Jag vill använda ett stycke ur min e-bok ”Abstrakt algebra” – men det vill inte Adobe.
Ibland hindrar oss våra program från att göra sådant som annars är självklart. Att kopiera en bit text på skärmen kan vara en sådan sak. Då jag öppnar min e-bok ”Abstrakt algebra” i Adobe Digital Editions kan jag visserligen markera ett stycke text – men om jag försöker kopiera det till Urklipp, så får jag det här elaka felmeddelandet:
Kopiering förbjuden: ”Permissions set by the publisher of this item restrict copying”, säger Adobe Digital Editions.
Detta kan vi emellertid komma runt med hjälp av programmet Capture2Text som recenseras här. Där finns också en steg-för-steg-instruktion om hur programmet används. Det är ett mycket enkelt program som inte ens behöver installeras. Kort sagt markerar man den del av skärmen man vill göra om till text. Därefter klipps den biten ut som en bild, på vilken en OCR-funktion (optisk teckenigenkänning) körs, och resultatet hamnar i Urklipp.
I mitt fall med boken i abstrakt algebra är det första stycket i avsnitt 6.3 som jag är intresserad av. Sedan jag startat Capture2Text ställer jag mig då med musmarkören i övre vänstra hörnet av stycket, klickar därefter på Win + Q och drar sedan muspekaren till styckets nedre högra hörn (och ritar därmed en rektangel som ramar in stycket). Då jag sedan klickar på musens vänsterknapp kopieras texten till Urklipp.
Ett problem med programmet är emellertid att det inte är specialanpassat för svenska språket. Det gör att vi missar lite grand:
Eulers‘ saxs och Formats!’ lilla. saxs iir mi t-alteoretiska. satscr, som man kzm bevisa. med hjiilp av (cn fiiljdsax-s till) Lagmnges sax-s. \*’i iimnar giira. detta i detta avsnitx-. F6:-st infiir vi en funktion som am-linds flit.igt- inom talteorin.
Emellertid skulle jag tro att man kan tjäna ganska mycket tid vid lite längre texter. En del rättning och språkkontroll måste göras, men tiden för själva avskriften försvinner nästan helt.
Den journalistiska vinkeln på detta får du stå för själv, men jag tror nog att du kommer på något. 🙂
Varje redaktion med självaktning har i dag en Facebooksida och ett Twitterkonto.
Väldigt ofta används dessa för att efterlysa reaktioner.
”Vad tycker du?” avslutar en stor mängd journalistiska statusuppdateringar på Facebook. ”Vad ska vi fråga NN?” kan vara en typisk fråga på Twitter.
Detta är utmärkta exempel på en öppnare journalistik i de sociala mediernas tidevarv.
Men det är bara halva läxan.
Återstår att besvara frågan: vad gör vi med det vi får in? Hur använder vi läsarnas frågor för att bygga intervjun med kommunalrådet? Hur utnyttjas kraften i Facebook-reaktionerna i morgondagens uppföljande reportage?
Mer än en gång blir svaret tyvärr ”inte alls”. Intervjun läggs upp som vanligt i dialog mellan ett par-tre personer runt desken, uppföljningen spånas fram på morgonmötet mellan de vanliga hjärnorna. Den uppkastade frågan blev ett löfte om ett gehör. Det genomtänkta svaret föll i glömska i samma ögonblick det lämnades.
På så sätt byggs inga relationer. Och i det läget kanske man bör fundera på varför man ställer frågan till att börja med.
(Och ja – vi vill ha dina synpunkter och tankar kring detta ämne! Fyll på i kommentarsfältet – vi läser och tvekar inte att komplettera eller korrigera inför andras klokskap.)
Lär dig om procenträkning och annan viktig matematik hos Khan Academy
”Nästan dubbelt så dyrt att åka kollektivt” löd rubriken medan puffen sedan deklarerade att det skett en ”43 procentig ökning på tio år”. Och den här gången var det faktiskt inte särskrivningen som hamnade i skottgluggen.
Men faktum kvarstår. En redaktör jag haft koketterade med sin etta i matematik. Många journalister har det inte så lätt då det kommer till det matematiska.
Ibland kan det finnas flera sanningar i det vi rapporterar om. Men oftast är matematiken robustare än så. En matematiklärare jag hade brukade peka ut stället i uträkningen där det gått snett, likhetstecknet som inte alls indikerade någon likhet, och säga: ”Det där är ljug.”
Och journalistik ska ju handla om sanningen. Se lektionerna om procenträkning hos Khan Academy.
Vilka matematikbrister brukar du störa dig på i journalistiska texter? Låt oss veta i kommentarsfältet. Där tipsar för övrigt matteläraren Mattias Danielsson om svenska sajten Matteklotter, där det finns videolektioner om bland annat skillnaden mellan procent och procentenheter.
