Säpo stoppade studenter – pudlar

En pudel från Säpo.
En pudel från Säpo.

En gång i tiden var jag konsult och ville undersöka möjligheterna för en klient att etablera ett IT-företag i en mindre kommun i Örebro län.

Det gick väldigt bra. Kommunen svarade direkt och erbjöd besökstid, möte med kommunalrådet och inspektion av möjliga lokaler. Entusiasmen var överväldigande.

Tuffare var det för den journalist som parallellt försökte få ut e-postkommunikationen mellan konsulten och kommunen.

Det surrealistiska i sammanhanget var att den journalisten också var jag.

Jag deltog i ett öppenhetstest som Journalistförbundet arrangerade 2000 och som visade på stora brister i bland annat just hanteringen av e-post.

(Bland annat försökte ett kommunalråd locka en reporter på Länstidningen i Östersund att inte skriva om den aktuella e-postkonversationen genom att erbjuda förstatjing på den möjliga nyheten. ”Kan vi inte säga som så att du får första tjing på nyheten om det blir en etablering?” Detta alltså 16 år före Miljöpartisten och Aktuellt.)

Journalistförbundet arrangerade två såna här tester med tre års mellanrum. Jag deltog vid båda och tyckte de var mycket intressanta som temperaturmätare på det offentliga Sveriges inställning till offentlighetsprincipen.

Därför blir jag förstås glad åt att nu ett gäng JMK-studenter genomfört en liknande studie, med stöd av Journalistförbundet och Publicistklubben. Den presenterades härom dagen och kan läsas i form av dels en sammanfattande presentation, och dels en genomgång av resultaten myndighet för myndighet.

När det gäller just e-posten så tycks faktiskt läget ljusare än för 16 år sedan. I en stor del av fallen får studenterna ut de efterfrågade e-postloggarna, om än ofta med anmärkningsvärt lång handläggningstid.

(Och i och för sig pratar vi här bara om loggarna – alltså i princip inboxen – och inte om enskilda mejl.)

Två fall sticker ut:

  • Hos Alkoholsortimentsnämnden (jag visste inte ens att den fanns!) lämnas myndighetschefens e-postlogg inte ut eftersom chefen använder en privatadress som nu fortfarande efter flera veckor ännu inte lämnats ut. (Man undrar om chefen låtit sig inspireras av Hillary Clinton.)
  • Hos Polisens informationsenhet är personalen stressad och osäker, efterfrågar identiteten på studenterna och lämnar inte ut några handlingar alls vid första besöket. E-postloggen för informationsdirektören Unni Jerndal lämnas ut först efter 29 dagar. (Jerndal har stått i fokus för en infekterad skandal kring en tidigare barnporrmisstänkt chef inom polisen, och studenternas begäran berör delvis just denna skandal.)

Rapporten pekar också ut två undantag från det generellt godkända bemötandet vid besöken på myndigheterna. Det är inte vilka undantag som helst utan regeringskansliet, där vakterna lämnar felaktig information om var begärda handlingar förvaras (vilket registratorn senare får beklaga) och Säkerhetspolisen.

Hos Säpo avkrävs JMK:s student både legitimation och tidbokning. Vakterna verkar anställda av ett privat bolag och har ingen känsla för eller kunskap om offentlighetsprincipen.

Efter ett par veckors ytterligare diskussioner via mejl och telefon får man till slut ett mejl från en verksjurist vid Säpo, som konstaterar att ”myndigheten brustit i sina rutiner. Det stämmer att du skulle ha haft möjlighet att lämna in din begäran när du personligen var hos oss. Du borde ha fått information om varför du inte kunde få del av handlingen omedelbart.”

Juristen ber om ursäkt och förklarar att man nu ”initierat ett arbete med att se över myndighetens rutiner samt informera berörd personal för att säkerställa att liknande inte händer igen”.

Totalt fick studenterna svar från 87 av de 89 myndigheter de begärde uppgifter från. Men 14 ställde frågor de inte fick ställa om identitet och syfte med utlämnandet.

Studenterna granskade också myndigheternas kommunikationspolicys, och ger bara en enda myndighet godkänt – Justitieombudsmannen, JO.

I över hälften av myndigheternas policys nämns den grundlagsskyddade meddelarfriheten inte över huvud taget!

Också på andra sätt är genomgången av mediapolicys intressant. Mycket ute i myndigheter och kommuner verkar i dag handla om varumärkesvård. Personalen ses som ambassadörer och marknadsförare av den egna verksamheten, ett budskap som inte nödvändigtvis uppmuntrar till ett utnyttjande av den grundlagsskyddade rätten att meddela sig med en reporter när chefen brutit mot lagen eller verksamheten havererat.

