​Gästblogg: Offentlighetsprincipen – när kommunalrådet själv får välja?

Frestelsen.

Det finns en princip om att alla dokument och alla brev som skrivs i det allmännas tjänst som upprättas på eller lämnar en myndighet är offentliga. Vi kan till och med kalla det en lag. En grundlag.

Den är inte beroende av om tjänstemannen eller politikern skriver handlingen för hand, med skrivstil eller på en skrivmaskin. Inte heller om den skickas iväg med posten eller med den digitala tjänst vi kallar e-post. Lagen sätter sig över sånt.

Men på många myndigheter och kommuner så spelar detta stor roll. Idag, 2016, lever fortfarande många politiker och tjänstemän i övertygelsen om att deras e-post är privat. Även när de skriver i tjänsten.

Under ett grävprojekt för SVT Nyheter gjorde jag och Carolina Jemsby en begäran där vi ville ha e-post från ett tiotal myndigheter, alla landstingsstyrelser och samtliga kommuners kommunalråd. Vi begränsade begäran till en viss e-postadress, med en viss formulering i sökrutan och skickade vår begäran från en anonym mailadress. Vi bad dem även att söka igenom kommunalrådets eller myndighetschefens epost, i både in- och utbox och papperskorgen. (Se mer om hur man gör i den här utmärkta bloggposten.)

Många myndigheter svarade snabbt och formellt. De allra flesta följde lagen och genomförde vår begäran snabbt. Men kommunalråden reagerade mycket oväntat. De allra flesta fick, eller tog, uppdraget som att de själva skulle söka igenom sin e-post, och sedan på egen hand skicka fynden till oss. 

Det var bara en enda kommun som svarade att de hade haft en tjänsteman närvarande när kommunalrådet sökt igenom sin mailbox. Ett oppositionsråd ringde mig och var uppriktig kring detta.


Är det meningen att jag ska söka igenom min egen mailbox?

Tja, svarade jag, det är väl inte helt lämpligt, men det är ju i och för sig inte reglerat i lag hur det ska gå till, så det måste ni bestämma i kommunen.


Jaha, ja då gör jag väl det då, men om jag får någon träff så skickar jag ju inte det mailet till dig. I så fall raderar jag ju det
, svarade vederbörande uppriktigt.

Jag var mållös. Kommunalråden kanske var helt oskyldiga från det sortens fuffens som vi letade efter just denna gång. Men det kan vi inte veta. För när kommunalrådet själv får välja så skickar det kanske inte in komprometterande mail frivilligt till en nyfiken allmänhet eller en grävande reporter. Vi fick i alla fall inte in ett enda sådant mail från denna stora begäran.

Marja Grill

Dölj vad du vet (för att förstå vad du inte får veta)


Ibland berättar jag inte allt jag vet.

Jag har i själva verket fått en god bild av vad som hänt, belagd av trovärdiga vittnesmål och/eller dokument, men jag ställer ändå några frågor som om jag inget visste.

Det blir ofta väldigt tyst i andra änden. Pressekreteraren, informatören eller PR-människan har svårt att veta vad man ska göra, svårt att avgöra om hen ska utgå från att jag verkligen inget vet – eller om jag vet och just gillrat en fälla.

Det är ett intressant test, som kan vara en drastisk ögonöppnare för den oerfarna journalist som tror att pressekreterare, informatörer och PR-folk har samma intresse som vi av att berätta obekväma sanningar om tidigare okända missförhållanden hos deras uppdragsgivare.

Väldigt ofta visar det sig nämligen att de inte gör det. Inte frivilligt. Inte förrän vi börjar fråga mer precist. Och de förstår att vi vet. (Och ibland inte ens då.)

Det vill säga de ljuger inte – i alla fall inte om de är någorlunda professionella – men de ger dig inte heller spontant de besvärande fakta som försätter deras uppdragsgivare i en dålig dager.

Det är helt enkelt inte deras jobb.

Peter Wolodarski skriver i dag om offentlighetsprincipens stora betydelse för DN:s stora avslöjanden.

Vi är många journalister som nickar igenkännande, som dagligen har stor nytta av rätten att ta del av allmänna handlingar. Utan kombinationen av visselblåsare/läckor/tipsare och offentlighetsprincipen hade en stor del av de senaste årens avslöjanden i stort och smått, lokalt och på riksnivå, helt enkelt inte blivit av.

Ja, inte bara de senaste årens. Många, många års avslöjanden.

Pressekreterare, informatörer och PR-folk är förstås inte onda eller dumma människor. De allra flesta är mycket trevliga personer (ofta betydligt trevligare än en genomsnittlig journalist) som gör sitt jobb på ett utmärkt sätt utifrån sina utgångspunkter.

Vi måste bara komma ihåg att den utgångspunkten aldrig är att på eget initiativ upplysa journalisterna – eller för den delen allmänheten – om de hittills okända missförhållandena hos den egna uppdragsgivaren.

Tänk på det nästa gång du låter dig charmas av den klassiska Jag har ju också varit journalist!-formuleringen.

Och om du fortfarande tvivlar på hur rollfördelningen ser ut i praktiken – testa att ställa frågorna som om du inget visste!

Så skriver du ut dina intervjuer snabbare – långsammare

Dra ner på den här.
Dra ner på den här.

Tillhör du de som spelar in intervjuer? Som du sen transkriberar? Eller åtminstone loggar (vilket i alla fall i tv-världen kan betyda allt mellan ”transkriberar” och ”klottrar ned tidkoder med stödord”)?

I så fall har du säkert irriterat dig på att folk i allmänhet pratar fortare än du skriver. Det är ett återkommande problem för de flesta journalister. Jag lärde mig själv skriva maskin med rätt fingersättning vid ungefär tio års ålder (tack mamma!) och skriver snabbare än de flesta kollegor, men måste ändå regelbundet trycka ”Paus” varje gång en intervjuperson drar iväg i normal samtalshastighet (åtminstone om jag vill skriva något som mer liknar en ”transkribering” än en ”loggning” tv style).

Jag har jobbat som journalist i mer än 20 år men det var inte förrän härom veckan jag upptäckte hur man kan fixa det där. Och då i och för sig med en teknik som är yngre än 20 år.

