Så missades ett scoop – och så undviker du att missa nästa

En hemlig korg att hålla koll på.

En hemlig korg att hålla koll på.

Mina gamla kollegor på Tvärsnytt berättade härom dagen den förskräckliga historien om hur ett socialkontor i Västerås missat att kolla ett mejlkonto under ett helt år. Hundratals inkommande mejl hade blivit olästa, däribland anmälningar om barn som for illa.

Via Facebook fick jag höra att något liknande hänt på en public service-redaktion, och en person som jobbar på en stor myndighet påpekade att det nog kan ha hänt på många arbetsplatser.

På min egen byter vi just nu mejlsystem, och jag blir påmind om vilka gruppostlådor jag varit ansvarig för (till exempel matvalet/at/svt.se, en adress som sattes upp för att ta emot tips och reaktioner när jag, Malin Olofsson och Linda Kakuli i början av året granskande den offentliga maten). Och även om jag inte missat att kolla någon på ett helt år, så kan jag nog inte hävda att jag haft samma koll på dessa inboxar som på min personliga.

Det är bara att erkänna: de flesta av oss är bättre på att sprida efterlysningar och kontaktuppgifter, än på att städa upp när reportageserien är slut och redaktionsintresset svalnat. Parallellt med den lysande utveckling där redaktionerna flyttar ned från elfenbenstornen för att möta publiken med crowdsourcing-projekt och sociala medier-satsningar, så lär det här problemet inte minska.

På mina föreläsningar brukar jag fråga hur många som känner till att de har en andra inbox i Facebook. Som mest har hälften räckt upp handen, ofta betydligt färre.

Ändå har Facebooks dolda inbox varit känd ett bra tag; redan 2012 uppmärksammades den av Emanuel Karlsten på Ajour. Själv förstod jag hur den fungerar på ett ganska jobbigt sätt: efter att jag skickat FB-meddelanden till ungefär hundra personer som jag visste jobbat på ett visst företag – men inte fått ett enda svar. Inte ens ett ”Jag jobbar inte längre kvar”.

Då undersökte jag saken och förstod sammanhanget: skickar jag meddelanden till en Facebookanvändare som jag inte är vän med så hamnar det i den dolda inboxen. Som nästan ingen kollar.

När jag kollade min egen första gången hittade jag ett helt gäng jag borde ha sett för länge sen. Bekanta och obekanta. Och visst, flera var spam, men där fanns definitivt mycket jag hade velat upptäcka när det kom – och inte långt efteråt.

Min egen lösning blev att skapa en påminnelse i min att göra-app. Hade jag inte använt en sån hade jag skrivit in en påminnelse som ett återkommande event i min kalender. Nu får jag en påminnelse en gång varannan vecka – längre än så ska ingen behöva vänta som hört av sig på Facebook, även om de inte är mina vänner!

Och det får väl också bli mitt allmänna tips till reportrar och redaktioner som oroas för att hamna i samma läge som socialkontoret i Västerås med gamla glömda mejlboxar: skapa påminnelser! Utgå från att ni inte kommer att komma ihåg att hålla koll!

Och till redaktionsledningen: lita inte på att den person som just nu håller mejlkollen i huvudet kommer att göra en noggrann överlämning den dag hen slutar. Hen kan få en hjärtinfarkt, hen kan glömma. Skapa en rutin som är oberoende av personer. Lägg in en översyn åtminstone en gång i halvåret, så ni åtminstone är säkra på att ni har koll på de kontaktvägar som kommuniceras externt. Mejlkonton som inte längre kollas kanske ska besvaras med ett automatsvar som ger en (fungerande) hänvisning vidare?

Precis som för socialförvaltningen i Västerås handlar det inte bara om pinsamheten när det blir känt. Utan också – och viktigast – om risken att missa viktig information. I Västerås uppger de ansvariga nu att den viktiga informationen ändå nådde fram på andra sätt – men det hade kunnat sluta annorlunda.

Min avgående vd Eva Hamilton fick en gång en exklusiv intervju med dåvarande Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman där den sistnämnda berättade om sitt alkoholmissbruk. Schymans dåvarande pressekreterare har efteråt avslöjat att man först ringde tv4, men sedan valde att gå vidare till svt – eftersom ingen svarade på fyran.