Samtidigt kanske också en och annan mediapolicy ses över efter denna granskning.

JMK-studenternas öppenhetstest kan inte bara läsas som ett intressant nedslag i nuläget utan också som en spännande inspirationskälla. I flera fall begär studenterna ut uppgifter och handlingar som får åtminstone mig att tänka: Ja just det, det borde man kolla…

Och i många fall går det ju också, uppenbarligen, relativt enkelt att få del av dem.

Gästblogg: Folk vi inte vill få tag på

Åsa Erlandson skriver om om ett mycket speciellt ämne. Texten har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

image

Att få tag på intervjupersoner är A och O som journalist och en stor del av dagarna består av detta ringande. I vanliga fall är det en lättnad när man når fram men det finns tillfällen när man önskar att personen aldrig hade svarat. Här är 6 exempel ur verkligheten på folk som vi – faktiskt – inte vill få tag på.

En intervju är född
Växeltelefonisten meddelar att Linda, handläggare på en liten kommun, har gått för dagen men att vi kan prova på hennes mobil. Linda svarar men kan inte prata just nu.

Journalisten tänker dock inte ge sig så lätt, särskilt inte nu när han äntligen har Linda på tråden och kan smälla ihop knäcket och äntligen gå hem. Så han tjatar till sig en intervju genom att spela ut ”du är offentliganställd”-kortet.

Linda: ”Okej okej. Men tar det lång tid? Jag ligger på BB.”

Snubbar som vobbar
Den i vanliga fall så proffsiga vd:n för ett storföretag låter ovanligt ansträngd när han svarar i sin mobil. Och han vägrar släppa den.

Journalisten: ”Hej! Har du tid ett ögonblick?”

Vd:n: ”Japp! Jag vabbar visserligen idag men det är lugnt. Vi kör. Var ringde du ifrån sade… NEEEJ! Rasmus! Hur gick det? Förlåt, jag är strax tillbaka. Jo vilken tidning ringde du från… FAAAAN! Det blöder ju!”

Journalisten: ”Jag kanske ska ringa en annan dag?”

Vd:n: ”Nej det går bra, jag ska bara hitta en handduk eller nåt. Men prata högre, det är ett jävla liv här nu.”

Viktigare än livet
Med rätt support från kollegerna, går allt att lösa!

Journalisten: ”Hej kirurg XX på YY sjukhuset, stör jag dig?”

Kirurgen: ”Inte alls, det går bra, jag står visserligen i den sterila slussen på väg in på operation, men jag ber en sköterska hålla luren mot mitt öra.”

Än i dag undrar jag om det låg en patient med uppskuren bröstkorg där inne och väntade. Och hur länge.

Vilket skitsnack
Alla fipplar med mobilen på toan, men ingen erkänner det.

Därför blev en journalist mäkta förvånad när intervjupersonen 1. svarar när han sitter på toaletten 2. berättar det och 3. avslutar med att skälla ut journalisten för att han ringde mitt i denna herdestund.

Ring! Ring! Bara du inte hör min signal!
Som vikarie på kvällstidning måste du vara en duktig reporter, vilket bland annat innebär att du aldrig backar undan.

Så när chefen säger åt dig att ringa Ulf Lundell mitt i natten och fråga om det senaste kärleksryktet, gör du det.

Fast ingen hindrar ju att du låter två signaler gå fram – och sedan slänger på luren.

Gräv inte mer i det här nu
En annan grupp som inte alltid vill ha tag på folk (även om de aldrig skulle erkänna det) är grävande journalister. Janne Josefsson har till exempel byggt hela sin karriär på att få dörrar slängda i ansiktet.

I sluttampen av ett stort gräv som ska publiceras med buller och bång nästa dag är det mycket enklare att få ett ”inga kommentarer” till svar som stärker bilden av den anklagade som skurk och inte leder till mer krävande utredningar. Än ett ”Du vill se mina slutbetyg från internatskolan? Javisst, dem tar jag gärna fram. Men just nu är jag på buffeljakt i Afrika så du får vänta tills nästa vecka.”

Åsa Erlandson

Så får du ett roligare tv-liv samtidigt som du blir en betydligt grymmare journalist redan i kväll!

Så bra!Detta är ju fullkomligt fantastiskt!

Även i år har Utbildningsradion spelat in några av de mest intressanta föreläsningarna från grävseminariet.

