Du som också använder Google Reader för att följa nyheter via RSS-flöden har en hel del tid och ansträngning att tjäna på att använda tangentbordet i stället för musen. Hittills är det väl i huvudsak tre olika tangentbordskommandon jag använt mig av:
J – gå till nästa text
K – gå till föregående text
Mellanslag – bläddra framåt en skärmsida i aktuell text
S – stjärnmärk texten
Nu försöker jag leva lite mer ergonomiskt. Därför har jag köpt ett nytt bättre tangentbord, men också lärt mig en nygammal textredigerare, men också lite nya tangentbordskommandon. Till exempel de här i Google Reader:
Skift + N – gå till nästa prenumeration
Skift + P – gå till föregående prenumeration
Skift + O – öppna aktuell prenumeration
V – visa källtexten
Det här gör att jag knappt behöver sträcka händerna efter musen då jag sitter och läser igenom mitt flöde. Då jag läst klart i källtexten kan jag använda mig av Chromes tangentbordskommando:
Ctrl + W – stänger aktuell flik
På det viset kommer jag tillbaka till mitt flöde igen. Och vill jag googla efter något, så är det ju bra att ha i bakhuvudet att adressfältet i Chrome också är ett sökfält. Följande två tangentbordskommandon är då bra att memorera:
Ctrl + L – flytta markören till adress-/sökfältet
Tabb – flytta tillbaka markören dit där den var, ifall man ångrar sig
Alt + Enter – öppna den nya adressen/resultatet av sökningen i en ny flik
Testa. Du behöver ju inte lära dig alla på en gång!
Härom dagen tog jag upp fördelarna med att tidigt formulera ett manus för att förstå strukturen, formulera storyn och finna svagheterna i det material man samlar in.
Då nämnde jag också att årets grävseminarium kommer att besökas av Luuk Sengers, en av upphovsmännen bakom SBI – Story Based Inquiry, en hel metod för att med storyn som utgångspunkt ”strukturera, researcha och presentera grävjobbet”.
För den som inte vill vänta till i mars finns det en hel del onlineresurser kring detta ämne. Själv har jag fastnat för en ebok som kan laddas hem gratis från den här sajten. Story-Based Inquiry: A Manual for Investigative Journalists heter den, författad av bland andra just Luuk Sengers. (Bland författarna finns förresten också den svenska undersökande journalistikens nestor, UG:s chef och grävseminariets general, den till synes överallt närvarande Nils Hanson!)
Det finns ju som vi alla vet få saker som är så spännande som att läsa bra texter om journalistisk metod, och den här lilla boken (88 sidor) innehåller en hel del av den varan.
88 sidor, luftigt redigererade med mellanrubriker och punktlistor. Kan skrivas ut av den skärmskeptiske, men mitt tips är förstås att ladda hem den till mobilen eller surfplattan. Eftersom den är i pdf-format kan den sedan enkelt läsas med ett stort antal appar (i Android t ex Aldiko eller Amazon Kindle).
Läs den! Och testa metoden i praktiken på nästa jobb!
Så ses vi sen i Göteborg i mars och jämför våra erfarenheter och ställer lite kloka frågor till Luuk Sengers.
Nästan varje dag i yrket som nyhetsjournalist utbyter man ju extremt känsliga handlingar med hemliga källor i mörka parkeringsgarage (inte?). Efter en tid tenderar det ju att bli ganska mycket material som man lagrar elektroniskt, och även den mest arkivbenägne måste så småningom rensa i sitt digra researchmaterial.
Då gäller det att tänka sig för.
Om du drar filerna till papperskorgen, så har det inte särskilt mycket att göra med borttagning över huvud taget. Papperskorgen är en mapp i din dator, så ingenting raderas – det bara flyttas. Sedan finns det förstås lite extrafunktioner knutna till papperskorgen, till exempel möjligheten att tömma den. Men filerna är definitivt inte borta. Speciellt inte då din hemliga källas arbetsgivare stjäl din laptop.