En nyhetsredaktion har inte råd att inte svara i telefon. Samma sak borde förstås gälla för inboxarna. På mejlen, på Facebook och överallt annars.

Offentliga handlingar? Här är hjälpen på nätet!

Ett s k bra initiativ.

Ett s k bra initiativ.

Samtidigt som vi ofta hör varningar om att offentlighetsprincipen urholkas av nya lagar eller ny praxis, så verkar det dyka upp allt fler webbtjänster för den som vill ha hjälp att driva sin sak genom paragrafdjungeln.

Utvecklingen kan tyckas paradoxal men kanske är helt naturlig; när myndighetssverige sluter sig börjar journalister se behovet av samarbete och hjälp över redaktionsgränserna, och medieinstitut och organisationer ser en möjlighet att fylla en lucka som kanske inte alltid hanteras exemplariskt i redaktionernas vidareutbildningsprogram. (När blev du senast skickad på en kurs i offentlighet och sekretess?)

Vi har tidigare tipsat om sajten Allmän handling, som erbjuder förklaringar, argument och domar i offentlighetsmål från Sirenarkivet.

Dessa domar hittar man också enkelt i Grävande journalisters Öppenhetsbank (även om man av någon anledning måste klicka på ”Sök”-knappen för att göra sökningen – det räcker inte med Retur) och hos FGJ finns dessutom en Lathund för personresearch som hjälper en genom offentligheten uppdelat efter vilken slags uppgift man vill komma åt (men med samma sökknapp-egenhet).

Grävande journalister har också en unik mejllista för medlemmarna, samt ett relativt nystartat Forum där frågor om bland annat just offentlighetsärenden kan dryftas.

Journalistförbundet å sin sida, har en sida som besvarar några av de mest grundläggande frågorna om hur man får ut handlingar, och svt Play har en tv-skola från Uppdrag granskning, med framlidne öppenhetsexperten Anders R Olsson.

En del av dessa resurser har statisk referenskaraktär medan andra är mer dynamiska – på sajten Allmän handling förs en bitvis livlig diskussion i kommentarsfälten, och på Grävreporterlistan kommer nya frågor åtminstone någon gång i veckan.

I år har vi fått en ny tjänst som försöker fylla båda dessa uppgifter: medieinstitutet Fojos Offentlighetsjouren, där journalisten Mats Amnell erbjuder tips, mallar och förklaringar – men också konkret rådgivning i enskilda fall. Den som kört fast i diskussionen med en myndighet kan enkelt mejla Mats och få ett kvalificerat svar. Till skillnad från på Grävreporterlistan behöver man därmed inte offentliggöra sin frågeställning inför ett stort antal andra journalister – något som förstås kan vara både en fördel och nackdel :-)

Initiativet känns synnerligen lovvärt, och att döma av texterna på sajten så har Fojo hittat en mycket kunnig rådgivare för alla oss vardagsgrävare och nyhetsjägare som inte själva bunkrat årtiondens juridisk praxis i bakhuvudet.

Testa den nästa gång du kör fast! Och/eller någon/några av de andra.

(Och påpeka gärna i kommentarerna vilka webbresurser om offentlighet som jag missat!)

Uppdaterat 140414: grävande svt-reportern Carl Larsson, nyligen guldspadenominerad för sin granskning av dödsolyckan vid Hjulstabron, skriver om kampen om paragraferna på bloggen Handlingsoffentlighet. Läs!

Två till…

Den som missade Grävseminariet behöver visserligen sörja allt hen missade. Men förlusterna går faktiskt att kompensera…åtminstone delvis.

Härom dagen tipsade jag om min egen föreläsning om hur man kommer igång med sin grävidé, och nu upptäckte jag att där också finns två sevärda föreställningar till på Region Västerbottens Youtube-kanal. (Som alltså inte återfinns bland de seminarier som livestreamades på Bambuser.)