Du vill använda Twitter för att nå ut med dina nyheter. Du har skaffat ett konto, du följer 98 personer men har bara fått 34 följare. De flesta av dessa är kollegor och kompisar. Du håller i princip med om det jag skrev i mitt förra inlägg men du känner dig lite vilse i både metodiken och vokabulären.
Det här är till dig. Fem tips på hur du gör för att nå utanför din egna följarskara:
1. Tagga!
Det betyder att du använder #hashtags, alltså ord med fyrkanter framför (inget mellanslag). Dessa ord blir med automatik till länkar, så alla intresserade av ämnet kan klicka och hitta andra tweets i samma ämne.
Genom att tagga rätt kan du nå direkt till den intresserade publiken, oavsett om de följer dig eller inte. Exempelvis används #svpol om svensk politik, #svkrim om kriminalfrågor och #svmed om medicinfrågor. Enstaka stories kan få egna hashtags t ex #bärplockare eller #fas3. Man kan också försöka uppfinna egna hashtags men det är svårt, tipset är att alltid försöka hitta en redan existerande att haka på.
(Hur vet man då vilken som är ”rätt” tag? Genom att göra en sökning på Twitter kan du enkelt lokalisera tweets som handlar om ditt ämne; då ser du snabbt vilken/vilka taggar som brukar användas.)
2. Pinga!
Det betyder att man skriver ordet ”Ping” följt av ett mention, alltså att du skriver en twitteranvändares namn t ex ”Ping @mickep2”. Används med fördel för att tipsa andra redaktioner och reportrar.
”Ping @mickep2” betyder att jag får upp ditt tweet i mitt mention-flöde, och ”pingen” är en signal om att detta är något jag bör uppmärksamma.
Skillnaden jämfört med att skriva mitt namn i början? Dels att det inte är ett direkt tilltal från dig till mig, utan snarare en knack på axeln för att visa något intressant. Dels att ett ping som inleds med @mickep2 bara kommer att dyka upp i flödet hos de som följer oss båda, medan ping-tweetet kommer att synas hos alla som följer dig – plus förstås följare av eventuella hashtags du använder.
(Vilka ska man då pinga? Mitt tips är att tänka utåt: om du jobbar på en lokalredaktion så fundera på vilken riksredaktion som kan vara intresserad av din story, om du jobbar som allmänreporter så fundera på om det finns någon specialtidskrift som kan tycka att din grej är en grej värd att skriva om. Om du gjort en rak nyhet kanske du ska tipsa en debattredaktion, om du publicerat ett debattinlägg kanske du vill uppmärksamma nyhetsredaktionen?)
3. Ställ frågor!
I ett mer direkt tilltal kan man rikta sig till politiker, intresseorganisationer eller andra aktörer och fråga om deras reaktion på ens nyhet.
Visst – det innebär att en del av nyhetsjakten blir ”öppen” och helt tillgänglig för konkurrenterna, men min erfarenhet är att det också ökar intresset för storyn. En del politiker är mer lättnådda på Twitter än man kan ana. Visar sig intresset vara stort – eller ämnet komplicerat – kan man ju alltid ringa upp för en ”vanlig” kommentar.
Om ansvariga makthavare gång på gång undviker att svara på dina tweets kanske det också säger något om deras inställning – till ämnet eller till Twitter.
(Vilka ska du ställa frågor till? Om det är en egen nyhet har du själv säkert koll på de viktigaste politikerna, organisationerna osv, men även här kan det löna sig att göra en Twitter-sökning för att se vilka som brukar skriva om ämnet.)
4. Berätta om jobbet både före och efter!
Många journalister och redaktioner är duktiga på att (ibland med automatik) skicka ut tweets om sina färdiga artiklar/inslag. Min erfarenhet är att man oftast vinner ännu mer på att berätta om jobbet man håller på med under tiden man gör det, och även efteråt – genom att berätta vilka reaktioner det väckte och hur man funderar på uppföljningar.
På så sätt kan man få ovärderlig hjälp (och tillrättavisningar) av den sociala webben redan före den ”riktiga” publiceringen, och man kan få intressanta reaktioner och tips lång tid efter publiceringen.
(Vad ska man då berätta? Det varierar förstås beroende på storyns karaktär; jag skulle inte rekommendera öppet twittrande om en infekterad vårdnadstvist. Men om du t ex gett dig på att granska det lokala bostadsbolaget skulle jag säga att ett aktivt twittrande långt före publicering kan ge guld till din research.)
