Journalisttips – Sida 22 – Världens nördigaste reporterblogg

Att bli programledare – smygpremiären

Direktsändning är lite nerv, det är ju det som är det roliga! Jag har tidigare suttit i kontrollrummet och haft det tekniska ansvaret som sändningsproducent, så jag har en viss vana även om det förstås skiljer sig lite grand.

En av de viktigaste uppgifterna man har som sändningsproducent är att gå omkring och verka cool och trygg och inte visa sin panik för sina arbetskamrater (och helst ha täckning för det agerandet). Som programledare ska man i stället verka cool och trygg och inte visa sin panik för publiken (och helst ha täckning för det agerandet).

Väckningen var inställd på 3.45. 4.29 ställde jag min nyinköpta 350-kronorscykel i stället utanför jobbet och blev därefter lotsad genom morgonsändningsbestyren av mina två erfarna kolleger.

Eftersom det är alldeles särskilt synd om en som skiftarbetare är det viktigt att man till exempel inte tänder upp ordentligt, utan har lite mysbelysning. Rutinerna i övrigt går ut på att exempelvis kolla inkorg, TT, anteckningarna från kollegerna som jobbat kvällen innan, de andra mediernas webbsidor och bläddra igenom tidningarna i jakt på nyheter. Det finns också ett förproducerat inslag som vi i normala fall sänder ut.

Ibland gör vi oss ett eget inslag med arkivbilder på någon av nyheterna som dykt upp under natten, eller med frilansbilder som levererats. Tre och en halv minut ska sändningen bli då körschemat är klart. De fem sändningarna brukar sedan bli ganska likartade, men nyheter under morgonen letar sig förtsås in i körschemat i form av telegram om vi bedömer att de är intressanta.

Vi enades om att min arbetskamrat skulle köra de tre första sändningarna, och jag de två sista. Hon lovade att övervaka min sminkning. Och det där kletet som tog bort ringarna under ögonen kom väl till användning redan första morgonen. ”Thank God for make-up!”, sa kollegan.

Vi gick ner i studion i god tid. Det gav oss stora möjligheter att försöka se till att snäckan inte föll ur mitt öra. Det gick bra om jag tittade stint in i kameran och inte vred på huvudet, till exemepl för att titta på mina kolleger i kontrollrummet. Själva snäckan satt kvar i örat, men rörde jag mig, så åkte sladden loss från örat och stack ut på ett märkligt sätt som skulle ta fokus från nyheterna.

Klockan närmade sig och det började bli dags för smygpremiären. Medan vi väntade så repade vi några gånger, och det kändes bra och tryggt. Promptern gick åt rätt håll.

Vinjetten gick igång. Sladden åkte loss. Jag rättade till den medan vinjetten rullade. Tur man inte har så nära till paniken.

Det gick bra, och sedan gick det av bara farten. Smygpremiären var över!

Och slutsatsen jag kunde dra efter att ha tittat igenom sändningen var att det går att se bra mycket gladare ut, utan att det blir oseriöst.

Och stor käft och små öron borde väl vara perfekt för det här jobbet?

Att bli programledare – förberedelserna

TV-studio — Min nya arbetsplats ser ut så här.

Jag kan ärligt talat inte påstå att jag vet hur man gör då man är programledare i TV. Inte heller är jag helt säker på att programledare är rätt ord. På nyheterna brukar det internt heta studioreporter. Men nu har jag i alla fall sminkat mig, suttit i kavaj och läst texter live från en teleprompter några gånger, och det är väldigt, väldigt roligt!

Så här gick processen till, från det att jag inte var programledare till dess att jag gjort mina första sändningar.

Häromveckan var min första dag på jobbet efter sommarens semester och föräldraledighet. 9-10 skulle jag befinna mig hos dem som köper in kläder för utprovning. De har alltid mycket att göra där. Då de tog mina mått före semestern hade de precis haft tio orcher där, berättade de.

Klädställ, kavajer som hänger i galgar — På mitt nya jobb ska man vara utklädd. Därför håller företaget med arbetskläder.

Jag fick prova några skjortor och kavajer som de köpt in. Hade jag möjlighet att välja kläder helt fritt, skulle jag alltid ha mysbyxor och huvtröja, men jag lyckades ändå känna mig ganska bekväm i några av kavajerna. Någon kändes lite för stel, den skickade vi tillbaka. Något behövde justeras lite, vi nålade upp.

Det goda rådet från kompisen på riksnyheterna – ”Kräv skräddarsytt!” – tar jag med mig, men väntar kanske lite med. Med i klädleveransen fick jag senare en lapp som förklarade vilka kavajer och skjortor som passade ihop. Mycket omtänksamt. Jag har än så länge valt att inte krångla till det hela med några slipsar.

Alldeles intill låg sminket. ”Kursen” skulle ta två timmar, men varade i kanske 20 minuter. Olika typer av krämer som jag glömt namnet på radades upp tillsammans med puder och avsminkningsprodukter. Jag blev lovad ett sminkschema med instruktioner som skulle göra att jag kunde göra det själv då läget blev skarpt.

Sminkloge — Då man ställs inför svåra utmaningar är det viktigt att komma ihåg att ingenting är omöjligt.

Eftersom anspänning, varm övernattningslägenhet, trafikbuller, feber och en fet snuva gjort att jag inte fått mycket sömn i kroppen under natten, fick jag också lära mig hur man sminkar bort stora svarta ringar under ögonen. Och blev lovad en låda med alla min grejer till vår lilla skrubb där vi byter om senare under dagen.

Senare letade jag rätt på min arbetskamrat som jobbat som sändningsproducent för morgonsändningarna och frågade om vi kunde testköra lite grand. Vi stal påannonser och inslag från morgongänget, och jag fick veta var snäckan för lyssningen fanns.

Pedal för teleprompter — Den lilla, lilla knappen där uppe på pedalen får promptern att gå baklänges. Ta med dig den kunskapen.

Den som någon gång försätter sig själv i samma situation ska veta att det ibland kan finnas en liten knapp på prompterpedalen som gör att den börjar gå baklänges. Om man har för avsikt att köra sändningen framlänges, kan det leda till problem. Så se till att ha ordning på den.

Nu var jag förberedd. Två dagar av parallellgående stod för dörren. I morgon skulle det nog bli någon form av premiär.

Lästips: Digital uppsträckning och avskaffad raketforskning

Det slutade inte skrivas bra texter om journalistik bara för att det blev sommar.

Och nu syftar jag inte enbart på våra egna poster (ni har väl inte missat gästbloggarna Therése Bergstedt och Jenny Küttim, om vetenskapsrapportering respektive grävresearch) utan också på ett par guldklimpar på andra håll.

I sommar har två framstående journalister skrivit viktigt och pedagogiskt om möjligheter och risker med den (nu-inte-längre-så-)nya digitala tekniken och nätet.

Först nätets mörka sida. Journalisten Sus Andersson är en av Sveriges kunnigaste på IT-säkerhetsområdet. Hon har hos Journalisten.se skrivit en checklista för hur man ska hantera källskyddsfrågorna i en modern mediemiljö.

Det är sju mycket goda tips. Och som en slags kritisk bonus kommer också i slutet ett litet gäng pikanta iakttagelser om några av Sveriges tyngsta mediesajter. (Ja, du vet vilka de är.) (Och ja, efter att ha läst kommer du att prata med din chef om hur ni formulerar er kring ”Tipsa oss!”-uppmaningarna.)

För den som efter detta känner för att kasta ut digitalmaskinerna och dra fram den gamla Haldan rekommenderas nästa text. Databasredaktören Helena Bengtsson skriver i tidskriften Scoop om att datajournalistik inte är någon rocket science.

Hon gör det utifrån ett slags digital-journalistiskt folkbildningsideal: Ge mig en dag och jag kan lära ut den kunskap som du behöver för att klara av 80 procent av all datajournalistik som gjorts någonsin, citerar hon världsledande Aron Pilhofers från New York Times.

Sedan ger hon en dryg handfull råd som nog tvingar även den mest inbitne Haldafantast att erkänna: Nej, det var inte raketforskning.

(Om nu raketforskning egentligen är så komplicerat. Nån borde kolla upp det där gamla antagandet.)

Med inspiration inför möjligheterna och klok hantering av riskerna kan vi nu låta hösten komma.