Jag såg på plats och kan hejdlöst rekommendera bland annat Mats Amnells crash course i hur man använder offentlighetsprincipen för att få ut intressanta handlingar, och Kristoffer Örstadius 40 minuter om hur man avslöjar missförhållanden med data.

Dessutom har jag hört lovord hagla över både Linda Kakulis och Malin Cronas föreläsningar, om personkartläggningar respektive fakturagranskningar. Och de är inte de enda som fått beröm…

Kvällarna är helt enkelt räddade ett bra tag framöver. Nu får tv-serierna vänta ett tag till förmån för supergranskningskompetensökningsstreaming-underhållning från Göteborg.

Alla de inspelade föreläsningarna från Gräv 16 finns samlade här.

(Och om du till äventyrs missade någon av föreläsningarna från Gräv 15 så finns de här.)

Mini, maxi – och metod!

wp-1463339737166.jpgHärom månaden uppmärksammade vi en kaxig devis från välrenommerade grävgruppen Trojkan, att aldrig göra stories som spricker.

Den handlade om det stora, enormt stora, värdet av att säkra en god miniminivå: den story du säljer in till chefen när du grävt färdigt på håltimmarna och behöver resurser för utgörningen.

En av Trojkans medlemmar, Fredrik Laurin, berättade efter publiceringen att han brukar hålla tre begrepp i huvudet när han ska beskriva en möjlig granskning:

Mini, maxi och metod.

För människor som var unga på 90-talet ger det möjligen associationer till en musikgrupp men det är en alldeles utmärkt liten begreppstrio för den som vill hamna rätt i sin pitch. (Och nu har vi släppt musikassociationerna.)

Mini står för miniminivå – den nivå som granskaren (nästan) kan lova bergsäkert blir verklighet om rätt resurser tillsätts.

Arbetsledare från Sveriges Radios Kaliber förklarade på Grävseminariet för en månad sedan att de är noggranna med att redan miniminivån ska vara en bra nyhet som kan gå högt upp i Ekot. Det tycker jag är en bra definition som kan översättas till vilken redaktion som helst.

Maxi betyder logiskt maximinivå och utgör den hypotes som om den visar sig hålla, är en riktig kioskvältare. Ett avslöjande som får stolar att falla, makthavare ett avgå och lagar att skrivas om.

Hit når man sällan, förklarade Kaliber-kollegorna, och det finns de som menar att man inte ska försöka sälja in den här nivån över huvud taget, åtminstone inte till en chef som är ovan vid granskande journalistik. (Helt enkelt eftersom chefen kan ha svårt att förstå osäkerheten och blir monumentalt besviken om man sen inte når ända fram.)

Samtidigt är det förstås en balansakt – för om man bara berättar om miniminivån kanske man inte heller lyckas utverka den tid som krävs för att nå fram till Maxi. (En möjlig mellanväg är förstås att utlova miniminivån för att få loss den första tiden – för att sedan ”upptäcka” den möjliga maximinivån under resans gång, och hålla tummarna för att chefen då fattar värdet av ytterligare dagar, veckor eller månader. Många chefer gör faktiskt det.)

Metod betyder förstås just detta: den metod med vilket grävandet ska ske, granskningen ska göras, hypotesen beläggas… Frågan om metodbeskrivning är ofta helt avgörande inte bara för pitchens framgång utan också (och viktigare) för själva grävandets.

Jag har det gångna året hållit en rad kurser i Fojos regi tillsammans med Marja Grill, där vi tvingat deltagarna att skriva ned både hypotes (maximinivå) och metod för sina tänkta gräv i ett dokument där vi sedan gått igenom punkt för punkt hur de korresponderar med varandra.

Hypotes och metod fungerar nämligen som en balansräkning. Den ena sidan ska alltid motsvaras av den andra och tvärtom. Varje del av hypotesen ska ha en metodbit som prövar den, och varje beståndsdel i metoden ska återfinnas i hypotesen.

Om man ställer upp metod och hypotes intill varandra upptäcker man ofta att man formulerat delar av hypotesen som man inte har någon metod för att undersöka. Då får man stryka i hypotesen eller lägga till i metoden, eller ändra formuleringar tills det blir rätt. Eller så märker man (inte alls ovanligt) att man lagt in metod som inte har någon återspegling i hypotesen, vilket får korrigeras på motsvarande sätt.