Många uppspelningsprogram och -appar, professionella liksom privatmarknadsorienterade, gratis liksom kostsamma, har ju nämligen en funktion för att ställa in hastigheten på uppspelningen.

”Storspelaren” VLC Media Player, som finns i både (dator)program- och mobil(app)form och används av många journos och funkar för både video- och ljudfiler, har det definitivt.

Det betyder att man kan sänka hastigheten på uppspelningen till en fart som bättre överensstämmer med ens skrivhastighet. Och man behöver aldrig – eller åtminstone väldigt sällan – trycka ”Paus” eller ”Rewind” eller hoppa bakåt på tidslinjen.

Man kan säga mycket om teknisk utveckling. Men i det här fallet har den nog varit entydigt positiv för oss som arbetar med att med jämna mellanrum förvandla inspelade ord till text.

Gör det långsammare. Kom i mål snabbare.

Det låter som en livscoachningsvisdom. Men jag lovar att det funkar på riktigt när du vill skriva ut nästa intervju.

Fem sätt att hantera intervjupersoner som vägrar sätta ned foten 

Skräcken.

De flesta journalister har mött dem. Och alla som mött dem har irriterat sig på dem. 

Vi pratar om intervjupersonerna som inte vill sätta ned foten. 

Om det handlar om en voxpop-deltagare på stan eller en överrumplad anställd långt ned i hierarkin – eller för den delen en forskare med extremt behov av nyansering och reservationer – så må det väl vara hänt. Men när den konflikträdda icke-ställningstagaren befinner sig på en position där man faktiskt kan förvänta sig en tydlig uppfattning i sakfrågan, då bör vi också kräva detta. 

Ofta handlar det om mellanchefer. Verksamhetschefen i kommunen som å ena sidan inte kan förneka att de föreslagna nedskärningarna hotar kvaliteten på verksamheten, men å andra sidan inte vill stöta sig med politikerna som beslutar om pengarna. Eller projektledaren som ska försöka agera under den nya lagstiftning som de anställda uppfattar som förfärligt ogenomtänkt. Eller den som ska administrera nedläggningen av det lokala kontoret men själv hoppas få en ny tjänst på huvudkontoret. Eller…fallen är oändligt många. 

Och svar ja, det är i många fall mänskligt begripligt att de inte vill sätta ned den där kroppsdelen – i alla fall inte på något tydligt sätt – men vår uppgift som journalister är i detta läge faktiskt inte primärt att visa hänsyn till mellanchefers jobbångest – utan att försöka få svar. 

De kan uttrycka sig på olika sätt när de inte vill sätta ned foten. ”Å ena sidan och å andra sidan” eller ”Det ska inte jag ha nån uppfattning om” eller ”Vi får ta det (katastrofala) som en utmaning”, det finns många varianter för den som inte vill ta ställning. Gemensamt är just detta: oviljan att landa i ett ställningstagande.

Som journalisten på andra sidan bordet får man helt enkelt testa olika strategier för att komma vidare. Eller acceptera att man inte gör det och göra det bästa av situationen. Här fem vägar att testa, som åtminstone ibland visat sig framgångsrika:

1) Dra ut frågan till sin spets. ”Så du menar att det här kommer att gå jättebra?” är ingen idealiskt öppen fråga enligt John Sawatskys modell – men kan i bästa fall tvinga en hållningslös intervjuperson att avge en åsikt, genom att helt enkelt tvingas förhålla sig till din drastiskt formulerade extrem-ståndpunkt. 

2) Be om en beskrivning i stället för en värdering. Visst, du hade helst av allt velat skriva en rubrik på ett rasande uttalande. Men inse att fakta gnistrar. Och ”Vi kommer att behöva halvera tiden med de äldre” kan vara minst lika starkt som ett (milt) värderings-uttalande av typen ”Det är klart vi ser med oro på förslaget”.

3) Använd andras nedsatta fötter. Även om den genuint bestörta anställde som hörde av sig till redaktionen inte vill framträda med namn och bild så går det kanske att hänvisa till att ”vi har förstått att det bland personalen finns en stark oro”. (Förutsatt att du försäkrat dig om källskyddet; undvik direkta citat eller formuleringar som kan kopplas direkt till tipsaren!) Eller från andra hållet: läs upp formuleringarna från högsta ledningens optimistiska pressmeddelande. Försök sedan få din intervjuperson att åtminstone resonera kring vad som ligger närmast sanningen. 

4) Acceptera nyanserna. Självklart förstår du som journalist att det finns flera sidor av myntet (åtminstone två) och självklart fattar du om man i vederbörandes position inte kan skrika i rubrikform. Men när detta väl är sagt…när personen väger samman alla fördelar och nackdelar…var landar hen då? Precis som när intervjupersoner upprepar inövade message tracks så kan det vara en effektiv väg framåt att sätta ord på beteendet och uppriktigt fråga om vi nu kan ta ett steg vidare i intervjun. 

Funkar inte detta kanske bara ett alternativ återstår:

5) Låt velandet bli en del av storyn. Det säger ju något om förslaget att mellanchefen varken vågar säga bu eller bä. Och visst ger det extra perspektiv på den senaste händelseutvecklingen att verksamhetsledningen varken vill vara hoppfull eller orolig. Se bara till att vara tydlig mot intervjupersonen om att vederbörandes icke-svar är på väg att kvalificera sig till en central del av berättelsen – så personen får en vettig chans att ändra strategi innan intervjun är slut om hen skulle vilja.

Gästblogg: Så granskar du högskolan

Ekots grävande reporter Emelie Rosén väckte i våras välförtjänt uppmärksamhet med sin granskning av högskolornas avgifter för utländska studenter. Här delar hon med sig av sina bästa tips på hur man granskar den underbevakade akademiska världen.

10262032_10154540179409838_1240178693429902811_n
Emelie Rosén.

”Det här är mycket allvarligt.”

”Det är fel, fel och fel igen. Vi visste inte…”

”Jag tror att det behövs ett nytt regelverk.”

Det är kontentan av de kommentarer som ansvariga politiker gav Ekot efter min granskning av de studieavgifter som svenska högskolor och universitet tar ut av utomeuropeiska studenter. Och så lovades det en hel del utredningar också, från både utbildningsdepartementet och utrikesdepartementet.

