Gästblogg: Skydda dig mot klickbetesfällan!

En av våra favoritkollegor i genren journalistikbloggare är Ulrika Hedman, som forskar på JMG om journalisters användning av sociala medier. Hon har på sin utmärkta blogg Eftertänkt uppmärksammat en norgehistoria som inte är särskilt rolig – men extremt intressant och lärorik. Det handlar om en teknik som i Sverige bland annat använts av nätektiven Peter Forsman när han hjälpte Plus att lokalisera ett lotteriföretag. Det norska fallet är lite tvärtom eller hur man ska uttrycka det…och Ulrikas post är så intressant att vi med glädje återpublicerar den här!

Skärmdump från loggen på Blasze. Loggen visar de ip-adresser som klickat på en viss länk som försetts med en spårare. Via en ip-tjänst är det lätt att ta reda på var ip-adresserna finns, eller triangulera med andra loggar.

I slutet av förra veckan briserade en liten bomb i Medienorge – en mediereporter på Dagens Næringsliv hade spytt galla över kollegor, konkurrenter och källor under pseudonym på Twitter. Det var en journalist på Medier24 som tillsammans med kollegor på VG och Aftenposten stod för avslöjandet: Bak en anonym Twitter-konto har DNs mediejournalist rakket ned på kilder, sjefer og kollegier.

Om det lämpliga i att som journalist spy galla över kollegor, konkurrenter och källor i skydd av en pseudonym kan man tycka mycket, och det gör jag också. Det är naturligtvis inte bra och skadar trovärdigheten för inte bara den enskilda journalisten utan för hela journalistiken. Och förr eller senare kommer man att bli avslöjad, hur väl man än försöker gömma sig – tro inte annat. Med de orden lämnar jag just den aspekten på det här avslöjandet, för att i stället titta närmare på hur själva avslöjandet gick till.

För att ringa in och avslöja personen bakom det anonyma kontot användes ett verkligt klickbete. Med klickbete menar jag här inte det vanliga klickbetet i form av en känslovinklad rubrik som ska locka publiken att klicka sig vidare till en text. Utan jag menar klickbete som i honeytrap, alltså en fälla.

Så här funkar det: Med en tjänst Blasze IP logger skapar du en särskild url till valfri länk. Med andra ord tar du en länk och klistrar in i sökrutan, och ut kommer en länk som ser ut som en förkortad länk men som dessutom innehåller en tracker, alltså en spårare. Du delar sedan den särskilda Blazse-länken, och alla som klickar på den loggas sedan med bland annat ip-nummer (se skärmdumpen). Vill du maskera ditt klickbete använder du sedan en ”vanlig” länkförkortare, som till exempel bit.ly – för vem misstänker väl en bit.ly-länk?

Sedan är det bara att triangulera. Journalisterna i det norska avslöjandet skickade en länk via Twitters direktmeddelanden till det anonyma kontot, och kunde konstatera att personen bakom det befann sig på samma plats som en av personerna på listan över misstänkta. Ett alternativ är att jämföra ip-nummer. Det gäller bara att ha lite koll på vem du delar länken med.

Den här metoden är naturligtvis väldigt användbar för journalister i det normala nyhetsarbetet, kanske framför allt för att avslöja anonyma konton på nätet – det kan röra sig om näthatare, personer som hotar, politiker som sprider främlingsfientliga åsikter eller foliehatterier när de tror att ingen ser.

Men den kan också användas för att avslöja journalister som använder sig av anonyma nätidentiteter för att kunna researcha och röra sig i miljöer där journalister normalt sett inte är välkomna. Eller som använder en anonym nätidentitet för att kommunicera med en källa för att inte riskera att avslöja källans identitet.

Så vad kan du göra som journalist? Även om du inte har ett behov av att vara anonym kanske du inte vill avslöja var du befinner sig vid ett givet tillfälle? Visst, ”klicka aldrig någonsin på en länk” kanske låter som ett gott råd, men det fungerar naturligtvis inte i det dagliga arbetet. Följande tips kan användas var för sig eller tillsammans, beroende på vilken säkerhetsnivå du anser nödvändig:

  • Använd Tor och Tails för att skydda din anonymitet på nätet.
  • Använd vpn! (Själv använder jag just nu en vpn-tjänst som skickar min mobiltrafik över en server i Tyskland, det syns på den andra loggningen i bilden ovan.)
  • Koppla aldrig upp dig på ”gratis” eller ”fri” wifi. (Aldrig någonsin, de läcker som ett såll.) Om du ändå måste använda ett sådant nät, använd vpn!
  • Använd en särskild telefon med kontantkort och kontant surfpott för de gånger du måste röra dig anonymt på nätet. Använd också den telefonens nät för att koppla upp dig mot nätet från andra enheter. Använd aldrig den telefonen som ”dig själv” för att undvika den typen av ip-triangulering jag beskriver ovan.
  • Läs iss-guiden om digitalt källskydd för journalister av Sus Andersson, Fredrik Laurin, Petra Jankov Picha och Anders Thoresson. Där finns många andra viktiga råd om hur du som journalist skyddar både dig själv och dina källor.

Ulrika Hedman

Fotnot: Det finns många andra tjänster än Blasze och bit.ly som gör samma saker. Det finns också en rad tjänster som visar var en ip-adress finns, till exempel ipnr.se.

Gästblogg: Så granskar du kyrkan

För några veckor sedan gjorde P4 Stockholm och Ekot en granskning av Svenska Kyrkans resor som väckte eko långt utanför kyrkoväggarna. Reportrarna Alexander Gagliano och Bo-Göran Bodin gjorde klassisk granskning inom en samhällssektor som sällan granskas – trots att den har en offentlighetsprincip. Här ger Alexander Gagliano sina bästa tips till den som vill granska Svenska Kyrkan.

Alexander Gagliano
Alexander Gagliano. Foto: Rikard Westman/Stora Journalistpriset

Tidigt i våras blev jag uppringd av en person som tyckte att jag skulle granska Svenska Kyrkan. Min spontana tanke var att det var omöjligt, eftersom det är en medlemsorganisation, och medlemsorganisationer går inte att granska om det inte finns en visselblåsare på insidan som läcker dokument eller hemliga inspelningar.