Metod-genomgången tvingar oss också att precisera hypotesen. Om vi vill undersöka hur polisen jobbar med insatser mot drogrelaterad kriminalitet så måste vi börja med att precisera polisen: betyder det alla poliser i hela landet eller poliser som jobbar särskilt med dessa frågor, pratar vi om patrullerande polis på stan eller utredare…osv. Om vi i realiteten tänker undersöka insatser vid ingripanden av uniformerad polis i centrala Stockholm under 2015 så bör också hypotesen anpassas efter detta.

För mig var hypotesmodellen länge ett slags metodmässigt dåligt samvete: jag hade sett folk beskriva den i böcker och på seminarier, men jag använde den inte själv. Den fina förklaringen var väl att den inte stämde överens med min bild av reportern som en fri sanningssökare, den sanna förklaringen att modellen kändes väldigt jobbig – arbetsam, i relation till nyttan.

Boken Story Based Inquiry fick mig att förstå att jag tänkt fel, och sedan dess har jag både försökt mig på egna beskrivningar av metoden, plockat in den i tipslistor över hur man får tid att gräva, och lagt in den bland mina uppmaningar till arbetsledare som vill se sina reporter lyckas med små och stora gräv.

Dessutom har jag förklarat hur den kan vaccinera ett projekt mot de tusen frågornas fälla.

Huruvida du vill ta till dig hela Story Based Inquiry-konceptet avgör du förstås själv. Jag kan bara konstatera att övningarna med ”balansräkningen” varit en ögonöppnare inte bara på flera kursdeltagare utan också för oss som kursledare; det är verkligen inte svårt att göra den där genomgången om man bara tar sig tiden, och det sparar väldigt mycket arbete i den andra änden.

Eller för att använda Fredrik Laurins begrepps-trojka: Mini, maxi och metod. Fixar du dessa tre har du faktiskt redan gjort en stor del av jobbet på vägen mot ett lyckat gräv.

(Fredrik Laurin, som numera är åter-rekryterad till SVT efter en tid som grävchef på Sveriges Radio, har förresten också varit gästbloggare på Journalisttips här och här)

Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case

image

Case. Det är förmodligen ett av de ord som den genomsnittliga journaliststudenten får lära sig allra tidigast på utbildningen.

Case betyder på journalistspråk ”berörd människa”, åtminstone på de flesta nyhets- och samhällsredaktioner.

Logiken bakom är enkel, begriplig och sympatisk: publiken vill kunna identifiera sig med en konkret person i texten, engagemanget ökar jämfört med ett inslag som bara innehåller abstrakta fakta.

Även om behovet av case ibland kan uppfattas som både överdrivet och fånigt (det förekommer att redaktioner släpper angelägna stories bara för att man inte lyckas hitta ”en drabbad” som ställer upp exakt på beskrivningen och dessutom kan tänka sig att prata öppet om sina problem) så får man nog leva med att det på många redaktioner kommer att fortsätta vara en standardbegäran från arbetsledare som inte orkar tänka ut mer fantasifulla och nyskapande sätt att skapa engagemang hos publiken.

Att hitta case är inget enkelt hantverk. Om detta vittnar det faktum att journalister som har möjlighet att välja ofta låter någon annan göra jobbet. Det är inte ovanligt att uppdraget ”hitta caset” regelmässigt hamnar hos senaste vikarien eller praktikanten.

Vi har tidigare tipsat om hur man gör för att hitta case när ämnet är givet (och för den som vill fördjupa sig finns det flera poster som tar upp casejakten) men i dag ska det handla om något mer omvälvande: metoden som gör att du och din redaktion för all framtid slipper jaga case till era stories!

Metoden är mycket enkel. Den går ut på att man tar sina tipsare på allvar. Och att man gör en liten nedprioritering av den del av arbetet som går ut på att beskriva myndigheters och organisationers bild av verkligheten.

Behovet av casejakt uppstår nämligen i huvudsak kring stories som planterats uppifrån. En ny rapport från Försäkringskassan eller en ny undersökning från ett försäkringsbolag. Ett utspel från en toppolitiker eller ett pressmeddelande från en intresseorganisation.

Det är i dessa lägen vi behöver hitta ”en berörd”, helt enkelt eftersom vi inte har någon.

I vissa fall är de aktuella aktörerna duktiga på att hjälpa oss. Politikern presenterar sitt utspel i en miljö som passar budskapet: det är förskolor som den här som ska få mer personal, eller småföretag som dessa som ska få lägre skatt.

