Så förstår du alla språk – alltid

I dag är väldigt mycket journalistik gränslös. Det lokala företaget som får kinesiska ägare, lurade bärplockare från Bulgarien, svenska medborgare som dras in i kriget mot terrorismen…historierna stannar inte vid gränsen, och vårt behov av att hitta information utanför Sveriges gränser växer ständigt.

De stora redaktionerna kan skicka egna korrespondenter och köpa in fixare och översättare som lotsar och hjälper på plats. Men många reportrar och redaktioner är hänvisade till telefonen och nätet, och vad som där kan finnas.

Samtidigt gör alerta onlinemedier, sociala medier och nätforum att det i dag är enklare än någonsin att hitta både artiklar och personer i många av världens länder.

Den stora alltid återstående barriären är språket.

Hur läsa en initierad artikel vars ord man inte förstår? Hur kontakta en person via Facebook om man inte har någon gemensam vokabulär?

En del kollegor brukar skratta när man nämner Google Translate. De har hört talas om att det finns nån översättningstjänst på nätet – kanske hette den då Babelfish – men det var länge sen och de förstod en sak: den fungerade inte. Översättningarna blir extremt yxiga, i praktiken oanvändbara.

Mitt tips är att titta en gång till. Google Translate är betydligt mindre yxigt i dag än för bara några år sedan. Visst, texterna duger inte att publicera rakt av (och det kanske vi ska vara glada för, ur arbetsmarknadsperspektiv) men för att begripa en story eller eller göra sig förstådd i en konversation funkar de ofta utmärkt.

Och framför allt: Google Translate – och andra översättningstjänster – kan i dag användas på många olika sätt, i många olika sammanhang.

Webbtjänsten Google Translate kan till exempel enkelt användas för att både översätta enstaka meningar man knattrar (eller klistrar) in, eller för att översätta dokument eller hela sajter – se här Guardian på svenska.

Till webbläsaren finns dessutom ett tillägg som ger oss en knapp som översätter sajten direkt.

(Med hjälp av ett annat tillägg kan man förresten även få ordförkaringar av enskilda ord – på engelska.)

Google Translate finns dessutom som app till mobiltelefonen – en app som i dag kan läsa upp översättningarna på många språk, och som numera också kan översätta text från bilder.

Själv hade jag enkel nytta av översättnings-appen i mobilen vid mitt möte med just bulgariska bärplockare utanför ambassaden på Karlavägen tidigare i sommar, i ett stressat nyhetsläge utan förberedelser eller tolkkontakter.

Genom att översätta sajter kan journalister i Sverige enkelt skaffa sig en bild av innehåll och trovärdighet hos utländska webbplatser som dyker upp i nyhetsflödet eller grävresearchen. Man kan vid behov skumma flersidiga protokoll från utländska parlamentsförhör i jakt på de där kritiska meningarna man sedan tar med sig till proffsöversättarna. Eller så vill man bara kolla en notis och slippa vara hänvisad till nyhetsbyråernas rewrites på rewrites.

Spartips för stressade journalister

Det verkar finnas en naturlag som alltid placerar de häftigaste upptäckterna vid den sämsta tänkbara tidpunkten.

Jag brukar i alla fall alltid hitta de mest spännande artiklarna på nätet just som jag måste stänga ned datorn för att åka ut på inspelning, eller just som redaktören kommer springande med en akut koll i ett helt annat ämne.

Vad göra?

Intressanta texter man hittar på nätet kan sparas på många olika sätt.

Man kan skriva ut dem, man kan copy/pasta dem till Worddokument, man kan försöka spara länkar eller lägga upp ett system för bokmärken…

Två av de smartaste verktygen heter Pocket (tidigare Read it Later) respektive Instapaper.

Båda gör ungefär samma sak: sparar inte bara länken utan även själva texten, därtill i ett läsvänligt format, och därtill lokalt (om du vill) på datorn och/eller mobilen/plattan.

Sparandet kan också det göras både på datorn och i mobilen. En fördel jämfört med till exempel Evernote är att hela texten sparas ned när man använder dela-funktionen i Android. (Hos Evernote sparas då bara en länk.)

Precis som i Evernote kan man använda taggar för att sortera sitt material, t ex efter ämnen eller personer man är intresserad av.