PS: När vi ändå är inne på givande länkar, så kan jag ju inte låta bli att tipsa om att jag själv kommer att hålla en grundkurs i egen granskning i Stockholm den 18 september, på Poppius i Grävande journalisters regi. Anmäl dig gärna så ses vi om några veckor!

Gästblogg: Tio tips för en lyckad research

Dagens gästbloggare är en av Sveriges mest välrenommerade researchers, Jenny Küttim, kanske mest känd för sitt arbete med Hannes Råstam i granskningen av fallet Thomas Quick – men också ansvarig för bland annat en uppmärksammad granskning av McDonalds (om vilken hon skriver intressant här) och underhållande factchecking i P3:s Detektor. Vi bad henne skriva ned sina tio tips för en lyckad research – och fick en mycket matnyttig post:

”Researchern” är ofta den som sitter inne med mest kunskap. Nörden som samlar och samlar information om allt, men i slutänden kommer knappt en fjärdedel med i reportaget, inslaget eller kartläggningen. Med längre granskningar, som en timmes Dokument inifrån eller 45 minuters Uppdrag granskning, kan det vara lätt att lägga veckor (ja sådan lyx finns): på intressanta personer, dokument, påståenden eller jakt på offentliga handlingar – som i slutet på produktionen glöms bort. Därför gäller det att vara strukturerad i sin research.

Här är mina 10 bästa tips för lyckad research:

1) PRODUKTIONSPLAN

Alla journalistiska historier börjar med en idé eller en undran, något som du reagerat över och som du och/eller din redaktör instinktivt känner inte stämmer och blir nyfikna på.

Skriv en enkel produktionsplan. Formulera enkelt vad du vill ta reda på. Enklast är att ställa upp en hypotes: stämmer detta eller inte? Sedan fortsätta med de klassiska journalistiska frågorna. Varför stämmer det? Hur kommer det sig och vad eller vilka kan hjälpa mig att berätta detta?

Fyll på med ett datum för när repet ska sändas eller tryckas. Samt vem som ska ställas till svars för de slutsatser som du kommit fram till.

Arbeta sedan fram baklänges. Jag brukar ofta sätta upp en maxplan, ”om allt går perfekt ska jag sända detta datum, och för att inte orsaka nyfikenhet ska jag lägga alla mina konfrontationsintervjuer under slutproduktionens sista veckor, precis innan sändning.”

Genom ett fåtal enkla frågor kan jag sedan strukturera mitt arbetssätt. Och genom att helt enkelt föra in vad jag behöver ha belagt fram till dess att huvudpersonen ska konfronteras och programmet sändas.

På så vis ser jag hur mycket tid som finns för att läsa in mig på ett ämne.

2) INLÄSNING - den med mest kunskap vinner

Inläsning är i regel den största arbetsbördan oavsett om det gäller ett så uppmärksammat fall som Thomas Quick, eller om det gäller hur ett företag som McDonalds fungerar.

En research brukar traditionellt även handla om att inhämta material vilket kan ta mycket lång tid, speciellt om man ska vara heltäckande. Detta kan vara att exempelvis ta del av beslut i alla kommuner, eller beställa fram alla tingsrättsdomar under en viss brottsrubricering under ett visst antal år. Eller att prata med många olika källor om missförhållanden på arbetet.

Det absolut viktigaste under en inläsning är att glömma produktionsplanen med den redan i förväg uppställda frågan. Det vill säga: du kan inte vara tesdrivande i en research. Om du redan är inställd på vad du letar efter kommer det som är mest uppseendeväckande glida dig förbi. Detta lärde jag mig tydligt i arbetet med Thomas Quick-dokumentärerna som sändes 2008/2009. Om vi enbart analyserat själva förundersökningarna hade vi aldrig nått i hamn. Vi hade enkelt kunna konstatera att Quicks utsagor förändrades i olika förhör: från att inget veta om mordfallen i de första förhören, till att i slutet, inför åtal, ha en sammanhängande berättelse.

Vi hade kunnat konstatera att han ljög, och att han på något vis succesivt justerat sin berättelse så till den grad att han till och med blev fälld utan teknisk bevisning och vittnesutpekande. Men hela bilden framkom först när vi förutsättningslöst även tittade på andra samtida dokument.

En viktig pusselbit i fallet Quick var medierna, speciellt tidningsartiklar. När vi samtidigt analyserade vad som stod i tidningarna under tidsperioden för förhören och lade de uppgifterna jämte de som framkom i polisförundersökningen, kunde vi enkelt se att Quick aldrig kom med några egna unika uppgifter. Allt som han förde fram som betraktades som stödbevisning -alltså indicier – var redan känt i tidningar eller förekom i den ursprungliga förundersökningen. Han hade alltså inte den kännedom om morden som han som gärningsman borde ha haft.

3) ARBETSDAGBOK

Rättsskandaler som Thomas Quick tar tid. För att inte misströsta brukar jag därför alltid skriva en arbetsdagbok. Varje dag, oavsett hur trött jag är efter dagens slut skriver jag ned vad som hänt just denna dag. Ibland står det bara ”JÄKLA SKIT” och ibland långa redovisningar av dagens skördade frukter, kanske länkar jag till en lång transkribering av en nyckelintervju (då brukar jag avsluta Excelrutan, med en smilegubbe ;).

Ja, jag använder Excel: två kolumner, mycket enkelt. En med dagens datum och en med resultat. Händer det mycket på en dag blir det många rutor med samma datum. Efter 7, 9 eller 12 månader med ett reportage kan man lätt glömma vad som hände månad ett. Genom arbetsdagboken kan jag hålla reda på vad som hänt i projektet: vilka jag pratat med, vilka kontakter på myndigheterna som är bäst uppgiftslämnare, vilka källor som bäst skulle lämpa sig i slutproduktion, vart man hört ett visst namn dyka upp förut osv.

Men kanske viktigare är arbetsdagboken, för att få en EGO BOOST: wow titta vad jag arbetat! När man jobbar med längre produktioner bortanför nyhetsbruset kan man lätt bli nedslagen eftersom det dröjer så länge innan man ser resultatet av sin research.

4) DELMÅL

Därför gäller det att ha DELMÅL, vilket är det viktigaste i en produktionsplan. Ett delmål kan vara allt från att få tag i en viss intervjuperson, eller att skapa en tillförlitlig relation med en källa. Det kan vara att skriva en slagkraftig begäran om offentlig handling som gör att myndigheten lämnar ut just det specifika pappret/videon/ljudfilen som i slutproduktionen kan vara helt avgörande för slagkraften i ett journalistiskt reportage. Ju tätare delmål du har desto mer framsteg kommer du känna att Researchen ger dig.

5) TIDSLINJE – Älskade Excel

Research handlar ofta om att hitta mönster i olika strukturer, eller att se hur relationer hänger samman. Det absolut enklaste sättet att hålla reda på kronologisk utvecklingen i ett mordfall, en börskrasch, ett stort företagsköp, en tidsanda eller you name it: är en basic tidslinje. Åter igen använder jag mig oftast av Excel, även om jag testat många mindmaping-program och stora dyra avancerade databaser.

Min första kolumn är alltid DATUM (följt av andra kolumner relevanta för just det specifika projektet). Vanligtvis är kolumn två en kort rubrik på händelsen, följt av en tredje kolumn med källhänvisningar som i sin tur är hyperlinkade i Excelen (dvs jag länkar dokumentet i Excelarket så jag enkelt kan klicka i kolumn tre för att direkt komma till originalkällan). Originalkällan kan exempelvis vara en ljudfil, en pdf eller ett word-dokument.

Kolumnerna kan givetvis bli oändliga, men också vara ett redskap för dig i översynen. Utöver dessa tre baskolumnerna brukar jag även ha en KÄLLTYPs-kolumn. Ex i Quick, hade jag en kolumn för uppgifter från MEDIA, en kolumn för uppgifter från POLISUTREDNINGEN, en kolumn för uppgifter ur Sture Bergwalls JOURNAL. Ju mer jag läste desto mer kunskap fick jag, och desto mer utökades Excelarket.

Fördelen med att vara noggrann i sin första struktur är att det blir lättare att sortera bland informationen under resans gång. Genom detta upplägg kunde jag i arbetet med Quick välja att ”bara” titta på förloppet under polisutredningen, eller se ur det mediala perspektivet. Eller för den delen utifrån terapin. Dessutom kunde jag med en enkel tryckning, dölj/visa, följa alla tre utvecklingarna samtidigt.