Men när myndighetsrapporten eller organisationsundersökningen inte har någon bilaga med adress till berörd drabbad – då börjar redaktionens casejakt. Med efterlysningar på mejl och i sociala medier, med researchsamtal till patientföreningar och arbetsgivarorganisationer…en hel del kraft läggs ned på att hitta den ”berörda” som ska kunna illustrera budskapet från myndigheten eller organisationen.

Det paradoxala är att samma redaktion kan sitta med kontaktuppgifter till en riktigt stor grupp berörda människor som gärna berättar sin historia – fast som inte alls blir aktuella för något reportage denna dag. Helt enkelt eftersom deras historia handlar om något annat än det som myndighetsrapporten eller organisationsundersökningen handlar om.

En tipsare som blivit sextrakasserad av en arbetsgivare råkade ringa den dag rikspolischefens utspel handlade om lägenhetsinbrott. Den inbrottsdrabbade som fått problem med försäkringsbolaget gjorde misstaget att höra av sig veckan då fackförbunden rasade mot bidragsjobben. Och den utnyttjade bidragsjobbaren mejlade olyckligt nog sin berättelse när redaktionen var upptagen med att jaga case till jämställdhetsministerns utspel om sexuella trakasserier på jobbet.

För den redaktion som har oändliga resurser och gärna vill lägga mer tid än nödvändigt på sina stories kan detta förstås vara en framgångsrik metodik.
För många andra redaktioner uppstår ett problem. När människors egna erfarenheter bara får fylla funktionen av att bekräfta och illustrera olika maktaktörers utsagor, då är det svårt att hitta exakt rätt person till exakt rätt utspel. (Förutsatt att inte makthavaren hjälpt till att hitta den där förskolan eller småföretagaren.)

Mitt tips är alltså att försöka vända på perspektivet. Ta tipsen på allvar och utgå från de historier ni faktiskt får in till redaktionen från människor som är ”berörda” av verklighetens vindlingar. Då kommer caset att finnas där från den första sekunden – helt enkelt eftersom det är själva utgångspunkten för storyn.

En möjlig invändning – åtminstone på en större redaktion – skulle kunna vara att man riskerar förlora allmängiltigheten, att urvalet av stories måste göras från ett makroperspektiv för att man ska vara säker på att uppnå relevans.
Om man säger så blandar man tyvärr ihop relevans med resursstarka maktaktörers möjlighet att skapa uppmärksamhet kring sina favoritfrågor. Det är fullt möjligt att LO, Bil Sweden, Riksidrottsförbundet och Socialstyrelsen just denna vecka råkar vilja uppmärksamma just de frågor som objektivt har högst relevans för flest antal personer i ert bevakningsområde – men det är också fullt möjligt att de väljer att uppmärksamma frågor som gynnar LO, Bil Sweden, Riksidrottsförbundet och Socialstyrelsen.

Huruvida en fråga är relevant eller inte kan aldrig avgöras av avsändaren, utan måste vara en bedömning av den journalist eller redaktion som har att förhålla sig till materialet.

Min personliga erfarenhet är att frågor som så småningom blir stora i samhällsdebatten (och renderar rapporter från myndigheter och organisationer) ofta går att snappa upp betydligt tidigare genom att man faktiskt lyssnar på tipsarna som hör av sig med sina alldeles egna erfarenheter.

En annan erfarenhet är att en metodisk research ofta leder fram till den typ av makronivå som man söker när man letar uppifrån: när du begär ut siffrorna från myndigheten förstår du att ditt case inte är ensamt, när du hör av dig till intresseorganisationen förstår du att de just börjat bli uppmärksammade på frågan du ställer…

Det finns alltså goda möjligheter att upptäcka fler nya saker tidigare genom att vända på arbetsordningen och ta tipsarna på allvar. Med ditt eget case kan du följa utvecklingen när en fråga tar sig upp på dagordningen – och lämna till kollegorna att jaga stressade efter ”någon berörd” när den aktuella organisationen ett halvår senare släpper sin rapport i ämnet. Du blir helt enkelt bättre på att ligga först i nyhetsflödet (vilket veterligt ingen redaktion ogillar).

Att det är både roligare och intressantare att jobba med konkreta historier om konkreta människor, i stället för att behöva utgå från myndighetsrapporter, gör inte saken sämre.

(Tipstack till Daniel Olsson som pratade inspirerande – och lite ilsket – om dessa frågor på grävseminariet i Göteborg.)

Testa den tuffaste formuleringen där det är jobbigast – så slipper du få det ännu jobbigare efteråt

image

”Det där är överdrivet.” ”Så menade jag inte.” ”Ni har dragit det för långt.”