Generellt är Pocket och Instapaper enklare än Evernote och andra ”allätare” som vi tidigare skrivit om, i bemärkelsen mindre komplexa. Här handlar det om att spara texter man hittar på nätet, punkt. Men för det syftet funkar de väldigt bra.

Använder du dessa – eller andra – verktyg? Meddela oss i kommentarsfältet.

 

Använd kameran till rätt saker – del 2

Skärmklipp från Screencast-o-matic
Screencast-o-matic är en gratis webbtjänst för skärminspelningar

Ofta filmar man av datorskärmar på redaktioner av fel anledning. I förra inlägget skrev jag om Youtubeklipp som man lika gärna kan ladda ner.

Är orsaken i stället att man vill visa något som sker på skärmen så finns det bra alternativ i skärminspelningsprogrammen. Lifehacker har gjort en utmärkt genomgång av fem bra alternativ.

Programmet som alltid vinner vid jämförelser i den här genren är Camtasia Studio – men det kostar rusktigt mycket pengar. I det ingår emellertid en redigeringsfunktion, där det finns gott om effekter för att till exempel zooma in en viss del av skärmen eller på andra sätt markera vad som är viktigt.

Flera av programmen är väl värda att testa, men det som kanske är intressantast för den som sitter på en redaktion med en ambitiös IT-säkerhetsavdelning är kanske webbtjänsten  Screencast-o-matic där man i princip bara klickar på ”Start Recording” och sedan är igång.  (Se bara till att du har Java installerat, annars fungerar det inte!)

Man kan välja en ljudingång för att kunna kommentera det man gör på skärmen – till exempel för en instruktionsvideo – och man kan ställa in precis vilken del av skärmen man vill spela in. Då man är klar får man möjligheten att ladda upp filen till Screencast-o-matic, till Youtube eller att ladda ner den till den lokala datorn.

Ett mycket smidigt alternativ. De aber som finns är att inspelningstiden är begränsad till 15 minuter (vilket kanske inte är ett jätteproblem om du är nyhetsreporter), att muspekaren omges av en stor gul ring som jag inte lyckats välja bort och att man får företagets logga längst ner i vänster hörn.

Den som vill gangstra kan förstås spela in en större del än man tänkt använda i tv och klippa bort loggan i redigeringen – men den fula gula ringen runt muspekaren återstår förstås ändå.

Tio kortkommandon som gör livet enklare

Jo jag vet.

Man vet att det finns kortkommandon. Och man har någon gång sett en lång lista och kanske till och med tänkt att ”det där borde jag lära mig”.

Men det blir inte av.

Därför här: mina tio favoriter. Tio kortkommandon för Windows och webbläsare som garanterat underlättar journalistens (och alla andras) tillvaro vid datorn:

  1. Ctrl + F: (alltså knappen ”Ctrl” och bokstavsknappen ”F”): betyder ”Find” och ger dig en sökruta. Med detta kommando kan du snabbt hitta det du letar även i romanlånga blogginlägg eller 500-sidiga statliga utredningar. Motsvarigheten på Mac är kringla + F.
  2. Ctrl + T: öppnar en ny flik i webbläsaren.
  3. Ctrl + Tab: hoppar framåt (åt höger) bland flikarna. (Håll in Shift – ”storbokstavpilen” – så hoppar den bakåt i stället.)
  4. Ctrl + W: ”dödar” fliken du just nu befinner dig på.
  5. Ctrl + Shift + T: öppnar den flik du just ”dödade”.
  6. Ctrl + L: placerar markören i adressfältet, där du kan skriva in nästa webbadress eller (beroende på webbläsare) göra en sökning.
  7. Alt + Tab: hoppar mellan dina öppna program och skrivbordet.
  8. Ctrl + C (eller X): kopierar (eller klipper ut) markerad text.
  9. Ctrl + V: klistrar in urklippt/kopierad text.
  10. Mellanslagstangenten: funkar för att hoppa nedåt en sida i taget i webbläsaren. (Håll in Shift så hoppar den i stället uppåt.)

Webbläsar-kommandona funkar garanterat i Chrome, men flera av dem funkar också i andra läsare.

Vännerna som jobbar i äppellandet kan vi tipsa om Macworlds lista över tio bra kortkommandon i Safari, respektive Apples egen lista över kortkommandon i Mac OS X.

Har du egna favoriter? Fyll på i kommentarerna. (Och ni som sen sitter och väntar på vad det ska komma för kommentarer – ni vet förstås att ni trycker Ctrl + R för att uppdatera sidan!)

