Dramaturgi – 17 ledande stjärnor

Dramaturgi? Det är väl för långfilmer?

Inställningen är inte ovanlig, ämnet tillhör inte de högprioriterade på nyhetsredaktioner där snittexten aldrig ens når novellängd, och radio- och tv-inslagen ofta bara är marginellt längre än reklamfilmerna i den kommersiella tv:n.

Men reklammakarna tänker på dramaturgin för sina 30 sekunder. Så varför skulle vi inte göra det när vi berättar fyra gånger länge historier? Som dessutom är sanna?

Det här är några av mina ledstjärnor när jag komponerar tv-inslag – hopsamlade genom tusentals (ofta misslyckade) experiment, och mängder av goda råd och inspiration från duktigare människor genom åren:

1) Början är viktigast!
Starten på reportaget måste locka till tittning och nästan alla medel är tillåtna: en dramatisk formulering, ett spännande ljud, musik, tystnad… Så länge man undviker standardöppningar som ”Det var vid fjortontiden som polisen…”, de har dödskallestämpel i min bok.

2) Slutet är näst viktigast!
Ett starkt säj, en bra sammanfattning, en hopknytning med början… En bild som spelar med eller kontrasterar mot det sagda, en given slutbild eller något helt överraskande märkligt. Slutet är det tittaren mest troligt bär med sig från ditt jobb – ansträng dig för att få det så bra som möjligt!

3) Däremellan kan man bara lägga storyn!
…som jag tror dokumentärkungen Tom Alandh uttryckt saken. Och det funkar utmärkt i många fall, när storyn har en självklar tågordning. Men när det inte finns en självklar stig att vandra, när berättelsen inte ”lägger sig själv”, kan det finnas anledning att tänka några varv till också kring detta.

4) Gör ett storyboard!
Ja, vi jobbar med enkla berättelser med ett begränsat antal beståndsdelar. Men även ett kort nyhetsinslag med tre synkbitar (intervjusnuttar), tio faktauppgifter och femton bildsekvenser, kan i praktiken komponeras ihop på tusentals olika vis. Om vi lägger till möjligheten att välja helt andra avsnitt ur synkarna – eller kanske lägga till en fråga i stället för att gå direkt på svaret – ja då blir möjligheterna närmast oändliga. Ett klassiskt storyboard ger dig snabbt svaret på hur ditt tänkta upplägg flyter, och hjälper dig även att upptäcka om du t ex är bildtorsk.

5) …med postit-lappar!
Ditt storyboard ska givetvis inte vara skrivet i sten (i så fall kan du ju kalla det manus och börja klippa) utan allt ska kunna kastas om och bytas ut. Du vill ha någon typ av postit-lappar – vilket i dag inte behöver betyda fysiska klisterlappar, utan lika gärna kan bestå av en digital lösning, t ex i ett ritprogram som Skitch eller textbaserade listprogrammet Workflowy (okej, då kanske vi snarare talar om ett ”ändringsbart manus”). Grejen är att allt ska kunna flyttas enkelt utan att hela storyn måste ritas om.

6) Glöm ”tratten”!
Det var länge sedan journalistiken lämnade ”berätta det viktiga först”-regeln bakom sig. Den var anpassad efter redaktörers behov av att kunna ”korta från slutet” (”kuppa” på tv-språk) och lät detta behov slå ut all samlad mänsklig kunskap om hur man berättar historier på ett spännande och intresseväckande vis. Visst, låt ”tratten” leva i de enkla olycksnotiserna, men i reportage och inslag längre än minuten hör den inte hemma.

7) Studera gärna ”valen”!
Den är en av de mest kända dramaturgiska modellerna: anslag, fördjupning, upptrappning, point-of-no-return, klimax och avtoning (delarna kan ha olika namn i olika versioner). Min erfarenhet är att den funkar dåligt som mall men bättre som förbättringsverktyg; lägg din story som du känner för men jämför med ”valen” om du inte känner dig nöjd. Vattendjuret tas till när det inte flyter, helt enkelt! (För att läsa mer om ”valen” rekommenderas denna sida hos UR.)

8) Låt alla frågor få svar – men inte nödvändigtvis genast!
Tvärtom kan det vara mycket effektivt att ställa en fråga i början av inslaget som sedan inte får sitt svar förrän mot slutet. Man kan till och med uttryckligen säga att ”Vi återkommer till det!” En klassisk klipphängare i nyhetskostym.

9) Tänk på ordningen!
Det finns ingenting som säger att du måste redovisa all information i den ordning som du fick den. Om du först träffar en person som drabbats av ett missförhållande och sedan möter den ansvarige för en tillsvarsintervju, så lägger du ju inte nödvändigtvis alla säj från den ena först och från den andra sist. I den mån ditt jobb innehåller en konflikt – vilket det sannolikt gör om du sysslar med nyheter – så är det extra viktigt att fundera kring i vilken ordning de olika delarna ska tas upp. Grundfrågan först och detaljerna sen? Kanske i stället börja med en spännande detalj och sedan steg för steg gå vidare mot det grundläggande, principiella? Och om du gjort en granskning så låter du förstås den riktigt tunga biten, där du kan slå fast att makthavaren farit med osanning, bli en avslutande höjdpunkt på ditt reportage (tillsammans med makthavarens svar) alldeles oavsett var den dök upp i researchen.