Den första föreläsaren är Josephine Freje, frilans från Göteborg som bland annat jobbat för Uppdrag granskning och just nu grävchefar på tidningen Faktum. Hennes föreläsning – som jag själv såg live – handlar om hur man wallraffar i sociala medier:

Socialt blir det också i Yasmine El Rafies 52 minuter om crowdsourcingens ABC, som man kan se här:

Uppdaterat 140406: Nu har Grävseminariet själva lagt upp en post med länkar till samtliga föreläsningar – både streamade och efterpublicerade. Tackar för det!

This video will shock you to tears!!!

Vid Grävseminariet i Umeå höll jag två föreläsningar. Den ena hade rubriken Journalisttips efter denna blogg och var en genomgång av en rad webbverktyg, -tjänster och -knep som kan vara till nytta i granskning och nyhetsjakt. Den andra rubricerades Så kommer du igång med din grävidé, och handlade om hur man går från ord till handling med granskningen av orden och verkligheten.

Region Västerbotten filmade den sistnämnda (liksom flera andra) föreläsningar och filen har nu lagts upp på Youtube. Håll tillgodo alla som vill höra 50 minuter yours truly om granskningens metodik:

Jag går bland annat igenom förhållningssätten som håller tillbaka grävprojekten, och de möjliga utvägarna, metoder för brainstorming och verkshöjden för granskning. En hel del handlar om Story Based Inquiry-metodikens grunder, men också om korset vi kan hänga upp granskningen på och svaren vi inte ska köpa. Mycket har tagits upp här på bloggen (se länkarna), annat kommer nog att omskrivas så småningom.

(Och för att göra lite hejdlös reklam så finns Så kommer du igång… också som en heldagskurs för den intresserade – den har hållits som en ”allmän” kurs i Grävande journalisters regi på flera håll i landet, och kan även köras som huskurs.)

Efter ett lysande Gräv: dags att göra lysande gräv!

image

Från ett av de intressantaste seminarierna – om den granskande konsumentjournalistiken. Där framme moderatorn Pia Sjögren, konsumentlegenden Sverker Olofsson, Plus-programledaren (och Journalisttips-gästbloggaren) Åsa Avdic samt Plånboken-programledaren (och Journalisttips-gästbloggaren) Björn Häger.

Det blev ju riktigt bra.

Årets Grävseminarium i Umeå tillhör de allra bästa jag bevistat – och jag har varit med på ganska många.

Grävstyrelsens blogg länkar vidare till några sajter som bevakat seminariet, tidningen Journalisten uppmärksammade bland annat FGJ:s nyinstiftade offentlighetspris och på Bambuser kan man i efterhand se flera av de mest intressanta seminarierna.

Guldspadegalan blev en triumf för Stockholm. Efter vad jag kan förstå gick alla priser utom ett (Den gyllene Haldan som delas ut av journaliststudenter vid Mittuniversitetet) till Stockholmsredaktioner.

(Dock väldigt olika Stockholmsredaktioner. Från resursstarka svt Nyheter där mina briljanta kollegor Kristina Lagerström, Johan Zachrisson Winberg och Roger Jansson belönades med guldspade respektive gyllene dynamo [arbetsledarpriset] – till samtliga tre lokalpriser: lokal-tv, lokalradio och mindre dagstidning. Grattis till alla!)

Själv fick jag anledning att fundera ett extra varv kring ett av de ämnen jag också föreläste om: hur man kommer igång. Hur det kommer sig att vissa reportrar och redaktioner lyckas få in granskningen i vardagens ryggmärg, medan den hos andra blir något apart som aldrig kommer till skott.

På sätt och vis har jag respekt för den redaktionschef som öppet säger att hen inte vill se några gräv. De allra flesta uttrycker sig mer glidande, och jag har tidigare skrivit om den i mitt tycke mest problematiska attityden: ”Vi skulle jättegärna satsa på gräv om det bara kom några idéer, men det gör det inte.”

Attityden finns ofta på redaktioner där reportrar samtidigt går omkring och muttrar ett slags spegelresonemang: ”Jag skulle jättegärna vilja gräva men jag får aldrig nån tid till det!”

