många sekunders vågskvalp passar? Var i musiken ska vi mixa ut? Om slutordet är ”mångmiljonbelopp”, men politikern två sekunder senare stänger igen en dörr efter sig, och det är det du tänker dig som inslagsslut, så är det ju den tiden som ska stå.
Sedan ska förstås videofilen vara några sekunder längre än det tänkta inslag, för att det ska finnas möjlighet att ”dragspela” lite i sändningen, om programledaren läst lite snabbare än det var tänkt. Därför kan man efter slutordet ange hur många sekunder som återstår av videon, så det står klart vilken mixmån som finns. Varje gång du skriver ”+0” eller ”+1” här har du gjort ett dåligt jobb.
Det finns alltså några personer efter dig i sändningskedjan som du bör tänka på som exemeplvis reporter. Att du är klar betyder inte att jobbet är klart.
Det finns minst lika många åsikter om hur ett riktigt bra tv-inslag ska göras som det finns reportrar. Och fotografer. Och redigerare. Därför kan man få många goda råd om man ber om tips från sina arbetskamrater. Man kan lära sig en hel del.
Att använda sig av all den erfarenhet och klokskap man har runt omkring sig är ett utmärkt sätt för den som vill utvecklas och bli bättre. Särskilt värdefullt är det förstås då man är alldeles ny och hamnat på sin första praktikplats.
Men det kan ha en baksida. Om man inte riktigt vet var man själv står för och vad man själv gillar, så blir råden en urvattnad soppa till slut. Den ena säger att det viktigaste med din speaker är att du läser med engagemang och energi, medan den andre säger att det viktigaste är att du läser långsamt och tydligt så att också den mest lomhörda pensionär kan uppfatta budskapet.
Det är möjligt att det går att kombinera, men innan man vet hur, så riskerar till slut alla välmenta råd att mest bli förvirrande. Men det är ju inte så att dina ena kollega är klokskapen själv, medan den andra trots 30 års erfarenhet inte begripit ett dugg. Snarare är det förstås så att båda hittat sätt att arbeta som passar deras personligheter: deras röst, deras temperament, deras berättarstil, deras specialområde.
Du behöver behärska flera områden, genrer och berättarstilar. Men framför allt behöver du behärska dig själv. Så att du vet vem du ska fråga. Om du faktiskt ägnat lite tid åt att titta på programmet som görs av redaktionen där du ska göra praktik – så har du förmodligen reagerat på en viss reporters sätt att göra inslag och snappat upp sådant som du gillar. En aggressiv intervjustil, ett engagerat sätt att speaka, ett makalöst bildberättande. Då är det ju den arbetskamraten du ska söka upp och be om råd.
Om du vet vad det är du gillar, så är det lättare enklare att veta hur du ska värdera alla kloka råd du får. Du ska förstås inte avfärda någon, det ligger nog något i det mesta du får höra, men en del kanske passar dig bättre och annat sämre.
På min praktik bad jag tre personer om råd med inslaget jag höll på med. Efteråt kände jag mig lite lätt förtvivlad eftersom råden spretade åt olika håll och eftersom jag så gärna ville vara alla jag frågat till lags. Då är det bra att veta var man står själv.
Då det handlar om dagsjobb gäller det att göra saker i rätt ordning. Tiden går hela tiden, och för att få ihop något som går att sända ut på kvällen gäller det att ha en vettig arbetsordning.
Ett nyhetsinslag i TV utan människor blir rätt trist. Prator på arkivbilder gör vi på nätterna och morgnarna då det inte finns någon att intervjua, men annars bör det finnas någon eller några personer som har något att säga. Med lite tur är de till och med oense om något.
Börja alltså med att boka upp människor. Det här förutsätter alltså att det är en något så när rak historia. Begriper du så pass mycket av storyn att du bestämt dig för att ringa den här människan, så har du förmodligen tillräckligt på fötterna för att på ett trovärdigt sätt kunna övertyga personen om att vara med.