Men det sade jag inte till tipsaren. I stället lyssnade jag och hummade förstående, som för att säga ”javisst”, ”intressant” och ”oj då”. I själva verket hade jag redan börjat tänka på något annat jag gärna ville granska. Det här var för svårt.

Under samtalet, som handlade om resor, slutade jag lyssna för ett ögonblick och mindes hur jag för länge sedan, under min tid som reporter på P4 Uppland, faktiskt hade mött den offentlighet som Svenska Kyrkan beslutat hålla sig till. Och jag började minnas hur förträfflig den var, dvs om man jämför med kommuner, myndigheter och andra ”öppna” institutioner, som borde vara världsbäst.

”Ja, det låter ju intressant. Och det borde inte vara några problem att få ut alla handlingar, kvitton, deltagarlistor osv som handlar om de här resorna”, sade jag självsäkert till personen i luren för att dölja att jag nyss kommit på det där med den öppna kyrkan. Jag lovade återkomma efter lite för-research.

Sedan följde lite samtal och googlande. Efter det lite mejlande, brev-öppnande, nytt mejlande, intervjuer och redigerande. Nu är vi på andra sidan publiceringen, en publicering som kunde avslöja i flera fall minst sagt vidlyftiga och extravaganta utlandsresor som gjorts av församlingar. Vi hittade resor till strandhotell, till storstäder som Rom, Istanbul, Berlin och New York. Vi fann musikalbiljetter, shower, fotbollsmatcher och krognotor för över 100 000 på en kväll. Och vi såg kvitton med i vissa fall en hel del alkohol, både till lunch och middag. I ett par fall inhandlades även likörer och sprit. Allt detta med medlemmarnas pengar.

Rapporteringen har lett till flera intressanta reaktioner både inom och utanför Svenska Kyrkan. Kyrkan är i dag självkritisk och från centralt håll manar man nu församlingarna till återhållsamhet och eftertanke.

Men vad krävs för kunskaper innan du ska granska Svenska Kyrkan? Räcker det med att du känner till att organisationen beslutat hålla sig till offentlighetsprincipen? Nä, i mitt fall hade det nog varit bra att ta läsa på lite mer om hur allt hänger ihop inom denna gigantiska organisation. På så sätt hade jag kanske undvikit att låta totalt oinsatt och ibland även rentav korkad under samtal med representanter för församlingarna.

Här kommer en kort steg-för-steg-lista på hur jag tycker du bör göra om du vill granska Svenska Kyrkan:

  1. Kolla upp exakt vad som gäller.

När du ska begära ut handlingar kan du inte komma viftandes med din vanliga Word-mall skriven utifrån vad som gäller på myndigheter. Inom Svenska Kyrkan gäller i princip samma offentlighet som inom det offentliga Sverige, men du måste hitta de exakta formuleringarna som kyrkan använder sig av i sina beslut och uttalanden. I Kyrkoordningen, Svenska Kyrkans regelverk, finns allt som rör handlingsoffentlighet i 53 kap. 3-11 §§. Läs det, lär dig det och använd det.

Som de flesta dokumentälskande journalister vet så brukar inte offentlighetsprincipen och skyndsamhetskravet alltid funka inom de offentliga instanserna i samhället i övrigt. Det kan ibland vara väldigt svårt att få ut handlingar, och överklaganden kan till slut ge dig exakt det du egentligen hade rätt till från början. Det är därför som journalister redan vid den första begäran lägger till hänvisningar till tidigare avgörande kammarrätts- och JO-beslut.

Därför kan du också med fördel söka upp olika uttalanden från Svenska Kyrkans Överklagandenämnd när du begär handlingar från kyrkan. Vi använde oss av den här: ”Den fria granskningen av Svenska kyrkans verksamhet är av avgörande vikt för Svenska kyrkan som öppen folkkyrka med demokratisk organisation. Den inomkyrkliga handlingsoffentligheten, som regleras i 53 kap. 3–11 §§ kyrko-ordningen, är i det sammanhanget av grundläggande betydelse.”

En sista grej. Även om kravet på skyndsamhet regleras i en av paragraferna under kapitel 53 så kan det vara bra att avsluta begäran med att poängtera just paragraf 9. Där står det att ”ett önskemål om att få ta del av, eller att få en utskrift eller en kopia av en handling ska behandlas skyndsamt.

  1. Lär dig vem som är vem och vad som är vad.

Präst, kyrkoherde, kamrer, prost, biskop, kyrka, församling, kyrklig samfällighet, kyrkoråd, kyrkofullmäktige, Domkapitlet, Kyrkomötet, Kyrkostyrelsen, pastorat, stift osv. Svenska Kyrkan har en mängd olika namn på anställda, beslutande organ, geografiska uppdelningar m.m. Det här är något som i alla fall jag aldrig mött någon annanstans. Det ser ut som en djungel och känns till en början som ett omöjligt uppdrag. Men det är det inte. Du måste få koll på allt det här, inte minst för att åtminstone låta lite insatt under telefonsamtalen du kommer ringa eller få till dig.

Du vill t ex inte råka fråga kamrer Johansson på XX församling om han har numret till ekonomiansvarige. ”Eeehh, det är jag”, kan det då hända att kamrer Johansson svarar. Du vill inte heller råka fråga prästen Pettersson hur han som chef i församlingen kunde föreslå och besluta om en miljonresa till Malta. ”Ja, alltså… Det är ju min chef, kyrkoherden, som föreslagit och kyrkorådet som beslutat, så du får fråga dem hur resan blev till”, säger då förmodligen prästen Pettersson.

  1. Lär dig hur organisationen leds

Svenska Kyrkan är inte som en koncern. Det finns visserligen en ärkebiskop men den personen har egentligen ingen makt att direkt styra församlingarna. Församlingarna är självstyrande enheter som har egen makt att göra i princip hur de vill med sina medlemmars pengar.

Det finns också biskopar. De är chefer över stiften. Det finns 13 stift i Sverige. Det finns ett kyrkoråd i varje församling/pastorat. Där beslutas… Ja, jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet med att redogöra för hur organisationen är uppbyggd och hur allt funkar. Men då får du inget kvar att göra själv.