Använd kameran till rätt saker – del 1

Jag är inte helt säker på att det handlar om någon konstnärlig poäng när det filmas av skärmar på tv-redaktioner hela tiden. Det är rent av möjligt att det handlar om att varken reportern eller fotografen vet något annat sätt att få med det där Youtube-klippet i sitt inslag.

Faktum är att det är skitenkelt. Nog finns det tillägg till webbläsare man kan använda sig av – och till och med riktiga program. Men sådan kreativitet brukar IT-säkerhetsavdelningar effektivt sätta stopp för. Därför tipsar jag i stället om den mycket enkla webbtjänsten Keepvid.

Youtubevideo där två män kör snöskoter nakna
Antag att du hittat ett Youtubeklipp som du vill använda i ditt inslag, till exempel musikvideon ”Man måste förtjäna att bo kvar”.

Då du bestämt dig för vilket klipp du vill använda, kopierar du dess länk så att du har den med dig till tjänsten Keepvid.

URL till Youtubeklippet "Man måste förtjäna att bo kvar"
Kopiera den aktuella URL:en till Urklipp

Med hjälp av tjänsten Keepvid är det sedan mycket enkelt att plocka hem klippet som en fil till din lokala dator. Klistra in URL:en i formuläret och klicka sedan på rätt nedladdningsknapp, det till säga den som hör till formuläret och inte den i annonsen.

Ett skärmklipp från keepvid.com
Tjänsten Keepvid används för att ladda hem Youtubeklipp till den lokala datorn. Se upp så du inte klickar på fel ”Download”-knapp.

För att det hela ska fungera är det viktigt att du har Java installerat på din dator. (Om du inte har det, får du upp en länk och instruktioner.) Efter ett tag får du upp flera olika filer som du kan välja mellan, exempelvis en mp3-fil om du bara vill ha ljudet.

Skärmklipp där rätt länkar för nedlladdning är markerade
Klicka på rätt länk för att ladda hem det format du vill ha. Klicka in på annonslänkarna.

Välj det format som passar dig och ditt redigeringsprogram bäst (klicka på länkarna till vänster, inte på annonsknapparna till höger!), och lägg filen på något listigt ställe där du säkert hittar den sedan (till exempel i en katalog på nätverket som du kommer åt också från redigeringsdatorn, om du skulle sitta någon annanstans då du laddar hem den).

Grattis – du har räddat en fotograf från att dö av skärmfilmningstristess – en mycket god gärning! 🙂

Läxor om rykten och sociala medier

I kväll bidrog jag till att sprida ett felaktigt rykte på Twitter. Ett konto jag uppfattade som Sky News officiella spred en fejkad nyhet om att Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher skulle vara död. Och jag spred vidare, och tipsade dessutom kollegorna på @svtnyheter:

Galet genant förstås, och farligt nära tjänstefel eftersom jag tillhör de få twittrande journalister i Sverige som har min arbetsgivares uttryckliga uppdrag att agera i sociala medier – och därmed inte har den gängse ”Mina tweets är inte min arbetsgivares”-disclaimern på min profilsida.

Extra genant eftersom jag det senaste dygnet spridit denna utmärkta text från Nick Näslund alias Mediamänniskan, där han som det första tipset under den första tipskategorin skriver ”Publicera inte om det råder osäkerhet”.

Ännu mer genant eftersom jag under dagen också tipsat @svtnyheter om Apples påhittade specialskruv vilket resulterade i en mycket intressant artikel om ryktesspridning på nätet.

Och vad ännu värre är: jag brukar själv föreläsa om dessa frågor, och brukar lista tre regler för hur man kontrollerar konton:

1) Fråga den föregivna kontoinnehavaren (ring kommunalrådet).

2) Kolla vem som länkar till kontot (kolla kommunalrådets officiella sida och se om det länkar till Twitterkontot).

3) Vid osäkerhet: dubbelkolla (ring kommunalrådet om det på Twitter plötsligt vill störta staten).

I kväll kan man väl säga att jag bröt mot typ alla tre. Och jag önskar jag kunde säga att det var ett medvetet experiment, som den smarta bluffspridningen av Apples ”skruv”.