Då du ringer de där samtalen då du bokar folk, så skriv ner ordentligt vad de säger om det är bra citat. I så fall har du ju i princip redan en tidig webbtext klar. Redaktören kommer att bli jätteglad!
Har du två personer klara, så är ditt inslag i hamn. Det kan det vara även med en, det beror ju på grejen. Men sitt inte inne och ring mer nu. Ut och spela in.
Om ämnet kräver det har du förstås tagit dig några minuter för att fundera ut vilka frågor du ska ställa. Tänkt ut vägar genom intervjun. Det här beror förstås på hur erfaren du är inom ditt ämnesområde. Men glöm inte att bolla dina frågor med fotografen – och diskutera bilderna. Och vädret, och senaste personalfesten, och roliga anekdoter och bloopers!
En sak till, förresten, som man kan göra innan man åker ut: Inser du att du kommer att behöva grafik av något slag – se till att beställa den redan nu. Bygger den på siffror som länsstyrelsen ska ringa om efter lunch, så låt gå, då – men det skadar ju inte att ringa och förvarna. Det är bara trist att se grafiken första gången klockan 17 och hitta fel, och sitta och ticka övertidspengar för att vänta på att någon annan ska rätta till något som borde ha blivit rätt från början.
I bilen hinner man kanske läsa igenom lite mer i den där rapporten som jobbet handlade om. Eller ringa några till som vet något. Och fundera ut ett riktigt bra lunchställe. Fotografen har jobbat hundra år längre än du, och vet exakt var de har bäst dagens.
Låt fotografen ta sina bilder. Det är inte dina intervjuer som är det enda viktiga i ert inslag. Fråga inte bara intervjupersonen om den saknar någon fråga. Fotografen är också en tänkande människa som kan ha en synpunkt. Och gäller det inte innehållet, så är det i alla fall inte du av er två som vet när ljudet klippte eller när bilden var oskarp.
Ta lunch. Sitt ner. Tugga maten.
Fotografen har förmodligen en tanke med bilderna. Förhoppningsvis pratade ni så pass bra med varandra i bilen att ni har ungefär samma tanke. Och är fotografens dramaturgiska idé acceptabel för dig – men kör på den då! Det är ju ett bildmedium. Det är ju inte säkert att en idé är dålig bara för att den inte kommer från dig. Var lite följsam.
Jaaa, jag veeet – fotografens idé kan vara usel, och då får ni väl sitta där och sura då, och rädda inslaget med arkivbilder. Jag menar inte att det inte kan vara så. Men det är klart att det oftast går att få ihop något vettigt av det man filmat just i dag. Finns det inget roligt soundbite som kan fungera som anslag?
Logga synkarna (intervjuerna) det första du gör efter lunch. Jag brukar göra så här:
Medan jag lyssnar skriver jag ner faktastolpar på sådant som kan bli aktuellt att använda i min speaker. Då det kommer en synkbit som är så pass bra att den är en tänkbar del av inslaget, så antecknar jag först in-tidkoden, därefter ordagrant vad personen säger, och till sist ut-tidkoden. Därefter skriver jag inom parentes vad intervjupersonen heter – med rätt namn och titel. Allra sist räknar jag ut hur lång synkbiten är och skriver det allra först. Resultatet blir ungefär så här:
(14) 23.54 det är ju fullständigt hårresande villkor som många svenska politiker har skaffat sig . det är dags att ändra det nu så att vi får ett system som alla andra svenskar har. och då handlar det inte om att få pension från 50 års ålder tills man är 65. jag hoppas dom inser att dagens system är fullständigt ohållbart 24.08 (Anders W Jonsson (C) gruppledare)
Då jag tagit mig igenom alla synkar har jag kanske 5-8 sådana där säg. Ju längre man jobbat, desto bättre blir man på att sovra. Nu gäller det att se vilka som det finns en röd tråd mellan, vilka som är oense och går att klippa mot varandra etc. Resten ska bort. Om det inte finns något guldkorn där – kanske det som är kärnan i storyn. I så fall får vi tänka en vända till.