Räck upp handen den som inte hört såna invändningar från personer ni gjort reportage om.

(Nej, ingen hand i luften.)

Ibland är såna invändningar ingenting annat än trams. En kritiserad part som inte gillar att du vinklat din story på det allvarliga missförhållandet – i stället för på den ”helhetsbild” där de ansvariga menar att det finns plusposter som uppväger det negativa.

(Det är en variant på fortkörarens ”Jag kör för långsamt ibland också” och kan hanteras av journalisten med samma intresse som trafikpolisen noterar hastighetsresonemanget.)

Däremot finns det ibland fall där efterhandsklagomålet gör ont på riktigt. Där en expert menar sig ha blivit missförstådd och du inser att du nog faktiskt missförstått. Eller en kritiker anser sig övertolkad och du fattar att du nog faktiskt övertolkade kritiken. Eller för den delen en ansvarig part som medgett vissa sakförhållanden – men med fog inte accepterar den slutsats du dragit vid publiceringen.

Det tråkiga är att det där är en väldigt jobbig situation. Den goda nyheten är att den går att förebygga.

Lösningen är enkel men kräver att man tänker tidigt: du tar helt enkelt med de tyngsta formuleringarna redan i intervjun, och testar dem på intervjupersonen.

Om du uppfattar experten som att hen i själva verket menar att de ansvariga offrar människors hälsa – säg det! Om myndighetspersonen medger 5 och 5 och du tänker att det borde bli 10 – testa tanken!

Det värsta som kan hända är att du får veta att du missförstått, att experten inte tycker man kan uttrycka sig så hårt eller att de 5 och 5 är olika sorter och därmed inte kan låta sig räknas ihop.

Det är ändå otroligt mycket bättre än att få reda på missförståndet eller övertolkningen efter publicering.

I de flesta fall kan du också resonera er fram till en formulering som intervjupersonen kan ställa sig bakom – inte riktigt lika skarp som din första men ändå tillräckligt skarp för att tydliggöra problematiken.

Bäst är förstås som alltid att försöka få intervjupersonen att själv hitta fram till de tydligaste formuleringarna, med hjälp av en klokt sammansatt kedja av öppna frågor.

Självklart finns det lägen där du och den intervjuade inte kommer att vara överens om ordvalen. Ingen hög chef har till exempel någonsin fått sparken om man frågar chefens chefer. Däremot beskrivs det så av journalister när så är fallet och alla är nöjda med det.

Men vid de tillfällen där du vet att din nyhet kommer att vara beroende av kärnan i den intervju du just nu genomför: se till att lägga upp den kärnan på bordet under själva intervjun.

Låt rubrikens och ingressens skarpaste formuleringar prövas redan där – så slipper du den prövningen när de står i en artikel med din byline under.

Talkshow-värdens konversationsknep som gör dig till en bättre intervjuare

En talkshow-värd måste vara väldigt bra på att prata med folk. Alla sorters folk, även sådana man inte alls sympatiserar med.

Den amerikanska talkshow-värden Celeste Headlee har använt sina erfarenheter som journalist till att sätta upp tio enkla regler för den som vill bli bättre på att konversera med sina medmänniskor.

Som journalist kan man utan problem plocka tillbaks erfarenheterna till sina professionella samtal – de flesta förbättrar både det informella bakgrundssamtalet och den stringenta utfrågningen.

Min personliga favorit är den om paying attention. Alla journalister, kanske framför allt inom etermedier, får lära sig att man ska nicka intensivt för att markera att man uppfattar intervjupersonens svar.

Inte bara blir nickandet ibland komiskt för tittaren när kameran råkar fånga det i ett alltför brett utsnitt – det kanske inte ens är nödvändigt.

För som Headlee påpekar: om du verkligen är uppmärksam på vad den andra personen säger, så behöver du nog inte anstränga dig för att visa att du är uppmärksam.

De tio reglerna presenteras av Celeste Headlee själv i en lysande TED-föreläsning här. Och här skriver Lifehacker om föreläsningen.

Fina tips från Gräv

Brittiske nätresearchfantomen Paul Myers gjorde succé.
Brittiske nätresearchfantomen Paul Myers gjorde succé.

I helgen var det alltså Grävseminarium i Göteborg, om någon missat det.

Rader av spännande föreläsningar och diskussioner, överraskande fredagsevenemang med Lars Vilks och mindre överraskande guldspadevinnare (alla mycket välförtjänta) på lördagen skulle man kanske kunna sammanfatta det.