6) SCANNING

För att lätt strukturera research behöver allt material vara digitalt och även OCR:at, det vill säga sökbart. Jag brukar använda mig dels av en scanner med inbyggt OCR-funktion. Men även av Adobe Professionell-programmen, där det går att OCR:a hela dokumentet med ett enkelt högerklick. Adobe Professionell-serien är även bra för att stryka under i pdf samt kommentera och markera viktiga nyckelpunkter. Detta är speciellt tacksamt när man delar databas eller research med redaktör, medproducent eller producent. På så vis kan man följa varandras tankar utifrån samma material.

7) EN OCH SAMMA MAPP

Ett misstag man ofta gör är att ha för komplicerad mappstruktur. En mapp för varje person, händelse, myndighet eller källtyp. Om man döljer sitt material i för många mappar är det svårt att hitta tillbaka till dokumentet du vet finns där, men som gömt sig. Ju färre mappar, ibland bara en mapp, desto lättare att söka och hitta vad du letar efter. Det räcker att enbart veta delar av filnamn eller filtypen. Mina filnamn brukar alltid innehålla sökord från min tidslinje, det vill säga främst DATUM, men även källtyp och kort rubrik.

8) LOGGA ALLT!

Jag vet att det låter otroligt tråkigt men det är sååå värt i slutändan. Även om man inte arbetar med TV: att ha allt loggat innebär att allt är sökbart. Det gör det enkelt att via sökmotorn på datorn hitta kopplingar mellan intervjupersoner som du inte trodde fanns. Kanske har deras vägar mötts innan i ett annat sammanhang. Kanske hade de samma mentor, delade semesterort osv.

9) EGNA PM – Våga dra slutsatser

Kolumn fyra i mina Excelark brukar bestå av en länk till ett enkelt Word-dokument där jag med mina egna ord sammanfattar vad jag kommit fram till gällande en viss händelse. Dokumentet är ofta enbart döpt med en siffra. Detta ark är superbra när minnet ibland sviktar och man inte kan förstå varför vissa händelser ska hänga ihop. Det är som små korta manusavsnitt där jag redan i researchen skriver ner hur jag vill berätta denna research i slutproduktion. I exempelvis Quickgrävet skrevs många PM som analyserade redigerade polisvideos jämfört med det skrivna protokollet, för att enkelt kunna visa vad som klippts bort ur originalet innan det presenterades för domstolen.

10) SKEPSIS – Researcherns grundinställning

Skeptiker bör man vara. Allt måste dubbel-och trippelkollas. Inte bara inför sändning, utan även under grävets gång, för om du har fel information i första ledet kommer du inte vidare i andra ledet. Det blir lättare om du har ett system som fungerar för dig. Mina tips ovan har hjälpt mig under årens lopp.

Kom ihåg att verkligheten aldrig är svart eller vit. Människor har många gånger inget ont uppsåt. Konspirationsteorier är just Konspirationsteorier. Förklarningarna bakom de största skandalerna är oftast mänskliga. En riktlinje som är bra att ha i ryggen är ENKELHETSPRINCIPEN: skala av alla utsvävningar och svåra problemförklaringsmodeller. Kvar blir kärnan och förmodligen anledningen. Verkligheten är ofta simplare än vad man tror – det handlar bara om att ingen har ställt rätt fråga. Inte förrän du dök upp vill säga.

Lycka till och kom ihåg att reportern aldrig är bättre än sin research!

Gästblogg: Undvik fallgroparna i vetenskapsrapporteringen

Dagens gästbloggare är Therese Bergstedt, granskande vetenskapsjournalist som jobbat på bland annat Sveriges Radio och svt. Ämnet är välbekant för alla som botaniserat bland journalistiska klavertramp: vetenskap. Närmare bestämt: vetenskapsjournalistikens fallgropar – och hur man undviker dem.

Vetenskapsrapportering är nyhetsjournalistikens akilleshäl. Det är lätt att det blir fel eller överdrivet när stressade allmänreportrar snabbt ska värdera och förklara ofta ytterst komplicerade arbeten som andra ägnat år åt att sammanställa.

När det blir fel kan det dessutom bli rejäla dikeskörningar, vilket trogna lyssnare av det mediegranskande programmet Medierna i SR P1 känner till. Programmets granskningar av både P3 Nyhetsguidens och Kalla Faktas rapportering om det vaccin som ska skydda mot livmoderhalscancer är väl värda att lyssnas på och dra lärdom av.

Men låt dig inte avskräckas!

Det finns nämligen några knep att ta till när redaktören ber dig att ”kolla om vi kan göra nåt på den här studien / pressmeddelandet / telegrammet från TT eller Reuters” med vetenskaplig anknytning.

Gör som du skulle ha gjort med andra nyhetskollar – ring en expert inom samma område som kan hjälpa dig värdera nyheten! Vetenskapsnyheter mår, precis som andra nyheter, bäst av att värderas av en utomstående kritisk röst. Pratar du bara med forskaren som gjort studien finns alltid en risk att hen överdriver resultaten, undanhåller svagheter i studien, och påstår att den visar saker som det inte finns täckning för.

Alla svenska universitet och högskolor har presstjänster som med varierande snabbhet brukar återkomma med namn och kontaktuppgifter till kunniga experter inom det område som nyheten du behöver hjälp att värdera tillhör. Kolla även upp att den expert du ska använda inte har jäv-kopplingar till den som gjort studien. Det brukar ofta räcka med att fråga om forskarna känner varandra.

Men innan du ringer – fundera först igenom dessa frågor:

Vilken är källan till nyheten? Är det en enskild forskare som tycker något? Ett utspel på en konferens? Ett pressmeddelande från ett universitet?
I så fall bör du iaktta stor försiktighet när du rapporterar om nyheten – och definitivt ha med kritiska röster. Det bör också framgå att resultaten ännu inte publicerats i en vetenskaplig tidskrift och därför bör tolkas försiktigt.

Om studien ska publiceras / är publicerad – i vilken vetenskaplig tidskrift?
Science, Nature, BMJ, The Lancet, JAMA, PNAS mfl är exempel på högt rankade tidskrifter, vilket ökar trovärdigheten för studien, även om det inte ska ses som en garanti för att den håller.

Hur stor är studien?
Ju fler patienter som ingår och ju längre tidsperspektiv, desto större chans att studien är trovärdig – åtminstone när det gäller medicinnyheter.

Den expert som ska hjälpa till att värdera nyheten bör få ungefär dessa frågor:

Hur nytt är resultatet i studien?
Finns någon vetenskaplig kontrovers i ämnet och hur förhåller sig studien till den i så fall?
Hur är studien gjord? Hur trovärdiga är metoderna?
Vilka samband konstateras – är det statistiska samband (korrelation) eller orsakssamband (kausalt)?
Hur säkert är sambandet?
Finns några andra tänkbara förklaringar till resultatet än de som presenteras av forskarna själva i studien?

Man kan aldrig vaccinera sig från att göra misstag i vetenskapsrapporteringen. Ibland råkar man ut för forskare som påstår saker de inte har täckning för, vilket kan vara jättesvårt att kontrollera, eller studier som verkar seriösa och välgjorda men som i själva verket är riggade för att få fram ett visst resultat. Ibland missförstår man själv ett komplicerat material.

Följer du tipsen ovan kan du åtminstone minska riskerna för att detta ska inträffa.

Therese Bergstedt

25 nyhetskällor som inte är tingsrätten

Det slog mig en dag. Lokaltidningens sajt innehöll i princip bara en enda sorts nyheter. En kvinna åtalad för att ha rökt på sin balkong. En man dömd för misshandel. En rättegång inledd om något tredje.

Bara nyheter med sitt ursprung i vad som händer i tingsrätten. Gissningsvis ett resultat av att rättsreportern hittat flow medan övriga reportrar inte gjort det.

Därför – som en service så här i sommarvärmen – 25 nyhetskällor som inte är tingsrätten:

1) Politiker – ofta pigga på reaktioner eller utspel även från sommarstället. Kan även ställas till svars men är då möjligen mindre pigga på besök.

Bonustips till lokalreportern: lokala riksdagsledamoten eller landstingsrådet kan vara minst lika intressanta som kommunalrådet.

Bonustips till riksreportern: det finns politiker som inte är partiledare. Ganska många.