Men det var det inte. Det var ett misstag, som jag i efterhand möjligen kan koppla till följande logiska felslut:

När man som jag använder Tweetdeck dyker det första avsändarkontots logga upp i ”flödet”, oavsett om det är ett original-tweet eller ett retweet.

I detta fall glömde min hjärna detta faktum. Och tänkte i stället (väldigt snabbt): ”Det där kontot måste jag ha kollat eftersom jag följer det…” (Precis som är fallet med många redaktionskonton jag följer.)

Och det var ju dumt.

Jag ber härmed retweetarna om ursäkt.

Jag borde naturligtvis ha kollat kontot (verkar numera raderat) – och Sky News webbsida, som visade sig inte säga ett ord om saken.

Kritiken slår mot mig och andra som tryckte på RT. Däremot skulle jag inte säga att kritiken självklart slår mot Twitter som kommunikationskanal. Twitter-communityn var väldigt snabb att reagera: inom några minuter fick jag ifrågasättanden:

Precis som i fallet med ryktena kring den ”svenske” självmordsbombaren tidigare i sommar, var ”Twitter” lika snabbt att sprida dementin som att sprida den felaktiga uppgiften. Så den som ”följde flödet” kunde snabbt korrigera felaktigheter. Och den som följde mig kunde se de felaktiga tweetsen följas av en lång rad dementier.

Problemet är att spridningen fortsätter långt bortom ”min” kontroll. Bland folk som inte följer mig utan följer någon som råkat RT:a mig. En process där konton som mina blir avgörande spridningspunkter, på grund av kombinationen många följare + hög trovärdighet. Ett förtroendeproblem som formulerades så här av @deeped Niclas Strandh:

Och sen hade jag tänkt avsluta detta inlägg med något uppmuntrande om att ”tradmedia” ändå klarat kvällens test (dvs vi kanske twittrade men vi publicerade inte på nyhetssidorna). När @ulfbjereld förstör glädjen:

Ulf Bjereld om Skövde Nyheter Thatcher
Ulf Bjereld om Skövde Nyheter Thatcher

Som dessutom visar sig stämma:

Skövde Nyheter
Skövde Nyheter om Margaret Thatcher

Verkar som vi är många som ska lära läxor i kväll.

Uppdaterat 120815 (em): Jag kom på att det faktiskt finns en konkret sak man kan göra för att åtminstone undvika just mitt misstag, och det är att på ett tydligt sätt försöka skilja ut de Twitterkonton man själv verifierat från alla de man ”bara” följer. Detta kan göras enkelt genom att de placeras i en separat Twitterlista (tips och instruktioner finns t ex här), och om man sedan använder till exempel Tweetdeck kan denna lista få en egen kolumn. Det är ingen bombsäker metod (konton kan kapas och betrodda konton kan – som vi sett – sprida felaktigheter) men det skulle i vart fall ha förhindrat mitt eget misstag i går kväll. En klen tröst kan tyckas, men bloggen heter ju Journalisttips så detta får väl ses som ett sådant – till mig själv och andra.

Något mycket, mycket, mycket viktigt

Webben erbjuder oanade möjligheter till research, kontakter och offentlighet.

Till baksidorna hör risken för dataintrång och en mindre önskad form av offentlighet.

Som journalister är vi skyldiga att värna källskyddet, i ord och i handling, i princip och i praktik. Gör vi det inte kan vi straffas enligt lag, och det med rätta; den som hör av sig till en journalist och vill vara anonym ska kunna lita på att journalisten hanterar uppgifterna på ett sådant sätt att detta inte äventyras.

Det kanske inte behövs för just dig, men vi skriver det i alla fall: lagring på nätet lämpar sig inte för källskyddade uppgifter. Kommunikation på nätet kan ibland vara nödvändig, men i så fall rekommenderas genomtänkta arbetsmetoder.

Här en utmärkt artikel i ämnet, av vår kollega Susan Ritzén.

Här bästa tipsen från svt:s Uppdrag granskning.

Hur tänker du kring det digitala källskyddet? Goda principer, hemska exempel? Ge oss dina tankar i kommentarsfältet.

Uppdaterat 120923: Under slagordet Kryptera mera! skriver två säkerhetsexperter på Sveriges Radios Medieormen om journalister och digital säkerhet. Frilansjournalisten Tomas Carlsson uppmanar i ett blogginlägg till en mycket enkel linje som han menar passar de flesta journalister: håll allt källskyddat material analogt.