  1. Var ärlig och öppen med dina intentioner

Okej, rubriken på den här punkten är lite missvisande. Det är klart att du inte kan avslöja exakt vad du tänker göra med det material du vill granska. I alla fall inte i ett tidigt skede. Ibland kanske du inte ens vet det själv förrän i slutet.

Det jag menar är att du ska kasta bort allt du lärt dig från tidigare erfarenheter av att granska exempelvis myndigheter, kommuner, landsting och alla andra institutioner som är mer vana än Svenska Kyrkan att granskas av journalister. Där finns i dag inte sällan, upplever i alla fall jag, hela staber av människor vars enda jobb tycks vara att förhala eller hindra en granskning. Den här företeelsen finns inte inom Svenska Kyrkan, i alla fall inte än.

Därför bör du så långt som det bara går försöka vara rak, öppen och ärlig när du t ex får frågor om varför du begär en viss handling eller vad du ska använda det till. Jag vet, det här låter ju helt bananas. Jag förstår det. Det tar emot, just eftersom de flesta av oss instinktivt tänker ”fasen, om jag säger hur jag ska använda det här eller vad jag är ute efter så kommer de förekomma vår rapportering och försöka ta udden av granskningens resultat”.

Den här tanken har byggts in i oss på grund av de där staberna jag skrev om tidigare. Men eftersom några sådana inte verkar finns inom Svenska Kyrkan så tror jag du bara tjänar på att köra med så öppna kort som möjligt. Och jag tror att mer än andra så uppskattar Svenska Kyrkan om journalister är ärliga. I alla fall så är det ju det vi förväntar oss av dem. Speciellt av dem. Så varför inte föregå med gott exempel.

Kort, och något förenklat, skulle jag kunna sammanfatta det så här. Myndigheter, kommuner och andra delar av offentliga Sverige vill helst inte att missförhållanden ska komma fram i media. Svenska Kyrkan vill att vi journalister ska hitta saker som inte står rätt till i organisationen. Därför bör du uppträda ärligt och öppet.

  1. Stålsätt dig inför väldigt intressanta intervjuer

Svenska Kyrkan är outforskad och granskas sällan av journalister. Det innebär att de förtroendevalda eller de anställda inom en församling inte ofta intervjuas om saker de är ansvariga för. I sin tur betyder det att de inte heller är särskilt medietränade. Det här är en fördel.

Men fördelen kan också leda till att vi utnyttjar den på fel sätt. Det kan i sin tur leda till att lyssnarna, tittarna eller läsarna vänder sig mot journalisten och bort från det allvarliga missförhållande som man vill blottlägga. Och då hamnar fokus i stället på den otrevlige eller hårde reportern.

Självklart måste en person som är ansvarig för att ha fattat beslut angående hur pengar ska användas (i det här fallet medlemmarnas pengar) kunna förklara varför ett visst beslut togs, oavsett om hen är medietränad eller inte. Det är inte det jag menar. Men om du under intervjun får galna svar, likt de svar vi fick från en del kyrkopolitiker under granskningen av kyrkans resor, tipsar jag dig att hålla tillbaka lite. Det ger i slutändan mer. Och få kommer i efterhand minnas att du använde din intervjuteknik mot en ”stackars ovan kyrkopolitiker”. I stället hoppas jag att de kommer minnas resultatet av granskningen och de ibland konstiga svar och förklaringar som gavs av de ansvariga.

Alexander Gagliano

Gästblogg: Tricket som hjälper din story på sommaren

Om sommaren kan arbetsledarens enkla föreställning om ett somrigt reportage hjälpa din skarpa nyhet att få plats i spalter och sändningar. Marja Grill förklarar hur.

Släpp in lite solsken.
Släpp in lite solsken.

Nu är det den tiden på året igen – sommarplågedags. Och med sommarplåga menar jag såklart inte poplåtar, utan dessa återkommande sommarstories som våra arbetsledare är så förtjusta i.

Ja, jag pratar om algblomning, barkborrar, och ”campingtrenden”.

En säker utväg från att behöva göra knäck som man inte känner för är ju, som alltid, att komma med en bättre idé själv. I bästa fall, och om du jobbar systematiskt på att samla på dig tänkbara grejer under säsongen, så har du redan ett gäng idéer, tips, uppslag eller startade researcher som du kan sätta tänderna i när inflödet av självklara nyheter sinar. (Annars kan du läsa mer om hur du gör det här.)

De flesta arbetsledare är ju bara tacksamma över att en driftig reporter kommer med egna nyheter under sommartorkan. Men här kommer ett tips om du möter motstånd:

Använd dig av sommarplågorna! Finns det inte någon sommarkoppling till din story? Du kan hitta en! Kanske kan du spela in några av intervjuerna i skärgårdsmiljö? Eller så berör frågan om företagens roll också glasskioskägare? Storyn om vägsäkerhet berör såklart husvagnsturister och handlar det om miljö så drabbas kanske de som hänger på badstränder eller vandrar i fjällen?

Jag fick några tips som jag kollade upp för några år sen om hur otroligt dåliga arbetsvillkor guider har. Min arbetsledare var inte så pigg på en arbetsmiljöstory. Då sa jag ”Men, det blir jättefina bilder med sommarkänsla, med alla dessa turister som svärmar runt på stan nu”. Redaktören fick en inre bild av Slottsbacken full med japanska turister, och jobbet var insålt.

Marja Grill

Ta ditt konsumentgräv längre

Senaste numret av utmärkta tidskriften Scoop har konsumentgräv som tema. Jag bidrar med några tips som också finns publicerade på Scoops hemsida.

image
Konsumentverkets anmälningar är sökbara på nätet.

Varje reporter som närmat sig en konsumentstory vet att de är mycket tacksamma. Det är ofta lätt att få folk att ställa upp, historierna är relativt raka och handlar om vardagsnära företeelser – och de leder nästan alltid till en rad nya case med fler berättelser.