Det är något berusande med att plocka fram uppgifter som ingen har sen tidigare. Inte bara uppgifter som ingen uppmärksammat, utan uppgifter som verkligen aldrig har tagits fram förut. Den som söker den typen av berusning gör rätt i att vända sig mot den underbevakade högskolan, och jag ska strax dela med mig av mina lärdomar. Men först vad som i min granskning ledde till ministrarnas och statssekreterarnas bekymrade kommentarer och löften om förändring:

  • Luka är från Kosovo och han ska börja studera vid en svensk högskola, men hans pappa blir svårt sjuk. Förlamad. Luka stannar hemma och tar hand om honom, han kommer aldrig till Sverige. Ändå måste han betala den svenska högskolan 50 000 kronor.
  • Said från Indien lider av depression, han behandlas i Sverige. Kan inte påbörja nästa termins studier. Ändå måste han betala 55 000 kronor för terminen.
  • Sen är det Rashad, han beviljas inte visum till Sverige eftersom han inte har tillräckligt mycket pengar på banken. Han avanmäler sig flera veckor innan terminen börjar, och han slipper betala hela studieavgiften – han släpps ju ändå inte in i landet. Men universitet väljer ändå att ta ut en så kallad administrativ avgift på 17 500 kronor.

Det saknas i flera fall lagstöd för att ta ut de här avgifterna, enligt den granskning som Ekot gjort av regelverket med hjälp av flera juridiska experter. Ändå är det här bara tre exempel av flera hundra som jag hittade under min granskning.

Det de betalar då? De som sen också studerar i Sverige?

Det visade sig att studieavgiften är tiotusentals kronor högre än det som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Trots att lagen säger att högskolor inte får ta ut mer i avgift än att det täcker utgifterna. Ändå finns det ingen myndighet som har i uppgift att granska högskolornas egna prislappar och se hur pengarna används.

Och så var det biståndspengarna. För en fjärdedel av alla betalande studenter i Sverige betalar inte ur egen ficka. De får sina studieavgifter betalda av Svenska Institutet – med biståndspengar.

Men prislappen är ibland dubbelt så hög som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Mellanskillnaden går till högskolornas generella ”internationaliseringsarbete”, extra reklam och administration. Svenska biståndspengar finansierar alltså reklam åt svenska högskolor.

Tre avslöjanden utifrån en ganska naturlig fråga: Hur har det egentligen gått sen Sverige för fem år sedan införde studieavgifter för utomeuropeiska studenter?

Visst sa jag att högskolan är en guldgruva för den grävande journalisten?

1. Högskolor omfattas av offentlighetsprincipen
Okej, det här är en sanning med modifikation. De flesta högskolor och universitet är statliga, och de omfattas helt av offentlighetsprincipen. Men det finns undantag. De kanske mest kända är Handelshögskolan i Stockholm som drivs av en privat förening och Chalmers som drivs som en stiftelse, men ge inte upp för det. De bedriver fortfarande en offentligt finansierad verksamhet, och är i många avseenden lika tillmötesgående som andra högskolor när det gäller att lämna ut information. Min granskning började med att jag skickade ut en enkät med ett antal frågor som jag tänkte skulle ge mig en fingervisning om var de intressantaste uppgifterna att gräva i fanns. Jag ställde frågor om utbildningars prissättning, antal heltidsstudenter från utomeuropeiska länder, om man hade kurser som bara riktade sig till betalande studenter och så vidare. Självklart skickade jag också med en hänvisning till offentlighetsprincipen och lite skrivelser om vad skyndsamhet innebär. Svaren kom, utan knussel, från så väl statliga som icke-statliga lärosäten. När jag sen återkom med följdfrågor om mer känsliga saker, återbetalningsärenden och stora påslag, blev de icke-statliga mindre tillmötesgående, men då valde jag en annan väg. Mycket av det jag sökte kunde jag nämligen få fram genom uppgifter som fanns registrerade hos andra myndigheter. Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket kan ibland vara till hjälp när det gäller ekonomi, men framförallt är Universitetskanslersämbetet en underutnyttjad myndighet.

2. Journalister granskar inte högskolor, men det gör UKÄ
Med tanke på vilken stor verksamhet svensk högre utbildning är görs förbryllande få journalistiska granskningar av högskolan, men någon som faktiskt utför högskolegranskningar är myndigheten Universitetskanslersämbetet, UKÄ. UKÄ ska kvalitetssäkra högskoleutbildningarna, juridiskt granska dem, granska högskolornas effektivitet och dessutom har UKÄ ett statistikansvar. Behöver jag ens skriva mer? Ring. Ring och prata med handläggare efter handläggare på UKÄ:s olika avdelningar och du kommer snart att ha tidigare okänd statistik, utredningar, tillsynsbeslut och studentklagomål (glöm inte heller bort Överklagandenämnden för högskolan där du kan hitta flera intressanta ärenden som ingen riktigt verkar bry sig om) i din hand.
Mycket av min granskning byggde på att jag själv tog fram uppgifter, men vissa sammanställningar som jag satt och jobbade med hittade jag hos UKÄ under arbetets gång. Det gjorde att jag tjänade in många timmar framför Excel.

3. Våga räkna själv
UKÄ i all ära men all information finns inte där. Vissa saker har ingen tänkt på att granska förrän du kommer med dina frågor, ge inte upp utan samla informationen själv och om så behövs, räkna själv. Ja, det är läskigt men det är värt det. Med hjälp av regleringsbrev, och högskolornas egna årsredovisningar samt diverse krumbukter med belopp för helårsstudenter, helårsprestationer, institutionella omfördelningar och så vidare räknade jag själv ut skillnaden mellan vad en utbildning beräknas kosta för en svensk eller europeisk student och vad utomeuropeiska studenter betalar. Utifrån mellanskillnaden kunde jag sedan räkna ut ungefär hur mycket biståndspengar som gick till något helt annat än utbildning för fattiga studenter, vilket biståndet var till för. Så hur vet jag att jag räknade rätt? För det första räknade jag varje led ungefär 20 gånger (sund journalistnoja) och sen konfronterade jag lärosätena med mina uträkningar. Trots att det knappast var gynnsamma resultat, så bekräftades uträkningarna av alla jag provade dem med. Säkrare än så kände jag inte att jag kunde bli. Du behöver inte vara någon matematiker för att klara det, du behöver inte ens komma på själv hur du ska räkna. Fråga någon trevlig handläggare hur hen skulle ha gjort, och hjälps åt att resonera.