2) Pressfolk. Har ofta ett slags sommarjour och är oftare än man tror beredda att hjälpa till med att hitta lämpliga intervjupersoner, åtminstone om inte storyn går helt på tvärs med de intressen man är satt att bevaka.

Bonustips: fråga efter nyheten de presenterade i Almedalen, den har helt säkert inte varit ute.

3) Representanter för organisationer. Ofta lönar det sig att prata direkt med en ordförande eller styrelseledamot. En sommarintervju kan ge riktigt bra nyheter, bara man som reporter förbereder sig och vet vad man ska fråga efter. Har organisationen hamnat i en ekonomisk kris? Då finns säkert intressanta tankar om hur man ska komma på fötter igen. Har föreningens angelägna hjärtefrågor hamnat i blickfånget på sista tiden? Hur jobbar man i så fall för att dra nytta av uppmärksamheten?

Bonustips: försök få ur vederbörande några någorlunda konkreta och hyggligt nya krav eller önskemål på andra parter (politikerna, myndigheten, branschen…) så har du sedan ett par givna fortsättningar till de följande dagarna.

4) Företagsledare. Ofta några av samhällets viktigaste aktörer, och ofta inte uttjatade i spalterna. Deras tankar innehåller nyheter; på små orter är det stora företagets utveckling ofta synonym med samhällets. Väntar expansion eller neddragning? Breddning eller specialisering? Vad betyder nätet och konkurrensen från Kina? Vad tänks om det kommande valet?

Bonustips: försök tänka bortom de givna namnen. På många håll är tillverkningsindustrin fortfarande mycket viktig, på andra håll kanske det finns nya giganter i form av tjänsteföretag. Utmana redaktionens kunskap: vet vi vilken ortens största IT-konsult är? Vilket bolag som dominerar äldreomsorgen?

5) Fack/arbetsgivarorganisationer. Ses ofta som absoluta motpoler till varandra, och är förstås det om vi befinner oss mitt i avtalsrörelsen. Men båda sysslar också med sina frågor utifrån fler perspektiv än kronor och ören – och där intressena kanske sammanfaller men i stället går på tvärs med någon annans.

Bonustips: sajten fackliganyheter.nu samlar rubriker från fackförbundspressen i realtid – där flera faktiskt tycks ha hygglig uppdatering också under sommaren.

6) Kontrollmyndigheter. En favorit! En kollega fick en gång tre toppnyheter på rad i olika ämnen bara genom att tillbringa en dag på länsstyrelsen. Själv brukade jag som ny vikarie plocka hem stories från ”förkortnings-Sverige” genom att faxa en lista med ortsnamn till DO, JO, ARN osv och be dem söka i diariet. Träff varje gång – och numera kan man ju mejla i stället.

7) Arkiven. Och nu menar jag inte bara ”Gör en uppföljning på våra egna stories”, utan framför allt de externa arkiv och databaser som många redaktioner har tillgång till men inte förmår utnyttja. Exempel: Sirenarkivet, Infotorg, Retriever, Piscatus… Man hittar anmälningar och granskningar, beslut och årsredovisningar – dessa tjänster är en guldgruva för nyhetsjägaren.

8) Mejlen. Din egen. Sortera om den efter avsändare eller på något annat sätt. Du kommer att hitta en story du glömt att du tänkt hålla koll på. Och tjänstemannen du når på semestern kommer att bli så smickrad att vederbörande ringer jobbet och ber en kollega plocka fram handlingarna åt dig.

9) Tipsare. Tipslådan är ofta underskattad. Och nej, man behöver inte sänka nyhetskraven för att skapa story av dåliga tips. Men man kan höja sin egen ambition när det gäller att hitta storyn bakom tipset. Det kan handla om att inte ge upp bara för att kontrollmyndigheten inte säger sig ha några siffror över fenomenet – eller att våga lägga ut en efterlysning om den udda företeelsen som kanske inte håller som vänsterkryss om tipsaren är den enda drabbade, men som visar sig bli sommarens stora följetong efter att 53 andra drabbade hört av sig och tackat för att någon äntligen tar upp ämnet.

10) Andra domstolar. Tro det eller ej men det finns fler domstolar än tingsrätter och hovrätter. Förutom förvaltningsdomstolarna – som redaktioner generellt har dålig koll på – finns specialinrättningar som Marknadsdomstolen, migrationsdomstolarna och Arbetsdomstolen. När kollade du deras ärendelistor senast? (Hej specialreporter, jag vet att du gör det varje vecka, frågan var retorisk och riktad till nyhetskollegor utan nyheter.) Kontaktuppgifter hittar du här.

11) Poliser. Och nu menar jag inte vakthavande och dagens ”Harevattnått?”-samtal. Inget fel i det men svaret kommer bara att ge en bråkdel av dagens angelägenheter för poliskåren. (I klartext: händelser på stan.) Ett samtal till narkotikaspanaren eller ekobrottsutredaren kan ge helt andra och mycket mer spännande grejer.

Bonustips: får du korn på något och märker att polisen blir förtegen – be om namnet på inkopplad åklagare. Dessa kan ibland vara betydligt mer pratsamma, åtminstone i öppna intervjuer, förmodligen eftersom de befinner sig högre upp i hierarkin och inte riskerar utskällning för att ha sagt för mycket.

12) Jurister. Utöver de nämnda åklagarna kan det finnas goda skäl att leta nyheter hos exempelvis advokater. Dvs vi ringer dem inte bara när de råkar vara ombud för någon misstänkt brottsling i ett uppmärksammat ärende (i tingsrätten), utan också för att höra vad som händer inom vederbörandes specialområde, om det syns några intressanta trender eller väntar några spännande prejudikat. (Och kom ihåg att många jurister sysslar med helt andra saker än brottmål. Affärsjuristen kan vara en värdefull källa i ekonomifrågor, liksom flyktingadvokaten kan ha intressanta ingångar till asylfrågorna.)

13) Du själv. Ja det är en klyscha men väldigt många nyheter upptäcks i vardagen. Och klyschan är både sann och viktig att upprepa, eftersom journalister fortsätter att missa det uppenbara. Bygget på väg till jobbet, annonsen i tidningen, uppropet på Facebook… Visst finns det goda argument för att inte alltid ringa in till redaktionen så fort man ser något spännande efter arbetsdagens slut. Men min erfarenhet säger att den reporter som inte letar nyheter utanför arbetstid, sällan är särskilt framgångsrik i att göra det på jobbet heller.

14) Andra medier. Jo, vi är duktiga på att kolla av våra närmaste konkurrenter – så duktiga att din genomläsning av ortens andra tidning gissningsvis är den mest ineffektiva nyhetsjakt någon just nu kan ägna sig åt på redaktionen. (Eftersom så många andra redan gjort den.) Här finns det all anledning att tänka utanför ramarna. Om du är allmänreporter: kolla specialmagasinen i posthögen i stället (eller på biblioteket eller på nätet). Är du specialreporter med fokus på kriminalfrågor? Lyssna på ett teknikprogram i radion – du kan få nys om en ny typ av cyberbrottslighet som blir ditt nästa vänsterkryss i övermorgon.

Bonustips till nyhetsreportrar på riksredaktioner: det görs journalistik på andra platser än i Stockholm.

15) Forskare. Vissa är duktiga på att på eget initiativ berätta vad de håller på med. Andra är inte riktigt framme där, för att uttrycka saken milt. Låt inte deras utvecklingsfas avgöra vad som blir din journalistik – leta själv upp dem, prata med dem och ta del av vad de skrivit.

Bonustips 1: all forskning är inte naturvetenskap. Många sysslar med helt andra (men minst lika spännande) grejer.

Bonustips 2: det går att skriva rubriker om forskningsrön som både är intresseväckande och korrekta. (Och det är din uppgift att hitta den formuleringen.)

Bonustips 3: kloka vetenskapsreportern Therese Bergstedt tipsar om att vetenskapsnyheter (som så många andra nyheter) alltid mår bäst av en andra röst, och att det kanske till och med är viktigare att få en bedömning från en annan betrodd forskare inom området, än att springa så snabbt som möjligt med mikrofonen till förstakällan (som har ett starkt egenintresse av att få ut sitt resultat).

16) Konsumentrådgivare. Har ofta god koll på de största problemen inom sitt område – och har till arbetsuppgift att sprida information. Om ni inte har någon i din kommun så sök på dina orter på Konsumentverkets öppna diarium på webben, och ring sedan myndigheten för att få del av anmälningar och eventuell skriftväxling.