Jag skriver speakar som binder ihop dem, och funderar på var det skulle passa med soundbites eller olika scener som vi kanske också har i råmaterialet. Det kan bli en del petande upp och ner av speakar och synkar i manuset innan det där är klart. Nu kan du läsa in din speaker och förära redigeraren med ett manus som är väldigt lätt för redigeraren att följa. Eller för dig själv, om du klipper själv. Mitt redaktionssystem räknar ut hår lång min speaker är, och mina noggranna anteckningar om hur långa synkbitarna är gör att jag under hela manusarbetet med hjälp av lite huvudräkning hela tiden vet hur jag förhåller mig till den tid jag blivit tilldelad i körschemat.
Den där varma känslan man fylls av då man ser det här är nog att beteckna som en arbetsskada.
Det fanns en poäng i att jag skrev ner citaten ordagrant. Eller hyfsat ordagrant. För här har vi ju nu stommen till en webbtext. För det är ju i det här läget vi bör leverera den – inte då vi skickat i väg inslaget och vill skynda hem. Det är heller inget man egentligen förlorar någon tid på, eftersom de formuleringar man använt i sin speaker förmodligen går ganska bra att återanvända då man skriver sin webbtext. Man behöver kanske bara ändra lite grand så att det blir mer skriftspråkligt.
Det fanns också en poäng i att jag skrev ner namn och titlar så pass noggrant i det läge då jag gjorde det. På det viset slipper man blanda ihop människor om man flyttat synkbitarna upp och ner mycket under arbetet med manuset. Alla är ju inte lika välkända som politikern ovan. Det blir enkelt att skriva om till pratminus i webbtexten, och att få namnskyltarna i rätt ordning till tv-inslaget.
Då du är klar med webbtexten har redigeraren redan kommit en bra bit på väg tack vare ditt tydliga manus, och har en stomme (”en radio”) att spela upp för dig. Nu frågar du om det ska vara mjölk eller socker i kaffet, och då du kommer tillbaka så har ni världens mest kreativa diskussion om hur inslaget ska redigeras.
Klockan är bara kvart över två på eftermiddagen, ni har gott om tid på er och ni har världens roligaste jobb. Grattis – och lycka till!
Efter förra veckans succé med tips till journalistpraktikanter tänkte jag dela med mig av en anekdot som kanske också kan fungera som en varning. Men den kan också vara en påminnelse om hur det kan kännas att bli citerad.
På min praktikplats brukade man utvärdera gårdagens sändningar i samband med överlämningsmötet efter lunch, då morgonplaneraren skulle få släppa dagen till redaktören och mer koncentrera sig på framtiden. Gårdagens sändning hade väl inte varit någon höjdare direkt. Det var lite jämntjockt, inte så mycket spänst. Rätt gråa nyheter som fungerade, men inte så mycket mer.
De flesta av er som läser här vet hur det kan låta på en nyhetsredaktion. Och ni som inte vet kan säkert föreställa er. I går rånades en zoobutik och polisen hade hört vittnen. Det skämtades lite om skräckslagna dvärghamstrar och ökenråttor i chock, innan vi fortsatte med inboxen. Det är ju så där det är, för det mesta harmlöst, ibland grövre. Alltid hjärtligt.
Jag var deskreporter vid det där utvärderingsmötet på min praktik. Man gjorde lite polisringningar och lite kollar, och hade också i uppgift att skriva och mejla ut ett protokoll från mötet så att de som inte var där skulle ha möjlighet att ta del av vad som sagts.
Som samhällets representant för Sanningen och som ordentlig och samvetsgrann praktikant antecknade jag noggrant allt som sades, skrev ner stödord och stolpar. Innan jag gick hem skrev jag ihop alltihopa, mejlade i väg det och var ganska nöjd med resultatet.