4. Många vill hjälpa dig
Det här är verkligen sant. Högskolevärlden är krånglig och ibland väldigt intern och hierarkisk, men den rymmer en mängd kloka och kunniga tjänstemän som inte har någon anledning att släta över ett dysfunktionellt system. Så ring, ring runt och prata och prata och du kommer att hitta handläggare som är beredda att säga precis som de tycker att det är. Men det finns också andra som är beredda att hjälpa till, inte minst studentkårerna. De har ofta ypperlig koll på de största snackisarna hos studenterna och de kan leda dig rätt i dina granskningar. För mig har kårerna också varit ovärderliga när det gäller att hitta case. Stockholms universitets studentkår skickade till och med ut en efterlysning åt mig i sitt veckobrev.

5. Några gulddokument
Årsredovisningar. Ta upp årsredovisningarna för de senaste åren och jämför olika postar, jämför mellan olika universitet. Vad sticker ut och varför ser det ut så? Hur mycket av forskarnas anslag snor universitet åt sig till så kallade overhead-kostnader (hint: det kan variera mellan 20 och 80 procent)? Hur mycket lägger lärosätet på reklam? Ta också en titt på Riksrevisionens granskningar av högskolornas årsredovisningar. Vad har de kommenterat? Varför?

Sen skulle jag göra en koll på de senaste regleringsbreven, vad har förändrats? Med vilket underlag? Och så de lagar som reglerar svensk högre utbildning. De senaste åren har det skett fler lagändringar som påverkar högskolan än att det har införts studieavgifter för utomeuropeiska studenter. Vad hände egentligen när kravet på pedagogisk utbildning hos undervisande personal togs bort 2011? Och varför är utomeuropeiska studenter överrepresenterade på utbildningar som fått omdömet ”bristande kvalitet”? I höst inleds förresten ett helt nytt kvalitetssäkringssystem, det kommer att bli spännande att följa.

Ni hör ju, det är bara att lyfta luren.

 

Emelie Rosén

Konceptet tid

wp-1470594572958.jpegJag mötte en gång för länge sedan en grupp journaliststudenter som beklagade sig inför det kommande fördjupningsprojektet.

– Vi har bara tio veckor på oss, sa de och förväntade sig nog sympati från den erfarne yrkesarbetande journalisten (jag var nog minst 23) som lyssnade intresserat.

De fick ingen sympati. Däremot blev de en återkommande anekdot på mina föreläsningar för journaliststudenter.

För man måste ju inte ha jobbat många veckor som journalist för att inse att tio veckor är en ocean av tid. I synnerhet om man har förmånen att få jobba i grupp med några andra.

Det är helt otroligt mycket tid ju. Och även om en genomsnittlig journaliststudent förstås inte har den rutin och access (möjligheten är få myndighetspersoner och andra att faktiskt ringa tillbaka när man sökt dem) som den med några år i yrket, så är tio veckor fortfarande en alldeles otroligt lång tid.

Den journaliststudent som fattar det kommer att dra nytta av det och göra ett projekt som kan kickstarta karriären. (Jag har mött dem.)

Den som inte förstår kommer att få en chock redan första veckan på sommarvicket. (Jag har mött dem också. Va?! Tre texter? På en dag???)

När man än upptäcker klyftan mellan tidsvillkoren på utbildningen och på redaktionen så resulterar kraschen ofta i en uppgivenhet.

– Vi har inte tid att göra nånting bra, hör man ofta från erfarna kollegor på både små och stora redaktioner.

I ett avseende är påståendet helt korrekt. Du har inte de tio veckorna som låg framför dig där på journalistutbildningen. Du har förmodligen ett dagligt produktionskrav som fått dig att för länge sedan avskriva alla tankar på mer ambitiösa knäck.

Och samtidigt. En rad reportrar på små och slimmade redaktioner gör varje år stordåd som renderar både uppmärksamhet, guldspadenomineringar och andra belöningar.

Fenomenet är obegripligt tills man tar reda på hur de gjorde.

Svaret är i väldigt många fall att de helt enkelt hittat ett smartare sätt att hantera konceptet tid.

De har å ena sidan accepterat att de inte kommer att få tio veckor av chefen – knappt ens tre veckor, eller en, eller tre dagar…

De har däremot förstått att även den mest stressade reporter har tre dagar – fördelade på tre veckor. Eller tre veckor fördelade på tre månader. Eller tre månader fördelade… Ja, ni fattar!

Det avgörande tricket för den reporter som vill göra ambitiös journalistik under slimmade villkor, är att lära sig hantera sin egen tid.

Håltimmesgräv är lätt att säga men svårt i praktiken. Håltimmes-personporträtt eller håltimmes-fördjupningsreportageserier är inte mycket enklare.

Första steget är att förstå att det går. Det går att dela upp en kvalificerad research över tid, liksom intervjuer och utgörning (skrivande, redigering, faktakontroll…).

Det går men det kräver träning. Du kan inte skjuta vilt i jakt på sanningen och nyheten, du måste arbeta strukturerat och målmedvetet. Du måste ha en metod som fungerar över dagar, veckor och månader. Och där de första stenarna bygger grunden för huset, de påföljande första våningen och nästkommande den andra och tredje och…

Första steget är förstås att göra sig oberoende av nyhetsflödet. Du letar inte den story som alla konkurrenterna just nu också jagar, du letar storyn som kommer att lämna konkurrenterna bakom om en månad eller om ett halvår.

Nästa steg blir att välja en metod som är möjlig att tillämpa över tid. Du väljer i detta läge bort ”Följa NN dagligen under åtta timmar” (åtminstone så länge ”åtta timmar” här förutsätter din närvaro på arbetstid) till förmån för en metod där man sätter andra i arbete och själv kan göra punktinsatser. ”Begär in rapporterna som ingen kollat men som samlade kommer att vara en guldgruva” till exempel. Eller ”Ta ut alla kvitton från representationen” eller ”Ta del av hela mejlväxlingen”.