Utmaningen är att komma vidare från den givna 1A-mallen, som i konsumentstoryns fall brukar se ut ungefär så här:

Anna, 81: ”Jag blev lurad”
81-åriga Anna Johansson beskriver hur hon blev lurad av en slagfärdig försäljare, och hur företaget vägrat ersätta henne. Företaget vill inte ge någon intervju till vår redaktion men har nu backat och betalat tillbaks pengarna till Anna, 81.

För den granskande reportern finns det ofta flera vägar att pröva för att växla upp storyn till något mer spännande. Jag brukar rekommendera de här tio som en slags basuppsättning:

1) Kolla anmälningarna! Hur ser det ut hos Konsumentverket, Konsument Europa och Allmänna reklamationsnämnden? Har bolaget dragit på sig kritik från flera olika håll? Många anmälningar kan vara en indikation på ett mer systematiskt fusk. Anmälningar kan vara fejkade men eftersom de som regel är offentliga i sin helhet är det lätt att kontrollera anmälarnas identiteter.

2) Kolla nätet! På forum och bedömningssajter är risken ännu högre för fula avsändare bakom omdömena, men där kan också finnas initierade uppgifter om bolaget och företrädarna – som kanske inte kommit ut om avsändaren varit tvungen att stå för uppgifterna med sitt riktiga namn. Se nätfloran som en idébank för vidare kontroller med andra källor.

3) Granska bolaget! Varje företag lämnar offentliga avtryck hos olika myndigheter och andra institutioner: årsredovisningen hos Bolagsverket ger en bild av verksamhet och omsättning (om det ännu inte kommit in någon årsredovisning för att bolaget är nystartat kan det vara, men behöver inte vara, en varningsklocka), utdraget från skattekontot hos Skatteverket visar inbetalda arbetsgivaravgifter, vilket möjliggör baklänges-uppskattningar av personalstyrkan (alternativt väcker misstankar om svarta löner), hos IIS får du namnet på den som registrerat sajten, den erfarne bedrägeriutredaren hos polisen kan ha koll på bolaget eller företrädarna sedan tidigare, hos kontrollmyndigheten får du svaret på hur man klarat den senaste tillsynen…osv.

4) Kräv svar! En mejlkonversation kan vara frustrerande för etermediareportern, men samtidigt tvingar mejlen företaget att lämna mer definitiva svar på dina frågor. Försök vara så exakt som möjligt i dina frågor, och bolla bolagets svar mot den drabbade konsumenten. Ställ bolaget till svars för eventuella dubbla budskap och otydligheter. Nöj dig inte med ett ”Förlåt!”, tänk på att bolaget kan pudla bara för att slippa uppmärksamheten.

5) Följ pengarna! Om bolaget ingår i en koncern så försök reda ut ägarförhållandena. Begär ut alla bolagsstämmoprotokoll från Bolagsverket; ibland görs ändringar av styrelser eller stora aktieutdelningar vid extra bolagsstämmor som skickats in efter den senaste årsredovisningen.

6) Sök de ansvariga! Kräv att få veta vem eller vilka som faktiskt representerar bolaget, nöj dig inte med svar från ett förnamn i ett mejl utan kontakta de personer som tituleras vd eller är registrerade som styrelseledamöter. Om de sistnämnda bytts ut nyligen kan det vara en larmklocka; i så fall är det läge att kontakta både de nya och de gamla ledamöterna för att se om det sker ett skifte till målvakter inför en konkurs.

7) Konfrontera partners! Väldigt få företag kan överleva utan en välvillig omgivning, andra bolag som man köper tjänster av. Exempelvis måste ett litet telefonbolag köpa in sig på nätet via ett större bolag. Faktureringstjänster och inkasso läggs ofta ut på andra företag – som du kan presentera dina upptäckter för och be om en reaktion från.

8) Dra nytta av de nya casen! När mejlen svämmar över och telefonen går varm befinner du dig i ett tacksamt läge. Du kan välja och vraka bland nya potentiella case. Berätta om dem, men ge inte avkall på faktakollen; i vart och ett av fallen ska du be att få se, läsa och höra så mycket dokumentation som möjligt, och bolaget ska naturligtvis få chans att kommentera även det femte och sjätte case ni publicerar.

9) Gör en mikrowallraff! Om det är en konsumentföretag som anklagas för lurendrejeri så kanske du eller någon annan från redaktionen kan närma sig bolaget från kundhållet. Om man riktat in sig på att lura äldre kanske man får ta hjälp av redaktionens senior, eller kollegans tonåring om målgruppen är åt det hållet. Ett eget test kan vara droppen som gör att ord-mot-ord-situationen upplöses i sin motsats.

10) Granska granskarna! Visst finns det engagerade tjänstemän på Konsumentverket och brinnande politiker i riksdagen – men har de verkligen gjort allt i deras makt för att stoppa den sunkiga soppa du avslöjat? Har de inte i själva verket låtit hänsyn till konkurrensen eller hoppet om fler arbetstillfällen gå före konsumenternas behov av schyssta grejer? Och är problembilden verkligen så ny som de låter påskina? Är detta inte ett gammalt och känt problem som regeringen/riksdagen/myndigheten i själva verket valde bort att åtgärda redan vid den stora utredningen för fem år sedan?…

Detta är bara tio av de möjliga vägar en konsumentgranskning kan gå. Ofta hittar man ännu fler genom att titta på andra sorters granskningar, och korsbefrukta dem med den egna historien.

Läs också konsumentgrävräven Anders Nymans Anders Nymans gästblogg om hur du hittar konsumentnyheter!

Säpo stoppade studenter – pudlar

En pudel från Säpo.
En pudel från Säpo.

En gång i tiden var jag konsult och ville undersöka möjligheterna för en klient att etablera ett IT-företag i en mindre kommun i Örebro län.

Det gick väldigt bra. Kommunen svarade direkt och erbjöd besökstid, möte med kommunalrådet och inspektion av möjliga lokaler. Entusiasmen var överväldigande.

Tuffare var det för den journalist som parallellt försökte få ut e-postkommunikationen mellan konsulten och kommunen.

Det surrealistiska i sammanhanget var att den journalisten också var jag.