Jag brukar framhålla Gräv (och dess internationella syskonseminarier) som den bästa vidareutbildning en journalist kan skaffa sig – åtminstone om journalisten har ambitioner att berätta något annat än omformulerade pressmeddelanden och återutsända makthavaruttalanden.

För den som besökt många seminarier genom åren blir det förstås en hel del upprepningar. Men också – nya tips och kunskaper av olika slag.

Som Edward Snowdens tips på krypterade samtals- och meddelandeappen Signal (som vi tipsat om tidigare, och som nu genast laddades ned av ett stort antal närvarande journalister).

Och några till:

  • Hänvisa till miljöhänsyn när du vill ha ut handlingar elektroniskt! Från Kristoffer Örstadius, DN:s hyllade datajournalist, som aldrig använder högstämda principargument om yttrandefrihet och journalisträttigheter men däremot ett enkelt ”För miljöns skull önskar jag att ni skickar handlingarna på mejl” i slutet av varje begäran om offentliga handlingar. Och menar att det är framgångsrikt.
  • Man kan klistra in IP-nummer i Wikipedia och söka fram vilka ändringar som gjorts från just detta nummer. Eller tvärtom: kolla hur långt man kan spåra det IP-nummer som gjort en viss ändring (tips på tjänst för spårning: ripe.net). Också detta tips kom från Kristoffer Örstadius, som använde det i stor skala (och med hjälp av ett egetgjort script förstås) för att visa hur svenska myndigheter redigerat bilderna av sig själva, men som också kan tillämpas på enskilda nummer.
  • Begär ut arkivförteckningen för det kommunala ärende du fattar intresse för. Det motsvarar domstolarnas dagboksblad och funkar som ett slags minidiarium med matnyttig information om vilka händelser och handlingar som funnits i ärendet. Från GT:s vardagsgrävmästare Daniel Olsson.

 

Stryk sista meningen!

image

Denna vecka, när den gigantiska Panamaläckan skakar om regeringar och banker över hela världen, känns det inte svårt att argumentera för granskande journalistik.

Och till helgen är det Grävseminarium i Göteborg, där hundratals granskande journalister bland annat kommer att få höra lysande nätgurun Paul Myers i levande livet och spionmisstänkte visselblåsaren Edward Snowden via länk.

Samtidigt utmanas den ambitiösa undersökande journalistiken från flera håll – från ny lagstiftning som minskar möjligheterna att konkret granska makt och förvaltning, och från krympande resurser och slimmade redaktionsmiljöer.

De flesta mediechefer ställer sig bakom det granskande uppdraget i princip, men många hittar i praktiken rader av skäl mot att just den egna redaktionen ska utöva den, i alla fall just den här veckan (eller månaden, eller…). Andra trendigare journalistiska format kräver resurser och granskningen blir på många redaktioner en fråga om enskilda reportrars och arbetsledares ork, motivation och metodik.

Metodiken kan vara en lysande hjälp på vägen när man har svårt att hitta orken och motivationen. Nätet i allmänhet och sociala medier och databaser i synnerhet har på många sätt gjort den kvalificerade granskningen enklare och förutsättningarna jämlikare än för bara 10-15 år sedan. (Hej ungdomar, har ni sett en telefonkatalog nån gång?!…)

På samma gång som den undersökande journalistiken ur vissa aspekter kan beskrivas som resurskrävande (om man räknar korkat kortsiktigt och aktivt utesluter flera faktorer från kalkylen) så är det ju också den gren som tydligast ger journalistiken ett existensberättigande också i det snart-inte-längre-så-nya medielandskap som präglas av sociala flöden, åsiktscirkus och rewriterace.

När vi granskar berättar vi historierna som någon inte vill att vi berättar. Nyheten som företaget aldrig skriver ett pressmeddelande om, misslyckandet som myndigheten inte tar upp i återrapporteringen och konflikten som den stora intresseorganisationen försöker tysta ned.

Kort sagt: de historier som medborgarna inte får från någon annan.

När journaliststudenter och grävskeptiska kollegor frågar vad gräv, granskning eller undersökande journalistik egentligen är, och inte tycker sig kunna se skillnaden mot annan journalistik, så brukar jag föreslå att de plockar bort den sista meningen i ingressen eller påan.

Många nyheter klarar inte det. För det är den sista meningen som markerar avsändaren. ”Det framgår i en ny rapport från Försäkringskassan” eller ”Det visar en sammanställning från polisen”.