5. Retweeta!
Uppträd mot andra som du vill att de ska uppträda mot dig. Finns det en bra story? Tipsa om den. Oavsett om den är publicerad ”inom huset” eller hos nån annan redaktion.
Generositet föder generositet på detta område, och genom att hjälpa kollegorna – kanske till och med värsta konkurrenten – när de gjort något bra, ökar chansen rejält att få hjälp tillbaks när det är det är din tur.
Vi har sett många exempel de gångna åren på spännande gräv och granskningar där journalister tagit hjälp av tittarna/lyssnarna/läsarna. När vi på svt gjorde Fas 3-granskningen i fjol fick vi in enorma mängder tips, både via det webbformulär vi skapade och via mer traditionella kanaler som mejl, telefon och (faktiskt) vanliga brev. Inputen blev ovärderlig för den sedermera prisbelönta granskningen.
I dag startar Sydsvenskan en granskning där de bjuder in läsarna att dela med sig av sina erfarenheter av det kommunala fastighetsbolaget i Lund. När man klickar på länken kommer man till ett Google Docs-formulär, enkelt för tipsaren att fylla i och enkelt för redaktionen att hantera (resultatet kommer automatiskt in i ett kalkylark och kan därifrån både läsas i klartext och analyseras på korsen och tvärsen).
Det här råkar vara exakt samma teknik som vi testade när vi gjorde vår stora guldgranskning i våras. Jag var intresserad av att hitta en modell för publikmedverkan som inte skulle kräva lika stora resurser som Fas 3-crowdsourcingen, men som samtidigt var något mer än bara den vanliga ”Tipsa oss!”-brevlådan (som oftast bara består av en länk som skapar ett mejl).
svt:s databasredaktör, den briljanta pionjären Helena Bengtsson kom med idén att vi skulle testa Google Docs formulärverktyg. Och det gjorde vi, och resultatet blev över förväntan: inom några dygn hade vi fått hundratals berättelser om folks erfarenheter från olika guldhandlare, på eller utanför nätet.
Jo, vi förstod att det fanns hög risk för felaktigheter: att konkurrenter skulle skriva ned varandra eller skriva upp sig själva. Därför valde vi att inte göra någon kvantitativ jämförelse av typen ”flest klagomål fick bolaget XX”. Men kartläggningen gav oss en hel rad andra spännande resultat på både mikro- och makronivå: vi hittade både enskilda case och återkommande brister i bolagens hantering.
(Granskningen blev så sent som i veckan uppmärksammad i Sveriges Radios P4 Extra, som intervjuade en av alla de konsumenter som hörsammat vår efterlysning.)
Att sätta upp ett formulär av den typ som finns i Google Docs går snabbt och enkelt i dag. Det finns inga argument för en redaktion att av tekniska skäl avstå från denna typ av kartläggning.
Möjligen kan man tycka att det blir jobbigt att få in många tips – men det tycker jag inte riktigt man kan klaga på om man vill kalla sig själv grävare eller nyhetsjägare.
Evernote är inte bara en app utan finns också till skrivbordet
Det finns appar som gör anspråk på att kunna fånga in ”allt”. De vill fixa researchen, ordna ditt liv samt skapa världsfred för evinnerliga tider (nästan).
Den mest kända är Evernote, men den utmanas av till exempel Springpad och Ubernote. De har alla stor potential men karakteriseras också av att de inte blir mer än vad man gör dem till. Det gäller att inse när de kan vara till nytta – och då också använda dem! Evernote kan äta webblänkar, artiklar, anteckningar, foton, filer av allehanda slag.
Det mesta kan sparas både vid en dator och på mobil eller surfplatta. Om man arbetar med ett längre projekt där man vet med sig att man då och då kommer att behöva snabbt spara information, kan en arbetsbok här vara den perfekta hjälpredan.
Med hjälp av taggar kan ämnena hållas åtskilda och lätt hittas vid behov.
Ska man då satsa på Evernote eller testa någon av utmanarna? Tja, pröva själv eller kolla in några av de många jämförande genomgångar som gjorts, till exempel mellan Evernote och Springpad: Computerworld, Schultzer’s Blog, Get Comparisons, 40teck.
Springnote började såvitt jag förstår i en annan ände än Evernote – som ett verktyg för att spara recept och shoppingtips på nätet – och har på senare tid fått kritik för att det satsat alltför hårt på sociala beståndsdelar, att bli ”ännu ett Facebook”. Samtidigt är gränssnittet snyggt och enkelt, något som kan vara nog så viktigt när man ska komma igång.