Det är tyvärr två förhållningssätt som understödjer varandra och i värsta fall skapar en ond cirkel. Båda parter förutsätter att man ska få något från den andre innan man kan agera – men eftersom den andre förutsätter att den förste gör det först så kommer knuten aldrig att lösas. Reportrar som tycker att de sitter fast i dagssnurren kommer inte att springa till chefen med några briljanta grävidéer. Och chefer som inte har några idéer att välja mellan kommer inte att ge någon tid att komma loss.

Vägen ut för reportern är förstås att ta sig tiden även om den inte finns. Stjäla från sig själv: offra en fikapaus, skippa ett möte och kanske viktigast: sänka ribban för dagsjobbet. Inte kräva maximal insats för maximalt antal stories – utan lita på rutinen för tre enkla jobb, för att få minuterna över till att göra det fjärde riktigt, riktigt bra.

Arbetsledaren bör förstås anamma slagordet från Helsingborgs Dagblads förra grävchef Åsa Nicander: ”Kräv gräv!”

Dessutom bör man lägga till ett förhållningssätt som lanserats av grävnestorn, UG-chefen och tidigare lokal-tv-chefen Nils Hansson: börja i schemat!

Vad är det som gör att redaktioner överlever dagar då en medarbetare är sjuk, en annan VAB:ar och en tredje är på facklig kurs? Hur kommer det sig att det ändå blir sändning på kvällen eller tidning på morgonen (och webb dygnet runt)?

Svaret är att man anpassar sig. Kollegorna drar ett lite tyngre lass den dagen, några fler TT-telegram får fylla spalterna och om man har ett lager av mer featureartade reportage så tar man av det för att klara dagen.

Vad är det som säger att samma redaktion går under om en reporter ägnar sig åt granskning i stället? Som gör att man en vecka senare har ett spräck som fyller fyra sidor, och som ger nyheter, reaktioner och uppföljningar för dygn och veckor framåt? (För att inte tala om rader av tips och ett dramatiskt stärkt förtroende hos allmänheten.)

Om gräven varje dag måste tävla med dagsjobben så vinner alltid dagsjournalistiken. Ungefär så har Expressens Thomas Mattsson motiverat att tidningen har en egen grävgrupp (mycket framgångsrik, guldspadevinnare i år igen!). Den arbetsledare är inte uppfunnen som inte kan komma på ytterligare ett dagsjobb för den reporter som dyker upp sysslolös på morgonmötet. Om reportern säger att hen har en granskning på gång kommer väldigt många arbetsledare att tycka att den kan göras en annan dag. Grävandet har i sig svårt att konkurrera med mer akuta arbetsuppgifter och potentiella knäck.

Kanske är det dags för redaktionerna att införa särskilda pass för VAG – vård av gräv?

 

Mot Umeå!

image

Du som följt denna blogg vet att jag gärna framhåller Grävseminariet som den ambitiösa reporterns bästa boost av ny kunskap, inspiration och nätverkande.

I helgen är det dags igen. Jag skriver detta på planet mot Umeå – efter att personalen på Arlanda, medan jag själv sen och stressad sprang mot gaten, tydligen ropat ut mitt namn lätt missuppfattat.

De efterlyste ”Mikael Gräv Pettersson”.

Och med en sån efterlysning kan man ju inte känna sig annat än välkommen.

Jag kommer att lämna föreningens styrelse vid årsmötet i morgon fredag, men kommer sannolikt inte kunna sluta marknadsföra Föreningen grävande journalisters aktiviteter i allmänhet och Grävseminariet i synnerhet.

Seminariets sajt hittar du här (finns också i app-form hos både Apple och Google!) och föreningens här (mest uppdaterad är dock bloggen som man hittar här, mest spännande vårt nya forum).

Dyk gärna på mig i Umeå och säg hej – eller bli medlem i föreningen som en förberedelse för nästa års seminarium, om du till äventyrs missar detta!

Hjälp oss att bli bättre

Vi är mycket nyfikna på vad ni som följer Journalisttips tycker om vårt arbete med bloggen.

Jag är också mycket angelägen om att kunna visa för examinatorn på kursen Datajournalistik för yrkesverksamma på Södertörns högskola att jag löst uppgiften som går ut på att göra en webbenkät.