Ja, det börjar ofta i dokument eller siffror. Men valet av vilka dokument och vilka siffror görs utifrån vad vi vet om verkligheten: tipsaren som övertygat oss om att där finns något att undersöka, det enskilda fallet som farit illa i systemet… Och naturligtvis kommer du tillbaka till de konkreta människorna och miljöerna när nyheten sedan ska få liv och gestaltning. Och då behövs sammanhängande tid. Men en ganska stor del av processen kan göras på fördelad tid.

(Ett givet tips här är förstås metoden Story Based Inquiry, som bland annat hjälper oss att minimera startsträckan varje gång vi ska gå tillbaka till vårt långsiktiga projekt.)

Sedan kommer din erfarenhet och kunskap att väga upp för ganska många av de där veckorna som studenten ägnar åt kaffedrickande och livsvalsångest.

Med rätt motivation att fortsätta arbetet, och rätt metod för att kunna göra det, så når den erfarne reportern minst lika långt som studenten med de tio veckorna.

Den journalist som klarar av att arbeta på uppdelad tid – har plötsligt väldigt mycket tid.

(Och mer om hur man hittar tid hittar du här.)

Gästblogg: Allt du behöver veta för att begära ut e-post

Det tillhör tyvärr inte vardagsrutinen på svenska redaktioner att begära ut e-postmeddelanden. En reporter som börjar få riktigt god vana är Fouad Youcefi. Han har jobbat på flera olika svt-redaktioner, bland annat Uppdrag granskning,  men framför allt svt Nyheter Uppsala där Fouads grävande orsakat flera avslöjanden. 

Det är i e-posten korruptionen finns. Trots att meddelandena i e-postkorgarna i regel är allmänna handlingar så tänker många offentliganställda inte på att det de skrev till det där privata företaget, eller bokningsbekräftelsen till den där onödigt dyra resan går att begära ut.

Tack vare-epostmeddelanden har jag gjort reportage om hur ekonomichefen på det landstingsägda bussbolaget gick på en bjudmiddag med vinprovning, bubbelmingel och trerätters, som ett privat företag bjöd på. Jag har också kunnat berätta hur en landstingsjurist uppmanat en entreprenör att kringgå lagen om offentlig upphandling. Och vid ytterligare ett tillfälle kunde bland annat e-postmeddelanden visa förvirringen mellan svensk och bulgarisk polis när en dömd mördare av misstag släpptes fri.

Jag har identifierat fyra tillfällen då jag tycker att man ska begära ut e-postmeddelanden. Längre ned i posten sammanfattar jag med några konkreta tips för dig som ska begära ut e-postmeddelanden.

Vänskapskorruptionen som inte syns

Du som är lokalreporter någonstans har säkerligen funderat på varför kommunchefen och den privata företagaren så ofta syns tillsammans i offentliga sammanhang. Eller kanske har du fått ett tips om att tjänstemän eller politiker låtit sig bjudas på fotbollsresor av ett privat företag. Det är sällan den typen av vänskapskorruption syns i vanliga handlingar hos den offentliga myndigheten. Men i e-postkorgen syns de desto oftare.

När Upsala Nya Tidning avslöjade att flera personer på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, fått sluta på grund av misstankar om att de tagit emot mutor så blev jag nyfiken på vad som hänt bakom kulisserna. Jag begärde därför ut alla e-postmeddelanden mellan de tre personerna på SLU och företaget Ricoh som i det här fallet hade bjudit. Vi fick då bekräftat att det rört sig om bland annat en fotbollsresa till EM i Nice, vinprovning, och tennisbiljetter.

Men i mailet om vinprovning och middag såg jag något intressant. Det var inte bara de SLU-anställda som fått inbjudan.

Förkortningen GUB står för Gamla Uppsalabuss, det landstingsägda bussbolaget. Även de var alltså inbjudna till ”att fira in våren” med Ricoh. Nu återstod att bevisa vilka från Gamla Uppsalabuss som faktiskt deltog. Ovanstående var ju bara en inbjudan.

Så jag begärde ut alla e-postmeddelanden mellan ekonomichefen Lenar Arnfeldt och Ricoh, och fick träff. Det visade sig att tre av fem personer i företagets ledningsgrupp varit med på bjudmiddagen.

Så, har ni ett tips eller en känsla av att en specifik person på en myndighet eller offentligägt bolag sysslar med vänskapskorruption, så är e-posten er bästa chans när det gäller handlingar.


Vid märkliga upphandlingar

Vet du att en myndighet precis genomfört en offentlig upphandling där resultatet blev överraskande? Begär ut epostmeddelanden mellan det vinnande företag och företrädare för myndigheten. Om det finns en upphandlingsenhet på myndigheten så är det förmodligen en eller två tjänstemän där som sköter upphandlingen, tillsammans med någon sakkunnig på den enhet som upphandlingen gäller. Begär ut upphandlingshandlingarna, leta efter namn på myndighetens olika handläggare m.m, och begär sedan ut e-postmeddelanden mellan dessa och det vinnande företaget för tidsperioden före/under upphandlingen.

Granska PR-maskineriet

Gör du en granskning där du vet att myndighetens PR-avdelning är inblandad så är det bra att ta för vana att begära ut e-postmeddelanden därifrån. Jag granskade bygget av Skandionkliniken i Uppsala och insåg snabbt att kommunikationsenheten på landstinget i Uppsala var inblandat. Genom att begära ut ”all e-post som rör Skandionkliniken och min granskning” från presschefens e-post, fick jag veta hur andra landsting runtom i Sverige varnades för mina frågor om Skandionkliniken, och försågs med förslag på passande svar.

Kände chefen till missförhållandet?

Många gånger uppger myndighetschefer på olika nivåer att de inte kände till missförhållandet man precis avslöjat. Ibland visar det sig inte stämma, och ett sätt att ta reda på hur det ligger till är att begära ut e-post från myndighetschefen e-postkonto. Det är nämligen vanligt inom offentlig förvaltning att chefen är cc:ad vid känsliga frågor. Så, begär ut e-post från tjänstemannen i ditt ämne, kolla på ”Kopia-raden” vilka som fått kopior på e-postmeddelandet, och följ sedan spåret för att se om chefen på något sätt fått information om missförhållandet.