17) Artister. Sommaren är en tid av konserter och andra kulturevenemang. Ta tillfället att leta nyheter i stället för att klaga på utläggen. ”Hur kommer det att låta i kväll?” är faktiskt inte den enda fråga man kan ställa till en sångare eller gitarrist på besök. Även om de inte är direkt samhällsengagerade (vilket många i och för sig är eller vill ge intryck av att vara) så finns det frågor som ligger dem varmt om hjärtat, exempelvis den egna branschen. Passa på att plocka kommentarer till din artikelserie om musikbranschens förvandling. Eller om du inte orkar dra igång en ny artikelserie: ägna åtminstone tre minuter till att hjärnstorma fram bättre frågor än ”Hur kommer det att låta?”. (Och jo, du får ställa den också.)

Bonustips: om du har noll koll på artisten eller konstnären du ska träffa, använd Facebook eller Twitter för att få tips om frågor från kunnigare folk. Vilket osökt leder oss in på…

18) Sociala medier. Det känns nästan lite fånigt att ta med dem på en sån här lista; på de flesta redaktioner har de blivit en så naturlig del av arbetsprocessen att de på allvar förflyttats från ”fenomen” till ”vardagsverktyg”. Dessutom är användningen så utbredd att man inte längre kan se till exempel ”bloggosfären” som någon homogen enhet (om man nu någonsin kunnat det). Samtidigt är just detta ett skäl för nyhetsreportern att fundera ett varv extra: vilka personer, organisationer och företeelser håller jag koll på? Fortsätter jag följa de tre kommunpolitiker som sedan förra valet bytt jobb, bytt kommun samt slutat skriva? Har jag koll på floran av vardagsbloggare i kommunen – eller användningen av Instagram på skolgårdarna? Sociala medier kommer inom överskådlig framtid att vara vad som på krishanteringssvenska brukar beskrivas som ett kontinuerligt förbättringsområde.

19) Skolfolk. Fungerar ofta som ett socialt nav i sina respektive områden, som tidigt fångar upp frågeställningar, fenomen och problem som annars inte når redaktionen förrän långt senare (om ens alls). Glöm inte förskolan och fritidsledarna!

20) Debattinlägg. Det förekommer oftare än man tror att redaktioner missar nyheter som man själva publicerat – därför att den kom i form av ett debattinlägg till ledarredaktionen eller ett insändarsamtal till ringin-programmet. Det är inget man är stolt över efteråt när det hänt men det kan förebyggas innan det händer – inte bara genom att alla medarbetare uppmuntras att tipsa nyhetsredaktionen om spännande stories, utan också genom att nyhetsreportrar skaffar sig bättre koll på inflödet.

Bonustips: den kollega som får ett explicit tack med fyra utropstecken blir mer benägen att tipsa igen. Och den grannredaktion som får en tårta når en extremt hög incitamentsnivå. (Det s k Ekotricket.)

21) Nyhetsbyråerna. Jo, ni håller självklart koll på både TT, Siren och Reuters och reagerar när de publicerar en spännande nyhet om er bevakningsområde. Men nyhetsjägaren hajar till tre ord före slutet i den meningen, och ställer sig frågan ”Okej…undrar hur det ser ut här?” Svaret kan i sina tråkigaste stunder ge artiklar av typen ”Ingen vattenbrist i Årjäng” men också leda till ett kollsamtal som resulterar i sommarens stora egna nyhet. (Huruvida ni verkligen publicerar ”Ingen vattenbrist”-texten avgörs av paniknivån i sommartorkan. Bäst är förstås om reportern är en så skicklig nyhetsjägare att kollsamtalen i stället resulterar i en helt annan nyhet – som inte har någonting med TT-telegrammet att göra men som heller inte kommit fram om inte telegrammet motiverat samtalet.)

Bonustips: fundera ett varv extra när du ska göra ”Hur här?” på ett missförhållande som en annan redaktion avslöjat genom granskning. En vanlig fallucka är att ringa just den part som inte skött sitt jobb. ”Hej lokala mataffären, fuskar ni också med köttfärsen?” ”Hej lokala myndigheten, har ni också usel koll på bolagen ni ska kontrollera?” (Jag har varit med om båda!) Tipset är inte att avstå från storyn, däremot att tänka ett varv extra på hur ni kan komma närmare verkligheten bakom orden. En koll av kommunens inspektionsprotokoll avslöjar mataffären. Kanske kan ni efterlysa folks egna erfarenheter av verksamheten där kontrollmyndigheten påstår sig ha så bra koll? Vad som helst är bra som tar dig längre än frågan ”Hej, är ni också skurkar?”

22) Registratorn. Vi tjatar gärna om värdet av att ta del av dokument i stället för att nöja sig med muntliga dragningar från exempelvis kommunens ansvariga tjänstemän. En bra början är att ta del av de diarieförda handlingarna. Vilka de är vet registratorn på förvaltningen eller myndigheten i fråga.

23) Researchsamtalsmotparten. Det råder ingen tvekan om att de flesta människor är beredda att berätta mer om de vet att de inte kommer att bli citerade med namn. Denna kunskap utnyttjas frekvent inom vissa typer av journalistik (hej politikkollegor) men mindre inom andra. Testa vid nästa samtal att markera att du vill veta vad som egentligen har hänt, och att du erbjuder källskydd om motparten vill berätta. Du kan bli överraskad av vad du får höra.

24) Mellanställda. Fritidspolitikern som inte sitter i toppen vet ofta mycket om spelet inom partiet och turerna i nämnden. Mellanchefen på företaget har koll på vad som händer men är irriterad över att vd:n tar åt sig hela äran av bolagets framgångar. Genom att aktivt söka efter kunskapskällor som inte är sjävskrivna kontaktpersoner högst upp kan du hitta nyheter som annars varit onåbara. Var noggrann med källskyddet bara: uppge inte ditt ärende om du söker vederbörande via växeln, och ring inte från en telefon som visar ditt nummer i andra änden (i så fall blir det enkelt för arga chefen att kolla telefonlistorna).

25) De som inte hör av sig. Varje redaktion bör regelbundet reflektera över vilka grupper man inte haft kontakt med över huvud taget. När var senaste gången vi intervjuade en asylsökande i boendet vi skrev så mycket om när det skulle öppna? Hur ofta har vi besökt pensionärerna som bor kvar ute i de avfolkade byarna som diskuterades så intensivt i kommunfullmäktige i våras? Vilka bostadslösa har synts på tidningens förstasida under året? Vilka arbetslösa har varit med i nyhetssändningarna? Ibland kan man fundera efter säsong: hur många utländska bärplockare hörs i sändningar respektive spalter för tillfället?

25 möjliga nyhetskällor. En garanterat ofullständig lista. Vilka potentiella källor har jag missat? Fyll på med dina favoriter i kommentarerna!

Uppdaterat 130726 med Therese Bergstedts tips om den andra forskarrösten under punkt 15.

Tio granskningar du grejar i sommar

Sommaren är ju en svår årstid för journalisten. I alla fall för den journalist som sitter och väntar på nyheter. Ofta händer ingenting, eller åtminstone mycket lite som man med någon slags heder i kroppen kan kalla nyheter. (Snarare än heta nyheter är de kalla. Då ska man inte kalla dem heta. De ska heta kalla.) (Förlåt…)

En vanlig utväg är att ta icke-nyheter och upphöja dem till riktiga nyheter. Ett slags låtsas-nyheter där en ekologisk marknad plötsligt ges tyngd som en naturkatastrof och en lokal talangjakt motiverar uppslag i nivå med besök av en internationell stjärnartist.

En roligare utväg är att själv hitta nyheterna, genom egen jakt och granskning.

För en vecka sedan gav vi sex tips för nyhetsjakt om sommaren. Posten spreds snabbt och hamnade enligt uppgift på flera redaktionsväggar. Styrkta av detta går vi nu vidare med ett gäng ännu mer konkreta tips på hur du hittar egna stories i sommartid.

Detta är kartläggningar, genomgångar och granskningar som går att göra oavsett semestertider – och som bär goda chanser att resultera i allt från en tung toppartikel till en veckolång reportageserie.