Nästa steg är att ta tala om för datorn att faktiskt ta bort filen, att rensa papperskorgen. Då borde man väl ändå vara säker på att den inte finns kvar?
Det kan man inte.
Föreställ dig din hårddisk som en en byrå med en stor mängd lådor. Du lägger dina data i en låda och klistrar på en etikett, alltså ger filen ett filnamn. Då man kommer med nya data som man vill lagra i byrån, så gäller regeln att man får ta vilken låda man vill, så länge den saknar etikett.
Vad man gör då man säger åt datorn att radera filen, är att man rycker bort etiketten från lådan. Det är alltså fritt fram att stoppa in nya data i lådan. Ligger det redan något där, så slänger man det; det är ju fritt fram, eftersom etiketten är borta.
Men innehållet i lådan är kvar fram till dess att man lägger dit något nytt! Och, förstås, möjligt att plocka fram för den som har kunskaperna (vilket du förstås uppskattar, då du råkar radera alla foton av barnen).
Det finns förstås en bot. Om nu filerna försvinner på riktigt först då de skrivs över, så är det väl det man får göra. Och naturligtvis finns det program som raderar just på det sättet. Då man säger att man vill radera en fil, så skrivs den över med slumpmässigt skräp.
Ofta kan man göra det i omgångar: skriva över filen med slumpmässigt skräp som man skriver över med slumpmässigt skräp som man skriver över med slumpmässigt skräp… Tills filen helt enkelt är ordentligt borta.
Elias skrev härom dagen klokt om rundisar, dessa inslag/artiklar som sällan slår sig in i toppen (och nog inte hör hemma där heller) men ofta har ett högt komma-ihåg-efteråt-värde för publiken. Han beskrev rundisen som jobbet ”där vi hinner fundera lite mer på formen och lägga ner lite mer tid i redigeringen.”
Jag skulle säga att det är en för det mesta korrekt beskrivning, men att man ibland också bör ställa den på ända.
Historien om en traktor som går genom isen innehåller väldigt mycket dramatik i sig själv. Om dessutom intervjupersonen är så vältalig som i reportaget Elias visar, då handlar nog formen framför allt om att lägga så många bra synkbitar man får plats med, binda ihop med rimligt begripliga speakrar, samt variera bildutsnitt på traktor, is och intervjuperson. (Vilket teamet lyckats utmärkt med i detta fall!)
Min erfarenhet är helt enkelt att formen ofta ger sig själv i många typer av rundisar.
Fyrkanten däremot. Det lite kantigare jobbet i början eller mitten av sändningen. Det som inte handlar om en dramatisk olycka med givna bilder, eller partiledaren som håller ett starkt avskedstal.
Jobbet med lite lagom trista intervjuer och utan given bildlösning. Men i ett angeläget och intressant ämne. Där kan man behöva tänka form.
Därför här: fem formgrepp för fyrkanten.
1) Grafiken.
Så fort du tänker ”Skulle man kunna ha grafik här?” så är svaret ja. Alltid. Så fort någon annan tänker det också. Och om ingen tänkt det än så är det god tid att göra det nu.
Nästa steg är att tänka ut en bra grafik. Till detta rekommenderas en grafiker. Men i ett stressat nyhetsklimat där ingen har tid att vara konstnär på heltid kommer det att uppskattas om du åtminstone har med en idé när du kommer. Håll dock sinnet öppet för att dess bästa nästa anhalt kan vara papperskorgen.
Var samtidigt tydlig med fakta; världens snyggaste grafik bör ändå inte sändas om den ger en missvisande bild av verkligheten. (Klassiskt exempel: om två hus ska illustrera ett fördubblat bostadsbyggande så kan det ena vara dubbelt så stort som det andra på höjden. Eller på bredden. Men inte på både höjden och bredden.)
(Du som inte hängde med kan googla ”matematik” och ”yta”.)