Redaktören var en erfaren journalist och brukade pressa makthavare på sanningar och försöka reda ut vad de verkligen sagt och inte sagt.
Och själv hade redaktören verkligen sagt på utvärderingsmötet att ”den där dödsolyckan piffade upp sändningen”. Och det begriper väl vem som helst att det inte var menat på det viset. Men så föll orden, och det visade sig att det inte var särskilt roligt att se det i skrift.
Av det här kan den som vill lära sig att det är bra att tänka sig för som praktikant. Men det är lättare att vara för försiktig än för tuff. Och man kan också lära sig att även vi journalister inte alltid är så förtjusta i den öppenhet vi förespråkar och kräver av andra – då det kommer till oss själva. I det här fallet är det lätt att förstå redaktören.
Men det skadar aldrig att lite ödmjukt försöka förstå också dem vi intervjuar.
För några år sedan bråkades det en del på jobbet om de nya småkamerorna som videojournalisterna skulle jobba med. Mycket handlade väl om rädsla för att alla de riktiga tv-kamerorna skulle bytas ut på sikt. Och mycket handlade väl om rädsla för att det skulle gå ut över kvaliteten.
Nu görs några jobb varje dag med småkameror, medan andra görs med riktiga tv-kameror. Och ibland ser inslagen som gjorts med småkamerorna rätt taskiga ut, men det är väl oklart om det beror på att vi som hanterar dem är mindre vana eller på att de faktiskt är sämre. Antagligen varierar väl förklaringsmodellen beroende på om man vill ha högre lön eller större teknikbudget.
Men sedan de där diskussionerna har kamerorna krympt ytterligare. I dag har många av oss smarta telefoner, och häromdagen gjorde de sitt intåg i SVT:s Hallandsnytt – på riktigt, i produktionen.
Reportern bakom porträttet heter Per-Olof Stjärnered. I sändningen berättar han också i studion lite mer om hur han jobbat. Men inte tillräckligt för att mätta kunskapstörsten hos en nördblogg med journalistikinriktning, förstås. Vi ville veta mer, och fick veta att allt började med en kurs i mobil- och videojournalistikkurs i Budapest.
Kursen som gavs via Circom tog bara upp iPhone, och Per-Olof Stjärnered använde sin privata 4s till reportaget. Därtill hade han ett stativ som ingår i videojournalisternas utrustning på Västnytt.
Bilden är ju en sak, men hur kunde ljudet bli så pass bra? ”Jag har använt lite olika mickar. Vid intervjun är det trådlös mygga som jag kopplat in via ett interface som heter irig pre. Sedan för att spela in musiken så tror jag att jag använde Fostex ar-4i och en liten shotgunmick”, skriver Per-Olof Stjärnered.
En extern mikrofon och fostexen var vad han använde för att speaka, tillsammans med redigeringsappen 1st video. Men det var inte ljudet som var den största utmaningen.
”Iphonen har inte direkt ett lysande kontrastomfång. Så att filma i solljus var svårt. Och när du ställer fokus och vitbalans så har du inte samma kontroll som med en stor kamera. Sedan var det en utmaning att komponera bilderna då man inte kan zooma. Det är att använda fötterna och huvudet som gäller”, skriver han.
Ett sätt att få större kontroll över filmandet med telefonen har varit att inte använda den inbyggda funktionen för att filma, utan i stället en separat app.
”Appen jag använde heter Filmic Pro. Med den går det att låsa exponering, vitbalans och fokus. Vilket gör att filmerna får ett mycket mer professionellt utseende. I den appen går det även att välja hur många bilder per sekund man vill spela in i samt i vilken upplösning och kvalitet.”
Per-Olof Stjärnereds reportage är ett utmärkt exempel på vad som går att göra med den här enkla tekniken – men han tycker inte att det är här den bäst kommer till sin rätt.