1) Kolla kontrollmyndigheten!
Sverige har många kontrollmyndigheter, vars beslut kan vara en guldgruva för den granskande reportern oavsett om de slår hårt eller inte alls mot sina kontrollobjekt.

Jag minns själv hur överraskad jag blev när jag för många år sedan upptäckte Veterinära ansvarsnämnden via en oansenlig länk på Jordbruksverkets hemsida. Jag förstod att de prickade och tog legitimationen från veterinärer som misskött sig, och bestämde mig för att göra storyn om alla veterinärer som blivit av med legitimationen under de gångna åren. Jag hann nästan bli lite besviken när jag fick det tjocka kuvertet med beslut och konstaterade att ingen blivit fråntagen legitimationen trots rader av felaktigheter i yrkesutövningen. Tills jag insåg att det förstås var själva storyn…

(En vecka senare hade vi gjort en klassisk trestegsraket med början i ömmande case, upptrappning med fördjupad granskning, arga reaktioner och tillsvarsintervju – och avslutning med ministerlöfte om förändring.)

Man behöver inte heller inskränka sig till nationella enskilda myndigheter typ Skolinspektionen eller Veterinära ansvarsnämnden. Länsstyrelserna kontrollerar en stor del av kommunarnas verksamhet, kommuner ska hålla koll på företag etc.

2) Samla exemplen!
Folk fortsätter fara illa under sommaren. Missförhållanden tar inte semester.

Enstaka historier där den drabbade inte själv kontaktat en redaktion blir sällan mer än en notis i tidningen eller ett telegram i tv. En felbehandling har lett till en anmälan. Ett bolag har fått smäll på fingrarna av Allmänna reklamationsnämnden, en skola uppläxning från Skolinspektionen.

Någonstans efter det tredje exemplet inom samma genre vaknar den granskande reportern. Bakom telegram och notiser finns ju dokument och människor som är möjliga att kontakta. Bakom upprepade problem anas ett mönster.

Om de offentliga handlingarna är avidentiferade kan du använda våra metoder för att hitta case som kan tänka sig berätta. Den direkt drabbade personen kanske inte själv tagit upp sin situation, men en vän eller anhörig kan ha vädrat ilskan i en bloggpost eller Facebookgrupp.

Min erfarenhet är också att många personer gärna berättar om sin situation även om de inte gått ut på eget initiativ – och att enda skälet till att de hittills inte gjort det helt enkelt är att de inte fått frågan!

Som reporter ställer du den frågan. Den enskilda berättelsen ger liv och känslor åt misstänkta systemfel och strukturella missförhållanden, som uppenbarat sig när du samlat ihop ärendena du började ana när du läste det tredje nyhetstelegrammet.

(Och svar nej, allt behöver inte vara blodigt allvar. En sommardag för några år sedan toppades Rapports huvudsändning av ett långt reportage om hur Svenska kyrkan runtom i landet börjat söka nya inkomstkällor i takt med att medlemsintäkterna sinade. Det var allt från dagis till sågverk – exempel som reportern snappat upp från olika inslag i svt:s regionala nyheter under de gångna veckorna, men där den samlade bilden visade något mer och större än de enskilda fallen.)

3) Skicka ut frågan!
Med en enkel kommunenkät får du en bas av kunskap som kan ge en hel serie artiklar eller inslag under sommaren. Hur skiljer sig de lokala ordningsreglerna för vindrickande i parkerna? Har kommunen en jämställdhetsplan med lönekartläggning? Vad har högsta tjänstemännen för förmåner? Vad fick förvaltningarnas senaste personalfester kosta?…

Det finns många frågor där svaren kan skapa intresse och reaktioner även under de varma sommarmånaderna (eller just då!). Och där kommunen kan och ska leverera svar även om ordinarie ansvariga är på semester.

(Tänk dock på mejlenkätens grundregel: testa frågorna på tre innan du skickar till 30! Annars är risken stor att du får svar fulla med motfrågor och svar som inte kan jämföras.)

(Mer om mejlenkäter har skrivits här.)

4) Hitta handlingarna!
Vilken story man än väljer, så kan man vara säker på att det finns pusselbitar som saknas. Perspektiv som aldrig kommit fram, fakta som förblivit fördolda.

Chansen är stor att dessa nya beståndsdelar står att finna någonstans där redaktionen faktiskt inte tittat – nämligen i dokumenten.

Jag ser ofta exempel på att reportrar gör sig alldeles för beroende av muntliga källor. I synnerhet vi som jobbar med etermedier; tillgången till ”nån att synka” kan i värsta fall avgöra storyns öde, samtidigt som ingen ens tänkt tanken att ta reda på vad som faktiskt finns dokumenterat och tillgängligt i skrift. (Jag har också flera gånger konstaterat att dokumentet kan vara en utmärkt nyckel till att få intervjupersonen att berätta mera – oavsett om det handlar om en motvillig makthavare, villig vevare eller extremnervös expert så blir intervjun bättre när de vet att du vet vad de redan skrivit i ämnet.)

Testa själv! Om det finns få handlingar – se till att begära ut alla. Om det finns väldigt många – begär ut listan och gör ett urval från vad som verkar mest spännande.

Och missa inte mejlen! Det är långtifrån givet att tjänstemän och politiker valt att diarieföra allt som har med ärendet att göra. Därför begär du att få ta del av de centrala spelarnas in- och utboxar, för att sedan fortsätta med en begäran om de mejl vars rubriker verkar intressanta. Fler än en gång har mejlkonversationer lämnat viktiga bidrag till journalistiska historieskrivningar i stort eller smått; från tunga kartläggningar av ”spelet bakom kulisserna” (Eskilstuna-Kurirens Mathias Ståhle vann en guldspade för den här granskningen av Vänsterpartiet 2008) till färgstarka detaljer och pikanta formuleringar.

5) Ta hem avvikelserapporterna!
Det har skrivts förr men det förtjänar upprepning: när någonting går fel kommer någon att tvingas skriva en rapport som måste skickas någonstans. De rapporterna kan vara en guldgruva för den granskande reportern!

Om du intervjuar kommunens restauranginspektör kommer du att få allmäna svar om hygienen på krogarna. När du begär ut rapporterna får du detaljerna om det ruttna köttet i det skitiga köket.

Samma sak gäller brister i förskolan, i äldreomsorgen eller kriminalvården. Gör en fem minuters hjärnstorm på redaktionen och ni kommer att komma på ämnet där varken ni eller konkurrenten varit förr – eller ämnet ni trodde var genomtröskat men där avvikelserapporterna ligger oupptäckta.

(Mitt eget tydligaste exempel: rapporterna om rymningar från svenska fängelser som visade på systematiska brister som Kriminalvården själv missat – en tvådagarsgranskning som finns förevigad av svt:s Öppet arkiv: del 1 och del 2.)

6) Testa ett påstående!
Fick kommunalrådet kritik för sitt utspel i juni? Nu har ni tid att reda ut vad som är sant i ämnet. Vad påstod landstingsrådet i våras om sjukhusbemanningen? Räkna på om det var rätt.

Makthavarens minne är ofta kort och selektivt. En journalistik som bara fokuserar på vad makthavaren vill göra från och med nu missar en viktig del av uppdraget – att granska utsagorna om hur verkligheten faktiskt ser ur.

Känns det svårt att välja makthavare och påstående? Använd tipset från vår förra post: kolla vem som är i tjänst! Vederbörande måste naturligtvis få möjlighet att försvara sig när ni hittar skillnaderna mellan deras påståenden och verkligheten, och jobbet blir förstås mer spännande om personen kan intervjuas på plats och inte bara på telefon från något semesterparadis.

7) Gör egen statistik!
Ja, journalister är ofta livrädda för siffror. På ett sätt är rädslan befogad eftersom det ofta blir fel när journalister befattar sig med siffror och statistik.

Men det borde inte hindra oss från att göra bra saker. I dag erbjuder nätet lysande resurser för den intresserade, från SCB:s databaser – över allt från inkomster och arbetslöshet till vilka namn som är de populäraste för nyfödda i olika delar av Sverige – till Google Trends – som jag själv upptäckte så sent som härom veckan (tack vare en lysande föreläsning av Andreas Ekström i Almedalen) där man kan följa och jämföra intresset för olika sökbegrepp på Google.