Du har inget att göra

Det går inte att komma ifrån spänningen i att läsa någon annans e-postlåda. Och oftare än man tror leder det till nyheter. Människor tenderar att e-posta när de är glada eller framförallt arga på någonting. I en e-postkorg jag nyligen begärde ut med anledning av punkt två ovan gjorde jag sökningen ”olagligt”, och fick intressanta träffar. Vid ett annat tillfälle avslöjade e-postmeddelanden hos en lokalpolitiker i Uppsala hur hen och hens politikerkollegor från samma block bråkade ordentligt – bakom kulisserna.
Att tänka på när du begär ut e-postmeddelanden:

Förbered dig

Ring till myndighetens IT-avdelning, fråga hur e-postsystemet fungerar. Kanske använder de sig av samma e-postsystem som på din redaktion. Fråga gärna uttryckligen om det är klokast att få ut en kopia på hela korgen, eller om systemet är sökbart på smidigt sätt. ”Är det möjligt för mig att begära ut alla e-postmeddelanden mellan Fouad Youcefi och e-postadresser som slutar på @korruptionsföretaget.se?” Går det att begära ut en specifik tidsperiod? Ibland visar det sig att det smartaste är att begära ut hela e-postkorgen och sedan själv leta. Ibland vill de sekretesspröva det hela, och då är det mycket bättre att vara specifik.

Var detaljrik eller överdrivet bred i din begäran

Om du har lärt dig hur e-postsystemet fungerar så sparar det dig och myndighetens personal tid när du gör din begäran. Formulera den så tydligt som möjligt. VAR ÖVERTYDLIG! Ofta tjänar du också på att beskriva exakt hur de ska gå tillväga för att behandla din begäran (längst ned i bloggposten har jag klistrat in en begäran jag gjorde nyligen). Ju tydligare du är, desto större chans att du får det du är ute efter. Och om du mot förmodan skulle upptäcka att de mörkat olika e-postmeddelanden, så tjänar du på att ha formulerat din ursprungliga begäran tydligt.

I din begäran är det bra att ha med vilket e-postkonto begäran gäller, vilken tidsperiod, vilken av korgarna på e-postkontot, samt eventuella sökord du vill att de använder sig av.

Har några e-postmeddelanden raderats?

I vissa fall kanske du vet att det faktiskt saknas något e-postmeddelande i det material du fått ut från myndigheten. Då är det bra att också ha begärt ut den s.k. loggen. De flesta e-postsystem har en logg som registrerar varje gång ett e-postmeddelande inkommer, eller skickas till/från myndighetens e-postkonton. Finns en sådan logg, begär ut den! Där framgår avsändare, mottagare, tidpunkt, och dessutom ämnesrad.

När jag undersökte huruvida kommunstyrelsens dåvarande ordförande i Uppsala, Fredrik Ahlstedt hade haft otillbörliga kontakter med ett företag som han varit Sverige-VD på, upptäckte jag genom loggen att det fanns en handfull e-postmeddelanden mellan politikern och företaget som raderats. Tyvärr anses raderad e-post inte längre vara allmän handling, trots att det ofta finns backup-kopior på e-postmeddelandena. Men med hjälp av källor går det ibland ändå att få reda på mer om raderad e-post.

Läs flera gånger

Om du gjort en begäran och fått ut handlingarna. Se till att läsa dem i lugn och ro, flera gånger. Att läsa en e-postkorg är som att spela memory, information återkommer i olika e-postmeddelanden och det gäller att hålla reda på vad som är vad, och vem som är vem i de olika konversationerna.


E-post är inte det enda kommunikationsmedlet

Om du begär ut stora mängder e-post kommer du att märka att det saknas pusselbitar lite här och var. Det behöver dock inte betyda att myndigheten mörkat och inte lämnat ut specifika e-postmeddelanden till dig. Det kan istället handla om att många faktiskt ringer upp personer som mailat och samtalar om frågan istället. Av samma skäl så är det viktigt att fortsätta din research när du fått ut e-postmeddelanden med att kontakta de som förekommer i kommunikationen och fråga vad de minns om t.ex. den där bjudmiddagen, eller kontakterna med företaget i upphandlingen.

Ett exempel

Den här begäran gjorde jag för några veckor sedan. Jag har bytt ut aktuell tjänstemans namn mot XX, aktuellt företags namn med ”korruptionsföretaget.se”, och aktuell person på företaget med ”företagaren”. 

Jag önskar ta del av allmänna handlingar, i form av e-postmeddelanden från samtliga e-postkonton som hanteras av XX (se nedanstående specifikation). Jag önskar att min begäran hanteras skyndsamt. Om ni anser att handlingarna innehåller uppgifter som omfattas av sekretess önskar jag att övriga uppgifter i handlingarna lämnas ut, och att ni översänder ett överklagbart beslut omgående.

Min begäran omfattar följande:
1. Samtliga e-postmeddelanden i INKORGEN på XX e-postkonton där avsändaradress, eller cc:ad adress har domännamnet korruptionsföretaget.se. 

2. Samtliga e-postmeddelanden i e-postkorgen för SKICKADE MEDDELANDEN på XX e-postkonton där mottagaradress, eller cc:ad adress har domännamnet korruptionsföretaget.se.

3. Samtliga e-postmeddelanden i e-postkorgen för BORTTAGNA OBJEKT (t.ex. Papperskorgen eller liknande mapp i e-postkorgen) på XX e-postkonton där avsändaradress, mottagaradress, eller cc:ad adress har domännamnet korruptionsföretaget.se.

4. Samtliga e-postmeddelanden i andra delar av XX e-postkonton där avsändaradress, mottagaradress, eller cc:ad adress har domännamnet korruptionsföretaget.se.

5. Samtliga e-postmeddelanden i samtliga ovanstående e-postlådor på e-postkonton tillhörande XX, där träff ges på sökordet ”Företagaren” eller ”Korruptionsföretaget”

Begäran omfattar tidsperioden 2015-07-25 till 2016-07-25

OBS! Enligt IT-avdelningen kan ovanstående uppgifter tas fram omedelbart genom enkla sökningar i e-postsystemet av en e-postadministratör. Därför är min förhoppning att handlingarna kan lämnas ut under dagen.

Om ni har några frågor önskar jag att ni kontaktar mig omgående på nedanstående telefonnummer.

Vänligen
Fouad Youcefi

Fouad Youcefi

Fyra år 

I veckan fyllde vi fyra år. 