”Jag tror först och främst snabba inslag till webben. Det kan vara tre bilder från en brand, eller tre bilder och en räddningsledare, som snabbt ftpas via telefonen till redaktionen. Eller extramaterial till webben”, skriver han.
Ska man göra den här typen av reportage med den här tekniken krävs det gott om tid. Men annars kan den leda till större spontanitet, resonerar han.
”Det är ju teknik som är lätt att ta med sig så det öppnar ju upp för ett mer spontant rapporterande. Telefonerna har vi alltid med oss och dyker läget upp så kan vi nu fånga det i rörliga bilder.”
I vilka fall skulle du helt avråda från att göra inslag med den här tekniken?
”Den här tekniken är inte lika snabb och stabil som ett tradinionellt ENG-team. Så när det ska gå snabbt och sändningen hänger på inslaget: Skicka inte ut en journalist med en mobiltelefon! Jobb där man behöver zooma faller också bort. Likaså klarar mobilerna inte regn så bra.”
Vad har du fått för reaktioner?
”Jag har fått uteslutande positiva reaktioner måste jag nog säga. De flesta tycker att det är spännande vad man kan göra med sin telefon.”
Uppdaterat 121102: Nu har Hallandsnytt lagt ut inslaget som ett separat item. Du hittar det här.
Inställningen är inte ovanlig, ämnet tillhör inte de högprioriterade på nyhetsredaktioner där snittexten aldrig ens når novellängd, och radio- och tv-inslagen ofta bara är marginellt längre än reklamfilmerna i den kommersiella tv:n.
Men reklammakarna tänker på dramaturgin för sina 30 sekunder. Så varför skulle vi inte göra det när vi berättar fyra gånger länge historier? Som dessutom är sanna?
Det här är några av mina ledstjärnor när jag komponerar tv-inslag – hopsamlade genom tusentals (ofta misslyckade) experiment, och mängder av goda råd och inspiration från duktigare människor genom åren:
1) Början är viktigast!
Starten på reportaget måste locka till tittning och nästan alla medel är tillåtna: en dramatisk formulering, ett spännande ljud, musik, tystnad… Så länge man undviker standardöppningar som ”Det var vid fjortontiden som polisen…”, de har dödskallestämpel i min bok.
2) Slutet är näst viktigast!
Ett starkt säj, en bra sammanfattning, en hopknytning med början… En bild som spelar med eller kontrasterar mot det sagda, en given slutbild eller något helt överraskande märkligt. Slutet är det tittaren mest troligt bär med sig från ditt jobb – ansträng dig för att få det så bra som möjligt!
3) Däremellan kan man bara lägga storyn!
…som jag tror dokumentärkungen Tom Alandh uttryckt saken. Och det funkar utmärkt i många fall, när storyn har en självklar tågordning. Men när det inte finns en självklar stig att vandra, när berättelsen inte ”lägger sig själv”, kan det finnas anledning att tänka några varv till också kring detta.
4) Gör ett storyboard!
Ja, vi jobbar med enkla berättelser med ett begränsat antal beståndsdelar. Men även ett kort nyhetsinslag med tre synkbitar (intervjusnuttar), tio faktauppgifter och femton bildsekvenser, kan i praktiken komponeras ihop på tusentals olika vis. Om vi lägger till möjligheten att välja helt andra avsnitt ur synkarna – eller kanske lägga till en fråga i stället för att gå direkt på svaret – ja då blir möjligheterna närmast oändliga. Ett klassiskt storyboard ger dig snabbt svaret på hur ditt tänkta upplägg flyter, och hjälper dig även att upptäcka om du t ex är bildtorsk.
5) …med postit-lappar!