Skriva på ett moln

För den som vill spara sina egna anteckningar, texter och dokument på nätet finns numera en smärre uppsjö av tjänster.

Vi talar om allt från enkla anteckningsverktyg som till exempel Simplenote, som håller texter synkade mellan webb och mobil, till mer kraftfulla verktyg som konkurrerar med ”riktiga” kontorsprogram typ Word och Excel.

Exempel från manus i Google Docs
Precis som Evernote kan Google Docs användas för manus.

Google Docs är en gigant i sammanhanget, som numera också erbjuder möjligheten att ladda upp dokument i originalformat. För dig som sparar på myndighetsrapporter och beslut i pdf-format kan detta vara modellen för att komma åt dem både från jobbet och hemifrån, från datorn, mobilen och surfplattan.

Vi har tidigare beskrivit hur Google Docs kan användas för att gräva tillsammans med publiken, och man kan förstås även använda samarbetsfunktionerna i mindre sammanhang – till exempel dela ett manus under utveckling mellan två reportrar och en arbetsledare.

Docs ingår numera i Google Drive, som är Googles nätverkshårddisk. Google vill konkurrera med t ex populära Dropbox, som hittills haft fördelen att man inte bara haft dokumenten i ”molnet” utan också i den egna datorn. Men hos Google Drive kan man nu ladda hem ett litet program som skapar en ”hemma-hårddisk” även för detta material – ”Download Google Drive” heter länken i vänsterspalten.

Bland Googles Docs’ konkurrenter i kategorin ”kontorsprogram på nätet” har har Zoho länge beskrivits som den främsta, men numera erbjuder även Microsoft molnredigering.

Dropbox kom från andra hållet: dess huvudfunktion har aldrig varit att ersätta programvara (t ex Word), utan att erbjuda en mapp på datorn som alltid synkats mot ”molnet” och mot motsvarande mappar på andra datorer. I den grenen har Dropbox utmanats av Sugarsync som å ena sidan erbjuder större flexibilitet (man kan välja fritt vilka mappar man vill synka, t ex mellan mobil och dator) men som å andra sidan erbjuder större flexibilitet (det blir krångligare).

En annan konkurrent heter Box. Box och Dropbox konkurrerar bland annat genom att erbjuda större mängder gratisutrymme i samarbete med olika tillverkare av mobiler och surfplattor, så det kan vara mödan värt att se vad som ingår vid ett sånt inköp – eller om man kanske redan har en stor gratisdisk på nätet utan att veta om det.

Bland mobilapparna hittar man förstås varianter för de flesta tjänsterna, inklusive en dedikerad Google Drive-app, och här finns också t ex mobila kontorssviten Quickoffice (hm…numera uppköpt av Google) som kan synkas mot flera olika tjänster, däribland både Docs, Dropbox och Sugarsync.

Exempel Workflowy
Workflowy är en lista som kan göras hur liten eller stor som helst – och i hur många led som helst.

En helt egen ingång har Workflowy som kan beskrivas som en lista för allt du vill använda den till. Lite svårt att förklara men man kan skapa ett (såvitt jag förstår) oändligt antal listor i listan med ett oändligt antal punkter i en oändlig hierarki, och dessutom #tagga nyckelord för snabb korslänkning mellan inläggen.

Alla dessa verktyg har en gratis basversion, men man kan välja att betala för mer utrymme eller funktionalitet.

Så länge man inte använder dem för sina mest känsliga uppgifter (tänk på källskyddet!) och så länge man har en genomtänkt backuprutin (i de flesta tjänsterna kan man enkelt exportera sina dokument) så kan molntjänster vara ett utmärkt sätt att underlätta arbetet för en stressad reporter som kastas mellan datorer och mobiler, företagets och privata.

Möjliga användningsområden:

  • En systematisk hantering av dina jobbidéer. Ersätt de där listorna du alltid skriver på konferenser och seminarier, med en som alltid ligger överst på ditt nätkonto. Använd den för att fylla på eller radera, ändra och prioritera.
  • Research kring din pågående granskning/satsning. Samla anteckningarna från telefonsamtalen med länkarna och urklippen från nätdokumenten, antingen i ett dokument per projekt eller i flera dokument som samlas i mappar. (Men du undviker förstås sånt som kan avslöja dina hemliga källor. Om de måste nämnas kan du använda koder.)
  • Samla andras hela dokument i din framåtriktade research kring ditt favoritämne. Forskningsrapporter, myndighetsbeslut, protokoll… Worddokument, pdf:er och andra dokumenttyper sväljs enkelt av flera av tjänsterna.
  • Manus. Som faktiskt kan påbörjas mycket tidigare än två timmar före deadline. Helst i en löpande process parallellt med researchen (men jag vet av egen erfarenhet att det är lättare sagt än gjort).