Kom ihåg att grafik som regel blir mer lättolkad ju mer man rensar bort bokstäver och siffror, och använder olika slags grafiska element. Ofta ser man t ex andelar utskrivna med procentsatser (”25 %”) där redan ett enkelt cirkeldiagram hade visat hur stor andel det handlat om. Ofta ser man också en listor med text i punktform. En sådan kan sällan försvaras, möjligen i ett inslag där formgreppet handlar om att imitera dåliga Powerpoint-presentationer.
Tänk i stället former, figurer, filmer… Även ett vanligt stapeldiagram blir mer spännande om staplarna har formen av något med koppling till storyn. (Det växande huset som illustrerar bostadsbyggandet.)
Dock: om poängen är att illustrera exakta citat accepterar vi förstås text. Helst från det autentiska dokumentet, om det är just ”bevisvärdet” man vill åt.
Att låta reportern traska in i grafiken kan ibland ge ett roligt resultat. Jag kommer aldrig att glömma när sommarvikarien Backa Elias Bondpä gjorde en ståuppa inne i en dator för att illustrera cookies (ja, det kastades in kakor mot honom). Överraskande känns det hursomhelst nästan alltid.
2) Musiken.
Det fanns en tid när det var spöstraff på musik i nyhetsinslag. I alla fall tillagd musik; om man råkat filma en musikant på gatan gick det an. Nyheter skulle beskriva verkligheten såsom den fångats av kameran, punkt.
Jag är fortfarande lite präglad av detta och jublar och ber fotografen starta kameran så fort jag ser en panflöjtsorkester eller protestsångare där ute på gågatan. Många kameramikupptagningar har passerat mina reportage. Kopplingen till ämnet kan man alltid lösa i redigeringen.
Men jag har många gånger även använt tillagd musik – från skiva eller fil. Det rekommenderas inte till alla sammanhang (ju allvarligare desto tveksammare) men i rätt doser och på rätt plats kan det skaka liv i de mest svårväckta stories.
Några titlar bär emellertid fortsatt spöstraffvarning:
Ridin’ Along in My Automobile till bilder av gamla bilar.
Money, Money, Money (Abba) till bilder av pengar.
Money (Pink Floyd) till bilder av pengar.
Money (Elin Lanto) till bilder av pengar.
Visa från Utanmyra till bilder av landsbygd. (Däremot kanske i ett inslag om kreditkort på landet.)
Kom ihåg att den mesta musiken mår bra av att avtonas långsamt. Snabba växlingar mellan musik och tystnad ger ofta en yxig känsla. Om det finns risk att pratet dränks av in- eller avtonad musik – ja men ge toningen någon sekund till då!
3) Anslaget.
Varje inslag har ju egentligen ett anslag, men det kan vara mer eller mindre bra, och mer eller mindre genomtänkt.
Några ledord kan vara:
Närvaro. Var är vi? Vad händer? (”Klockan är fyra på morgonen när han lämnar huset.”)
Miljöljud. (Jag hävdar bestämt att en öppning med Knack, knack, ”Ja, välkomna hit då…” lyfter vilket presskonferensjobb som helst.)
Tystnad. (Kan vara fullkomligt omskakande i en nyhetssändning. Folk tror det har blivit fel på tv:n.)
En ordlek där orden spelar mot bilden. (”Trappa upp”? – Kan funka. Men tänk gärna lite till.)
En fråga som ska få svar. Senare. (”Hur kan det här hänga ihop med det här? Det ska vi snart få veta…”)
4) Ståuppan.
Den kan göras på massor av olika sätt, och bra eller dåligt. Mycket bra eller mycket dåligt. Men det skadar aldrig att testa. Den enda ståuppa som garanterat inte blir bra är den som aldrig spelas in. Blir resultatet värdelöst är chansen stor att du inser det i redigeringen. Eller att redaktören gör det, eller en redigerare eller annan kollega.
Grundregel: förhåll dig till omgivningen. Ta tag i bordsskivan! Håll upp tidningen! Nicka mot kommunhuset!