Om du stryker den sista meningen måste du själv stå för påståendet. Du och din redaktion kommer inte att kunna komma undan med att Det var nån annan som sa det.

Den känslan är hisnande, och inte så lite läskig. Man riskerar alltid att hamna fel och då blir det jobbigt.

Granskande journalistik kan alltid göras mer eller mindre bra, med mer eller mindre stabila säkringar och mer eller mindre vass metodik.

Det är därför vi samlas i Göteborg till helgen. För att lära av varandra och vässa verktygen som hjälper oss i vardagen.

Själv ska jag prata om hur man kommer igång med sin granskning. Men framför allt ska jag lyssna och försöka lära mig mer.

Hoppas vi ses!

Gästblogg: Att gräva i lögner och sekretess

Den 23 mars sände Uppdrag granskning ”Legitimerad”, som avslöjade bedragare som arbetar som läkare och sjuksköterskor. Programmet visade också stora brister i myndigheternas kontroll. Reporter var Karin Mattisson. Researchers var Åsa Erlandson och David Lindahl och här är deras fyra lärdomar av att gräva i lögner och sekretess:
image

* Ha ett öppet sinne! Det är lätt att fastna vid en tes när man får korn på ett missförhållande. I vårt fall verkade det inledningsvis som att det var arbetsgivarna som släppte in bedragarna i vården, och myndigheterna som försökte hindra detta. Men det gäller att inte glömma bort att ställa kritiska frågor till alla och efter mer research visade det sig att ansvaret föll tungt på båda parter.

* Pussla! Flera av våra case hade en nästan livslång historia av lögner och olika identiteter. Det var som att försöka fånga en vind. Dessutom är många personuppgifter i vården omgärdade av sekretess vilket försvårade ytterligare.

Ett sätt att ringa in bedragare var att lägga kreativa pussel, till exempel mellan gamla tidningsartiklar och nya inlägg på sociala medier. Vi visste att en kvinna hade jobbat som falsk sjuksköterska i två år, men hade bara förnamnet på henne. Tack vare ett gammalt semmeltest (!) i lokaltidningen hittade Åsa namnet på potentiella kurskamrater på sjuksköterskelinjen (som hon inte klarade av). Genom att sedan gå igenom alla deras vänlistor på Facebook, kunde kvinnan ringas in.

Ett annat exempel är när vi hittade en gammal tidningsnotis om en bluffdoktor. Genom att surfa på diskussionsforum för läkarstudenter den aktuella tidsperioden, hittade Åsa hans nickname vilket i sin tur ledde till hans Facebookprofil som dessutom avslöjade hans nya efternamn. (Han hade skrivit in sig på läkarlinjen men klarade bara halva.)

Ytterligare exempel på pusslande var när vi ville verifiera om alla fantastiska historier vi läste om bluffläkaren XX verkligen gällde samma person som lyckats få läkarlegitimation i Sverige. Det finns nämligen många läkare utomlands med samma namn.

Då lyckades David  hitta en akademisk rapport på nätet som en XX hade skrivit. Längst bak i rapporten fanns kontaktuppgifter, bland annat samma mejladress som hade använts i hans ansökan om läkarlegitimation i Sverige. Sedan hittade David en skärmdump av XX:s rapport som hade lagts upp på ett Twitterkonto som tillhörde den person vi letade efter. På så sätt kunde vi se att det var samma person.

* Rita tidslinjer. Att skapa tidslinjer i excel över alla våra case var helt avgörande för att kunna hålla koll i högarna av research. Dels för att skaffa sig en överblick kring de olika bedragarnas framfart, och dels för att se om olika händelser krockat med varandra så att man kan identifiera lögner i bedragarnas historier. Till exempel kunde lönespecifikationer visa att en person jobbat längre än vad som framkommit enbart ur polisförhör och av vår första kontakt med personens arbetsgivare.

Tidslinjerna har också gjort det lättare att se mönster och likheter i tillvägagångssätt mellan bedragarna. Till exempel försökte flera först ansöka om svensk legitimation och sedan, när det ställdes kunskapskrav, återkomma med (förfalskade) utländska arbetsgivarintyg för att slippa kunskapsproven.

* Försök igen! Om man vill få ut information men går bet hos en myndighet, finns det ofta en annan instans som kan sitta på just den informationen du behöver. I vårt fall var det myndigheter i andra länder, samt polisutredningar som innehöll annars sekretessbelagd information.

Åsa Erlandson och David Lindahl

Nu på onsdag kl 20.00 fortsätter granskningen i Uppdrag granskning, med reportern Jorun Collin.