Jag deltog i ett öppenhetstest som Journalistförbundet arrangerade 2000 och som visade på stora brister i bland annat just hanteringen av e-post.

(Bland annat försökte ett kommunalråd locka en reporter på Länstidningen i Östersund att inte skriva om den aktuella e-postkonversationen genom att erbjuda förstatjing på den möjliga nyheten. ”Kan vi inte säga som så att du får första tjing på nyheten om det blir en etablering?” Detta alltså 16 år före Miljöpartisten och Aktuellt.)

Journalistförbundet arrangerade två såna här tester med tre års mellanrum. Jag deltog vid båda och tyckte de var mycket intressanta som temperaturmätare på det offentliga Sveriges inställning till offentlighetsprincipen.

Därför blir jag förstås glad åt att nu ett gäng JMK-studenter genomfört en liknande studie, med stöd av Journalistförbundet och Publicistklubben. Den presenterades härom dagen och kan läsas i form av dels en sammanfattande presentation, och dels en genomgång av resultaten myndighet för myndighet.

När det gäller just e-posten så tycks faktiskt läget ljusare än för 16 år sedan. I en stor del av fallen får studenterna ut de efterfrågade e-postloggarna, om än ofta med anmärkningsvärt lång handläggningstid.

(Och i och för sig pratar vi här bara om loggarna – alltså i princip inboxen – och inte om enskilda mejl.)

Två fall sticker ut:

  • Hos Alkoholsortimentsnämnden (jag visste inte ens att den fanns!) lämnas myndighetschefens e-postlogg inte ut eftersom chefen använder en privatadress som nu fortfarande efter flera veckor ännu inte lämnats ut. (Man undrar om chefen låtit sig inspireras av Hillary Clinton.)
  • Hos Polisens informationsenhet är personalen stressad och osäker, efterfrågar identiteten på studenterna och lämnar inte ut några handlingar alls vid första besöket. E-postloggen för informationsdirektören Unni Jerndal lämnas ut först efter 29 dagar. (Jerndal har stått i fokus för en infekterad skandal kring en tidigare barnporrmisstänkt chef inom polisen, och studenternas begäran berör delvis just denna skandal.)

Rapporten pekar också ut två undantag från det generellt godkända bemötandet vid besöken på myndigheterna. Det är inte vilka undantag som helst utan regeringskansliet, där vakterna lämnar felaktig information om var begärda handlingar förvaras (vilket registratorn senare får beklaga) och Säkerhetspolisen.

Hos Säpo avkrävs JMK:s student både legitimation och tidbokning. Vakterna verkar anställda av ett privat bolag och har ingen känsla för eller kunskap om offentlighetsprincipen.

Efter ett par veckors ytterligare diskussioner via mejl och telefon får man till slut ett mejl från en verksjurist vid Säpo, som konstaterar att ”myndigheten brustit i sina rutiner. Det stämmer att du skulle ha haft möjlighet att lämna in din begäran när du personligen var hos oss. Du borde ha fått information om varför du inte kunde få del av handlingen omedelbart.”

Juristen ber om ursäkt och förklarar att man nu ”initierat ett arbete med att se över myndighetens rutiner samt informera berörd personal för att säkerställa att liknande inte händer igen”.

Totalt fick studenterna svar från 87 av de 89 myndigheter de begärde uppgifter från. Men 14 ställde frågor de inte fick ställa om identitet och syfte med utlämnandet.

Studenterna granskade också myndigheternas kommunikationspolicys, och ger bara en enda myndighet godkänt – Justitieombudsmannen, JO.

I över hälften av myndigheternas policys nämns den grundlagsskyddade meddelarfriheten inte över huvud taget!

Också på andra sätt är genomgången av mediapolicys intressant. Mycket ute i myndigheter och kommuner verkar i dag handla om varumärkesvård. Personalen ses som ambassadörer och marknadsförare av den egna verksamheten, ett budskap som inte nödvändigtvis uppmuntrar till ett utnyttjande av den grundlagsskyddade rätten att meddela sig med en reporter när chefen brutit mot lagen eller verksamheten havererat.

Samtidigt kanske också en och annan mediapolicy ses över efter denna granskning.

JMK-studenternas öppenhetstest kan inte bara läsas som ett intressant nedslag i nuläget utan också som en spännande inspirationskälla. I flera fall begär studenterna ut uppgifter och handlingar som får åtminstone mig att tänka: Ja just det, det borde man kolla…

Och i många fall går det ju också, uppenbarligen, relativt enkelt att få del av dem.

Gästblogg: Folk vi inte vill få tag på

Åsa Erlandson skriver om om ett mycket speciellt ämne. Texten har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

image

Att få tag på intervjupersoner är A och O som journalist och en stor del av dagarna består av detta ringande. I vanliga fall är det en lättnad när man når fram men det finns tillfällen när man önskar att personen aldrig hade svarat. Här är 6 exempel ur verkligheten på folk som vi – faktiskt – inte vill få tag på.

En intervju är född
Växeltelefonisten meddelar att Linda, handläggare på en liten kommun, har gått för dagen men att vi kan prova på hennes mobil. Linda svarar men kan inte prata just nu.

Journalisten tänker dock inte ge sig så lätt, särskilt inte nu när han äntligen har Linda på tråden och kan smälla ihop knäcket och äntligen gå hem. Så han tjatar till sig en intervju genom att spela ut ”du är offentliganställd”-kortet.

Linda: ”Okej okej. Men tar det lång tid? Jag ligger på BB.”

Snubbar som vobbar
Den i vanliga fall så proffsiga vd:n för ett storföretag låter ovanligt ansträngd när han svarar i sin mobil. Och han vägrar släppa den.

Journalisten: ”Hej! Har du tid ett ögonblick?”

Vd:n: ”Japp! Jag vabbar visserligen idag men det är lugnt. Vi kör. Var ringde du ifrån sade… NEEEJ! Rasmus! Hur gick det? Förlåt, jag är strax tillbaka. Jo vilken tidning ringde du från… FAAAAN! Det blöder ju!”

Journalisten: ”Jag kanske ska ringa en annan dag?”