Därför ber vi er att ta några minuter och fylla i den här enkäten om vår blogg. Vi har lagt ner många timmars gratisjobb på att skriva och göra videomaterial, så det är ett mycket billigt pris. ;-)

Vill du själv göra en webbaserad enkät (skitfort)? Läs inlägget Gör en enkät skitfort.

Häng upp granskningen på korset

Två håll

Nej, det har ingenting med religion att göra.

Men korset är en bra figur för att visa de två perspektiv som krävs för att en granskning ska kännas både spännande och relevant.

Längs den horisontella linjen hittar vi den stora bilden, systemfelen och siffrorna. Längs den vertikala skär vi oss ned i detaljerna: det konkreta caset – människan, händelsen, ärendet…

Ofta koncentrerar vi oss så hårt på det ena att vi missar det andra. Det tar tid och kraft att få fram ”hela bilden”; enkätsvaren från kommunerna, databasen från myndigheten, miljonerna från årsredovisningarna.

Lätt då att tänka lättare när vi ska konkretisera. Ta ett case som bara får berätta, där vi inte går till botten med ärendet, begär ut alla handlingar, ställer orden mot verkligheten och konfronterar de ansvariga.

Granskningen av caset ger ett tydligt mervärde. Som minimum får du en tydlig illustration till dina stora siffror. Men det kan också visa sig att sakerna är åt skogen inte bara i princip och i största allmänhet – utan också i just detta fall! Du har inte bara upptäckt ett systemfel och luckor i myndighetsutövningen – du har upptäckt felaktigheter, misskötsel och lögner i ett alldeles särskilt fall!

Och motsatt förstås. När man grävt ned sig så djupt i hanteringen av det enskilda fallet att man kan slå fast att här begåtts ett övergrepp mot en enskild familj – då gäller det att inte tappa skärpan när fonden ska målas mot vilken historien får allmänintresse. Hur ser den större bilden ut? Vilka är bristerna i kontroll och uppföljning som gör att detta blir möjligt? Vem tjänar på att det är möjligt – och hur mycket?

På samma sätt även här mervärdet: att t ex granska summorna visar hur enskilda fel varit direkt lönsamma för de inblandade företagen, eller att kommunen kunde spara pengar på bristande säkerhet. Eller att andra kommuner har liknande brister. Eller att det finns en lucka i lagen. Det blir en makro-nyhet som hjälper historien om de enskilda bristerna. Sammanhanget stärker storyn.

(Samtidigt ska förstås också ”den andra leddens” granskningsresultat ifrågasättas med självkritiska kontrollglasögon. Helst i form av en ordentlig ”line-by-line”-genomgång. Caset som ”känns bäst” ska kollas tuffast. Forskaren som stödjer din tes ska rannsakas mest. Slarvar vi med det har vi vips en begäran om rättelse, en anmälan och i värsta fall en fällning hos granskningsnämnden eller PON. En detalj som blev fel, ett motargument som glömdes bort. Slarv betalar sig. Noggrannhet lönar sig.)

Visst finns det case som i sig själva är så urstarka att de kan bära en hel story. Enskilda fall som är uppseendeväckande trots att de är unika – eller just därför. Åtminstone vid en första anblick. Granskningarna av Osmo Vallos död eller fallet Thomas Quick är två exempel på case-fokuserade gräv där det inte behövdes någon fond av tusen liknande ärenden för att de skulle skapa enorma vågor på samhällshavet. Men båda kom också relativt snart att väcka viktiga frågor om systemfel inom rättsväsendet. Granskningarna fick en horisontell dimension.

På motsvarande sätt finns det kanske mängd-avslöjanden som är stannar i historieböckerna även utan att man minns detaljerna. ”Skandia-skandalen” eller ”Trustorhärvan” är två exempel där enskilda händelser och namn ligger i skuggan av omfattningen och systematiken. Men den som minns hur det såg ut när det begav sig vet att även dessa var fyllda av anmärkningsvärda detaljer – som journalisterna framgångsrikt lagt stor möda på att belägga. (Samtliga exempel plockade från den här listan.)

Och ska vi vara uppriktiga så har de flesta granskningar inte det hisnande enskilda fallet eller totalsiffran som slår dig av stolen av egen kraft. I de flesta fallen behöver det ena det andra.