Utmana också fotografen (om du har glädjen att få jobba med en dylik). Inte måste utsnittet vara fast under alla de där 23 sekunderna? Inte måste det både börja och sluta på reportern?
En annan grundregel: försök undvika att plugga in exakta formuleringar som ska memoreras. I synnerhet med siffror och andra detaljer som lätt blir fel (eller kan visa sig fel mellan inspelning och redigering). Du ska komma ihåg vad du ska säga – men inte nödvändigtvis exakt hur det ska sägas. En ståuppa är inte en filmad speaker. Försök i stället prata med kameran. Acceptera den icke perfekta ordföljden och det spontana hummandet. Hellre hummat än hämmat.
5) Arkivet.
Okej, allt nytt material är inspelat. Citaten blir inte bättre, och bilderna från kontoret och bilarna på stan blev som de blev. Men du har faktiskt ytterligare massor av timmar till ditt förfogande – i ert eget arkiv!
Min erfarenhet är att arkivet är vår mest förbisedda guldgruva. Ofta använt visserligen, men på ett fattigt och fantasilöst sätt.
Saknas bilder i ett jobb om industrin? Sök på ”Volvo”.
Måste vi fylla svarta hål i ett jobb om sjukskrivningarna? Genrebilder ”Försäkringskassan”.
Arbetsförmedlingen. Vargjakten. Skolan. Vi har alla sett dem och vi har alla använt dem. Och de ogenomtänkta arkivbildsfyllningarna har gett arkivet ett oförtjänt dåligt rykte.
För vad är väl mer underhållande än en bit av ett nyhetsinslag från 1996 om internet? Mer dramatiskt än den första presskonferensen om det förfärliga mordet? Mer tankeväckande än jublet när fabriken öppnade?
Arkivet är en levande historisk relief, där fångade tidsögonblick blir intressanta betydligt snabbare än man tror. Om man bara tar sig tid att leta efter scenerna, lyssna på innehållet och titta på detaljerna – i stället för att hugga bildsjok till svartrutan.
(Om du någon gång hamnar på svt och ska göra inslag om Karlskoga så leta upp 80-talsinslaget där kommunledningen framträdde för att förklara att det nu fanns anledning att dramatiskt öka bostadsbyggandet eftersom Bofors produktion skulle ge ett fördubblat invånarantal.)
Arkivet som relief, ståuppan som samtal, anslaget som ingång, musiken som stämningsstärkare och grafiken som förklaringshjälp. De är ju egentligen formulär 1A, men mer än ett inslag görs ut utan att vi prövar något av dessa möjliga formgrepp.
Då blir fyrkanten fortsatt fyrkantig – och risken betydande att tittaren tittar åt ett helt annat håll.
Vilka är dina favoritformer? Fyll på i kommentarerna!
Det här skriver jag en dag som började med att en buss i Malmö blev beskjuten. Det hade hänt i Helsingborg i lördags kväll också, men då verkade det inte så dramatiskt. Men det här skulle visa sig vara skarpa skott och under morgonen få rubriceringen mordförsök.
Dagen gav också upphov till fantastiska bilder från Saltsjöbaden, sedan en städare stulit ett tåg och kört in i ett hus. Och sedan då – 100 bilar och lastbilar i en helt sjuk trafikolycka på E4 i Skåne.
Det är en händelsenyheternas dag, och då kan det vara värt att påminna om att desken inte vet allt. För det gör den förstås inte.
Ni vet ju hur det är. Man försöker kolla tidningarna, webbarna, TT, telefonen, mejlen – och till och med faxen. Men alla nyheter dyker ju inte upp där. Och kommer det en stor grej då det är ett möte, så kanske man inte ser det förrän efter 20 minuter.
Så – ring in till jobbet om du ser något sådant där som man fattar är en grej. Sådant där som man måste sticka på genast – för att hinna, för att bilderna ska finnas kvar, för att händelseutvecklingen inte ska springa ifrån en. Du får ett tack om de inte visste – och du lär inte få en utskällning om de redan hade koll.