Vd:n: ”Nej det går bra, jag ska bara hitta en handduk eller nåt. Men prata högre, det är ett jävla liv här nu.”

Viktigare än livet
Med rätt support från kollegerna, går allt att lösa!

Journalisten: ”Hej kirurg XX på YY sjukhuset, stör jag dig?”

Kirurgen: ”Inte alls, det går bra, jag står visserligen i den sterila slussen på väg in på operation, men jag ber en sköterska hålla luren mot mitt öra.”

Än i dag undrar jag om det låg en patient med uppskuren bröstkorg där inne och väntade. Och hur länge.

Vilket skitsnack
Alla fipplar med mobilen på toan, men ingen erkänner det.

Därför blev en journalist mäkta förvånad när intervjupersonen 1. svarar när han sitter på toaletten 2. berättar det och 3. avslutar med att skälla ut journalisten för att han ringde mitt i denna herdestund.

Ring! Ring! Bara du inte hör min signal!
Som vikarie på kvällstidning måste du vara en duktig reporter, vilket bland annat innebär att du aldrig backar undan.

Så när chefen säger åt dig att ringa Ulf Lundell mitt i natten och fråga om det senaste kärleksryktet, gör du det.

Fast ingen hindrar ju att du låter två signaler gå fram – och sedan slänger på luren.

Gräv inte mer i det här nu
En annan grupp som inte alltid vill ha tag på folk (även om de aldrig skulle erkänna det) är grävande journalister. Janne Josefsson har till exempel byggt hela sin karriär på att få dörrar slängda i ansiktet.

I sluttampen av ett stort gräv som ska publiceras med buller och bång nästa dag är det mycket enklare att få ett ”inga kommentarer” till svar som stärker bilden av den anklagade som skurk och inte leder till mer krävande utredningar. Än ett ”Du vill se mina slutbetyg från internatskolan? Javisst, dem tar jag gärna fram. Men just nu är jag på buffeljakt i Afrika så du får vänta tills nästa vecka.”

Åsa Erlandson

Så får du ett roligare tv-liv samtidigt som du blir en betydligt grymmare journalist redan i kväll!

Så bra!Detta är ju fullkomligt fantastiskt!

Även i år har Utbildningsradion spelat in några av de mest intressanta föreläsningarna från grävseminariet.

Jag såg på plats och kan hejdlöst rekommendera bland annat Mats Amnells crash course i hur man använder offentlighetsprincipen för att få ut intressanta handlingar, och Kristoffer Örstadius 40 minuter om hur man avslöjar missförhållanden med data.

Dessutom har jag hört lovord hagla över både Linda Kakulis och Malin Cronas föreläsningar, om personkartläggningar respektive fakturagranskningar. Och de är inte de enda som fått beröm…

Kvällarna är helt enkelt räddade ett bra tag framöver. Nu får tv-serierna vänta ett tag till förmån för supergranskningskompetensökningsstreaming-underhållning från Göteborg.

Alla de inspelade föreläsningarna från Gräv 16 finns samlade här.

(Och om du till äventyrs missade någon av föreläsningarna från Gräv 15 så finns de här.)

Mini, maxi – och metod!

wp-1463339737166.jpgHärom månaden uppmärksammade vi en kaxig devis från välrenommerade grävgruppen Trojkan, att aldrig göra stories som spricker.

Den handlade om det stora, enormt stora, värdet av att säkra en god miniminivå: den story du säljer in till chefen när du grävt färdigt på håltimmarna och behöver resurser för utgörningen.

En av Trojkans medlemmar, Fredrik Laurin, berättade efter publiceringen att han brukar hålla tre begrepp i huvudet när han ska beskriva en möjlig granskning:

Mini, maxi och metod.

För människor som var unga på 90-talet ger det möjligen associationer till en musikgrupp men det är en alldeles utmärkt liten begreppstrio för den som vill hamna rätt i sin pitch. (Och nu har vi släppt musikassociationerna.)

Mini står för miniminivå – den nivå som granskaren (nästan) kan lova bergsäkert blir verklighet om rätt resurser tillsätts.

Arbetsledare från Sveriges Radios Kaliber förklarade på Grävseminariet för en månad sedan att de är noggranna med att redan miniminivån ska vara en bra nyhet som kan gå högt upp i Ekot. Det tycker jag är en bra definition som kan översättas till vilken redaktion som helst.

Maxi betyder logiskt maximinivå och utgör den hypotes som om den visar sig hålla, är en riktig kioskvältare. Ett avslöjande som får stolar att falla, makthavare ett avgå och lagar att skrivas om.

Hit når man sällan, förklarade Kaliber-kollegorna, och det finns de som menar att man inte ska försöka sälja in den här nivån över huvud taget, åtminstone inte till en chef som är ovan vid granskande journalistik. (Helt enkelt eftersom chefen kan ha svårt att förstå osäkerheten och blir monumentalt besviken om man sen inte når ända fram.)

Samtidigt är det förstås en balansakt – för om man bara berättar om miniminivån kanske man inte heller lyckas utverka den tid som krävs för att nå fram till Maxi. (En möjlig mellanväg är förstås att utlova miniminivån för att få loss den första tiden – för att sedan ”upptäcka” den möjliga maximinivån under resans gång, och hålla tummarna för att chefen då fattar värdet av ytterligare dagar, veckor eller månader. Många chefer gör faktiskt det.)

Metod betyder förstås just detta: den metod med vilket grävandet ska ske, granskningen ska göras, hypotesen beläggas… Frågan om metodbeskrivning är ofta helt avgörande inte bara för pitchens framgång utan också (och viktigare) för själva grävandets.

Jag har det gångna året hållit en rad kurser i Fojos regi tillsammans med Marja Grill, där vi tvingat deltagarna att skriva ned både hypotes (maximinivå) och metod för sina tänkta gräv i ett dokument där vi sedan gått igenom punkt för punkt hur de korresponderar med varandra.

Hypotes och metod fungerar nämligen som en balansräkning. Den ena sidan ska alltid motsvaras av den andra och tvärtom. Varje del av hypotesen ska ha en metodbit som prövar den, och varje beståndsdel i metoden ska återfinnas i hypotesen.