Ditt storyboard ska givetvis inte vara skrivet i sten (i så fall kan du ju kalla det manus och börja klippa) utan allt ska kunna kastas om och bytas ut. Du vill ha någon typ av postit-lappar – vilket i dag inte behöver betyda fysiska klisterlappar, utan lika gärna kan bestå av en digital lösning, t ex i ett ritprogram som Skitch eller textbaserade listprogrammet Workflowy (okej, då kanske vi snarare talar om ett ”ändringsbart manus”). Grejen är att allt ska kunna flyttas enkelt utan att hela storyn måste ritas om.
6) Glöm ”tratten”!
Det var länge sedan journalistiken lämnade ”berätta det viktiga först”-regeln bakom sig. Den var anpassad efter redaktörers behov av att kunna ”korta från slutet” (”kuppa” på tv-språk) och lät detta behov slå ut all samlad mänsklig kunskap om hur man berättar historier på ett spännande och intresseväckande vis. Visst, låt ”tratten” leva i de enkla olycksnotiserna, men i reportage och inslag längre än minuten hör den inte hemma.
7) Studera gärna ”valen”!
Den är en av de mest kända dramaturgiska modellerna: anslag, fördjupning, upptrappning, point-of-no-return, klimax och avtoning (delarna kan ha olika namn i olika versioner). Min erfarenhet är att den funkar dåligt som mall men bättre som förbättringsverktyg; lägg din story som du känner för men jämför med ”valen” om du inte känner dig nöjd. Vattendjuret tas till när det inte flyter, helt enkelt! (För att läsa mer om ”valen” rekommenderas denna sida hos UR.)
8) Låt alla frågor få svar – men inte nödvändigtvis genast!
Tvärtom kan det vara mycket effektivt att ställa en fråga i början av inslaget som sedan inte får sitt svar förrän mot slutet. Man kan till och med uttryckligen säga att ”Vi återkommer till det!” En klassisk klipphängare i nyhetskostym.
9) Tänk på ordningen!
Det finns ingenting som säger att du måste redovisa all information i den ordning som du fick den. Om du först träffar en person som drabbats av ett missförhållande och sedan möter den ansvarige för en tillsvarsintervju, så lägger du ju inte nödvändigtvis alla säj från den ena först och från den andra sist. I den mån ditt jobb innehåller en konflikt – vilket det sannolikt gör om du sysslar med nyheter – så är det extra viktigt att fundera kring i vilken ordning de olika delarna ska tas upp. Grundfrågan först och detaljerna sen? Kanske i stället börja med en spännande detalj och sedan steg för steg gå vidare mot det grundläggande, principiella? Och om du gjort en granskning så låter du förstås den riktigt tunga biten, där du kan slå fast att makthavaren farit med osanning, bli en avslutande höjdpunkt på ditt reportage (tillsammans med makthavarens svar) alldeles oavsett var den dök upp i researchen.
10) Bind ihop!
Få reportage är tråkigare än de där reportern bara hoppar från aspekt till aspekt. ”När det gäller ämnet XX tycker YY att ZZ…” Det tredje ämnet ska följa av det andra ska följa av det första på ett helt naturligt vis, annars bör du ifrågasätta vad det har i inslaget att göra över huvud taget.
11) Orden mot verkligheten? Glöm inte orden!
När vi gör granskningar brukar vi vara så måna om att belägga de missförhållanden och problem vi bestämt oss för att skildra, att vi förbiser motsättningens andra ände: orden. Vi tar på något sätt för givet att folk känner till den förljugna bild som vi nu krossar med vår undersökning. Jag tror det är ett misstag. Icas hantering av köttfärsen blev betydligt mer upprörande efter att vi matats med bolagets reklamfilmer och policydokument. Den glättade bilden blir den dörr mot vilken avslöjandet kan sparka. Om den inte visats upp finns risken att en kvalificerad granskning bara uppfattas som en dyster verklighetsskildring sådär i största allmänhet, inte som en konfrontation med hycklande halvsanningar och lögner – en granskning.
12) Använd intervjuerna!