Till sist: det finns inget som utesluter att man kombinerar de olika tjänsterna, tvärtom går det enkelt att länka mellan dem och dra nytta av fördelarna hos var och en. Själv har jag i olika perioder använt nästan alla i diverse kombinationer.

Du kanske ska lägga upp kompletta dokument hos Dropbox och listor och anteckningar hos Workflowy? Eller kombinera med ”allätaren” Evernote, som ju även den innehåller en anteckningsfunktion. (Elias har beskrivit hur man kan använda Evernote för att spara träd vid manusläsning, och jag har skrivit om just Evernotes allätar-funktion.)

Har du tips på andra tjänster som hjälper dig komma åt dina texter och dokument var du än befinner dig? Eller tycker du att hela idén verkar värdelös? Lägg ut texten i kommentarsfältet nedan!

Uppdaterat 120813: På Twitter tipsar oss @jensfinnas om en ”grym lista med webbverktyg för nördiga journalister på @journalismnews”. Och vi kan bara hålla med, tack Jens för tipset!

Stressa av några minuter

Ibland kan man behöva varva ner - försök i åtminstone två minuter.
Ibland kan man behöva varva ner – försök i åtminstone två minuter.

Den som aldrig prövat vet inte att det kan vara en svår konst att inte göra något alls. Det märker man om man går in på sidan Do Nothing For 2 Minutes.

För stressade nyhetsreportrar kan det nog vara en bra utmaning någon gång om dagen.

Och återkopplingen är omedelbar: om man så mycket som petar på musen, så dyker det upp en röd skylt med texten ”FAIL” – och så nollställs tidtagningen igen.

Är man bra på kortkommandon på tangentbordet så går det förresten fint att lura den.

Har du haft tid att låta den räkna hela vägen ner? Skriv i kommentarerna och berätta för oss andra vad som händer. 🙂

Sagt & gjort

För den som till äventyrs är intresserad av våra tidigare avtryck på webben så har jag vid några tidigare tillfällen publicerat mig kring en del av de ämnen vi avhandlar här – närmare bestämt krocken mellan det gamla och det nya, mötet mellan tradmedia och den sociala webben.

2008 hade jag äran att få gästblogga hos Same same but different, bloggen som kanske mest av alla utforskat gränslandet mellan den gamla journalistiken och den nya webben.

2009 fick jag ett stipendium från Publicistklubben, som möjliggjorde en resa till Storbritannien och studier av hur ett antal redaktioner förhöll sig till de nya sociala medierna. Min reseberättelse publicerades 2010 på PK:s hemsida.

Under 2010 bloggade jag sedan själv en hel del om gränslandet mellan gammalt och nytt. Jag gjorde det på svt-bloggen Valda delar som en del i mitt uppdrag som sociala medier-redaktör för svt:s valwebb.

svt-blogg för valwebben 2010
Bloggen Valda delar

Våren 2011 hölls Föreningen Grävande Journalisters stora Grävseminarium i Växjö, och jag fick tillfälle att hålla ett eget seminarium med flera av det då gångna årets ”trad-vs-webb”-diskussionsämnen i fokus: Wikileaks och redaktionerna, kommunchefen och tidningen i Katrineholm (”KK-gate”) samt Flashback och Guldspaden.

Jag sitter i styrelsen för Grävande Journalister, och det kändes kul och viktigt att få ta upp debatten om Flashbacks grävare och vårt eget pris (Guldspaden) på detta de undersökande reportrarnas eget högtidstillfälle.

Jag blev också riktigt överraskad vid åtminstone ett tillfälle, nämligen när en stor del av publiken räckte upp handen och svarade ja på frågan om en diskussionstråd på Flashback i deras ögon skulle kunna vinna en spade.

(Nå, mindre än ett år senare vann ju en annan Flashback-tråd Sveriges Radios nyinstiftade Medieormen. Så det kanske inte var så överraskande trots allt.)