Om man ställer upp metod och hypotes intill varandra upptäcker man ofta att man formulerat delar av hypotesen som man inte har någon metod för att undersöka. Då får man stryka i hypotesen eller lägga till i metoden, eller ändra formuleringar tills det blir rätt. Eller så märker man (inte alls ovanligt) att man lagt in metod som inte har någon återspegling i hypotesen, vilket får korrigeras på motsvarande sätt.

Metod-genomgången tvingar oss också att precisera hypotesen. Om vi vill undersöka hur polisen jobbar med insatser mot drogrelaterad kriminalitet så måste vi börja med att precisera polisen: betyder det alla poliser i hela landet eller poliser som jobbar särskilt med dessa frågor, pratar vi om patrullerande polis på stan eller utredare…osv. Om vi i realiteten tänker undersöka insatser vid ingripanden av uniformerad polis i centrala Stockholm under 2015 så bör också hypotesen anpassas efter detta.

För mig var hypotesmodellen länge ett slags metodmässigt dåligt samvete: jag hade sett folk beskriva den i böcker och på seminarier, men jag använde den inte själv. Den fina förklaringen var väl att den inte stämde överens med min bild av reportern som en fri sanningssökare, den sanna förklaringen att modellen kändes väldigt jobbig – arbetsam, i relation till nyttan.

Boken Story Based Inquiry fick mig att förstå att jag tänkt fel, och sedan dess har jag både försökt mig på egna beskrivningar av metoden, plockat in den i tipslistor över hur man får tid att gräva, och lagt in den bland mina uppmaningar till arbetsledare som vill se sina reporter lyckas med små och stora gräv.

Dessutom har jag förklarat hur den kan vaccinera ett projekt mot de tusen frågornas fälla.

Huruvida du vill ta till dig hela Story Based Inquiry-konceptet avgör du förstås själv. Jag kan bara konstatera att övningarna med ”balansräkningen” varit en ögonöppnare inte bara på flera kursdeltagare utan också för oss som kursledare; det är verkligen inte svårt att göra den där genomgången om man bara tar sig tiden, och det sparar väldigt mycket arbete i den andra änden.

Eller för att använda Fredrik Laurins begrepps-trojka: Mini, maxi och metod. Fixar du dessa tre har du faktiskt redan gjort en stor del av jobbet på vägen mot ett lyckat gräv.

(Fredrik Laurin, som numera är åter-rekryterad till SVT efter en tid som grävchef på Sveriges Radio, har förresten också varit gästbloggare på Journalisttips här och här)

Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case

image

Case. Det är förmodligen ett av de ord som den genomsnittliga journaliststudenten får lära sig allra tidigast på utbildningen.

Case betyder på journalistspråk ”berörd människa”, åtminstone på de flesta nyhets- och samhällsredaktioner.

Logiken bakom är enkel, begriplig och sympatisk: publiken vill kunna identifiera sig med en konkret person i texten, engagemanget ökar jämfört med ett inslag som bara innehåller abstrakta fakta.

Även om behovet av case ibland kan uppfattas som både överdrivet och fånigt (det förekommer att redaktioner släpper angelägna stories bara för att man inte lyckas hitta ”en drabbad” som ställer upp exakt på beskrivningen och dessutom kan tänka sig att prata öppet om sina problem) så får man nog leva med att det på många redaktioner kommer att fortsätta vara en standardbegäran från arbetsledare som inte orkar tänka ut mer fantasifulla och nyskapande sätt att skapa engagemang hos publiken.

Att hitta case är inget enkelt hantverk. Om detta vittnar det faktum att journalister som har möjlighet att välja ofta låter någon annan göra jobbet. Det är inte ovanligt att uppdraget ”hitta caset” regelmässigt hamnar hos senaste vikarien eller praktikanten.

Vi har tidigare tipsat om hur man gör för att hitta case när ämnet är givet (och för den som vill fördjupa sig finns det flera poster som tar upp casejakten) men i dag ska det handla om något mer omvälvande: metoden som gör att du och din redaktion för all framtid slipper jaga case till era stories!

Metoden är mycket enkel. Den går ut på att man tar sina tipsare på allvar. Och att man gör en liten nedprioritering av den del av arbetet som går ut på att beskriva myndigheters och organisationers bild av verkligheten.

Behovet av casejakt uppstår nämligen i huvudsak kring stories som planterats uppifrån. En ny rapport från Försäkringskassan eller en ny undersökning från ett försäkringsbolag. Ett utspel från en toppolitiker eller ett pressmeddelande från en intresseorganisation.

Det är i dessa lägen vi behöver hitta ”en berörd”, helt enkelt eftersom vi inte har någon.

I vissa fall är de aktuella aktörerna duktiga på att hjälpa oss. Politikern presenterar sitt utspel i en miljö som passar budskapet: det är förskolor som den här som ska få mer personal, eller småföretag som dessa som ska få lägre skatt.

Men när myndighetsrapporten eller organisationsundersökningen inte har någon bilaga med adress till berörd drabbad – då börjar redaktionens casejakt. Med efterlysningar på mejl och i sociala medier, med researchsamtal till patientföreningar och arbetsgivarorganisationer…en hel del kraft läggs ned på att hitta den ”berörda” som ska kunna illustrera budskapet från myndigheten eller organisationen.

Det paradoxala är att samma redaktion kan sitta med kontaktuppgifter till en riktigt stor grupp berörda människor som gärna berättar sin historia – fast som inte alls blir aktuella för något reportage denna dag. Helt enkelt eftersom deras historia handlar om något annat än det som myndighetsrapporten eller organisationsundersökningen handlar om.

En tipsare som blivit sextrakasserad av en arbetsgivare råkade ringa den dag rikspolischefens utspel handlade om lägenhetsinbrott. Den inbrottsdrabbade som fått problem med försäkringsbolaget gjorde misstaget att höra av sig veckan då fackförbunden rasade mot bidragsjobben. Och den utnyttjade bidragsjobbaren mejlade olyckligt nog sin berättelse när redaktionen var upptagen med att jaga case till jämställdhetsministerns utspel om sexuella trakasserier på jobbet.