Jag ringde då jag såg att vi inte hade uppgiften om att vapnet var skarpladdat på webben än. Då var jag inte ens ute på fältet och upptäckte något magiskt. Men jag fattade att sannolikheten för att jag såg det där på polisens hemsida först var rätt stor.
Och det tog ett tag från det att Aftonbladet publicerat uppgiften om Lars Werners död på sin webb till dess att TT flashade om det. Men Rapportredaktören var bara en internchattknapptryckning bort.
Sedan finns ju de där lägena då man ska rapportera live från något – och desken faktiskt vet bäst. Då de har de senaste uppgifterna från vakthavande och kan berätta för reportern på fältet vilka svar som ska ges på de olika frågorna i sändningen.
Det finns en rutin för i vilken ordning vi tar oss an en story, som känns logisk och naturlig på alla sätt och vis – men som tyvärr kan försvåra processen mer än den underlättar.
1. Research – man läser på och ringer folk: ett samtal eller hundra, en artikel från dagens tidning eller 200 hemliga dokument.
2. Materialinhämtning – man tar hem sitt material; gör de formella intervjuerna, fixar bilder från verkligheten eller arkivet, gör upp med grafikern om stapeldiagrammet…
3. Skrivande – man knattrar/klottrar ned sitt manus, inklusive intervjubitar/citat, förhoppningsvis i en dramaturgiskt genomtänkt ordning.
4. Redigering – man skruvar ihop bygget; text eller inslag sätts ihop i sin slutgiltiga form.
Ofta flyter 1 och 2 ihop (input), liksom 3 och 4 (output). Ibland flyter alla fyra steg ihop, antingen för att det är en liverapportering eller för att processen strular ihop sig; en viktig intervjuperson hör av sig sent, nya fakta ändrar den grundläggande vinkeln (”Jaha, ni ska utreda?”) osv.
Men en sak brukar ligga fast. Manuset – själva storyn – brukar vi inte börja jobba med förrän materialet är i stort sett hemma. Gör vi ett snabbt dagsjobb startar manusskrivandet klockan halv fyra på eftermiddan, har vi grävt i tre veckor börjar det skarpa skrivandet två dagar före deadline.
Det blir ofta rätt tufft. Du upptäckter att du måste komplettera ditt material, du saknar en viktig bekräftelse, historien känns styltig och svårberättad… Det som skulle vara ett stimulerande strukturerat slutarbete riskerar att bli ett stressat slitsamt strul.
Kanske helt i onödan.
Mitt råd i dag är att göra en radikal ändring av tågordningen. Att placera manusskrivandet först. Eller i alla fall väldigt tidigt, typ när du vet tillräckligt mycket för att börja ringa.
Inget detaljerat manus, det kan vara kort och slarvigt. Men det ska vara ett utkast till ett manus; en historia som kan berättas för andra människor.
Detta utkast ska sedan bli din allra bästa vän under hela jobbet.
Det kan komma att förändras radikalt. Det kommer helt säkert att förändras. Det handlar inte om att binda sig för en vinkel oavsett hur verkligheten ser ut – det handlar om att du ger dig själv en historia att förändra.
Det ska vara ett levande dokument där varje beståndsdel kan vara utbytt innan dagen är slut – och som kan hamna i papperskorgen om allt faller.
Fördelarna är ändå tydliga:
– Du ser tidigt om där finns ens en möjlig story. Kan du inte formulera ett enkelt manus av din idé eller chefens flummiga utlägg bör ni nog tänka igenom initiativet en gång till.
– Du ser vad du behöver. Vissa bitar kommer att vara lätt bekräftade (Solen sken över torget), andra tuffare (Bakom beslutet ligger en djup oenighet, och även korruption), du kan enkelt notera behov av nya bilder, grafik etc.
– Du har en story att förhålla dig till under hela resan, inte bara ett stort (eller litet) mer eller mindre ostrukturerat material av research och intervjuer.