Alltför ofta reduceras våra intervjuer till säjkataloger. Vi använder inte mötet mellan intervjuare och intervjuad, utan plockar ut 20 sekunder (i tidningen: ett pratminus) som får bli intervjupersonens uttalande i reportaget. Sedan sitter vi på morgonmötet och undrar varför jobbet kändes livlöst. Mitt tips är att tajta den trista faktaspeakern (kanske komplettera med grafik så mer kan sägas tydligare på kortare tid) eller tjata till sig tio sekunder mer tid hos redaktören, eller kanske klippa ner någon av de tråkigare intervjuerna – för att kunna ta med några riktiga intervju-bitar i inslaget – med både svar och frågor. Jag lovar; det kommer att göra inslaget både mer varierat och mer levande. Och det funkar med alla sorters intervjuer – berättande, tillsvars, expert…
13) Undvik pingpong!
Jo, det kan vara effektivt att korsklippa meningsmotståndare ibland – men lika ofta blir det trist och förutsägbart. Försök i stället dela upp och prioritera frågeställningarna: några enkla kanske kan lösas snabbt med korta svar ställda mot varandra, medan andra är värda fördjupning i form av speaker, grafik och en länge intervjusekvens. Alla parter behöver nog inte heller kommentera varje beståndsdel lika mycket. Vissa bitar kanske är rena åsiktsfrågor medan andra innehåller fakta som redaktionen kunnat kolla upp – och där reportaget kan anta en mer granskande karaktär.
14) Tänk byrå!
Jag tror det är reportagemästaren Mattias Göransson som sagt att ett reportage är som en byrå. Det har sina lådor som ska fyllas. Och när man fyllt två lådor med ”karakteristiska scener” och två med ”intressanta bakgrundsfakta” så är det läge att ägna mer uppmärksamhet åt ”levande intervjubit”- och ”anslag”-lådorna (eller vilka man nu bestämt sig för att ha med). Annars riskerar man bli sittande med en överdriven insamling åt ett håll, och stora luckor åt ett annat.
15) Tänk inslag under inspelningen!
Kanske en självklarhet men att jobba med ett (föränderligt) storyboard redan från researchfasen och över inspelningarna kan vara väldigt frustrationsförebyggande. Du ser vilka bilder du behöver, du märker vilka synkar du önskar, du förstår var ståuppan och grafiken skulle funka – och du ser om grafiken skulle bli bättre av en bild fotografen kan ta hem i dagens första inspelningsmiljö! En effektivisering som befrämjar den genomtänkta dramaturgin i såväl dagsjobb som längre projekt.
16) Testa!
De flesta grepp återstår att prövas, åtminstone för det ämne som just din story gäller. Åtminstone för ert medium och er redaktion. Och så länge ämnet inte är väldigt känsligt så mår de flesta reportage bättre av lite experimentlusta. Föresätt dig att testa någon ny grej i varje nytt knäck en månad framöver. Chansen är stor att du får mersmak – och dessutom hittar ett helt gäng grepp som du senare kommer att kunna återvända till med lyckat resultat i andra jobb i andra ämnen.
17) Upprepa dig själv och andra!
Ja precis. Om du hittar grejer som funkar bra är det ju bara dumt att inte återanvända dem. Okej, kanske inte i nästa inslag, på exakt samma sätt, men senare i ett annat sammanhang, med en liten variation. Så många är inte de dramaturgiska lyckträffarna att vi har råd att sätta dem i karantän efter ett försök. Jisses, våra programledare återanvänder ju sina kavajer!
Vilka är dina bästa dramaturgitips? Fyll på i kommentarsfältet!
I vissa avseenden är journalister snabba att anamma ny teknik och dess landvinningar. I andra…mindre snabba.
Jag slås ofta av hur telefonberoende vi fortfarande är, mer än 15 år efter att internet gjorde sitt intåg på redaktionerna. Vi ringer alla, alltid, om allt. Case likväl som experter, debattörer och ansvariga.