Ja, all statistik bör tolkas med försiktighet och noggrannhet. Ta hjälp av experter – ett samtal till SCB eller BRÅ är inte bara en säkerhetsåtgärd för att undvika missförstånd, utan kan också bidra till förståelse och exakthet i formuleringarna kring vad man faktiskt upptäckt. (”Fler anmälningar” behöver inte betyda ”Fler brott” – eller ens ”Fler anmäler” – men kan förstås ändå vara en nyhet.) (Och nej, antalet googlingar i Trends säger inte mer än att många googlat på ett visst begrepp vid en viss tidpunkt. )

Kom ihåg möjligheten att begära ut opublicerade siffror! Bara för att det inte skrivits något pressmeddelande om den lokala utvecklingen av försörjningsstödet eller användningen av ROT- och RUT-avdrag i länet så betyder det inte att uppgifterna inte finns.

Nu är dessutom den tid på året då många samhällsaktörer själva börjar sammanställa halvårssiffror över sin verksamhet. Jobbet kanske redan är gjort – och bara väntar på sin reporter!

8) Följ upp det som inte hände!
De flesta redaktioner brukar försöka få till någon typ av ”Vad hände sen?”-journalistik på sommaren. Man kollar vilka som var de stora nyheterna för ett, tre eller tio år sedan, och återvänder sedan till ämnet och någon eller några av huvudpersonerna.

Det är en utmärkt metod för att hitta stories i sommarvärmen (och blev ett bra tips i en av kommentarerna till vår förra post!) men riskerar ibland att landa i lite väl enkla ”Nu är det bättre”-vinklar.

Det sker inte nödvändigtvis för att vi faktiskt kan slå fast att det blivit bättre utan för att vi i ett ögonblick av slapphet ställer frågan till personer som har ett intresse av att ge en positiv bild. (”Hej kritiserade verksamheten, har ni fortfarande kris?”)

Fundera i stället över hur ni på riktigt kan mäta utvecklingen. Går det att avläsa något ur antalet anmälningar eller klagomål, eller finns det kanske en kontrollmyndighet som gjort inspektioner under tiden som gått, eller…?

Viktigast här: kolla vad som inte hänt sedan den stora uppmärksamheten. Låt inte nuet styra frågan om vad som borde gjorts (”Jo, vi var kritiserade, men vi har ju vidtagit massor av åtgärder!!”), utan gå tillbaks till vad som faktiskt sades då: vilka var löftena och utredningsförslagen som alla då såg som nödvändiga? (”Menar du att vi skulle ha skjutit till pengar också??!!?”)

Det är lite win-win för reportern här. Antingen visar det sig att utvecklingen faktiskt brutits, vilket förstås är en nyhet, eller så avstannade allt när strålkastarna vändes bort. Det viktiga är att du så långt som möjligt försöker skaffa dig en egen bild av utvecklingen – och inte bara blir mikrofonhållare åt ansvariga som aldrig kommer att säga annat än att allt blivit bättre. (Och som strängt taget aldrig erkände att det var kris för ett år sen heller.)

Naturligtvis åker vi och träffar människor också, helst alla tänkbara parter, men vi gör det mot en fond av fakta, inte med en föreställning om att tre svar på ”Bättre?”-frågor ger oss hela sanningen om vad som hänt sen sist.

9) Kolla årsredovisningen!
Det företag ni kollade i våras hade då fortfarande inte lämnat in årsredovisningen för föregående verksamhetsår. Ni tänkte då att ni skulle kolla senare.

Nu är senare.

Tänk på att det inte bara är intressant med det halvskumma bolaget som sålde skräp till pensionärer. Lika intressant är dataspelsföretaget som spådde sig självt en lysande framtid när det drog igång för två år sedan – eller för den delen kommunens helägda bolag där en stor del av verksamheten placerats. Eller de lokala friskolornas bolag, eller…

Förutom bolagets ekonomiska utveckling kan en årsredovisning innehålla flera andra typer av spännande information: allt från ersättningar till styrelse och vd och könsfördelningen bland personalen till signaler om framtida utveckling av verksamheten. (Lär dig genomskåda kodorden bara: om det ser ljust ut är det oftast ledningens förtjänst – finns det mörka moln på himlen är det marknadens fel.)

10) Spara reklamen!
De kommersiella budskapen tar inte semester – och det bör inte den granskande konsumentjournalistiken göra heller!

På 90-talet gjorde jag flera lokala granskningar som helt byggde på att jag själv sparade reklam – och jämförde påstådda ”Tidigare pris”-uppgifter med hur de tidigare priserna faktiskt varit, eller i efterhand granskade påståenden av typen ”Priserna gäller bara i dag” som syftade till att stressa fram inköp helt i onödan.

I dag bör uppmaningen också tolkas digitalt. Alla annonsörer satsar på webben – och tillfälliga webb-erbjudanden kan vara lika omöjliga att hitta i efterhand som ett kastat reklamblad på 90-talet.

Lär dig dumpa skärmar (om du inte kan det så läs våra tips) – och pröva alla påståenden om specialerbjudanden, tillfälliga superpriser och fantastiska chanser.

Och försök upprätthålla tanken att allt faktiskt kan prövas. En sommar för flera år sedan blev jag inblandad i en granskning där ett företag listade namngivna vinnare i sina webbannonser. Vi hade fått tips om att uppgifterna var fejkade och funderade länge på hur vi skulle kunna kolla det. Till slut hittade vi ett ovanligt namn bland vinnarna. Tre dagar senare hade vi lyckats kontakta samtliga innehavare av detta namn, och frågat om de vunnit något hos företaget i fråga. Det hade ingen, och kontrollen blev en effektiv punktering av bolagets utfästelser.

Glöm inte att sedan försöka konfrontera de ansvariga. Inte bara för att de förstås ska få svara med sina bästa argument, utan också för att ansvarsintervjuer om reklampåståenden ibland kan få ett direkt underhållningsvärde.

(Och läs Anders Nymans gästblogg om konsumetnyheter och -granskningar!)

Vilka är dina bästa sommarjobb? Dela med dig i kommentarerna!

Sex heta tips: så fixar du egna nyheter i sommarvärmen

Efter Almedalen går en stor del av det offentliga Sverige ner på sparlåga. Sannolikheten ökar plötsligt dramatiskt att den ansvarige politiken är på semester, kunnigaste tjänstemannen inte nås förrän om en månad och pressekreteraren på det stora företaget ursäktar sin okunskap med att vederbörande är vikariens vikarie.

Ett till synes hopplöst läge för kvalificerad nyhetsjakt, men inte alls ett ohanterligt läge.

Det går utmärkt att bedriva egen journalistik inom viktiga ämnesområden också under årets varmaste veckor. Det handlar bara om att tänka efter lite extra innan man börjar.

Därför här – våra bästa tips för nyhetsjakt i sommartid:

1) Välj ämnen som inte tar semester! Om du funderat på en kartläggning av tillgänglighet för funktionshindrade, en genomgång av läget för de lokala friskolorna samt en granskning av matsnusket på restaurangerna så skulle jag rekommendera dig att spara skolorna. För även om du (med hjälp av våra övriga tips) lyckas hitta rader av anmärkningsvärda uppgifter med både nyhetsvärde och allmänintresse, så kommer du att få problem med både intervjuer, miljöer och bilder. Skolorna är stängda, lärarna har semester och eleverna sommarlov.

Visst, får du ett tips om att den mest ansedde rektorn förskingrat pengar så bör det kollas direkt oavsett årstid, men om du väljer mer ämnesmässigt så kan skolorna utan problem vänta till hösten.

2) Välj fenomen med många påverkade! (Vilket inte behöver betyda ”sommarfylleriet”.) (Även om detta kan vara ett exempel.)

Du vill kunna hitta folk som berörs av din nyhet, och sannolikheten att du hittar en sådan är större ju större gruppen är.

Detta betyder förstås inte att du ska välja bort angelägna nyheter som gäller små grupper till förmån för meningslösheter som berör flera. Men om du vill ge dig på ett ämne med väldigt få direkt berörda bör du satsa extra mycket krut på att tidigt försäkra dig om att du har ett möjligt case som håller och ställer upp. (Eller att du har en arbetsledare som håller med dig om att ämnet är så angeläget att storyn klarar sig även utan case.)

3) Bygg från caset! Vilket kan vara ett sätt att vända på frågeställningarna 1 och 2: i stället för att leta människor utifrån ett ämne så väljer du story utifrån de personer du redan har tillgång till.