10) Bind ihop!
Få reportage är tråkigare än de där reportern bara hoppar från aspekt till aspekt. ”När det gäller ämnet XX tycker YY att ZZ…” Det tredje ämnet ska följa av det andra ska följa av det första på ett helt naturligt vis, annars bör du ifrågasätta vad det har i inslaget att göra över huvud taget.

11) Orden mot verkligheten? Glöm inte orden!
När vi gör granskningar brukar vi vara så måna om att belägga de missförhållanden och problem vi bestämt oss för att skildra, att vi förbiser motsättningens andra ände: orden. Vi tar på något sätt för givet att folk känner till den förljugna bild som vi nu krossar med vår undersökning. Jag tror det är ett misstag. Icas hantering av köttfärsen blev betydligt mer upprörande efter att vi matats med bolagets reklamfilmer och policydokument. Den glättade bilden blir den dörr mot vilken avslöjandet kan sparka. Om den inte visats upp finns risken att en kvalificerad granskning bara uppfattas som en dyster verklighetsskildring sådär i största allmänhet, inte som en konfrontation med hycklande halvsanningar och lögner – en granskning.

12) Använd intervjuerna!
Alltför ofta reduceras våra intervjuer till säjkataloger. Vi använder inte mötet mellan intervjuare och intervjuad, utan plockar ut 20 sekunder (i tidningen: ett pratminus) som får bli intervjupersonens uttalande i reportaget. Sedan sitter vi på morgonmötet och undrar varför jobbet kändes livlöst. Mitt tips är att tajta den trista faktaspeakern (kanske komplettera med grafik så mer kan sägas tydligare på kortare tid) eller tjata till sig tio sekunder mer tid hos redaktören, eller kanske klippa ner någon av de tråkigare intervjuerna – för att kunna ta med några riktiga intervju-bitar i inslaget – med både svar och frågor. Jag lovar; det kommer att göra inslaget både mer varierat och mer levande. Och det funkar med alla sorters intervjuer – berättande, tillsvars, expert…

13) Undvik pingpong!
Jo, det kan vara effektivt att korsklippa meningsmotståndare ibland – men lika ofta blir det trist och förutsägbart. Försök i stället dela upp och prioritera frågeställningarna: några enkla kanske kan lösas snabbt med korta svar ställda mot varandra, medan andra är värda fördjupning i form av speaker, grafik och en länge intervjusekvens. Alla parter behöver nog inte heller kommentera varje beståndsdel lika mycket. Vissa bitar kanske är rena åsiktsfrågor medan andra innehåller fakta som redaktionen kunnat kolla upp – och där reportaget kan anta en mer granskande karaktär.

14) Tänk byrå!
Jag tror det är reportagemästaren Mattias Göransson som sagt att ett reportage är som en byrå. Det har sina lådor som ska fyllas. Och när man fyllt två lådor med ”karakteristiska scener” och två med ”intressanta bakgrundsfakta” så är det läge att ägna mer uppmärksamhet åt ”levande intervjubit”- och ”anslag”-lådorna (eller vilka man nu bestämt sig för att ha med). Annars riskerar man bli sittande med en överdriven insamling åt ett håll, och stora luckor åt ett annat.

15) Tänk inslag under inspelningen!
Kanske en självklarhet men att jobba med ett (föränderligt) storyboard redan från researchfasen och över inspelningarna kan vara väldigt frustrationsförebyggande. Du ser vilka bilder du behöver, du märker vilka synkar du önskar, du förstår var ståuppan och grafiken skulle funka – och du ser om grafiken skulle bli bättre av en bild fotografen kan ta hem i dagens första inspelningsmiljö! En effektivisering som befrämjar den genomtänkta dramaturgin i såväl dagsjobb som längre projekt.

16) Testa!
De flesta grepp återstår att prövas, åtminstone för det ämne som just din story gäller. Åtminstone för ert medium och er redaktion. Och så länge ämnet inte är väldigt känsligt så mår de flesta reportage bättre av lite experimentlusta. Föresätt dig att testa någon ny grej i varje nytt knäck en månad framöver. Chansen är stor att du får mersmak – och dessutom hittar ett helt gäng grepp som du senare kommer att kunna återvända till med lyckat resultat i andra jobb i andra ämnen.

17) Upprepa dig själv och andra!
Ja precis. Om du hittar grejer som funkar bra är det ju bara dumt att inte återanvända dem. Okej, kanske inte i nästa inslag, på exakt samma sätt, men senare i ett annat sammanhang, med en liten variation. Så många är inte de dramaturgiska lyckträffarna att vi har råd att sätta dem i karantän efter ett försök. Jisses, våra programledare återanvänder ju sina kavajer!

Vilka är dina bästa dramaturgitips? Fyll på i kommentarsfältet!