För den redaktion som har oändliga resurser och gärna vill lägga mer tid än nödvändigt på sina stories kan detta förstås vara en framgångsrik metodik.
För många andra redaktioner uppstår ett problem. När människors egna erfarenheter bara får fylla funktionen av att bekräfta och illustrera olika maktaktörers utsagor, då är det svårt att hitta exakt rätt person till exakt rätt utspel. (Förutsatt att inte makthavaren hjälpt till att hitta den där förskolan eller småföretagaren.)

Mitt tips är alltså att försöka vända på perspektivet. Ta tipsen på allvar och utgå från de historier ni faktiskt får in till redaktionen från människor som är ”berörda” av verklighetens vindlingar. Då kommer caset att finnas där från den första sekunden – helt enkelt eftersom det är själva utgångspunkten för storyn.

En möjlig invändning – åtminstone på en större redaktion – skulle kunna vara att man riskerar förlora allmängiltigheten, att urvalet av stories måste göras från ett makroperspektiv för att man ska vara säker på att uppnå relevans.
Om man säger så blandar man tyvärr ihop relevans med resursstarka maktaktörers möjlighet att skapa uppmärksamhet kring sina favoritfrågor. Det är fullt möjligt att LO, Bil Sweden, Riksidrottsförbundet och Socialstyrelsen just denna vecka råkar vilja uppmärksamma just de frågor som objektivt har högst relevans för flest antal personer i ert bevakningsområde – men det är också fullt möjligt att de väljer att uppmärksamma frågor som gynnar LO, Bil Sweden, Riksidrottsförbundet och Socialstyrelsen.

Huruvida en fråga är relevant eller inte kan aldrig avgöras av avsändaren, utan måste vara en bedömning av den journalist eller redaktion som har att förhålla sig till materialet.

Min personliga erfarenhet är att frågor som så småningom blir stora i samhällsdebatten (och renderar rapporter från myndigheter och organisationer) ofta går att snappa upp betydligt tidigare genom att man faktiskt lyssnar på tipsarna som hör av sig med sina alldeles egna erfarenheter.

En annan erfarenhet är att en metodisk research ofta leder fram till den typ av makronivå som man söker när man letar uppifrån: när du begär ut siffrorna från myndigheten förstår du att ditt case inte är ensamt, när du hör av dig till intresseorganisationen förstår du att de just börjat bli uppmärksammade på frågan du ställer…

Det finns alltså goda möjligheter att upptäcka fler nya saker tidigare genom att vända på arbetsordningen och ta tipsarna på allvar. Med ditt eget case kan du följa utvecklingen när en fråga tar sig upp på dagordningen – och lämna till kollegorna att jaga stressade efter ”någon berörd” när den aktuella organisationen ett halvår senare släpper sin rapport i ämnet. Du blir helt enkelt bättre på att ligga först i nyhetsflödet (vilket veterligt ingen redaktion ogillar).

Att det är både roligare och intressantare att jobba med konkreta historier om konkreta människor, i stället för att behöva utgå från myndighetsrapporter, gör inte saken sämre.

(Tipstack till Daniel Olsson som pratade inspirerande – och lite ilsket – om dessa frågor på grävseminariet i Göteborg.)

Testa den tuffaste formuleringen där det är jobbigast – så slipper du få det ännu jobbigare efteråt

image

”Det där är överdrivet.” ”Så menade jag inte.” ”Ni har dragit det för långt.”

Räck upp handen den som inte hört såna invändningar från personer ni gjort reportage om.

(Nej, ingen hand i luften.)

Ibland är såna invändningar ingenting annat än trams. En kritiserad part som inte gillar att du vinklat din story på det allvarliga missförhållandet – i stället för på den ”helhetsbild” där de ansvariga menar att det finns plusposter som uppväger det negativa.

(Det är en variant på fortkörarens ”Jag kör för långsamt ibland också” och kan hanteras av journalisten med samma intresse som trafikpolisen noterar hastighetsresonemanget.)

Däremot finns det ibland fall där efterhandsklagomålet gör ont på riktigt. Där en expert menar sig ha blivit missförstådd och du inser att du nog faktiskt missförstått. Eller en kritiker anser sig övertolkad och du fattar att du nog faktiskt övertolkade kritiken. Eller för den delen en ansvarig part som medgett vissa sakförhållanden – men med fog inte accepterar den slutsats du dragit vid publiceringen.

Det tråkiga är att det där är en väldigt jobbig situation. Den goda nyheten är att den går att förebygga.

Lösningen är enkel men kräver att man tänker tidigt: du tar helt enkelt med de tyngsta formuleringarna redan i intervjun, och testar dem på intervjupersonen.

Om du uppfattar experten som att hen i själva verket menar att de ansvariga offrar människors hälsa – säg det! Om myndighetspersonen medger 5 och 5 och du tänker att det borde bli 10 – testa tanken!

Det värsta som kan hända är att du får veta att du missförstått, att experten inte tycker man kan uttrycka sig så hårt eller att de 5 och 5 är olika sorter och därmed inte kan låta sig räknas ihop.

Det är ändå otroligt mycket bättre än att få reda på missförståndet eller övertolkningen efter publicering.

I de flesta fall kan du också resonera er fram till en formulering som intervjupersonen kan ställa sig bakom – inte riktigt lika skarp som din första men ändå tillräckligt skarp för att tydliggöra problematiken.

Bäst är förstås som alltid att försöka få intervjupersonen att själv hitta fram till de tydligaste formuleringarna, med hjälp av en klokt sammansatt kedja av öppna frågor.

Självklart finns det lägen där du och den intervjuade inte kommer att vara överens om ordvalen. Ingen hög chef har till exempel någonsin fått sparken om man frågar chefens chefer. Däremot beskrivs det så av journalister när så är fallet och alla är nöjda med det.

Men vid de tillfällen där du vet att din nyhet kommer att vara beroende av kärnan i den intervju du just nu genomför: se till att lägga upp den kärnan på bordet under själva intervjun.

Låt rubrikens och ingressens skarpaste formuleringar prövas redan där – så slipper du den prövningen när de står i en artikel med din byline under.