– Du kan låta dagens nya upptäckter förhålla sig till något. De blir inte bara nya stjärnor på din researchhimmel – möjliga att, kanske, plocka ned vid dagens slut (då de kan vara rätt svåra att ge en naturlig plats i det manus som då ska sättas ihop från scratch) – utan stärker eller försvagar, justerar eller sänker den ursprungliga storyn.
– Frågorna kring själva berättandet och dramaturgin kommer att ställas – och hanteras – tidigt, och nya beståndsdelars betydelse för berättandet kan hanteras löpande. Tro mig, du kommer att ha en permanent liten redigerare igång i bakhuvudet under hela projektet. På ett bra sätt.
Själv har jag testat detta förfarande på både långa granskningar och snabba dagsjobb, och gång på gång slagits av fördelarna – och dynamiken – i modellen.
Numera har jag förstått att det finns en hel teori inom den undersökande journalistiken kring story based inquiry, vilket kommer att vara ett tema på årets grävseminarium i Göteborg.
Men god nytta av att tidigt formulera din möjliga story – det har du redan till dagens dagsjobb!
På torsdag är det dags att fira! Då har nämligen en av våra viktigaste arbetskamrater sin alldeles egen dag, och den firas för andra året i rad. Det handlar om dem som hjälper oss reportrar att skrapa ihop resterna av vårt svettiga arbete, förädla det och göra det aptitligt att ta del av.
Torsdagen den 17 januari firas nämligen Redigerarens dag. Initiativet togs i fjol av redigerare på Norrköpings Tidningar.
På eventsidan på Facebook kan man läsa:
Detta kreativa, stresståliga och multibegåvade släkte är en hörnsten på landets tidningsredaktioner och förtjänar en egen dag.
Klart vi håller med. Men vill också tillägga att tidningsredaktioner förstås inte är ensamma om att ha kreativa, stresståliga och multibegåvade medlemmar ur redigerarsläktet i sina lokaler. Videobandredigerare (jo, de kallas så i vårt arkiv!) kan väl också få vara med i firandet?
Då redigerarena sitter och lägger de sista bilderna och fixar ljudet samtidigt som de lättsamt skrattar åt situationen och hinner ta en slurk av kaffet trots att direktsändningen som inslaget ska gå i redan är igång – då känns det som själva definitionen av stresstålighet.
Boken Nyhetsjournalistik i TV är, som jag minns det, tillägnad de fotografer och redigerare som enligt nu framlidna författaren Eva Marling lärde henne jobbet som journalist. Och så är det ju fortfarande, även om vi ofta både plåtar och klipper själva.
Så – köp med något gott till arbetskamraterna som gör ut er journalistik medan ni kollar Facebook. Och apropå Facebook – på eventsidan finns även en liten brasklapp till dem som eventuellt inte skulle hålla med om redigerarnas storhet:
(Om inte annat kan det vara ett tillfälle att få fika extra gott, busa med redaktionens övrige medarbetare och tänka på goda redigerare som gjort stora avtryck. Eller köra ordbingo i rubrikerna…)
Ansvarsutkrävandet är en stor och viktig del av den granskande journalistiken. Att fakta avslöjats, problem formulerats och kritik riktats är ju för all del viktigt, men ofta är reportaget inte fullständigt förrän någon har fått bemöta kritiken och stå till svars för att det blivit som det blivit.