Den här bloggen startade den andra augusti 2012 med en försiktig programförklaring (åtminstone om man ser till titeln), som bland annat talade om ”research, men också utgörning. Nyhetsjakt, men också granskning. Spräck & tech. Erfarenheter och idéer. Plattformsoberoende, men antagligen med slagsida åt nätet, sociala medier, tv, nyhetsjakt och granskning.”

Hur väl vi lyckats får andra avgöra, men det har varit väldigt roligt så här långt. Framför allt varje gång vi får respons – må det vara en fråga i kommentarsfältet, en åsikt på Facebook eller ett meddelande om att någon av våra poster letat sig in i läslistan på ytterligare en journalistutbildning. (Ja, vi blir lika glada varje gång!) 

Om man konsulterar vetenskapen, eller åtminstone Stockholms läns landstings webbsida, så karakteriseras fyraåringen bland annat av en ”god självkänsla och tro på sin egen förmåga.” Fyraåringar gillar att skämta och berätta vilda historier, men ”kan ibland ha lite svårt att skilja på fantasi och verklighet”.

Glädjande nog tycker man också om ”att pröva nya saker och att ibland ta risker. /…/ Det kan vara fascinerande att fundera över orsak och verkan, som till exempel i byggleken – när och varför rasar bron?” 

I vårt fall får väl frågan vara ”när och varför rasar intervjuupplägget?” (Eller möjligen – ”upplagan”.) 

Fyra år är i vissa sammanhang en kort, och i andra en lång tid. I journalistsammanhang innebär den till exempel att en genomsnittlig läsare som började följa oss i starten av sin journalistutbildning, nu mycket väl kan ha hunnit med både hela utbildningen och en eller två utlasningar.

(Om denna journalist existerar i sinnevärlden får hen gärna höra av sig.) 

Även om vi hunnit täcka in en hel del ämnen (med slagsidor ungefär som vi förutsåg 2012) så finns det ingen anledning att sätta punkt. Ett stort antal journalisttips återstår att skriva. Om research, men också utgörning. Nyhetsjakt, men också granskning. Spräck & tech.

(”Hitta en struktur för att göra sajten mer lättnavigerad” står också på Att göra-listan, jag lovar!) 

(Kan tills vidare tipsa åtminstone mobilläsare som kanske inte upptäckt det än, om att vi har ett antal listor över vällästa poster, egna favoriter, kategorier med mera längst ned på sidan.) 

…och den som har önskemål om vad vi ska ta upp i kommande poster får gärna meddela dessa önskemål, förslagsvis i kommentarsfältet nedan. Eller via Twitter. Eller via mejl eller… Tja, den som följt oss i fyra år vet nog hur man får tag på folk

Gästblogg: Krönikörerna från helvetet

I dag erbjuder Åsa Erlandson ännu en lista – denna gång om en skribentkategori många har synpunkter på. Krönikan om krönikörerna har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

wp-1469987016303.jpg

Många känner sig kallade – många blir publicerade. Här är krönikörerna från helvetet.

Den lättkränkte

Någon tränger sig i kön på Ica. Sitter för bredbent på bussen, eller pratar för högt i mobilen. Ingen vardagskränkning är för liten för att springa hem och sno ihop en krönika – där skribentens egna erfarenheter förvandlas till samhällsproblem. ”Sverige har blivit hårt”. Analysen består av en slutkläm som krönikören själv tycker är djup: ”Skärpning!” Följt av en nystartad kampanjgrupp på Facebook: ”Vi som gillar kärlek”.

Chansaren
Till skillnad från Den lättkränkte går den här skribenten inte igång på skitsaker, utan tar sig an de stora frågorna. Favoritämnen är kontroversiella domslut eller politiskt brännande frågor. Chansaren har dock inte det tålamod som krävs för att sätta sig in i frågan. Däremot ett gott självförtroende. Därför snabbscannar Chansaren några rubriker och slår sedan fast att en våldtäktsdom var fel, eller ett lagförslag ”uselt”. När sakkunniga kritiserar krönikan på Twitter, försvarar sig Chansaren med att krönikan var dennes ”upplevelser” och att det är trist om någon ”missförstått”.

Pekpinnen
Vet att inget flyger så lätt på sociala medier som allt som har med barn och föräldrar att göra. Favoritämnen är därför för eller emot amning, för eller emot dagis, för eller emot socker samt för eller emot pappaledighet. Uppfostraren har skaffat sig en genial nisch eftersom det varken krävs stil, kunskap eller analys för att få en klickraket. Ämnet i sig är vinst varje gång.

Nostalgikern
Minns sitt 80-, 70- eller i värsta fall 50-tal och hur härligt allting var då. Tjejerna var snyggare, musiken bättre och vädret också. Krönikören är vanligtvis ett före detta högvilt inom journalistkåren som en gång i tiden rapporterade från världens alla hörn. Nu sitter han eller hon djupt nedsjunken i sin fåtölj och minns fornstora dagar. Varför tidningen låter hen hålla på är oklart. Antingen är det för att krönikören faktiskt har kvar en trogen läsekrets – eller så är det av mänsklig omtanke.

Skäggiga damen
Rör upp känslor genom att fiska i bruna vatten. Älskar att även göra blinkningar åt antifeminism och homofobi och lever hela tiden på gränsen: ”Sverige är på väg åt helvete!” Denne skribent är ”skäggiga damen”, krönikecirkusens freak show, som får hålla på eftersom hen är en klickmaskin. Om än en hånad sådan. Cirkusen får fortgå ända tills den dag då skribenten går för långt. Då sparkas hen ut med huvudet före och blir paria. Samma tidning förklarar då högstämt att krönikörens värderingar, som vädrats i hundratals texter, absolut inte stämmer överens med tidningens.

Trollaren
Återfinns oftast i gratis- eller nättidningar och är redaktörens apporterande hund: Kasta ut vilken provocerande pinne som helst så kommer trollaren tillbaka med en chockerande text: ”Kristna borde inte få skaffa barn!” ”Därför är det rätt att vara otrogen” ”Alla brunetter är fula”. Trollumnisten bottnar inte i någon egen uppfattning alls utan älskar att piska upp skitstormar. Därför tar Trollaren ett nytt varv nästa vecka: ”Alla föräldrar måste vara religiösa!” ”Straffa otrohet med döden” ”Blondiner är äckliga”.