Framför allt ringer vi och frågar om fakta. Frågor som inte sällan får till svar att ”Du kan kolla på vår webbsida”. Då kan vi ha ägnat timmar åt telefonväntan, telefonmeddelanden, telefonväxlar och telefonhänvisningar. – Okej, då ringer jag henne i stället… är en inte ovanlig replik när vi efter en halv dags väntan blir uppringda av personen som hade så bra koll…inte.
Telefonsamtal är i många fall det sämsta tänkbara kontaktverktyget för journalister, gravt underlägset mejl, sms, sociala medier och andra alternativ.
Problemen finns i flera led: Telefonen knyter upp dig. Du måste hålla luren vid örat under ofta långa väntetider, och vara beredd att gång på gång förklara samma ärende för ytterligare en person som riskerar hänvisa dig vidare eller ber att få återkomma när lunchen är över, eller måste få fundera på frågorna, eller befinner sig i utlandet… Jämför detta med till exempel ett mejl som snabbt hittar rätt i en organisation, till en person som antingen förser dig med information i ett svarsmejl, eller ringer upp dig för ett fördjupat samtal, eller sms:ar tid och plats för en möjlig intervju. Mejlet ger dig tid att arbeta vidare med storyn i stället för att sitta i telefonköer.
Telefonen är också den mest krävande kontaktformen för motparten (vilket Sofia Mirjamsdotter skrivit klokt om, tack för tankeredan!) och bör sparas till de absolut nödvändiga lägena. Och tro mig, de allra flesta människor återkopplar gärna och snabbt om de fått ett sms eller Twittermeddelande från en journalist – om inte annat så av ren nyfikenhet.
Visst, jag ringer själv många samtal – enligt en fotograf var jag den mest telefonerande reporter han träffat, baserat på vad han såg av mig under timmarna i bilen på väg till eller från en inspelning – och jag förnekar inte att de ibland kan utgöra den smartaste kommunikationsformen. Till exempel
när tiden är extremt knapp och du måste få ett besked från en person du vet att du har rätt telefonnummer till, eller
när du vill få fram sån information som inte går att finna på nätet, till exempel om spelet bakom kulisserna i ett känsligt ärende, eller
när du vill konfrontera en makthavare med viktiga frågor som du har skäl att misstänka att vederbörande egentligen inte vill svara på, eller
när du har goda skäl att anta att ett telefonsamtal skapar ett förtroende och en välvilja hos till exempel en möjlig case-person, som skulle hotas vid en annan typ av kontakt.
På den sista punkten tror jag i och för sig att vi ofta väljer telefonen av slentrian snarare än efter ett rationellt övervägande. Många personer blir betydligt mer förskräckta om de plötsligt får en journalist i telefonen än om de får t ex ett mejl, ett meddelande på Facebook eller ett brev med vanlig snailmail-post. De sistnämnda signalerar ett betydligt större mått av valfrihet, och därmed trygghet, inför en eventuell fortsättning på kontakten, än ett stressat samtal i luren. (När tv/radio-reporter-samtal är som sämst kommer frågan ”Kan du tänka dig vara med?” som en av de allra första. Få samtal skulle göra mig mer avskräckt från all eventuell medverkan.)
Många av våra telefonsamtal handlar om helt andra saker än de ovanstående, t ex faktafrågor eller praktikaliteter kring en intervju. Att lösa detta via skriftliga kanaler är inte bara enklare och mindre stressande för bägge parter – det ger dig också mer energi och tid till de där riktigt viktiga samtalen. På telefon, via Skype eller öga mot öga.
Dessutom minskar du risken för missförstånd kring t ex en intervjubokning (”Jag tror det var nummer sju…”).
Om du dessutom blir en hejare på sökmotorer kan jag lova att en stor del av de uppgifter du planerar att efterforska telefonledes, faktiskt redan finns tillgängliga på det världsomspännande datanätet internet.