Varje redaktion har en outnyttjad guldgruva i form av alla de personer som själva hört av sig med sina berättelser. Min erfarenhet är att vi generellt är rätt dåliga på att använda den guldgruvan, något som under sommaren inte längre kan försvaras med det klassiska argumentet att det finns ett sådant flöde av utifrån-nyheter (pressmeddelanden, händelsenyheter och andra redaktioners nyheter) att vi aldrig behöver göra någon djupdykning i mejlkorgen. Den tid på året då det är extra svårt att hitta personer till våra stories kanske det kan vara läge att bygga en story utifrån en person i stället.

Så in i mejlboxen och leta! I din egen och/eller redaktionens. Det tar inte lång tid innan du hittar en potentiell guldklimp, och om tipset bara är någorlunda färskt och berättelsen någorlunda solid kan du ha skakat liv i sommarens stora scoop.

4) Be om berättelser! I de sällsynta fall där redaktionsmejlen inte är full av guldklimpar så kan det vara läge för påfyllning.

Jag har sagt det förr och säger det igen: den viktigaste förklaringen till att en redaktion (eller reporter) inte får några tips brukar vara att man inte bett om dem.

Är ni riktigt ambitiösa drar ni igång en crowdsourcing kring ett aktuellt ämne, annars kommer redan en enkel efterlysning att göra underverk. Min erfarenhet är att man ska vara tydlig med sitt tema och med sin reporteridentitet: ”Reporter Anna vill ha tips om maten” lockar mer än ”Tipsa tidningen om nyheter”.

5) Sök fakta och funktioner, inte personer! Ett kommunalråd kan ta semester och en förvaltningschef vara frånvarande. Men siffrorna över investeringarna och rapporterna från inspektionerna måste vara tillgängliga året om. Så fråga inte bara efter den som kan ett ämne – fråga efter dokumenten och uppgifterna som ger dig bästa kollen!

På motsvarande sätt kan man tänka kring intervjuer. Om ni tagit upp frågor kring ett angeläget ämne så måste det förstås finnas personer på plats som kan hantera även dessa under sommaren. Behövs kunskap om detaljer kan närvarande tjänstemän alltid sätta sig in i dessa – hur skulle de annars göra om t ex en kontrollmyndighet hörde av sig? (Nej, jag rekommenderar inte att du explicit ska hota med JO under de första två–tre samtalen. Men hinner det bli fyra och fem så kanske frågan ska väckas med redaktionschefen.)

Handlar er granskning om en specifik makthavare blir det dock svårt (”Kommunalrådets resor”). Då kan det vara idé att faktiskt anpassa utgörningen efter vederbörandes semester. På regeringen.se kan man t ex se vilka veckor olika ministrar är i tjänst under sommarveckorna.

6) Alla har inte ledigt! När man spånar sommarjobb är det lätt att man fastnar i ämnen som berör sol och hav. Glasstester och badtemperaturer blir självklara delar av sändningar och sajter. Men faktum är att en stor del av samhället faktiskt pågår precis som vanligt under sommarmånaderna – och är minst lika tillgängliga för rapportering och angelägna för granskning som någonsin annars.

Sommarvärmen må vara skön för strandbesökarna – men blir ett elände på arbetsplatsen där chefen struntat i att fixa ventilationen. Glassen må smaka utmärkt – men restaurangen närmar sig likväl konkurs vilket visar sig om man bemödar sig om att granska årsredovisningen. Ett besök på äldreboendet kan ge ett svar på vem som fick rätt om sommarbemanningens konsekvenser detta år…

Vilka sommartips har vi missat? Fyll på i kommentarerna!

Hur stor är sajten? Så här gör du (inte) för att kolla

Uppdatering: Medierådets forskningsansvariga Ulf Dalquist har hört av sig för att tala om att de uppskattade ”dagliga besökare” / ”unika besökare / dag” som nämns på ett tiotal ställen i rapporten är en felskrivning. Det ska vara besök (vilket det faktiskt står på två ställen), eller kanske sidvisningar (vilket jag tror).

Statens medieråd fick förra veckan en hel del kritik för en rapport om våldsbejakande extremism, beställd av Justitiedepartementet. Rapporten gör ett nummer av att ha tagit reda på hur många besökare olika sajter har, och jämför hur stora de högerextrema, vänsterextrema och jihadistiska sajterna är på nätet. Problemet är att siffrorna man bollar med är rena låtsassiffror.
Fortsätt läsa ”Hur stor är sajten? Så här gör du (inte) för att kolla”

Apparna vi gillar när vi inte jobbar (och varför de gör oss till bättre journalister)

Du väntar på ett samtal. Eller har en stund över på fikarasten. Eller är på väg hem.

Visst, vi vet. Helst av allt vill du bara jobba mer. Hitta ett dokument till, höra av dig till ännu en källa.

Men ibland måste man ta steget. Avstå från de givna journalistinstinkterna. Pröva något annat. Vi kastade ut en fråga på Twitter efter en idé från Nicklas Malmberg: vilka är apparna vi gillar när vi inte jobbar?

Första nomineringen kom från honom själv:

Angry Birds, det klassiska fågelspelet som finns både till Iphone och Android (och väl också till andra plattformar?). Vill man hitta en jobbkoppling så kan man säga att man övar på genomslag. Samt att spelet visualiserar den goda intervjukedjan, som snabbt slår sönder makthavarens message track.

Sedan kom Ulrica Andersson med följande gäng:

Wordfeud, Alfapet-varianten som blev en storsuccé. Värsta hajpen har nog lagt sig men entusiasterna fortsätter. Journalistnyttan är uppenbar: du utvecklar ditt ordförråd. Och din rättstavningskopmetens. (Och kan väl teoretiskt hitta nya källor bland motspelarna.)

Även hennes förslag Instagram har uppenbar jobbkoppling. Jisses, det är ju sånt cheferna vill att vi sysslar med numera: fotar och sprider bilder!

Spotify är förslag nummer 3. Jobbkoppling direkt även här! Härom dagen träffade jag Sveriges Radios Spotifyredaktör – inte visste jag att det fanns såna. Handlar om musik i alla fall. Man lyssnar på låtar. Och väljer vilka man vill ha i nästa program eller inslag. Om man vill kan man dela med sig socialt…tja, där är vi tillbaka på chefernas önskemål.

Quizkampen var Ulricas fjärde nominering, och den måste jag erkänna att jag inte testat. Men det låter väldigt allmänbildande – och sånt kan ju aldrig vara fel för en reporter!

Uppdaterat: Från Eric Johansson kommer Zombies, Run! med motiveringen (ja, vi gillar motiveringar): ”Inget motiverar en att springa som att ha en skock odöda i hasorna.”

Och den nomineringen kan ju tolkas på lite olika sätt om man vill tänka jobbnytta.

Dels är det ju bra att ha fin kondis om man måste jaga nyheter.
Dels kanske man vill kunna fly från redaktionens motsvarighet till de odöda: koll-lapparna som egentligen inte ens chefen tror ska ge något men som vederbörande likväl kastar efter dig när du helst vill ägna dig åt mobilsp…granskning.

Uppdaterat: Simon Sjödin fyller på med ett gäng – utan motiveringar men det fixar vi:

WordPress – ett av de populäraste bloggverktygen, som gör det enkelt att blogga om journalistik i pauserna mellan utförandet.

Feedly – RSS-verktyget som tar över där Google Reader lägger ned. Eller åtminstone gör anspråk på. Snygg app. (RSS är, för den oinvigde, ett slags informations-prenumeration, utmärkt för dig som vill ha koll på ett nyhetsflöde från en viss sajt – eller för den delen Google Alerts på egna sökord.)

Netflix – videotjänst med rader av journalistkopplat material. Från nya versionen av House of Cards till dokumentären om jätten: Inside the New York Times.

Vesper – en populär anteckningsapp till Iphone/Ipad. Användningsområden givna.

Tweetbot – en populär Twitterklient, också den hemmahörande i äppellandet, som med fördel kan användas för att fylla på denna lista med favoritappar.

Gärna fler som kräver lite mer krystade förklaringar för att ta plats på en journalistblogg 🙂

Uppdaterat: Nu kom Nicklas med ett tips som nog bäst hittills uppfyller vårt inofficiella kriterium krav på krystad förklaring:

Fruit Ninja – för den som behöver öva scrollfingret.

(Texten uppdateras…)