När svt i fjol granskande jobbcoachbranchen blev det där väldigt tydligt. Vi reagerade själva mest på stora utbetalningar, höga vinstnivåer och bristande kontrollsystem. Men det människor oftast kommer ihåg från granskningen är filmvisningar och popcorn, fotbad och djurövningar.

Å andra sidan: det hade gjorts flera uppseendeväckande granskningar förr av meningslösa aktiviteter för arbetslösa. Men få hade ställt detta mot ersättningsbeloppen, vinstnivåerna och kontrollsystemen. Siffrorna och strukturerna skapade nyheter och genomslag i andra medier – detaljerna gav minnesbilder åt tittare och läsare.

En annan gång är kanske den stora bilden väl känd men det konkreta fallet blir ändå helt upprörande. När vi härom veckan kunde berätta om importmaten i skolor och äldreomsorg var många ganska väl bekanta med den stora bilden (”ungefär hälften importeras”) men få hade koll på läget för enskilda produkter (”bara fyra av hundra äpplen kommer från Sverige”).

Ja, det är bökigt att leta, granska och dubbelkolla både i det stora och det lilla. Det blir idéarbete, research, intervjuer och line-by-line-kontroller på två ledder om man gör det på riktigt. Men tänk på plusvärdet (ja, man kan se korset som ett plus). Ditt case får ett sammanhang som ger din enskilda historia en plats i debatten, och din sammanställning får en konkretion som gör att människor minns och återberättar ditt avslöjande.

Mest nytta gör nog korset när du känner att något saknas. När du har en lucka i din story som gör att den inte känns brännande och angelägen. Dra då upp linjerna och placera in dina punkter. Kanske har du lagt dig för platt längs horisontlinjen? Eller bara gått ner dig vertikalt? Fundera kring om nästa fråga kanske ska ställas på andra ledden.

Ibland kan det bli frälsningen för din granskning. Även om vi fortfarande inte pratar religion.

Gästblogg: Interviewy – en smart diktafon när du behöver transkribera

Dagens gästblogg handlar om en ny iOS-app som hjälper till vid intervjuandet. Den har testats av Maria Jervelycke Belfrage, radioreporter och -lärare på JMG, Göteborg. För den som vill ha ytterligare synpunkter så har sajten Lifehacker skrivit om Interviewy här och The Next Web här. (Och för Andriod-användare nämner Lifehacker Cogi med liknande funktionalitet.)

Maria Jervelycke Belfrage

Maria Jervelycke Belfrage

Det finns ju redan en hel del diktafon-appar men det smarta med denna app är att du kan tagga/markera under inspelningens gång. När intervjupersonen säger något extra bra eller uppseendeväckande kan man direkt markera stället med en liten pratbubbla.

Appen är enkel att använda. Har man en Iphone 5 känner man igen sig direkt.
För att starta inspelningen “swipar” man uppåt, och för att avsluta “swipar” man nedåt.
Vill man markera ett parti trycker man på ”pratbubblan”. Är det ett längre parti/citat man vill markera, håller man helt enkelt bara inne ”pratbubblan” längre.

När man sedan transkriberar intervjun kan man hoppa mellan pratbubblorna för effektivare lyssning.

En annan funktion är att allt auto-synkas med iCloud, vilket ju underlättar åtkomsten och dessutom tar hand om back-upen – samtidigt som molnet inte självklart är den bästa platsen för alla intervjuer man gör!

Ytterligare en finess är att det finns en liten ljudmätare som visas under inspelningens gång, så att man kan se om det blir alltför lågt/högt ljud.

bild 7 Bild 3 Bild 2

Baksidorna då?
Ljudkvaliteten är helt ok för lyssning vid transkribering, däremot håller kvaliteten inte för sändning, ljudet är allt för brusigt för professionellt användande. Det går dessutom inte att ”plocka ut” intervjun från telefonen, inte heller kan man redigera ljudet i appen. Transkriberingen kan inte heller ske i appen utan måste göras på annan plats. Jag hade gärna sett att man kunnat döpa markeringarna också.

Men på det hela taget är det en bra app, en diktafon som är enkel att använda, visuellt tilltalande och gratis!

 

Maria Jervelycke Belfrage