Uppdaterat 120815: En av mina favoritsajter Lifehacker tipsar om att man kan låta Evernote ersätta anteckningsblocket på mötet eller konferensen, i alla fall om man ska skriva av vad som ändå skrivs på whiteboarden. I stället tar man ett foto och skickar till sitt Evernotekonto, där det i bästa fall till och med kan bli sökbart (om texten på tavlan är tillräckligt läslig). Jag har själv använt metoden några gånger, och kan bekräfta att det är ett smidigt sätt att behålla noteringar (som man sen alltid har tillgång till), har dock inte provat sökfunktionen på våra whiteboardmästerverk.
Uppdaterat 120904:Här skriver Anders Thoresson jätteintressant om hur han samlar alla sina idéer i ett enda dokument – som förmodligen blir gigantiskt med tiden men som han går igenom med jämna mellanrum. Han använder en kombination av Dropbox och Iphone/Ipad-exklusiva appen Drafts, men idén plockade han från en som använde Google Docs så det verkar tillämpligt även för Android-användare.
Vi ställde en fråga på Twitter om bloggande journalister och fick genast några goda påminnelser om hur självklar bloggen i dag är som uttrycksmedel för många kollegor runt om på redaktionerna.
Ett exempel är förstås svt-kollegan Lina Lindahl som skriver om vardagen som reporter och nyhetspresentatör på Smålandsnytt och Rapport. Ett annat tv4-medarbetaren Lisah Silfwer som tidigt profilerade sig som alert aktör i gränslandet mellan det gamla och nya.
Många chefredaktörer använder i dag bloggen som ett regelbundet arbetsverktyg, alltsom oftast för att dryfta publicistiska spörsmål. Expressens Thomas Mattsson och Svenska Dagbladets Martin Jönsson tillhör veteranerna i sammanhanget, nästan alltid läsvärda.
Sedan finns ju nu också mängder av spännande exempel på hur bloggen använts som direkt journalistiskt verktyg, ofta kopplad till särskilda satsningar/granskningar. Som exempel nämner jag förstås gärna Fas 3-bloggen hos svt.
Samtidigt får jag erkänna att jag ofta söker mig utanför de rena ”journalistbloggarna” när jag letar inspiration till mina egna verktygslådor. IT-journalisten Tommy K Johansson skriver till exempel intressant, initierat och engagerat om olika tekniska redskap – on eller offline, för journalister och för andra.
Vilka läsvärda journalistbloggar har vi missat? Fyll på i kommentarsfältet!
Uppdaterat 120809: Marcus Melinder är nyhetschef på Tidningen Ångermanland och skriver vänligt om oss i detta inlägg. Och då kan vi naturligtvis inte undlåta att tipsa om hans blogg så där i största allmänhet också. En journalistblogg om någon.
Uppdaterat 121002: Journalisten Peter Lenken har startat en blogg om skrivande, företrädesvis journalistiskt, vilket vi förstås inte kan låta bli att gilla. Alldeles oavsett det faktum att han tipsar om oss 🙂
För den journalist som vill hitta bra sajter, tjänster och appar, finns redan sedan tidigare en guldgruva på nätet.
Både Nanok Bie och Lisa Bjerre har skrivit mängder av krönikor för tidningen Journalisten (hej, vi skulle vilja ha länkar till ”Alla krönikor av…”), och fina sammanfattningar har gjorts på flera håll, exempelvis denna om Iphone-appar från Göteborgs-Posten.
Jag får ibland frågor från arbetskamrater om hur man hänger med i nyhetsflödet genom att följa rss-flöden.
TT är bra för mycket, men om man jobbar natt på Rapport vill man gärna hålla koll direkt på de stora tidningarna, Ekot och några utländska nyhetstjänster. I stället för att gå in på deras sidor och uppdatera dem hela tiden, så kan man prenumerera på deras rss-flöden.
För den som inte redan testat gjorde jag en liten instruktionsvideo.
Tips till journaliststudenter, nyfikna yrkesverksamma och andra intresserade.
Tips om form och innehåll, teori och praktik. Intervjuteknik, offentlighetsprincip, etik.
Research, men också utgörning. Nyhetsjakt, men också granskning.
Spräck & tech. Erfarenheter och idéer.
Plattformsoberoende, men antagligen med slagsida åt nätet, sociala medier, tv, nyhetsjakt och granskning.
Verktyg och varningar.
Stort och smått, högt och lågt. Men förhoppningsvis inte så smått att det blir självklarhet, eller så stort att det blir abstrakt. Konkret ska det vara. Användbart. En bruksblogg.
För mig personligen, en samling att hänvisa till när folk undrar efter föreläsningar och kurser. För andra, förhoppningsvis intressant att läsa eller söka i, i bästa fall rentav inspirerande.
Vi testar väl.
(Vad skulle du vilja läsa här? Berätta i kommentarsfältet.)