Uttrycket att ”pudla” eller ”göra en pudel” kommer ursprungligen från en situation när dåvarande biståndsminister Jan O Karlsson gjorde en helomvändning apropå sina dubbla löner. Någon ansåg att han i situationen uppförde sig som en pudel som fått en tillsägelse; lade sig på rygg och sprattlade med benen i total underkastelse. Att den vi ställer till svars gör en pudel anses ofta som ett lyckat utfall av ett ansvarsutkrävande, men kanske är vi journalister så förtjusta i pudlar att vi ibland ser pudlar där de inte finns, vilket i sin tur kan betyda att vi lämnar våra ansvarsutkrävandeintervjuer utan att ha fått de svar vi faktiskt kom för. Se därför upp för följande falska pudlar:
1) Den ovidkommande pudeln
Den här är ganska vanlig. Intervjupersonen vill inte ge med sig i sak (eftersom det kanske innebär stora kostnader eller jobbiga prejudikat som gör att fler måste få sina ärenden prövade), men förstår ändå att det efter massiv kritik är klädsamt att idka någon typ av självrannsakan. Då kommer ofta den ovidkommande pudeln. Intervjupersonen ber helt enkelt om ursäkt för någonting helt annat, en formaliadetalj eller något som inte kräver några större eftergifter.
Exempel:”…Däremot är det möjligt att vi har varit otydliga i vår kommunikation, och det beklagar jag verkligen. Vi strävar ju alltid efter att vara så tydliga som möjligt, och där kan vi säkert bli bättre.”
Analys: Det här är ju något som är helt ofarligt att säga. Få företag strävar efter att bli otydligare i sin kommunikation, och om kommunikationen blir tydligare eller inte är mycket svårt att mäta. Att utlova ett kontinuerligt arbete med tydlighet och be om ursäkt för att det ännu inte är fulländat är fullständigt ofarligt för någon som står till svars.
Åtgärd: För tillbaka intervjun till sakfrågan. Du kom inte för att ställa intervjupersonen till svars för deras långsiktiga kommunikationsplan.
2) Barbapapapudeln
Uttrycket ”att göra en barbapappa” myntades av SvD:s satirtecknarpar Berglin i samband med den granskning av Jan Björklunds skolpolitik ”Kris i skolan” (P1) som jag och Jalal Lalouni genomförde 2008. Att göra en barbapapa är att göra sig så lös och oformlig i kanterna att det är omöjligt att säga om intervjupersonen i fråga har pudlat eller inte.
Exempel:”Det är möjligt att något jag sa inte var helt korrekt, men det är så länge sedan nu så jag minns inte.”
Analys: Att medge att något man sa någon gång för länge sedan möjligen inte var helt korrekt är inte direkt något högriskprojekt. Att formulera sig så får också intervjuaren att framstå som en omänsklig person med orimliga krav, för vem kan ta ansvar för att allt man sa för flera år sen ska vara helt korrekt?
Åtgärd: Konkretisera. ”Så när du sa (exakt citat) så stämde alltså inte det – varför sa du då så?”. Har budskapet framförts upprepade gånger i olika sammanhang: acceptera inte att personen försöker få det att låta som att tungan slant en gång, utan påpeka det och ställ frågan igen.
3) Utredningspudeln
Att hänvisa till en utredning eller en översyn som pågår eller ska initieras är ju ett känt knep inom politiken. Man signalerar att man tar självrannsakan så långt att man inte nöjer sig med att göra rätt i ett ynka ärende, utan vill förändra hela verksamheten till allas väl.
Exempel:”Om det är så här är det förstås olyckligt. Men nu är det viktigt att vi tar reda på hur det faktiskt ser ut, och därför ska vi se över det här, och så får vi se vad vi kommer fram till.”
Analys: Det här är ju egentligen ett lysande sätt att slippa göra någonting, samtidigt som intervjupersonen låter som att den tar frågan på största allvar. När journalisten då vill prata om det aktuella fallet framstår hen som barnslig och med dålig impulskontroll ”Vaddå, vill du inte att det ska bli bättre för ALLA?! Nu får du väl lugna dig lite…”
Åtgärd: Pressa personen på vad som ska utredas, när en utredning startar, när den kan förväntas vara klar, vem som ska hålla i den, och – framför allt – vad intervjupersonen under tiden ska göra i det här mer akuta fallet. Glöm inte heller bort den utlovade utredningen, utan återkom kontinuerligt för att ta reda på hur det går. Du har en gratis uppföljning, oavsett om någonting eller ingenting blir utfallet av utredningen.