Plagieraren
Texten är lysande – men vem är egentligen upphovsmannen? Skribentens ton varierar misstänkt mycket från krönika till krönika. Vanligtvis brukar man hävda att en skribents stil är som dess fingeravtryck: supertydligt och unikt. Men i det här fallet känns det som om skribenten i så fall har 34 mycket, mycket olika fingrar.

Metakrönikören
Läser krönikor – bara för njutningen att konstatera att det där hade jag gjort bättre själv. Denne skribent är en professionell felfinnare med faiblesse för meta. Som att till exempel skriva en krönika om usla krönikor.

Åsa Erlandson
Journalist och krönikör i Aftonbladet i flera år.
Bland annat inom ämnesområdet barn och föräldrar.

Byråkrat-smittan, eller fem tips när du ska granska stora mängder inspektionsrapporter

I dag ger Marja Grill tips om hur man kommer längre med inspektionsrapporter, baserat på erfarenheterna från hennes och Carolina Jemsbys granskning #deutsatta. Posten finns också publicerad i det senaste numret av tidskriften Scoop.

“Följ pengarna!” “Vem är drabbad?” “Vad är vinkeln?”

Det finns många bra slagord, och ändå är det så lätt att hamna fel.

Man kan närma sig en granskning från olika håll. För mig börjar det sällan med ett klockrent tips, utan mer som en känsla av att “något är fel” här.

Med min senaste granskning, om gode män som missbrukar sin makt, började det med att jag höll på med något helt annat. Jag och min kollega Mari Forssblad gjorde en serie om LSS och stötte på flera fall där gode män var inblandade, på ett sätt som väckte vår misstänksamhet. Fall där de gode männen ville bestämma vem våra intervjupersoner skulle leva tillsammans med, vad de skulle måla naglarna i för färg, eller var de skulle bo. Men från en känsla till visshet, är resan lång.

För nästa fråga för en systematisk granskare är så klart – är detta enstaka fall? Var finns tillsynen och var finns det dokumentation? Det visade sig att de gode männen och förvaltarna ska kontrolleras av kommunens överförmyndare. Där var allt sekretess. Men Länsstyrelserna hade fått i uppdrag att börja granska kommunernas överförmyndare oftare, och Mari begärde ut samtliga inspektionsprotokoll, fyra år tillbaka i tiden. Vi började läsa. Och häpna. Hur kunde allt detta få pågå? Stölder, missbruk av pengar, och stark kritik ibland år efter år utan att något verkade hända.
Men ju mer man läser, desto större är risken att drunkna i materialet. Det lätt att gå vilse. Du har tonvis med material, men hur hittar du nyheterna, det övergripande missförhållandet, systematiken? Ett bra första steg är ett Excel-dokument .

Och vad, av alla saker som dokumenterats, är den rykande pistolen? Vilka kolumner ska vi ha? Det är lätt att sväljas av byråkratspråket, ledas på villospår, förföras av den torra prosan eller alla härliga siffror. Det vi var nära att tappa, det var närheten till de som faktiskt drabbas mest av detta.
För en inspektionsmyndighet, och särskilt en som har tillsyn över den som har tillsynen, så är det mycket som handlar om formella krav, och administration. Finns det dokument som är registrerade på rätt sätt, handlingsplaner, årsredovisningar? I det här fallet landade det ofta i att problemen berodde på det fanns resursbrister på kommunens överförmyndare, och att Länsstyrelserna uppmuntrande skrev att det blir nog bättre nästa år.

Då är det lätt hänt att man fångas upp i det: är missförhållandet kanske att det är sådan brist på resurser på landets överförmyndare? Det kan hända att det är det, också. Men då hade jag turen att få en kollega med färsk blick, Carolina Jemsby, som sa: “Men hur mycket pengar är egentligen borta?”

Och det var precis vad som behövdes. Det var vad vi nästan tappat bort bland alla pappershögar, att pengar, som samhällets sett ut gode män till att vakta, nu var borta. Och att det såklart mest påverkar de som nu står utan sina pengar. Det är ett större missförhållande, ett större problem, än vad brist på resurser är för kommunens överförmyndare. Det är det slutliga resultatet av denna brist. Eftersom dokumentationen var så torr och handlade så mycket om diarieföring, hur årsredoviningar skulle granskas och förutsättningarna för det, så blev de människor det handlade om egentligen, nästan osynliga. De som faktiskt blivit bestulna, eller av med sina pengar, eftersom ingen granskat deras gode mäns redovisning ordentligt. Eller som vi kom att kalla granskningen: #deutsatta.

Vi fick i många fall gå tillbaka och hämta in fler uppgifter, summor om hur mycket som saknades, och om det polisanmälts, till vårt Excel-dokument. I en hel del protokoll stod inga summor av hur mycket som var borta, utan Carolina begärde ut dem separat, från kommunen ifråga.
Nästa steg var naturligtvis att prata med dem som drabbats. Där fick vi problem, eftersom det är omvänd sekretess hos överförmyndare, så var det rätt knepigt att hitta de drabbade som fanns i inspektionsrapporterna enbart med initialer. Vår kollega Kenneth Ulander kom med en bit av pusslet: tingsätterna. I rätten, är nästan alla personuppgifter öppna. Och dit överklagar de som får nej av överförmyndaren.

Detta gav en ingång till att vi skapade en parallell databas med domar, som sedan blev en guldgruva, inte bara för att hitta människorna bakom siffrorna.

Vi gjorde också en film, en trailer till sociala medier, där vi bad om hjälp av drabbade.

En annan ingång var att prata med Länsstyrelsernas inspektörer. I vissa protokoll riktigt ångade det av frustration över kommunernas inaktivitet, och mycket riktigt fick vi god hjälp av att ringa de Länsstyrelser som granskat.

Så, mina tips när du ska granska stora mängder dokument, är som följer:

  1. Läs organiserat – dokumentera i Excel.
  2. Det kan ta ett tag innan du vet vad du letar efter. Gå tillbaka om det behövs.
  3. Ta ett steg tillbaka från byråkratspråket, vem handlar det egentligen om?
  4. Tingsrätterna: personuppgifter och fler detaljer kan finnas i domar.
  5. Inspektörerna: ta hjälp av de som kan mest och redan är arga; berätta att du läst deras rapporter och be om hjälp.

Marja Grill