Nu har ett nytt år börjat och det är dags att lära sig leva upp till alla nya krav som ställs på vår yrkesroll. På sajten Journalism.co.uk har man sammanställt ett antal branschexperters syn på framtiden och kommit fram till en lista över 10 saker som varje journalist måste kunna 2013.
Det viktigaste på listan är kunskaper, enligt listan. Och det verkar handla om bredd. Man behöver inte nödvändigtvis vara expert på allt, men det skadar inte om man kan filma lite och klippa lite. Ha lite koll på Excel. Kanske programmera lite… Multikompetens. Kanske multiinkompetens om det blir alltför splittrat…
Ytterligare något som tas upp som viktigt att datajournalistik. Redaktörerna måste fatta hur viktigt det är. Så här säger en expert:
”Many people in this industry think data journalism is about numbers, but data journalism is actually just the best way to find out what the story is. It’s not the figures you get out of it, it’s the information that you find within the figures – and I think that’s where I really need to concentrate in 2013.”
Då vi skapar onlinejournalistik så måste vi tänka på mobilen i första hand. Eftersom man sitter vid en dator med en webbläsare då man sitter och skapar onlinejournalistik, är det kanske lätt gjort att glömma den stora andel av onlinepubliken som följer redaktionen via mobilen eller plattan. Mobile first, alltså.
De sista punkten handlar om förändring. Eftersom journalistyrket förändras så snabbt och vi hela tiden måste lära oss nya saker, så är det viktigt att faktiskt älska förändring. Annars går vi under. För om ett år är det väl dags för en ny lista igen…
Det finns många argument för att prata sak med folk man ringer upp.
Alltså inte bara gå direkt på ”Kan jag intervjua dig?” utan ställa några frågor om själva stridsämnet först.
I motsats till vad man kanske tror kan detta vara extra viktigt när man gör tv med filmade intervjuer.
Framför allt: testa argumenten! Låta bägge parterna svara på den andra partens bästa argument.
Så vi inte hamnar där. I det jobbiga läget. När vi redan intervjuat den ene, och träffar den andra, och inser att den andra har argument som den förste inte fått förhålla sig till.
– Men det skulle inte vara lagligt.
– Det där har ju ingen ens föreslagit.
– Ett sånt förslag har vi ju, men de avvisade det!
Argument som är tuffa att få när man vet att man redan gjort intervjun med den andra parten.
Nödlösningar kan vara:
1) Telefonintervju med motparten. Lite konstigt att personen sedan medverkar i inslaget både på film och telefon men kan funka.
2) Släpp frågeställningen. Kan funka om den inte är avgörande, utan bara en av många argumentdueller i ämnet.
3) Använd speakrarna. Ta reda på och plocka in den andra sidans argument där.
4) Åk tillbaka! I vissa fall måste personen helt enkelt få svara på riktigt, på samma villkor. Om du inte har galet ont om tid så får du svälja förtreten och be att få komma tillbaka och komplettera intervjun. Visst tar det emot att tvingas erkänna att det dykt upp argument som du inte hade koll på, men tänk då på att ditt primära jobb faktiskt inte är att framstå som superbeläst inför de som är superbelästa – men att du har ett ansvar inför tittarna, att ta reda på så mycket du kan innan du gör ut ditt inslag. På riktigt.
Men det viktigaste rådet är ändå: fråga båda parter om saken redan innan du åker ut. Då förebygger du ovanstående scenario innan det hunnit uppstå.
Har du så ont om tid att du måste ge dig ut och kanske till och med genomföra den ena intervjun innan du fått svar från den andra parten? Gör då allt för att få tag på argumenten ändå: lusläs tidningsartiklarna, plöj de offentliga handlingarna, prata med personens kollegor…
Försök också använda den part du faktiskt har kontakt med. Fråga ”Vad säger den andra sidan?” och tvinga fram ett seriöst svar. Genom att sedan följa upp med ”…och vad svarar du på det?” är du lite, lite säkrare.
